Billy Davis Jr och Marilyn McCoo från The 5th Dimension reagerar på sig själva
Summer of Soul är en musikdokumentär som kom till på ungefär samma sätt som månresedokumentären Apollo 11. Båda bygger nämligen på filmmaterial inspelat under sommaren 1969 som sen föll i glömska och hamnade i ett arkiv i en källare. Många år senare återupptäcks filmrullarna och sätts ihop till två underbara dokumentärfilmer.
Summer of Soul skildrar en musikfestival i Harlem, New York (the Harlem Cultural Festival) som ägde rum under the summer of ’69 med artister som Stevie Wonder, B.B. King, Mahalia Jackson, Nina Simone, The 5th Dimension, Gladys Knight & the Pips, Mavis Staples, Sly and the Family Stone och The Chambers Brothers.
Inledningen av Summer of Soul var inte klockren. Jag tycker inte vi får fokus på varken musiken eller politiken. Filmen hoppar mellan de båda ämnena på ett rörigt snarare än smart sätt.
En bit in tar dock musiken helt över, i alla fall för mig, och jag sveps in i filmen och häpnar inför kraften i musiken. Vi bjuds på en rad olika stilar av svart musik: rock, pop, soul, R&B, funk, jazz, blues och gospel.
Mycket gospel blir det, och jag trodde inte jag gillade gospel egentligen. Men här var det nåt med rösterna från Mahalia Jackson och Mavis Staples som gjorde att jag började gråta. Det där händer ibland: att jag börjar gråta i princip enbart av en röst. En gång det hände var när jag såg Lisa Ekdahl på Stockholm Jazz Festival på Skeppsholmen i början av 2000-talet.
The Chambers Brothers är med, helt okända för mig, och de påminner en del om tidiga Funkadelic (funky rock, typ). Det är lustigt det där. Jag känner till ett visst gammalt band (Parliament-Funkadelic i det här fallet, mitt favoritband) och tror kanske nånstans att de är unika men de är ju ett resultat av sin samtid. P-Funk har även, främst i Parliaments skepnad, använt sig en hel del av gospel i sina sånger men twistar ofta till det så att det handlar om rymdvarelser snarare än om Gud.
En briljant grepp filmen använder sig av är YouTube-fenomenet ”reaction videos”. Man låter två medlemmar av The 5th Dimension för första gången titta på filmerna från sin egna spelning på festivalen. De blir berörda när de minns tillbaka. The 5th Dimension gjorde pop som the black community tyckte var för vit. Här får de spela inför en svart publik som älskade dem.
Apropå det här med vitt och svart så var nog Sly and the Family Stone en föregångare. Sly hade i sitt band kvinnor (som spelade trumpet!) och vita snubbar som spelade trummor och sax. Tydligen var detta inte vanligt på den här tiden. Jag noterade även att The Chambers Brothers hade en vit trummis. Music unites. Ja, jag tror faktiskt det. Eller hoppas. I’m a softy.
Under filmens första tio minuter hinner man vara så politiskt korrekt att det nästan blir löjligt. Vi hinner med skövling av regnskogen, båtflyktingar och tiggare. Det blir kanske inte övertydligt men för mycket på en gång. Jo, förresten, det blev övertydligt. Paddington var för mycket av ren barnfilm för min smak. Det bjuds på en radda visuella gags snarare än en historia. ”Katten på råttan, råttan på repet”-humor kan man kalla det. Jag blir påmind om Pee-wee’s Big Adventure, Wallace and Gromit och Wes Anderson. Där tror jag att jag fångar känslan rätt bra, och det är inte riktigt min stil (även om delar är det). Nicole Kidman spelar en typisk barnfilmsskurk som påminner om Magica de Hex. Ja, jag förstår, det är en barnfilm men när Paddington under en del av filmen är uteliggare och får mat av en vakt vid Buckingham Palace samtidigt som ”Rule, Britannia!” spelas… Ja, jag är nog snäll när jag delar ut betyget 2/5.
Jag gillar Maria Bloms filmer. Det handlar om ganska enkla filmer som ändå inte blir simpla. 
Under titten på 
Uppföljaren till 
Jag gillar 
Jag hade ingen som helst nostalgi kopplat till 
Innan jag skulle se 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?