Argo

31 januari, 2013 8 kommentarer

ArgoTitel: Argo
Regi: Ben Affleck
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag lyssnade nyligen på ett avsnitt av det svenska filmprogrammet Kino där man pratade om filmer som inte återger verkliga händelser korrekt. T ex har samtliga filmer som nominerats till en Oscar för bästa film i år kritiserats för detta. En annan Oscarsnominerad film som kritiseras för samma sak är Searching for Sugar Man där ju regissör Bendjellouls helt klart inte återger det som hände som det faktiskt hände. Åtminstone har en del av hela historien helt utelämnats. Just i fallet Searching for Sugar Man blir det på ett sätt värre då filmen är en dokumentär. Fast grejen är att jag inte ser den som en dokumentär, inte en vanlig dokumentär i alla fall. Det är en berättelse helt enkelt, och regissören har valt att berätta den på det sätt som ger mesta och bästa effekt. Om filmen hade varit en spelfilm hade folk inte alls klagat lika mycket. Då hade man sagt att den baseras ju bara på en sann historia. Nu är den gjord som en dokumentär och då blir kritiken skarpare.

Hur som helst, jag tycker det här ämnet är riktigt intressant. De filmer som Kino tog upp var Lincoln, Django Unchained och sist men inte minst – Argo som jag nu har sett.

Argo handlar om räddningsoperationen för att få hem sex amerikanska diplomater som flytt till den kanadensiska ambassadörens hem i Teheran efter att den amerikanska ambassaden stormats av iranska studenter. Ben Affleck spelar CIA-agenten som får uppdraget att rädda de sex. Flera förslag för hur det ska gå till presenteras (cykla till Turkiet t ex, tjena Göran Kropp!) men Affleck gillar inte nåt. Han väljer den minst sämsta idén: att låtsas vara ett filmteam som är på plats för hitta häftiga ställen att spela in sf-filmen Argo på. Sagt och gjort, Hollywood, i form av Alan Arkin och John Goodman, anlitas för att göra bluffen trovärdig. Man skriver filmmanus, har auditions och kick-off-party. Sen åker Affleck iväg till Teheran för att hämta hem sitt ”filmteam” där alla har sin roll färdigskriven för sig. Nån ska vara är filmfotografen och nån en annan ska föreställa regissören.

Kritiken mot Argo var bl a att man förenklar bilden av Iran (alla hatar amerikaner!) och förminskar Kanadas insats när det gäller räddningen av amerikanerna (det var Affleck som gjorde allt!). Haha, ja, så här i efterhand så… visst, kritiken är förmodligen berättigad. Men det är ju för fasiken en film (inte en dokumentär!) och då får man ju ta sig friheter, eller hur?!

Filmen är till en början inte speciellt spännande och är en lite annorlunda blandning av thriller och komedi. Det är en film om hur det funkar i Hollywood. Alan Arkin och John Goodman spelar sköna cyniska snubbar som vet hur man får igång lite buzz kring en film, och vad viktigare är, får in pengar. Jag vet inte riktigt vad filmen går ut på egentligen? Är det en film om de sex amerikanerna eller om filmindustrin eller bägge? Svaret är nog bägge. Även om filmen kanske inte är speciellt spännande till en början så är den välgjord och med bra skådisar. Det är en hel del skönt snack från politiker och agenter (både från filmbranschen och CIA). Det är underhållande.

Avsaknad av spänning var det. De kanske sista 25 minuterna gottgörs detta med råge. När Affleck är på plats och flyktförsöket planeras och sätts igång är det nervigt värre. Det hela stegras mer och mer och på flygplatsen är det på topp. Det är rena Hitchcock-upplägget. Gastkrammande. Och givetvis fullkomligt over the top och inte alls som det gick till i verkligheten (då man tydligen kom igenom säkerhetskontrollen och ombord på planet helt utan problem). Men jag är glad att man gick over the top för det var dessa nagelbitande sista minuterna av filmen som gjorde att den fick en svag fyra till slut.

En sista fråga: När har Argo premiär?

4-/5

PS. Kul att jag (till slut) kände igen Clea DuVall från den mycket bra men tyvärr efter två säsonger nedlagda serien Carnivàle som en av diplomattjejerna.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: På väg – The Straight Story

30 januari, 2013 22 kommentarer

Lost HigwayÅrets första filmspanartema blev PÅ VÄG. Min första tanke var road movies, den andra hurra! Tack för det, Rebecca! Road movies är en av mina favoritgenrer, och jag visste dessutom ganska direkt vilken film jag skulle se. Det skulle bli en omtitt av en gammal favoritfilm från en gammal favoritregissör. Road movies är för mig filmer som handlar om någon eller några som är på väg, både bokstavligt och bildligt talat, mot nånting nytt, mot en uppenbarelse, mot en insikt. Vi får vara med om en resa rent fysiskt men vad viktigare är oftast även mentalt.

Vad är det jag gillar med road movies? Mmm, det är nog känslan av att vara på väg, att inte veta vad som väntar bakom nästa krök. Det är nog därför jag gillar att resa också. Det är spännande samtidigt som det är avslappnande. Man tar dagen som den kommer. Det här var nåt jag upplevde när jag reste i Australien under några veckor för några år sen. Efter en vecka hade jag helt kommit in i road movie-mode. Man åkte från en stad till en annan med buss. Stannade en eller två nätter, upplevde saker, rullade vidare. Det var hur trevligt som helst… fram till att jag kraschade med en mountainbike, bröt nyckelbenet, fick skrubbsår över hela kroppen, och fick sy några stygn på knät, och såg The Matrix på flyget hem.

En sak jag insett är att det finns en subgenre inom road movies, eller kanske det är det en systergenre. Det jag syftar på är filmer som utspelas på en plats, oftast i en stad på natten eller kanske bara på en nattklubb. Det är filmer som After Hours, Into the Night eller 25th Hour. De brukar vara upplagda på ungefär samma sätt: huvudpersonen träffar på ett antal personer som påverkar hur hen ser på livet. Det är en road movie även om den fysiskt förblir mer eller mindre stationär.

Nu till den film jag valt att skriva mer om till detta tema!

****

The Straight StoryTitel: The Straight Story
Regi: David Lynch
År: 1999
IMDb | Filmtipset

The Straight Story såg jag på bio när den kom 1999 och jag gillade det jag såg då. Jag minns speciellt att musiken, fotot, stämningen, karaktärerna sög in mig i en skön mysig bubbla som ändå hade vemodiga svarta kanter. Men att det skulle vara en av de bästa filmerna jag har sett, det var väl att ta i. Samtidigt var det en film som jag brukade dra till med när jag fick frågan om vilken av David Lynchs filmer som jag tyckte var bäst. Jag svarade The Straight Story just för att den är så annorlunda jämfört med hans övriga filmer. Det är kanske denna och Elefantmannen som är de mest ”normala”. Om nån som inte var så bekant med Lynch så kändes The Straight Story som en bra film att börja med för att inte bli bortskrämd av alla konstigheter i filmer som Eraserhead, Blue Velvet, Lost Highway osv.

Samtidigt som jag ofta rekommenderade den till andra så kände jag själv att det inte var så hippt att själv gilla just den mest, vilket jag ansåg att jag inte gjorde. Då var Lost Highway eller Mulholland Drive snäppet bättre, tyckte jag nog. På den senaste filmspanarträffen var det två med i sällskapet som inte hade David Lynch som favorit. Nu minns jag inte exakt vad som sas men stilen i hans filmer ansågs jobbig och konstigt, inte tilltalande. Det kan även ha varit så att man egentligen inte hade sett några av Lynchs filmer. Jag sa då att ”kolla på The Straight Story och Elefantmannen i alla fall”.

När det sen bestämdes vilket filmspanartema det skulle bli så visste jag direkt att jag skulle se om The Straight Story, och jag hoppades att den inte skulle vara sämre den här gången. Det brukar ju ofta vara så, en film som man sett och gillat för länge sen bleknar och man tycker bara den är helt ok. Hur skulle det bli denna gång? Well, bleknat hade den iiiiinte gjort…

Filmen handlar Alvin Straight (Richard Farnsworth) som bor med sin vuxna dotter (Sissy Spacek) i en småstad i Iowa. En kväll får de ett telefonsamtal om att Alvins bror Lyle blivit sjuk, han fått en stroke. Lyle och Alvin har inte pratat på över tio år men nu bestämmer sig Alvin att det är dags att lägga gammalt groll åt sidan och besöka sin bror. Lyle bor många långa mil bort i en annan delstat. Det är en resa som Alvin bestämmer att han måste göra själv. Han vill inte få skjuts med bil och han vill inte åka buss. Men besöka sin bror ska han. Han bestämmer sig för att åka dit på sin gräsklippare.

Richard FarnsworthStämningen i den här filmen är helt underbar. Jag har svårt att sätta ord på allt jag gillar med filmen. Först och främst, Richard Farnsworth i huvudrollen är strålande. Han fångar Alvins envisa, snälla, kloka gubbe perfekt. På väg mot sitt mål träffar Alvin på ett antal personer som han pratar med, spenderar en liten stund med. På ett eller annat sätt så använder Alvin sina egna erfarenheter för att hjälpa dem han träffar och som han tycker kanske behöver lite hjälp, lite stöd, lite goda råd. Det handlar t ex om en ung tjej som rymt hemifrån eller en gammal veteran från andra världskriget som behöver prata ut.

Och att prata ut är nog inte så dåligt för Alvin själv. Han döljer en del mörka saker inom sig själv, saker som bara antyds i filmen. Trots att Alvin är en mysfarbror så finns det ett tydligt svart stråk i honom. Och det är ju typiskt Lynch, att det svarta blandas med det ljusa. Skillnaden i denna Disneyproducerade (!)  film är att det svarta som sagt bara antyds. Det tar inte överhanden.

En sak som slog mig är att de människorna som Alvin möter på sin väg mot sin bror är så sympatiska. Det är enkla människor. Människor som inte hetsar upp sig. Människor som inte tvekar att bjuda in en främling som behöver hjälp men som samtidigt inte är påträngande med alla möjliga frågor om ditt och datt. Är det såna människor man träffar på när man är på road trip i Iowa och Wisconsin låter det som en trevlig semester.

Filmen har även en lågmäld underfundig humor. Det är ganska små saker, inte några standardskämt och punchiga one-liners. Nej, det är lite udda karaktärer, lite udda situationer, lite udda repliker, och så sitter jag där med ett stort leende. Jag låter mig vaggas in i en stämning som bara fortsätter filmen igenom. Till det bidrar även musiken som förstås är skriven av Angelo Badalamenti. Inledningsstycket påminner en del om Laura’s Theme från Twin Peaks med skillnaden att det varken är lika läskigt och obehagligt eller supersentimentalt som Lauras sång blir. Med jämna mellanrum får vi även bilder på gula sädesfält och skördetröskor som ackompanjeras av en sugande skön fiolbluegrass. Titta bara på det här underbara klippet med sorgglad musik då Alvin påbörjar sin gräsklipparresa till gubbvännernas upprörda tillrop.

Jag undrar om det är så att David Lynch kanske är som bäst när han filmatiserar nån annans manus? Det måste förstås vara ett bra manus från början men att låta Lynchs stil blandas med en annan och kanske mer normal stil kanske är ett lyckokast. The Straight Story bygger ju som de flesta vet på en verklig händelse där faktiskt en man vid namn Alvin Straight åkte till sin bror Lyle på en gräsklippare. Manus till filmen har skrivits av Lycnhs fru och klippare Mary Sweeney och John E. Roach. David själv står förstås för regin, och jag står för betyget på filmen – och det blir det högsta. Hurra!


eller uttryckt i siffror 5/5

****

Vart är mina filmspanarkompisar på väg? Kolla in här:

Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Moving Landscapes
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Filmparadiset
Mode + Film
Addepladde
ExceptFear
Filmitch
Flmr

Arkiverad under Betyg 5, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Der Untergang

29 januari, 2013 10 kommentarer

Der UntergangTitel: Der Untergang
Regi: Oliver Hirschbiegel
År: 2004
IMDb | Filmtipset

När jag och Anders, en f.d. kollega till mig, upptäckte att vi delade ett filmintresse så införde vi en liten tradition. När det passade så körde vi en torsdagsbio efter jobbet. Den första filmen vi såg, om jag minns rätt, var den film som jag skriver om i det här inlägget. Den senaste vi såg var Searching for Sugar Man. Visst är det härligt med traditioner som hålls vid liv?! Hmm, jag undrar om nästa film kanske blir en sf-rulle, vad sägs om Cloud Atlas?

Äntligen har jag då fått ändan ur vagnen och gått och sett Undergången. Jag behöver väl inte gå in på handlingen i några detaljer men jag kan säga att vi får uppleva de sista dagarna i Hitlers bunker i Berlin, då ryssarna kommer allt närmare och undergången är nära. Vi får även, parallellt med kammarspelet i bunkern, följa vissa personer i kaoset ovan jord.

Ja, det är väl bara att erkänna: det är en stark och intensiv film där Bruno Ganz gör en läskig insats som Hitler, med darrande arm, växlande humör (vansinnesutbrott eller mjukhet mot vissa anställda), och yrande fantasier om arméer som inte finns. Handlingen i bunkern tyckte jag nog var den mest intressanta. Hur folk i Hitlers omgivning resonerade egentligen. Att Hitler var mer eller mindre galen mot slutet framgår i filmen, men de övriga? Hur kunde de låta karln få hålla på som han gjorde? Ja, det förklaras kanske inte direkt i filmen men rädslan för följderna, känslan av att livet efter kriget ändå är kört även om man överlever, verkar spela in.

Att många av Hitlers ”polare” även de var galna rådde ingen tvekan om efter att ha sett filmen. Paret Goebells (mycket bra gestaltade av Corinna Harfouch och Ulrich Matthes, burr) var riktigt obehagliga. Frågan är väl vem som skulle kunna behålla förståndet i en situation med anstormande ryssar och en helt väck chef, som drömmer om att i en gripklomanöver krossa allt motstånd, trots att inga arméer finns. Och om man försöker säga emot chefen var det stor risk att man blev avrättad utan vidare dröjsmål.

Jag tyckte faktiskt även det fanns en viss (liten) portion svart humor i filmen. Vad jag tänker på är vissa scener då samtalsämnet för dagen, för personalen i bunkern, är hur man på bästa sätt tar livet av sig, för att undvika att hamna i händerna på ryssen. En sak som höjde filmen för mig var de korta dokumentära inslagen med Hitlers personliga sekreterare (Traudl Junge). Här kände jag att ”va fan, det har var på riktigt!”. Sen fick jag även upp ögonen för att det var en fråga om två ganska olika motståndare som tyskarna hade. Amerikanarna (och de allierade) var nästan friheten, medan om man däremot hamnade i händerna på ryssarna betydde det sannolikt döden eller lång tid i fångläger. Efter att, i den blytunga Gå och se!, ha sett vad tyskarna gjorde i Vitryssland, kan jag förstå varför.

Historierna ovan jord bidrar till känslan av krigsfilm, och dessa scener är påkostade och välgjorda. Vid explosionerna vibrerade hela biosalongen på ett effektfullt sätt. Ändå kunde jag bitvis tycka att just dessa scener bidrog till att den klaustrofobiska, bisarra känslan från bunkern försvann. Ibland fick jag även lite malplacerade Hollywood-vibbar, med bl a stråkmusik och en hjältedoktor som ska ”rädda världen”. Jag antar att regissören, Oliver Hirschbiegel (Das Experiment), ville visa nåt sorts hopp i allt det galna och mörka. Det gjorde dock att den röda tråden försvann lite, tyckte jag.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Five Fingers of Death

28 januari, 2013 2 kommentarer

Five Fingers of DeathTitel: Five Fingers of Death
Regi: Jeong Chang-hwa
År: 1972
IMDb | Filmtipset

Jag tror det här är den första Shaw Brothers-filmen som jag skriver om som en del av martial arts-måndag. Shaw Brothers Studio var den största producenten av Hongkong-filmer under 60-, 70- och 80-talen. När jag letade efter information om dem så råkade jag se att en av bröderna Shaw (Run Run heter han i ”förnamn”) lever och är 105 år. Han föddes alltså 1907, vilket är ett år innan min morfar (som gick bort för 10 år sen) föddes. 1907… snubben var alltså närmare 40 när andra världskriget tog slut. Wow!

Five Fingers of Death är härlig gammal Shaw Brothers-kung fu från 70-talet. Kan det bli bättre? Ja, det kan det faktiskt. T ex i The 36th Chamber of Shaolin, en annan Shaw Brothers-film. Five Fingers of Death är dock en klassisk kung fu-film där en ung elev lärs upp av en äldre mästare. Den här gången får eleven lära sig en teknik kallad Iron Palm, en dödlig teknik känd av ett fåtal. Tekniken visar sig komma väl till pass då en rivaliserande (och, givetvis,  ond) kung fu-skola skickar efter japanska mördare för att kunna vinna den stora kung fu-tävlingen. No mercy!

Det som var sämst med filmen var faktiskt själva fajterna, tvärtemot hur det brukar vara i mer moderna kung fu-filmer. Snubben som spelar huvudrollen är inte speciellt duktig, rent ut sagt. Han är seg, långsam, tung, känns lite trött. Ha, nej, så dålig är han kanske inte men han är inte i klass med Gordon Liu, Jet Li eller Jackie Chan. Bäst i filmen är istället karaktärerna och speciellt skurkarna då. Från Japan kommer tre lönnmördare varav två verkar vara den främsta inspirationen till de långhåriga skräcktjejerna som har dykt upp i japanska rysare de senaste åren.

Till det positiva hör också scenerna när hjälten ska till att använda sin Iron Palm-teknik. Hjältens händer blir rött självlysande samtidigt som det spelas upp ett underbart stycke musik. Just den här ljudeffekten använde Quentin Tarantino i Kill Bill – Vol. 1. Låten är faktiskt skriven av Quincy Jones och användes allra först i den amerikanska tv-deckaren Ironside från slutet av 60-talet. Ok, därmed avslutar klubben för nördigt vetande sitt möte för denna gång och vi går på betyget i stället. Five Fingers of Death får en svag trea. Filmen är ganska mysig men vår hjälte är inte tillräckligt karismatisk och det är lite för dåliga fajtingscener.

3-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Änkan från Saint-Pierre

27 januari, 2013 Lämna en kommentar

La veuve de Saint-PierreTitel: Änkan från Saint-Pierre
Regi: Patrice Leconte
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Nu är det lilla Vincent Price-temat tyvärr slut och vi kör istället en recension av en film som stoltserar med tre skådisar som är giganter inom den europeiska filmbranschen. Tyvärr är det ändå något av en mellanmjölksfilm.

På en ön utanför Kanada under mitten av 1800-talet blir en man, Neel (spelad av Emir Kusturica!), dömd till döden efter ett meningslöst mord. Eftersom det inte finns någon giljotin på ön så hålls Neel i förvar hemma hos kaptenen på ön (Daniel Auteuil). Allt eftersom tiden går och man väntar på att en giljotin ska anlända från Frankrike blir Neel allt mer accepterad på ön. Speciellt kaptenens fru (Juliette Binoche) engagerar sig i Neels öde.

Trots strålande skådespelare så kändes det här ändå som en tv-film av ok standard. Det händer inget spektakulärt som gör filmen till något extra. Filmens tema är ganska tänkvärt men det kommer liksom aldrig till sin spets. Situationen som uppstår på ön är förstås märklig. Ändå blir det aldrig gripande. Hela situationen kändes något konstruerad, och man känner aldrig nån riktig sympati för nån av huvudpersonerna. I och för sig så hade kanske en film där man gjort det känts ännu mer konstruerad. Nåja, en normal trea blir det till detta kostymdrama med tv-filmskänsla.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Kostymdrama, Recension, Romantik Tagged with , , , , , ,

Dr. Phibes Rises Again

26 januari, 2013 10 kommentarer

Dr. Phibes Rises AgainTitel: Dr. Phibes Rises Again
Regi: Robert Fuest
År: 1972
IMDb | Filmtipset

Det var nog ganska hög produktionstakt på den här tiden. Året efter den första filmen om Dr Phibes kom uppföljaren.

Vincent Price fortsätter att spela rollen som Dr Phibes. Tre år har gått efter det som hände i den första filmen. Phibes har tillsammans med sin fru legat i dvala. Nu har dock månen och planeterna hamnat i rätt läge, vilket innebär att det är dags att vakna. Phibes ska åka till Egypten för att åter väcka sin fru till liv i Livets flod och tillsammans ska de få evigt liv. En forskare vid namn Biederbeck är samtidigt samma hemlighet på spåren och det är upplagt för en arkeologisk uppgörelse i egyptiska gravvalv. Muahahaha.

Ja, det fortsätter inte oväntat i samma stil som i ettan. Price är skön som Phibes. Han är som en oövervinnlig superhjälte med en osannolik förmåga att hitta på och lyckas genomföra sina bisarra mord t.o.m. ute i den egyptiska öknen. Bl a lyckas han ur bakfickan trolla fram en gigantisk fläkt för att simulera en ökenstorm. Hur kul som helst. Var får han allt ifrån? Vulnavia är återigen med (ny skådis dock) som Phibes fåordiga medhjälperska (tror inte hon säger något alls faktiskt) och tillsammans har de återigen sina märkliga seanser där de dansar, spelar musik eller äter middag.

Phibes kör även här sina sköna monologer: ”Sleep on my sweet Victoria, for regal claws of noble birds guard well your place of rest. For those poor fools that dare intrude, the penalty is death”. Även i den här filmen finns en del torr brittisk humor som de töntiga poliserna står för. Såna här filmer är kult och det är kul att de ges ut på dvd (eller att femman visar dem mitt i natten). Vincent Price är kung. Han har främst en helt underbar röst, vilket han på gamla dar visade i Michael Jacksons video Thriller, om ni inte visste det.

3/5

PS. En av skådisarna, Peter Jeffrey, är med som polis i de bägge Phibes-filmerna och jag kände igen honom, men kunde inte placera honom. Tittade på IMDb och upptäckte att Jeffrey är med i två andra filmer som jag har sett, nämligen kultfilmerna If…. och O Lucky Man!.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Abominable Dr. Phibes

25 januari, 2013 4 kommentarer

Dr PhibesTitel: The Abominable Dr. Phibes
Regi: Robert Fuest
År: 1971
IMDb | Filmtipset

Nu hoppar vi fram till 1970-talet. Vi får Vincent Price i högform i en duo filmer om en viss doktor…

Den avskyvärde Dr Phibes (skön svensk titel!), där Vincent Price spelar Dr Anton Phibes (läkare, vetenskapsman och musiker) som förlorat sin fru och anklagar de nio personer som försökte rädda hennes liv på operationsbordet för hennes död. Phibes själv råkade ut för en bilolycka och tros vara död. I själva verket överlevde han och lever nu (med pga bilolyckan bortbränt ansikte) endast för att hämnas sin frus död och en efter en ta livet av de som han anser är skyldiga. Muahahaha.

Detta var en b-skräckis kan jag väl säga direkt men en ganska underhållande sådan. Det är en brittisk film, vilket bl a märks på den torra humor som förekommer mellan poliserna som utreder morden samt på de sköna studiomiljöerna som används. Vincent Price är kung i såna här filmer (och i andra filmer också för den delen) och han dominerar totalt. Det känns som om han verkligen tar filmen seriöst och går in för sin roll. Det roligaste med filmen är hur Phibes väljer att ta livet av sina offer. Här har en film som Seven (och andra seriemördarfilmer) hämtat mycket inspiration, hehe. Phibes väljer att använda en något omgjord version av de olika plågor som enligt Bibeln hemsökte Egypten (hagel, gräshoppor, mm) som mall för sina mer eller mindre snillrika mord. Riktigt kul att se hur Phibes löser det hela på.

Sen innehåller filmen även helt bisarra scener, förutom morden. Phibes har en märklig medhjälperska vid namn Vulnavia som han dansar eller dinerar med, han har en orkester bestående av självspelande dockor, och själv spelar han orgel iklädd en svart munkutstyrsel. När han pratar så gör han det via en sladd som han kopplar in i halsen, och när han äter eller dricker så gör han även det via ett hål i halsen. Skönt! Då och då har han underbara monologer, i stil med: ”My love, precious jewel and noble wife. Severed, too quickly, too cruelly from this life. I alone remain to give delivery of your pain. Nine killed you. Nine shall die. Nine times, nine! Nine killed you! Nine shall die! Nine eternities in DOOM!. Ja, det är en skön film, förstås helt utan spänning eller läskighet men det är underhållande och ibland en märklig upplevelse.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Masque of the Red Death

24 januari, 2013 4 kommentarer

Vincent PriceTitel: The Masque of the Red Death (De blodtörstiga)
Regi: Roger Corman
År: 1964
IMDb | Filmtipset

Igår hintade jag om att det kunde bli Vincent Price-tema och det blir det också. Förutom gårdagens fluga så blir det recensioner av de två filmerna om Dr Phibes, men först, eller nästförst, en Edgar Allan Poe-historia.

Vincent Price-festivalen fortsätter. Denna gång var det dags att avnjuta De blodtörstiga, som den något märkliga och missvisande svenska titeln lyder. Price spelar här den ondskefulle prinsen Prospero som är en riktig utsugare, sadist och dessutom satanist. Han lever som rena prinsen på sitt slott (eh, ja, han är ju faktiskt prins) medan folket i de fattiga byarna lider. När epidemin ”Röda Döden” bryter ut så bjuder han in adeln till sitt slott för att de där ska finna skydd och samtidigt delta i en maskerad. Prospero tvingar även med sig några bybor till slottet så han kan roa sig med dem i diverse bisarra lekar.

Javisst, Vincent Price dominerar igen, det är bara att konstatera. Han spelar ond med en övertygande lätthet och samtidigt med glimten i ögat. Filmen i sig är ju en b-skräckis, som aldrig är läskig eller spännande. Däremot innehåller den en del smått bisarra scener där Price delar ut order till höger och vänster utan att blinka, vare sig det gäller avrättningsorder eller mer mjölk till kaffet. Som vanligt är det också underbart dåliga studiomiljöer. En annan lustig sak är att rollen som en dansande dvärgkvinna (typ hovnarr) spelas av en ca 7-årig liten flicka, men rösten görs av vuxen kvinna. Hennes manliga dvärgkollega däremot spelas av en riktig dvärg. Ja, det är för roligt.

Regissören till filmen heter Roger Corman och han betraktas väl som något av b-filmernas konung. Under början av 60-talet gjorde Corman och Price en räcka b-skräckisar ihop, där många baserades på historier av Edgar Allan Poe, och även De blodtörstiga är baserad på en Poe-historia. Själva historien är faktiskt ganska tråkig, men bl a insatsen från Price gör att själva filmupplevelsen ändå blir godkänt. Sen gillar jag oftast filmer där Djävulen är inblandad. Det finns ändå nåt lite otäckt med den figuren. Nu är det dessutom en annan figur med i spelet som inte Prospero hade räknat med, nämligen… muahahaha.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

The Fly (1958)

23 januari, 2013 10 kommentarer

FluganTitel: The Fly (Flugan)
Regi: Kurt Neumann
År: 1958
IMDb | Filmtipset

Igår handlade det om en muterad jätteödla. Idag handlar det om nåt mindre med sex ben. Bzzzz bzzzzz… Jag såg och skrev om Flugan i februari 2005. Sen dess har jag sett fler filmer med Vincent Price och han har blivit något av en favorit. Kanske blir det ett litet tema med fler Vincent Price-filmer framöver. Vi får se.

Originalet till David Cronenbergs version från 1986 handlar även den om en forskare som försöker åstadkomma teleportering av först föremål och sedan levande varelser. Det ultimata testet blir förstås att pröva själv. Synd då att en fluga råkade slinka med in i maskinen… muahahaha.

Ja, haha, vad ska man säga. Det här är faktiskt ett exempel på en film då remaken bättre. Originalet är dock inte dålig. Bitvis är det underhållande men filmen lite för blek och det tar för lång tid innan det blir riktigt spännande. Den är annorlunda uppbyggt om man jämför med remaken. Här utspelas större delen av historien i form av en återblick. Det hela börjar med ett mystiskt mord och sen får man se vad som ledde fram till det.

Problemet är som sagt att det tar lite för lång tid innan återblicken börjar och första delen av historien är helt enkelt inte tillräckligt spännande, kanske för att jag förväntade mig en skräck/sf-film redan från början. Dock är Vincent Price med mest i det partiet, vilket förstås är positivt. Price gör en engagerad insats trots filmens b-stämpel, och det ju är beundransvärt. Nåväl, när väl vi får se vetenskapsmannens experiment, och experiment som går fel, väldigt fel, några roliga specialeffekter etc så blir det underhållande. Bra på riktigt blev det faktiskt under en jakt för att fånga in en viss fluga. Det hela mynnar ändå inte helt oväntat ut i en helt ok trea. (Oj, titta! Uttrycket ”helt ok” var populärt redan för åtta år sen. 😉)

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

Godzilla (1954)

22 januari, 2013 7 kommentarer

GodzillaTitel: Godzilla (Gojira)
Regi: Ishirô Honda
År: 1954
IMDb | Filmtipset

Ni vet väl att det kommer en ny Godzilla-film nästa år, va? Varför det frågar jag mig? Fast i och för sig, en sämre film än Roland Emmerichs Godzilla från 1998 med Matthew Broderick är ju svår att hitta. Hmm, nu ser jag också att Gareth Edwards (som ligger bakom Monsters) regisserar och Frank Darabont m.fl. skrivit manus. Intressant! Här kommer en gammal recension av det japanska originalet Gojira. Ordet gojira är förresten ett teleskopord bildat av gorira (gorilla) och kujira (val).

Då har jag sett det japanska originalet om jätteödlan Godzilla, en dinosaurie som levt gömd i havsdjupen men som tvingas upp till ytan pga av strålningen från provsprängningar med atombomber och som på köpet muterat, blivit 50 meter hög och fått radioaktiv andedräkt. Kurosawa-bekantingen Takashi Shimura spelar professorn som anlitas som expert. Själv vill han främst forska på den unika varelsen och låta den leva. Samtidigt är en forskare (Akihiko Hirata) en fasansfull kraft på spåren som skulle kunna användas för att ta kål på Godzilla. Forskaren vill dock hålla det hela hemligt för att hindra att vapnet hamnar i felaktiga händer.

Mmm, kul att se en sån här klassiker. Den har tyvärr åldrats en hel del när det gäller specialeffekterna. Det är ändå hyfsat bra gjort trots att det känns som om filmen stannar upp REJÄLT när det är dags för actionscener. Vissa scener upprepas gång på gång. Filmen är alltså som bäst mellan ”actionsekvenserna” då vi får se en intressant historia med bra skådespelarinsatser (om man är van vid ett visst mått av ”japanskt” överspel, främst från kvinnor). Både professorn och forskaren förmedlar samhällskritik med sina dilemman. Ska de använda sin kunskap för att hjälpa till att döda monstret? Monstret som bara reagerar instinktivt pga något som människan gjort.

Filmen är alltså helt ok i den lilla skalan, när det handlar om människorna och hur de ska agera i situationen. Kritiken mot hur världen såg ut vid den här tiden är tydlig. Det här var bara nio år efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, och ett monster med radioaktiv andedräkt känns som en ganska självklar koppling. Det allra bästa med filmen var MUSIKEN. Fy fan, det här är det bästa soundtrack jag hört på länge. Huvudtemat som spelas under förtexterna är mystiskt till en början, sen pampigt och med härligt stegrande intensitet. Även ett skönt melankoliskt munspel direkt efter huvudtemat. Men filmen som helhet kan inte få mer än en trea.

3-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →