Kon-Tiki

26 mars, 2013 8 kommentarer

Kon-TikiTitel: Kon-Tiki
Regi: Joachim Rønning & Espen Sandberg
År: 2012
IMDb | Filmtipset

I somras var jag och min pappa i Peru på en härlig semester där vi bl a vandrade till Machu Picchu och badade i Titicacasjön. Vår researrangör hette Kon-Tiki Resor (ja, de har valt att särskriva sitt namn). Nu kan man säga att cirkeln är sluten då jag och min pappa var och såg filmlandet Norges senaste stolthet, Kon-Tiki. Det handlar alltså om filmen om Thor Heyerdahl och hans äventyr då han färdades från Peru till Polynesien på en flotte gjord av balsaträ.

Flotten hette Kon-Tiki, som alla vet, och det är ett av namnen på den peruanske skapelse- och solguden som enligt legenden steg upp ur Titicacasjön och förde sina medmänniskor västerut. Det vanligaste namnet vi hörde när vi var i Peru var dock Viracocha eller möjligen Kon-Tiki Viracocha. Så jag skulle kunna klaga på en dålig översättning och kalla den här filmen för Viracocha.

Egentligen är det här en ganska tunn historia men det som filmmakarna har fått till är en bra stämning. Heyerdahl själv är i mina ögon inte nån jätteintressant karaktär. Det är troligt att den gamla dokumentären från 1950 är en mer sevärd film och om man får tro min bloggarvän Movies – Noir så har jag rätt i min misstanke. Det filmen fokuserar på är Heyerdahls envisa äventyrlusta, att han inte kan släppa nåt som han gett sig fan på att genomföra. Och när han genomfört den grejen så kommer han ge sig på nästa äventyr. Detta är nåt som Heyerdahls fru inser under filmens gång och just det är nåt som filmen försöker göra till huvudstoryn.

Visuellt är det väldigt snyggt gjort. Dessutom tycker jag alltså att man har fått till stämningen på flotten bra. Det finns både tristess och spänning här. Ett problem kanske är att man lagt till lite väl många hajattacker för att öka spänningen. Kanske skulle man ha fokat mer på det psykologiska dramat att vara ombord på en flotte i 100 dagar utan kontakt med omvärlden förutom de andra besättningsmedlemmarna.

Som sagt, många hajar och valhajar blir det. Men det finns inte så mycket att bygga historien på kanske. Nu blir det en blandning av hajattacker, spänningar ombord på flotten som aldrig riktigt går på djupet, och frågan om man kommer att komma fram överhuvudtaget. Lite fascinerande är hur pass mycket man chansade som man gjorde. Typ: ”Vi knyter ihop några stockar och så får vi se var vi hamnar”. Det är i alla fall så som filmen framställer det.

Jag gillade Gustaf Skarsgårds rollfigur, svensken Bengt Danielsson, mest. Han var lugn och kom med ganska roliga kommentarer mest hela tiden. Lite typiskt ändå är att han i filmen kröp ihop under filtar och låg och kved i slutet när man under en ”spännande” sekvens skulle surfa över ett korallrev. Men så är det ju en norsk film också. Fast ner i ”hajburen” gick han. Dagen efter jag såg filmen lyssnade jag på en intervju med Danielsson i programmet Godmorgon, världen! och där framgick det att Danielsson inte gömde sig under filtar utan snarare var uppe på ”däck” och fick masten i huvudet. Dessutom framgick att Skarsgård har fångat Danielssons röst och karaktär perfekt.

Jag gillade även skådisen som spelade Heyerdahl. Han kändes helt rätt. Spinkig, pirig, envis och lite galen. Möjligen var han lite valpig.

Historien med Heyerdahls fru känns väl kanske också lite tunn. Alla dramer i filmen görs lite med vänster hand. Men så är fokus också på själva äventyret. I början går också allt väldigt snabbt. Varför vill Thor göra det han gör? Viktigheten av det hela framgår inte riktigt. Det är liksom inte månen man ska till heller. Det man ska bevisa (att Polynesien från början befolkades av människor från Sydamerika och inte Asien) känns inte superviktigt heller. Jag saknar stakes.

Favoritscenen som var snyggare än nån scen i Life of Pi var när man zoomade ut från flotten, ut i rymden via månen och tillbaka igen. Synd att man inte satsat lika mycket på att få till ett drama ombord. Men det går ju inte att hitta på för mycket. Men ändå, drama mellan människor blir i slutändan mer spännande än hajar, om ni hajar. Nu blev det mest en påhittad spänning.

3/5

Vill ni läsa några fler flotta recensioner? Ja, här hittar ni fyra i alla fall: Movies – Noir, Flmr, Fiffi och Sofia.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Biografifilm, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Crouching Tiger, Hidden Dragon

25 mars, 2013 9 kommentarer

Eftersom jag inte riktigt hann skriva ihop en värdig recension till förra måndagen så avslutar jag mitt martial arts-tema en vecka senare, dvs idag! Nu vet jag inte om den här recensionen är speciellt värdig den heller men det är ett försök.

Crouching Tiger, Hidden Dragon är filmen som fick mig intresserad av martial arts-filmer. Innan jag såg den kände jag bara till namnen på Jackie Chan och Jet Li. Bruce Lee hade jag inte sett nåt av. Jag hade sett och gillat – ja, eller blivit mer eller mindre besatt av – de grymma fajterna i The Matrix. Men det var väl ungefär det som jag kände till om martial arts-filmer. Vem var actionkoreograf i The Matrix? Ja, ni vet svaret på den frågan om ni följt mitt måndagstema. Så det kanske låg i luften att jag skulle gilla Ang Lees film. Vem Ang Lee var? Det hade jag inte heller nån koll på. Jag såg Crouching Tiger, Hidden Dragon på bio med en kompis när den kom ut Y2K. Både jag och min kompis var helt stumma efter visningen. Detta var magiskt konstaterade vi båda. Så vackert, så coolt, så bra. Skulle det vara lika vid en omtitt?

Jag behövde inte vara orolig. Ang Lee har samlat ihop ett äkta superteam för att göra sin hyllning till wuxia-genren. Veteraner som Chow Yun-Fat och Michelle Yeoh samsas med den då nya stjärnan Zhang Ziyi. En riktig legend är Cheng Pei-pei (som spelar skurkrollen som Jaderäven) från klassikern Come Drink with Me. Musiken står bl a cellogeniet Yo-Yo Ma för. Actionkoreograf är givetvis Yuen Woo-ping.

Handlingen i korthet: Chow Yun-Fat spelar en gammal kung fu-mästare som vill lägga svärdet (det mytiska Gröna Ödet) på hyllan. Först måste han dock hämnas sin gamle mästare som dödades av den förrädiska Jaderäven. Hans gamla flamma Michelle Yeoh dras också in i intrigen samtidigt som unga Zhang Ziyi döljer en eller flera hemligheter.

Eftersom det är ett martial arts-tema det handlar om så börjar vi som sig bör med fajtingscenerna. De är otroligt välgjorda, snygga och ganska långa utan att nånsin bli tråkiga. Vi får allt från handgemäng på en restaurang med många inblandade till en duell uppe i topparna på träden i en bambuskog. En lustigt detalj i många av fajterna är att man när slagen träffar motståndaren ser som ett vitt moln kritdamm puffa upp. Liksom för att markera att här träffar vi minsann ordentligt och just detta är ett grepp som jag sett tidigare i genren.

En detalj som man lyckats bra med är att det inte märks så tydligt som det ibland kan att man växlar mellan skådisen och en mer akrobatisk stuntdubbel. Jag minns t ex i Kill Bill där det blev lite väl uppenbart när det var Uma och när det var Umas stuntdubbel. Här har man gjort övergångarna riktigt snyggt.

Min favoritfajt är nog den mellan yrvädret Zhang Ziyi och den mer lugna Michelle Yeoh där Yeoh väljer ett nytt vapen var 30:e sekund (eller nej, efter att ha sett den igen så är det definitivt min favoritfajt). Här har vi lustiga små detaljer hela tiden, som t ex när Yeoh greppar ett blytungt vapen, nån sorts gigantisk slägga, som bara faller till golvet av tyngden. Ziyi ler ett snett leende och gör ett utfall. Tjejerna kan verkligen fajtas och har en underbar utstrålning. Kolla klippet ovan som givetvis är på originalmandarin och inte nån förfärlig dubbad version.

Nåt som används är vajrar och det syns givetvis ibland men jag tycker inte det blir parodiskt utan passar bra in i filmen. Jag accepterar liksom att man efter fem år av kung fu-träning i ett kloster uppe i bergen faktiskt i princip kan flyga.

En detalj värd att notera är att vi i denna wuxia-hyllning givetvis har en pajas i rollistan. En sån där tafatt snubbe som försöker göra rätt men som bara gör fel. När det Gröna Ödet blir stulet försöker han utreda försvinnandet men det mesta blir fel. Jag tyckte inte han var störande utan ganska charmig. Det är precis rätt nivå på jönserierna.

Det som gör filmen till en toppfilm är allt annat övrigt i filmen, utöver jönserier och fajting. Redan från början anar vi en romantisk spänning mellan Yeoh och Chow. Det är rena The Remains of the Day. Båda vill men ingen kan. Ja, fast här kanske det är båda två som inte kan. Det är smärtsamt i vilket fall. Mitt i allt får vi även ett romantiskt ökenäventyr med Zhang Ziyi där hon träffar sin drömprins. Det finns även paralleller till en film som Star Wars och många andra filmer. Det är den klassiska kampen mellan ont och gott, den mörka och den ljusa sidan. Ja, det är även en coming of age-historia. Ja, den här filmen har allt!

Slutligen, apropå DN:s Bechdeltest av de senaste tio årens mest sedda svenska filmer, så kan jag säga att det i Crouching Tiger, Hidden Dragon förekommer namngivna kvinnliga rollfigurer och de pratar med varandra om annat än män och de fajtas!

5/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 5, Fantasy, Film, Martial arts, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

Små ulykker

22 mars, 2013 Lämna en kommentar

Små ulykkerTitel: Små ulykker
Regi: Annette K Olesen
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Här kommer en gammal recension av en dansk film med den något töntiga svenska titeln Små danska olyckor. Ungefär som när man lägger till markören ”fransk” i filmer från Frankrike, som t ex Franska nerver eller En fransk familjs sexkrönika, för att locka kulturtanten inom oss. Jag skrev recensionen på den tiden jag tyckte dansk film var det bästa som fanns.

Det är lustigt hur dansk film, i mina ögon, är så pass mycket bättre än svensk film just nu. Det här är en ganska enkel film gjord av danska regissören Annette K. Olesen. Med enkel menar jag att det inte handlar om en film med en jättebudget, med ett skruvat Charlie Kaufman-manus eller nåt sånt. Det är en film om vanliga människor och det blir faktiskt mer spännande och levande än man kan tro (eller just därför).

När mamman i en familj dör så samlas de tre barnen och pappans bror för begravningen och allt annat som medföljer. De tre barnen är inte helbundis utan lever tre ganska olika liv där alla har sin beskärda del av problem. Men är man släkt så är man. Mest rörande är nog delen om yngsta dottern Marianne vars liv mest består av orientering (dvs springa i skogen med karta och kompass) samt middagar med pappan. Nu har hon dock satt in en kontaktannons och dessutom börjat ett nytt jobb.

Sonen Tom lever ett hektiskt liv som egenföretagare som inte har tid med varken sina barn eller sin fru. Äldsta dottern, Eva, är en glidare som inte vill bli vuxen. Hon skriver haikudikter eller målar, fast utan talang. Filmen blandar drama och humor på ett skönt sätt. Jag vet inte om det beror på det danska kynnet att det är så, men resultatet blir ofta bra på film. Det är drama, men med stänk av svart lite absurd humor. Sen är Jesper ”Bänken” Christensen med också. Han spelar pappans bror som blivit sjukpensionär och spenderar dagarna rökandes och liggandes i tv-soffan.

Mmm, trots att det är filmat med enkla medel och ingen larger than life-historia så dras man in i filmen och framför allt är det dess karaktärer som är intressanta och roliga. Den lever på sina duktiga skådisar och samspelet mellan dessa. Sen kan man säga att det även är en helt ok må-bra-film med sitt sköna men ändå lite abrupta slut. Ja, gillar alltså filmen och den får nästan en svag fyra, men vissa delar var inte lika bra som andra. Jag tyckte inte storasystern var så intressant t ex, även om Jannie Faurschou gestaltade den enerverande och obekväma Eva på ett riktigt bra sätt. Delen med Christensen var kanske också lite svagare.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Metallica: Some Kind of Monster

20 mars, 2013 10 kommentarer

MetallicaTitel: Metallica: Some Kind of Monster
Regi: Joe Berlinger & Bruce Sinofsky
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Igår visade SVT dokumentärfilmen om Metallica (Some Kind of Monster). Jag såg filmen för några år sen och gillade den. Filmen finns att se här på SVT Play fram tills 18 april. Kolla in den vetja!

Det här är promotionfilmen för Metallicas skiva St. Anger som blev en film om ett rockband i sönderfall som tar hjälp av en terapeut och går i gruppterapi. Ja, det här var en dokumentär som jag drogs in i direkt. Det är en ganska lång film men jag tyckte den var intressant och spännande hela tiden. Dessutom är den bitvis riktigt rolig, speciellt då medlemmarna, främst James och Lars (vilka egon), bråkar eller när de pratar med terapeuten som mot slutet dessutom verkar tro att han är en fullvärdig medlem i Metallica.

Kul också när James efter alkoholrehab har fått förhållningsregler som gör att att han bara kan jobba i studion kl 12-16 (gissa vad de övriga inte får göra efter 16) samt när bandet ska anlita en ny basist (som tappar talförmågan när han får ett erbjudande han inte kan tacka nej till). Filmen rekommenderas om man vill komma medlemmarna i Metallica närmare, kolla hur det går till i studion och samtidigt studera relationer mellan människor (främst då att det skär sig mellan James och Lars, allt medan snälle och konflikträdde Kirk hamnar mitt emellan). Och så den något slemmige psykologen som ”utnyttjar” situationen genom att ta $40000/månad för sina tjänster.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , ,

District 9

19 mars, 2013 6 kommentarer

RäkaTitel: District 9
Regi: Neill Blomkamp
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev precis om District 9 och därför kommer här min gamla recension från december 2009 av samma film. Jag är inte riktigt lika begeistrad även om jag gillar den. Det har förstås mycket med den fejkdokumentära känslan att göra (hmm, jag noterar att jag nu har bytt stavning på fejk). För er som undrar vart mitt sista inlägg i martial arts-måndagstemat tog vägen så var det lite kinkigt och ville inte publiceras förrän nästa måndag.

Av någon anledning har jag alltid haft lite svårt för s.k. fake-dokumentärer. Det känns som om filmmakarna fuskar på något sätt. Det framställs som dokumentärt och på riktigt men det är påhittat. Det blir liksom varken eller för mig. Givetvis är det bara ett annat sätt att berätta något men det är något med formatet som jag helt enkelt inte gillar.

Efter denna parentes, raskt vidare till filmen District 9 som väl är en sorts blandning av fake-dokumentär och vanlig spelfilm. Rymdvarelser, ”räkor” kallade, har blivit strandsatta på Jorden, i Johannesburg i Sydafrika närmare bestämt. De behandlas dåligt, placerade i ett ghetto, även om det ska sägas att räkorna inte verkar speciellt trevliga de heller. Nu ska räkorna flyttas utanför stan till ett läger eftersom människorna har tröttnat på dem. Den föga trevliga uppgiften att genomföra det hela tilldelas Wikus Van De Merwe (Sharlto Copley).

Jag måste börja med att nämna specialeffekterna – som inte stack ut. Med det menar jag att de var väl integrerade i filmen. De är välgjorda på ett skitigt sätt och inte välpolerade à la de nya Star Wars-filmerna. Ja, det här är i själva verket så långt ifrån The Phantom Menace man överhuvudtaget kan komma. Räkorna är välgjorda och kändes nästan aldrig datoranimerade. Bl a har man fått till rörelserna bra. I början hade jag lite svårt att komma in i filmen, kanske beroende på det dokumentära formatet. Efter ett tag, när det blev mer vanlig film och mindre ”dokumentärt” drogs jag dock in i filmen och blev fascinerad (nåja) av Wikus öde. Mot slutet blir det väl förmodligen på gränsen till för mycket pang-pang men det funkade.

District 9 är möjligen något övertydlig när det gäller kopplingen till apartheid men det är ändå kongenialt att den utspelas i just Sydafrika. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den saken. Jag gillade slutet och upplösningen men jag störde mig lite på logiken i vissa saker (se spoilers nedan).

3+/5

Spoiler
Varför åkte inte Wikus med i skeppet? Det var väl bättre att påbörja behandlingen direkt ombord på moderskeppet (även om han då tvingades vara med på resan till planeten dit jag antar att de skulle) än att vänta tre år på Jorden? Och varför lät inte människorna räkorna helt enkelt åka iväg när de fick sitt skepp att fungera. Då skulle ju de försvinna vilket var det som man ville?
Spolier slut

Arkiverad under Action, Betyg 3, Fejkdokumentär, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Semesterstängt!

9 mars, 2013 3 kommentarer

CortinaNu tar Jojjenito ledigt en dryg vecka eftersom det väntar en alpin resa till dolomiterna och närmare bestämt Cortina d’Ampezzo. Bloggen är tillbaka på måndag 18 mars och då blir det den sista film i martial arts-måndagstemat. Fram tills dess så finns jag på Twitter på @jojjenito.

Vad har vi för filmreferenser när det gäller Cortina? Ja, vi har t ex några filmer som spelats in i Cortina, däribland Bondfilmen For Your Eyes Only, Sly Stallones Cliffhanger och Peter Sellers The Pink Panther. Hmm, det kanske kan bli ett kommande tema, filmer som spelats in i Cortina. 🙂

Arkiverad under Resa, Semester Tagged with , , ,

Internationella kvinnodagen firas med ett klipp ur Flicka och hyacinter

8 mars, 2013 3 kommentarer

KvinnaEfter att jag till slut i somras fick tag på och såg Hasse Ekmans Flicka och hyacinter så letade jag på YouTube efter några klipp att länka till från min recension. Det fanns bara ett ynka klipp och det var inte från nån av mina favoritscener. Så nu har jag efter devisen själv är bäste dräng laddat upp en scen som jag gillade, en scen med Anders Ek och den ljuvliga Eva Henning. Och detta blir mitt lilla bidrag till firandet av den internationella kvinnodagen.

Arkiverad under Annat, Film, Svensk film, YouTube Tagged with , , , , ,

Palme

7 mars, 2013 7 kommentarer

PalmeTitel: Palme
Regi: Kristina Lindström & Maud Nycander
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Oavsett hur gammal man är eller vilken koppling man har till Olof Palme så tror jag dokumentären Palme är en film som man kommer att uppskatta. Den ger en bild av hur Sverige såg ut under Palmes uppväxt och yrkesverksamma liv samtidigt som det är en film om Palme själv.

Det som jag uppskattade mest med filmen var just alla gamla klipp och rörliga bilder som gav en känsla av hur Sverige såg ut när mina föräldrar var unga och senare hur det var när jag själv var en liten knodd. Det är nästan oundvikligt att bilderna vi ser utstrålar ett nostalgiskt skimmer, en blandning av saknad och värme. Det finns nåt där som är svårt att sätta fingret på. Nu tror jag ändå inte att Sverige var så oskuldsfullt som man kanske vill tro men det är ändå känslan man får.

En annan sak som slog mig är vilken utmärkt talare Palme var och hur han nästan gillade, eller ja inte nästan gillade, han rakt upp och ner GILLADE att göra ner sina politiska motståndare, att i princip förnedra dem. I en BBC-intervju med David Frost är han riktigt skarp och ger tillbaka så att Frost blir svarslös. Fast i just det fallet gör han det med glimten i ögat.

Det är ju intressant vilken politisk ”resa” Palme gör. Han växer upp i en överklassfamilj på Östermalm i Stockholm, går på Sigtuna läroverk och pluggar sen på college i USA. Och det var tydligen tiden i USA som fick honom att bli intresserad av politik, bl a efter att liftat i USA och Mexiko. När han kom hem till Sverige 1949 gick han med i Socialdemokraterna vilket ganska troligt inte gladde resten av familjen.

Det som är skönt med filmen är att den inte alls handlar om mordet, det är en fotnot egentligen. Fast visst, det tas ju givetvis upp och det kastar ju en skugga över filmen.

En sak som tas upp men som inte är i fokus är Geijeraffären som initierades av bordellhärvan. Om ni vill se en film om detta som kanske liiite mer direkt involverar en viss statsminister i det hela så rekommenderar jag att ni ser Call Girl, en film som jag gillade men som jag inte skrivit om än.

4/5

PS. Den svenska dokumentären om Palme hamnade på plats 6 på min lista över 2012 års bästa filmer, och då var den ändå inte den högst placerade svenska dokumentärfilmen.

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , ,

Gummo

6 mars, 2013 4 kommentarer

GummoTitel: Gummo
Regi: Harmony Korine
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Harmony. Jag trodde det betydde harmoni? Det kanske det gör men den filmen jag just har sett kanske inte direkt sjunger ut just harmoni. Haaaarmoni! (Varför ser jag Loa Falkman framför mig?) Gummo är det värsta white trash jag nånsin har sett. Winter’s Bone? Frozen River? Haha, släng er i väggen, ni är inte ens i närheten. Några filmer som möjligen kan mäta sig är Larry Clarks Kids och Bully och så Killer Joe förstås. Vem har skrivit manus till Kids? Harmony Korine förstås. Fast Gummo är värre/bättre än dessa filmer på så många sätt. Jag tror det kan vara att det samtidigt är en vacker film. Musiken sticker ut också.

Filmen har ingen direkt handling. Det handlar väl kanske om två bröder som dödar katter för att få pengar, för att köpa milkshakes eller horor. Vi får se scener som bara är för mycket. En mamma badar sitt barn i kolsvart skitigt vatten och bjuder på spaghetti och köttfärssås. Ungen sitter i badet och äter sin spaghetti samtidigt som två barn ringer på. De säljer choklad för att få pengar och påstår att det är för välgörande ändamål. Barnen får pengar, ungen i badet får choklad till efterrätt. Jag vet inte varför men hela den här sekvensen fascinerade mig. Just att ungen sitter i badet och äter. Dessutom har den här ungen ett så udda utseende att man inte kan låta bli att bli fascinerad (se bilden ovan).

Gummo är så långt ifrån politiskt korrekt man kan komma. Här finns fördomar mot bögar, svarta, dvärgar, det mesta. Det är samtidigt märkligt fint filmat och jag gillar bilderna jag ser. Jag kommer att tänka lite på Ruben Östlund. Undrar om inte Ruben tittat lite på den här filmen. Det förekommer några ganska störande scener där det nästan blir för mycket.

Jag tittade om på några scener nu och det är fanimej en helt galen film (faktum är att jag såg om stora delar av filmen). Vissa skulle nog kalla den mest provocerande men jag är bara fascinerad. Det känns som en dokumentär, som att Korine bara placerat kameran där i den där småstaden i Ohio.

Det här var en film som jag hade velat se väldigt länge. Gick den att hitta på några av våra streamingtjänster? Nope, jag fick ta till andra medel eftersom jag slutat köpa plastbitar.

4-/5

PS. Även Filmitch har nyligen sett och fascinerats av Gummo. Läs mer här.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Monty Python and the Holy Grail

5 mars, 2013 10 kommentarer

The Black KnightTitel: Monty Python and the Holy Grail
Regi: Terry Gilliam & Terry Jones
År: 1975
IMDb | Filmtipset

Monty Python är nog inte några personliga favoriter men jag uppskattar dem ändå. Men jag tror jag gillar Fawlty Towers mer än nån av ”Monty Python-filmerna”, även om jag borde se om några av dem, främst Life of Brian och The Meaning of Life. Notera att jag i det här fallet inte ens nämner den svenska titeln… som gör mig galen, apropå andra svenska titlar på filmer som är aktuella just nu, menar jag. Om ni tittar på ett av inläggets taggar eller om ni klickar på Filmtipset-länken så ser ni den svenska titeln.

Monty Python-gängets första riktiga långfilm då And Now for Something Completely Different i princip var en antalogi över deras bästa sketcher från tv-serien Monty Python’s Flying Circus. Handlingen (den som finns) är förlagd till England på 900-talet där kung Arthur söker efter den heliga graalen. Tillsammans med sin kokosnötsklapprande bärare färdas han England runt för att hitta tappra riddare som kan hjälpa honom i hans letande. Efter ett tag har han hittat några wannabe-riddare (well, Lancelot och såna) och tillsammans råkar de ut för diverse äventyr och stöter på diverse konstigheter.

Nja, tyvärr blev jag lite besviken. Jag har sett den förut några gånger (för ganska länge sen) och mindes att jag inte blev stormförtjust då heller men trodde av nån anledning att den skulle vara bättre och roligare nu. Det är en spretigt berättad historia som helt bryter mot alla regler som finns i film. Det förekommer ganska mycket metafilmsinslag som när skådisarna snackar till publiken och visar att de vet att det här är en film. Jag undrar hur vanligt sånt här var på den här tiden. Var Monty Python föregångare kanske?

Bitvis är den ändå en ganska briljant komedi med helt absurda sketcher, t ex riddarna som säger ”Ní” som om de inte får ett buskage (ja, ett buskage!) kommer driva sina motståndare galna genom att säga just ”Ní”. Hehe, sjukt. Sen finns det en hel del underbara dialoger. Dialoger som liksom inte börjar så roligt men som målar in sig i ett hörn och där personerna liksom inte kommer framåt utan hakar upp sig hela tiden. Jag har sett exempel på det här även i deras Flygande Cirkus-tv-serie. Kul också med bonden som börjar snacka politik som en kulspruta mitt i allt. Och så insamlaren av döda förstås: ”Bring out your dead!”

Trots roliga scener så känns det ändå som en samling sketcher utan inbördes röd tråd och det funkar bra i ett tv-avsnitt men jag tycker det blir lite för osammanhängande i en långfilm. Sen är det viss humor som jag har lite svårt för. Den känns så där studentikos om ni förstår vad jag menar, som de ”roliga” förtexterna t ex. Nåväl, det är en sevärd film men för mig är den här hyllade filmen inte värd mer än en stark trea (vilket ändå är ett godkänt betyg).

3+/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Metafilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →