Limitless

8 december, 2011 5 kommentarer


Titel: Limitless
Regi: Neil Burger
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag hörde en del om den här filmen när den gick upp på bio. Jag var lite sugen på att se den då pga av att det fanns inslag av science fiction i handlingen. Nånting gjorde dock att jag inte såg den. Kanske var det att den inte fick speciellt bra kritik eller så var det att jag såg några klipp där Robert De Niro var med. De Niro och sf, det går inte ihop riktigt… förutom hans cameo i mästerverket Brazil.

Hur som helst så tyckte jag handlingen verkade intressant och när jag nu såg att den fanns att se på Headweb var det bara att klicka på play och se den.

Eddie (Bradley Cooper) är en slashas, en glidare som inte får n-å-n-t-i-n-g gjort. Han försöker skriva på sin sf-roman men han kommer inte många sidor, snarare inga sidor alls. Hans flickvän ledsnar och gör slut. När Eddie driver omkring apatisk och lodaraktig träffar han av slump på en brorsa till en gammal flickvän. Snubben höll tidigare på med att deala knark men har nu blivit konsult åt ett läkemedelsföretag. Or so he says.

Snubben erbjuder Eddie ett piller. Det är inte vilket piller som helst. Pillret gör att de sovande delarna av din hjärna som du kanske vill men inte kan utnyttja blir tillgängliga under den tid drogen verkar. Eddie tar motvilligt emot pillret. Senare tar faktiskt och testar pillret det i nån sorts desperation över sin situation. Jag menar saker kan ju inte bli sämre. Or so he thought.

Jag tycker filmen ställer en del intressanta frågor. Det är lätt att dra paralleller med knark och andra droger. Det handlar lite om att faktiskt få lite driv, en vilja, att bli peppad. Eddie städar lägenheten istället för att ramla ihop i soffan. Det kan man nog göra utan att ta droger eller magiska piller. Med lite god vilja brukar det gå.

Eddie märker också att han kan utnyttja all gammal kunskap han någonsin inhämtat. Allt finns lagrat och nu kommer han åt den. Intressant det där: ibland har man ju minnen som man inte själv vet om att man har. Nånstans finns det lagrat och sen är det nåt som gör att man plötsligt får tillgång till just det minnet. Det kan vara musik, bilder eller dofter.

Eller när man bara inte kan komma namnet på den där skådisen eller den där filmen. Det finns där men man får bara inte tag på det. Sen några timmar senare bara poppar det fram. Med pillret får alltså Eddie tillgång till allt som nånsin lagrats i hans hjärna. Dessutom blir han snabbtänkt, smart och klurig på en gång. Om han hamnar i en knipa — vilket han har en förmåga att göra i filmen — är det bara att poppa ett piller och så 30 sekunder senare så vet han precis vad han ska göra. Det påminner lite om om MacGyver… på speed. Jag gillade filmen.

4-/5

Andra åsikter om Limitless från filmbloggosfären: Filmitch tycker den är underhållande men stör sig på berättarrösten, Fiffi jämför Bradley Cooper med Schweizernöt, The Velvet Café tycker den är underhållande men lättglömd, Movies – Noir blev positivt överraskad, Flmr tyckte aldrig den var tråkig men inte superspännande, Addepladde har munnen full med popcorn. Jag tror nästan varje recension jag läst har inkluderat ordet underhållande, vilket är ungefär precis det jag själv tycker om Limitless.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

2 x Larry Clark (Kids och Bully)

7 december, 2011 6 kommentarer

I början av 2000-talet hölls musikfestivalen Popaganda vid universitetsområdet Frescati i Stockholm. Ett år så visade man även gratisfilm och ett tema var filmer av Larry Clark. Jag gick och såg filmerna Kids och Bully. Man visade även Clarks då nya film Ken Park men efter Kids och Bully så orkade jag inte se den trots att gratis borde vara gott. Här kommer omdömen/recensioner som jag skrev när det begav sig. Lite lustigt hur upprörd/häpen jag är över allt det drogrelaterade.


Titel: Kids
Regi: Larry Clark
År: 1995
IMDb | Filmtipset

Larry Clarks film från ’95 blev rätt så uppmärksammad när den kom. Den skildrar ungdomars vardag i USA (och i Sverige?) med sex och droger in absurdum. Filmen fick mig att tänka på om det verkligen är så här. I såna fall är det rätt så sorgligt. Det handlar om två kompisar där den ene är hiv-smittad (fast han inte vet om det) och på jakt efter oskulder. Den andra är en loser på jakt efter nya droger att testa. En av hiv-killens erövringar får av en slump reda på att hon är hiv-smittad och försöker hitta honom innan nästa oskuld är övertalad. Det hela känns realistiskt men ändå känns det för mig som att titta in i en annan värld. Jag måste ha varit ett väldigt oskyldigt kid som barn, med tanke på den mängd droger som konsumeras filmen. En parentes: en av tjejerna i filmen spelas av samma skådis som är Edward Nortons flickvän i 25th Hour (min kommentar: Rosaria Dawson).

3/5


Titel: Bully
Regi: Larry Clark
År: 2001
IMDb | Filmtipset

Bully vann bronshästen i Stockholm Filmfestival 2001 och delvis kan jag förstå varför. Det är en intensiv och otäck skildring av hur ett ungdomsgäng i Florida beslutar sig för att mörda sin kamrat Bobby, spelad av Nick Stahl (In the Bedroom och John Connor i kommande T3 (min kommentar: T3 var kommande då!)). Bobby beter sig illa mot de flesta men utåt och mot sina föräldrar ger Bobby sken av att vara en rätt så skötsam kille. Men det kunde inte vara mer fel. Bobby behandlar sin bästa vän Marty, spelad av Brad Renfro (Ghost World), som skräp. Han våldtar tjejer och beter sig allmänt som ett svin. Till slut får Martys flickvän Lisa nog och kommer på den ”geniala” idén att mörda honom. Även om Bobbys handlingar är vidriga så framstod detta som ännu värre. Det kändes som om de skulle lösa nåt vardagsproblem, när det i själva verket handlade om att ta en annan människas liv.

I hela filmen gör dessa ungdomar inget annat än att åka runt i sina bilar, rappa Eminem-låtar och irritera sig på att alla bra ord är bortklippta på MTV, röka på, svära, sätta på varann till synes helt utan kärlek, och slutligen mörda. En sak som gör att den här filmen får godkänt är att den bygger på en verklig händelse. Om inte, så vet jag inte vilken mening filmen hade haft egentligen eftersom det inte finns det minsta hopp, mänsklighet eller kärlek som man kan klamra sig fast vid.

Eftersom jag dagen innan hade sett Clarks film Kids som det inte finns speciellt mycket mer av mänsklighet i heller så kändes det verkligen som jag fick en överdos av jobbigheter av ta del av. Jag kan upplysa om att mordscenen ute i ett träsk är fullkomligt vidrig. Det värsta var att dessa ungdomar liksom inte råkar ut för dåliga saker utan de försätter sig själva i dessa situationer och sen bryr de sig till synes inte. Jag orkade inte med allt helt enkelt. Så även om Clarks nya film Ken Park, som tar upp liknande ämnen som Kids och Bully, förhandsvisades så kände jag att jag inte orkade se den helt enkelt. Vad gäller betyg till Bully så blir det en trea. Det är svårt att betygsätta en film som får en att må dåligt. Den har ju trots allt lyckats framkalla dessa känslor hos mig. Om det är nån annan som har sett Bully så kom gärna med kommentarer!

3/5

Addepladde har skrivit om och gillat Bully och det är mycket möjligt att även jag skulle ge den ett högre betyg om jag såg filmen idag. Den berör ju trots allt. Uppdatering: Addepladde har även sett Kids som han tyckte var bra men att den inte berörde som Bully gjorde.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Wild at Heart

6 december, 2011 17 kommentarer


Titel: Wild at Heart
Regi: David Lynch
År: 1990
IMDb | Filmtipset

Nyligen här på bloggen så postade jag ett gäng inlägg där jag recenserade Twin Peaks och framförallt några av David Lynchs filmer. Anledningen till att jag samlade ihop dessa inlägg var egentligen att jag för ett tag sen hade sett Lynch-filmen Wild at Heart och därför ville jag samla ihop allt i ett litet Lynchigt paket. Fast grejen var ju att jag alldeles glömde av just Wild at Heart som var tänkt som ”den stora avslutningen”. Så den recensionen kommer nu.

Mja, jag är något besviken. Den där känslan vill aldrig riktigt infinna sig. För all del, det finns en del klassiska Lynch-scener. Som t ex fågelmannen som inte gillar duvor. En fullkomligt bisarr scen.

Men jag känner aldrig riktigt för nån av karaktärerna, varken Sailor eller Lula. De är mest jobbiga. Jag vet inte varför men när jag ska tycka att det är charmigt med dessa två så tycker jag mest de är lite irriterande (om jag ska vara snäll). Jag vet inte om man ska tycka att det är nåt coolt med Sailors karatekickdans t ex. Jag säger: inte coolt.

När jag ser filmen så finner jag mig sittandes i väntan på att det ska bli så där mystiskt läskigt som i Twin Peaks, Lost Highway eller Mulholland Drive men det blir det aldrig. Så då försöker jag bara njuta av filmen ändå och mot slutet blir det bättre och bättre. Jag älskar t ex hela sekvensen vid bankrånet i slutet. Dessa scener är helt underbara, som t ex hunden som var sugen på den där handen. Typiskt Lynch och helt underbart.

Bobby Peru är en välkänd karaktär som gör entré i slutet i Willem Dafoes skepnad och han höjer filmen en aning. Vi får även se välkända Lynch-skådisar i form av Sheryl Lee, Sherilyn Fenn, Grace Zabriskie, Jack Nance och property master (rekvisitör) är Frank Silva aka BOB.

Jag inser efter ett tag att jag nog inte har sett filmen tidigare, vilket jag var helt säker på att jag hade gjort. Istället har jag förväxlat den med True Romance och det är delvis därför som jag liksom inte fattat att det faktiskt är en Lynch-film. Jag har sett Wild at Heart som en film i regi av Tony Scott.

En scen som ger mig riktiga och därmed bra Lynch-vibbar är den med Harry Dean Stanton och Grace Zabriskie. Den är underbart sjuk med ett äckligt ljudspår. Men filmen som helhet kan jag inte ger mer än en trea.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Twin Peaks: Fire Walk with Me

1 december, 2011 4 kommentarer


Titel: Twin Peaks: Fire Walk with Me
Regi: David Lynch
År: 1992
IMDb | Filmtipset

Långfilmsversionen av Twin Peaks är en prequel och utspelas alltså tidsmässigt innan tv-serien. Vi får följa FBI-agenten Desmond (Chris Isaak) utreda ett mord på servitrisen Teresa Banks. Mystiska ringar, mikroskopiskt liten papperslapp med bokstav under fingernagel, och andra konstigheter dyker upp (en märklig och typiskt Lynchig cameo av David Bowie t ex). Det går dock inte så bra för Desmond, han försvinner nämligen spårlöst. Efter detta hoppar vi ett år framåt i tiden och får träffa Laura Palmer & Co i Twin Peaks och följa Lauras sista veckan i livet och träffa superonde demonen Bob. Muahahaha.


Lynch + dvärg

Det var en trevlig känsla att åter komma in i lite Twin Peaks-stämning. Fan, jag måste säga en sak direkt: Lynch är en jävel på att skapa obehagliga och läskiga stämningar. Med en blandning av surrealistiskt (skumt!) bildspråk och suggestivt (typ en susande vind!) ljud så blir det riktigt läskigt bitvis. Vissa delar av serien Twin Peaks var även den läskig. Jag vet inte hur han gör riktigt men man tänker ungefär ”What’s wrong with this picture?!” när man kollar på vissa scener. Allt känns fel på nåt sätt, och så den där vinden som susar hela tiden, och de svajande granarna i den mörka skogen. Burr.


Laura + Bob

Ok, själva filmen är väl egentligen sisådär. Jag har läst att den blev ett dunderfiasko när den visades i en 3-timmarsversion på Cannes-festivalen. Efter det klipptes den ner rejält till drygt två timmar, och ändå känns en hel del scener ganska onödiga och segdragna. Början av filmen är bitvis mycket sevärd. Det är typisk Lynch-känsla med lustiga personer och händelser som man liksom inte kan tänka sig. Det är udda på ett sätt som bara kan vara Lynch. Skönt. Inledningen på delen av filmen som utspelas i Twin Peaks är även den riktigt bra, och här blir det dessutom, enligt mig i alla fall, ganska obehagligt. Läskiga tavlor, demonen Bob på nattligt besök, drömsekvenser med apor, änglar, röda draperier, dvärgar och rutigt golv. Japp, it’s Lynch allright!


Eeh… ok?

Sen urartar (tyvärr) filmen lite med ett alltför långdraget slut med droger, sex och våld i en ganska tråkig soppa. Tur att den klipptes ner kan jag säga. Men jag tycker ändå inte det är dåligt. Lynch är för bra för det men det är inte nån av hans bättre filmer (dock hästlängder bättre än sci fi-kalkonen Dune). Eftersom det är Twin Peaks och eftersom vi får höra lite klassiskt baklängestal framlänges av dvärgen i rummet med röda draperier och rutigt golv så måste jag ändå ge filmen en svag fyra.

4-/5

PS. Just det, musiken av Angelo Badalamenti är suuuuuverän! 🙂

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Twin Peaks

30 november, 2011 8 kommentarer


Titel: Twin Peaks
Skapare: David Lynch & Mark Frost
År: 1990-1991
IMDb

Som utlovad kommer här ett omdöme om Twin Peaks och också som utlovad så blir det en ganska kort text. För betydligt matigare analys så får jag som tidigare hänvisa till BlueRoseCase.

Jag såg Twin Peaks när den visades på SVT för en herrans massa år sen och blev totalt fast. Det var egentligen bara en tidsfråga innan jag skulle köpa den på dvd och så dök då den där guldboxen upp. När jag nu såg om hela serien så var jag fast igen, kanske inte riktigt på samma sätt som första gången men likväl fast. Mycket är underbart och första säsongen är genomgående suverän. Det som överraskar mig en aning är jag faktiskt tycker det bitvis är riktigt otäckt. Bob är inte att leka med. Under andra säsongen, som av nån anledning har dragits ut på, så sjunker kvaliteten lite grann. Några av sidohistorierna är inte lika bra, främst är det den med James på egna äventyr som inte platsar. Slutet av säsong två når dock upp till första säsongens nivå, om inte högre. Avslutningen är underbar och jag hade kunnat kolla på hur många avsnitt som helst som utspelas i The Black Lodge. Dessutom var Windom Earle en trevlig bekantskap.

Twin Peaks är tokbra helt enkelt.

Arkiverad under Drama, Recension, Thriller, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Inland Empire

29 november, 2011 5 kommentarer


Titel: Inland Empire
Regi: David Lynch
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Ah, varför inte fortsätta med lite fler David Lynch-filmer. Vi går direkt på hans senaste riktiga långfilm. Frågan är om det är hans sista också? Imorgon kommer ett kort omdöme om tv-serien Twin Peaks.

Vad fan. Vad ska jag skriva om Inland Empire, förutom att jag gillade den? Ok, jag gillade den. Varför? Jo, eh, bl a för att det var en förvirrande resa som snurrade runt runt, och bet sig själv i svansen fler gånger än jag har sett på en bioduk. Laura Dern är sjukt bra. Utan henne hade den möjligtvis inte varit värt en fyra. Dern gör rollen som den aspirerande (möjligtvis lite åldrande) filmstjärnan som får chansen till stjärnglans då hon får den kvinnliga huvudrollen i en ny tv-serie. Nånstans på vägen så tappar Nikki dock kontrollen över vem som är Nikki och vem som är den rollfigur, Susan, som hon spelar. Åtminstone så tappar jag kontrollen. Frågan är om Lynch har den. Det spelar egentligen ingen roll. Det är resan som är målet, den här gången.

Inland Empire är egentligen en konstfilm, en sån där videoinstallation som man kan se på Moderna Museet (jag minns fortfarande Paul McCarthy med obehag). He, kul att den visas på bio, och kul att den funkar som en nästan tre timmar lång film. Vissa scener är underbara, eller bara underbart konstiga. Som t ex scenen med en kvinna i ett förhörsrum som säger att hon snart kommer att döda någon med en skruvmejsel. Känslan, stämningen, den bisarra humorn, obehaget som Lynch förmedlar; shiiiit – för att citera valfri svart polis eller politiker från The Wire. Kanin, kanin, strykjärnskanin.

Nånstans så stör jag mig lite på att Lynch fått fullständigt dille på det här med digital video. Det blir inte lika snyggt som med klassisk fotografisk film. Det känns det lite blaskigt, till en början. Jag vänjde mig dock ganska snabbt. Med Lynch vid rodret så är det snyggt även fast det är fult. Det är inte glassigt snyggt, men estetiskt tilltalande (doh). Nåväl, den här recensionen är förmodligen lika förvirrande som filmen, och det känns väl passande. Jag klottrade bara ner några lösryckta tankar om filmen. Och då blir det förvirrande. Eftertextsscenerna gillade jag. Slut.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Mulholland Drive

28 november, 2011 15 kommentarer


Titel: Mulholland Drive (Mulholland Dr.)
Regi: David Lynch
År: 2001
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Plox nyligen skrev om Mulholland Drive så postar jag här en gammal recension av Lynchs mytiska och mystiska film från 2001. Recensionen skrevs efter den andra gången jag såg filmen och, ja, jag uppskattade den bättre den gången. Filmen växte, åtminstone ett snäpp. Innan ni läser vidare så ska ni vara medvetna om att det förekommer grova spoilers i texten. Se det som en varning om ni av nån märklig anledning inte har sett filmen än. 😉

Eftersom jag nu hade en egen tolkning av vad som händer så kunde jag bara njuta av stämningen och samtidigt lägga märke till nya detaljer. I själva verket är det ju en ganska enkel och inte så invecklad tragisk historia. Det handlar om tjejen, Diane (Naomi Watts), som kommer från landsbygden till Hollywood för att försöka bli skådis. Hon blir älskarinna åt en kvinnlig stjärna, Camilla (Laura Harring), och lyckas på så sätt få en del småroller i Camillas filmer. Diane tar deras romans på allvar och när det visar sig att Camilla betraktat Diane som en trevlig leksak blir hon ledsen och besviken. Dessutom förödmjukas Diane genom att Camilla tar med henne på en fest bara för att där meddela att hon ska gifta sig med regissören Adam. Diane blir så desperat att hon lejer en mördare för att döda Camilla. Sen drivs hon till vansinne av inre demoner och tar till slut sitt eget liv.

Även om det, som sagt, är en enkel historia i grunden, så är det ju så att ca 2/3 av filmen är en (önske)dröm som Diane har. Här är Diane den oskuldsfulla Betty, som precis som Diane kommit till Hollywood för att pröva lyckan som skådis. Camilla ”spelar” i drömmen rollen som en kvinna (sig själv) som tappar minnet efter en bilolycka och sen gömmer sig i huset som Betty hyr av sin moster. Tillsammans söker de två efter Ritas riktiga identitet (Rita är det namn Camilla i drömmen tar efter att ha sett en affisch med Rita Hayworth). Parallellt med detta, men fortfarande i drömmen, får vi följa regissören Adam (Justin Theroux) och hans arbete med en film. Speciellt gäller det frågan om vem som ska spela den kvinnliga huvudrollen, vilket en del mafiosos har åsikter om och det gillar förstås inte Adam som vill bestämma själv.


Det första jag tänkte på var den stämning som Lynch tillsammans med kompositören Angelo Badalamenti bygger upp. Det börjar direkt med limousinen som färdas i den mörka Los Angeles-natten till småkuslig musik. Den här stämningen finns kvar hela filmen. Man känner liksom att nånting är fel, nåt kusligt pågår här. Det går inte riktigt att ta på. Ta bara den märkliga scenen med mannen på fiket (Winkie’s) som ska berätta för en vän om en dröm han har haft. Den scenen är ruggigt bra gjord, och jag fattar inte, men fast jag vet vad som ska hända så är den riktigt obehaglig. Sånt här är Lynch riktigt bra på. Likadant när den äldre kvinnan vid namn Louise Bonner (plastikopererad till max, precis som hyresvärdinnan Coco) knackar på hos Betty och Rita, och säger att nån är i trubbel och nåt otäckt håller på att hända. Nåt med hur ljuset faller på hennes ansikte gör att hon ser riktigt läskig ut och hela scenen känns obehaglig på det där märkliga Lynch-sättet. Sen kommer Coco är ber om ursäkt för den förvirrade Louise, ljuset förändras i Louises ansikte, och då bryts den läskiga stämningen men den finns ändå hela tiden kvar i bakgrunden.

När jag såg Mulholland Drive första gången så gillade jag inte den del av handlingen där vi fick följa regissören Adam så mycket. Jag vet inte, jag tyckte inte den tillförde något och tyckte inte den hängde ihop med resten av filmen (precis som Winkie’s-scenen för övrigt, även om just den scenen var bra). Nu njöt jag även av den historien, och tyckte att Adam var en bra karaktär, vilket jag inte tyckte första gången, då jag störde mig på honom. Hela scenen där mafioso-snubbarna träffar Adam m.fl. för att diskutera den kvinnliga huvudrollen är ju underbar. Mafioson som är espresso-gourmet spelas för övrigt av Angelo Badalamenti. Likaså är det så skönt Lynchigt när Adam åker för att träffa den i mystiska gåtor talande The Cowboy.

Och sen har vi slutet av Dianes dröm som utspelas på klubben Silencio. Oj, oj, vad bra detta är! Vackert, mystiskt och läskigt på en gång. Samtidigt som det är vackert känner man ju att nåt inte står rätt till här. Rebekah Del Rios sång är underbar. Sen har vi bara de sista ca 20 minuterna kvar då Diane har vaknat upp ur sin dröm. Vi får se vad som egentligen har hänt i en serie flashbacks. Här har vi ju en del surrealistiska inslag, bl a då det äldre paret (som i drömmen har träffat henne på flyget) kommer ut ur uteliggartrollets påse i form av minimänniskor och tar sig in Dianes lägenhet och driver henne till vansinne så att hon slutligen tar livet av sig. Förmodligen är det hennes föräldrar.


Nu finns det ju en massa andra analyser och tolkningar man kan göra, men det känns ganska meningslöst att aktivt ägna tid åt det… även om jag har gjort just det, haha. Jag undrar fortfarande lite över uteliggartrollets roll i det hela. Hon (det är faktiskt en hon!) symboliserar väl förmodligen något, kanske den mörka bittra sanningen, eftersom hon i slutet sitter och håller i den blå lådan. Hur som helst, efter att jag förstod (i alla fall för mig själv och hade min egen tolkning) vad som hände i filmen så är det liksom bara att njuta av filmen. Om man sen råkar se något i Dianes dröm som man sen kopplar ihop till något i Dianes verklighet, eller nåt symboliskt som man tycker man har en förklaring till, så är det ju bara positivt. Men bara man har ”the big picture” klar så räcker det.

Jag måste även säga att Naomi Watts gör en grym insats, först som den äppelkindade Betty som tycker allt är ”oh, wow”, och sen som den verkliga, slitna och bittra Diane. Just ja, scenen med Betty på audition är ju underbar. Hela scenen är rolig med den frånvarande regissören som droppar floskler och sen Watts metaskådespeleri mot den där typiske manlige såpaskådisen med de grå tinningarnas charm… ja, det är underbart.

Det är vilket fall en underbar film, och den får snäppet högre betyg denna gång, men till femman räcker det inte än så länge. Filmen känns lite spretig fortfarande, och ibland var jag inte helt uppslukad av det som hände och då blir det ingen femma.

4+/5

PS. Apropå uteliggartrollet så förgyller det för övrigt filmbloggaren Micke sida BlueRoseCase. Där har vi för övrigt (igen) under den senaste tiden kunnat ta del av den ultimata Twin Peaks-analysen: Karaktärerna, Symbolerna, De lösa trådarna, Sambanden.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

On the Ice

24 november, 2011 2 kommentarer


Titel: On the Ice
Regi: Andrew Okpeaha MacLean
År: 2011
IMDb | Filmtipset

On the Ice utspelas i USA:s nordligaste stad Barrow, som är en litet samhälle i norra Alaska dit inga vägar når. Man kan endast komma dit med flyg om man nu inte vill åka skoter i flera veckor. I Barrow lär vi känna en grupp unga inuiter. De är väl som unga människor är mest. Världen är numera en global värld och därför ordnar inuit-kidsen hiphop-fester och de pratar inte som farmor iñupiaq med varandra. Det som kanske skiljer är att man åker ut på säljakt med jämna mellanrum. Det är bara att åka ut från husknuten så är du ute i vildmarken på packisen där en isbjörn kan dyka upp bakom nästa isformation. Och så har folk namn som Aivaaq, Qalli, Sigvaun och Uvlu.

Under en skoterutflykt händer nåt tragiskt och två kompisar beslutar sig för att inte berätta vad som har hänt. Istället försöker de dölja vad som har hänt vilket dock visar vara dåligt för deras samveten. Sanningen kommer närmare och närmare och hur ska de klara sig ur knipan? Att vara ärlig från början brukar alltid vara det bästa. När man börjar ljuga så brukar det mest krångla till saker.


I grund och botten är det en historia som vi har sett förut. Ett brott begås. De inblandade ljuger om vad som har hänt men deras samvete tär på dem. Det som gör filmen sevärd är istället miljön och kulturen den utspelas i. De inuitiska ungdomarna är först med på en familjesammankomst där det dansas traditionella danser för att senare på kvällen festa och ordna hiphop-karaoke där man rappar om låga temperaturer, snö och om att åka skoter.

Miljön som filmen utspelas i är också fascinerande. Det är snö och is vart man än ser, vilket ger en speciellt känsla. Som kriminaldrama är filmen helt ok men inte mer. Skådisarna är alla amatörer eftersom filmmakarna annars inte skulle få till en äkta känsla. Några inuiter i den unga ålder som krävdes som också var skolade skådisar fanns inte att tillgå och att köra med skådisar som inte var inuiter hade inte funkat. Detta gör väl att det finns en del brister när det gäller vissa av filmens skådisar.

3-/5

Om visningen: Det är knappt halvfullt på Bio Rio och en lite så där avspänd stämning ganska tidigt på dagen. Har stolarna på Bio Rio blivit bättre? Jag tycker i alla fall salongen känns mysigare än tidigare. En väldigt trevlig överraskning var att regissören (som var ganska lik Kevin Spacey som K-Pax, se nedan) plus en producent dök upp och hade ett helt spontant Face2Face med publiken. Mycket trevligt.  Regissören Andrew Okpeaha MacLean är själv uppvuxen i Barrow där filmen utspelas. Han och producenten fick ganska många frågor och det var ett riktigt trevligt Face2Face. Givetvis får filmen högre betyg bara därför. Jag lyckades faktiskt själv svamla ur mig en fråga, jag tror det var första gången. 🙂


Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Stockholm Filmfestival 2011, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Tinker Tailor Soldier Spy

23 november, 2011 15 kommentarer


Titel: Tinker Tailor Soldier Spy
Regi: Tomas Alfredson
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag ber om ursäkt för den låga inläggsfrekvensen och att jag varit dålig på att kommentera på andra bloggar den senaste tiden. Jobbresor och Filmfestivalen har satt käppar i hjulet. Nu hoppas jag att jag ska vara uppe på banan igen med inlägg lite tätare.

Efter den internationella framgången med Låt den rätte komma in fick Tomas Alfredson chansen att göra en internationell storfilm. Valet (om det nu var hans val) föll på en filmatisering av John le Carrés spionroman Mullvaden som den heter på svenska. Eftersom vi numera inte översätter filmtitlar från engelska, inte ens när det finns en känd översatt bok som förlaga, så är det originaltiteln Tinker Tailor Soldier Spy som gäller.

Jag tror jag skippar att skriva så mycket om själva handlingen utan går direkt in på vad jag tyckte. I korthet handlar det om den luttrade spionen George Smiley (Gary Oldman) som får i uppgift att reda ut om det finns en mullvad (dubbelagent) högst upp i den brittiska underrättelsetjänsten.

Vad tyckte jag då? Mmm, jag ser faktiskt en likhet med Låt den rätte komma in. Precis som Alfredsons förra film är det ruggigt snyggt men det blir kanske för mycket yta. I filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists vampyrroman så räckte den snygga ytan till att ge filmen en fyra men i fallet Tinker Tailor Soldier Spy är jag nog inte lika snäll, vilket kan bero på att jag väntade mig mer efter all hype (eller hajp om man skriver för DN).

Fotot är alldeles strålande vilket inte förvånade mig alls eftersom min fimfotografguru Hoyte Van Hoytema stod för det bildmässiga. Han gjorde mig inte besviken. Om ni vill se en annan ruggigt snygg film där Hoyte stått för fotot så kan jag rekommendera Flickan.


Skådespelarinsatserna är alldeles strålande. Det dyker upp erkänt duktiga skådisar i praktiskt taget alla roller. Det är en hel kader med grymma skådisar: Gary Oldman, John Hurt, Colin Firth, Mark Strong, David Dencik, Stephen Graham, mm. Det är faktiskt så jag tycker det är lite slöseri.

Handlingen däremot kan jag inte kalla strålande. Jag gillar mycket. T ex att det aldrig blir en standardmässig thriller med biljakter eller shootout-scener. Istället skulle jag säga att det mer är ett drama om hur det är att vara spion. Problemet är väl kanske att det här dramat aldrig riktigt blir intensivt. Jag tror bara det finns en scen med ett känslomässigt utspel av nån större magnitud. Det är faktiskt David Dencik som står för den insatsen. Well, om jag tänker efter så finns kanske nån mer scen, men överlag är det återhållet brittiskt och ganska känslolöst. Och nånstans gillar jag ändå just det. Det finns t ex en underbar scen i början av filmen när en minister pratar med några agenter samtidigt som han äter frukost, rostad bröd som han mumsar på på ett väldigt brittiskt sätt.

Allt som händer händer liksom i smyg, lite dolt. Det finns t ex en del antydningar om homosexuella förbindelser hos agenterna men det är liksom inget som skildras så uppenbart alls utan det antyds bara att det kan vara ett problem för de inblandade personerna. Förutom att saker händer lite så där i smyg så är det som händer även ganska invecklat. Det gäller att inte sitta och sova utan ha huvudet på skaft. Mot slutet tycker jag ändå alla lösa trådar om vem som gjorde vad och vem som var agent åt vilket land reddes ut.

I slutändan kan jag ändå inte ger mer än en stark trea till filmen trots att jag gärna skulle vilja. Alfredson måste helt enkelt lära sig att ta med lite mer ”feeling” i sina filmer.

Några andra som har sett och dessutom tyckt om filmen är Fiffi och Movies – Noir.

3+/5

Om visningen: Eftersom jag visste att det skulle vara utsålt så var vi ganska tidigt på plats, vilket var tur eftersom kön på Grand gick ändå ut till entrén. Precis när vi anlände så började man släppa in. Perfekt timing och vi fick helt ok platser. Som vanligt placerar sig folk med ett säte mellan sig och sin granne vilket bara ställer till problem när det är utsålt. För att det ska bli smidigare att fylla salongen är det ju bättre att de lediga platserna är ute på kanterna. Men, men, så är det alltid. Och jag ska kanske inte kasta sten i glashus eftersom jag själv brukar försöka få en plats där inga sitter bredvid mig (när det inte är festival) eftersom det i normalfallet är på tok för trångt mellan biofåtöljer. Det finns undantag när det gäller det trånga, t ex på Filmstaden Råsunda i Stockholm där man faktiskt får två helt egna armstöd (halleluja!).

Innan visningen hälsar volontären välkommen efter att ha lyckats få igång den andra mikrofonen hon testade. Efter mic-strulet ska det räknas lediga platser eftersom man ska ha ett andra insläpp för folk som chansat trots att det varit utsålt. Hon får räkna två gånger (högt i micen dessutom) och kommer fram till 19 platser. Nu tänker jag att man låter det vara tänt och att man släpper in de 19 lyckliga. Gör man så? Nej, man släcker ner så det blir beckmörkt och så startar man filmen. Haha, lycka till med att hitta de lediga platserna.

Nu var det faktiskt inte så svårt för de 19 att hitta platserna eftersom de i princip bara fanns på första raden men roligt ändå hur ofta det strular med logistiken på Filmfestivalen. Charm.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2011, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Yellow Sea

15 november, 2011 16 kommentarer


Titel: The Yellow Sea (Hwanghae)
Regi: Na Hong-jin
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Efter debaclet med visningen på festivalen där textfilen spårlöst hade försvunnit för de stackars volontärerna (se nedan om visningen) så har jag nu äntligen sett den sydkoreanska thrillern The Yellow Sea. Bakom filmen ligger Na Hong-jin som gjorde den mörka och våldsamma thriller The Chaser som jag såg i somras.

Filmen handlar om taxichaffisen Ku-nam (Ha Jung-woo med samma nästan efterblivna stil som i The Chaser) som bor i en sorts självstyrande koreansk provins i Kina. Livet ser inte ljust ut för Ku-nam. Han är spelberoende och fortsätter spela trots att han är skyldig mycket pengar. Hans fru har åkt till Seoul för att jobba där men han har inte hört nåt från henne på väldigt länge. Efter att till slut ha blivit skyldig lite för mycket pengar så gör han en deal med den lokale gangsterbossen Myung-ga (Kim Yun-seok, även han från The Chaser). Ku-nam ska åka till Seuol för att mörda en boss inom den sydkoreanska maffian. Förutom den lilla mördaruppgiften tänker Ku-nam även passa på att hitta sin fru. Låter väl som en enkel plan?


Det tar ett tag innan filmen kommer igång. Men den sydkoreanska thriller-känslan där man inte riktigt vet vad som kommer hända, där stämningen är mörk men absurd, där våldet är grafiskt men snyggt, infinner sig snart. Från det att Ku-nam anländer till Seuol är filmen en grymt spännande thriller. Ku-nam hamnar i en situation som blir allt mer desperat. Han lyckas med den ena panikartade flykten efter den andra. Antingen har han polisen efter sig eller så är det gangsters.

Sin vana trogen visar sig inte den koreanska polisen från sin bästa sida. Det är lustigt det där, jag tror inte jag har sett en enda sydkoreanska thriller där polisen har varit med och de inte har gjort bort sig. Jag skulle väldigt gärna vilja fråga en korean (kanske en koreansk regissör på ett Face2Face på nästa års festival) vad det här beror på. En företeelse som faktiskt lös med sin frånvaro var det sedvanliga regnet. Däremot får vi se en del vatten då transporten till och från Seoul sker via båt på Gula havet (därav filmens namn). Och sen tror jag det snöade om jag minns rätt.

Jag rekommenderar The Yellow Sea. Det är en mörk (mörkare än jag trodde) och våldsam thriller med skön sydkoreansk känsla. Actionscenerna håller världsklass som vanligt.

4-/5

Efter att ha sett bilden ovan med en springande Ku-nam kom jag att tänka på repliken ”run, Forrest, run!” från en välkänd film som jag hittade en bild ifrån. Det finns säkert hundratals liknande bilder från alla möjliga filmer men va fan, dessa båda bilder hamnar i Lika som bär-kategorin.


Om visningen: Efter en arbetsdag som markerade slutet på en ganska stressig period — vi fick till slut till en release av vår mjukvara (nej, jag jobbar inte på Voddler ;)) — så var jag i helt rätt stämning för att se en lång sydkoreansk och välgjord (förhoppningsvis) thriller. Jag såg fram emot filmen eftersom regissörens förra film The Chaser var helt ok om än ingen höjdare. Visningen ägde rum på Bio Rio vilket gjorde mig lite orolig då deras biofåtöljer är ganska obekväma åtminstone om det är en lång visning. Efter lite energiintag kom jag in i salongen i ganska god tid och tog en plats hyfsat lång fram. Det var gott om plats och blev aldrig mer än till en tredjedel fullt kanske.

Innan filmen drog igång kom det som vanligt fram en volontär som hälsade välkommen och presenterade filmen. Hon nämnde även att nästa film skulle börja direkt efter The Yellow Sea, det var tajt med tid, och därför skulle vi ta nödutgången ut efter filmen istället för den vanliga utgången. Detta för att underlätta insläppet till nästa visning. Hon skulle efter filmen stå och markera hur vi skulle gå. Jaha, det var ju bra att de tänker på sånt innan filmen tänkte jag.

Filmen rullade igång, först med hel radda med produktionsbolag som varit med och bidragit med kosing, det tog aldrig slut. Det brukar vara så när det handlar om asiatiska filmer som släpps internationellt, då ska både de asiatiska bolagen och de amerikanska (oftast) presenteras. Sen kom de egentliga förtexterna och lite melankolisk musik. Efter nån minut kom en koreansk berättarröst samtidigt som vi ser bilder på några mahjongspelande koreaner varav en är berättarrösten förstår man snart. Vad som emellertid saknas är TEXTNINGEN. Kanske den kommer snart tänker de flesta i salongen… men efter ytterligare nån minut står det klart: Det saknas textning i denna sydkoreanska film där alla pratar koreanska eller kinesiska.

Nån springer ut för att göra personalen uppmärksam på detta faktum. Den första volontären säger bara ”sorry, jag kan inget om tekniken”. En mer teknisk kunnig person letas upp och efter ett tag stoppas filmen och det meddelas att det inte finns nån text. Om man är missnöjd (nähä, varför det?!) så får man vouchers på två valfria filmer under festivalen. De flesta lämnar salongen och får sina vouchers. Många tycker dock inte att det räcker med vouchers för andra filmer utan de vill ha pengarna tillbaka. Jag kan förstå dem, man har ju liksom ett färdigt schema och egentligen inte tid att se några andra filmer. Just ikväll har man väl i och för sig tid men är man inställd på en viss film så…

När jag står i kön för att få mina vouchers så hör jag en snubbe i personalen som pratar i telefon. Han frågar den som är på andra sidan luren om filmen faktiskt ska ha engelsk textning och får beskedet att: jo, det ska den ha. Aha, de kanske försöker hitta den där textfilen nånstans tänker jag. På Bio Rio är det digital projektor som gäller och texten finns i form av en fil på en dator som man ska koppla till filmen. Jag antar att det fungerar på ungefär samma sätt som när man kopplar t ex en SRT-fil till en AVI-fil när man använder en mediespelare som VLC.

Jag går tillbaka in i salongen tillsammans med en grupp andra. Där inne startar filmen om ett antal gånger, spolas tillbaka, startar igen, men aldrig dyker det upp nån engelsk text. Efter en halvtimme ger personalen upp och meddelar att det inte kommer bli nån visning av The Yellow Sea. Gahahaha. Det var bara att bryta ihop och komma igen. Personalen påminde om att filmen skulle visas dagen efter också och då kunde man ju gå. Jag frågade ”jaha, den visas imorgon igen, men kommer det vara med eller utan text då, haha?!”. Det kunde de inte svara på. Jag beslutade mig för att inte chansa, det får bli att se den på annat sätt helt enkelt.

Det roligaste med det hela den här episoden var nog att när det meddelades att det inte skulle bli nån visning så kom det fram en koreansk tjej och frågade personalen ”men kan ni inte köra filmen ändå, utan textning, jag kan ju koreanska!!!”. Hon fick svaret att ”nej, nu kan vi inte köra visningen eftersom den krockar med nästa film”.

Bara på Stockholm Filmfestival. 😀

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Stockholm Filmfestival 2011, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →