Kon-Tiki

Kon-TikiTitel: Kon-Tiki
Regi: Joachim Rønning & Espen Sandberg
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

I somras var jag och min pappa i Peru på en härlig semester där vi bl a vandrade till Machu Picchu och badade i Titicacasjön. Vår researrangör hette Kon-Tiki Resor (ja, de har valt att särskriva sitt namn). Nu kan man säga att cirkeln är sluten då jag och min pappa var och såg filmlandet Norges senaste stolthet, Kon-Tiki. Det handlar alltså om filmen om Thor Heyerdahl och hans äventyr då han färdades från Peru till Polynesien på en flotte gjord av balsaträ.

Flotten hette Kon-Tiki, som alla vet, och det är ett av namnen på den peruanske skapelse- och solguden som enligt legenden steg upp ur Titicacasjön och förde sina medmänniskor västerut. Det vanligaste namnet vi hörde när vi var i Peru var dock Viracocha eller möjligen Kon-Tiki Viracocha. Så jag skulle kunna klaga på en dålig översättning och kalla den här filmen för Viracocha.

Egentligen är det här en ganska tunn historia men det som filmmakarna har fått till är en bra stämning. Heyerdahl själv är i mina ögon inte nån jätteintressant karaktär. Det är troligt att den gamla dokumentären från 1950 är en mer sevärd film och om man får tro min bloggarvän Movies – Noir så har jag rätt i min misstanke. Det filmen fokuserar på är Heyerdahls envisa äventyrlusta, att han inte kan släppa nåt som han gett sig fan på att genomföra. Och när han genomfört den grejen så kommer han ge sig på nästa äventyr. Detta är nåt som Heyerdahls fru inser under filmens gång och just det är nåt som filmen försöker göra till huvudstoryn.

Visuellt är det väldigt snyggt gjort. Dessutom tycker jag alltså att man har fått till stämningen på flotten bra. Det finns både tristess och spänning här. Ett problem kanske är att man lagt till lite väl många hajattacker för att öka spänningen. Kanske skulle man ha fokat mer på det psykologiska dramat att vara ombord på en flotte i 100 dagar utan kontakt med omvärlden förutom de andra besättningsmedlemmarna.

Som sagt, många hajar och valhajar blir det. Men det finns inte så mycket att bygga historien på kanske. Nu blir det en blandning av hajattacker, spänningar ombord på flotten som aldrig riktigt går på djupet, och frågan om man kommer att komma fram överhuvudtaget. Lite fascinerande är hur pass mycket man chansade som man gjorde. Typ: ”Vi knyter ihop några stockar och så får vi se var vi hamnar”. Det är i alla fall så som filmen framställer det.

Jag gillade Gustaf Skarsgårds rollfigur, svensken Bengt Danielsson, mest. Han var lugn och kom med ganska roliga kommentarer mest hela tiden. Lite typiskt ändå är att han i filmen kröp ihop under filtar och låg och kved i slutet när man under en ”spännande” sekvens skulle surfa över ett korallrev. Men så är det ju en norsk film också. Fast ner i ”hajburen” gick han. Dagen efter jag såg filmen lyssnade jag på en intervju med Danielsson i programmet Godmorgon, världen! och där framgick det att Danielsson inte gömde sig under filtar utan snarare var uppe på ”däck” och fick masten i huvudet. Dessutom framgick att Skarsgård har fångat Danielssons röst och karaktär perfekt.

Jag gillade även skådisen som spelade Heyerdahl. Han kändes helt rätt. Spinkig, pirig, envis och lite galen. Möjligen var han lite valpig.

Historien med Heyerdahls fru känns väl kanske också lite tunn. Alla dramer i filmen görs lite med vänster hand. Men så är fokus också på själva äventyret. I början går också allt väldigt snabbt. Varför vill Thor göra det han gör? Viktigheten av det hela framgår inte riktigt. Det är liksom inte månen man ska till heller. Det man ska bevisa (att Polynesien från början befolkades av människor från Sydamerika och inte Asien) känns inte superviktigt heller. Jag saknar stakes.

Favoritscenen som var snyggare än nån scen i Life of Pi var när man zoomade ut från flotten, ut i rymden via månen och tillbaka igen. Synd att man inte satsat lika mycket på att få till ett drama ombord. Men det går ju inte att hitta på för mycket. Men ändå, drama mellan människor blir i slutändan mer spännande än hajar, om ni hajar. Nu blev det mest en påhittad spänning.

3/5

Vill ni läsa några fler flotta recensioner? Ja, här hittar ni fyra i alla fall: Movies – Noir, Flmr, Fiffi och Sofia.

Max Manus


Titel: Max Manus
Regi: Joachim Rønning & Espen Sandberg
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Max Manus är historien om den norska frihetshjälten med samma namn som filmen som kämpade som frivillig i finska vinterkriget och som sen blev motståndsman när tyskarna ockuperade Norge under andra världskriget.

Det är en ganska klassisk spion/motståndsrörelsefilm. Det förekommer vissa direkta krigsinslag då Max minns tillbaka på vissa händelser i vinterkriget. Annars handlar det mest om sabotage, att placera ut bomber på tyska skepp i hamnen. Historien går lite i cirklar. Max åker i hemlighet till Skottland för att bli utbildad, sen tillbaka till Norge, utför sabotage, flyr till Stockholm, tillbaka till Skottland och sen ett nytt sabotage.

De två första tredjedelarna är helt ok men det bränner aldrig till. En sak jag inte kunde låta bli att tänka på var händelserna i Norge i somras. Jag satt och fundera om Breivik var ett fan av Manus och att han tyckte att han gjorde nåt liknade själv.

Av nån bisarr anledning så finns det alltid en sorts mysighetskänsla i den här typen av filmer. Nazister, motståndsmän, elaka Gestapo-officerare, förhör och tortyr. Lite märkligt men så är det. Det infinner sig en viss matinékänsla.

Gränsen är en film med en hel del likheter. En skillnad är att Max Manus till största delen utspelas i Oslo och det förekommer i princip inte några krigsscener. En del av handlingen äger även rum i Stockholm som ju var en fristad för många. En sak jag tänkte på under filmens gång var Sveriges roll under kriget. Man kan ju hävda att Sverige var fegt som höll sig utanför och det kan stämma. Men en positiv sak med det var att man kunde använda Sverige som en fristad dit man kunde fly och sen komma vidare till andra länder, en sorts sambandscentral.

Filmen är gjord efter en amerikansk och ganska svulstig mall men jag tycker det funkar. En anledning till det är att känns som att produktionen har haft en hyfsat stor budget. Några effekter har emellertid brister som t ex sprängningen av skeppet Donau som man bara får se resultatet av och det såg inte speciellt bra ut. En sak som jag tyckte var intressant var att man inte väjde för Max ”sämre” sidor, främst då hans sprit- och nervproblem. Det blir godkänt till Max Manus men inte mer. Fiffi gillade filmen mer än jag gjorde medan Sofia tyckte ungefär som jag.

3/5

%d bloggare gillar detta: