Apflickorna

22 januari, 2012 6 kommentarer


Titel: Apflickorna (She Monkeys)
Regi: Lisa Aschan
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Apflickorna har åkt världen runt på filmfestivaler och oftast hyllats. Bl a har Robert De Niro lovordat (”provocerande och underbar”) och den vann pris på hans egen festival, Tribeca Film Festival. Den fick bra kritik när den kom på bio i Sverige, främst av gammelmedia. Det blev aldrig av att jag såg den. Men så blev den nominerad till en Guldbagge för bästa film och eftersom jag hade sett de två andra filmerna som var nominerade så tyckte jag det kunde vara kul att se den återstående.

Så då var frågan: levde filmen upp till sitt rykte eller är det kejsarens nya kläder det handlar om. I bakhuvudet hade jag även Fiffis recension men vi brukar inte alltid tycka lika så… Inte heller The Velvet Café var övertygad men gav ändå Apflickorna godkänt.

Den känslan jag får när jag ser Apflickorna är lite samma som när jag såg Roy Anderssons Giliap — och det är INGEN bra känsla. Riktigt så illa som i fallet Giliap är det inte men Apflickorna saknar tyvärr en ganska så viktig beståndsdel som de flesta filmer brukar ha. Nämligen handling. Däremot har filmen ett grymt snygg foto och riktigt bra stämningsfull musik. Förutom handlingen saknar filmen även övertygande skådespelarinsatser, framförallt saknar de två tjejerna i huvudrollerna allt vad det gäller uttryck. Om man nu inte räknar stelopererad som ett starkt uttryck.

Så handlingen saknas alltså, är det så illa? Mja, det finns ju så klart nån sorts story. Två tjejer som tränar voltige (en hästsport där man utför konster på hästryggen) utövar nån sorts maktkamp mot varandra. Framförallt är det den mer erfarna Cassandra (Linda Molin) som vill dominera över den tystlåtna Emma (Mathilda Paradeiser).

Men vad vill regissör Lisa Aschan ha sagt med filmen? Jag förstår ingenting. Vid ett tillfälle i filmen frågar Cassandra Emma: ”Men vad vill du då? Nånting måste du ju vilja?!” Jag får lust att ställa samma fråga till Aschan.

Efter att ha läst en del om filmen så visste jag att det skulle finnas en del referenser till västernfilmer. Och visst, det var ju lite kul. Bl a rullar det förbi såna där tumblingweeds vid två tillfällen. Och så förekommer det en del hästar och ibland en västernlik stämning med två duellanter som ska göra upp. Men det blir liksom inte mer än så och det leder inte till nån insikt om vad filmen vill. Jag antar att de stela insatserna från de två tjejerna också syftar till att likna vindpinade skådisar i hårda västernfilmer.

Aschan är förtjust i den stillastående kameran och de flesta scenerna är snygga som konstverk men ändå märkligt tomma på liv. Fast det finns ändå nåt som jag måste tycka är positivt med filmen och det är den obehagliga stämningen som råder i princip hela tiden. Det finns en märklig sexuell spänning som känns… obehaglig. Ibland så är det helt briljanta partier med svävande flytande musik och snygga bilder. Men det var det där med konstverk. Filmen hade passat som en tio minuters kortfilm med rörliga bilder och musik. Som en hel film så håller det inte. Alls.

2-/5

PS. Nu när jag har sett alla de tre nominerade filmerna för Bästa film inför Guldbaggegalan imorgon så har jag en ganska tydlig favorit, och det är Ruben Östlunds Play. Nästbäst är Simon och ekarna som är ett sevärt historiskt familjedrama som utspelas i Sverige under andra världskriget.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Adjustment Bureau

21 januari, 2012 13 kommentarer


Titel: The Adjustment Bureau
Regi: George Nolfi
År: 2011
IMDb | Filmtipset

The Adjustment Bureau känns lite som en sån där film som kommer i kölvattnet av andra filmer. Dark City, The Matrix, Mr. Nobody, Inception, Trettonde våningen är några filmer som jag kommer att tänka på.

Det är en film om en människas fria val. Slump ställs mot öde, är det nån skillnad? Finns det nån master plan? Matt Damon spelar en politiker som försöker bli vald till senator. Han är framgångsrik även om hans ungdomssynder sätter käppar i hjulet. Fast det verkar som om han ändå klarar sig.

Vissa bitar av filmen funkar. Men jag vet inte, det finns nåt sterilt över det hela. Det kanske hade räckt med ett romantiskt drama helt enkelt där det inte behövs några mystiska män i snygga hattar som försöker styra våra liv. Istället hade det kunnat handla om våra egna tillkortakommanden, om våra problem med att leva i nuet, att våga släppa loss och go for it.

Nu förklaras allt med nån sorts övermänniskor som jobbar med att se till att vanliga futtiga människor gör som de ska, dvs följer Planen. Och enligt den där Planen så ska Emily Blunt och Matt Damon aldrig få ihop det. Vissa har sagt att Blunt och Damon inte har nån speciellt romantisk kemi i filmen, och jag måste faktiskt hålla med. Plötsligt dyker Blunt om som gumman i lådan på en herrtoalett där Damon förbereder ett tal, och då sa det tydligen klick.

Men, det medges, ibland är det faktiskt ganska spännande. Ibland är det überromantiskt (inte nödvändigtvis romantiskt på ett bra sätt), som t ex när de mystiska männen konstaterar att om Damon hinner fram till Blunts dansföreställning och faktiskt hinner se henne dansa så är det kört. Då är han för evigt fast i henne och hon i honom. Eller om de faktiskt kysser varandra vid det där fiket. En kindpuss kan vara ok, men om det kysser varandra på munnen, ja, då har hattmännen misslyckats med sitt uppdrag. Hehe, lite spännande var det allt. En positiv detalj är Terrence Stamp som oftast är kritvithårigt cool och kul att se.

Hmm, jag kom plötsligt att tänka på: varför jobbade inga kvinnor på The Adjustment Bureau? Men jag antar att de där männen ska vara som J. Edgar Hoovers armé med FBI-agenter.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Touch of Evil

20 januari, 2012 14 kommentarer


Titel: Touch of Evil (En djävulsk fälla)
Regi: Orson Welles
År: 1958
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Denna den sista film noiren, som vissa hävdar, regisserades av en fetlagd Orson Welles och hade Charlton Heston i en av huvudrollerna som Miguel, en mexikansk narkotikapolis gift med en amerikanska (Janet Leigh, iih iih iih iih iih… Psycho). Miguel och hans fru smekmånar i en gränsstad (mellan Mexiko och USA) då en bilbomb exploderar och kommissarie Quinlan (Orson Welles) anländer (och dominerar både som karaktär i filmen och som skådis).

Den inledande långa sekvensen är ett mästerverk konstaterar jag direkt. Ruggigt snyggt filmat (med schyssta skuggor som sig bör), som fick mig att fundera på hur det egentligen var gjort. Samtidigt som det är snyggt är också hela scenen spännande pga av en inbyggd osäkerhet om vad och hur saker och ting ska hända. Synd då att Welles inte fortsätter lika bra i resten av filmen. Alltså, Heston funkar kanonbra i en film som Ben-Hur men här känns han lite stel och väl amerikansk. Det känns verkligen som han är en amerikan med mörkfärgat hår.

Nja, filmen tappar alltså rejält efter ett hand och när Janet Leigh kommer till ett motell och träffar en nattportier med Tourettes syndrom (typ) blev det mest fånigt. Varför skulle han vara med och förstöra den stämning som eventuellt fanns? Sen försvann även spänningen på nåt sätt, även om Welles är bra i sin roll som den vrånge kommissarien med kontaminerat mjöl i påsen. Och ja, slutuppgörelsen var ganska fyndigt gjort ändå. Men, tyvärr, efter en mycket lovande inledning rann denna film ut i sanden och stannar vid en svag trea.

3-/5

PS. Trots att Touch of Evil ibland betraktas som den sista film noiren så är det inte den sista filmen i mitt noir-tema. Nej, det återstår två filmer, och det blir två 40-talsfilmer med Humphrey Bogart. Men sen är det slut. 😉

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

A Matter of Life and Death

19 januari, 2012 10 kommentarer


Titel: A Matter of Life and Death (Störst är kärleken)
Regi: Michael Powell
År: 1946
IMDb | Filmtipset

Michael Powell är kanske en av de minst kända mest kända regissörerna. Eller? Hur som helst, den här filmen kom precis efter andra världskriget och handlar om piloten Peter (spelad av David Niven) som hoppar från sitt störtande plan utan fallskärm och ska dö men överlever mirakulöst. Problemet är att han lever på lånad tid. Hans ledsagare till, förhoppningsvis, himlen missade honom pga den brittiska dimman. Under tiden hinner han bli kär och när han ska dö på riktigt vill han förstås inte. Det blir rättegång av det hela. Eller är allt detta bara inbillning i hans hjärna?

Mmm, en smart och fantasifull handling. Den hade faktiskt lite Charlie Kaufman-känsla så här 60 år efteråt. Jag gillade många delar i filmen, speciellt hela idén med himlen som sköts med byråkrati som vilket företag som helst och att man checkar in som på ett hotell. Det förekommer en del maffiga scenerier, bl a den stora trappan upp till himlen. Tyvärr fanns det andra sidor av filmen som jag inte riktigt gillade. Jag tyckte den var lite töntig ibland, bl a dialogen. Jag kan inte riktigt förklara men det kändes som filmen åldrats lite väl mycket. För sin tid var den nog ganska annorlunda, men i dessa Kaufman-tider så räckte det inte för att fånga mig helt. En trea blir det ändå.

3/5

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jägarna 2

18 januari, 2012 7 kommentarer


Titel: Jägarna 2 (False Trail)
Regi: Kjell Sundvall
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag minns i somras när den här filmen skulle ha premiär att Joel från Deny Everything hajpade den ganska rejält. Själv var jag lite så där lagom skeptisk. Varför jag var skeptiskt? Ja, det är lite konstigt eftersom jag gillade historien och den obehagliga stämningen i ettan och den gav jag en fyra i betyg. Men det var väl nåt med att jag var less på uppföljare skulle jag tro.

Det som kanske skiljer den här uppföljaren från andra uppföljare är att den kommer ganska långt efter den första filmen. Dessutom är det samma regissör, Kjell Sundvall, som står vid spakarna.

Polisen Erik Bäckström (en som vanligt butter Rolf Lassgård) blir uppkallad till sina hemtrakter i Norrland efter att en kvinna har försvunnit. Man misstänker att hon har blivit mördad. Den lokala polismannen Torsten (Peter Stormare med tätt skägg) misstänker vad han betraktar som det lokala finska löddret, och främst en bråkstake vid namn Jari (briljant spelad av Eero Milonoff). Givetvis lägger Erik sin stora näsa i blöt och det visar sig givetvis ligga mer bakom än nån finne på lyran. Eller?

Det är nåt obehagligt med stämning i de båda Jägarna-filmerna. Bakom det norrländska lugnet så finns det… nånting. När jag pluggade så hade jag en kursare som var i ihop med en tjej från en norrländsk stad. Ett antal somrar under studietiden så var vi några som åkte dit upp på besök. Och ja, det är en helt annan stämning där uppe. Människorna är annorlunda helt enkelt. Jag säger inte att jag träffade på galna jägare som slår sina fruar och mördar sina älskarinnor. Men hembränning det var liksom inget konstigt med det…

Tillbaka till filmen. Det här ju alfahannarnas kamp. Stormare mot Lassgård. Och jag tycker det är riktigt bra upplagt det hela. Till skillnad från i Heat där det bara blev en futtig scen mellan giganterna De Niro och Pacino så möts de båda machomännen i en mängd scener där de visar musklerna.

Storyn är spännande hela tiden. Jag kommer att tänka på thrillers som När lammen tystnar och Insomnia. Erik får hjälp av en polistjej från Stockholm med skinn på näsan som håller Lassgård nere med bägge fötterna på jorden.

Förutom att vara en polisdeckare så är det en ganska träffande och jobbig historia om våld inom familjen. Det är också en brutal historia. Slutuppgörelsen är väldigt bra gjord och här är det främst Stormare som briljerar. Nej, det här var en riktigt bra film som jag rekommenderar att man ser, om inte annat för att det väldigt vackert foto med fina naturbilder. Riktigt bra skådespelarinsatser av alla också om jag inte sagt det. Jag blev överraskande nöjd.

4/5

Vad tycker andra filmbloggare om Jägarna 2? Ja, det verkar inte vara så många som har sett filmen (tyvärr). Av de jag hittat så tycker Fiffi att det är en bra film men inte mycket till uppföljare, Björk tycker precis som Fiffi att Lassgård sluddrar men gillar filmen, Filmitch tyckte det var lite Åsa-Nisse-varning på vissa skådisar men tycker den duger som deckare.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Sherlock Holmes: A Game of Shadows

18 januari, 2012 4 kommentarer


Titel: Sherlock Holmes: A Game of Shadows
Regi: Guy Ritchie
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag gillade Guy Ritchies första film om Sherlock Holmes och Watson. Jag kan inte säga att jag tokgillade den men den var ändå underhållande även om det kändes som den inte hade speciellt mycket med den litterära Sherlock att göra. I uppföljaren får vi stifta bekantskap med professor Moriarty (Jared Harris). Moriarty framstår som en skurk ur en Bondfilm. Han har storslagna planer och vill ta över världen. De som har böckerna i mer färskt minne än jag (Sofia? Filmitch?) får gärna bidra med information kring den litteräre Moriarty och speciellt om han var så maktgalen som det framställs i den här filmen.

Watson, som står inför ett stundande äktenskap, och Holmes dras givetvis in i den utredning som så småningom leder till Moriarty. Eller snarare, det är Holmes som drar in Watson i fallet. Själva utredningen handlar väl egentligen om att ta reda på vem som ligger bakom ett antal bombdåd i olika länder i Europa. Holmes misstänker givetvis direkt Moriarty men man måste ju kunna bevisa det också. Efter ett tag får Watson och Holmes hjälp av den romska sierskan Simza (Noomi Rapace).

Nja, jag tyckte helt klart det här var en sämre filmupplevelse än det var att se ettan. Om jag hade sett tvåan först är det möjligt att jag hade gillat filmen mer. Men nu såg jag tvåan efter ettan och då är det det vi får rätta oss efter.

Guy Ritchie har i princip gjort samma film en gång till. Det blir slentrian helt enkelt. Det finns undantag. Jag återkommer till det. Men överlag så är det inget speciellt, det är underhållning för stunden. Ritchie har använt samma stil när det gäller hur saker berättas rent bildmässigt även om han har lagt till en del twister. Som väntat blir det en slowmotion-fest. Jag vet inte om Ritchie är inspirerad av mästaren Peckinpah, men det verkar så. (Hmm, det där rimmade.)

Ett problem med filmen, i alla fall ett problem som jag har, är att Noomi Rapace känns som om hon är en filmskoleelev som är inkastad bland proffsen och inte riktigt vet hur hon ska ta plats och agera. Det kan vara regissörens fel, det kan vara Noomi som varit osäker, men nånting är fel. Det finns vissa scener när Noomi bara sitter och tittar, nickar och liksom inte är med i händelserna ordentligt. Det känns som om det vore jag själv som satt med som en passiv betraktare av händelserna i filmen. Jag hoppas och tror att Noomi kommer hitta sitt trygga rätta jag i kommande filmer som t ex Prometheus.

Bäst är filmen när Watson och Holmes gnabbas. Det finns även stunder då filmen blir ganska mörk, när Holmes visar lite känslor, blir mänsklig. Det är väldigt korta stunder men de finns där. En skön och naken insats gör Stephen Fry som Sherlocks bror Mycroft. Lite fånigt är att man valt att ha med en del skådisar från första filmen. Det handlar bara om korta cameos så det känns onödigt.

Jo, det där med slentrian och att det fanns undantag. Jag skrev att jag skulle återkomma till det. Undantaget och det som göra att filmen får godkänt är den supercoola slowmotion-orgien som vi får uppleva när Watson, Holmes och Simza flyr från en vapenfabrik i Tyskland. De springer genom en skog, en skog där träden blir brasved eftersom skurkarna tar fram den stora kanonen på sin jakt efter våra hjältar. Det är snyggt filmhantverk helt enkelt och jag kan inte värja mig. Därav det godkända betyget.

3-/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sherlock Holmes

17 januari, 2012 4 kommentarer


Titel: Sherlock Holmes
Regi: Guy Ritchie
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Det här var inte helt oväntat en film som typiskt passar när man är seg i skallen och bara vill ha lite underhållning. Den är glömd ganska snabbt. Medan man ser den gör den ändå sitt jobb och jag blir lagom underhållen. Nån klassisk Sherlock Holmes-känsla finns inte. Det här är en uppspeedad, uppdaterad Sherlock vi får träffa. Det är också en sån typ av historisk film som slänger in referenser till nutida saker, i det här fallet t ex elpistoler och fjärrstyrning med radio. Den kluriga Sherlock Holmes-känslan är ersatt med samma typ av speediga gåtlösning som förekommer i t ex Dan Brown-filmatiseringarna eller National Treasure-filmerna. Det är väl egentligen gott så, men nånstans längtade jag efter brasan, länsfåtöljen, cigarren och konjaken. Bäst var Holmes snabba analyser innan han skulle utfajta sin motståndare. Först i slowmotion — riktigt snyggt — där han berättar vad han ska göra och sen får vi se det igen i realtid. Snyggt, som sagt. Kul med bilskoleläraren (Eddie Marsan) från Happy-Go-Lucky i rollen som polischefen Lestrade.

3/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Polytechnique

15 januari, 2012 8 kommentarer


Titel: Polytechnique
Regi: Denis Villeneuve
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Alldeles nyss postade jag en recension av kanadensaren Denis Villeneuves film Nawals hemlighet. Den filmen måste vara en av 2010 års bästa filmer. Polytechnique såg jag på Stockholm Filmfestival 2009 och det kan väl passa att posta ett litet kort omdöme av den filmen. Som parentes kan jag nämna att jag själv åker till just Kanada för att jobba där i två veckor om ett tag, och jag ska just till den staden, Montreal, där Polytechnique utspelas. Om ni läser min text så märker ni att jag inte skriver speciellt mycket om handlingen och det kanske är lika bra det. Jag kan väl säga att det handlar om en skolskjutning som ägde rum på en teknisk högskola vid namn Polytechnique.

Polytechnique har ett estetiskt snyggt svartvitt foto som kändes helt rätt. Meningen med att göra den på engelska kan jag förstå men jag hade givetvis föredragit den på franska. Men jag förstår att det är den engelska som åker runt på festivaler. Det är bra skildrat vilken nästan surrealistisk upplevelse det måste vara att hamna i infernot som det måste ha varit på skolan. Mördaren ges egentligen ingen bakgrund. Allt är sparsamt berättat och det finns egentligen ingen handling, utan det är snarare en film byggd på stämningar. Snygg, sorglig, rörande tycker jag filmen är. Jag gillar en film som Elephant en hel del mycket mer. Men jag är snäll i betygsättningen den här gången. Polytechnique kändes nästan som en kortfilm. Jag fullständigt älskar den absoluta slutscenen med en uppochnedvänd kameraåkning i taket i en korridor med lysrör.

4-/5

Om visningen: Det var märkligt tyst i salongen innan visningen. Det kändes som om det var många ensamtittare. Det tog även lång tid efter att reklamen var slut och fram till att filmen satte igång. Detta har jag även märkt tidigare under årets festival. Inga problem annars med varken ljud eller bild eller andra störningar.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , ,

Nawals hemlighet

15 januari, 2012 15 kommentarer


Titel: Nawals hemlighet (Incendies)
Regi: Denis Villeneuve
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Oj, hur ska jag börja den här recensionen. Kanske med att säga att jag satt klistrad vid den här filmen, från första till sista minuten. Nawals hemlighet (Incendies på originalfranska vilket betyder bränder) handlar om Nawal, en kvinna som flytt från mellanöstern till Kanada med sina två barn, tvillingarna Jeanne och Simon. Efter att Nawal (spelad av Lubna Azabal från Paradise Now) fått en stroke och avlidit så får tvillingarna reda på att de har en far och en bror i livet. I sitt testamente ber Nawal sina barn att åka till mammans hemland för att leta reda på sin pappa och bror och överlämna ett brev till var och en.

Av de två barnen är Simon inte redo att göra resan, den mentala resan. Han vill inte kännas vid sin mammas historia eller sina nya familjemedlemmar. Det är för jobbigt. Det blir därför bara Jeanne som till en början åker. Jeanne upptäcker att det finns väldigt mycket som de inte kände till när det gäller mammans tidigare liv. En gripande och otäck historia rullas upp. Filmen bygger tydligen på en pjäs som i sin tur bygger på verkliga händelser.

Jag kände direkt när filmen började att det här kommer bli bra. Bara första scenen är ruggigt välgjord, med foto och musik som samverkar strålande. Och så fortsätter det filmen igenom. Regissör Villeneuve väver ihop mammans historia med vad barnen upplever när de letar efter spår i det inte namngivna landet (Libanon). Det påminner lite om hur John Sayles brukar berätta i sina filmer.


Känslorna i Nawals hemlighet är starka, mycket starka. Vi är nere på djupet, det är sorgligt, dramatiskt och berörande. Det går inte att värja sig. Känslan är episk, som en grekisk tragedi eller ett operaberättande. Och det är det utan att bli överdrivet.

Förutom att filmen berör så är den väldigt smart berättad men utan att för den skull vara översmart. Det är liksom inte handlingens svängar hit och dit som är det viktiga utan i fokus är barnens letande, främst efter att förstå sin mamma. De vändningar som förekommer gör det för att ge största dramatiska och känslomässiga effekt. Det handlar om de djupaste känslorna, de som man har för sin familj.

Min känsla är att det är alldeles för få som har sett Nawals hemlighet. Bland de filmbloggar jag följer kan jag bara hitta recensioner hos The Velvet Café och Movies – Noir. Till er andra säger jag: se filmen! Det blir inte mer filmmagi, mer välgjort, mer gripande än så här. Nå, varför ger jag inte filmen en femma då? Ja, det finns lite utrymme kvar för högsta betyg. Det fanns kanske nåt parti då intensiteten inte var på topp nånstans i mitten.

4+/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Harder They Fall

13 januari, 2012 5 kommentarer


Titel: The Harder They Fall (Storstadsdjungel)
Regi: Mark Robson
År: 1956
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

När Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev om The Harder They Fall fick jag upp ögonen för den och därmed fick den ingå i mitt noir-tema.

En boxningsfilm är nästan per definition rutten. Eller snarare, den handlar om ruttna affärer eftersom boxningsbranschen är rutten. Åtminstone framställs det så i filmerna. Det blir ju liksom en bättre film då. I den här boxningsnoiren är fokus inte på en avdankad boxare, en boxare som tror han ska få chansen. Nej, i fokus är istället de som jobbar runt boxaren, managers, agenter, skribenter och medieansvariga. Rod Steiger gör rollen som ärkesvinet och boxningspromotorn Nick Benko som vill tjäna pengar på en jätte från Sydamerika, kallad El Toro Moreno, som nästa boxningsmästare. Enda problemet är att Moreno inte kan boxas. Benko övertalar arbetslöse sportjournalisten Eddie Willis (Humphrey Bogart) att vara ansvarig för marknadsföringen.

Regissören Mark Robson var nog fascinerad av boxning. 1949 gjorde Robson Champion där vi ser Kirk Douglas som hänsynslös boxare på väg mot toppen. Hur framställs boxningen som bransch och sport i dessa bägge filmer? Ja, haha, det är inte en bild av en ädel och ärlig sport man får. Default är att alla matcher är uppgjorda. En av boxarna ska lägga sig i tredje. Och om han inte lägger sig i tredje så riskerar han att bli lynchad efter matchen.

I den här världen försöker Bogarts Eddie att vara ärlig eller åtminstone inte vara alltför oärlig. Samtidigt vill han ju och behöver tjäna pengar. Och detta vet Benko, och Eddie vet att Benko vet. Rod Steiger är underbar som Benko som skyller på den bransch han jobbar i. Det hela är business, big business, så är det bara. Och Eddie han dras med även om han då och då gör tappra att göra rätt, framförallt mot det stora barnet El Toro. El Toro är som sagt en fullständigt värdelös boxare. Ändå reser han runt i USA och har snart ”vunnit” 30 matcher i rad på knock-out. Själv tror El Toro att han är bäst i världen, vilket i ärlighetens namn känns lite väl orealistiskt.

Detta var Humphrey sista film. Han var sjuk under inspelningen men man kan väl säga att he went out fighting. Det må vara så att han inte är i toppshape här men han gör ändå en toppinsats. Eddie är, oftast mot sin vilja, briljant på att övertala folk, han vet hur man ska skriva upp en match. Bogart får fram Eddies luttrade men splittrade natur på ett bra sätt.

Kvinnorna i filmen spelar biroller vilket inte var oväntat. Eddies fru (Jan Sterling) gillar inte den korrupta boxningen och vill att Eddie ska syssla med annat. De andra kvinnorna är rena kuttersmycken medan man skulle kunna säga att Eddies fru är filmens samvete. I slutet av filmen ställs Eddies samvete mot hans pengabegär. Hur han väljer? Ja, haha, det säger jag så klart inte!

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →