King Kong (2005)

14 oktober, 2012 12 kommentarer

Titel: King Kong
Regi: Peter Jackson
År: 2005
IMDb | Filmtipset

I jul kommer The Hobbit där Peter Jackson återvänder till Tolkiens värld. Efter Sagan om konungens återkomst gav sig Jackson 2005 på en remake av skräckklassikern King Kong.

Början av filmen var helt ok. Första timmen som utspelas i New York, där vi får träffa Ann Darrow (en självlysande Naomi Watts) och Carl Denham (en något nedtonad Jack Black), och därefter ombord på fartyget Venture var en mysig matinérulle som passade denna Annandags tidiga kväll (min kommentar: King Kong var 2005 års julfilm på bio för min del). Jag blev ganska förvånad av anslaget som bestod av klipp från olika miljöer i 1930-talets New York. I vanliga fall brukar det även samtidigt visas förtexter, men vad jag såg så fanns det inga förtexter utan det var bara en sorts inledning utan förtexter (nån som såg några förtexter?). Nåväl, fram till att fartyget anländer till Skull Island så höll filmen ihop ganska bra. Ann och Carl känns som inbördes olika, men sympatiska, karaktärer och de utgör filmens nav. En som dock gjorde en riktigt blek figur var Adrien Brody som spelade manusförfattaren Jack Driscoll – urtråkig.

Efter en del strapatser kommer då fartyget till slut fram till Skull Island och det är då filmen för mig genast tappar i kvalitet. Det börjar på nåt sätt märkas att Jackson inte riktigt kunnat lägga band på sig själv. Det finns inget riktigt flyt i berättelsen härifrån och framåt. Eller, egentligen fanns det kanske inte från början men det är nu det börjar märkas. Nu blandas helt ok scener med alldeles för långdragna scener, antingen med leprainfödingar med en kvinnlig shaman som väser om Tori Kong eller med totalt meningslösa, urtråkiga och, till råga på allt, dåligt datoranimerade dinosaurie-race samt segdragna äckelscener (som jag inte tyckte var äckliga) med datoranimerade insekter och kräldjur. Jo, just det, om jag glömde säga det så var det mycket datoranimerat, bl a datoranimerat stavhopp, en uppvisningsgren i nästa OS.

När så Kong slutligen visar sig så kan jag ändå inte låta bli att bli imponerad. Det är här man (Weta) har lagt sitt datoranimeringskrut och det ger resultat – Kong är grymt bra. Varenda hårstrå känns äkta, liksom hans rörelsemönster. Jag tyckte verkligen att Kong kändes som en gorilla också. Det fanns en hel del scener där Kong betedde sig som en gorilla efter vad jag har sett i naturfilmer på tv, bl a när han efter att ha dödat en dinosaurie rycker i dinosauriens käke för att se om den lever. Men ändå saknar jag den riktiga aha-upplevelsen, vilket kan bero på att filmens grundhistoria är känd från början plus att jag innan filmen, trots att jag försökt undvika det, redan sett en del klipp med Kong.

Samspelet mellan Ann och Kong var inte helt klockrent. Som andra redan nämnt så kändes det lite fånigt när Ann började jonglera med stenar (datoranimerade förstås) varefter Kong plötsligt var kär. Mjaha. Nåt som också kändes kalkonfånigt var när Kong blev isprinsessa i New York. Jag tyckte inte heller samspelet mellan Watts och Brody nådde några större, om ens några, höjder. Det var främst Brody som kändes helt malplacerad – blek och tråkig. Då tyckte jag t ex Kyle Chandler som snobbige filmstjärnan Bruce Baxter eller Evan Parke som Hayes var bra mycket bättre. En karaktär som var onödig, och ytterligare ett exempel på sånt som Jackson borde ha strukit, var Jimmy, den unge skeppspojken som hela tiden läste Mörkrets hjärta av Joseph Conrad.

Den intressantaste karaktären i filmen var Carl Denham. Det lustiga var att jag hela tiden trodde att han i slutändan skulle ha hjärtat på det rätta stället (det kändes så i början) och någon gång glömma filmen och erkänna att andra människors liv är viktigare. Typ släppa ner en kamera full med unik film i en avgrund för att rädda livet på nån. Men icke – han förblir ganska girig och cynisk hela filmen. He, lite annorlunda. Jag tyckte hur som helst Jack Black gör en helt ok insats som Denhamn.

Hmmm, vad finns mer att säga? Jo, det skulle väl vara att upprepa mantrat Less is more eller kanske More is less i det här fallet. Det stämmer verkligen. Jag blev ganska snabbt uttråkad under följande sekvenser: ravin-löpning med dinosaurier, Kong slåss mot ödlor, insektsinvasion nere i klyftan samt Kong på biljakt i New York. Dessa scener var bra till en början, men höll på alldeles för länge och kändes till slut bara som en ren uppvisning i specialeffekter och tillförde noll. Jackson hade utan problem kunnat klippa bort i alla fall en halvtimme. Betyget till denna remake av King Kong blir en stark tvåa. Det är trots min något fräna kritik ganska nära ett godkänt betyg då filmen är väldigt snygg och skönt matiné-aktig trots den bitvis sterila känslan av datoranimation.

2+/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Hurt Locker

13 oktober, 2012 4 kommentarer

Titel: The Hurt Locker
Regi: Kathryn Bigelow
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Då avslutar vi det tredelade temat med Oscarsvinnare som jag av nån anledning inte tyckte var riktigt värda sin utmärkelse. Två saker som jag vill poängtera med The Hurt Locker är: 1. Kul att en kvinna vann en Oscar för bästa film. (Ja, jag vet att det är producenterna som egentligen belönas men Bigelow står med som producent och vann även regi-Oscarn.), 2. Kul att en sån här typ av film vann, en spännande actionthriller (eller mer dramathriller) helt enkelt. (Spontant kommer jag bara att tänka När lammen tystnar,  som i och för sig är mer av en ren thriller. Finns säkert några som jag glömmer?)

Jag har lite svårt att se sån kvalitet i den här filmen att den skulle vara värd en Oscar. Dels är det ju som man brukar säga inte en Oscarsfilm, dvs inte en sån där pampig episk dramatisk historia om hur nån som det går dåligt för kommer igen. Men framförallt så ser jag inte att det skulle vara nåt speciellt med filmen rent generellt. Vi har sett detta förut och minst lika bra, t ex i Jarhead som jag nog gillar mer. Vår lilla grupp åker från ställe till ställe och desarmerar bomber. De inblandade hanterar att vara i Irak på sina sätt. James (Jeremy Renner) är en adrenalin-junkie, Sanborn (Anthony Mackie) är den som känns mest normal. Jag tycker inte filmen säger nåt politiskt. Det skulle kunna vara en film om vilket krig som helst. Det handlar mer om att man mår dåligt i krig, men att det ändå är en sorts drog, vilket kanske är ett sätt att hantera kriget. Jag tycker inte riktigt filmen kommer nån vart. Den är hyfsat intensiv. Jag gillade t ex hela sekvensen när de satt fast omringade av krypskyttar. Skådisarna gör i princip fläckfria insatser. Känslan är realistisk men i slutändan så blev det ändå något av ett jaså. Men en trea är den värd.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Slumdog Millionaire

12 oktober, 2012 14 kommentarer

Titel: Slumdog Millionaire
Regi: Danny Boyle & Loveleen Tandan
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Vi fortsätter med ytterligare en Oscarsvinnare som möjligen inte håller måttet. Den här gången 2009 års hajpade vinnare.

Slumdog Millionaire är ett bländverk – en snygg yta men inget innehåll. Miljöerna och färgerna i Bombays slum är väldigt snygga. Vissa scener är ett fyrverkeri av färger och fart. Början av filmen där vi får följa Jamal och hans storebror Salim och deras äventyr för att överleva är spännande, obehaglig men ändå mysig. Jag gillade tågscenerna. Men filmens historia som helhet och speciellt sista halvan är svulstig och bara för mycket. ”Det är ödet”, ”Kyss mig”. Kom igen nu. Hur den här filmen kunde vinna en Oscar för bästa film är ofattbart. Fast ändå fattbart. Filmen trycker på rätt knappar, även för mig. Slutet är en saga men jag gillar det inte, ändå dras jag med trots dravlet. Men filmen passerar gränsen och blir rejält fånig mot slutet. Den klarar sig ändå från att bli underkänd.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Crash

11 oktober, 2012 8 kommentarer

Titel: Crash
Regi: Paul Haggis
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Jag inleder ett tredelat minitema efter att jag räknade upp tre Oscarsvinnare i mitt The Artist-inlägg, tre vinnare som jag kanske inte tyckte var värd priset. Först ut är hyperlänkfilmen Crash som jag ändå värderar ganska högt.

Lite över tio år efter Robert Altmans Short Cuts kommer Crash av Paul Haggis, ett nytt drama med ett flertal parallella historier som utspelas i änglarnas stad, Los Angeles. Vi får följa en svart poliskommisarie (Don Cheadle), två svarta biltjuvar, en vit rasistisk polis med en sjuk pappa, en iransk invandrarfamilj, en latino-låssmed och några till, inklusive Sandra Bullock som fru till en distriktsåklagare spelad av Brendan Fraser. Det är mycket som kolliderar i den här filmen och då handlar det inte bara om bilar.

Många intensiva och välspelade scener var det gott om i filmen. Jag hade inte tråkigt en sekund. Bäst tyckte jag Don Cheadle, Matt Dillon (polisen som inte gillade svarta) och Thandie Newton (fru till en tv-regissör) var. Förutom att vara ett gripande drama var filmen även rolig då och då (främst kanske Ludacris paranoidmonologer). Dialogen var ruggigt välskriven och filmen vände och vred på fördomar som alla inte tror sig ha. Det är nämligen skillnad på vad du tror du är och vad du egentligen är och hur du egentligen reagerar i en viss situation. Man fick sig en liten tankeställare här (precis som karaktären spelad av Ryan Phillippe). Här gillade jag speciellt scenen då Ludacris i början klagar för sin kompis om hur Sandra Bullock när hon möter två svarta snubbar på trottoaren plötsligt tycks bli rädd och klamra sig fast vid sin man, varefter Ludacris och hans kompis… ja, ni som sett filmen vet vad som händer. Kul och lite oväntat.

Sen hade vi Matt Dillons karaktär som var ett svin på många sätt men som ändå visar att det är ens handlingar som visar vem man är, inte vad man säger. Precis som Ryan Phillippes karaktär får känna på vem han egentligen är. Hela filmen osar av rasproblem och varje scen handlar i princip om just detta, ja, det är ju det som filmen handlar om. Bitvis tyckte jag nästan det blev för mycket och nästan nåt av en parodi. Men kanske är det så det är i USA (mer aktuellt nu efter Katrina)… och i Sverige. När jag efter bion vandrade genom ett brittsomrigt Stockholm på väg till en pub för att se Sverige mot Kroatien i en VM-kvalmatch kom jag på mig själv att studera de människor jag mötte och fundera ”undrar vad som pågår i just de här personernas liv just nu?” samtidigt som jag noterade vilket etniskt ursprung personen hade. Det var en salig blandning av folk från alla världens hörn.

Vad som hindar mig från att ge ett högre betyg är att jag tyckte att sammanlänkningen av historierna kändes lite väl konstruerad och osannolik (t ex när Matt Dillon kommer till en olycksplats för att försöka rädda just den här personen). Om man jämför med en film som Magnolia så är den filmen uppbyggd på ett annat sätt. Där kändes inte personernas liv sammanlänkade på samma lite konstruerade sätt som jag tyckte var fallet i Crash. Jag tyckte man gjorde lite för mycket av en grej av just detta (liksom i 21 Grams som jag sett att en del jämfört Crash med). Med det sagt, så måste jag samtidigt säga att jag nästan alltid gillar just idén med antal parallella historier som vävs in i varandra.

Jag tyckte historien om den iranske mannen kändes lite konstig. Av nån anledning tyckte jag inte den passade in i resten av filmen. Jag gillade inte heller den scenen som många kallar den starkaste i filmen där just den iranske mannen, latino-låssmeden och hans dotter är inblandade. Nja, jag tyckte den kändes bara ”för mycket” med övertydlig musik och utdragen dramatik. Jag måste säga att det på nåt sätt var Dillons karaktär som i mångt och mycket sammanfattade filmen genom vad som hände honom. Ok, det är givetvis en bra film och jag blev gripen av den så det blir en fyra, knappt men klart.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Hyperlänkfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

De zaak Alzheimer (Mördare utan minne)

10 oktober, 2012 4 kommentarer

Titel: De zaak Alzheimer (Mördare utan minne)
Regi: Erik van Looy
År: 2003
IMDb | Filmtipset

I Mördare utan minne jagar belgiska poliser en glömsk hitman, som i sin tur jagar sina uppdragsgivare, som i sin tur vill mörklägga en pedofilverksamhet.

Filmens idé och start var lovande. Här fanns nåt lite lockande. Den klart intressantaste karaktären var givetvis den åldrade yrkesmördaren med begynnande Alzheimers (han spelas av den belgiske veteranen Jan Decleir). I början får vi också mest följa honom, och då var filmen som bäst. Tyvärr slarvar man bort just det här med hans glömska lite. När man ska visa att han har svårt att minnas är det enda som händer att vi får se lite snabba klipp med gul färgton. Detta upprepas lite för ofta. Det fanns tendenser till intressanta vinklar här (typ spörsmål som ”Var det jag som dödade offret som det rapporteras om på tv? I såna fall minns jag det inte!”), men det rann ut i sanden.

Sen blev det hela en ordinär polisthriller med de klassiska ingredienserna: Två kollegor som gnabbas och skämtar med varandra och dessutom gör tvärtemot vad polisledningen tycker. Inga dåliga skådisinsatser egentligen men vi har sett det förut. Det kändes bitvis som Hong Kong-polisaction (vilket vissa ser som nåt positivt). Slutet blev för långdraget. Som helhet är det ändå inte dåligt alls och det blir ändå godkänt till filmen, trots att det var något av en besvikelse. Nederländska (eller flamländska kanske mer korrekt) låter kul! Försäkringsbolag heter just försäkringsbolag på flamländska, noterade jag.

3/5

Här har vi ett seriöst fall av Lika som bär. Handbollsspelaren Stefan Lövgren och skådisen Koen De Bouw.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

The Artist

9 oktober, 2012 22 kommentarer

Titel: The Artist
Regi: Michel Hazanavicius
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Med jämna mellanrum så kommer det en sån där film som av nån anledning Oscars-hajpas och man undrar om filmen verkligen kan leva upp till hajpen. Ofta så visar det sig handla om en helt ok rulle men inget mer. Jag tänker t ex på filmer som Slumdog Millionaire eller kanske The Hurt Locker eller kanske Crash. Ok, jag slutar nu så jag slipper hatmail. The Artist var en sån film. Det som gjorde att The Artist stack ut var att det var en stumfilm. Jag måste säga att det kändes ganska udda och uppiggande.

Efter att ha sett The Artist på bio så insåg jag att den kanske inte är så rackarns speciell och udda. Vad den är är charmig, kul, dramatisk och mysig. Jag måste säga att det är lite förvånande att den vann en Oscar. Eller snarare, jag är inte så förvånad att den vann en Oscar men jag tycker inte den är värd det. Men, men, jag hade roligt när jag såg den. Huvudrollsinnehavaren Jean Dujardin är supercharmig med ögonbrynslyftningar i klass med Mr Spock och hans kvinnliga motspelerska Bérénice Bejo är inte mindre charmig och dessutom käck så det förslår.

Historien är enkel, nästan för enkel. Den påminner en hel del om Singin’ in the Rain och handlar om en skådis som inte vill acceptera ljudfilmens intåg. Det hela inleds med att Dujardin är den firade stjärnan medan Bejo kämpar på i det tysta. Under filmens gång så skiftar maktbalansen. Dujardin känner ångest inför ljudet vilket getaltas i en underbar (mar)drömssekvens som nästan kan mäta sig med nattmaran som drabbar Isak Borg i Smultronstället. Jag gillar The Artist och mot slutet blir den faktiskt ganska mörk men den känns ändå i slutändan något lättviktig.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik, Stumfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Legendary Weapons of China

8 oktober, 2012 4 kommentarer

Titel: Legendary Weapons of China (Shi ba ban wu yi)
Regi: Liu Chia-liang
År: 1982
IMDb | Filmtipset

För några veckor sedan utlovade jag ett tema med martial arts-filmer. Nu är den tiden kommen. Som jag skrev då så tar jag alltså med de sämre filmerna först. Det känns hoppingivande att det bara blir bättre från och med nu. Jag kallar temat Martial arts-måndag! Just Legendary Weapons of China såg jag på Cinemateket när de körde ett martial arts-tema för några år sen.

Skön titel på en inte lika skön film. En mästare inom en kung fu-sekt hoppar av sekten för att han inte tror på att det går att lära sig att motstå gevärskulor (no shit!). Andra delar av sekten tror dock på detta och skickar ut tre mördare för att döda honom. He, inledningen var rätt kul i denna Shaw Brothers-film. Som sig bör får vi under förtexterna se en kung fu-uppvisning av huvudrollsinnehavarna, en sorts martial arts-show som inte har nåt direkt med handlingen att göra. Speciellt tjejen, Kara Hui, imponerar med en lagom nonchig stil. Då såg jag fram emot en rolig stund på bion, men tyvärr var det här nog det bästa i filmen.

När filmen väl rullar igång visar det sig vara en förvirrad Åsa Nisse-historia (min kommentar: kanske nåt för filmitch) med ruggigt spretig och snurrig handling. Fajterna är bitvis roliga men när det blandas in för mycket magi och trollkonster blir det bara konstigt. Gordon Liu dyker upp som en av de tre lönnmördarna och är sevärd men är tyvärr något av en bifigur. Den sista fajten där vi får se alla de 18 klassiska kinesiska vapnen in action är lite för lång och dålig för att funka fullt ut. Även om det är lite kul det här med att använda alla vapnen så känns det lite väl nördigt och långdraget för att ha nåt egenvärde. För mig alltså, det finns säkert de som tycker det är hur coolt som helst. Nej, för att det här skulle ha blivit godkänt hade jag velat se mer av tjejen Kara Hui och Gordon Liu. Nu kan det inte bli godkänt.

2+/5

PS. Och här har vi vapnen, kanske inte riktigt rätt men ett förslag från min sida. Många vapen blir det: Sabel, Svärd, Fjärilskniv, Spjut, Stav, Dolk, Batong, Sköld, Hillebard, Munkspade, Tredelad stav, Månskäreknivar, Treudd, Kroksvärd, Pik, Klubba, Yxa, och slutligen Pilbåge. Nördigt, eller hur?

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , ,

The Greatest Movie Ever Sold

7 oktober, 2012 Lämna en kommentar

Titel: The Greatest Movie Ever Sold
Regi: Morgan Spurlock
År: 2011
IMDb | Filmtipset

I The Greatest Movie Ever Sold tycker jag Morgon Spurlock lyckats bättre än i sina tidigare filmer (eh, well, jag verkar bara ha sett en till men whatever). Precis som i Super Size Me så är filmen i sig det fenomen som den ska gestalta. I Super Size Me handlade det om mat och McDonald’s. Här är det reklam, eller kanske mer rätt, produktplacering som står i fokus. Början av filmen är rolig och Spurlock åker runt och försöker ragga sponsorer till sin film. Det går sådär men några napp får han och han jublar. Snart rullar det på och fler och fler hakar på. Allt är bra men snart märker Spurlock hur han kanske börjar sälja sig. Vilka krav kommer sponsorerna ställa? Kommer han tappa kontrollen över filmen? Och det är här filmen börjar bli intressant.

Jag gillar att filmen är en metafilm. Jag tycker det är intressant att filmen är mer än bara själva filmen. Det är liksom hela grejen runt omkring filmen också. Att filmen gör reklam för sig, att andra gör reklam för filmen är en del av filmen. Det enda jag saknade i filmen var filmens trailer. Filmen i sig är nog bara en vanlig trea men jag tycker ämnet och de diskussioner som uppstår är intressanta så det blir en svag fyra… eller nej förresten, en stark trea blir det. Ett riktigt intressant sidospår handlar om São Paulo där man beslutat att ta bort all reklam på stan. Helt otroligt egentligen men tydligen hälsosamt och invånarna verkar gilla det.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Metafilm, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Super Size Me

6 oktober, 2012 4 kommentarer

Titel: Super Size Me
Regi: Morgan Spurlock
År: 2004
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag Morgan Spurlocks film The Greatest Movie Ever Sold. Det kommer en recension av den imorgon men först tänkte jag att kunde passa med en gammal text om hans film från 2004 om skräpmat.

Morgan Spurlock har tydligt inspirerats av Michael Moore i denna dokumentär om den amerikanska snabbmatsindustrin. Det hela börjar med att två tonårstjejer stämmer McDonald’s för att de serverar dålig mat som ger övervikt. Visst, det låter som ett ganska lönlöst och dumt försök att skylla på nån annan för att man äter dålig mat, men om nu McDonald’s påstår att deras mat är nyttig och kan ätas dagligen så finns det väl en poäng. I rättegången säger dock McDonald’s att det är allmänt känt (!) att deras mat inte är nyttig och att den som äter på McDonald’s får skylla sig själv. Det känns som något av en paradox att en restaurang säger nåt sånt (om de säger motsatsen så ger de ju de tjejerna rätt), men jag får nog hålla med att man får skylla sig själv. Bra reklam för McDonald’s i vilket fall som helst… NOT!

Morgan Spurlock slår in en del öppna dörrar för att visa att det förhåller på det viset också, dvs att McDonald’s mat inte är nåt som man ska leva på. Han käkar Big Mac, Chicken McNuggets och Quarter Pounder en masse i 30 dagar. Dessutom ska han inte röra på sig så himla mycket heller, utan vara ungefär lika stationär som medelamerikanen. Det kan bara gå på ett sätt: Spurlock går upp tio kg i vikt, får dåliga lever- och blodvärden, och mår allmänt dåligt. Parallellt med detta experiment får vi ta del av en del fakta om hur feta amerikanerna är, hur sjukligt överviktiga de faktiskt är. Själv tror jag en del av problemet är maten förstås, men viktigare är att folk inte rör på sig. Motionera mera!

Det som jag tyckte var intressantast var när Spurlock besökte amerikanska skolor för att titta på maten som serverades där. Det var ganska häpnadsväckande. Här käkades kakor, choklad, pizza-slices och läsk till lunch. Ja, ja, det ska väl börjas i tid antar jag, hehe, och det hela stöttas av den ondskefulla snabbmatsindustri-lobbyn. Javisst, det är förstås vinklat för att få fram en poäng (statistik över alla skolor i USA fick vi förstås inte), men jag tycker nog den går fram i just detta fall: den mat som serverades på den skola som besöktes var usel. Sen visade Spurlock också på ett bra sätt det här med att barnen liksom dras in i McDonald’s-världen redan som småttingar. Det ska vara ett mysigt äventyr att besöka McDonald’s: här är det trevligt, det är bollhav, det är lekhörna och leksak till maten. Smått äckligt om man tänker efter lite faktiskt. Eller – man behöver inte tänka efter så mycket. Det handlar om pengar som vanligt.

Som film är Super Size Me ok men blir efter ett tag lite enformig och upprepar sig. Vi förstår ganska snart att Morgan mår ruttet i och med sin McDiet och vi behöver inte se så mycket mer av det. Samtidigt är det just detta som har gjort att den har fått uppmärksamhet. En ”vanlig” dokumentär skulle inte få samma genomslag, helt klart. Därmed så fyller den väl sitt syfte men som film blir den inte bättre för det. Sen kände jag Michael Moores skugga hänga över filmen i scenerna där Morgan försöker få tag i en McDonald’s-representant för att ställa frågor och ständigt misslyckas efter otaliga telefonsamtal. Nu är det väl så att filmen faktiskt fick McDonald’s att t ex lägga av med sin Super Size-meny (den är grotesk, helt klart) och att börja tänka mer hälsomedvetet. Detta är förstås bra, men det gör, som sagt, inte Super Size Me till en bättre film. Själv har jag inte ätit på McDonald’s på ungefär fyra år. Det är inte gott, helt enkelt.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Maria Full of Grace

5 oktober, 2012 4 kommentarer

Titel: Maria Full of Grace
Regi: Joshua Marston
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Maria är en ung tjej i Colombia som efter att ha blivit gravid och slutat sitt jobb på en blomsterfabrik tar beslutet att bli knarksmugglare för att få ihop pengar till sig och sitt kommande barn. Pappan till barnet är slashas som hon inte bryr sig om och hennes familj (mamma, syrra, mormor) har inte nån förståelse för att hon slutat på blomsterfabriken. Hon säger inget om att hon ska smuggla heroin till New York i form av 63 små påsar i magsäcken. Efter att hon klivit på planet finns ingen återvändo, bara risker. Hon kan bli avslöjad av tullen eller så kan nån av påsarna spricka (vilket med största sannolikhet innebär döden).

Maria Full of Grace är ett välspelat drama som visar på hur desperata personer ibland tar desperata beslut. Om man vill kan man dra vissa paralleller till Lilja 4-ever. Hela filmen har nåt desperat (och lite sorgligt) över sig, både när vi första gången får möta Maria i Colombia och senare när filmen utspelas i New York. Nåt filmen visar, och som känns sant, är att vanliga personer (”hederliga” men i behov av pengar) utnyttjas – i det här fallet för att smuggla knark till rikare länder. Det här är nåt som pågår, men det är ju lätt att blunda för det man inte ser.

Rent filmiskt är Maria Full of Grace välgjord. Då och då kunde jag dock tycka att Catalina Sandino Moreno (Maria) kändes något stel, lite frånvarande. Bitvis är hon dock strålande – märkligt. Musik, foto och insatser från övriga skådisar bildar en bra helhet. Bra är att regissören, amerikanen Josh Marston, valt att göra en film där folk pratar sitt modersmål. Allt känns rätt och mer äkta helt enkelt. Inga krystade scener där skådisen först pratar några fraser spanska för att sen övergå till engelska. Nä, i det här fallet hade det helt enkelt inte funkat. Bitvis är filmen en thriller. Speciellt på planet infinner sig en svettig känsla med några obehagligt desperata scener.

I New York så lever filmen på den känsla av att vara utlämnad som Maria känner. En scen som kändes något ologisk och konstig var när Maria kräver pengarna som en kamrat som det gick sämre för egentligen skulle ha haft. Just då kändes det som att utmana ödet. Det kändes lite som om man ville visa hur godhjärtad Maria var. För mig räckte det med att hon var mänsklig. Jag tycker att det var bra att filmen ändå inte utvecklades till en regelrätt thriller utan att det i stället fokuserades på Marias känslor och de beslut som hon måste ta. I slutet tar hon ett beslut som liksom ställer hela filmens logik på ända, och visar på att hon är en stark människa. Genomgående är filmen mycket bra och därför blir det en svag fyra. Jag gillade även musiken, som om det nu skulle vara en bra slutpoäng.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →