Drottningen och jag (2008)

8 januari, 2018 2 kommentarer

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia inledde året med att skriva om den svenska dokumentärfilmen Drottningen och jag. Därför tycker jag att det kunde passa bra att skicka upp min gamla preblogg-recension av samma film. Texten skrevs i januari 2010.

SVT Play en bra tjänst som jag har börjat utnyttja mer och mer under det senaste året efter att jag kopplat ihop dator och tv. (Det där med att titta på film på en datorskärm är väl inte någons grej, i alla fall inte min.) Nu tog jag chansen att se dokumentären Drottningen och jag som handlar två personer, som har liknande men ändå fullständigt olika bakgrund, som möts och faktiskt finner att de har mycket gemensamt. Svensk-iranska filmaren Nahid Persson Sarvestani träffar och gör en film om f.d. drottningen Farah av Iran.

Det som gör filmen speciell är att Nahid i slutet av 70-talet själv deltog aktivt i protesterna mot shahens styre som tvingade shahen och drottningen i landsflykt. Fast det muslimskt styrda Iran blev ju kanske inte vad alla hade hoppats på. Nahids familj protesterar även mot denna regim, och efter att Nahids bror avrättats (av den muslimska regimen) och familjen tvingats fly hamnar Nahid till slut i Sverige. Drottningen Farah lever omväxlande i USA och Paris.

Drottningen och jag kändes med tanke på upplägget som en unik dokumentär. Det är lustigt hur ”liten” och ”stor” världen ibland kan vara. Här har vi den svensk-iranska regissören som gjort kritiska filmer om det muslimska Iran som nu träffar ex-drottningen av Iran. En f.d. drottning som när hon får höra om Nahids bakgrund först betraktar henne som någon som enbart vill kritisera henne. Efter hand växer dock en vänskap fram mellan de båda, en något motvillig vänskap.

Filmen behandlar det här med objektivitet när man gör dokumentärfilm. Hur ska Nahid agera? För 30 år sen protesterade hon mot shahens styre och bidrog till att få honom störtad. Nu ska hon intervjua hans änka. Om hon ställer för kritiska frågor så kanske hela filmen skiter sig, om hon är för mesig så verkar det som om hon säljer sig. När Nahid är på fest med rojalister som hyllar drottningen så känner sig hon ganska obekväm och är faktiskt mest bekväm med drottningen själv. Det är märkligt med en ex-drottning som av många fortfarande betraktas som en drottning. Samtidigt är det sorgligt, hur man än ser på det, då hon inte har något hemland.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , ,

The Party (2017)

5 januari, 2018 Lämna en kommentar

The Party är ett kammarspel i regi av Sally Potter som helt bygger på dialog och skådespelarinsatser. Det hela utspelar sig i princip i realtid hemma hos Janet (Kristin Scott Thomas) och hennes man Bill (Timothy Spall). Janet har precis blivit befordrad till en ministerpost, eller skuggministerpost eftersom hon tillhör ett oppositionsparti. Detta faktum ska firas med en fest tillsammans med de närmsta vännerna, som spelas av bl a en cynisk Patricia Clarkson, en nervig Cillian Murphy och en flummig Bruno Ganz.

Tyvärr levererade filmen inte för mig. Den borde kanske ha gjort det med tanke på rollbesättningen som på pappret ser väldigt stark ut. Men det är nåt med filmens ton som skaver för mig.

Nu när det har gått några veckor sen jag såg filmen nere under filmdagarna i Malmö så tar jag mig en titt på trailern för att försöka sätta fingret på vad det är som är fel. Trailern ger mig ungefär samma känsla som när jag såg filmen. En massa mestadels otrevliga människor som ska droppa smarta repliker. En sorts märklig farsartad stämning som för mig mest känns krystad. Det ska vara en svart humor antar jag, men jag tycker varken det är speciellt roligt eller svart. Mest larvigt om jag ska vara ärlig.

Vad Timothy Spalls rollfigur Bill höll på med under större delen av filmen har jag fortfarande inte förstått. Jag trodde länge han hade fått en hjärnblödning där han satt i sin fåtölj med ett glas vin och bara stirrade efterblivet i fjärran utan att svara på tilltal med nåt annat än ett stön.

När Cillian Murphy anländer till festen förstod jag inte vad han höll på eller varför han var så svettig och nervös. Och det behöver jag inte förstå heller, det är inte därför en film blir bra. Men jag kände absolut noll för honom, dvs ungefär lika mycket som för alla de andra för övrigt.

Men jag ska inte såga filmen totalt. Även om jag inte var road av den smarta, bitska, vuxna (för vuxna för mig?) dialogen så gör en del av skådisarna, främst Kristin Scott Thomas och Patricia Clarkson, bra insatser. Den flummiga livscoachen Bruno Ganz funkade också bitvis.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioThe Party har premiär idag fredag och jag kan inte rekommendera ett biobesök. Om man nu gillar filmens stil så går den nog precis lika bra att se hemma. Annars kan man ju alltid se Carnage, en film med ett liknande upplägg, som funkade betydligt bättre för mig.

Andra som tyckt till om The Party: Fiffis filmtajm och Fripps filmrevyer.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Skenbart (2003)

2 januari, 2018 2 kommentarer

Vi inleder det nya året med en gammal preblogg-recension av en svensk film. Om det inte hade varit för Sagan om konungens återkomst så hade jag nog valt Peter Dalles Skenbart som familjens julfilm 2003. Apropå Peter Dalle så gick jag nästan in i honom på stan för några veckor sen. Han hade samma vilda ögonbryn som vanligt. Texten om Skenbart skrevs i januari 2004.

Peter Dalle har både skrivit och regisserat den här filmen som till största delen utspelar sig på ett tåg mellan Stockholm och Berlin i december 1945. Gunnar (Gustaf Hammarsten), bokrecensent och misslyckad författare, tänker ge sig ut i Europa för att göra nåt gott för världen efter 2:a världskriget, som precis slutat. Dessutom hoppas han få inspiration till kommande storverk i den litterära världen. På samma tåg finns, förutom en massa löst folk som vi får stifta bekantskap med, även en man och hans älskarinna som planerar att mörda mannens fru.

Jag gillar ofta filmer som utspelas på tåg. Det ger en speciell känsla. Vi är på väg nånstans men samtidigt i en statisk miljö. Skenbart är först och främst en komedi. Och så finns det inslag av Hitchcock. Åtminstone känns det som viss inspiration har hämtats därifrån (ni vet, kupéer, konduktörer, korridorer och restaurangvagnen). Klart roligast är de två bögarna, spelade av Gösta Ekman (som den snälle bögen) och Lars Amble (som den elake bögen). Speciellt Amble har några väldigt roliga repliker och schyssta enradare. Hammarsten funkar även han som aspirerande gottgörare som ändå hela tiden ställer till det trots goda intentioner. Han har det inte lätt, hehe.

Robert Gustavsson har en sorts cameoroll som snubbelnisse. Han är oftast rolig men jag tycker inte det passar in riktigt i resten av filmen. Sen har vi då ”thrillerdelen” med mannen, frun och älskarinnan. Den tycker jag är den svagaste, och sänker filmen en aning. Min sista kommentar gäller fotot och vissa specialeffekter, som bägge är bra. Det svartvita fotot är vackert och svagt bruntonat. Då och då används rätt så schyssta inzoomningar där vi får se tåget utifrån, framrusande genom snölandskapet, och sen zoomas ett fönster in där nåt pågår och vi befinner oss inne på tåget utan nåt klipp. Bra utnyttjande av effekter som inte tar överhanden utan används smakfullt så att de knappt märks. Ungefär som i Robert Zemeckis filmer Forrest Gump och Contact även om just dessa exempel är på en annan nivå. Dock känns det inte allt för vanligt att använda effekter (förvisso små) på detta sätt i svensk film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Film- och bloggåret 2017

30 december, 2017 14 kommentarer

Så här när året börjar lida mot sitt slut så känns det lämpligt med en liten sammanfattning över mitt film/tv- och bloggår, och i år faktiskt även poddår. En årskrönika, helt enkelt. När det gäller filmer så kommer det handla om alla filmer jag har sett oavsett tillverkningsår men mestadels är det förstås fokus på filmer från 2017 i lite olika kategorier. Den slutgiltiga listan över 2017 års bästa filmer kommer däremot senare under vintern/våren 2018.

Som vanligt så började jag året med att se en mängd filmer från 2016 för att komma ikapp så att det skulle vara möjligt att sätta ihop en årsbästalista för 2016. Jag känner att det blir lite konstigt att prata om dessa filmer igen. Kolla in min 2016-lista om du är intresserad av vilka filmer från 2016 som gick hem hos mig.

 

Bästa filmerna jag sett i år:
Fyra filmer tycker jag sticker ut än så länge. Logan kom tidigt under året men jag kan nästan garantera att den kommer att vara med på min topp-10-lista för 2017. Dunkirk knockade mig totalt när jag såg den på en perfekt IMAX-visning. Denis Villeneuve levererade igen i form av Blade Runner 2049. Vackrare film får man leta länge efter. Lägg dessutom till den maffigaste ljudmattan i år så får du en bioupplevelse utöver det vanliga. Slutligen har vi den bästa filmen som jag såg under Malmö Filmdagar, den med den långa titeln: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. Rent teoretiskt är dock Captain Fantastic den bästa filmen jag sett i år eftersom jag såg den i januari. Det är fortfarande den senaste 5/5-filmen jag sett (därav den nuvarande bloggheadern).

Sämsta filmerna jag sett i år:
Utan tvekan den vidriga Monsters of Film-filmen Kuso. Filmen finns att se på SF Anytime om du är sugen på att plåga dig själv. Inte ens min personliga musikhusgud George Clintons medverkan kunde rädda detta träck. Just Clintons medverkan var väl kanske den främsta orsaken till att jag gav den en chans.

Årets besvikelser:
Morgan var en film som jag såg fram emot en del. Tyvärr blev det inte mer än en blek Ex Machina-efterföljare som urartade i tråkig action.

Årets överraskningar:
Kong: Skull Island överraskade mig rejält. Ett mustigt, vackert och maffigt matinéäventyr som använde cgi på helt rätt sätt.

Årets bästa bioupplevelser:
Jag har tre kandidater som skiljer sig åt en del. Först Blade Runner 2049 som måste vara den snyggaste filmen i år. Lägg dessutom till den maffigaste ljudmattan så får du en bioupplevelse utöver det vanliga. Sen har vi Christopher Nolans Dunkirk som verkligen utnyttjade IMAX-duken till fullo. En krigsfilm som fick mig att sitta på kanten av sätet. Slutligen var det en upplevelse att se Three Billboards nere i Malmö i Sveriges kanske bästa biosalong Royal. Det var typ den tredje visningen i världen (efter festivalvisningar i Venedig och Toronto) och det var vakter i salongen som kontrollerade att ingen spelade in nåt. Levererade själva filmen? Hell, yes!

Årets värsta bioupplevelser:
Hmm, här brukar jag ha ett antal debacle att välja bland men i år kan faktiskt inte komma på nåt speciellt. Har jag börjat bli för förlåtande mot idioter tro?

Årets möte:
Här känner jag att jag vill lyfta fram Twitter, som ju vanligtvis får så mycket skäll. Jag tycker det är coolt att man faktiskt kan kommunicera med allt från andra filmintresserade bloggare, poddare och recensenter till filmmakarna själva.

Årets mest deprimerande film: Korparna.

Film som fick mig att undra om det faktiskt inte var en parodi: Korparna.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: The Florida Project.

Mysigaste filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Band Aid.

Svenska filmer: Borg och Sameblod. Helt olika filmer men båda är riktigt bra.

Bloggprojekt:
Jag och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia skrev om tre systrarna Brontë-filmer/serier: Wuthering Heights, Jane Eyre och The Tenant of Wildfell Hall.

Poddprojekt:
Jag var med på ett specialavsnitt av Buffy/Shinypodden där jag, Niklas och Carl tillsammans med värden Henke listade våra filmfavoriter från 2016. Poddäventyret var inte slut med det då Henke, Carl och jag även pratade om alla MCU-filmer under åtta avsnitt.

Filmgenre som var helt ny för mig:
Blaxploitation! Jag såg mina första filmer i denna genre i form av Foxy Brown, Coffy, Truck Turner och Across 110th Street. Den sistnämnda känns i och för sig mer som en film som hämtar inspiration från Blaxploitation snarare än att den är en del av genren. En sak alla bör vara överens om är i alla fall att Pam Grier är en badass.

Svenska tv-serie:
Den fjärde och sista säsongen av Fröken Frimans krig (SVT Play) förstås.

Tv-serie som gjorde mig glad över att jag har Netflix:
Star Trek: Discovery (Netflix). Så kul att se en ny Star Trek-serie igen.

Tv-serie som jag äntligen tog mig igenom:
Till slut gick jag i mål med den sjunde och sista säsongen av Buffy the Vampire Slayer. Det var kul att till slut ha sett denna omtalade serie. Jag tycker det är en bra serie men i slutändan är det nog inte riktigt min kopp te.

Tv-serie som fick mig att bli HBO-prenumerant och som visade sig hålla måttet:
Twin Peaks (HBO Nordic) förstås. 25 år senare återkommer David Lynch och Mark Frost och, oj, vad de levererade. Jag satt som trollbunden mest hela tiden och dessutom blev det dammigt i rummet vid ett antal tillfällen. Avsnitt åtta ska vi inte ens tala om.

Ett urval av andra tv/webb-serier som jag kollat in:
The Art of Organized Noize (Netflix): Mycket sevärt och hörvärt om producentteamet Organized Noize från Hotlanta i The Dirty South.
Netflix comedy specials (Netflix): Jag har sett ett antal av Netflix stand up-specialare. De som sticker ut för mig är Sarah Silverman, Dave Chappelle, Ali Wong, Hasan Minhaj och Bo Burnham.
Curb Your Enthusiasm (HBO Nordic): Larry Davids egen serie efter Seinfeld är lika delar pinsam och rolig. Vissa delar funkar inte (känns daterade?) men mestadels är det hilarious. Jag har nu sett en bit in i säsong 7.
Angel: Jag har nu kämpat mig igenom säsong 3 av denna Buffy-spinoff-serie. Att den är sämre än Buffy står klart. Säsong 4 har dock börjat någorlunda lovande. Fast Angels son kan gärna kastas tillbaka i en helvetesdimension.
Hollywood Roundtable (YouTube): I början av året så börjar de droppa in, Hollywod Reporters runda bord-samtal inför Oscarsgalan. Allt som oftast trevliga samtal med skådisar, producenter, filmfotografer och regissörer.
MasterChef: Detta är min återkommande snuttefilt. De brittiska, australiensiska (och svenska) versioner tittas slaviskt på.
Anthony Bourdain: No Reservations (Netflix): Bourdain åker jorden runt och testar olika länders mat. Förvånansvärt underhållande. Bourdains matglädje skiner igenom.
Hela Sverige bakar (TV4 Play): Mysigare program finns kanske inte. Jag gillar även att deltagarnas problem och motgångar tas upp till ytan och behandlas som ett normalt inslag i livet. Går även att se på C More utan reklam, förutsatt att du har C More förstås.
The Mind of a Chef (Netflix): Ytterligare ett matprogram på Netflix. I säsong 4 får vi bl a träffa den fascinerande kocken Gabrielle Hamilton som har en liten liten restaurang i New York som heter Prune.
DP/30: The Oral History Of Hollywood (YouTube): Förmodligen den bästa intervju-serien du kan hitta, i alla fall på YouTube. David Poland pratar med regissörer och skådisar och han låter dem verkligen prata vilket ofta ger ett intimt och intressant samtal som liksom växer fram.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
Potatishandlaren, Djungelboken, 10 i topp: Filmer 2016, Modstrilogin: Det sociala arvet och Midvinterduell. Vi hittar alltså två filmer av Lars Molin på topp-5-listan. Intressant. Vad betyder det? Att andra inte skriver om hans filmer och att folk därför hittar till just min blogg? Eller är Lars Molin helt enkelt väldigt populär?

Vilka länder kommer bloggbesökarna ifrån?
Topp-5 (förutom Sverige): USA, Norge, Finland, Tyskland och Storbritannien.

 

graffititomten

Och därmed önskar jag och graffititomten (och Dougie) Gott Nytt År! 🙂

 

Arkiverad under Årskrönika, Film, Listor, TV Tagged with

Kiss Kiss Bang Bang (2005)

28 december, 2017 Lämna en kommentar

Så här i lata mellandagar så passar jag på att posta ytterligare en preblogg-recension. Shane Blacks regidebut Kiss Kiss Bang Bang såg och skrev jag om i februari 2007. Jag ser i min text att jag redan vid den här tiden har identifierat Robert Downey Jr som en jobbig snacksalig besserwisser *host*Tony Stark*host*.

När jag såg Kiss Kiss Bang Bang fick jag lite vibbar av 30/40-talets screwball-komedier. Det är lättsamt men samtidigt smart. Robert Downey Jr gör sig mycket bättre här än i A Scanner Darkly, som jag såg nyligen av en slump. I A Scanner Darkly var han en jobbig snacksalig besserwisser. Här är han en tafatt inbrottstjuv som hamnar i Hollywood efter att ha råkat ramla in (bokstavligen) på en audition för en filmroll som detektiv. Väl i Hollywood paras han ihop med privatdeckaren Gay Perry (en härligt överlägsen Val Kilmer) för att utveckla sin rollfigur.

Michelle Monaghan visade sig efter ett tag passa bra i sin roll som en sorts femme fatale light. Jag kände till en början att hon kanske var lite lättviktig och collegefilms-aktig (min kommentar: ?????) men hon axlade sin roll bra. Samspelet mellan Kilmer och Downey Jr är det som är det mest underhållande med filmen, som är en metafilm egentligen då den liksom vet att den är en film och driver en del med hur det brukar gå till på vita duken. Ja, det är roligt helt enkelt. Jag kände mig underhållen mest hela tiden men mer än en stark trea blir det inte. Det är dock inte långt till en svag fyra. Just de här metafilmsinslagen överraskade mig lite. Jag gillade även Downey Jrs berättarröst.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Komedi, Recension, Screwballkomedi Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Deja Vu (2006)

26 december, 2017 2 kommentarer

Så här i juletider så passar jag på att posta en preblogg-recension. Deja Vu såg och skrev jag om i februari 2007. En sak jag noterar är att jag i dessa gamla texter ofta är ganska snäll med betyget. Om jag sett Deja Vu idag hade den nog inte fått en trea, men det vet man ju aldrig…

Denzel spelar agent som utreder bombattentat i New Orleans och rekryteras av en hemlig FBI-grupp som kan se tillbaka till (och resa till?) det förflutna. Hoho, vad fånigt det här var till stora delar. Science fiction-delen i historien känns som om den har hittats på av några dagisbarn som spenderat en eftermiddag på Buttericks: mumbojumbo, helt utan den där känslan av att man tror på det man ser fastän det är övernaturligt eller påhittat. Ibland kändes det riktigt löjligt det hela. Förutom just den ganska stora bristen så är det en hyfsat stabil men ordinär thriller med den i mitt tycke oftast sevärda Denzel. Jag tycker han har en sympatisk och tillbakalutad stil som ibland exploderar i känsloutbrott. Denzel lyfter filmen för min del. Med en annan sämre skådis hade det blivit underkänt för filmen. Mot slutet blir det lite spännande trots att det är förutsägbart. Många skådisar på autopilot, klyschor och saker man deja vu (höhö) men tillräckligt spännande för ett knappt godkänt betyg från mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Star Wars: The Last Jedi (2017)

22 december, 2017 6 kommentarer

Efter den i mina ögon lyckade The Force Awakens och det mindre lyckade mellanspelet Rogue One var det så dags för episod VIII av den vad det tycks eviga Star Wars-sagan.

I The Last Jedi skulle vi äntligen få träffa Luke (Mark Hamill) och få reda på varför han hade flytt undan och nu lever som en eremit på den gröna klippön Ahch-To (prosit). I slutet av episod VII fick vi ju se Rey (Daisy Ridley) hålla fram Lukes gamla lasersvärd (ljussabel… nej, tycker lasersvärd låter bättre). Nu var frågan om han skulle ta emot det?

Haha, ja, jag bör väl nämna redan nu att du inte ska läsa vidare om du vill undvika SPOILERS för The Last Jedi.

Med det ur vägen kan jag säga att det som Luke gör med svärdet fick mig att rycka till och inse att jag inte tittade på en helt vanlig Star Wars-film. Nej, det här skulle bli nåt annorlunda. Och jag gillade det!

Det jag gillade var just filmens kaxighet och respektlöshet mot tidigare filmer. Vad jag har förstått så är just detta nåt som rört upp känslorna hos vissa fanboys och -girls där ute. Jag kan förstå det. För mig som inte är nåt jättefan av Star Wars-filmerna så gjorde det dock filmen mer intressant och överraskande på ett positivt sätt. Jag sitter inte hemma och ber inför ett Star Wars-altare, så när Luke kastade lasersvärdet över axeln så var det som att jag mös lite inombords och kände att det här kunde bli en Star Wars-film med en ny känsla.

Om jag ska räkna upp vilka delar av filmen jag gillar och börja med det jag gillade bäst och sen arbeta mig neråt så ser det ut så här:

Rey och hennes vistelse på ön Ahch-To där hon försöker få en vresig Luke att hjälpa henne blev jag både rörd och fascinerad av. Jag älskade det mesta här inklusive en galen scen där Luke plötsligt mjölkade en långhalsad, fyrtuttad valross. Jag tyckte även spegelsekvensen med Rey nere i det svarta hålet var snygg och talande.

Rey och hennes videokonferenser med Kylo Ren var skickligt gjorda rent hantverksmässigt. Med hjälp av foto, vinklar och klippning känns det verkligen som att de pratar med varandra i samma rum trots att det skiljer ljusår mellan dem. Det fanns hela tiden en romantisk spänning här också, och även en hel del humor.

Rey och Kylo Ren på besök hos Supreme Leader Snoke var en härlig sekvens med en trevlig fajt där Rey och Ren tillsammans slåss mot Snokes rödklädda samurajvakter. Dessutom var ju Snokes lair en helt underbar boning med sina klara blodröda färger. Cgi-Snoke själv kan jag både ha och mista, men kanske framförallt mista. När han strök med kände jag både lättnad men samtidigt undrade jag varför han hade varit med från första början.

Slutuppgörelsen på saltplaneten Krate var ruggigt snygg. Även här används den röda färgen på ett utstuderat sätt. Planetens yta är täckt av vitt salt men under saltlagret döljer sig ett rödfärgat och kristallartat grus. Jag gillade även de mycket vackra och klingande kristallrävarna. Lukes astralfajt med Ren var även den trevlig. Och, ja, jag såg att Luke inte gjorde några röda fotavtryck som Ren gjorde men jag trodde det var för att han var så lätt på foten med sina Kraft-krafter.

Humorn. Ja, konstigt nog så funkade den för mig. Jag brukar ha lite svårt för självmedveten humor som refererar mycket till sig själv och andra saker som inte är en del av filmens värld. Sekvenser som när Poe Dameron (Oscar Isaac) trollar general Hux i början gjorde mig häpen (är detta en Star Wars-parodi?) men samtidigt upprymd. Det förekom fler scener med den här typen av humor och jag gillade det alltså, kanske för att det kändes så udda. Ta bara en sån sak när Poe klappar sin robot BB-8 som vore den en borttappad hund som hittat hem. Eller när Luke lurar Rey med ett grässtrå.

Ögonblicket när Laura Derns rollfigur till slut visade handlingskraft och med ljusfart körde rätt igenom en stjärnkryssare var ett badass-ögonblick, kanske inte för hennes rollfigur men för filmen som helhet. Filmens ljudspår blev helt tyst och stämningen gick att ta på i biosalongen.

Ok, nu börjar vi så småningom komma ner till saker som kanske inte funkade fullt ut. Rose (Kelly Marie Tran) och Finns (John Boyega) sidoäventyr på casinoplaneten för att hitta Benicio del Toros kodknäckare var inte dåligt men det kändes som utfyllnad och gjorde att filmen blev onödigt lång.

Leias Kraftsamling när hon låg och flöt ute i rymdens vakuum kändes bara märklig och fel. Plötsligt började hon röra på sig och sen sväva mot säkerheten i ett annat skepp efter att hennes eget förstörts. Här kändes det som att regissör Rian Johnson tog sig lite väl många friheter vad gäller att nyheter i Star Wars-världen och dess regler. Med tanke på att Carrie Fisher inte finns med oss längre så hade det känts naturligt att Leia försvunnit ur handlingen, men Fisher var ju vid liv när man spelade in filmen och som jag förstått det så var det tänkt att hon skulle ha haft en framträdande roll i episod IX.

Laura Derns skådespelarinsats fram tills ljusfartskrocken kändes… fel. Jag vet inte om det berodde på att jag såg Twin Peaks-Diana framför mig eller om hon bara inte passade in i Star Wars-världen. Förmodligen en kombination. Och varför berättade hon inte vad hon hade för planer!? Jag antar att det handlade om att information som skulle delges på need-to-know basis. Men om Poe hade hållits informerad så hade många rebelliv kunnat räddas.

Jag tror jag nöjer mig så och delar ut en stabil fyra till The Last Jedi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Andra som skrivit om filmen:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Spel och Film (vill ni läsa en sågning, klicka här)
Flmr (vill ni läsa en hyllning, klicka här)
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Voldo
film4fucksake

 

Slutligen kan jag ju inte låta bli att hylla alla trevliga djur och andra varelser som förekom i filmen.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Suburbicon (2017)

20 december, 2017 8 kommentarer

På Stockholm Filmfestival i november gick filmspanarna och såg Downsizing, en film med ett skruvat science fiction-koncept och med Matt Damon i huvudrollen. En månad senare var det dags för filmspanarna och Matt Damon igen. Suburbicon heter filmen och innan visningen trodde jag att det i princip var Downsizing 2. Matt Damon i huvudrollen och sen en poster och handling som skvallrade om ett skruvat science fiction-upplägg. Jag hade fått för mig att filmen skulle utspela sig i en sorts The Stepford Wives-värld. Och det kan man nästan säga att den gör. Även om vi inte hittar nån science fiction i filmen så känns det som en väldigt konstruerad värld, kanske lite som i Pleasantville.

Suburbicon är namnet på en idyllisk förort i USA under 50-talet. Det är en konstruerad stad som inte växt fram organiskt utan skapats med ett syfte. Här bor de perfekta familjerna, med sina perfekta bilar, perfekta gräsmattor och en käck brevbärare. Inte finns det nåt ruttet och otäckt under ytan?

Haha, givetvis gör det just det. Gardner Lodge (Damon) och hans familj döljer på hemligheter. Det är nämligen så att de inte längre är en perfekt familj eftersom fru Lodge (Julianne Moore) har skadats i en bilolycka och sitter i rullstol (Gardner körde bilen). Och eventuellt kan det vara så att Gardner och hans frus tvillingsyster planerar nån form av försäkringsbedrägeri à la Double Indemnity.

Suburbicon är en väldigt märklig filmen tycker jag. Det är bröderna Coen som ligger bakom manus. För mig är det här verkligen minor Coen, i klass med The Ladykillers. Nu ska sägas att det är George Clooney som regisserar och han har även haft en hand med i manus. För mig är det tydligt att det som möjligen är bra i filmen är Coens förtjänst medan vi får skylla resten på Clooney. Men jag kanske har fel.

Filmens huvudhandlingen blir efter ett tag en film noir, i både historia och bildspråk, där Gardner & Co åker längre och längre ner i sitt hål av desperation och panik. Lite som Jerry Lundegaard i Fargo. I Fargo fungerar ju greppet väldigt bra. I Suburbicon kände jag inget alls. Vad är skillnaden? Kanske detaljer i regi och manus? Kanske Damons skådespel? Kanske att rätt sorts humor lyser med sin frånvaro?

Det största brottet filmen gör är ändå att den har med en sidohandling om en svart familj, The Mayers, som flyttar in som grannar till The Lodges till hela Suburbicons stora förskräckelse och förtret. Alla Suburbicons kritvita invånare gör sitt allra bästa att skrämma bort The Mayers från sitt paradis. Om en film nånsin har slagit in öppna dörrar så har det kanske aldrig gjorts så mycket som i Suburbicon. Kanske försökte man sig på nån typ av Get Out-humor? Det funkar inte kan jag säga. Hela historien med The Mayers leder ingenstans, dels för att den inte leder nånstans och dels för att vi aldrig får lära känna The Mayers. Har de ens några repliker? Det enda lilla är att sönerna i de bägge familjerna blir kompisar men det påverkar inte filmen som helhet.

Det finns några små ljuspunkter. Först är det Oscar Isaac som spelar en skönt kaxig försäkringstjänsteman med näsa för lurendrejeri. Sen tyckte jag även att Noah Jupe som spelade sonen Lodge gjorde en riktigt bra barnskådisinsats. Han lyckades förmedla nån form av känsla.

En liten detalj jag undrade över under visningen var om de nyhetsklipp man fick se på tv hos t ex familjen Lodge faktiskt var autentiska. Jag skulle nästan tro det, för vad hade liksom annars varit poängen att ha med dem. Jag hade hellre sett en dokumentär om liknande händelser där en svart familj flyttat till ett vitt grannskap och följderna av det. I Suburbicon blev den delen av historien bara en övertydlig och malplacerad utfyllnad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Suburbicon var alltså december månads filmspanarfilm och här hittar ni de andras tankar om filmen. Blev de sugna på att flytta till en villaförort?

Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 2, Bröderna Coen, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Burnt (2015)

18 december, 2017 Lämna en kommentar

Den enda anledningen (nästan) till att jag såg Burnt stavas Alicia Vikander. Under stora delar av 2015 och i början av 2016 var jag mer eller mindre besatt (trollbunden!) av Alicia. Jag körde bl a en Vikander-vecka på bloggen där jag betade av de filmer jag inte sett av henne vid den tidpunkten.

Mitt intresse för Alicia har nog svalnat något vid det här laget. Förmodligen har jag överdoserat. Sen tror jag att hon för tillfället gått lite vilse i filmdjungeln och det känns som att det kanske blev för mycket hajp i samband med främst Ex Machina.

Efter hennes insatser som Ava och Gerda Wegener så har hon gjort Jason Bourne, The Light Between Oceans och Euphoria. Och så Tulip Fever förstås, som spelades in redan 2014 (!) men vars premiär försenades, försenades, försenades och försenades och inte dök upp förrän nu i höstas.

Ingen av dessa senare filmer har väl direkt lyfts till skyarna av varken publik eller recensenter. Själv har jag endast sett Jason Bourne och den var ju inte speciellt bra. Med det sagt ska det ändå framåt våren bli intressant att se hur den kommande Tomb Raider-filmen tas emot av Twitter-drevet – och mig själv. Det började ju bra med postern om man säger så…

Men tillbaka till Burnt. Förutom Alicia så lockade ju till viss del det faktum att det var en matfilm. Förutom att jag tycker det är roligt att tillreda kulinariska läckerheter själv så är jag är en ivrig tittare på de flesta versionerna av tv-serien MasterChef (förutom den amerikanska som mest är ett skämt). En av domarna i den brittiska MasterChef-serien är den Michelin-stjärnade kocken Marcus Wareing och det är faktiskt just han som har designat rätterna vi får se Bradley Coopers stökige kock laga i Burnt.

Japp, Bradley Cooper spelar alltså Adam, en sorts rockstjärnekock vars problem med bl a droger förstörde karriären för honom själv och andra. Som straff åkte han till en restaurang i New York och gav sig själv i uppgift att öppna en miljon ostron. Ok? Tre år och en miljon ostron senare återvänder han till Europa för att erövra tre Michelin-stjärnor.

Nja, det här var inget vidare. Filmen präglas av övertydlighet och scener där rollfigurer talar om hur de känner istället för att naturligt spela vad de känner. Exempelvis så hävdar en av Adams gamla och svikna kollegor att ”vi var som bröder!”. Filmen lägger även ner för mycket tid på att förklara hur det funkar med Michelin-stjärnor, men det kanske jag tycker bara för att jag är någorlunda insatt?

Adam ska föreställa den perfekta mixen mellan rustik gatumat och finlirsmat där man tillagar kött eller fisk sous-vide (dvs i vattenbad i vakuumförslutna plastpåsar). En av Adams kollegor är en sorts Darth Vader-kock och hans restaurang framställs mer som ett labb än en plats där man lagar mat med hjärtat.

Det är svårt att känna nån sympati med Adam. Han är en skitstövel som ständigt beter sig som ett svin och sviker andra men ständigt blir förlåten.

”Ja, men visst, kom och bo i min lägenhet tillsammans med min flickvän och, visst, jag kan jobba i princip gratis på din nya restaurang”.

”Ja, men visst kan jag jobba med dig och hjälpa dig att få tre Michelin-stjärnor. Jag förlåter dig för att du släppte ut råttor på min restaurang, bara för att du var avundsjuk, vilket tvingade mig att stänga”.

Sen dyker plötsligt Alicia upp i en scen som Adams gamla ex. Hon är med i kanske två minuter, typ ”Hej”… ”Hejdå”. En ganska svår rollinsats att göra men Alicia levererar.

Filmen som helhet är ändå ganska ok. Den försöker fånga essensen av vad matlagning går ut på. Det blir även en sorts sportfilm som handlar om hur man kan och i slutändan måste jobba tillsammans för att nå ett gemensamt mål.

Burnt:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Matfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

The Gathering (2002)

15 december, 2017 Lämna en kommentar

I början av 2000-talet körde biografen Sture i Stockholm några gånger per år nåt som man kallade för Midnight Movie Madness. Det var en sorts minifestival där man under en vecka visade ett gäng aktuella skräckisar som tidigare inte gått att se på bio. Just The Gathering såg och skrev jag om i januari 2004.

Christina Ricci spelar Cassie som befinner sig i en liten by på engelska landsbygden. Hon blir påkörd av bil och tappar minnet. Kvinnan som kör bilen låter Cassie bo hos sin familj för att vila upp sig och återfå minnet. Cassie blir dock inte bättre utan får istället läskiga syner. Samtidigt hittar några arkeologer en begravd gammal kyrka med märkliga statyer. Finns det ett samband? Muahahaha.

Jag gillade faktiskt själva idén och grundhistorien. Filmen är lite lagom klurig och arkeologerna pysslar en del för att reda ut hemligheten bakom kyrkan. Varför är den begravd, osv? Problemet är genomförandet i övrigt. Den är inte läskig för fem öre. Den har inte alls den där krypande läskiga känslan som finns i t ex The Ring (samt Ringu och Ringu 2 för alla som föredrar originalen) som gör att överraskningseffekterna, när de väl kommer, blir betydligt mer effektiva. Dessutom verkar skådisarna inte fått tillräckligt med regi av Brian Gilbert. De verkar inte veta riktigt hur de ska spela och är bitvis helt handfallna, inte minst Christina Ricci. Ibland känns det som ett sämre avsnitt av Hem till gården. Men, som en kompis sa efter filmen: det var lagom underhållning för en torsdagkväll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →