Männen som trampade på tigerns svans

13 mars, 2012 2 kommentarer


Titel: Männen som trampade på tigerns svans (Tora no o wo fumu otokotachi)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1945
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord kör Kurosawa-tema under mars månad så postar jag några ”skuggrecensioner” av de filmer jag har sett. Första filmen visade sig bli en kort film med en lång titel.

Männen som trampade på tigerns svans är en av Kurosawas tidigaste filmer som gjordes mitt under under slutskedet av andra världskriget. Den bygger på gamla japanska teaterpjäser. Ni som kan allt om Japan vet säkert allt men ni andra kan läsa mer om de olika formerna av klassisk japansk teater (Noh, Bunraku och Kabuki) här om ni har lust. Filmens handlingen är ganska enkel: Yoshitsune, en framgångsrik general är på flykt undan sin bror som kontrollerar regionen. Med sig har han sina livvakter och alla är utklädda till munkar för att lura personalen vid gränskontrollen som de måste passera. I släptåg får de också en pajasaktig bärare.

Den japanska regeringen hade tydligen bett Kurosawa att göra den här filmen som, som sagt, byggde på en välkänd och populär Kabukipjäs. Den skulle hylla feodala ideal och lydnad mot överordnad. Kurosawa gjorde som han blev tillsagd men gjorde en del ändringar, bl a lade han till den där pajasen som spelade en bärare, vilket enligt regeringen förlöjligade det hela och de ansåg att det var ett hån. Man förbjöd därför filmen. När amerikanarna hade intagit Japan förbjöd den amerikanska armén i sin tur filmen. Man gillade inte feodalismen i historien och tyckte den stod i strid med sina egna demokratiska idéer. Ja, ja, ur vilken synvinkel man än ser så är censur alltid fel… Filmen fick slutligen japansk premiär 1952.

Det var rätt kul att se en så här tidig Kurosawafilm. En av skådisarna är Takashi Shimura som ju förekommer i mängder av Kurosawas senare filmer (bl a De sju samurajerna). Bäst i den här filmen var dock chefslivvakten Benkei (Denjirô Ôkôchi) som är smart och stenhård. Bäraren är en pajasfigur som ska vara rolig. Bitvis är han faktiskt det också men det blev lite för mycket ibland. Han spelades tydligen av en Japans främsta komiker vid den här den tiden vid namn Kenichi Enomoto. Lite halvspännande är det om sällskapet ska klara sig förbi gränsposten eller ej. Titeln på filmen syftar på att de var tvungna att smyga försiktigt och inte trampa på tigerns svans. Jag tycker det låter som ett gammalt japanskt talesätt. Det känns så.

Kurosawa brukar ju vara känd för att göra långa filmer (De sju samurajerna och Rödskägg är riktigt långa) men den här är bara 51 (eller 59) minuter och betyget blir en svag trea, inte för att det är en kort långfilm utan för att den inte var bättre än så.

3-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Nostalghia

12 mars, 2012 8 kommentarer


Titel: Nostalghia
Regi: Andrej Tarkovskij
År: 1982
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Erland Josephson nyligen gick ur tiden så kommer här ytterligare en gammal recension av film där Josephson spelar en stor roll. Förutom att jobba med Ingmar Bergman så gjorde Josephson åtminstone två filmer (den andra är Offret) tillsammans med ryske mästaren Andrej Tarkovskij. Nostalghia såg jag efter att ha sett ett gäng Tarkovskij-filmer och det gjorde tydligen sitt till.

Handling: En rysk författare/poet reser genom Italien med en kvinnlig översättare, träffar galning/byfåne i en by, pratar med honom, grälar med översättaren, och tänder slutligen ett stearinljus och tar ett vandrande fotbad.

Alltså, jag måste ha fått en överdos av Tarkovskij eller nåt, detta var droppen som fick bägaren att rinna över, det slog slint helt enkelt, för det här var bland det jobbigaste filosofiska navelskådande dravlet jag sett. Jag satt fanimej och längtade efter Godzilla och Armageddon. Jag somnade som vanligt men det hör ju till. Annars var jag fullkomligt ointresserad av historien och människorna i den. Varför så dystra? Well, alla har väl sina problem och inre demoner und so weiter men det här vara bara för mycket. Jag förstod aldrig vad poeten var ute efter, eller snarare, jag var inte intresserad.

Erland Josephson var med och spelade byfånen som några år tidigare låst in sin familj (fru och barn) för att skydda dem från världens elakheter (eh, smart drag… NOT!). Jag störde mig en del på att den italienska rösten inte var Josephsons men inte mycket att göra åt då Erland väl inte snackar italiano. Annars gillade jag Josephson mycket i Fanny och Alexander, främst då han på ett ruggigt bra sätt läser en saga för Alexander och Fanny. (Jag trodde sagan var från bibeln/talmud men tydligen är det Bergman själv som står för texten.) Jag greps aldrig av vad hans rollfigur höll på med i Nostalghia. Hans tal på slutet kändes bara mysko, liksom den efterföljande majbrasan. Nä, det är med glädje jag delar ut en etta till denna stinkande kalkonrulle. Ja, ja, visst, jag glömde: fotot var hur vackert som helst.

1/5

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Recension Tagged with , , , ,

Semesterstängt!

3 mars, 2012 5 kommentarer


Nu tar bloggen ledigt ett tag eftersom det väntar en veckas skidåkning i Pyrenéerna (yay!). Jag är tillbaka på måndag 12/3.

Arkiverad under Resa, Semester Tagged with ,

Contagion

3 mars, 2012 4 kommentarer


Titel: Contagion
Regi: Steven Soderbergh
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Host host. Contagion är en sorts katastroffilm som nästan är lik en nyhetsdokumentär. Det finns ingen egentlig huvudperson, ingen vanlig handling där vi följer en grupp människor som försöker överleva i katastrofen. Regissören Steven Soderbergh berättar historien om ett virus som sprids över världen från Hongkong och som med hjälp av amerikanskan Beth (Gwyneth Paltrow) kommer över till USA. Snart finner sig Beths man (en långhårig och inte helt Bourne-i form Matt Damon) utan både fru och son. Folk dör som flugor helt enkelt. Medan världens medicinska forskningselit försöker isolera viruset och få fram ett vaccin tar konspirationsteoribloggaren Alan (Jude Law) chansen att göra sig ett namn genom att anklaga myndigheterna för att dölja fakta.

Bara i stycket här ovan nämner jag ett antal namnkunniga skådisar. Förutom dessa dyker även bl a Kate Winslet (åh, vad hon alltid är bra), Marion Cotillard, Laurence Fishburne och Elliott Gould upp i olika roller. Det är med andra ord en ensemblefilm och en film som utspelar sig på många platser och bland många olika människor. Jag vet egentligen inte vem som är i fokus. Det är nog viruset eller vad som händer med vårt samhälle när en sån här katastrof slår till. Jag tycker det är riktigt bra gjort. Just att det inte är en typisk spännande thriller med en handling som drivs fram av en plot (kan nån komma med ett förslag på en svensk översättning av plot?) gör att filmen är mer spännande.

Till spänningen bidrar även musiken som är lite udda men helt klart gör det den ska. Det förekommer ganska långa avsnitt där det inte sägs eller kanske händer så mycket rent handlingsmässigt. Istället för att det händer nåt så byggs det upp en paranoiastämning, till viss del beroende på att filmen alltså känns som en riktigt bra dramadokumentär.

En karaktär i filmen som jag dock inte tycker funkar är Jude Laws Alan. Jag vet inte om det beror på Law eller på karaktären i sig. Alan känns i vilket fall mest som en pajas som springer omkring i antingen en hoodie eller en fånig skyddsdräkt. Varje gång han är med tappar filmen i seriositet. Jag undrar om man har haft Julian Assange som förebild kanske?

Contagion är en bra epedemithriller och den skulle väl egentligen kunna få en fyra i betyg men det blir en stark trea. Kanske är den lite väl torr och vissa delar av historien är möjligen lite ointressanta (t ex den med Marion Cotillard). Och när Kate Winslet försvinner ut ur handlingen tappar filmen även en aning för min del.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Katastroffilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sahara

2 mars, 2012 8 kommentarer


Titel: Sahara
Regi: Breck Eisner
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Clive Cussler har skrivit romanen som filmen bygger på (jag har faktiskt jag har läst den). Dirk Pitt (en machobiffig Matthew McConaughey) är en äventyrare som, oftast under vatten, söker efter försvunna skatter och fartyg. Nu är han tillsammans med sin kompanjon, pajasen Al Giordino (Steve Zahn), på jakt efter ett krigsskepp som försvann i slutet av amerikanska inbördeskriget. Dirk har anledning att tro att det finns i Afrika, närmare bestämt nånstans längs floden Niger. Här stöter de ihop med doktor Eva Rojas (Penélope Cruz) som jobbar för WHO och misstänker att nån typ av smitta sprider sig i området. Det hela leder givetvis till att Dirk Pitt & Co får slåss både mot en genomond lokal krigsherre samt lika genomonda multinationella företag för att förhindra en katastrof av tsunamiska mått.

Trots sitt relativt seriösa tema — fattigdom, krig, globalisering, miljökatastrof — så är det här en fullkomligt oseriös film, och faktum är att det inte stör mig speciellt mycket. Det här är en film som redan från början visar var den lägger ribban. Det innebär att det är frågan om underhållning för stunden, och inget annat. Alla karaktärer är antingen genomonda eller godhjärtade. Vem som är skurken vet man efter han har varit i bild i en sekund. Dirk Pitt själv är en sorglös och colgateleende tvättbrädeshjälte som man vet ska rädda kungariket och dessutom få flickan i slutet.

Bitvis tyckte jag filmen påminde om The Island (som dock är bättre). Fotot är reklamfilmsvackert. En hel del maffiga scener får vi se men handlingen är ganska rutten. Det blir för enkelt och enkelspårigt och inget djup alls (och det är väl inte meningen heller). Cruz gör sig bättre när hon får prata sitt modersmål spanska. Det blir lite onaturligt när det ska pratas engelska. McConaughey är ok i sin Indiana Jones-roll. Zahn i sin pajasroll blir lite tröttsam i längden. Lite kul var att William H. Macy och Rainn Wilson (Arthur från Six Feet Under) dök upp i biroller.

Upplösningen blir tröttsam, fånig och ologisk — precis som det ska vara i en sån här typ av film. Jag tycker ändå att filmen på nåt sätt har glimten i ögat hela tiden. Det blir aldrig kalkon eftersom filmmakarna inte har några ambitioner annat än att underhålla och göra en snygg film. Det som stör mig lite är att det ibland blir för mycket av den där typen av skämt när det känns som om rollkaraktärerna vet att de är med i en film. Det blir liksom för uppenbart och genomskinligt (det är därför jag väldigt sällan gillar parodier på andra filmer). Nu är det ju detta en sån typ av film där det ska vara så och därför blir själva filmupplevelsen en godkänd upplevelse och därför blir betyget en svag trea. Dessutom passade den en vardagskväll under en galen jobbvecka.

3-/5

PS. Jag kom att tänka på en annan film med ett ganska liknande tema: Afrika, fattigdom, globalisering och ondskefulla multinationella företag. Som film är den dock helt annorlunda; den har en helt annan seriositet, vilket i och för sig inte automatiskt betyder att den är bättre, även om den var det i det här fallet. Vilken film tänker jag på? Jo, The Constant Gardener.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Mission: Impossible – Ghost Protocol

1 mars, 2012 22 kommentarer


Titel: Mission: Impossible – Ghost Protocol
Regi: Brad Bird
År: 2011
IMDb | Filmtipset

När jag nyligen var i Montréal så gavs det två tillfällen för att kolla på bio. Första gången blev det Underworld: Awakening i AVX och 3D. Andra gången blev det inte helt oväntat den senaste Mission: Impossible-filmen — i IMAX-format. Om man ska ta sammanfatta de tidigare MI-filmerna så tycker jag den första är riktigt bra. Det var en klassisk agent/heist-histoira. Tvåan tyckte jag nästan var usel. Den var hur som helst inte godkänt. Jag tyckte här att John Woo förstörde agentkänslan fullständigt och det blev en smörig actionbalett av det hela istället. Trean var en ok thriller. Där tyckte jag man hade gått tillbaka till lite mer jordnära actionscener och inte den där överdådiga romantikactionen.

I den fjärde filmen (som jag inte alls var säker på att den skulle komma och än mindre att jag skulle se den) så finner sig Ethan Hunt i en ganska prekär situation. Agenter har dött till höger och vänster. Till slut är Ethan och hans team helt ensamma och avskurna. All kännedom om Ethan och hans team förnekas och they are on their own. Ok, detta är kanske inget nytt men skillnaden nu är att hela MI-organisationen är förbjuden att kontakta Ethan och de andra agenterna. Tidigare har de alltid kunnat lita på sina egna när det gäller utrustning och säkra platser att vistas på. Men nu är de alltså helt ensamma. Det är just detta som kallas för spökprotokollet.

Skurken som de har att kämpa emot är… wait for it… svensk. Han spelas av Michael Nyqvist och är en galen professor som tycker att Jordens undergång är det bästa som kan hända Jorden. Av nån anledning hade jag fått för mig att Nyqvist spelade en rysk galning men det visade sig att det var en svensk galning vilket var lite kul. När Nyqvist i några scener i början höll tal på svenska hade jag svårt att hålla mig för skratt. Det lät helt sjukt. Nu när jag tänker efter så tror jag att svenska skådisar kommer att ha en liten guldperiod några år framöver. Det finns nåt lockande med att vara lite annorlunda.

Ok, om vi ska skippa svenskkopplingen så konstaterar jag att det är en ganska vanlig actionthriller. Den innehåller helt enkelt de vanliga scenerna. Vi har relativt halsbrytande action med biljakter och klättring på skyskrapor i Dubai. Historien är densamma som i de tidigare filmerna. Skillnaden här ska vara att teamet är helt utlämnade men känslan är att det egentligen inte är nån skillnad.

Om man nu ska se det som en helt vanlig thriller så är det möjligt att den är aningen mer spektakulär men slutändan ändå inte. Ok, de olika miljöerna som filmen utspelas i är coola, det ska erkännas. I Dubai bjuds vi på cool skyskrapsklättring. Jag vet inte om det beror på Fiffis hajpning men jag blev ändå aningen besviken på dessa scener. Det fanns nåt fånigt över Ethans svarta grodfingervantar.

Det som var lite kul med just den här visningen var att den ägde rum i en gigantiskt IMAX-salong. De vanliga reklamfilmerna lyste med sin frånvaro. Istället visades vad jag trodde skulle vara en kort scen ur den kommande Batman-filmen. Det var bara det att det här lilla klippet  bara fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte. Efter ett tag undrade jag om det faktiskt var MI-filmen som hade börjat. Dessutom var det ett väldigt underhållande klipp. Men eftersom jag i början hade känt igen Gary Oldman som polischefen så visste jag att det var Batman det handlade om. Fast grejen var att det inte var en trailer utan en hel scen som visades.

Men till slut tog alltså den där Batman-scenen slutet och den riktiga filmen började. Varför var Batman-scenen så bra? Ja, jag kan väl säga att den innehöll en ganska cool kidnappning… av ett flygplan.

Mission: Impossible – Ghost Protocol får en helt vanlig trea.

3/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Real Steel

29 februari, 2012 4 kommentarer


Titel: Real Steel
Regi: Shawn Levy
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag satt på planet från London till Montréal med dryga sju timmars flygning framför mig. Maten hade serverats och jag hade läst en timme i Jan Guillous Tempelriddaren. I stolsryggen framför mig fanns det liten display med pekskärm där man kunde välja bland ett gäng filmer. Jag ville se en lättsam film med inte alltför avancerad handling, en film som jag kanske inte trodde skulle vara bra. Om jag ska se en bra film, eller en film som jag tror ska vara bra åtminstone, så vill jag helst se den i en bra miljö. Jag valde robotboxningsfilmen Real Steel!

Hugh Jackman (kanske lite överraskande) gör huvudrollen som avdankade f.d. boxaren Charlie. I den nära framtid som filmen utspelas i så har vanlig mänsklig boxning ersatts av robotboxning. Istället för människor som pucklar på varandra så är det stora stålmonster som svingar sina nävar fjärrstyrda av sina mänskliga ”förare”.

Charlie är en ganska misslyckad figur som försöker göra karriär i botboxningsbranschen. Men så faller plötsligt hans för honom själv okände 11-årige son ner i knät på honom. Motvilligt får sonen följa med när Charlie ska försöka vinna några matcher. Av mer eller mindre en slump så börjar Charlie och hans son att samarbeta. Sonen har spelat boxningsspel (datorspel alltså) och är klurig och Charlie… ja, han har ju boxats.

Oj, en ganska typisk Disneyproducerad snygg sörja var det här. Ja, eller det kanske inte var Disney som producerade men det känns så. Vi får en slemmig pappa-son-historia där Charlie först säljer sin son för pengar men som sen plötsligt inser att han nog gjorde fel. No shit, Sherlock. Förutom slemmigt sirapsdrama får vi den vanliga underdog-historien som är så populär inom främst amerikansk sportfilm. Men trots att det är gjort efter mall så är det ju svårt att låta sig ryckas med. Fast jag lyckades motså ganska bra, haha.

Vad vi även får är en film i stil med Transformers. Robotboxarna påminner inte lite om Transformers-light. Och riktigt corny, precis som ofta i Transformers, blir det när sonen liksom bondar med sin nya pappa… nej, jag menar inte Charlie utan roboten Atom som sonen hittar.

De onda i filmen representeras dels av sonens morföräldrar, där den ena parten spelas av Hope Davies av alla (jag tänker alltid på About Schmidt eller American Splendor när jag ser henne). De andra elakingarna i filmen är teamet bakom botboxaren Zeus. Här vi finner vi en japansk robotprogrammerare och en ryskbrytande supersnygg men iskall manager spelad av fotomodellryskan Olga… wait for it… Fonda. Efter som de är ifrån Ryssland respektive Japan så har de givetvis ingen kämpaglöd utan litar helt på sina fuskiga knep. Jag vet inte, sånt här funkade i Rocky IV men inte nu.

Nej, trots att i princip vilken film som helst borde liva upp en seg Atlantflygning så kraschar Real Steel ganska hårt.

2-/5

Andra filmbloggare som har sett Real Steel är Flmr som tyckte den var charmig, Fiffi som satte fingret på en sak: nämligen att den är skittråkig att skriva och läsa om… ah, jag tar tillbaka det där med att läsa om. Filmitch som fick en sirapsöverdos av filmen skrev nämligen en riktigt underhållande text om detta sötsliskiga sportactiondrama.

Och förresten, lite research visade att det var Disney som låg bakom filmen. Touchstone Pictures som är ett av Disneys fyra filmbolag producerar Real Steel.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Boxning, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , ,

En passion

26 februari, 2012 4 kommentarer


Titel: En passion
Regi: Ingmar Bergman
År: 1969
IMDb | Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Med anledning av Erland Josephsons död idag så vill jag uppmärksamma denne suveräna skådis med en recension av en film som han var med i. Det blir Ingmar Bergmans En passion. Som så många gånger förr och senare så jobbar Erland här med Bergman. Min favoritstund med Erland är nog när han läser en berättelse för Fanny och Alexander i F & A. Men Erland har även gjort en mängd andra saker, bl a har han gett ut en hel radda med litteratur vilket var nyheter för mig (det handlar om poesi, skönlitteratur, självbiografiska verk samt dramatik). Han har även varit med i en av mina absoluta hatfilmer, nämligen Andrej Tarkovskijs Nostalghia (kommer en recension på den). Men nu kommer det alltså handla om Bergmans En passion, som jag såg efter att ha sett Vargtimmen och Skammen (som det dyker upp recensioner av så småningom här på bloggen).

Efter Vargtimmen och Skammen var det dags för ytterligare en Fårö-film, nämligen En passion med Max von Sydow, Liv Ullman, Bibi Andersson och Erland Josephson i huvudrollerna. Handlingen är förlagd till en enslig ö (he, vad konstigt) där Andreas (Max von Sydow) isolerat sig efter juridiska bekymmer och äktenskapsproblem. Han finner dock viss gemenskap med tre andra personer på ön: ett gift par och deras vän Anna (Liv Ullman) som han inleder ett förhållande med.

Jag börjar känna igen mig på Fårö nu. Det är samma skådisar i samma miljöer. Rollfigurerna som dessa skådisar gestaltar brottas med liknande problem: inre demoner, relationsproblem, alienation, etc. Det finns några saker som sticker ut när det gäller En passion. Den första är att filmen, helt oväntat för mig, är i FÄRG. Det ger en helt annan känsla. Jag är inte säker på att det är en helt igenom bättre känsla. Fortfarande är det mästaren Sven Nykvist som står för fotot, vilket förstås garanterar kvalitet. Men svartvitt är alltid svartvitt, speciellt på Fårö.

Den andra saken som är annorlunda är att Bergman några gånger mitt under filmen låter skådisarna komma till tals och berätta om vad han/hon tycker om sin rollfigur. Ett lite kul grepp som samtidigt kanske störde filmkänslan. Jag kan inte avgöra vilket av det positiva eller negativa som väger över. Men just det här med att verkligen visa att det är en film vi ser — en film som är resultatet av en filminspelning, en film som är medveten om att den är en film — verkar Bergman ha fått dille på vid den här tiden (i slutet av 60-talet). Liknande saker förekommer i både Persona och Vargtimmen.

En passion är lite tråkig. Den känns bitvis lite väl intern; Bergman gör upp med sina demoner — igen. Jag får också intrycket av att det är väldigt mycket som händer ”mellan raderna”. Ibland känns det som om vissa delar av historien helt enkelt saknas. Det gör att man inte riktigt kommer personerna nära. Dock gör skådisarna fläckfria prestationer. T ex är Erland Josephson härligt sarkastisk och vig med orden. Han har ett äckligt överlägset sätt att prata på. Det blir en normal trea till En passion. Bergman är nästan alltid bra på ett eller annat sätt.

3/5

Arkiverad under Drama, Film, Metafilm, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Big Sleep

24 februari, 2012 6 kommentarer


Titel: The Big Sleep (Utpressning)
Regi: Howard Hawks
År: 1941
IMDb | Filmtipset

När jag startade mitt film noir-tema i somras så fick jag för mig att det skulle pågå under sommaren och kanske en bit in på hösten. Först nu har vi kommit till den sista filmen. Dels räknade jag nog liiite fel när det gällde hur många veckor som en sommar faktiskt består av och dels har det under resans gång tillkommit ett gäng filmer. Men nu är det slut. Detta betyder inte att det här är den sista noiren jag ser och skriver om men idag är den sista Film noir-fredagen på Jojjenito.

The Big Sleep såg jag första gången för nästan 10 år sen och då skrev jag så här:

Jag har sett Utpressning (The Big Sleep) från 1946 med sjukt coola Humphrey Bogart och ännu coolare Lauren Bacall. Bogart spelar privatdetektiven Philip Marlow som tar sig an ett fall där det visar sig vara betydligt mer skumt i görningen än vad det verkar från början. Utpressning, mord, cigaretter, svartvitt, gamla bilar (well, de var inte gamla på den tiden…), trenchcoat, mm. ”They don’t make them like this any more” skulle man kunna säga. Chinatown som jag såg nyligen har lånat en del från den här filmen. 4/5 blir betyget.

Jaha, Chinatown har tydligen lånat från den här filmen. Mjaha, det var news för mig. 😉 Hur som helst, jag såg om The Big Sleep för några dagar sen och… jag vet inte. Visst, Bogart och Bacall är coola, det är det ingen tvekan om. Men utan dem skulle det inte vara mycket till film. Den här typen av noir, dvs en deckar-noir, kan aldrig bli riktigt lika bra som den bästa typen av noir. Vilken är den bästa typen av noir? Jo, det är vad jag skulle kalla den mänskliga noiren, där en person är i fokus, en person med problem som han inte kan klara sig ur.

The Big Sleep känns mer som en småputtrig matinénoir. Den blir aldrig tråkig men aldrig riktigt intensiv heller. Det är en sorts whodunit där vi har Bogart som privatdeckare som försöker reda ut vad som har hänt. Det som lyfter filmen är enskilda scener med helt underbara repliker och händelser. Ta bara den udda och roliga inledningen där Bogart kommer hem till familjen Sternwood och de bra scenerna avlöser varandra. Han träffar först på yngsta dottern som säger ”You’re not very tall are you?” och sen liksom lägger sig i hans armar. Efter detta kommer en ganska lång scen där han pratar med gamle generalen Sternwood om det uppdrag han ska åta sig. Och som avslutning träffar han på den äldsta dottern som (givetvis) spelas av Lauren Bacall.

Efter den underbara inledningen fortsätter filmen men snårar in sig lite väl mycket. Det är många personer och händelser involverade och det blir för invecklat kan jag tycka. Istället för att vi får den där spänningen som är relaterad till en person som det kan gå bra eller dåligt för så blir det mer ett hjärnmysterium för både Bogart och oss tittare. Det är inte dåligt men det kan aldrig bli riktigt bra.

Givetvis är det ändå en bra rulle att spendera nästan två timmar med. Enbart följande lilla scen och replik gör filmen sevärd för mig:

Bogart och Bacall pratar. Bacall är nervös och vet inte hur mycket hon vill avslöja för Bogart. Hon vill få hjälp men samtidigt vill hon inte säga för mycket. Hon är nervös helt enkelt. Hon sitter och kliar sig på knät. Bogart säger ”Go ahead and scratch”. Sen börjar Bacall räkna fingrarna på sina handskar, ett nervöst tic, varpå Bogart säger ”There’s usually five fingers on any glove” och fortsätter samtalet.

Men som helhet så är filmen inte mer en än en mysig matinénoir även om det är en bra sådan. Jag är tvungen att sänka betyg ett snäpp jämfört med förra titten.

3+/5

PS.  Filmtiteln The Big Sleep är tagen från kriminalromanen av Raymond Chandler med samma namn och syftar på döden, den stora sömnen. Ett annat faktum om filmen är att den tydligen betraktades som en upprörande och farlig film i Sverige. Se bara på den här postern där man ser ett gammalt tidningsklipp om att den totalförbjudna filmen nu är släppt av censuren. Klicka på bilden för en större version.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Underworld: Awakening

23 februari, 2012 Lämna en kommentar


Titel: Underworld: Awakening
Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Igår lovade jag att en recension av Underworld: Awakening skulle komma på lördag. Men jag kunde inte hålla mig så den kommer redan nu.

En sak jag upptäckte under mitt besök i Montréal och staten Québec var att det var franska som gällde. I Montréal fanns det en biograf i downtown där det visades engelskspråkiga filmer på just engelska. På gångavstånd från det hotell som jag bodde på ute i förorten Brossard så fanns en stor filmstad där det gick en radda filmer — dubbade på franska. Det visade sig ändå att en och endast en film faktiskt gick på originalspråket engelska och av en slump så var det en film med svenskkoppling. Regissörer var nämligen det svenska tag teamet som bl a gjort den suveräna tv-serien De drabbade plus actionmysteriethrillern Storm. Vilka pratar jag om? Jo, givetvis Måns Mårlind och Björn Stein. Och vilken var filmen? Underworld: Awakening, den fjärde filmen i vampyrserien med Kate Beckinsale i huvudrollen som vampyrtjejen som kan vistas i solsken.

En nyhet som man infört i Kanada i ett försök att locka/lura fler till biograferna är nåt man kallar UltraAVX. Vad betyder det? Haha, jo, AVX står för Audio Visual Experience och Ultra antyder att det ska vara en alldeles extra speciell upplevelse. Med andra ord betyder det att det är bra bild och bra ljud. That’s it, typ! Plus att man i Kanada gör en grej av att det är… reserverade platser. Dessutom gick just Underworld: Awakening även i 3D. Hurra. Ok, det ska väl erkännas: det var väldigt bra ljud och bild. Och en liten udda grej var att stolen var en sorts gungstol som sviktade. Jag såg filmen en torsdagskväll i en gigantisk salong tillsammans med typ fem andra. Jag antar att Montréal-borna föredrar fransk dubbning.

3D kan vi glömma i det här fallet, och de flesta andra fall känns det som. Det var inget som gjorde filmen bättre, snarare tvärtom. Glasögonen känns hela tiden på näsan, man ser de svarta bågarna och så känns det som bilden blir lite för mörk. Nu ska väl sägas att jag endast sett en annan film i 3D (Avatar) och där funkade det bra. Men efter vad jag läst om hur andra upplever 3D så verkar det mest handla om irritation. I fallet Underworld: Awakening så känns det som en sorts slentrian-3D.

Ok, till själva filmen och dess handling. Utan att kolla upp vad jag tyckte om första delen i Underworld-serien så trodde jag att den åtminstone var en trea i min bok. Min minnesbild var att det var snygg vampyraction i en film som kom innan vi fick den inflation i vampyrfilmer som vi har nu. Nu letade jag upp min gamla recension och såg att det inte blev godkänt. Och mycket av det jag skrev om första filmen stämmer in även på vad jag tycker om Awakening.

För mig var det en ganska förvirrad historia då det var länge sen jag såg ettan. Dessutom hade jag inte sett del två eller tre i serien, där trean Underworld: Rise of the Lycans alltså är en prequel till den första filmen. Grundhistorien i samtliga filmer är att vampyrer och varulvar inte gillar varandra, de slåss. Ja, förutom vampyren Selene och varulven Michael förstås. Deras kärlek har i Underworld: Awakening gett upphov till dottern Eve. Haken är att Michael är död och att Eve och Selene har legat nedfrusna på ett labb i 12 år.

Tydligen går den här filmen riktigt bra i USA, den är tydligen nummer två på listan över de mest inkomstbringande filmerna under 2012 har jag förstått. Jag kan förstå det. Den är snygg, silvrigt snygg. Kate är snygg, hennes dräkt är tajt. Actionscenerna är hyfsat snygga även om de är tråkiga. Lite kul och udda är att Stephen Rea är med som ondskefull läkarforskare. Rea kommer för mig alltid att vara förknippad med The Crying Game.

Filmen känns som en upprepning av ettan. Vi får träffa på vampyrerna som bor i underjordiska slott. Chefsvampyren här nere spelas av Charles Dance, och då kommer jag direkt att tänka på Alien i kubik. Tanken är väl att Dance ska ge samma tyngd som Bill Nighy gjorde i ettan. Han lyckas inte riktigt även om jag gillar Dance.

Kul för Mårlind & Stein att de har lyckats med sin film. Själv tycker jag Shelter är en bättre film men förmodligen är jag i minoritet där. Det jag däremot kan säga med säkerhet det är att deras tv-serie De drabbade är ett riktigt guldkorn. Av nån sjuk anledning verkar det vara riktigt svårt att få tag på De drabbade på dvd. Det känns typiskt som en sån grej som nya tjänster på nätet kan satsa på. Jag skulle gladeligen betala en slant för att se om den serien. Nåväl, till Underworld: Awakening blir det en svag tvåa även om filmen förgyllde (eller försilvrade) en kväll i Montréal.

2-/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →