Nätrullarna – Suzume

Lagom till sommarvärmen är Nätrullarna tillbaka med ett nytt avsnitt. Den här gången snackar Daniel och Johan om anime-rullen Suzume av Makoto Shinkai (som ligger bakom bl a Your Name).

Om ni bor i Stockholm så är ett tips att slinka in på Sveriges minsta (?) biosalong på Victoria och kolla in Suzume, både för att se en bra film och att undkomma värmen för en stund.

Det blir även tips från Daniel om ett bättre (?) sätt att uppleva konserter live. Dessutom, om ni inte fått nog av anime, så tipsar Johan om tre andra anime-filmer där två går att se på Netflix.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Semesterstängt!

Nu tar Jojjenito semester och spenderar några dagar i den berömda nöjesmetropolen Knivsta. Bloggen (och jag) är tillbaka om en vecka. Det är i alla fall planen.

En och annan burgare från Knifetown Burgers kan det nog bli

Ant-Man and the Wasp: Quantumania (2023)

Ant-Man and the Wasp: Quantumania (ja, redan titeln är för mycket) är den första filmen i fas 5 av Marvels cinematiska universum. Filmen känns som en blandning av prequel-filmerna i Star Wars-världen, TRON: Legacy, Avatar och nån The Rock-film där han reser till jordens medelpunkt (eller kanske en mystisk ö).

Vi får en overload av en massa märkliga och lustiga cgi-varelser i en cgi-värld. Ja, Paul Rudd & Co spelar faktiskt sig själva, vad det verkar.

Ett problem med filmen är att det av nån anledning är förbaskat mörkt i The Quantum Realm. Det blev gråblaskigt istället för snyggt.

Filmmakarna har även helt slarvat bort poängen med Ant-Man: att få se honom som pyttepytteliten i en verklig värld. I The Quantum Realm har storleken ingen betydelse eftersom det är en fantasivärld. All bets are off.

Jonathan Majors (kancellerad?) som skurken Kang är med i en helt annan film, en Shakespeare-filmatisering. Men, konstigt nog, så gillade jag honom mest av alla. Majors har en plågad, intensiv och samtidigt lågmäld stil som gick hem för mig.

Jag har nog, som de flesta, drabbats av MCU-trötthet. Att det från fas 4 och framåt dessutom bjuds på en radda tv-serier som man ”måste” se för att hänga med gör ju inte saken bättre.

Jag kollade upp vilka av de åtta serier som ingick i fas 4 som jag har sett. Svaret? Alla! Haha, helt galet. I fas 5 ingår det sju serier/nya säsonger. Det skulle inte förvåna mig om jag ser dem också. Jag tror ändå det är ett misstag av Disney/Marvel och trycka ut så här pass mycket material.

Jag nämnde att det förekommer ett stort stort STORT galleri av märkliga varelser. Jag tyckte faktiskt en del var rätt så roliga. Den märkligaste av dem alla var ju det stora huvudet med små armar och ben: M.O.D.O.K.!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Small Axe (2020)

Titeln, Small Axe, på denna miniserie på fem filmer gjorda för BBC av Widows-regissören Steve McQueen kommer från ett jamaicanskt ordspråk: ”If you are a big tree, we are a small axe”. Det är väl en variant av vårt eget ”Många bäckar små…”. Många små insatser leder förr eller senare till en positiv förändring. Nedan följer mina korta åsikter om de fem delarna och ett gemensamt slutbetyg.

 

Mangrove
En sorts systerfilm till One Night in Miami. Det handlar om hur man ska agera i ett samhälle fyllt med rasism. Ska man försöka förändra via våldsamt motstånd eller på ett mer medgörligt sätt (t ex genom att öppna en restaurang med västindisk mat). Sista delen av filmen är en rättegångsfilm och då blir den bättre. Jag saknar kanske ändå de mänskliga relationerna som jag hittade i One Night in Miami. Här blir det lite sterilt och ”viktigt” istället för berörande. Filmen är en BOATS och det var skönt att se att man inte visade bilder på de verkliga personerna i slutet. Nej, bara helt vanliga eftertexter.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Lovers Rock
It’s a house party! Mat, musik, gräs och härliga vibes. Detta är en hängfilm. Som ett stort fan av dub så gick musiken verkligen hem. Vi bjuds på underbara dansscener med bl a ”Kung Fu Fighting” och den bästa av dem alla: ”Kunta Kinte Dub”. Filmen skildrar känslan av att vara på en fest. Toalettköer och dansgolv som man glider in och ut ur. Påminner mig om klubben Popcorn på V-Dala i Uppsala för läääänge sen.

betyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Red, White and Blue
Vad syftar titeln på? USA? Apropå USA så konstaterar jag att rasism inom polisen inte bara är ett problem just i USA. I alla fall om man får lita på hur filmen framställer det. John Boyega spelar en ung man som vill bli polis och vi som tittare kan direkt konstatera att det inte kommer att bli lätt för honom. Är det polisen i sig som är problemet eller finns det ett problem i samhället som då helt naturligt finns i polisen? Jag tror att saker som mat och musik (kultur!) för folk samman och är lösningen.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alex Wheatle
Klart intressant om en västindier i London som uppfostrats som ”vit” och som sen försöker komma till rätta med sin tillvaro. Hur skapas ens identitet? Mat och musik är viktiga element som jag konstaterat tidigare. Jag kommer att tänka på det bisarra avsnittet av Chappelle’s Show där en svart, blind snubbe är med i KKK. Alex, ja, han genomgår en förvandling och jag undrar var han hamnar till slut. Man får kanske läsa hans böcker för att få reda på det. Ja, detta är alltså också en BOATS.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Education
En rörande historia om en pojke som inte kan läsa och skriva. I inledningen gillar jag dock inte honom. Han är timid, blyg, vill inte väcka uppmärksamhet hos lärarna (eftersom han inte kan läsa). Samtidigt stör han under musiklektionerna genom att sjunga fula ord. Mm, ja, han vill imponera hos polarna antar jag (klassens pajas). Att kunna läsa är oerhört viktigt. ”Learn a trade!” får han höra. Ja, men man måste kunna läsa även som snickare. Under de sista tio minuterna blev det dammigt i rummet och därmed ett högt betyg till Education.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Helhetsintrycket är att detta är fem riktigt bra filmer och när det gäller ett totalt slutbetyg tvekar jag mellan en stark trea och en fyra. Men musiken, maten, kläderna, miljöerna, KULTUREN, gör att jag delar ut en fyra. Det är kultur som kommer att förena oss, inget annat.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

The Ballad of Buster Scruggs (2018)

Om jag inte har helt fel så är antologi-westernfilmen The Ballad of Buster Scruggs bröderna Coens senaste (sista?) gemensamma film. Nedan följer mina korta, väldigt korta, åsikter om de sex delarna och ett gemensamt slutbetyg.

 

The Ballad of Buster Scruggs
Jag vet inte om jag är jätteförtjust i den här blink-blink-metastilen kombinerad med rått våld. Ska man gilla Buster? Han är en rå mördare, punkt. Fast det var väl alla på den tiden?

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Near Algodones
Rå våldshumor är kanske inte min grej längre, om det nånsin varit det. Galghumor, jag vet inte om jag gillar det. Bokstavligen galghumor pratar vi här. Det är samma sak med folk som misslyckas med att ta livet av sig. Hoho, haha. NOT.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Meal Ticket
Jag vet inte, en ben- och armlös man som berättar historier, ska det vara roligt? Och så byts han ut mot en huvudräknande höna. Är det hilarious eller bara sorgligt, tråkigt och utan poäng?

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

All Gold Canyon
Fina djur som flyr när människan kommer. Äntligen en bra kortfilm om guldvaskning och envishet.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

The Gal Who Got Rattled
Den här storyn med Zoe Kazan var också bra, på riktigt. Mer av ett drama istället för rå våldshumor. Men hade den inte kunnat fått sluta lyckligt. Nåväl, detta var ändå riktigt bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

The Mortal Remains
Här får vi mycket snack i diligens och en fin sång av Brendan Gleeson. Lite Southern Gothic-känsla också men tyvärr lite för tydlig studiomiljö.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Helhetsintrycket är att det här inte är nån av Coen-brödernas bästa filmer och det kanske är bra att de prövar sin vingar på egen hand (flyg inte för nära solen bara).

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

The Trip to Greece (2020)

Jag skrev i slutet av min lilla text om The Trip to Spain att det kändes som den sista filmen i serien, att det skulle bli en trilogi. Men efter att ha varit på hemmaplan i England och sen besökt matländerna Italien och Spanien så kunde man tydligen inte låta bli att resa till ett annat gastronomiskt lockande land. Grekland. Mja, nu känns det väl som att man har mjölkat ur det man kan ur den här serien. Inget nytt under solen i The Trip to Greece. Steve och Rob går omkring och filosoferar bland antika ruiner. Jag får lite vibbar av Rick Steins reseprogram där det handlar både om mat, historia och kultur. I övrigt sitter Steve och Rob på lyxiga restauranger och försöker övertrumfa varandra i sina imitationer. Som sagt, formatet är inte nytt. Det är snarare antikt. Det var ändå lagom mysigt och vi bjuds en radda underhållande scener. Roligast är när nån får den andra att börja skratta på ett vad som verkar naturligt sätt. Small Man Trapped in a Box gör comeback.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Trip to Spain (2017)

Nu bär det av till Spanien för Steve och Rob. Det var lite intressant att inledningen av The Trip to Spain var inverterad jämfört med den förra filmen. Då var det Rob som var populär och hade fått ett materese-gig och ringde upp Steve. Nu är rollerna ombytta då Steve stigit i graderna efter framgångarna med Philomena. Steve avslutar telefonsamtalet med: ”My people will contact… well, you”. Jag gillar deras relation; hur de pikar varandra (med glimten i ögat) eller stör sig på den andres olika manér. Som vanligt, förutom de sedvanliga improvisationerna, handlar det om åldrande, berömmelse, att bli farfar och tycka att man är gammal. Scenerna när Rob och Steve sitter på en restaurang och bjuds på bl a musslor i morotssaft samtidigt som vi bjuds på imporovisationer där de försöker reta varandra till skratt är njutningsbara (lång mening). Jag gillar även avslutning av  när Steve är ensam i Afrika och Rob träffar sin familj. Då känns det som ett avslut, att det inte kommer en del fyra…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Trip to Italy (2014)

Den första The Trip-filmen har jag gillat och skrivit om på bloggen tidigare. Nu är det dags för uppföljaren The Trip to Italy. Precis som den första filmen så bygger det hela på en BBC-serie som man klippt ner till långfilmsformat. Vi rullar igång i ett snabbt tempo. Efter en minut och tio sekunder är vi redan i Italien och imitationerna kan dra igång. Steve och Rob betar av Michael Caine, Al Pacino, Tom Hardy (Bane) och Christian Bale (Batman). Filmen igenom växlar vi dock mellan humor och djupaste allvar. Det handlar om livet och döden. Ett citat: ”En dag kommer du ligga naken på en bår med en namnbricka runt din stortå”. Happy times. En bit in får killar… gubbarna sällskap av två tjejer och då går de ju givetvis helt bananas i sin iver att överträffa varandra i sina imitationskonster. Nu bjuds vi på klassiker som Marlon Brando och Robert de Niro. Italien-resan är inte lika bra som The Trip men värd en titt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Peter Rabbit (2018)

Efter att ha skrivit om Paddington och Paddington 2 fortsätter jag på det inslagna spåret och tar mig an Peter Rabbit medelst tankeströmsrecension.

Filmen inleds oroväckande och jag tänker att det här kommer jag inte klara av. Det är ju en musikal! God damn it! Fast filmen lurades bara. Vilken tur. Därefter introduceras vi i ett rasande tempo till alla rollfigurer: kaniner, harar, andra djur och Bea (Rose Byrne).

Haha, Domnhall Gleeson är ju perfekt i rollen som kaninernas fiende Thomas. Gleeson spelar på samma sätt som i Star Wars: The Force Awakens. Skillnaden är att det passar in i Peter Rabbit. Han är inte elak, mest besatt.

Det är lite jobbigt med all musik hela tiden. Det är som att det är en musikal trots allt.

Det förekommer mycket anakronistisk humor. Djuren har bl a ett frat party (korridorsfest?). Kanske gillar jag ändå när man slänger in lite vuxen humor mitt i alla det barnsliga. Men det är lite för högt tempo. Det hinner aldrig bli mysigt.

Jag gillar tuppen som upptäcker att det är en ny dag varje morgon.

Jag gillar Rose Byrne. Hon är perfekt i rollen, precis som hon var i Juliet, Naked.

Jag gillar hur djuren pratar med varandra men människor hör inte/förstår inte deras prat (fram tills att Thomas hör dem i slutet).

Mm, det är ganska bitsk humor. Klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Paddington 2 (2017)

I söndags handlade det om den första Paddington-filmen och nu är det följaktligen dags för uppföljaren med den fantasifulla titeln Paddington 2. Vår favoritbjörn bor kvar hos den snälla familjen Brown, vill köpa en present till sin tant Lucy, och skaffar därför en radda jobb. Precis som i första filmen är det lite för snällt och politiskt korrekt med ett multikulturellt kvarter men där vi har en ond rasistisk person. Han är OND. Men det är ju en barnfilm, jag glömmer det hela tiden. Främst går filmen ut på att Paddington trasslar till det i form av visuella gags och hamnar till slut i fängelse. I finkan?! Really?! Lite The Grand Budapest Hotel-vibbar här (för övrigt Wes Andersons enda riktigt bra film). Alla fångar är snälla tjuvar, klädda i samma färgglada och randiga fångdräkter. Film nummer två är snäppet bättre än ettan. Det är mer karaktärsdrivet och inte lika många övertydliga poänger. Och ja, det blev dammigt i rummet när tant Lucy kom till London (spoiler!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep