Bulletproof Monk

13 oktober, 2011 2 kommentarer


Titel: Bulletproof Monk
Regi: Paul Hunter
År: 2003
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag actionkomedi-kung fu-filmen The Forbidden Kingdom med både Jackie Chan och Jet Li. Jag kom då att tänka på Bulletproof Monk, en film med en likartad handling med en asiatisk kung fu-hjälte som tar en amerikansk ung kille under sina vingar. Recension av The Forbidden Kingdom kommer under helgen men först alltså lite om Bulletproof Monk där vi får ”nöja oss” med bara en gammal kung fu-ikon, nämligen Chow Yun-fat.

Ibland, mja eller ganska ofta faktiskt, är man på humör att se lättsamma filmer. Bulletproof Monk är en sådan. Shakespeare-skådisen Sean William Scott gestaltar en grubblande amerikansk yngling som träffar en munk (spelad av Chow Yun-fat) som är väktare av en magisk skriftrulle som ondskefulla nazister vill åt. Vad Scott grubblar över? Well, möjligtvis över hur han ska bli en bättre ficktjuv, haha. Det är låg kvalitet på det mesta men det är ändå en underhållande rulle när man känner att hjärnan inte riktigt orkar anstränga sig. Det är faktiskt ganska roligt och oväntat samspel mellan Scott och Chow Yun-fat. En sorts light-blandning av Indiana Jones, Mumien-filmerna och Jackie Chans Hollywood-rullar tycker jag är en bra beskrivning av filmen. En sån film brukar inte få godkänt av mig men den här har faktiskt någon sorts charm och därför blir det en trea.

3-/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Plötsligt i Vinslöv

27 september, 2011 9 kommentarer


Titel: Plötsligt i Vinslöv
Regi: Jenny Bergman & Malin Skjöld
År: 1999
IMDb | Filmtipset

Jag hade hört en hel del om den här förmodade kultrullen, och när SVT Play hade den i sitt utbud så passade jag på att se den. Det första som slog mig och kanske var det jag gillade bäst i hela filmen var faktiskt musiken (skriven av Tommy Galento). Just detta var kanske lite förvånande, då jag ganska sällan ens brukar reflektera över musik i filmer, förutsatt att jag inte hatar den. Främst är det en Hansson & Karlsson-klingande slinga som sätter precis den rätta udda stämningen när vi besöker det lilla samhället Vinslöv med sin grupp av original.

Det förekommer ett helt lass underbara oneliners, om grillning, minigolf, konst, fåglar och annat. Jag skrattade rätt ut flera gånger. En rolig detalj var ”konflikten” mellan konstföreningen och minigolfarna som delade lokal med varandra. Vissa av figurerna är kanske på gränsen till tragiska men jag tycker inte det går över gränsen utan det är skildrat med värme. Filmen hade faktiskt kunnat vara längre än sina 50 minuter. Nu saknade jag t ex mer om ibisfågeln som var på långväga besök från Afrika. Men jag antar att man helt enkelt bara hade 50 minuter på sig.

Jag återkommer imorgon med omdöme på ”uppföljaren” Plötsligt igen.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Komedi, Musik, Recension, Svensk film, TV Tagged with , , , , ,

Drag Me to Hell

19 september, 2011 11 kommentarer


Titel: Drag Me to Hell
Regi: Sam Raimi
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Christine (Alison Lohman) spelar en duktig flicka. En sån som väntar och hoppas på den där befordran men som får hämta chefens lunch och förmodligen bli sidsteppad av nya killen på kontoret trots att det är hon själv som lär upp honom. Christines pojkvännen (Justin Long) är snäll om än något av en torrboll (han samlar på mynt!) men hans föräldrar, framförallt mamman, har högre krav än nån jänta från landet som jobbar på bank.

När så tillfället yppar sig, så som det brukar göra på film, så har Christine chansen att göra ett intryck på sin chef (David Paymer). En stackars gammal zigenar-tant (Lorna Raver) sitter nämligen framför hennes skrivbord och hoppas på att få ett nytt anstånd av banken där Christine jobbar. Stu, den nya killen, kan ju enligt chefen ta de där jobbiga besluten, men kan Christine göra det? Well, som ni gissat så tar hon ett JOBBIGT beslut, och avslår tantens anstånd. Och det skulle hon inte ha gjort. Tanten blir nämligen rasande och åkallar getdemonen Lamia för att dra henne ner i helvetet inom tre dagar. Muahaha.

Resten av filmen blir jobbig, minst sagt, för Christine. Besöket hos pojkkvännens föräldrar när hon ska göra ett gott intryck går väl inte helt smärtfritt. Saker kommer till liv, Christine ser syner, får smällar på käften av osynliga händer, sjalar kan plötsligt materialisera sig och försöka strypa henne, på natten vaknar hon av att tanten kräks ut insekter och larver i hennes ansikte. Haha, ja, hon har det inte lätt stackars Christine.

Hon går till ett medium (Dileep Rao) för att få hjälp. Kanske ett djuroffer kan hjälpa, hon har ju en kattunge? Inget verkar hjälpa och de tre dagarna börjar gå mitt sitt slut. Kanske finns ändå nån eller nåt som kan hjälpa?

Jag måste säga att jag var lite skeptisk till den här Sam Raimi-rullen. Det jag hade hört var att det skulle vara Raimi i fin gammal Evid Dead-form. Fast grejen är att jag har sett ettan i den serien och var inte alltför förtjust. Jag hade problem med den överdrivna splatter/humor-skräcken. Men: Nu funkade det klockrent, vilket kanske märks på texten så här långt. Jag var underhållen från början till slut. Jag skrattade högt ett antal gånger. Samtidigt som det är roligt har man fått till en bra stämning, med bra äckelfaktor bitvis. Jag vill åtminstone inte bli biten av en dreglig tant som tappat sin löständer.

En sak jag gillade är att Raimi lagt in element som man känner ifrån romantiska komedier, som i scenerna på Christines jobb eller vid besöket hos de blivande (förhoppningsvis) svärföräldrarna.

Alison Lohmans ska ha en stor eloge. Hon gör en härlig insats som den vilt kämpande Christine. Och just när man tror att hon kanske har klarat sig ur knipan så…

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Komedi, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , ,

Stranger Than Fiction

15 september, 2011 8 kommentarer


Titel: Stranger Than Fiction
Regi: Marc Forster
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Jag tycker att en romantisk komedi måste fokusera på det romantiska och det komiska. Stranger Than Fiction är både en romantisk komedi och en surrealistisk fantasy/mystery-dramakomedi. Det är kanske en sak för mycket. Jag blir i alla fall av nån anledning aldrig engagerad, jag vet egentligen inte varför. Jag gillar Will Ferrell i filmen. Ja, faktum är att jag gillar själva historien, ungefär ända fram tills att Will träffar Maggie Gyllenhaal. Det är nånting med kemin mellan de två som inte riktigt stämmer. Det hela framstår som för ”skrivet”, vilket väl i och för sig känns kongenialt.

Will är den av siffror besatte pedanten som lever ensam, och går mellan sitt sterila hem och sin lika sterila arbetsplats. Maggie, är oredan som driver ett kaffe där hon bakar jättegoda kakor. Åh, det blir bara för mycket.

Jag gillar Dustin Hoffman. Jag gillar (alltid) Emma Thompson. Men ändå blir jag inte rörd, indragen, av filmen. Den puttrar på men luften går mer och mer ur mig coh filmen. Jag gillar Latifah. Jag vet inte om det här är politiskt korrekt att säga men det var befriande med en svart skådis som liksom bara är en vanlig karaktär som lika skulle ha kunnat vara vit.

En film med liknande historia är Adaptation och den är såååå mycket bättre. Det är nåt med upplägget i Stranger Than Fiction som inte håller. Spoiler Att Emma träffar på den hon skriver om Spoiler slut nja, det är nåt som inte stämmer.

Andra som har sett och skrivit om Stranger Than Fiction är… hmmm, inte speciellt många. De enda jag kunde hitta bland de filmbloggar jag följer var Addepladde och Movies – Noir.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , ,

Saxonfonhallicken

3 juli, 2011 2 kommentarer


Titel: Saxonfonhallicken
Regi: Lars Molin
År: 1987
IMDb | Filmtipset

I de två andra Molin-filmer (Midvinterduell och Potatishandlaren) som jag nyligen sett så har det förekommit en liten sekvens med en danskväll på Stadshotellet. Här har Molin gjort en ensemblefilm där hela handlingen kretsar kring just en sån kväll. Det är många trådar i historien, kanske några för många. Resultatet är en småcharmig tv-film som är rolig på ett märkligt sätt. Det är som om Roy Andersson hade tagit ett lyckopiller. Udda svensk humor men glad i grunden, och nästan farsartad. Filmens något märkliga titel anspelar på det faktum att orkestern på Statt agerar datingfirma på sitt eget sätt. Efter ett tag gillade jag faktiskt den smäktande saxofonmelodin som orkestern envisades med spela (till en dels irritation) för att det var det enda som ”tjejen i blått” kunde dansa till. Saxonfonhallicken är en mysig Molinare som ändå kanske är något av en besvikelse.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film, TV Tagged with , , , ,

Charlie Wilson’s War (2007)

19 maj, 2011 5 kommentarer

Det var kul att se Tom Hanks i en roll där han inte är bror duktig och helylle. Visst, Charlie Wilson i filmen är ju kanske inte en bad guy men han har sina brister. När Wilson, kongressman från Texas — på en tv från en bubbelpool med strippor i Las Vegas — får se ryssarna gå in i Afghanistan ser han det som sin egen uppgift att hjälpa de afghanska gerillasoldaterna slåss mot kommunisterna.

Jag fick lite vibbar från Vita Huset pga den politiska kulsprutedialogen som förekommer. Därför blev jag inte förvånad när jag i eftertexterna såg att Aaron Sorkin låg bakom filmens manus. Jag tyckte Charlie Wilson’s War var en lite udda film. Jag uppskattade fotot, färgerna, miljöerna, allt kändes väldigt amerikanskt och konstlat. Rent tekniskt är allt perfekt och rent.

Förutom Hanks gillade jag även Julia Roberts, jag tycker hon gör sin roll på ett gammaldags screwballkomedi-sätt. Men den som dominerar fullständigt när han väl träder in i handlingen är givetvis Philip Seymour Hoffman som CIA-agenten Gust Avrakotos. Det känns som om rollen är gjord för Hoffman eller så är det så enkelt att Hoffman alltid gör roller till sina. Det förekommer en hel del rolig dialog mellan Hanks och Hoffman. Det kändes som om skådisarna har haft kul när de spelade in filmen.

Charlie Wilson: You mean to tell me that the U.S. strategy in Afghanistan is to have the Afghans keep walking into machine gun fire ‘til the Russians run out of bullets?
Gust Avrakotos: That’s Harold Holt’s strategy, it’s not U.S. strategy.
Charlie Wilson: What is U.S. strategy?
Gust Avrakotos: Well, strictly speaking, we don’t have one. But we’re working hard on that.
Charlie Wilson: Who’s ‘we’?
Gust Avrakotos: Me and three other guys.

Som sagt, en lite märklig film. Det blir aldrig riktigt på riktigt men det blir aldrig riktigt satir av det hela heller. Jag vet inte om det beror på att det faktiskt bygger på verkliga händelser som man ju blir sugen på att ta reda på mer om.

Jag gillar hela inledningen, speciellt när man klipper från en Mujaheddin med raketgevär till Barry White, Las Vegas och bubbelpool, en snygg övergång. Jag fick direkt lite PTA-vibbar där.

En sak som inte funkar med hur Wilson är och hela övriga filmens känsla är scenerna från flyktingläger i Pakistan där Wilson träffar barn med amputerade armar eller barn. Det blir en brytning som helt enkelt inte funkar eftersom resten av filmen bitvis känns som satir.

Filmen kritiserar ganska uppenbart USA:s beteende i världens olika konflikter. Om USA tycker nåt hotar USA så rycker man ut för att sen lämna ett land i kaos. I det landet börjar nåt annat gro som sen så småningom leder till att några kapar några plan som de flyger in i WTC. Mja, överdrivet förstås. Nu i Irak och Afghanistan (igen) försöker man väl att inte göra om samma misstag. Fucking up the end game som Wilson själv uttryckte det.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Komedi, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Potatishandlaren

17 maj, 2011 3 kommentarer

Får det lov att vara lite mjölk?

Lars Molin, han gör enkla filmer. Det är inga krusiduller. Potatishandlaren är Molins variant av buskis skulle jag säga. Här är det gjort med en mänsklig Molin-värme som lyser igenom. Humorn når faktiskt ganska höga höjder ibland. Ingvar Hirdwall gör en galet rolig roll som pappan som vill gifta bort sin dotter Märta spelad av Eva Gröndahl. En dag kommer en potatishandlare (en snajdig Rolf Lassgård) till gården för att sälja… potatis. Hirdwall tar till alla möjliga knep för att få Lassgård på kroken. Potatishandlaren faller helt enkelt i fällan. En ganska stor roll spelar en viss säng som Lassgård nog ångrar att han brukade. Han fastnar i en ganska lustig eller olustig situation om man säger så. Molin bjuder på sina vanliga landsbygdsmiljöer och den obligatoriska ”dans i folkets hus”-scenen. Trevligt. Jag undrar lite varför Molin inte gjorde fler långfilmer, utan mest jobbat med tv-mediet. Det fick man inte riktgt reda på i den Molin-dokumentär som jag såg i höstas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film, TV Tagged with , , , , ,

Intolerable Cruelty

28 april, 2011 3 kommentarer

Titel: Intolerable Cruelty
Regi: Ethan & Joel Coen
År: 2003
IMDb | Filmtipset 

Nu är vi framme vid en Coen-film som misstänker att jag är ganska så ensam om att hålla så högt som jag gör. Intolerable Cruelty såg jag på en förhandsvisning som Stockholm Filmfestival ordnade och det här ägde rum i oktober 2003 (oj vad länge sen!). Just att det var en specialvisning med peppad publik bidrog nog till en bra stämning och därmed ett bra betyg.

Bröderna Coen är ganska otroliga. Stockholm Filmfestivals hemsida uttryckte det rätt bra när de skrev: ”Bröderna Coen fortsätter genreleken efter film noir (The Man Who Wasn’t There), södernromantik (O Brother, Where Art Thou?), bowlingpsykadelia (The Big Lebowski) och tar sig nu an den klassiska screwballkomedin.”

George Clooney spelar den cyniske men, eller kanske just därför, framgångsrike skiljsmässoadvokaten Miles Massey. När lycksökerskan Marylin (den ljuvliga Catherine Zeta-Jones) hamnar på andra sidan förlikningsbordet efter att hon har stämt sin man för otrohet börjar Masseys hårda skal falla sönder. Han blir drabbad av den stora kärleken. Det hela leder givetvis till osannolika förvecklingar.

Jag undrade om jag skulle gilla den här filmen som ju faktiskt är en romantisk komedi och det är inte nån av mina favoritgenrer. Men eftersom den också tillhör undergenren screwballkomedin, och därför innehöll skarp, snabb och cynisk dialog, och förvecklingar av bisarra slag, så fick jag kapitulera. George Clooney spelar egentligen inte Miles Massey utan han är en i det närmaste perfekt kopia av Cary Grant (kungen av screwballkomedin på 40-talet).

Filmen är en skön skildring av supercyniska L.A. och jag skrattade faktiskt ett flertal gånger. Bl a finns en hysteriskt rolig rättegångsscen där Massey kallar ett vittne vid namn baron Heinz Krauss von Espy. Förresten, att ha astma och samtidigt hantera vapen visade sig vara en dålig kombination för en viss hitman i filmen. Hit men inte längre skulle man kunna säga (min kommentar: ordvits tillagd nu).

4-/5

PS. Jag hade råkat se trailern innan jag såg filmen och hade sett en sekvens från den roliga rättegångsscenen när den anklagade kastar sig över ett vittne som sitter i vittnesstolen. En advokat säger: ”Objection! Strangling the witness!” Domare säger: ”I’ll allow it.” Kul, men inte lika kul eftersom jag redan hade sett det i trailern. Jag satt liksom bara och väntade på att det skulle komma så när det väl kom var tjusningen lite borta.

Arkiverad under Betyg 4, Bröderna Coen, Brott, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Burn After Reading

23 april, 2011 9 kommentarer

Bröderna Coen-temat fortsätter. Efter den suveräna No Country for Old Men var jag ganska peppad på Coen-brödernas nästa film. Den levde inte upp till förväntningarna.

Bröderna Coen är effektiva herrar. Kanske inte när det gäller att göra bra film men i alla fall när det gäller att göra film. Efter deras mästerverk No Country for Old Men dök komedin Burn After Reading upp som ett brev på posten. Handlingen? Ja, Brad Pitt spelar en idiot, Tilda Swinton spelar en idiot, John Malkovich spelar en idiot, George Clooney spelar en idiot och Frances McDormand spelar en idiot. Skämt åsido, det handlar om en cd-skiva med en CIA-anställds (Malkovich) memoarer som hamnar i händerna på två gyminstruktörer (Swinton och Pitt) som tror att de ska kunna utnyttja situationen.

Nja, Burn After Reading känns ihopslängd med vänster hand bakom ryggen. Då och då förekommer lite halvroliga scener men handlingen som helhet och karaktärerna ger mig ingenting. Filmen är tråkig, helt enkelt. En tråkig buskis. Enda ljuspunkten är John Malkovich. Varje gång han är med är det roligt. Malkovich är en väldigt speciell skådis; man vet liksom inte om han faktiskt är galen på riktigt. George Clooney däremot, han gör ingen glad i den här rullen. Han försöker spela komedi men det blir bara konstiga grimaser. Ja, det gäller nästan alla skådisar. Nja, förresten, Richard Jenkins var godkänd också. Men övriga var i princip bara störningsmoment. Slutord: Burn After Seeing!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Bröderna Coen, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Team America: World Police (2004)

29 mars, 2011 8 kommentarer

Team AmericaMed anledning av en diskussion som uppstod hos Filmitch gällande favoritmusikalscener så kommer här ett inlägg om världens bästa marionettdocksmusikalfilm. Recensionen skrevs i januari 2005.

South Parks skapare är tillbaka med Guds gåva till mänskligheten: en actionfilm om ett amerikanskt superhjälte-team med marionettdockor i rollerna. Teamet anlitar en Broadwayskådis som ska infiltrera de arabiska terroristerna och därmed rädda världen.Jag gillade inte South Park-filmen speciellt mycket. Faktum är att jag inte gillade South Park alls (har i och för sig bara sett filmen, och inte tv-serien). Detta tyckte jag dock var skitkul! Det är inte så mycket politisk satir kanske, utan snarare en träffande och rolig parodi på amerikanska actionfilmer (typ Bruckheimer eller de senare Rambo-filmerna). Nja, lite driver man ju med politik och politiker förstås. Sen är den faktiskt väldigt välgjord när det gäller utseende på både dockor och miljöer. Mycket arbete har lagts ner på det. Det är mer man kan säga om dockornas rörelser. I stället för att gå så studsar de mest fram, och av nån anledning så kunde jag inte låta bli att skratta då.

Humorn är inte på en låg nivå. Den är under det. Jag skrattade så tårarna rann under en klassisk kräkscen som aldrig ville ta slut (det är då vår hjälte når den berömda botten, helt utslagen utanför en sunkig sylta efter nåååågra drinkar för mycket). Jag tittade mig omkring och undrade om man skulle skämmas för att man skrattade åt nåt så lågt, men det var inga problem med det. I filmen får alla sina smällar: USA för sin självpåtagna roll som världspolis, Hans Blix (och FN) som mesiga och för snälla, givetvis terrorister också, men värst och farligast för världen är Michael Moore och demokratstödjande Hollywood-skådisar med Alec Baldwin i spetsen.

Jag brukar ha svårt för musikaler men sångerna här är roliga. Bäst var nog den om hur ”han saknade sin tjej lika mycket som Ben Affleck sög i Pearl Harbour”. Även Nordkoreas Kim Jung Il drar en skön låt. Jag tyckte kanske filmen efter en härlig inledning i Paris hade en svacka, då man försöker värva Broadwayskådisen till teamet, innan den drog igång igen. Slutet blev en riktig slakt och avslutas med ett härligt tal om hur man delar in folk i tre olika typer. Vilka typer då? Ja, haha, det tar vi nån annanstans.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Betyg 4, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →