Source Code

23 augusti, 2011 18 kommentarer


Titel: Source Code
Regi: Duncan Jones
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Om ni fortsätter läsa den här texten om filmen Source Code så kommer ni garanterat att läsa spoilers. Bara så ni vet. Kom nu inte och säg att jag inte varnade er!

Alltså själva konceptet funkar inte. Filmen verkar inte ens själv förstå hur det hela hänger ihop rent logiskt, för det hänger nämligen inte ihop. Med det sagt så är det ändå underhållande att se Jake Gyllenhaal försöka lära sig mer och mer under sina åtta minuter för att försöka avslöja en terrorist som har sprängt ett tåg i Chicago. Han försöker. Han försöker. Försöker igen. Varje gång får han reda på lite mer information och ganska snart har han koll på allt som händer.

Men hur hänger egentligen allt ihop? När Jake är klar med sina åtta minuter befinner han sig i en märklig kapsel. Hans enda kontakt med omvärlden är en liten datorskärm där Vera Farmigas ansikte visar sig. Hon ger honom instruktioner och sen är det bara att lyda och kastas in i de där åtta minuterna igen.

Nu kommer jag avslöja vad det hela handlar om. En i det närmaste galen, eller åtminstone världsfrånvänd, professor (Jeffrey Wright) har uppfunnit en manick kallad… tada: Source Code. När en människa dör så lagras hennes sista åtta minuter i livet i hjärnan, ett sorts eftersken. På nåt märkligt sätt har man fått tag i hjärnan, som av nån märklig anledning tydligen var intakt, från en av passagerarna på tåget som sprängdes i småbitar. Sen tar man en amerikansk soldat från kriget i Irak som dött, i det här fallet Gyllenhaal som förlorat livet och bägge benen. Han placeras i sorts kuvös och sen kan man använda hans hjärna som en minneskrets där man trycker in tågpassagerarens åtta minuter och sen startar man upp det hela som en simulering som Jake får uppleva om och om igen.

Jake åker alltså INTE i tiden utan han är med i en simulering. Denna simulering äger rum efter tågkraschen. Enda anledningen till att man låter Jake köra den här simuleringen är att man vill få reda på vem som är bombmannen eftersom han hotar med att spränga fler bomber. Får man reda på mer information har man en chans att gripa honom innan det sker. Den kapsel som Gyllenhaal tror sig befinna sig i är inget annat än hans hjärnas skapelse.

Det är en sagolikt krystad handling. Och på slutet bryter man mot sina egna regler när Gyllenhaal plötsligt lyckas ändra verkligheten vilket inte ska vara möjligt eftersom han inte reser i tiden. Man kan möjligen hävda att det man får se på slutet bara är nåt som händer i Jakes fantasivärld men det blir krystat i vilket fall eftersom filmen försöker vara smart utan att det funkar med filmens egna uppställda logik.

Jake Gyllenhaal är bra och rolig när han är på tåget. Hela idén är egentligen bra, den funkar. Det blir aldrig tråkigt att det upprepas om och om igen, det är bara intressant att se vad han ska göra. Det är kul när han är oförskämd mot de andra passagerarna eftersom han liksom inte bryr sig och vet en massa om vad som ska hända under de där åtta minuterna.

Jeffret Wright spelar över nåt enormt som professorn. Vad i helvete håller karln på med? Duncan Jones (regissören), var höll du hus under dessa scener? Muggen? Du måste ju se att Wright såg ut och lät som ett berusat troll på kryckor? Jag gillar Vera Farmiga. Michelle Monaghan var ganska blek och ganska tråkig, fast det var å andra sidan de flesta andra passagerarna på tåget. Det var liksom Gyllenhaal som var i fokus.

Jag skulle vilja ge filmen ett högre betyg eftersom jag gillar stora delar. Tyvärr förstör det tillrättalagda och ologiska slutet det mesta — och Jeffret Wright resten.

2+/5

PS. Andra som har sett Source Code, och där de flesta inte verkar haka upp sig på smådetaljer som jag utan mer njuter av åkturen, är bl a: Fiffi, Fripp, Flmr, Filmitch, Movies – Noir, The Velvet Café, Royale with Cheese.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , ,

Film noir-fredag: Odd Man Out

19 augusti, 2011 6 kommentarer


Titel: Odd Man Out (En natt att leva)
Regi: Carol Reed
År: 1947
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

James Mason är i mina ögon en duktig och speciell skådis. Han är ett eget sätt, främst rösten sticker ut. Mitt första möte med honom, liksom för en del andra svenskar som firat Nyårsdagen framför teven, är som Isaac of York i Ivanhoe. När jag körde mitt film noir-tema för några år sen så ingick det några filmer med just Mason. Därför passade jag på att köpa en box (se klickbara bilder nedan) med fem Mason-filmer. Tre av dessa ingår i noir-temat även om man kan diskutera om alla tre verkligen är film noir. Men, men, den där diskussionen har vi haft tidigare. Nu kör vi istället. Först ut av Mason-filmerna är Odd Man Out, en brittisk noir/thriller i regi av The Third Man-skaparen Carol Reed. The Third Man dyker ju för övrigt upp senare i noir-temat.


En thriller i regi av Carol Reed med James Mason som ledare för en IRA-grupp som planerar ett bankrån, kan det vara något? Det borde vara det. Men, nja, tyvärr inte. Vad är det som är fel? Ja, jag vet inte, kanske är det att Mason inte passar i en sån här roll. Han känns som en brittisk gentleman så långt bort från IRA man kan komma. Nu kan man väl i och för sig vara proper och artig och ändå medlem i IRA… En annan anledning tror jag är att filmen känns daterad. Det är möjligt att den var realistisk på sin tid, men nu känns det som om IRA-männen har kafferep och sitter och planerar vilka gardiner de ska köpa in till kontoret. Men filmen är snygg och Mason är trots allt sevärd (det är något speciellt med hans röst). Men riktigt spännande blev den aldrig för mig.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

Frozen River

2 augusti, 2011 13 kommentarer


Titel: Frozen River
Regi: Courtney Hunt
År: 2008
IMDb | Filmtipset

I Frozen Rivers systerfilm Winter’s Bone blev white trashigheten bitvis så uttalad att det nästan blev överdrivet, nästan en sorts parodi. Frozen River är en mer välbalanserad film där Melissa Leo glänser i rollen som Ray Eddy, trailermamma till två barn som veckan innan julafton blir lämnad av sin man. Slarverpappan tog dessutom med sig de ihopssparade pengarna som precis skulle räcka till den sista avbetalning till ett nytt hus.

Dramat Frozen River utspelar sig precis vid gränsen mellan USA och Kanada. Mitt på gränsen ligger ett indianreservat som följer sina egna lagar. Här driver man inte bara spelverksamhet utan det pågår även smuggling, av människor. Flyktingar fraktas på vintrarna via reservatet över en flod in till USA. Av mer eller mindre en slump så blir Ray indragen i detta. Eller snarare, när hon får chansen tjäna snabba pengar kan hon inte låta bli helt enkelt.

Vid vissa avsnitt har man lagt in thrillerelement i historien men i slutändan är detta ett drama. Thrillerdelarna gör snarare dramat mer uttalat. Ray jobbar med smugglingen tillsammans med en udda och avig indiantjej. De två utvecklar så småningom en för de båda oväntad vänskap.

Jag vet inte, det är lustigt, men det händer inte så där rackarns mycket. Ray och indiantjejen sätter sig i bilen, åker över floden på isen, hämtar flyktingar som göms i bakluckan, får betalt, kör tillbaka över floden, lämnar av flyktingarna på ett motell, får betalt.

Att Ray är en vit kvinna är en fördel eftersom hon då med största sannolikhet inte kommer att stoppas av de poliser som bevakar utfarten från indianreservatet. Men Ray blir mer och mer desperat att få ihop pengar ju närmare julafton närmar sig. Förutom pengar till det nya huset behövs det även pengar till den hyrda teven. Äldste sonen i familjen försöker fixa pengar på sitt vis.

Nåt jag möjligen störde mig på var att Ray till en början verkade ganska naiv och inte aaaalls förstod vad som pågick i fråga om smugglingsverksamheten som sköttes via reservatet. Det kändes lite instoppat för att vi som tittar skulle få en förklaring på allt. Men jag gillar filmen. En nedtonad film som ändå är spännande och dramatisk, liksom utan att ta i för mycket. Miljöerna påminner mycket om den svenska landsbygden, och jag gillar dem. Melissa Leo spelar Ray med en ”as of matter of fact”-ighet som jag gillar. Hmm, väldigt vad jag gillade.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

The Chaser

17 juli, 2011 10 kommentarer


Titel: The Chaser (Chugyeogja)
Regi: Na Hong-jin
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Jung-ho (Kim Yun-seok) är en fd polis och numera hallick. Tjejerna i hans stall försvinner och han misstänker att de tar förskottet och sen byter till en annan hallick som snor hans tjejer. Han får upp spåret efter en tjej och med hjälp av Mi-jin (spelad av Seo Yeong-hie från Bedevilled) försöker han ta reda på vart hans tjejer tar vägen.

The Chaser är en ganska typisk koreansk rulle: det regnar, det kryllar av galna poliser som inte kan sköta en utredning, det förekommer en hel del groteskt ultravåld. Och handlingen är helt oförutsägbar. I en amerikansk storfilm skulle vissa saker som händer i The Chaser inte hända, det kan man vara säker på. Det skulle kunna komma en remake men då kommer man garanterat ändra på vissa detaljer i handlingen.

Som vanligt, eller ofta i alla fall, i sydkoreanska thrillers så förekommer det en märklig blandning av ren thriller, ren våldsfilm och så inkastat mitt i allt en sorts buskishumor. Jag brukar kunna uppskatta detta eller åtminstone inte störa mig på det. Men den här gången funkade det inte riktigt.

Handlingen i filmen är märklig. Det börjar riktigt bra, det regnar redan efter tre fyra minuter. Det är mystiskt, lite obehaglig mörk stämning. Sen vet jag inte riktigt vad som händer. Polisen får tag i en galen seriemördare, men att han är en galen seriemördare vet bara vi tittare, inte polisen. Sen råder allmän förvirring i dryga 45 minuter då egentligen ingenting händer. Jung-ho är förvirrad, polisen är förvirrad… handlingen är förvirrad.

Sista halvtimmen så rycker filmen upp sig igen. Vi slipper fåneriet och det blir rejält spännande, frustrerande spännande.

3-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

Ne le dis à personne

14 juli, 2011 6 kommentarer

 

Titel: Ne le dis à personne (Berätta inte för någon)
Regi: Guillaume Canet
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Berätta inte för någon som den heter på svenska såg jag på Franska Filmfestivalen på biografen Sture i Stockholm för fyra år sen. Jag tyckte det kunde passa med en fransk film en dag som denna.

Filmen handlar om barnläkaren Alex Beck (François Cluzet) vars fru för åtta år sen föll offer för en seriemördare. Alex har inte gått vidare helt i livet efter sin frus död. Han lever ganska isolerad med få vänner, förutom en hund, sina svärföräldrar, sin syster och hennes fru Hélène (Kristin Scott Thomas). När två begravda lik hittas i samma område som Alex fru hittades samtidigt som han själv får mystiska e-brev börjar han undra vad som egentligen hände den där natten för åtta år sen.

Jag kom tänka på två saker när jag såg filmen. Den första är att det alltid är kul att gå på festival/special-visningar av olika slag. Det finns oftast en förväntansfull, koncentrerad stämning i salongen och dessutom slipper man irriterande moment i form av fjortisgäng som tävlar i att störa mest (gnällig, jag?). Den andra saken är att det är ännu roligare att gå på festivalvisningar och samtidigt bli överraskad av filmen man ser. Och på nåt sätt hänger dessa två saker ihop: om miljön är bra blir filmupplevelsen bättre.

Efter den parentesen konstaterar jag att Berätta inte för någon är ett riktigt bra och spännande thrillerdrama där François Cluzet dominerar som mannen som hamnar i ett nervigt känsloinferno där han har både polis och mördare efter sig. Bland det första jag tänkte på var fotot, som liksom flöt fram och samtidigt drog fram filmen och handlingen. Färgerna, ljuset, bilderna, ja, riktigt bra. Klippningen är drömsk och svepande poetisk när det passar, men rapp och hetsig när det passar. Det andra som stack ut var ljudbilden. Framförallt riktigt bra originalmusik men även någorlunda bra användning av andra låtar. Ibland lite övertydligt dock som när låttexten går typ ”sometimes I drink too much” när Alex dränker sina sorger med sprit. Men överlag bra och stämningsfullt.

Filmen har egentligen inga döda punkter (förutom mot slutet, tyvärr). I början när det hela ska byggas upp imponerar foto, stämning och skådisar och sen när själva thrillern drar igång blir det spännande, mystiskt och ibland en del humor (bl a när Alex träffar gangsterkompisen Bruno). Bäst var nog en jaktsekvens till fots genom Paris som var bra klippt och höll en på kanten av biosätet. Tyvärr höll slutdelen av filmen på att förstöra upplevelsen. Man drar ut på handlingen lite för länge när allt ska förklaras långrandigt och spänningen försvinner. Men på nåt sätt lyckas man ändå sy ihop det genom några extra vändningar och filmen går i mål med en svag fyra i betyg. Rekommenderas!

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

The Next Three Days

7 juli, 2011 2 kommentarer

Titel: The Next Three Days
Regi: Paul Haggis
År: 2010
IMDb | Filmtipset

The Next Three Days är en helt lagomt perfekt thriller med Russell Crowe i en sån där roll som Harrison Ford gjorde för tjugo år sen. Dvs en vanlig man i en ovanligt jobbig och spännande situation. Det är välgjort och mot slutet nervpirrande. Hela tiden planteras små saker som förr eller senare dyker upp och får betydelse. Man ska tänka: aha, det var därför han klippte hål i det där stängslet eller aha, just det hon hade ju diabetes. Och jag sväljer det. För mig gick den här filmen förbi mig, liksom under radarn, när det gällde att se den på bio. Jag minns inte ens att den hade premiär.

Jag gillar att Crowes rollfigur har många problem, att han kämpar med sig själv. Filmen är inte riktigt som andra thrillers av samma typ. Här tar saker tar ibland en annan utveckling än den man tror. Saker går fel. Mycket hinner hända. Mot slutet får vi en klassiskt polisjakt och de vanliga vändningarna, en del såg jag komma redan när de planterades. Men, men, jag gillade det ändå. Det är som när man åker berg-och-dal-bana. Man vet vad som väntar men ändå känner man det i magen och gillar det.

4-/5

PS. Jag hade kunnat skriva mer om handlingen och att filmen bygger på ett franskt original som man givetvis ska tycka är mycket bättre. Men det gjorde jag inte. 😉

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

Straw Dogs

29 juni, 2011 5 kommentarer

Titel: Straw Dogs
Regi: Sam Peckinpah
År: 1971
IMDb | Filmtipset

Medan jag läste Addepladdes recension, på gränsen till en totalsågning, av Straw Dogs så nickade jag instämmande. Jag tyckte likadant. Eller? Jag grävde fram min gamla preblogg-recension från förra året och såg då att jag gillade filmen en hel del. Märkligt hur man (inte) minns ibland.

Straw Dogs är en lite märklig film av slomo-fetischisten Sam Peckinpah. Den handlar om den något udda David (Dustin Hoffman) som tillsammans med sin fru Amy (Susan George) flyttar till Amys brittiska barndomsby för att David i lugn och ro kunna skriva på sin astronomi-matematiska avhandling. Det där med lugn och ro? Nja, det går väl så där. I princip omedelbart känner jag av en äcklig, obehaglig, engelsk stämning. Byborna är utstrålar nån form av brittisk white trash-känsla med bl a horribla frisyrer. Värst frisyr har nog David Warner som jag kände igen som det elaka programmet från TRON. (Lite lustigt att det är just den rollen av Warner som har fastnat, men så var det.)

Fotot i filmen var bra. Det är mycket dimma, vilket bitvis gav en surrealistisk känsla. Våldet är riktigt vackert. Det gav en känsla av en rå och ursprunglig naturkraft. Just detta tror jag Peckinpah är duktig på, och det är just vid dessa våldsscener som han utnyttjar slow motion. När det gäller skådisarna så gör Hoffman en bra insats som David. Jag nämnde att byborna kändes lite obehagliga, men det gör Hoffmans rollfigur också. Susan George som Amy är inte klockren. Antingen var hon överdrivet fånig eller överdrivet rädd.

Men jag gillar en hel del i filmen. Man känner redan från början att det här bara kan gå fel. Stämningen är skum. Byborna är irriterande men alltmer farliga. Hoffman är en tickande bomb. Straw Dogs är en film där saker och ting sakta, bit för bit, blir värre och plötsligt befinner sig huvudpersonerna i en ohållbar situation. Början av filmen är ändå aningen seg. Mot slutet blir det alltmer svettigt och nervigt och det är då som filmen är som bäst. Det är märkligt, men ibland är våld uppfriskande, trots att det (ju) är fel.

3+/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , ,

Irréversible

18 juni, 2011 13 kommentarer

IrreversibleBak och fram-filmen Irréversible såg jag för ungefär två år sen och jag minns att det var med både viss bävan och förväntan. Filmen uppfyllde de positiva förväntningarna och den där bävan jag kände var inte helt obefogade den heller.

Oj oj oj. Det här var något extra. Fotot är så flytande fantastiskt att jag håller på att implodera. Inledningen är bland det bästa jag nånsin har sett. Ljudet, musiken, händelserna, kaoset, de snurrande bilderna, allt gör att jag dras in i en oändlig spiral av förtvivlan. Filmen är en trip. En trip som aldrig tar slut.

Jag vet egentligen inte vad det är som påverkar mig. Det kan vara bilderna i sig. Det finns något ogreppbart över det som sveper framför mina ögon. Att allt är berättat baklänges är faktiskt inte nåt jag tänker på så mycket när jag ser filmen. Det kanske i och för sig mest beror på att jag blev tagen på sängen av den inferno-liknande inledningen på Rectum. Det är främst mot slutet som jag tänker på det eftersom scenerna då är helt annorlunda jämfört med början.

Grejen är ju att vi redan vet vad som kommer hända vilket ju gör konstrasten ännu större. Åh, denna förtvivlan, denna frustration. Är det Marcus (Vincent Cassel) kompis, Pierre (Albert Dupontel), filmen egentligen handlar om? Och sista scenen i filmen. Hände den först eller sist? Jag hade någon tanke om att det kanske kunde finnas nåt försonande i filmen och att det kanske var några år efteråt Spoiler när hon faktiskt hade fått sitt barn Spoiler slut.

Det här är fan en konstfilm. Och en bra sådan. Det är ett foto som inte är likt något annat. Efter ambulansscenerna är det bara ett enda flytande snurrande inferno av lampor och tegelväggar som inte liknar något jag har sett tidigare. Scenerna är långa utan klipp. Det känns som om det är en berusad fluga med problem med ena vingen som har flugit omkring och fotat filmen.

Efter att nivån är satt i och med brandsläckarscenen så sitter jag mest som en zombie och försöker hindra hjärnan från att koka över. Efter scenen i tunneln så mår jag dåligt. Partyscenerna efteråt (eller alltså före egentligen) är lite småkaotiska men ändå lugna jämfört med hur det var på Rectum. Den långa kärleksscenen mellan Cassel och Bellucci var väl helt ok men jag verkar inte uppskatta den lika mycket som andra verkar göra. Min hjärna höll förmodligen på att processa det tidigare flödet av bilder så jag var liksom inte riktigt med.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag skrev ihop det mesta av det här precis efter att jag sett filmen, därav den ostrukturerade recensionen. Försökte få nån sorts ordning på texten men den känns mest förvirrad — vilket kanske är passande.

Arkiverad under Betyg 5, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

The Element of Crime

4 juni, 2011 13 kommentarer

The Element of CrimeTitel: The Element of Crime (Forbrydelsens element)
Regi: Lars von Trier
År: 1984
IMDb | Filmtipset

Eftersom Epidemic var en intressant och speciell film så jag lite fram emot att se den första delen i von Triers Europa-trilogi. Well… jag hoppas att den tredje delen (Europa) är bättre kan jag väl börja med att säga.

En man, Fisher (Michael Elphick), återvänder till Europa efter 13 års frånvaro som spenderats i Kairo. Tidigare var Fisher polis och nu kallas han tillbaka för att lösa ett mordfall (eller flyr han Kairo eftersom staden begravts i sand?). Han träffar en gammal kollega, Osborne, som skrivit boken The Element of Crime som handlar om hur man profilerar en mördare, sätter sig in i en mördares liv för att lösa ett fall. (Osborne spelas av en gammal brittisk skådis som jag ett tag trodde var skådisen som spelade Q i gamla Bond-filmer. Det visade sig inte stämma. Han som spelade Q var förstås Desmond Llewelyn, inte Esmond Knight som Osborne-skådisen hette. Men lika var de.)

Lars von Trier, om du nånsin läser det här ska du veta att The Element of Crime är det sämsta skräp jag har sett på länge. Det är en sagolik smörja som bara pågår. Repliker framförs som till tomma luften helt utan nån förankring i den historia som man önskar skulle ha funnits. Jag vet inte vad von Trier försöker koka ihop här. Det är en sorts film noir samtidigt som det är flummeri av värsta sorten.

Det Europa som gestaltas i filmen är en förfallen, dystopisk och vattenfylld fulkontinent. För att få en bild av hur det ser ut, eller kanske mer känslan i filmen, kan jag nämna svenska animerade dystopi-filmen Metropia.

The Element of Crime är helt annorlunda jämfört med t ex hans dogmafilmer och dogmaliknande filmer. Det här är en stiliserad film. Fotot är gultintat, och för all del ganska snyggt, men eftersom allt är så svamligt och tråkigt ledsnar jag på det också. Det är sagolikt tråkigt. Ingenting händer. Skådisarna pratar inte med varandra, de kläcker bara ur sig sina repliker helt på måfå. Dialogen verkar vara dubbad i efterhand och känns därför än mer stel och lösryckt. von Trier själv dyker upp som nån sorts hotellportier, oerhört smal och med biljardboll som frisyr.

Något av det ni får uppleva om ni ser filmen: Döda hästar under vatten, rörpost, regn, vatten, män som hoppar från byggkranar, en oerhört fet egyptisk hypnotisör med en Herr Nilsson-apa på axeln, polis som skriker i megafon från taket av en folka samt personer som på måfå plötsligt skjuter med pistol ut genom fönster.

Man kan dra paralleller till film noir och filmskapare som Andrej Tarkovskij, Peter Greenaway och Terry Gilliam, men det hindrar inte faktumet att det här är skräp.

1/5

PS. Nån som känner igen den kvinnliga skådisen på bilden ovan? Jag gjorde det inte men kanske fans av exploitation-filmer gör det, speciellt ni som gillar italienska kannibalfilmer. Hon heter Me Me Lai och var tydligen med i ett antal ”äta människor”-rullar på 70-talet. Efter The Element of Crime slutade hon som skådis.

Arkiverad under Betyg 1, Brott, Drama, Film, Lars von Tiers Europa-trilogi, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Alphaville, une étrange aventure de Lemmy Caution

16 maj, 2011 9 kommentarer

Titel: Alphaville, une étrange aventure de Lemmy Caution
Regi: Jean-Luc Godard
År: 1965
IMDb | Filmtipset

Då har vi (äntligen) nått fram till den sista nouvelle vague-filmen för nu. Vi avslutar med Jean-Luc Godards sf-rulle Alphaville som jag hade en del förväntningar på men inte oväntat blev det en besvikelse.

Jean-Luc Godard är något av ett mysterium för mig. Eller nej, för mig är han inget mysterium (och inte för Ingmar Bergman heller). Jag tycker han är en tråkig regissör som gör dialogtunga filmer om ingenting. Det som är ett mysterium är att det är så många andra som verkar gilla hans filmer. Jag tror det har med den Franska Nya Vågen att göra. Han var med, tillsammans med Truffaut och andra, och ändrade hur film såg ut och därför betraktas han som ett helgon. Nu har jag sett Godards sci-fi/noir-rulle där agenten Lemmy Caution kommer till den datorstyrda och känslolösa staden Alphaville för att döda vetenskapsmannen som skapat superdatorn Alpha 60.

Mmm, handlingen lät helt ok i den här filmen, och inledningsvis var den hyfsad. Eddie Constantine är cool i sin roll som agenten Lemmy Caution. Filmen känns dock inte som en sci-fi-film. Det är alldeles för slarvigt gjort helt enkelt. För det första, att ha en dator som pratar med en robotröst som låter som nån som försöker med partytricket att prata och rapa samtidigt går bort. (Det var tydligen nån som istället för stämband hade en sån där pratgadget som man håller mot halsen när man ska prata. Men det lät som om han pratrapade.) För det andra, så är det, som jag sa, helt enkelt slarvigt gjort. Inget egentligt arbete har lagts ner för att få till futuristiska miljöerna, vilket gör att filmen känns blek.

Nu är nog inte Godards huvudsyfte med filmen att göra en enkel sci-fi-film, utan att använda genren sci-fi för att säga nåt klokt om dagens samhälle (vilket ofta är syftet med bra sci-fi-filmer). Eller nåt. Tyvärr går det för mig helt bort vad det är han försöker säga. Det blir mumbojumo om kärlek och känslor (eller nåt). I alla fall är det ett steg för högt upp på den filosofiska skalan för att han ska säga nåt till mig, eller få mig att fundera. Nej, det kan inte bli godkänt trots att danskfödda Anna Karina (som jag gillade i Godards Tokstollen) lyser upp filmen. Och varför den tyska synthgruppen valde det namn de valde förblir ett mysterium. Visst, det låter coolt, men det är inte nån speciellt cool film.

2/5 

PS. Recensioner av de nouvelle vague-filmer jag hittills har sett hittas här. Det kan kanske vara intressant att nämna att den bästa av de jag har sett är Cléo de 5 à 7 av Agnès Varda.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Nouvelle vague, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →