Song Without a Name (2019)

24 november, 2019 Lämna en kommentar

Sista söndagen på Stockholm Filmfestival har jag som tradition att bjuda in min bror från Uppsala för en dag på festivalen då vi ser två eller tre filmer. I år blev den första filmen Taika Waititis nazisatir och publikprisvinnare Jojo Rabbit. Efter en del funderande så blev den andra och sista filmen… Vinnnarfilmen!

Japp, festivalen brukar alltid ha med en extra visning av den film som vinner Bronshästen och varför inte välja den när det visade sig att jag inte hade sett den tidigare under festivalen. Jag menar, om den nu vann, hur dålig kan den vara?

Song Without a Name eller Canción sin nombre är en peruansk poetisk misärfilm som förde mina tankar till Alfonso Cuaróns Roma. Den utspelar sig i Peru istället för Mexiko men är en svartvit film med ett långsamt berättande om en fattig kvinna som mister sitt barn och har en pojkvän som går med i en rebellgrupp.

Skillnaden med Roma är att huvudpersonen Georgina föder sitt barn på en bluffklinik där personalen sedan stjäl hennes bebis för att sälja den vidare för adoption utomlands. Just detta var en vidrig och Kafka-liknande sekvens där Georgina skickas hem utan sitt barn. Kom tillbaka imorgon säger man. När hon kommer tillbaka nästa dag är det igenbommat och tomt. Här var desperationen massiv. När hon går till polisen och andra myndigheter får hon ingen som helst respons. Till slut går hon till en tidning där hon får kontakt med en journalist som börjar gräva i fallet.

Jag tyckte det här trots sitt ämne var en skön film att se (och sova lite till, ehe). Den är vackert fotad med lugna och långa tagningar i cinéma vérité-stil à la H:r Landshövding (yay!). När journalisten kom i handlingen blev den lite mer intressant och jag trodde ett tag att det skulle bli en sorts konspirationsthriller. Nu blev det aldrig riktigt det. Istället är det en film som liksom händer i mellanrummen mellan det som normalt sätt lyfts fram som avgörande scener. Det hela ger en känsla av nåt saknas, fast inte på ett negativt sätt. Filmen slutar också helt abrupt mitt i vad som jag trodde skulle vara en längre avslutande sekvens.

Jag delar ut en trea till Song Without a Name och avslutar därmed rapporteringen från festivalen för den här gången. Vad tyckte min bror om Song Without a Name? 4,5/5! Bra filmval av mig. 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019 Tagged with , , , , , , , ,

Jojo Rabbit (2019)

22 november, 2019 7 kommentarer

Det är för mig nu uppenbart att jag tycker olika jämfört med majoriteten när det gäller Taika Waititis filmer. Innan Jojo Rabbit hade jag sett tre av dem: Boy (2/5), Hunt for the Wilderpeople (2,5/5) och Thor: Ragnarok (2,5/5) och. Inga toppbetyg direkt.

Under visningen av hans senaste alster så rullade skratten runt i salongen på Park. Själv skrattade jag inte en enda gång förutom ett litet skrock vid ett tillfälle. Henke nämnde efter visningen att inledningen påminde lite om Wes Anderson och jag kan hålla med. Det är stiliserat och snyggt. En sorts konstruerad värld som ger mig en känsla av att den inte innehåller riktiga människor.

Det är nåt med Waititis stil som inte riktigt funkar för mig. Frågan är vad? Kan det vara så att just den typen av satir som Waititi använder inte funkar för mig? Är problemet att han ofta har barn i huvudrollerna? De populärkulturella referenserna kanske? Dessa referenser lyser i och för sig för det mesta med sin frånvaro i just Jojo Rabbit. I slutändan är det nog helt enkelt så att Waititis humor inte är min stil. Jag gillar intern meta, Waititi extern meta. Waititi tycker si, jag tycker så. Humor.

När jag kollade upp mina texter om hans tidigare filmer såg jag att jag nämnde ovan nämnde Wes Anderson. När jag såg Hunt for the Wilderpeople tyckte jag mig nämligen känna av vissa quirky Wes Anderson-vibbar. Så, ja, Henke, Wes Anderson har nog haft ett inflytande på Waititi.

Det fanns saker med Jojo Rabbit som jag uppskattade. Sam Rockwell var nog bäst i filmen och som vanligt sevärd och rolig. Scarlett Johansson var bra men jag fick aldrig en känsla för vem hon egentligen var så när en viss sak skedde kände jag inget speciellt, och tonskiftet skavde snarare än berörde. Stephen Merchant som Gestapo-agent var underbar (och lång!) och scenerna med honom och hans kompanjoner var bra. ”Heroes” med David Bowie och tillhörande dans var fin.

Men som helhet blir det inte mer än så där lite lagom godkänt till Jojo Rabbit.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lille-skutta nu över till Fripps filmrevyer, Movies – Noir, SoF-podden, Rörliga bilder och tryckta ord och Filmitch för att kolla in vad de tyckte om Jojo Rabbit.

Arkiverad under Drama, Film, Komedi, Krig, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Knives Out (2019)

21 november, 2019 7 kommentarer

Visningen av Knives Out på Filmfestivalen i fredags var en mycket trevlig upplevelse. En perfekt festivalvisning med många kompisar, en fullsatt salong, en film som jag älskade, och slutligen en person i salongen som man kunde störa sig på. Precis som det ska vara!

Knives Out är Rian Johnsons comeback efter hans härliga Star Wars-film The Last Jedi. Det är en Agatha Christie-inspirerad whodunit-deckare (eller snarare whatreallyhappened-deckare) med en skådespelarensamble som inte går av för hackor: Daniel Craig, Chris Evans, Ana de Armas (Filmitch, du kommer gå ner i brygga!), Jamie Lee Curtis, Michael Shannon, Don Johnson (Sonny Crockett himself!), Toni Collette, Lakeith Stanfield (Snoop Dog himself!), och sist men äldst Christopher Plummer (89 år ung!).

Jag gillade filmen från första till sista stund. Det är en skådespelarnas film och jag tycker det märks att de har haft en rolig inspelning. Undrar om det finns några roliga ”behind the scenes”-klipp, t ex från slutuppgörelsen, som kan liknas vid ett uppkast (fast inte i basket), med Ana de Armas och den bäste (!) Chris.

Jag skulle kalla filmen för en fars. Rollfigurerna beter sig överdrivet och som om de var med i just en fars. Det är en fars. Brittiske Daniel Craig har lagt sig till med en sydstatsdialekt som jag fann underhållande. Jag har hört andra klaga på den men den funkade för mig. Craig gjorde ett val helt enkelt, som Nicolas Cage brukar göra. Det var även kul att se Jamie Lee Curtis skådespela, och ha roligt, eftersom det för egen del var ett tag sen jag överhuvudtaget såg henne i en film.

Själva mysteriet funkade utmärkt. Jag gillade upplägget där man fick reda på vad som hade hänt ganska tidigt, eller man trodde i alla fall att man fick reda på det. Filmen visade sina kort överraskande tidigt för att sen twista till det hela på slutet. Trevligt!

Vem var personen i salongen som man kunde störa sig på? Jo, givetvis en manisk skrattare. Mannen i fråga, kanske en släkting till skrattaren från Hell or High Water, satt på raden framför oss och skrattade inledningsvis åt allt och inget. Ingen annan i salongen skrattade, enbart skrattaren. Lugna ner dig, människa! Turligt nog gjorde han det. Senare när resten av salongen skrattade gemensamt hade skrattaren skrattade klart och höll inne sitt garv. Mycket märkligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer, Movies – Noir och Letterboxd-Carl för att kolla vad de tyckte om Knives Out. Var det nåt som skar sig i filmen eller fanns det inte ens en knivsudd av nåt att klaga på? Och nu har även Rörliga bilder och tryckta ord skrivit om filmen.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Film, Komedi, Mysterium, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Grâce à Dieu (2018)

20 november, 2019 2 kommentarer

Grâce à Dieu är en sorts fransk Spotlight. Om jag skulle skriva en kort beskrivning av filmen i en festivaltidning så skulle jag i alla fall referera till Spotlight, och mycket riktigt gör Stockhohlm Filmfestival just det. Det handlar alltså om den katolska kyrkan och dess pedofilpräster som fick fortsätta jobba med barn trots att ansvariga inom kyrkan hade kännedom om vad som pågick.

I Spotlight var det journalister i Boston som nystade i härvan. I Grâce à Dieu är det istället vissa av offren själva som i Lyon bildar en sorts arbetsgrupp och tar sig an sina egna och andras fall. I många fall har preskriptionstiden gått ut så det går inte att väcka åtal. Men den lilla men envisa arbetsgruppen letar idogt efter flera fall, och viktigast av allt försöker man se till att pedofilprästerna åtminstone blir avstängda.

Det är intressant att jämföra de bägge filmerna. Båda är procedurfilmer som är upplagda på liknande sätt. Känslan i Grâce à Dieu är ändå ganska annorlunda. Det är trots allt i grunden en fransk snackfilm. Det förekommer med andra ord en hel del rödvinspimplande och snackelisnack vid middagsbordet.

Grâce à Dieu är även intressant när det gäller sättet fokus skiftar från person till person under filmens gång. Detta gjorde den en aning oförutsägbar, men även kanske en aning för lång. Vi träffar först Alexandre (Melvil Poupaud), ett offer som har fru och barn och lever ett till synes stabilt liv. Just därför kanske han har kraft och vilja att ta upp striden med kyrkan. Sen försvinner Alexandre plötsligt ur handlingen och vi hoppar vidare till nästa offer och får ta del av hans liv. Slutligen träffar vi ett tredje offer och så småningom går trådarna ihop och och de tre huvudpersonerna möts.

En störande detalj som inte har med filmen som sådan att göra är den svenska titeln. I Guds namn fick den heta i Sverige. Detta är en direkt felaktig titel. Grâce à Dieu betyder (Med) Guds försyn och har en direkt koppling till nåt som sägs i filmen i en avgörande scen. Med Guds försyn, I Guds namn, det kan tyckas spela mindre roll men när originaltiteln syftar på en replik som faktiskt sägs så känns det galet att ändra betydelsen. På engelska heter filmen mycket riktigt By the Grace of God.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg Grâce à Dieu ihop med Carl (tack för att du höll en plats åt mig!). Kolla in hans Letterboxd-recension för att se vad han tyckte.

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension, Snackfilm, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Report (2019)

17 november, 2019 2 kommentarer

The Report kändes som en blandning av två andra BOATS-filmerna, nämligen Kathryn Bigelows supertajta Zero Dark Thirty och den svenska filmen Quick. En skillnaden var tyvärr att The Report var svintråkig i princip hela tiden.

Efter visningen pratade Henke om hur filmen Spotlight sopade banan med The Report. Min första tanke var: Spotlight, vad har den med The Report att göra? Ja, det är väl egentligen självklart. Bägge filmerna handlar om det envisa arbetet med att avslöja övergrepp och fel som begåtts, och de som utför arbetet spelar ett sorts schackspel med sin motpart. I fallet Spotlight, den katolska kyrkan, och fallet The Report, CIA.

Men i mitt huvud efter filmen så hade jag alltså främst Zero Dark Thirty och Quick så jag kopplade av nån anledning först inte till Spotlight. Det hade jag dock på ett sätt redan gjort tidigare. Min bloggkompis Filmitch och jag körde ett bloggprojekt för några år sen då jag ”tvingade” Filmitch att titta på ”terrorister i Mellanöstern”-filmer varav en av filmerna givetvis var Zero Dark Thirty. Så här skrev jag i samband med det:

”När jag nu läser igenom min recension [av ZD30] så drar jag direkt paralleller till en film som Spotlight som jag också gillar väldigt mycket. Bägge filmerna skildrar det envisa gnetandet som krävs för att nå fram till ett mål.”

Cirkeln är alltså sluten och vi är tillbaka vid Spotlight.

Varför drar jag paralleller till Quick? Jo, för om man pratar om inkompetenta förhörsledare så kan man ta fram Quick och The Report som två exempel. Det som skildras i de bägge filmerna är ungefär lika obehagligt och omoraliskt. Det handlar om pajaser som får ett väldigt ansvar och som missbrukar det fullkomligt.

Problemet med The Report är alltså att den är tråkig. Det handlar om en (tortyr-)rapport som vår huvudperson Daniel Jones (Adam Driver) har jobbat med i flera år. Den har tagit över hans liv. Frågan är om den nånsin ska göras publik. Filmen lyckas tyvärr inte förmedla nån spänning eller förklara vad det är som gör att man eventuellt inte kan publicera rapporten. Republikanerna vill det inte. CIA vill det inte. Men djupare än så går man inte. Eller så missade jag några detaljer när jag nickade till.

När jag såg The Report kändes det som att man klätt en historia som kanske inte var så intressant i en konspirationsteori-kostym som inte riktigt passade. Det blir underkänt men det är inte jättedåligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer och Movies – Noir för att kolla vad de tyckte om The Report. Kanske kan de komma med en lite positivare rapport än vad jag levererade.

Arkiverad under Betyg 2, BOATS, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Lighthouse (2019)

16 november, 2019 10 kommentarer

I samband med att Stockholm Filmfestival går av stapeln så brukar jag varje år temporärt byta ut min bloggheader till en av de filmerna som jag är mest pepp på att se. Det här året fick Robert Eggers The Lighthouse denna stora ära. Efter att ha sett och gillad Eggers förra film The VVItch väldigt mycket så var peppen ganska stor. Upplägget lät spännande och skådisarna lovade en del. Frågan var nu om filmen skulle leva upp till hajpen?

Svar: Nej!!! Det mesta gick nämligen fel under måndagens visning på Bio Rio. Vi var ett stort gäng kompisar som tog plats på raden längst bak i salongen. Detta visade sig vara ett misstag då vi hade bord, lampor och folk som åt mat precis bakom oss. Det klirrade gott om besticken. Om man ska servera mat på bio måste man följa några enkla grundregler. Servera inte varm mat på porslinstallrikar som äts med metallbestick är en regel. För att få reda på hur man ska göra så tipsar jag om att hämta inspiration från Bio Capitol. Där vet de hur man gör.

En annan detalj som gjorde att jag togs ur filmen var att bildformatet i princip var kvadratiskt (1.19:1). Problemet var att Bio Rios personal inte drog in draperiet tillräckligt långt så att det nådde ända fram till bildkanten. Detta gav två lodräta band av duken på vardera sida om bilden som belystes med ett svartgrått sken från projektorn.

Jag hörde från Henke att Eggers valde det här udda formatet för att låta titelns fyr verkligen ta plats i bilden. Kanske även det var tänkt att ge en känsla av den instängdhet och utsatthet som åtminstone Robert Pattinsons rollfigur kände under stora delar av filmen. Detta grepp funkade exempelvis bra i Kelly Reichardts Meek’s Cutoff. Här gjorde det mest att jag fick en känsla av att sitta i en gammal skolaula och se filmen. Det gav en futtig känsla.

The Lighthouse har i princip ingen handling. Unge Robert Pattinson anländer till en ö med en fyr tillsammans med den erfarne Willem Dafoe. Sakta men säkert får Pattinson lappsjuka snedstreck blir galen. En film utan handling som helt bygger på den känsla som förmedlas, då gäller det att man uppskattar den där känslan. Jag gjorde det tyvärr inte i det här fallet.

Filmen känns övertung. Det är som att Eggers tagit i så han kräks. Det är svartvitt, kvadratiskt bildformat, skitigt, det dricks sprit, kissas, pruttas, brottas och dansas. Öns fiskmåsar verkar lömska. En vattencistern behöver rengöras. Språket är gammaldags, precis som i The VVitch för örvigt, men det är bara Dafoe som behärskar det som skådis. Pattinson är för lite av en teaterskådis, inte tillräckligt teatral alltså, för att klara av att leverera även om han tar i så han spricker.

Mot slutet övergår filmen i nån form av hallucinationer och visuell skräck som för mig inte ledde nån vart utan mest kändes pretto och övertung. Jag satt mest och väntade på att filmen skulle ta slut. Inte heller ljudbilden imponerade. Det var för gällt och högt ljud (men dränkte ändå inte ljudet från besticken).

Som den perfekta avslutningen på kvällen tog jag bussen över Västerbron mot Fridhemsplan och insåg när jag klev av att jag hade glömt min ryggsäck på biografen. Tur i oturen var att nästa visning inte hade börjat när jag väl var tillbaka på Bio Rio och min ryggsäck låg skönt nog kvar under sätet där jag lämnat den. Ridå!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer, Movies – Noir och Letterboxd-Carl för att kolla vad de tyckte om The Lighthouse. Kanske kan de sprida lite ljus över filmen och dess förtjänster.

Arkiverad under Drama, Film, Recension, Skräck, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019 Tagged with , , , , , ,

The Climb (2019)

15 november, 2019 5 kommentarer

Ibland (läs: ofta) är det rätt svårt att skriva nåt vettigt om en film. Det svåraste är när man inte har en stark åsikt om filmen i fråga. Om jag hatar eller älskar den så brukar det ofta finnas massor att säga. The Climb var en film som jag varken hatade eller älskade och därmed jobbar den lite i uppförsbacke redan från början, i alla fall när det gäller att hitta på smarta saker att skriva om den.

The Climb handlar om två snubbar, Mike och Kyle, och deras snåriga relation till varandra och till kvinnorna i deras liv. Carl nämnde nån gång efter visningen att filmen ursprungligen bygger på en kortfilm med titeln The Climb, och om jag inte är helt ute och cyklar så förmodar jag att den kortfilmen i princip var den första scenen i filmen då Mike och Kyle cyklar och snackar upp för en backe under en semester på sadeln i Frankrike.

Den här första scenen gillade jag. Ja, faktum är att jag gillade en hel del scener i filmen när jag tänker efter. Jag gillade dem rent visuellt och tekniskt. The Climb är uppbyggd av ett antal namngivna episoder där de flesta består av en enda lååååång tagning, helt utan klipp. Det är imponerande gjort. Inte lika imponerande som i Victoria men ändå.

Problemet var att jag inte kände nånting alls för varken Mike eller Kyle. Eller nån annan i filmen. Jag vet inte om det beror på att filmen försöker vara för quirky eller om det är nån form av mumblecore-stil som inte lirar oss mig. Apropå mumblecore så var det ganska ofta jag inte hörde vad som sas i filmen (som var otextad). Speciellt gällde det Mike som liksom viskade fram sina repliker. Jag tyckte inte heller skådespelarinsatserna nådde några större höjder. Filmer där skådespelarna har samma namn som rollfigurerna gör mig alltid lite misstänksam. Liksom: spelar de bara sig själva?

The Climb imponerade på mig rent tekniskt, fotot tänker jag på främst, men lämnade mig helt oberörd när det gäller själva berättelsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Climb var en av de filmer som vi såg på den stora filmspanardagen under festivalen och här hittar ni fler åsikter om filmen:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl

Arkiverad under Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019 Tagged with , , , , , , , , ,

Deerskin (2019)

14 november, 2019 2 kommentarer

Quentin Taran… eh Dupieux kommer nog aldrig göra mig besviken. Nu har jag inte sett speciellt många av hans surrealistiska pärlor men de jag har sett, Reality och Au poste!, har funkat bra. Jag upptäckte nu att jag missat att skriva om Au poste!! Aj då, det var ju en miss.

Deerskin är den senaste i raden av hans filmer som visas på Stockholm Filmfestival. Om man jämför med både Reality och Au poste! så är det en ovanligt normal film eftersom det som händer i filmen rent logiskt kan hända även i vår verklighet. I framförallt Reality så går Dupieux full Lost Highway genom att bita sig själv i svansen i form av en film i en film i en film…

Det som händer i Deerskin skulle faktiskt kunna hända rent praktiskt. Sen att det inte skulle kunna hända ändå, det är en annan sak. Dupieux har som vanligt byggt upp en egen verklighet där personer beter sig udda.

Huvudperson är Georges (Jean Dujardin från The Artist) som är besatt av först en hjortskinnjacka och sen alla andra klädesplagg gjorda av hjortskinn. Dessutom vill han (eller egentligen hans nya jacka av hjortskinn) bli den enda i världen som har jacka. Det ska alltså finnas endast en jacka i hela världen och den ska Georges bära själv. Ingen annan får ha jacka.

Georges är på flykt undan sitt eget liv och filmen kanske kan betraktas som en sorts absurd tragedi. I en liten by träffar han servitrisen Denise, spelad av Adèle Haenel som jag kände igen från bröderna Dardennes Den okända flickan. Tillsammans börjar de spela in en film. Georges filmar och Denise klipper.

Nej, Dupieux gjorde mig inte besviken den här gången heller. Det finns nåt väldigt lockande över hans stil. Man vet aldrig vad som väntar i filmerna – och det är en skön känsla. Inget hänger ihop men samtidigt gör det just det. Dupieux gör inte heller speciellt långa filmer. Nej, det handlar om tätpackade filmer på runt 90 minuter. Det kan jag uppskatta, speciellt när man sitter i salong 2 på Sture i bastuvärme, ingen luft och noll benutrymme.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Deerskin var en av de filmer som vi såg på den stora filmspanardagen under festivalen och här hittar ni fler åsikter om filmen:

Fripps filmrevyer
Fiffi pratar om den i SoF-podden
Letterboxd-Carl

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , ,

Color Out of Space (2019)

13 november, 2019 8 kommentarer

Jag kunde inte motstå frestelsen att ta med Color Out of Space i mitt program under filmfestivalen. Varningsklockorna borde dock ha ringt med tanke på att regissören bakom denna film heter Richard Stanley och är orsaken till ett gammalt blogginlägg med titeln Stanleys sugiga Super 8-sopor. Men Nicolas Cage lockade (givetvis!) och jag trodde (lurade mig själv att tro) på en ny Mandy.

Behållningen med filmen är den toköverspelande Cage. Som man säger på engelska: he makes choices. Oavsett om det är bra eller dåliga skådespelarval Cage gör så är det underhållande att se på. I fallet Color Out of Space, underhållande uselt.

Jag undrar om Richard Stanley har alla hästar (eller alpackor) hemma och jag undrar dessutom hur han får fortsätta göra film. I det här fallet är det bl a Elijah Woods produktionsbolag SpectreVision som av nån outgrundlig anledning bidragit med kosing.

Första halvan av Color Out of Space är inte skrattretande dålig. Put that on the poster! Jag var hyfsat intresserad av vad som hände. Handling, skådespeleri och repliker var fortfarande inte totalt under isen. Men bra var det förstås inte. Jag tycker filmen misslyckas totalt med sitt världsbyggande. Inget känns på riktigt. Det är för få personer med, för få platser. Det är för flummigt. Inget hänger ihop.

Sen när vansinnet brakar loss mot slutet så når alltså filmen skrattretande dåliga nivåer. När jag efteråt skulle beskriva filmen för Carl sa jag ”som om Annihilation hade gjorts av sjuåringar”. Ja, det är väl en ganska bra beskrivning.

När jag kollar lite noggrannare på Stanleys filmografi ser jag att han inte, förutom några dokumentärer, gjort en enda långfilm sen 1992. Han skulle regissera The Island of Dr. Moreau 1996 men blev sparkad efter några dagar. Så, nej, Stanley har nog inte fortsatt att få göra film. Angående produktionsbolaget SpectreVision ser jag att en av deras tidigare filmer är Mandy och då känns deras stöd till denna flummiga film med en överspelande Cage plötsligt fullt rimligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Uppdatering: senare under festivalen såg Carl filmen och tydligen gillar han filmer gjorda av sjuåringar…

Och nu har även Rörliga bilder och trycka ord-Sofia sett mestervärket.

Arkiverad under Film, Recension, Science fiction, Skräck, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019 Tagged with , , , , , , , , , ,

Marriage Story (2019)

8 november, 2019 5 kommentarer

Första filmen ut på Stockholm Filmfestival – och det blev succé direkt!

Innan visningen av Marriage Story kollade jag upp hur lång filmen var. 136 minuter! Ska det verkligen vara nödvändigt? Varför är så många filmer så långa nuförtiden? Eller har de alltid varit det? Jag gillar små pärlor som berättar det som ska berättas på 90 minuter. Tajt liksom. Jag hade på känn att filmen skulle kännas för lång.

Jag hade fel. Jag kom direkt in i filmen och fick den där sköna känslan av att vara i en film som var en skådespelarnas film. En filmfilm. Det är så skönt att då och då se en film helt utan, i alla fall synbara, specialeffekter, greenscreens och cgi-monster. Här handlar det istället om foto, musik, dialog och det är fokus på rollfigurerna och hur de tänker och tycker. C-i-n-e-m-a som Martin Scorsese skulle uttrycka det.

Kylo Ren och Black Widow spelar huvudrollerna som Charlie och Nicole i det här skilsmässodramat. En mer korrekt titel kanske kan vara Divorce Story, men, nej, det låter ju inte riktigt lika trevligt.

Marriage Story är en tydlig homage till Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap. Ja, homage kanske är att ta i men den innehåller i alla fall en tydlig blinkning. Det flimrar förbi en tidningsartikel där Charlie och Nicole berättar om sina liv under rubriken Scenes from a Marriage. Om man har sett Bergmans tv-serie, vilket jag gjorde i somras som en del av mitt Bergman-projekt, så vet man att den inleds med att det görs ett ”hemma hos”-reportage hos Johan och Marianne.

En skillnad jämfört med Scener ur ett äktenskap är att Marriage Story inleds med att paret ska skiljas. Det sker i princip direkt. Jag blev tagen på sängen och undrade vad resten av filmen skulle ta vägen. Att ta del av en skilsmässa kändes kanske inte som världens roligaste torsdagskväll.

Jag hade återigen fel. Visst, Marriage Story är bitvis jobbig och innehåller personer som är självcentrerade och beter sig illa mot varandra trots att de kanske försöker att inte göra det. Och så finns det även en del personer som beter sig illa och faktiskt vill göra det för att tjäna pengar… *host*skilsmässoadvokater*host*. Påminn mig om att inte gifta mig och sen skilja mig i Los Angeles. MEN filmen innehåller även värme, mänsklighet och humor (ibland dråplig, ibland svart) som fick mig att skratta flera gånger.

Förutom Scarlett och Adam hittar vi en del guldkorn bland birollerna. Ta bara Laura Dern som powerhouse bitch i form av just en sån där skilsmässoadvokat som du inte vill ha på andra sidan bordet i konferensrummet på tolfte våningen.

Ray Liotta! Ray Liotta är helt oigenkännlig. Jag tänkte att ”hmmm, det där ser ut som Ray Liotta” men det är ju inte Ray Liotta, eller hur? Jag fick samma känsla som när jag såg Jakob Eklund i En komikers uppväxt. Jo, det var alltså Ray Liotta och han var riktigt bra som motståndare/medspelare till Dern. Gamle Alan Alda är också med på ett hörn som en snällare advokat och bidrar med lite mänsklighet bland all cynism. Det var dock lite sorgligt att se skakningarna som en följd av hans Parkinsons.

Mot slutet av filmen satt jag mest och njöt och fick tårar i ögonen när Driver gjorde en sånginsats samt läste ett brev högt för sin son. Förutom Scener ur ett äktenskap går mina tankar även till filmer som Kramer vs. Kramer och Blue Valentine. För egen del tycker jag dock Marriage Story slår dessa filmer på fingrarna eftersom det här finns insprängt en hel del humor mitt i allt det bittra och bitterljuva. Ja, det slutar givetvis bitterljuvt som det ska.

Jag tycker detta är Noah Baumbachs bästa film tillsammans med The Squid and the Whale av de jag har sett. Jag tror bestämt jag får kolla in flera av hans filmer då missat en hel del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019 Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg