Musikdokumentärer är en genre jag gillar. Michael Jackson’s Journey from Motown to Off the Wall, i regi av Spike Lee, handlar om precis det titeln säger: om hur Michael klarade sig utan sina bröder, blev en soloartist och gav ut sin första riktigt egna skiva Off the Wall. Den stora behållningen med filmen, förutom att det svänger, är alla tidiga klipp på Michael och hans bröder, innan allt blev så konstigt. Under slutet av 70-talet gick Michael på Studio 54 i New York, dansade och var en glad gamäng. Jag får intrycket av en öppen och varm person. Dans är för övrigt en helt naturlig del av Michael och han har hämtat inspiration från bl a Gene Kelly, Fred Astaire och The Nicholas Brothers. Musiken i filmen svänger rejält och albumet Off The Wall är en klassiker med ett gäng starka låtar. Låten ”Working Day and Night” har starkt blås, fast det slår inte The Horny Horns förstås. Mot slutet blir filmen lite för kär i Michael och han hyllas som en Jesus-figur.
Jag har en hel hög texter som jag skrivit på andra forum innan jag skaffade den här bloggen, s.k. preblogg-texter. Med jämna mellanrum publicerar jag dessa texter här bara för att få allt samlat på ett ställe. Just nu har jag kommit till texter som skrevs i november 2005. I november brukar ju Stockholm Filmfestival äga rum och mycket riktigt handlar det idag om en film som jag såg på festivalen 2005.
Edmond är filmen om en desillusionerad man, spelade av en strålande William H Macy, i New York som plötsligt inser eller snarare plötsligt meddelar nåt han vetat länge: att han är less på sin fru, sitt liv… på allt. Efter att ha besökt en spåkvinna (spelad av snart 90-åriga (!) veteranskådisen Frances Bay) beger han sig ut på en bitvis våldsam odyssé i New Yorks undre värld bland sexklubbar, rånare, pimps och horor.
Det här var kanske inte den typ av film (det var tydligen en teaterpjäs från början) som jag förknippar med David Mamet direkt. Även om jag i och för sig inte har sett speciellt många filmer som Mamet stått bakom vare sig som regissör eller här bara som manusförfattare så känner jag ändå igen vissa ingredienser. Det är nåt med handlingen och hur folk agerar som påminner mig om en så olik film som The Spanish Prisoner. Det gäller t ex att ha koll på små detaljer i filmen som återkommer eller spelar en sorts betydelse mot slutet. Det vilar en lite märklig stämning över hela filmen som jag inte riktigt gillar. Den känns av nån anledning oengagerande, precis som The Spanish Prisoner för övrigt. Det är svårt att förklara.
Ok, vi bjuds ändå på en hel del scener med en svart humor där Macy dominerar, t ex när han envisas med att få växel tillbaka i ganska udda situationer – ”Can I have my ten back!”. Han har en naiv och barnslig inställning i vuxna situationer om man säger så och det blir roligt och visar väl att världen i stort handlar om pengar och inte, som Edmond verkar tro, om nån sorts ärlighet och rättvisa. Ett antal kända ansikten från antingen tv-serier (Vita huset och Nip/Tuck bl a) eller vita duken gör små roller. Jag tyckte alla passade ganska bra i sina roller förutom Julia Stiles som jag har svårt för. När jag såg hennes rollfigur såg jag inte hennes rollfigur utan jag såg Julia Stiles och tänkte att ”åh nej, ska hon vara med resten av filmen?!”. Nu var hon inte med så himla länge så det var lugnt.
En annan skådis jag inte imponerades av var Rebecca Pidgeon, som spelade Edmonds fru. Hon var direkt dåligt. Hon kändes inte som sin rollfigur utan som en såpaskådis på en dålig audition.
Nja, filmen var en märklig resa där handlingen liksom blev trögare och trögare. Det hela börjar dock ganska bra. Efter ett tag tar filmen en lite annorlunda vändning och då tänkte jag först att ”nja, nu blir det bara konstigt” men sen tyckte det var lovande ett tag igen för att till slut tycka att det blev varken eller. Haha, det var en film som är svår betygsätta.
Edmond, alltså Macys rollfigur, säger vid ett tillfälle att det vi är rädda för egentligen är det vi innerst inne önskar och då skulle man kunna säga att Edmond verkligen får det han är rädd för (eller alltså innerst inne önskar). Just den här poängen tänkte jag faktiskt inte på men efter en trevlig diskussion (min kommentar: undrar med vem? Kanske min bror?) efter filmen blev jag upplyst och insåg att det var precis vad som hände. Just denna slutpoäng är tillräcklig för att ge filmen godkänt (knappt) trots att den bitvis kändes lite spretig, märklig och saggig (vet inte riktigt vad det betyder men det känns som rätt ord).
Om visningen: Är det ok att be helt okända människor att hålla bra platser i mitten av en fullsatt salong, försvinna i en kvart för att sen dyka upp precis innan filmen börjar och då dessutom börja prassla med en prasslig plastpåse?
Villebråd verkade vara en typ av film som jag borde gilla, i alla fall på ytan och speciellt när man läser filmens synopsis.
En del av Malmö Filmdagar är att välja ut vilka filmer man ska se. Jag själv börjar med att gå igenom programmet och läsa distributörens beskrivning av handlingen. Det är en konst det där att med några korta rader sälja in en film. Det är även en konst av se förbi dessa rader och inte låta sig luras.
Det påminner mig förresten om när man läser igenom programmet för Stockholm Filmfestival, som för övrigt börjar närma sig med stormsteg nu när höstmörkret sänker sig över oss. De är roliga att läsa de där korta synopsisarna (ja, det heter så i plural).
I beskrivningen av Villebråd läser jag bl a ”Villebråd är Oscarsnominerade Agnieszka Hollands återkomst till hemlandet Polen efter en framgångsrik tid som regissör för serier som House of Cards och The Killing. Filmen har av kritiker jämförts med mordmysterier som Twin Peaks och Fargo”.
Hoppla! Nej, men den hamnar ju förstås på listan.
Villebård visade sig vara en snygg film och den hade en lagom mystisk handling som kretsade kring ett antal mordfall i skogarna utanför ett polsk samhälle. Påminner den om Twin Peaks? Nej, den har inte alls samma mysiga, otäcka, varma och blöta känsla.
I fokus är en gammal engelsklärarinna som bor tillsammans med sina två hundar ute på landet. När hundarna en dag försvinner spårlöst tar hon med sig hela skolklassen ut i de mörka skogarna för att gå skallgång. (Några av föräldrarna klagar efteråt.) Men några hundar hittar de inte. Senare hittas istället människor som vad det verkar blivit dödade av djur. Hur hänger allt ihop är väl frågan som ska få sitt svar.
Nja, det här var tyvärr inte speciellt engagerande. Jag kom aldrig in i handlingen. Jag lärde egentligen aldrig känna några av rollfigurerna, inte ens lärarinnan som ju är med väldigt mycket. Hon var en ganska mysig kvinna, lite barnslig men med en stark vilja. Men jag förstod nog aldrig henne.
Det fanns en massa andra bifigurerna som jag inte ens förstod vilka det var. Det fanns nån granne med stor näsa som verkade vara förtjust i lärarinnan. Det fanns en ung kvinna som jobbade i en klädbutik som verkade vara ihop med en ond man som hade nån sorts djurfarm i en betongbunker. Det dök upp en insektsforskare som lärarinnan blev ihop med vilket gjorde grannen svartsjuk. Eller? Då blev filmen plötsligt en sorts fars eller mustig komedi eller nåt.
Nej, filmen är för spretig, för otajt. Jag kände inte att det fanns några stakes. Jag antar att det var meningen man skulle ”heja på” lärarinnan, men jag vet inte, jag hejade inte på nån.
Att jag inte hängde med i handlingen kan ha berott på att jag var väldigt trött när jag såg filmen. Jag hamnade ibland i ett tillstånd där jag inte visste om jag drömde eller tittade på film. Eller så var det filmen som gjorde mig trött. Oavsett så funkade den inte. Berodde det på att den var gjord i en polsk stil som jag inte förstod eller var van vid?
Jag försöker sätta fingret på vad det var som inte funkade men jag känner att det är svårt. Så det kanske är lika bra att sluta och konstatera att detta inte var nån höjdare. Men ändå inte värdelös.
Villebråd har premiär idag fredag och den kan nog vara värd att se på bio för det snygga fotot. Sen om man kommer gilla filmens stil det vet jag inget om. Det är ju personlig smak det handlar om.
The Nile Hilton Incident har tydligen blivit något av en biosuccé i Frankrike då den under några veckor i somras låg på topp-10-listan där. Dessutom vann den juryns pris för bästa utländska film på Sundancefestivalen i vintras. I Sverige är det nog inte många som ens känner till filmens existens.
Vad jag kände till innan visningen, förutom dess existens, är att den var regisserad av Tarik Saleh, utspelade sig i Kairo, skulle vara ett sorts crimedrama och hade Fares Fares i huvudrollen som polis. Dessa fakta gjorde det ganska självklart att jag skulle se den nere i Malmö under filmdagarna.
Just Tarik Saleh har jag varit intresserad av under en längre tid. I slutet av 80-talet gick Saleh under namnet Weird och var graffitimålare. Bl a gjorde han tillsammans med Circle den stora målningen Fascinate i Bromsten, som jag cyklat förbi ett otal gånger. Den finns fortfarande kvar att beskåda.
2009 gjorde han den animerade dystopithriller Metropia som nog var lite väl dyster och blek för min smak.
The Nile Hilton Incident är en, som jag tyckte, tät kriminalare som utspelar sig i ett korrumperat Kairo. I Kairo, om man ska tro filmen, är allt korrumperat. Det är satt i system. Hela ekonomin är i princip baserad på korruptionen.
Fares Fares spelar Noredin, en polis och änkeman som får ta hand om ett fall där en känd sångerska blivit mördad. Noredin är lika korrumperad som alla andra och en del av systemet. Han verkar dock mer desillusionerad än andra, kanske beror det på att han inte verkar ha startat om sitt liv efter att frun gått bort. När han inte är på jobbet verkar han mest ägna sig åt att röka och titta på en tv som inte fungerar.
Fallet med den döda sångerskan får dock Noredin att vakna till av nån anledning. Han blir besatt av att ta reda på vad som faktiskt har hänt istället för ta emot en summa pengar från den misstänkte och sedan lägga ner fallet genom att konstatera att det var ett självmord. Men om Noredin inte insett att allt handlar om flos så kommer han inse det nu.
Jag gillade filmen en hel del. Jag tycker den ger en intressant inblick i hur det egyptiska samhället fungerar. Tariks Salehs egyptiska bakgrund gör att jag litar på det jag ser. Miljöerna känns autentiska, trots att filmen är inspelad i Casablanca.
Fares Fares gör en kanoninsats som polisen som tror han ska kunna göra rätt. Man har lagt till små detaljer kring rollfiguren som gör att han funkar. Han är besatt av sin frisyr och kammar håret noggrant varje morgon – och så har han en skön skinnjacka.
Att han blir besatt fallet får mig att tänka på en Laura, en film noir där Dana Andrews spelar en polis som blir förtrollad av det kvinnliga mordoffret. Och The Nile Hilton Incident har helt klart en del noir-vibbar över sig.
Filmen kanske inte är världens mest tempofyllda film och det tar möjligen för lång tid innan stämningen blir så tät som man skulle kunna önska. Jag tyckte ändå det fanns detaljer att uppskatta på vägen till den där konspiratoriska spänningen som till slut infann sig.
The Nile Hilton Incident har premiär nu på fredag (i Sverige, inte i Egypten) och jag rekommenderar ett biobesök. Det är inte så ofta man ser filmer som utspelar sig i Kairo.
The Captains är en dokumentär med Williams Shatner som handlar om honom själv och hans roll som Captain Kirk i Star Trek. Förutom att filosofera kring sig själv intervjuar Shatner även Patrick Stewart, Kate Mulgrew, Avery Brooks, Scott Bakula och Chris Pine om deras förhållande till kaptensrollen i de olika serierna och filmer.
Jag blev överraskad hur djupt filmen går. Men tar upp ganska personliga saker, om hur osäkra de var när de skulle ta på sig kaptensuniformen. Patrick Stewart t ex var livrädd för Hollywood. Men genom Star Trek lärde han sig ha kul på jobbet. Stiff upper lip-Patrick och amerikanerna i de övriga rollerna hade olika approach till hur man skulle bete sig on set.
Shatner berättar om hur han lite grann skämdes för att spela Kirk. Han kände att det var en lite fånig roll jämfört med låt oss säga Shakespeare. Men han lärde sig att det var helt ok. Bl a berättar chefen för företaget Bombardier att han började med teknik pga Star Trek. Visst, lite corny är det allt, men jag tror det var sant.
Shatner pressar Kate en del om hur det var att vara mamma och samtidigt spela in en serie under långa dagar. Han pressar henne t.o.m. lite väl hårt och det kändes som att han nästan försökte få henne att be om ursäkt och känna skuld. Hmmm, ja, det är skillnad mellan att vara man och kvinna i Hollywood fortfarande tror jag.
Shatner är otroligt självgod. Det förekommer t ex vissa avsnitt när han går omkring på ett convention och kör high-fives med besökarna. Men Shatner är en faktiskt en riktigt bra intervjuare, det ska jag ge honom. Han ställer en fråga och sen en följdfråga för att gräva djupare och låter inte en fråga förbli hängande i luften.
Bästa intervjun är helt klart den med Patrick Stewart. Det kändes att de kände varandra sen tidigare. Däremot blev det lite stel med Scott Bakula och Chris Pine kanske. Speciellt gällde det Pine som nog inte har så mycket gemensamt med Shatner.
Slutligen har vi Avery Brooks! Han var helt galen. Det hela påminde mig om när Philip Michael Thomas (varning: sången Magic Cookie kan sätta sig på hjärnan) intervjuades av Filip och Fredrik i kultserien High Chaparall. Istället för att svara på frågorna på normalt sätt så kör Avery istället med en improviserad jazzsång som även Shatner senare börja sjunga med i. Underbart. 🙂
Efter att jag sett filmen Om själ och kropp insåg jag att det som totalt gjorde filmen för mig var användningen av musik, eller faktiskt just en speciell låt i en scen. Då var det som att filmen talade till mig på fler sätt än bara det som man får från det visuella, dialogen och övrig handling. Den lyfte sig till nåt annat, nåt mer spirituellt kanske. Det visar väl på styrkan hos musik och dess magiska förmåga att skapa en känsla och stämning. Jag återkommer till låten i slutet av texten.
Om själ och kropp, eller Testről és lélekről som den ungerska originaltiteln lyder, är gjord av den kvinnliga regissören Ildikó Enyedi. Under visningen kände jag att det här verkligen var en europeisk film. Det finns en avskalad stil här som man inte ser i t ex amerikanska filmer, ja, nog inte heller i brittiska filmer. Den är långsam. Dialogen är sparsmakad. Filmens huvudpersoner säger inte speciellt mycket alls. Det förekommer inte några flashiga filmtekninska detaljer. Detta gjorde att det tog ett tag för mig att komma in i filmen.
Filmen handlar om två hjortar, en hane med en mäktig krona och en hona, som träffas ute i ett snöigt skogslandskap. De söker nåt att äta under det tunna snötäcket och släcker sin törst i den svarta strömmande bäcken. Hanen lägger vid ett tillfälle sitt huvud ovanpå manken på honan. Deras andedräkt hörs tydligt. Senare är hanen ensam men ser honan på avstånd. Varför håller hon sig borta?
Förutom dessa återkommande scener får vi även möta ett antal anställda på ett slakteri. Mária (Alexandra Borbély) är en nyanställd kvalitetsingenjör. Hon tar sitt jobb på största allvar. De övriga medarbetarna har svårt att närma sig henne. Mária har svårt för sociala sammanhang, eller man kanske ska säga att andra uppfattar henne som udda.
Endre (Géza Morcsányi) är en chef på slakteriet, mer socialt kompetent än Mária men ändå ensam. Av en slump upptäcker han att den dröm han drömmer varje natt är precis samma dröm som Mária drömmer. Vad betyder det?
Vilken dröm drömmer de? Jo, den om hjortarna förstås. 😉
Vad var poängen med att filmen utspelar sig på ett slakteri, och att i detalj under en lång scen visa upp hur slakten går till? Jag ser ingen koppling till slakteriet och resten av handlingen. Filmen hade lika gärna kunnat utspela sig på ett vanligt kontor.
Jag kan tycka att det var lite överdrivet och samtidigt förenklat hur man skildrade Márias udda sociala stil. Lite av en karikatyr. Samtidigt gav det upphov till en del komiska situationer och scener.
Jag tyckte länge filmen var bra men inte mer. Mot slutet brann den dock plötsligt till rejält. Den blir spännande, bisarr, sorglig och absurd på samma gång. Och nu återkommer jag till musiken och den speciella låten, ”What He Wrote” av Laura Marling.
Tidigare i filmen har Mária gått till en musikaffär för att köpa musik som kan få henne att fungera bättre i sociala sammanhang och speciellt i kärleksrelationer. En tjej som jobbar i butiken tipsar henne om sin egen favoritlåt när det gäller kärlek. Fast grejen är att låten är ett melankoliskt sorgeverk som Mária i princip tvingas stänga av för att inte överväldigas av för starka känslor. Mária verkar inte ha nåt filter eller nån spärr att aktivera utan berörs i sitt inre på ett smärtsamt sätt. Intressant tips från hon som jobbade i butiken. Hon kände uppenbarligen inte riktigt på samma sätt inför låten.
I filmens slutskede används alltså låten på ett perfekt sätt under en dramatisk scen, och då uppstod under några minuter filmisk magi. Det jag uppskattade mest var kanske hur scenen inte alls gick som jag hade väntat. Eller snarare, jag visste inte riktigt vad som väntade men det var både dramatiskt, intensivt, sorgligt och roligt på samma gång. Bra gjort. En ny form av svart må-bra-humor kanske.
Det är hyfsat nära en fyra men jag tyckte slutet kanske knöt ihop säcken lite väl enkelt när det gällde vissa saker.
Om själ och kropp har premiär idag fredag och jag rekommenderar den helt klart.
Igår skrev jag om Victoria & Abdul, en film som jag tyckte innehöll en del märkliga aspekter, saker som helt enkelt inte funkade. Men där fanns ändå en i grunden bra komedi. Neruda fann jag också vara en mycket märklig film. Problemet var bara att här fanns inga som helst förmildrande inslag. Filmen var mer eller mindre en plåga från början till slut.
Jag visste ingenting om huvudpersonen, Pablo Neruda, den chilenske poeten och politikern, och inte heller gjorde filmen mig sugen på att reda på mer. Då känns det som en ganska misslyckad biopic.
(Pablo Neruda var ett taget namn och egentligen hette han Ricardo Eliécer Neftalí Reyes Basoalto. Ja, Pablo Neruda var ju lite enklare.)
Filmen Neruda utspelar sig 1948 och är baserad på verkliga händelser. Den skildrar hur Neruda och hans fru tvingas gå under jorden eftersom Neruda riskerar att arresteras, kommunist som han var. Så småningom väljer Neruda att försöka fly landet. Oj, vad spännande det låter.
Filmen är bisarrt klippt. Mitt i en dialog så har plötsligt de som pratar med varandra flyttat sig 10 meter och sitter på verandan istället för inne vid köksbordet. Och det sker utan nåt klipp i dialogen. Detta märkliga grepp störde mig enbart. Vad var poängen? Om jag tänker på andra inslag i filmen får jag för mig att det kanske skulle poängtera att hela filmen bara var en enda iscensättning som inte alls behöver vara sann. En sorts metakommentar på sig själv. Inte vet jag.
Metainslag var det. Filmen leker med olika genrer, främst film noir. Som så ofta i film noir så förekommer det en berättarröst, in absurdum. Det är Gael García Bernals polischef som envisas med att delge oss sina innersta tankar. Bernals rollfigur är alltså polis, heter Óscar, är på jakt efter Neruda. Det enda Óscar hittar är kvarlämnade pocketböcker, deckare, som Neruda lämnar efter sig som små påskägg. Meta. Åh, vad smart, vad meta. Skit på dig.
Rollfiguren Óscar känns nästan lika patetisk och ointressant som Neruda själv. Här hade vi verkligen en odynamisk duo. Jag ställer mig även frågan om Óscar i sjäva verket enbart existerade i posören Nerudas egna medvetande?
Mot slutet av filmen får vi även en känsla av västern när vår ”hjälte” på hästryggen och i snö försöker ta sig igenom ett bergspass i Anderna. Neruda har en poncho som fick mig att tänka på The Man with No Name. Ingen cigarr dock. Eller hade han det? Jag minns inte.
Vem var Neruda? Vad vill filmen säga om Neruda? Jag förstår inte om filmen är en satir eller vad den är. För mig verkade filmen säga att han var en bluff och ett svin som led av en narcissistisk personlighetsstörning. En sån person funkar inte för mig som huvudperson i en film, i alla fall inte den här gången.
Filmens regissör heter Pablo Larraín och jag har faktiskt sett en annan film av honom och det är No där Gael García Bernal har huvudrollen. När jag läser min text om No så ser jag att även då noterade den märkliga klippningen där personerna byter plats men att dialogen bara fortsätter. Tydligen är detta grepp nåt som regissören är väldigt förtjust i och det används så mycket att det mest blir fånigt. Döda dina älsklingar säger jag!
Jag ser nu att Larraín även gjort biopicen Jackie och jag blir ju lite sugen på att se den för att se om jag ogillar den lika mycket som Neruda. Måhända är Larraín något av en vattendelare som regissör? Han har i alla fall en speciell stil.
Neruda har premiär nu på fredag och jag kan bara säga att du gör bäst i att hoppa över filmen.
Victoria & Abdul var en positiv överraskning för mig. Jag trodde filmen skulle vara ett seriöst brittiskt kostymdrama om mötet mellan två kulturer. Inget fel alls med ett brittiskt seriöst kostymdrama. Jag brukar nästan alltid gilla den typen av filmer. Men det är alltid kul att bli överraskad för Victoria & Abdul är nämligen mestadels en komedi.
På ålderns höst är Victoria en ensam kvinna som låter sig styras av sitt hov. Mest ser hon fram emot fina middagar där hon snabbt kan trycka i sig rätt efter rätt innan hennes gäster hinner blinka.
En dag dyker två indiska besökare upp under en sådan middag för att överlämna en sorts hedersgåva, ett litet indiskt mynt. Av nån anledningen väcker den ene av besökarna Victorias intresse och Abdul Karim, som han heter, blir något av en jourhavande vän för Victoria. Hovet ser inte med blida ögon på deras vänskap men låter henne hållas, tills vidare.
Det här är en väldigt märklig film men jag kan inte neka till att jag hade roligt under visningen. Det märkliga ligger i relationen mellan Abdul och Victoria. Hur Abdul av nån anledning avgudar Victoria. Hur Victoria av nån anledning vill lära sig om islam och lära sig prata och skriva urdu.
Nu har inte jag läst på om de verkliga händelser som filmen bygger på, men nåt skavde här. Victoria verkar helt bortkommen när det gäller det brittiska imperiets härjningar men allt Abdul säger litar hon blint på. Att varken hon eller övriga delar av hovet inte heller har koll på hur muslimska kvinnor klär sig kändes inlagt för komisk effekt. Samtidigt visste några av hovets medarbetare vad en burka var när det passade för rolig replik. Som sagt, här fanns det en del som skavde på ett anakronistiskt sätt, som t ex ett skämt om hur det är svårt att skilja på två kvinnor klädda i burka. Märklig film.
Och ändå, trots det märkliga, så hade jag kul under visningen. Det som lyfter filmen för mig är framställningen av det absurda tillståndet som ett kungahus är. Vi har ett hov som trippar omkring på tårna för att tillfredsställa sin drottning, samtidigt som de är livrädda för vad hon ska hitta på.
Vad pågår bakom kulisserna? Vad krävs för att driva ett kungahus? Här får vi oss lite härlig farsartad hovhumor till livs, och jag tyckte det var njutbart roligt. Här fanns även inslag av sorg och melankoli då Victoria verkligen är helt ensam, isolerad och oförmögen att ha normala relationer till nån.
För min del hade filmen helt kunnat fokusera på denna aspekt, hovet vs drottningen, och skippat relationen med Abdul eftersom den relationen ofta kändes krystad och sentimental på ett tillgjort sätt.
När jag läser på om filmen ser jag att det faktiskt är en uppföljare till Mrs Brown från 1997. Även i den filmen är det Judi Dench som spelar Victoria och då handlade det om hennes relation till en skotsk betjänt vid namn John Brown (som även omnämns i Victoria & Abdul). Den filmen blir jag sugen på att se.
Skådisarna som gestaltar de olika personerna inom hovet är sevärda. När jag läser på (återigen) om vilka som är med så ser jag att Eddie Izzard spelade kronprinsen Bertie, Victorias, enligt filmen odräglige, son. Jag kunde inte identifiera honom men undrade hela tiden vilken skådis det var. Izzard är i vilket fall bra som odräglig son.
Det som slutligen gör att jag delar ut en trea till filmen är Dame Judi Dench (snart 83 vintrar) som dominerar totalt som drottning Victoria. Skulle inte hon lägga av för några år sen pga att hon höll på att bli blind? Hon är även med i Kenneth Branaghs kommande remake Murder on the Orient Express.
Victoria & Abdul har premiär nu på fredag och jag har svårt att rekommendera ett biobesök. Men om du vet att du gillar kostymdramer och farsartad brittisk humor kan det vara värt att ta sig till biografen. Men jag skulle nog säga att den går lika bra att se hemmavid.
Wildlike är en film om Mackenzie (Ella Purnell), en tonårig goth-tjej som skickas från Seattle till Alaska för att där bo med sin morbror efter att hennes pappa dött och mamman har tagits in på nån sorts psykiatrisk klinik (avgiftning?). Uppe hos morbrorn känner sig Mackenzie inte trygg. Det finns en historik av övergrepp här som gör att den obehagliga stämningen går att ta på.
Efter att morbrorn förgripit sig på Mackenzie så ser hon ingen annan utväg än att fly. Hon är totalt ensam. Den man, morbrorn, som hon ska bo oss och kunna lita på är ett peddo-svin. Mamman, ja, hon har checkat ut från kliniken och går inte att få tag på. Till slut tar hon en buss till nationalparken Denali (tidigare känt som Mount McKinley) mitt ute i ingenstans där hon hamnar i knät på den vrånge änkemannen Rene (Bruce Greenwood). Rene tar motvilligt med henne på sin vandring genom vildmarken.
Det första jag tänkte på var hur typiskt det var med en en sån där svår goth-tjej svart ögonskugga som under filmen ska genomgå en förvandling för att i slutet se ut som en amerikansk dröm. I början av filmen ser Mackenzie ut som Happy Jankell i Jordskott. Nu blev det här ingen stor grej och vi fick inte nåt fånigt som slut som i t ex Face/Off där John Travoltas dotter plötsligt bytte stil på sin sminkning när hon ”hittat sig själv”.
Jag älskar miljöerna i filmen då dessa fick mig att längta tillbaka till ungdomens fjällvandringar i Abisko, Sylarna eller Kebnekaise. Wildlike hade för övrigt kunnat få titeln Denali då den vilda naturen spelar en stor roll. Det är otroligt fina scenerier rent visuellt och naturen får rollfigurerna att öppna upp sig (det finns ju liksom ingenstans att ta vägen).
Filmen är en äkta indiefilm där vi inte ser skymten av greenscreens eller cgi. Ändå är den inte utan spänning och thrillerinslag. Det är en sorts roadmovie och som vanligt handlar det givetvis även om den inre resan, både för Mackenzie men även Rene (som försöker komma över förlusten av sin fru). Wildlike hade passat på Stockholm Filmfestival.
Som jag skrev tidigare så är Mackenzie i en hopplös situation. Hon har ingen att vända sig till. Hon försöker med Rene, men hon kan ju inte förklara varför hon befinner sig där hon gör eftersom det är för skamfullt för henne att berätta för en främling. Men hon måste berätta hur svårt det än kan vara.
Det finns nåt rörande över det som filmen visar upp. Om en människa lägger sitt liv i en annan människas händer, hur reagerar man då? Har man en skyldighet att ta ansvar då?
Jag gillar relationen mellan Mackenzie och Rene, hur den sakta växer fram. Mot slutet av filmen så har man valt att lägga till ett lite udda inslag där Mackenzie och Rene träffar på några drakflygare. Här tyckte jag man lite tappade fokus och historien rann ut i sanden.
Som helhet är detta ändå en bra film med ett kanske uttjatat tema: den unga flickan som tas om hand av en vrång och motvillig äldre man. Var inte det här nåt som vi snackade om i Shinypodden förresten?
Ett plus är förstås att jag, förutom att nostalgiskt minnas barfotavad över fjällbäckar i Saxnäs, även blir sugen på att vandra i Alaska.
Medan jag är nere i Malmö och njuter av Filmdagarna så passar jag på att skicka ut några gamla preblogg-recensioner och det kommer handla om tre filmer med satirisk touch om det brittiska samhället, den s.k. Mick Travis-trilogin. Den tredje och sista filmen kom ut 1982 och heter Britannia Hospital. Texten skrevs i februari 2004.
Detta är Lindsay Andersons tredje film i den inofficiella trilogin om det engelska samhället, där Malcolm McDowell återigen har en av rollerna. Efter att ha avhandlat bl a skolsystemet och arbetsliv/karriär i de tidigare filmerna har nu turen kommit till sjukvården.
Sjukhuset Britannia Hospital har stora problem. Demonstranter har samlats utanför sjukhuset, läkarna är ovilliga att arbeta och kökspersonalen strejkar. Det klagas på att de privilegierade och rika får specialbeställd frukost med anklever levererad till sin del av sjukhuset medan läkarna knappt opererar vanligt folk som behöver det. Samtidigt ska en ny avdelning invigas av Drottningen. Chef för denna avdelning där märkliga experiment sker är professor Millar som faktiskt är med i O Lucky Man! också. I den filmen är han chef för det forskningsinstitut som Mick Travis (McDowell) lyckas fly ifrån. Även i Brittiska sjukan hamnar Travis i händerna på denne professor med storhetsvansinne.
Trots att jag tyckte att Brittiska sjukan var sämre än sina föregångare var det ändå roligt att se den. Vad är sämre? Ja, på nåt sätt känns den inte lika stark i de bisarra situationer som ändå uppstår i filmen. Den känns lite övertydlig. Främst då karikatyren professor Millar som ändå är ganska komisk i sin galenskap. Hans experiment och hela hans uppträdande känns lite löjligt, och jag tror tanken var att det skulle kännas läskigt snarare. Sen har Malcolm McDowell en ganska liten och nedtonad roll. I O Lucky Man! är det han som utgör fokus och är den röda tråden. Här känns det som han har blivit inskriven i filmen bara för att han ska vara med. Lite synd eftersom han i både If…. och O Lucky Man! bidrog till den speciella stämning som finns i dessa filmerna. Det öde som han råkar ut för i Brittiska sjukan är…. ja, smått bisarrt.
PS. Jag kan inte låta bli att bifoga denna bild från filmen och samtidigt fråga vem det är till höger i bilden? Ja, visst är det han och han är alltså med i denna brittiska prettofilm. Härligt!
Musikdokumentärer är en genre jag gillar. Michael Jackson’s Journey from Motown to Off the Wall, i regi av Spike Lee, handlar om precis det titeln säger: om hur Michael klarade sig utan sina bröder, blev en soloartist och gav ut sin första riktigt egna skiva Off the Wall. Den stora behållningen med filmen, förutom att det svänger, är alla tidiga klipp på Michael och hans bröder, innan allt blev så konstigt. Under slutet av 70-talet gick Michael på Studio 54 i New York, dansade och var en glad gamäng. Jag får intrycket av en öppen och varm person. Dans är för övrigt en helt naturlig del av Michael och han har hämtat inspiration från bl a Gene Kelly, Fred Astaire och The Nicholas Brothers. Musiken i filmen svänger rejält och albumet Off The Wall är en klassiker med ett gäng starka låtar. Låten ”Working Day and Night” har starkt blås, fast det slår inte The Horny Horns förstås. Mot slutet blir filmen lite för kär i Michael och han hyllas som en Jesus-figur.
Jag har en hel hög texter som jag skrivit på andra forum innan jag skaffade den här bloggen, s.k. preblogg-texter. Med jämna mellanrum publicerar jag dessa texter här bara för att få allt samlat på ett ställe. Just nu har jag kommit till texter som skrevs i november 2005. I november brukar ju Stockholm Filmfestival äga rum och mycket riktigt handlar det idag om en film som jag såg på festivalen 2005.
Villebråd har premiär idag fredag och den kan nog vara värd att se på bio för det snygga fotot. Sen om man kommer gilla filmens stil det vet jag inget om. Det är ju personlig smak det handlar om.
The Captains
Efter att jag sett filmen 
Igår skrev jag om 
Medan jag är nere i Malmö och njuter av Filmdagarna så passar jag på att skicka ut några gamla preblogg-recensioner och det kommer handla om tre filmer med satirisk touch om det brittiska samhället, den s.k. 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?