The Fly (1958)

23 januari, 2013 10 kommentarer

FluganTitel: The Fly (Flugan)
Regi: Kurt Neumann
År: 1958
IMDb | Filmtipset

Igår handlade det om en muterad jätteödla. Idag handlar det om nåt mindre med sex ben. Bzzzz bzzzzz… Jag såg och skrev om Flugan i februari 2005. Sen dess har jag sett fler filmer med Vincent Price och han har blivit något av en favorit. Kanske blir det ett litet tema med fler Vincent Price-filmer framöver. Vi får se.

Originalet till David Cronenbergs version från 1986 handlar även den om en forskare som försöker åstadkomma teleportering av först föremål och sedan levande varelser. Det ultimata testet blir förstås att pröva själv. Synd då att en fluga råkade slinka med in i maskinen… muahahaha.

Ja, haha, vad ska man säga. Det här är faktiskt ett exempel på en film då remaken bättre. Originalet är dock inte dålig. Bitvis är det underhållande men filmen lite för blek och det tar för lång tid innan det blir riktigt spännande. Den är annorlunda uppbyggt om man jämför med remaken. Här utspelas större delen av historien i form av en återblick. Det hela börjar med ett mystiskt mord och sen får man se vad som ledde fram till det.

Problemet är som sagt att det tar lite för lång tid innan återblicken börjar och första delen av historien är helt enkelt inte tillräckligt spännande, kanske för att jag förväntade mig en skräck/sf-film redan från början. Dock är Vincent Price med mest i det partiet, vilket förstås är positivt. Price gör en engagerad insats trots filmens b-stämpel, och det ju är beundransvärt. Nåväl, när väl vi får se vetenskapsmannens experiment, och experiment som går fel, väldigt fel, några roliga specialeffekter etc så blir det underhållande. Bra på riktigt blev det faktiskt under en jakt för att fånga in en viss fluga. Det hela mynnar ändå inte helt oväntat ut i en helt ok trea. (Oj, titta! Uttrycket ”helt ok” var populärt redan för åtta år sen. 😉)

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

Godzilla (1954)

22 januari, 2013 7 kommentarer

GodzillaTitel: Godzilla (Gojira)
Regi: Ishirô Honda
År: 1954
IMDb | Filmtipset

Ni vet väl att det kommer en ny Godzilla-film nästa år, va? Varför det frågar jag mig? Fast i och för sig, en sämre film än Roland Emmerichs Godzilla från 1998 med Matthew Broderick är ju svår att hitta. Hmm, nu ser jag också att Gareth Edwards (som ligger bakom Monsters) regisserar och Frank Darabont m.fl. skrivit manus. Intressant! Här kommer en gammal recension av det japanska originalet Gojira. Ordet gojira är förresten ett teleskopord bildat av gorira (gorilla) och kujira (val).

Då har jag sett det japanska originalet om jätteödlan Godzilla, en dinosaurie som levt gömd i havsdjupen men som tvingas upp till ytan pga av strålningen från provsprängningar med atombomber och som på köpet muterat, blivit 50 meter hög och fått radioaktiv andedräkt. Kurosawa-bekantingen Takashi Shimura spelar professorn som anlitas som expert. Själv vill han främst forska på den unika varelsen och låta den leva. Samtidigt är en forskare (Akihiko Hirata) en fasansfull kraft på spåren som skulle kunna användas för att ta kål på Godzilla. Forskaren vill dock hålla det hela hemligt för att hindra att vapnet hamnar i felaktiga händer.

Mmm, kul att se en sån här klassiker. Den har tyvärr åldrats en hel del när det gäller specialeffekterna. Det är ändå hyfsat bra gjort trots att det känns som om filmen stannar upp REJÄLT när det är dags för actionscener. Vissa scener upprepas gång på gång. Filmen är alltså som bäst mellan ”actionsekvenserna” då vi får se en intressant historia med bra skådespelarinsatser (om man är van vid ett visst mått av ”japanskt” överspel, främst från kvinnor). Både professorn och forskaren förmedlar samhällskritik med sina dilemman. Ska de använda sin kunskap för att hjälpa till att döda monstret? Monstret som bara reagerar instinktivt pga något som människan gjort.

Filmen är alltså helt ok i den lilla skalan, när det handlar om människorna och hur de ska agera i situationen. Kritiken mot hur världen såg ut vid den här tiden är tydlig. Det här var bara nio år efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, och ett monster med radioaktiv andedräkt känns som en ganska självklar koppling. Det allra bästa med filmen var MUSIKEN. Fy fan, det här är det bästa soundtrack jag hört på länge. Huvudtemat som spelas under förtexterna är mystiskt till en början, sen pampigt och med härligt stegrande intensitet. Även ett skönt melankoliskt munspel direkt efter huvudtemat. Men filmen som helhet kan inte få mer än en trea.

3-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , ,

Peeping Tom

20 december, 2012 8 kommentarer

Peeping TomTitel: Peeping Tom
Regi: Michael Powell
År: 1960
IMDb | Filmtipset

Filmer som förstör regissörers karriärer, och ibland orsakar filmbolagskonkurser, finns det en del av: Michael Ciminos Heaven’s Gate, Francis Ford Coppolas One from the Heart för att nämna två. Peeping Tom avskyddes av kritiker och gjorde inte heller nån succé hos publiken när den kom 1960. Innehållet var alldeles för kontroversiellt för den tidens Storbritannien.

I denna film som sabbade karriären för engelske regissören Michael Powell får vi ta del av seriemördaren Marks liv. Han är besatt av kameror och filmar sina mord. När han inte tar livet av kvinnor lever han ett tillbakadraget och blygt liv och jobbar i en filmstudio.

Av Powells andra filmer har jag tidigare nog bara sett en tror jag: A Matter of Life and Death, som fick precis godkänt av mig. När det gäller Peeping Tom så är det en klart annorlunda film, säkert än mer annorlunda på sin tid skulle jag tro, och förmodligen en av anledningarna till att kritiker och publik sågade den vid fotknölarna när den kom. Här finns ingen självklar hjälte utan det är mördaren som är huvudpersonen och man kan inte låta bli att, efter ha fått reda på mer om honom, känna en viss sympati trots hans brott.

Huvudrollen spelas av en tysk skådis vid namn Karlheinz Böhm och trots att han ska föreställa engelsman talar han engelska med en svag tysk brytning. Det lustiga är att det på nåt sätt passade in mer i karaktären. Böhm är faktiskt riktigt bra i sin roll och är, vilket den tyska brytningen bidrar till, smått obehaglig och slemmig med sin dubbelnatur (blyg/tillbakadragen och mördare).

Ett problem filmen har är att den inte är spännande eller läskig. Som drama funkade den lite bättre men, som sagt, en konstig film som jag inte blev riktigt klok på. Sen tyckte jag Anna Massey som spelade Marks ”kärleksintresse” var rent ut sagt dålig faktiskt. Hon kändes bara löjlig (läs: man hoppas att Mark ska ta livet av henne) och alldeles för gammaldags på nåt sätt. Det tog bort en del av känslan . Jag tycker ändå det var tillräckligt intressant för att ge den godkänt.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Sinister

12 december, 2012 25 kommentarer

SinisterTitel: Sinister
Regi: Scott Derrickson
År: 2012
IMDb | Filmtipset

De gånger jag har varit med på Filmspanarnas månatlig träff med biofilm och efterföljande pubhäng så konstaterar jag att vi hittills sett filmer inom följande genrer: Drama, Action, Science Fiction, Dokumentär och… Tim Burton-fantasy. Nu var det dags för SKRÄCK. Muahahaha. Eftersom det handlade om just skräck så hade SF bara sena visningar att erbjuda så vi fick vända på ordningen (pub först, film sen) men det kändes passande med tanke på att skräck väl hör natten och mörkret till.

Om man skriver in ordet ”sinister” på Googles översättningssida får man upp de svenska orden ”olycksbådande”, ”lömsk”, ”ondskefull” och ”vänster”. (Sinister är tydligen vänster på latin och motsatsen, höger, heter dexter och dessa ord används inom medicinen, därav namnet på tv-serien Dexter. Så, då har jag lärt mig nåt nytt idag med. :)) Sinister är en olycksbådande, lömsk och ondskefull film, japp, det stämmer. Dessutom är den för jävla läskig. Till vänster om mig satt Fiffi och skrek ”Åh, fy fan!” med jämna mellanrum. Till höger satt Joel med händerna uppdragna framför ansiktet för att ta skydd mot nästa hoppscen. Själv satt jag på helspänn, skruvade på mig av skönt bubbligt rysobehag. Eller hoppade typ en meter upp i luften.

Ethan Hawke spelar författaren Ellison som skriver faktaböcker om bestialiska mord. Nu är det inte bara skildringar av vad som hände rätt upp och ner, nej, Ellison ska också sätta polisen på plats genom att i princip göra om utredningen och komma fram till att man tagit fast fel mördare. För tio år sen var han en celebritet då han hade en bästsäljare men nuförtiden är han på dekis. Med sin familj flyttar han till ett nytt hus för att få inspiration till en ny bok. I huset har ett ohyggligt familjemord begåtts. Mamman, pappan och två barn har mördats och familjens tredje barn är spårlöst borta.

När Ellison går upp på vinden i huset hittar han en låda med Super 8-film med familjevänliga titlar som Family Hanging Out, Sleepy Time och Lawn Work (ooooh, det här var nog den läskigaste). Filmerna är långt ifrån familjevänliga utan är snuff movies där familjer mördas framför kameran. Ellison börjar nysta i det hela och upptäcker samband mellan morden. Samband som gör att han börjar frukta att han just flyttat till FEL hus. Muahahaha.

Jag insåg precis att den här filmen delvis är en found footage-film och att jag faktiskt gillar den. Men det kan bero på att just found footage-biten bara är en del av filmen, och en helt naturlig sådan. Här finns inga konstiga moment där man bara tänker ”varför håller de fortfarande på att filma!?!” eller ”släpp kameran och spring!!”.

Sinister bygger upp stämningen relativt långsamt. Den med jämna mellanrum återkommande Super 8-filmen Family Hanging Out ger en obehaglig stämning hela tiden. Vi känner att nånting är väldigt fel, och att man inte skulle vilja bosätta sig i det där huset. Förutom att vara en ren skräckis så är det också en ganska bra film i övrigt. Ellison kämpar med sin bok, han dricker (whisky) för att få inspiration/hålla ångesten borta. Han och frun bråkar om hans jobb och hans böcker och hur det påverkar barnen. Framförallt är Sinister dock en skräckis.

Jag tyckte det var en härlig känsla att se den här filmen, och speciellt att se den på bio i en fullsatt salong där alla är på helspänn. Det var lite som att vara på tivoli och åka en superläskig berg-och-dal-bana. Bitvis hade jag rysningar i hela kroppen. Vissa scener är långa utdragna skräckuppvisningar. Det förekommer en bogeyman kallad Mr Boogie och, I’ll tell you, det ansiktet vill du INTE se bredvid dig i sängen när du vaknar upp mitt i natten. Förutom rysarscener så får vi givetvis ett gäng hoppscener, men inte överdrivet många och de är alltid välförtjänta när de kommer. Man spelar inte bara plötsligt upp ett högt ljud utan det hela byggs upp bra.

En sak jag nästan alltid gillar är när personer i filmer försöker pussla ihop vad som har hänt genom att titta på filmer eller foton och hitta detaljer i dem. De spelar filmerna fram och tillbaka för att upptäcka nån detalj som leder framåt. Just detta får vi även i Sinister. En annan positiv sak är att vi får se James Ransone (Ziggy från The Wire, yay!) som en polis som försöker hjälpa Ellison med sin ”utredning”.

Jag skrev på Twitter efter visningen att det här är den bästa skräckfilm jag har sett sen The Ring (remaken!) och det håller jag fast vid. Jag läste nu att manusförfattaren C. Robert Cargill fick idén till Sinister efter att ha haft en mardröm efter att sett just The Ring. Förståeligt. Det finns några smådetaljer som jag inte tycker funkar riktigt bra som t ex en ganska lång sekvens med barn som ska vara läskiga men inte är speciellt läskiga. Då tappade filmen sitt järngrepp om mig… men det var nästan bara skönt, haha.

Betyg hel
eller uttryckt i siffror 4/5

****

Nu tycker jag du ska kolla in hur högt de andra Filmspanarna hoppade: Filmitch, Jessica, Sofia, Fiffi och Joel (yay!).

Arkiverad under Betyg 4, Film, Found footage, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Snö – Død snø

28 november, 2012 22 kommentarer

När det bestämdes att nästa Filmspanartema skulle vara snö var Fargo den första film som poppade upp i min hjärna. Sen började jag tänka att det liksom är lite väl enkelt. Den är så självklar på nåt sätt. A Simple Plan hade också kunnat vara ett alternativ. Till slut bestämde jag mig för att trots allt göra det enkelt för mig så jag gick in på Google och sökte på ”snow film”. Den första film som visades på resultatsidan skulle jag skriva om. Den första som poppade upp var en julfamiljefilm från 2004 gjord för tv och kanalen ABC Family. Njaaaaeeee (se omslaget till vänster!!!). Jag tar nummer två istället. Det var den bosniska filmen Snijeg (Snö, förstås) från 2008, som var ett drama som utspelas i skuggan av kriget på Balkan. Njaaaeeee. Även om den låter lite intressant så får jag säkert inte ens tag i den. Fast det lustiga är att jag nu upptäckte att hela filmen finns att se på YouTube, kanske blir en titt vid nästa snötema ;).

Nästa film bland resultaten var Snow White and the Huntsman men det hade jag sett tidigare även om jag inte postat ett inlägg om den än så den underkände jag. Lite längre ner på resultatsidan hade sajten IGN listat sina tio favoriter bland filmer som utpspelas i snöiga miljöer. Den film jag slutligen såg som en del av det här snötemat var den film som låg etta på deras lista.

****

Titel: Død snø
Regi: Tommy Wirkola
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Död snö blev ganska uppmärksammad när den kom och jag måste erkänna att kombinationen zombiefierade nazister och den norska fjällvärlden kändes lockande. Men det blev aldrig av att jag såg filmen när den var aktuell. Det kan ha berott på att jag inte brukar vara så förtjust i varken skräcksplatter eller parodifilmer. Det finns undantag. Drag me To Hell är ett sådant undantag. Det är en rolig skräckkomedi som funkade perfekt för mig. Nu var frågan om Död snö skulle fungera.

Handlingen är enkel. En grupp äldre ungdomar, fyra killar och fyra tjejer, läkarstudenter i själva verket, ska spendera en helg i en ensligt belägen stuga. Om man inte fattar referenser till tidigare skräckisar med samma tema så har filmmakarna löst det genom att låta en av killarna vara en hopplös filmnörd som börjar droppa filmtitlar som Evil Dead redan innan vår stackars med aspirerande läkare nåt fram till stugan (eller hytte som man säger i Norge).

En av tjejerna är lite hurtigare än resten av gänget och hon ska gå på en egen hurtigrutt på ski till stugan över fjället. Gruppen börjar bli lite orolig när hon inte kommer fram. Vad kan ha hänt? Muahahaha.

Jag gillade Död snö redan från början. Jag vet inte om det kan bero på att jag fick en repetition av genrens alla kännetecken när jag såg The Cabin in the Woods för ett tag sen. Nu när jag var införstådd med hur det hela ska iscensättas så uppskattade jag det mer. Det man känner igen, det gillar man mer? Hur som helst, så är det ganska enkelt att räkna ut vem av tjejerna som kommer gå åt först, ja, om man nu bortser ifrån den stackars ensamskidåkande tjejen som inte ens kommer fram till stugan. Tror ni att den första som ryker är tjejen som har sex på utedasset med filmnörden? Men hur kunde ni gissa det?!

Ja, filmen är fylld med klichéer och referenser från andra filmer. Vi har t ex den klassiska sekvensen när en Stallone eller en Schwarzenegger förbereder sig för strid i en serie snabba klipp där man ser pistoler åka ner i hölster, knivar i slidor och spännen som knäpps. Det har vi även här, fast här är det motorsågar och yxor som ska tas fram göras klara för strid.

Det som är lite lustigt med filmen så här i efterhand är att jag inte kan minnas att man nånsin får en förklaring till varför nazisterna i filmer är zombier. De är liksom bara där, kvar i den norska fjällvärlden på jakt efter bybornas guld som de försökte stjäla vid krigsslutet.

Har snön nån speciell betydelse i filmen? Ja, det har den. För det första sätter den miljön. Snö på film är alltid mysigt. Det ger en speciell utsatt känsla, en känsla av storslagen natur eller lite mystik. Pga snön kan man även ha med några coola sekvenser där man åker snöskoter. Ni vet väl att även om man är desperat och letar efter sin försvunna flickvän så passar man givetvis på att göra lite trickhopp med skotern. Dessutom får vi lära oss hur man gör skillnad på upp och ner om man hamnar i en lavin. Och sen är ju blod väldigt snyggt mot den kontrasterande vita snön!


eller uttryckt i siffror 4-/5

****

Läs nu vad andra Filmspanare har att säga om snö:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Have you forgotten
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Mode + Film
Filmitch
ExceptFear
Flmr

Arkiverad under Betyg 4, Film, Komedi, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Descent

30 oktober, 2012 8 kommentarer

Titel: The Descent
Regi: Neil Marshall
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Innan jag såg The Descent hade jag hört en hel del om den men jag trodde inte en ”simpel” skräckis skulle vara nåt speciellt. Av Neil Marshall såg jag senare Doomsday och Centurion men jag har ännu inte sett hans debut Dog Soldiers men det kanske blir av snart.

Filmen handlar om ett gäng tjejer som brukar ses nån gång (typ) om året och göra äventyrsresor (typ). Den här gången är det dock lite annorlunda eftersom en i gänget, Sarah (Shauna Macdonald), har varit med om en tragisk olycka. Tjejerna, med äventyrsledaren Juno (Nathalie Mendoza) i spetsen, beger sig i alla fall ganska glada i hågen ner i en rolig grotta… full med muterade neandertalare visar det sig. Oops. Ja, ett äventyr blir det.

Det börjar som en korsning av nån såpa som går på trean eller fyran och en halvbra Stephen King-film. Jag kan tycka att början när tjejerna träffas i stugan i skogen var lite väl sprallig. Men efter det blir det bara bättre. När man väl har sänkt ner sig i grottan så infinner sig en ”mysig” stämning. Här lyckas filmmakarna skapa en bra instängd känsla. Och just det faktum att vi fick träffa vissa av karaktärerna i inledningen gör att det finns en spänning mellan dem. Detta blir speciellt tydligt i slutet, som jag gillar.

Ja, jag kan bara konstatera att filmen överraskar mig. Utan några konstigheter och med ganska enkla medel (och ingen hyperbudget) så har regissör Neil Marshall & Co lyckats få till en bra rysare. Bitvis känns vissa av skådisarna lite såpaaktiga kanske, men inget som tar för mycket fokus från den stämning som byggs upp mha ett snyggt ljus- och färgsatt foto och krypande musik. I grottan har man ju ett ganska annorlunda ljus, ja, inget alls egentligen förutom det som våra äventyrerskor har tagit med sig. Detta utnyttjar man dock på ett bra sätt genom att använda det ljus som finns för att skapa stämning och en del snygga scener.

Sen kom jag att tänka på Dario Argentos filmer där det brukar förekomma mycket grönt och rött. Så var det här med. Snyggt. Vad det röda var för nåt kan ni ju gissa… muahaha. Nåt jag gillade var att man faktiskt tog ut svängarna en aningen när det gäller fajterna med monstren. Det blev lite splatter och tjejerna blev stenåldersbrutala. Riktigt uppfriskande. Jag knöt liksom näven i luften och skrek ”yeah!” när ett monster fick en välförtjänt yxa i skallen. Haha, ja, jag gillade filmen, den blev faktiskt bättre och bättre. Efter en lite svag start kanske, så tog den sig och det räcker till en svag fyra. Om man vill se en rysare som faktiskt ger lite rysningar och innehåller några bra hoppscener så rekommenderar jag den.

4-/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Invasion

2 september, 2012 10 kommentarer

Titel: The Invasion
Regi: Oliver Hirschbiegel
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Då var det var dags att se ytterligare en filmatisering av Jack Finneys sf-roman The Body Snatchers. När en rymdskyttel kraschar tar den med sig en ovälkommen besökare, en mystisk organism som tar över människor och gör dem till själlösa robotar. Själva bytet sker under REM-sömnen så det gäller alltså att hålla ögonen öppna, och den här gången ser vi Nicole Kidman och Daniel Craig när de försöker att inte somna. Regin står tyske Oliver Hirschbiegel för. Handlingen är sig lik från de andra filmerna med några små men på ett sätt ganska avgörande skillnader.

Ah, jag kan inte hjälpa att gillar det här. Jag hade hört en del dåligt om filmen men jag tycker man har fått till en bra stämning här. Vem kan man lita på och vem kan man inte lita på? Nicole är bra på att förmedla en desperat stämning. Hon springer omkring och är supersnygg i matchande kläder och försöker att hålla sig vaken. Ibland behövs det inte mer.

3/5

Då återstår bara Abel Ferraras Body Snatchers för att kvartetten Finney-filmatiseringar ska vara komplett. Här hittas mina recensioner av de andra versionerna av Finneys roman:

The Invasion of the Body Snatchers (1956)
The Invasion of the Body Snatchers (1978)

Hos Voddler går det att se The Invasion.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Prometheus

7 juni, 2012 15 kommentarer

PrometheusTitel: Prometheus
Regi: Ridley Scott
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Ok, jag börjar med att ta handlingen i korthet om det finns några som läser detta som inte har hört talas om filmen tidigare. 😉 Jag kan väl säga att jag själv varit i det närmaste asketisk när det gäller att kolla på trailers/teasers eller läsa om filmen. Så jag visste faktiskt inte speciellt mycket om handlingen när jag till slut lyckades se filmen. En grupp arkeologer hittar grottmålningar i Skottland som får dem att tro att svaret på gåtan om människans skapelse finns nånstans ute i universum, nånstans hos the cosmic lords. Ett rymdskepp, Prometheus, skickas iväg för för att försöka hitta källan till detta mänskliga liv. Med på skeppet finns bl a Elisabeth Shaw (Noomi Rapace) och hennes partner Charlie Holloway (Logan Marshall-Green). Under den långa resan så är besättningen försatt i kryosömn och skeppet sköts av androiden David (Michael Fassbender).

Om ni fortsätter läsa nu så får ni räkna med rejäla spoilers bara så ni vet.

Början av filmen får mig inte hookad direkt. Jag vet inte, men jag gillade inte direkt de inledande helikopterbilderna från Island till toner av en ganska pompös och smörig musik. När det sen dök upp en datoranimerad jättealbino som äter nåt olämpligt och faller ner i en forsande älv så kände jag att filmen inte var på väg i rätt riktning. Efter den obegripliga (innan man sett hela filmen alltså) inledningen så börjar dock filmen på riktigt. Ganska snabbt är vi ombord på Prometheus där roboten David sköter ruljansen samtidigt som han spelar basket och kollar på Lawrence av Arabien.

Fassbender gör en strålande insats som konstgjord människa. Jag har läst att Fassbender medvetet inte tittat på Alien från 1979, där Ian Holm gör en obehagligt bra gestaltning av roboten Ash, för att inte låta sig bli påverkad. Istället har han tittat på Ridleys Scotts Blade Runner där tydligen Sean Young inspirerade honom. Nåväl, jag tycker faktiskt påminner en del om Ian Holm. Båda har samma upprätta och korrekta stil.

En sak som inledningsvis störde mig lite var designen på Prometheus, främst innandömet. I Alien är skeppet Nostromo ett skitigt och slitet fraktskepp. Ombord på Prometheus är det rent och snyggt à la Star Trek. Det kändes inte speciellt spännande men efter ett tag släppte jag det och tyckte bara det var snyggt. Nåt jag älskade direkt är designen av miljöerna på den måne, LV-223 (alltså inte LV-426 som ju Nostromo så olyckligt landar på), som Prometheus har som mål. Jag älskar Alien-världen och H.R. Gigers design av den. Ingenjörernas rymdskepp är en vacker skapelse. När man är inne i skeppet är känslan att vara inne i magen på en gigantisk larv. Ingenjörerna (the Engineers på engelska) är vad Shaw och Holloway kallar de utomjordiska varelserna som möjligen är upphov till Jordens mänskliga liv.

Hur sköter sig Noomi? Helt ok eller t.o.m. bättre än så skulle jag säga. I början kunde jag störa mig, eller känna att jag satt och lyssnade, på hennes svenska brytning. Detta speciellt eftersom Shaw som barn pratade med en extrem brittisk engelska vilket vi får se i en flashback-scen. Men efter ett tag så hade både jag och Noomi helt gått in i rollen och från och med det tycker jag hon gjorde ett superjobb. Speciellt under de obehagliga självoperationsscenerna. Burr. Noomi blir alltså bättre ju längre filmen fortskrider. När hon får spela fysiskt och desperat är hon grym. Språket är fortfarande ett litet problem. Hennes engelska är inte tillräckligt bra, så är det bara.

Manusmässigt som en film för sig så håller nog inte Prometheus toppklass, men Alien-kopplingen gör att jag älskar den ändå. Storyn är och balanserar på gränsen till det flummiga med sitt ”människans ursprung kommer från rymden”-tema. Jag kommer att tänka på filmer som Mission to Mars och Nicolas Cage-flumfilmen Knowing. Men jag tycker nog Scott och hans manusförfattare håller sig på rätta sida av flumgränsen. För övrigt ser jag filmen som en ren prequel till Alien. Scott får säga vad han vill om att det är en film som står helt för sig själv och bara har samma DNA som Alien. Anledningen till att jag får gåshud (se nedan) är att just kopplingen till Alien.

Vissa av karaktärerna känns inte klockrena. Jag tycker att Vickers (Charlize Therons) inte känns genomarbetad och twisten med att Peter Weyland visar sig vara hennes far rinner bara ut i sanden. Dessutom är ju just det den scenen där Vickers ”överraskande” säger ”…father” med den vanliga konstpausen överanvänd i filmvärlden.

Jag är inte heller helt hemma med Shaws backstory, vad är det som driver henne? Jag tycker inte hennes ”tro” räcker på nåt sätt. Vi får se en kort scen med hennes far som känns onödig trots att den försöker förklara vad som format Shaw. Holloway? Ja, han känns lite blek som karaktär. Han framstår mest som en pajas med sin attityd och sina flip-flops.

Om man är en Alien-fan som jag och precis har sett om framförallt ettan så får man en riktigt härlig belöning främst i slutet av Prometheus. Jag talar om stolen Space Jockey sitter i och när skeppet lyfter i slutet. Här fick jag gåshud. Så jävla coolt och dessutom är det nagelbitarspänning när Noomi och Charlize kämpar för sina liv efter att kapten Janek (Idris ”Stringer Bell” Elba från The Wire, yay!) beslutat sig för att offra sig genom att kamikaza Ingenjörens skepp.

Andra blinkningar till Alien är t ex uppvaknandet efter kryosömnen och den efterföljande frukosten runt ett runt bord i början av filmen. När man utforskar de gigantiska byggnaderna på månen så stöter även en av forskarna på lite gröngult slem som han fingrar på. Hmm, undrar vad det där slemmet kommer ifrån? Det finns även en scen där slangar och kablar hänger ner från taket i Vickers rum (efter att rummet som visade sig vara en livbåt kraschat på månen) och det påminner väldigt mycket om en scen från Aliens när man utforskar kolonin på LV-426. Dessutom så blir ju David halshuggen i slutet och det har vi ju sett både i Alien och Aliens/Alien³ där Ash respektive Bishop agerar utan kropp.

En sak som jag uppskattar med filmen är att Scott valt att inte använda så mycket CGI och rena green screen-scener. Visst, det förekommer mycket datoranimeringar men det allra mesta är inspelat i riktiga studiomiljöer eller riktiga utomhusmiljöer. Jag ställer mig dock aningen tveksam till Ingenjörerna. Jag tyckte inte de var speciellt intressanta som figurer och jag gillade inte heller att de var helt datoranimerade. Och varför fick den där Ingenjören som man väckte från kryosömnen fnatt och började döda alla han såg? Hmm, kanske det hade att göra med att Ingenjörerna nu vill ta kål på människan trots att de skapade dem (oss) från början. Å andra sidan så kanske vi kan se fram emot att få veta mer om dessa varelser i uppföljaren till Prometheus som ju troligen (?) kommer att komma.

Jag har några frågor om själva handlingen. Varför fick Charlie den där lilla svarta saken av David? Han dog och Shaw blev gravid med en Alien-sak. Förmodligen var det ett försök att få med sig hem en Alien-varelse? Vad i helvete hände i början av filmen? Jag antar att det var en Ingenjör på Jorden och att han gav upphov till livet på Jorden, och offrade sig själv på köpet.

När det gäller själva visningen så valde jag denna gång att se den i 2D och det kändes som helt rätt val. Jag ogillar verkligen de där 3D-glasögonen och 3D-upplevelsen ger inte mig nåt mervärde. 3D är bara irriterande och en gimmick. Så är det bara. Dessutom var det härligt tomt och gott om plats i salongen som i och för sig var inte var jättestor men den dög alldeles utmärkt.

En av de sista scenerna i filmen med Ingenjören vars bröst sprängs (och en ny Alien tittar fram) tycker jag hade kunnat komma som en trevlig efter eftertexterna-scen och belöning till oss som faktiskt sitter kvar hela eftertexterna. En ganska irriterande detalj var att medan jag satt kvar helt ensam i salongen så var personalen inne och tände men såg att jag satt kvar och så fick de släcka igen. Detta hände dessutom två gånger. Gah.

4/5

PS. Just det, en liten rolig grej är att jag visste att Guy Pearce skulle vara med i filmen, och jag såg hans namn under förtexterna. Men när filmen var slut så kom jag på att jag inte hade sett Pearce. Vilken roll gjorde Pearce? Sen insåg jag att det förstås var den gamle företagsledaren Peter Weyland gammelsminkad/cgi:ad till oigenkännlighet. Dessutom fick jag för mig att Weyland hade gjort David till en avbild av sig själv och det alltså var Fassbender som spelade Weyland. Det var ju så det var i Alien-filmerna där Bishop var en kopia av sin skapare.

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Inför Prometheus: Alien

23 maj, 2012 16 kommentarer

Titel: Alien
Regi: Ridley Scott
År: 1979
IMDb | Filmtipset

Jag bestämde mig ganska snabbt efter att jag hörde talas om Prometheus att jag skulle se om Alien-filmerna. Efter vad jag hade hört skulle Prometheus nämligen utspelas i Ellen Ripleys filmuniversum och det verkade vara en bra idé att låta sig sugas in i denna värld igen som uppvärmning inför sommarens stora film. Det hela blir ju inte sämre av att Alien-filmerna är personliga favoriter. Framförallt gäller det den första filmen som jag verkligen älskar. Eller snarare, jag älskade den när jag såg den senast vilket var ganska många år sen. Nu när jag skulle se om den, hur skulle den stå sig mot sig själv?

Det är lika bra att säga det direkt: läs bara fortsättningen på den här texten om ni har sett Alien och har den hyfsat i minnet.

Ja, jag fick svaret på min fråga ganska snabbt: Ridley Scotts Alien är fortfarande en suverän film. För det första så är musiken och kvaliteten på fotot strålande. Musiken är härlig klassiskt komponerad filmmusik med stråkar och inte syntar vilket ger helt rätt stämning (Jerry Goldsmith, god damn it). Inledningen med förtexterna som flyter ihop till ordet A L I E N är superduperspännande och stämningen sätter sig direkt.

En sak jag noterar när jag ser den den här gången att filmen är upplagd som en skräckfilm. Det är en ”helt vanlig” skräckfilm, det är bara det att den utspelas i rymden. Det finns några rena skräckfilmsscener som t ex när Ripley (Sigourney Weaver) och Parker (Yaphet Kotto) skickar iväg Brett (Harry Dean Stanton) för att hämta den bortsprungna katten Jones. Då var det plötsligt ok att vara ensam när man minuterna innan hade bestämt sig för att jobba i team om tre och tre. Det påminner ju lite om den klassiska ”nej nej gå inte ner för källartrappan”-scenen.

”I admire its purity”

Kanske den mest lyckade detaljen med den första Alien-filmen är designen på Alien-monstret. Det är en sagolik skapelse av schweizaren H. R. Giger. Alien är som ett urtida djur som alltid har funnits. Formen på bakhuvudet, svansen, tungan, allt. Äggen är så som de alltid har varit. Det är på riktigt. Det är det perfekta monstret. ”I admire its purity” som androiden Ash säger.

Apropå Ash. Vilken insats Ian Holm gör som android här. När man vet att han är en konstgjord människa redan när man ser filmen så lägger man märke till småsaker i hur han rör sig. Det handlar om små ticks, beslut han tar, eller hur han plötsligt sprintjoggar på stället innan han sätter sig i pilotstolen. Sen när han blir galen är han obehaglig. Och varför ta den där tidningen, rulla ihop den och sen försöka kväva Ripley istället för att bara strypa henne med händerna? Helt underbart.

Det där skeppet man hittar på planeten. Oj, vad det väckte tankar! Hur länge hade det legat där? Vad hade hänt? Man får inte veta nånting i princip. Space Jockey, man såg faktiskt att han hade snabel även i Alien precis som det sägs att han ska ha i Prometheus som tydligen utspelas ett gäng år tidigare. Fast är det en snabel? Det kanske är en syrgasslang eller en Alien i sin facehugger/spindel-form? Hur som helst, det är riktigt snygg design i dessa scener. Innandömet av skeppet var som att vara inne i en jättelik larv.

Några notiser om några av skådisarnas insatser. Navigatören Lambert (Veronica Cartwright) vet från början att de borde sticka ifrån den där planeten som de snappade upp ett nödanrop ifrån så fort som möjligt. ”Låt oss sticka härifrån” är hennes mantra. Hon uppfattas mest som gnällig och onödigt uppstressad. Men vi vet bättre. Yaphet Kotto? Vilken pondus, vilken kraft! Han regerar nere i skeppets undre regioner tillsammans med mjukingen och ja-sägaren Brett. Förresten, apropå Brett: när han skulle leta efter den där katten vid namn Jonesy så stannade han upp och lät droppande vatten rinna över sitt ansikte som om han stod i en dusch. Kanske längtade han efter en riktig dusch. Hur som helst, en märklig och udda scen på nåt sätt.

Och så slutligen Ripley som här inte har nåt förnamn. Hon framstår allteftersom filmen fortskrider som den enda vettiga personen. Hon tar helt enkelt befälet. Hon är så illa tvungen eftersom en efter en av de andra i besättningen går åt. Jag älskar verkligen hennes ansiktsuttryck när hon sitter i den lilla skytteln på väg bort från det stora fraktskeppet Nostromo som ska sprängas. Det uttrycker tanken ”Die, bitch! Die, bitch, die!” Och det gjorde bitchen ju… eller inte. Precis som det brukar vara i skräckisar så får vi en skön extrascen när vi alla ska tro att vi tagit kål på monstret/yxmördaren.

5/5

En liten fråga: Varför var Alien-monstret så passivt och liksom gömde sig ombord på skytteln när hon hade chansen attackera — jag ser alltid monstret som en hon även om jag hade kunnat skriva hen här om jag hade velat vara DN-politiskt korrekt. Ripley var ju bara nån meter ifrån men ändå låg Alien-monstret kvar hopklämd mellan kablarna i väggen?

Arkiverad under Betyg 5, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Profondo rosso

11 maj, 2012 16 kommentarer

Titel: Profondo rosso (Deep Red)
Regi: Dario Argento
År: 1975
IMDb | Filmtipset

Jag minns inte exakt vilka det var bland de filmbloggar jag följer men för ett tag sen dök det upp en del recensioner av Dario Argentos filmer. Svart Noir recenserade t ex min Argento-favvo Suspiria. Med anledning av det så kommer här en gammal recension av en annan av Argentos mest kända rullar, nämligen Profondo rosso.

Jag sett en av Argentos mest uppskattade filmer. Den utspelas i Rom där det hela inleds med att en synsk kvinna under en ”föreställning” plötsligt känner en persons tankar om mord och död. Strax därpå blir hon mördad. Mordet bevittnas av en engelsk pianist (David Hemmings) som sen, tillsammans med en journalist (Daria Nicolodi), försöker ta reda på vem som är mördaren.

Ja, det var riktigt skönt att åter stifta bekantskap med Dario Argento och hans filmvärld. Jag tyckte den här filmen började lite segt även fast det var ganska snyggt redan från början. Musiken är givetvis mysig; Goblin påminner om en skiva jag har med svensk 70-talsfunk med Janne Schaffer och Björn J:son Lindh (mycket bra med andra ord). Movies – Noir skrev i sin recension att han tyckte vissa delar av musiken inte var lika bra. Jag vet inte, jag tyckte det var bra hela tiden, främst den grymt funkiga basgången som spelades Spoiler när pianisten (Hemmings) besökte huset det ”spökade i” samt när Hemmings och journalisten (Nicolodi) var i skolarkivet och letade efter teckningar Spoiler slut. Underbart tycker jag.

Filmen påminner en hel del om Suspiria som jag dock tycker är snäppet vassare. Suspiria är en enda lång orgie i skön musik, stämning och ursnyggt bildspråk. Efter ett tag får vi även detta i Profondo rosso, främst när pianisten (Hemmings) besöker ett hus som det sägs spöka i. Men bitvis försöker den vara en deckare och då funkar det inte precis som Tenebre inte funkade, för mig alltså. Eller så var det så att jag inte hade fattat Argento riktigt när jag såg Tenebre.

Givetvis är det genomgående usla skådisinsatser och ett lövtunt manus. Och sen har vi det usla röstljudet och de usla röstskådisarna. Jag såg filmen med engelskt tal eftersom jag noterade att det var engelska som läpparna på skådisarna talade. Tyvärr hade tydligen delar av det engelska ljudspåret försvunnit så plötsligt snackade skådisarna italienska även fast deras läppar fortsatte tala engelska. Det är ju nästan så allt det här dåliga blir charmigt; men nej, lite stör det nog allt. Men, som sagt, stämningen är allt som oftast på topp, framför allt mot slutet. Och morden är ju som vanligt upplyftande.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Mysterium, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →