Cameraperson (2016)
22 januari, 2018 Lämna en kommentar
Cameraperson är en fascinerande ”bakom kulisserna”-dokumentär om hur det är bakom kulisserna när man spelar in en dokumentär. Vänta nu? Blev det ett metalager för mycket där? I vilket fall så bygger filmen på överblivet material, sånt som har hamnat på klippgolvet, från allt det som Kirsten Johnson filmat under sitt yrkesliv som dokumentärfilmfotograf.
Vi får vara med och uppleva hur det går till när filmmakarna börjar förbereda sig, när Johnson testar olika bildlösningar. Johnson filmar en herde men några grässtrån i förgrunden stör helhetsintrycket. Johnsons hand dyker upp i bild och rycker bort grässtråna. Redan där skulle man kunna säga att scenen inte är autentisk utan iscensatt.
Johnson filmar en öde landsväg i USA, en bil passerar och kort därefter, lyser himlen upp när en blixt slår ner borta mot horisonten. Vilken bra tajming! Det är ofta tur det handlar om när man råkar fånga ”det där ögonblicket”. Och sen nyser hon. Mindre bra tajming kanske.
Filmen är löst sammansatt, eller inte sammansatt alls, kan man tycka till en början. Vi får se lösryckta bilder från alla världens hörn (USA, Bosnien, Rwanda, Afghanistan). Efter ett tag börjar man kanske ändå skönja ett mönster. Så mycket sorg, så mycket elände och samtidigt så mycket glädje oavsett var på planeten vi befinner oss.
Cameraperson påminner mig lite om Koyaanisqatsi i det att det är till synes slumpartade bilder som knyts samman till en abstrakt helhet. Vissa kan säkert tycka att det är en svår film, och det bevisas väl av att betyget på IMDb är 7.6 medan kritikerna på Rotten Tomatoes drar till med 8.4 i medel. Och, ja, det går inte att förneka att det finns prettovibbar här. Men jag skulle inte säga att den är svår, utan snarare övertydlig i sin iver att visa att världen är EN.
För mig var den mest intressanta aspekten metaaspekten. Hur ska man som filmare förhålla sig till det ämne man valt och de personer man följer och filmar. När är det rätt att kliva in och påverka det som sker för att det man ser framför sig i kameran är helt åt helvete? Det är i grunden samma problem som kapten Picard i Star Trek brottas med när han pga The Prime Directive är tvingad av avhålla sig från att hjälpa ett folk vars planet håller på att förintas.
Det här gamla preblogg-omdömet handlar om en film med Paul Giamatti i sitt esse som grumpy old man. Titeln 
Den här filmen blev känd under smeknamnet the farting corpse movie. Japp, det är precis vad vi får då Daniel Radcliffe mycket riktigt spelar ett pruttande lik som spolas upp på samma ö som den skeppsbrutna och suicidala Paul Dano redan befinner sig på. Dano upptäcker att liket, en sorts mänsklig schweizisk armékniv, kan användas till mycket. Några exempel: jetski, vattenkran, kompass, tändsticka och katapult. Hur funkar pruttandet? Jo, när liket används som jetski är det riktigt roligt. När Radcliffe fortsätter prutta med jämna mellanrum är det inte lika roligt. I övrigt gillar jag inte filmen. Ta bara musiken som är vidrig. Otroligt irriterande, precis som Danos eviga nynnande som påminde mig om en kollega på jobbet som nu tack och lov har slutat. ”Cotton Eye Joe”? Nej, tack. Jag får aldrig ihop poängen med filmen. Jag förstår att det går ut på att kroppens diverse funktioner är naturliga. Ja, men mer då? Det finns ingen story att hänga upp nåt på. 
Fransmännen har känsla för stil, det får man ge dem. 
Jag gillar upplägget i den här filmen. Det påminner kanske lite om 
Äntligen dags för 
-Sofia inledde året med att skriva om den svenska dokumentärfilmen 
The Party har premiär idag fredag och jag kan inte rekommendera ett biobesök. Om man nu gillar filmens stil så går den nog precis lika bra att se hemma. Annars kan man ju alltid se 
Vad säger folk?