Polytechnique

15 januari, 2012 8 kommentarer


Titel: Polytechnique
Regi: Denis Villeneuve
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Alldeles nyss postade jag en recension av kanadensaren Denis Villeneuves film Nawals hemlighet. Den filmen måste vara en av 2010 års bästa filmer. Polytechnique såg jag på Stockholm Filmfestival 2009 och det kan väl passa att posta ett litet kort omdöme av den filmen. Som parentes kan jag nämna att jag själv åker till just Kanada för att jobba där i två veckor om ett tag, och jag ska just till den staden, Montreal, där Polytechnique utspelas. Om ni läser min text så märker ni att jag inte skriver speciellt mycket om handlingen och det kanske är lika bra det. Jag kan väl säga att det handlar om en skolskjutning som ägde rum på en teknisk högskola vid namn Polytechnique.

Polytechnique har ett estetiskt snyggt svartvitt foto som kändes helt rätt. Meningen med att göra den på engelska kan jag förstå men jag hade givetvis föredragit den på franska. Men jag förstår att det är den engelska som åker runt på festivaler. Det är bra skildrat vilken nästan surrealistisk upplevelse det måste vara att hamna i infernot som det måste ha varit på skolan. Mördaren ges egentligen ingen bakgrund. Allt är sparsamt berättat och det finns egentligen ingen handling, utan det är snarare en film byggd på stämningar. Snygg, sorglig, rörande tycker jag filmen är. Jag gillar en film som Elephant en hel del mycket mer. Men jag är snäll i betygsättningen den här gången. Polytechnique kändes nästan som en kortfilm. Jag fullständigt älskar den absoluta slutscenen med en uppochnedvänd kameraåkning i taket i en korridor med lysrör.

4-/5

Om visningen: Det var märkligt tyst i salongen innan visningen. Det kändes som om det var många ensamtittare. Det tog även lång tid efter att reklamen var slut och fram till att filmen satte igång. Detta har jag även märkt tidigare under årets festival. Inga problem annars med varken ljud eller bild eller andra störningar.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , ,

Nawals hemlighet

15 januari, 2012 15 kommentarer


Titel: Nawals hemlighet (Incendies)
Regi: Denis Villeneuve
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Oj, hur ska jag börja den här recensionen. Kanske med att säga att jag satt klistrad vid den här filmen, från första till sista minuten. Nawals hemlighet (Incendies på originalfranska vilket betyder bränder) handlar om Nawal, en kvinna som flytt från mellanöstern till Kanada med sina två barn, tvillingarna Jeanne och Simon. Efter att Nawal (spelad av Lubna Azabal från Paradise Now) fått en stroke och avlidit så får tvillingarna reda på att de har en far och en bror i livet. I sitt testamente ber Nawal sina barn att åka till mammans hemland för att leta reda på sin pappa och bror och överlämna ett brev till var och en.

Av de två barnen är Simon inte redo att göra resan, den mentala resan. Han vill inte kännas vid sin mammas historia eller sina nya familjemedlemmar. Det är för jobbigt. Det blir därför bara Jeanne som till en början åker. Jeanne upptäcker att det finns väldigt mycket som de inte kände till när det gäller mammans tidigare liv. En gripande och otäck historia rullas upp. Filmen bygger tydligen på en pjäs som i sin tur bygger på verkliga händelser.

Jag kände direkt när filmen började att det här kommer bli bra. Bara första scenen är ruggigt välgjord, med foto och musik som samverkar strålande. Och så fortsätter det filmen igenom. Regissör Villeneuve väver ihop mammans historia med vad barnen upplever när de letar efter spår i det inte namngivna landet (Libanon). Det påminner lite om hur John Sayles brukar berätta i sina filmer.


Känslorna i Nawals hemlighet är starka, mycket starka. Vi är nere på djupet, det är sorgligt, dramatiskt och berörande. Det går inte att värja sig. Känslan är episk, som en grekisk tragedi eller ett operaberättande. Och det är det utan att bli överdrivet.

Förutom att filmen berör så är den väldigt smart berättad men utan att för den skull vara översmart. Det är liksom inte handlingens svängar hit och dit som är det viktiga utan i fokus är barnens letande, främst efter att förstå sin mamma. De vändningar som förekommer gör det för att ge största dramatiska och känslomässiga effekt. Det handlar om de djupaste känslorna, de som man har för sin familj.

Min känsla är att det är alldeles för få som har sett Nawals hemlighet. Bland de filmbloggar jag följer kan jag bara hitta recensioner hos The Velvet Café och Movies – Noir. Till er andra säger jag: se filmen! Det blir inte mer filmmagi, mer välgjort, mer gripande än så här. Nå, varför ger jag inte filmen en femma då? Ja, det finns lite utrymme kvar för högsta betyg. Det fanns kanske nåt parti då intensiteten inte var på topp nånstans i mitten.

4+/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Harder They Fall

13 januari, 2012 5 kommentarer


Titel: The Harder They Fall (Storstadsdjungel)
Regi: Mark Robson
År: 1956
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

När Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev om The Harder They Fall fick jag upp ögonen för den och därmed fick den ingå i mitt noir-tema.

En boxningsfilm är nästan per definition rutten. Eller snarare, den handlar om ruttna affärer eftersom boxningsbranschen är rutten. Åtminstone framställs det så i filmerna. Det blir ju liksom en bättre film då. I den här boxningsnoiren är fokus inte på en avdankad boxare, en boxare som tror han ska få chansen. Nej, i fokus är istället de som jobbar runt boxaren, managers, agenter, skribenter och medieansvariga. Rod Steiger gör rollen som ärkesvinet och boxningspromotorn Nick Benko som vill tjäna pengar på en jätte från Sydamerika, kallad El Toro Moreno, som nästa boxningsmästare. Enda problemet är att Moreno inte kan boxas. Benko övertalar arbetslöse sportjournalisten Eddie Willis (Humphrey Bogart) att vara ansvarig för marknadsföringen.

Regissören Mark Robson var nog fascinerad av boxning. 1949 gjorde Robson Champion där vi ser Kirk Douglas som hänsynslös boxare på väg mot toppen. Hur framställs boxningen som bransch och sport i dessa bägge filmer? Ja, haha, det är inte en bild av en ädel och ärlig sport man får. Default är att alla matcher är uppgjorda. En av boxarna ska lägga sig i tredje. Och om han inte lägger sig i tredje så riskerar han att bli lynchad efter matchen.

I den här världen försöker Bogarts Eddie att vara ärlig eller åtminstone inte vara alltför oärlig. Samtidigt vill han ju och behöver tjäna pengar. Och detta vet Benko, och Eddie vet att Benko vet. Rod Steiger är underbar som Benko som skyller på den bransch han jobbar i. Det hela är business, big business, så är det bara. Och Eddie han dras med även om han då och då gör tappra att göra rätt, framförallt mot det stora barnet El Toro. El Toro är som sagt en fullständigt värdelös boxare. Ändå reser han runt i USA och har snart ”vunnit” 30 matcher i rad på knock-out. Själv tror El Toro att han är bäst i världen, vilket i ärlighetens namn känns lite väl orealistiskt.

Detta var Humphrey sista film. Han var sjuk under inspelningen men man kan väl säga att he went out fighting. Det må vara så att han inte är i toppshape här men han gör ändå en toppinsats. Eddie är, oftast mot sin vilja, briljant på att övertala folk, han vet hur man ska skriva upp en match. Bogart får fram Eddies luttrade men splittrade natur på ett bra sätt.

Kvinnorna i filmen spelar biroller vilket inte var oväntat. Eddies fru (Jan Sterling) gillar inte den korrupta boxningen och vill att Eddie ska syssla med annat. De andra kvinnorna är rena kuttersmycken medan man skulle kunna säga att Eddies fru är filmens samvete. I slutet av filmen ställs Eddies samvete mot hans pengabegär. Hur han väljer? Ja, haha, det säger jag så klart inte!

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Dr. Mabuse, der Spieler

12 januari, 2012 4 kommentarer


Titel: Dr. Mabuse, der Spieler
Regi: Fritz Lang
År: 1922
IMDb | Filmtipset del 1 | Filmtipset del 2

Åh, vad bra att man kan gå på såna här tillställningar (tillställningar är svenska och betyder events). Jag har nämligen varit på Cinemateket och sett Fritz Langs stumfilm Dr. Mabuse, der Spieler ackompanjerad av briljante Matti Bye på piano (och även nån sorts minixylofon). För några år sen var jag i samma biosalong (på Filmhuset vid Gärdet, den med de bedrövliga sätena) och såg uppföljaren Doktor Mabuses testamente (som är en ljudfilm).

Förutom att jag ville se början på historien om Mabuse så var en annan orsak till att jag bänkade mig i träsmakssätena på Bio Victor att jag sett och framförallt hört samme Bye hamra på en elorgel till Langs sci-fi-epos Metropolis — vilket var en sällsam audiovisuell upplevelse. Dr. Mabuse, der Spieler består av två delar och lämpligt nog, eftersom det totalt rör sig om närmare fem timmar tysk stumfilmsorgie, så visades den första delen en kväll, och den andra delen en annan kväll.


Dr. Mabuse (Rudolf Klein-Rogge), som utåt sett är en väl ansedd psykolog, är den mystiske ledaren för en kriminell liga i Berlin. Mabuse stjäl känsliga dokument för att kunna manipulera börsen. Med sina hypnotiska krafter vinner han stora pengar i kortspel. Mabuse använder sig även av en mängd förklädnader för att förvilla sina motståndare, främst statsåklagaren von Wenck som försöker gripa honom, trots att Wenck inte vet att det är Mabuse som är ledaren för ligan.

Mmm, det var faktiskt en häftig upplevelse. Bye improviserar fram ljudspåret med sitt piano medan filmen fortgår. Visst, han har ju redan komponerat ett antal teman som passar i filmen, men exakt hur det ska låta och när han byter melodi kan endast göras på känsla i realtid. Imponerande, minst sagt. Huvudtemat är en skönt svepande lite sorglig melodi som sätter sig. Filmen har också en lite mystisk stämning som inte minst musiken bidrar till.

Det som sticker ut mest när det gäller själva filmen är att den faktiskt känns väldigt modern. (Kanske var det därför den totalförbjöds i Sverige? Det förekommer en del droger och dekadens.) Det är en kriminaldramathriller med en del övernaturliga inslag (då tänker jag på Mabuses hypnotiska förmågor samt att en del av rollfigurerna ser spöken då och då, haha). Skådisarna är riktigt bra skådisar — och varför skulle de inte vara det?


Klein-Rogge som Mabuse är riktigt skön och ond. Bernhard Goetzke sekonderar bra som statsåklagaren och de två kvinnorna, i form av danserskan Cara Carozza och grevinnan Dusy Told (sköna namn på dessa karaktärer), är underbara. Bitvis, i de mest dramatiska scenerna, så märker man dock att det är en stumfilm (om man nu inte uppmärksammar att det inte är något ljud, haha). När de starkaste känslorna ska gestaltas så kommer det överdrivna stumfilmsskådespeleriet fram. Men överlag känns skådisarnas agerande förvånansvärt modernt (för mig i alla fall).

Riktigt kul är också att se miljöerna i Berlin från den här tiden. Det är ju verkligen 20-talets Berlin och inte nåt som man har byggt upp i en studio eller cgi:at ihop. Bl a förekommer en riktigt rolig nattklubb med illegalt kortspel som snabbt kan göras om till en nattklubb med exotisk dans istället för kortspel utifall polisen är på väg. Invändningarna mot filmen är väl att den är aningen lång. Tydligen var det populärt med mastodontfilmer på den här tiden, och Fritz Lang verkar ha lett trenden. Nåt mästerverk är det inte i mina ögon men visningarna var en trevlig upplevelse och betyget blir en svag fyra.

4-/5

De fullständiga tyska titlarna på de två delarna:

Del 1 (169 min): Dr. Mabuse, der Spieler: Der grosse Spieler: Ein Bild der Zeit
Del 2 (123 min): Dr. Mabuse, der Spieler: Inferno: Ein Spiel von Menschen unserer Zeit

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 4, Film, Recension, Stumfilm, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Metropolis (2001)

11 januari, 2012 4 kommentarer


Titel: Metropolis
Regi: Rintaro
År: 2001
IMDb | Filmtipset

Efter att ha haft den hemma ett tag så var det äntligen läge att spana in denna japanska animeversion av Fritz Langs stumfilmsklassiker Metropolis från 1927. I Langs film är temat klyftan mellan arbetarna under jorden och de rika makthavarna i sina skyskrapor. Här är arbetarna ersatta av robotar kan man väl säga. Dessa får bara vistas i speciellt utsedda zoner, mer eller mindre under jorden, annars blir de ”terminerade”. Samtidigt pågår ett sorts uppror mot makthavarna där en grupp människor vill åstadkomma förändring på saker och ting. Mitt i allt detta skapas en sorts superrobot, Tima, vars uppgift är lite oklar. Beställare är den mäktige Duke Red.

Jag måste säga att jag hade svårt att hänga med på handlingen (har hört att det ska vara lättare på en längre version av filmen). Jag förstod inte riktigt olika personers roller och varför vissa saker hände. Tror t ex att den här upprorsgruppen faktiskt var emot robotar och deras rättigheter, men är inte helt säker. Det hela kändes luddigt. Huvudperson är väl främst pojken Kenichi som efter en brand på robotlabbet får den oskuldsfulla (till en början, muahaha) robotflickan Tima på halsen. De båda blir jagade av Duke Red genom Metropolis, både ovan och under jord.

Hmmm, det fanns en hel del som aldrig sades rätt ut. T ex så verkade det som Duke Reds robot Tima var en kopia av hans döda dotter. Han trodde väl att han skulle kunna få henne tillbaka antar jag. Samtidigt var syftet med Tima, som tror hon är människa, även nåt annat som jag inte riktigt fattade. Även Duke Reds ”elaka” adoptivson Rock (som främst är den som jagar Tima och Kenichi) samt robotprofessorn verkade ha en egen dold agenda. Alla var mer eller mindre besatta av Tima.

Något som stack ut i filmen var musiken. Jag kan bara inte tycka att 20-talsjazzen (?) passade, även om den skapade en ganska annorlunda känsla. Nä, jag störde mig på den nästan hela tiden. Det finns dock ett undantag; jag återkommer till det. Nåt som var riktigt bra var, inte oväntat, den snygga och detaljrika animeringen av den både hypermoderna och slitna framtidsstaden Metropolis. Jag måste ändå säga att jag mer gillar stilen i det jag har sett av Miyazaki (min kommentar: många fler recensioner av Miyazaki och Studio Ghibli är på g på bloggen). Där är ögonen inte riktigt lika stora. Jag gillar även handlingen i dessa filmer bättre. Här var det en märklig blandning av snyggt våld och smålöjlig barnfilm. Nja, passade inte riktigt mig. Då gillar jag t ex Ghost in the Shell, en annan anime med liknande tema, bättre.

Ok, då kommer vi till det som slutligen höjde filmen till ett godkänt betyg och som även var det tillfälle då musiken passade. Kanske inte ska säga för mycket men på Filmtipset skrev nån att det var nu filmen flippade ur och blev sämre. För min del var det tvärtom. Slutet var helt underbart och musiken passade som handen i handsken. Det påminde mig om när jag såg Antonionis Zabriskie Point. Då fattade jag inte heller mycket av handlingen och tyckte filmen var seg. Men även då räddades det hela av ett underbart vackert och explosionsartat slut!

3-/5

Arkiverad under Anime, Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

Metropolis (1927)

10 januari, 2012 9 kommentarer


Titel: Metropolis
Regi: Fritz Lang
År: 1927
IMDb | Filmtipset

En liten premiär här på Jojjenito är det dags för nu. Om jag inte är alldeles fel ute så kommer nu nämligen den första recensionen av en stumfilm. Och vilken film handlar det om? Jo, givetvis Fritz Langs klassiska sf-stummis Metropolis från 1927. Men det är inte allt. Som en bonus kommer imorgon en recension av den japanska animeversionen som kom 2001. Dessutom blir det på onsdag en recension av Langs mastodontfilm Dr. Mabuse, der Spieler.

Året är 2026 och i staden Metropolis styr de rika eller Tänkarna. De bor i mäktiga skyskrapor medan Arbetarna får slita under jorden vid maskinerna. Maria, en sorts änglalik kvinna, leder Arbetarna i en frihetskamp som syftar till nån sorts förbrödring mellan Arbetare och Tänkare. Sonen, Freder, till företagsmogulen Joh Fredersen träffar Maria och lockas ner i underjorden till maskinerna och Arbetarna och inser hur fel det är ställt. Joh får nys om det hela och låter en galen professor göra en robot som liknar Maria som ska lura Arbetarna till våldsam revolt som man sen kan slå ner.

Det var riktigt kul att se den här filmen. Att det var med live-musik (piano och synth av Matti Bye) på Cinemateket gjorde ju inte saken sämre. Effekterna är faktiskt riktigt bra. T ex när roboten som ska likna Maria skapas eller vissa scener av Metropolis med flygplan, bilar på vägbroar som går hit och dit bland skyskraporna. Dystopikänslan i början är effektfull med arbetare som går med böjda huvuden som robotar när det är skiftbyte.

Sen är det lite kul med stumfilm. Skådisarna överdriver en del och visar känslor i starka gester. Knutna nävar på bröstet är vanligt. Freder verkade ha ständiga hjärtproblem. Brigitte Helm som spelar Maria och den falska robot-Maria är bäst. När de båda Mariorna existerar samtidigt är det inte svårt att skilja dem åt eftersom den falska Maria har en djävulsk glimt i ögat medan den äkta är änglalik. Kul blir det när robot-Maria dansar för de rika gentlemännen som dreglar som vargar.

Det som var synd var att filmen hoppade och skakade en stor del av visningen (min kommentar: det här ägde rum hösten 2003 om ni undrar). Jag har väldigt svårt att förstå varför Cinemateket inte lyckas visa den med normal kvalitet som man kan förvänta sig. Den hoppade ju upp och ner under nästan en timme. Gaaah. Det spelar liksom ingen roll om man skryter med att man har en nyrestaurerad kopia, med aldrig visade scener, osv, om man sen kör den med en projektor från tiden då filmen gjordes!!!! (eller vilket felet nu var). Lite synd när det var en så mäktig film med ett mycket bra live-soundtrack.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Stumfilm Tagged with , , , , , ,

The Trip

9 januari, 2012 8 kommentarer


Titel: The Trip
Regi: Michael Winterbottom
År: 2010
IMDb | Filmtipset

The Trip fick ganska bra betyg (kanske framförallt i gammelmedia) när den var aktuell i somras men det pratades ändå inte så mycket om den. Jag har inte sett en enda recension på de filmbloggar jag följer. Filmmakare är samma gäng — Steve Coogan, Rob Brydon och regissör Michael Winterbottom) — som ligger bakom den ganska märkliga filmen Tristram Shandy.

Coogan och Brydon spelar sig själva. Det må vara skruvade versioner av sig själva men det mesta känns som det är baserat på deras egna liv. I alla fall är det det intryck man får eftersom de liksom är sig själva. Oh well, jag hoppas ni förstår trots mitt svammel.

Coogan ska göra nån sorts matreportageresa i norra England. En betald resa men exakt vad det hela ska utmynna i förstår jag aldrig riktigt. Ska det bli en tv-serie eller en artikel i en tidning? Från början är det tänkt att Coogan ska göra resan med sin flickvän men hon beslutar sig för att deras förhållande behöver ett break och åker till USA istället. Det blir Rob som blir hennes stand-in.

De två åker från restaurang till restaurang, äter mat, retas med varandra, och har roligt ihop ibland. De två är ganska olika. Rob är en easygoing snubbe som nöjer sig med att sitta med i paneler på radioshower. Han är folkligt rolig helt enkelt. Coogan däremot ser sig själv som sofistikerad, ett missförstått geni. Egentligen vill han ju bara bli uppmärksammad. Han drömmer om det stora genombrottet.

Precis som Tristram Shandy är det här en märklig film. Det är självklart att det inte är en dokumentär men eftersom Steve och Rob gör versioner av sig själva och eftersom det är baserat på deras egna liv så blir det en udda film.

Filmen är rolig. Rob och Steve har en del ganska underbara diskussioner och repliker när de sitter antingen på en restaurang och äter pilgrimsmusslor eller i bilen på väg till nästa ställe. Rob och Steve tävlar i att göra imitationer. Rob är riktigt bra. Michael Caine görs ett antal gånger, precis som Sean Connery och Al Pacino. Bitvis sjukt kul. De kan liksom inte sluta.

Alltså sjukt kul, och jag vet egentligen inte varför, men när de åker med bilen genom ett vackert nordengelskt landskap med hedar och berg tycker Steve att platsen skulle passa utmärkt för ett kostymdrama. Han drar igång med tänkta repliker ur filmen: ”Gentlemen, to bed! For we rise at daybreak!”. Rob hakar på och sen håller de på i fem minuter. Hysteriskt.

Det roliga är att Steve säger till Rob att det där med att hålla på med imitationer och roliga röster, det är ju bara trams egentligen. Ändå kan han inte låta bli att framför badrumsspegeln på kvällen försöka sig på Robs favoritröst Small Man Trapped in a Box. En rörande sen.

Under allt det roliga och tramsiga finns en mer allvarlig och melankolisk botten. Steve har precis separerat med sin flickvän. Rob han är lyckligt gift med en nyfödd bebis. Steve är ensam och hoppar i säng med servitriser under resan. Han ringer hem från en äng vid en sjö dit han gått för att hitta ett ställe med mobiltäckning. Han har fått order av ex-frun att prata med sin son som festat och druckit alkohol en vardagskväll.

Filmen börjar lite långsamt och man undrar lite om det verkligen kommer att bli bra. Men det är en mysig, rolig, märklig, udda film som är lite svårt att få grepp om. Vackra landskap och jag blev sugen på att besöka norra England med sina vackra berg och hedar. Bl a besöks en häftig kalkstensklippa (där man dessutom spelade in den Harry Potter och dödsrelikerna – Del 1, ni vet när de tältade uppe på en klippa). Jag kan inte låta bli att ge The Trip en fyra även om den är svag.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Tristram Shandy

8 januari, 2012 5 kommentarer


Titel: Tristram Shandy (A Cock and Bull Story)
Regi: Michael Winterbottom
År: 2005
IMDb | Filmtipset

The Life and opinions of Tristram Shandy, Gentleman är tydligen ett av den brittiska litteraturens stora mästerverk och anses också, tydligen, ofilmbar. Därför är det här en film om ett filmteam som försöker filma romanen. Jag vet inte om jag skulle kalla det en fejkdokumentär som vissa gör, det känns mer som en påhittad version av Lost in La Mancha (dokumentären om Terry Gilliams katastrofprojekt om Don Quixote). Jag skulle kalla Tristram Shandy för en komedi/metafilm om ett filmteam som försöker spela in en film, helt enkelt. Steve Coogan spelar en något skruvad version av sig själv, liksom många andra av skådisarna som är med i filmen i filmen.

Det här kändes som en film med en typisk brittisk humor. Den påminde mig i tonen om den ändå annorlunda, och nyligen aktuella, Wallace och Gromit-filmen. Tristram Shandy är ofta rolig då den nog ganska träffande driver med filmbranschen, filmnördar, skådisar, den interna rangordningen mellan skådisar och hur det går till på filminspelningar. Steve Coogan, som jag faktiskt aldrig tidigare skådat på riktigt allvar, varken på silverskärmen eller vita duken, är härligt dryg och rolig på ett väldigt brittiskt sätt.

Roligast i filmen är två scener i början och slutet där Coogan och hans kollega Rob Brydon smågnabbas med underbar komisk timing. Bl a försöker de visa hur bra de är på att härma andra skådisar (främst Al Pacino) och det är väldigt roligt. Sen var det ju allt lite roligt när de driver lite med (oss) filmnördar. Här är det en tjej som jobbar i teamet som är riktigt insnöad på Fassbinder och annat. Kul också när Brydon inser att han ska få spela mot Gillian Anderson (agent Scully från Arkiv X) och när Coogan har en mardröm om det.

I övrigt puttrar den väl på, men jag tycker inte den når några astronomiska komiska höjder som vissa recensenter vill hävda. Den är smårolig (riktigt rolig ibland) men känns lite intern ibland om ni förstår vad jag menar. På nåt sätt förstår jag varför just filmrecensenter gillar den här filmen. Av mig får den en stark trea (och jag recenserar ju trots allt ganska mycket film).

3+/5

PS. Eh, kanske inte så konstigt att humorn känns brittisk eftersom det är en brittisk film. 😉

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 x Michael Winterbottom

7 januari, 2012 12 kommentarer

För ett tag sen såg jag Michael Winterbottoms senaste film The Trip. Därför tyckte jag det kunde passa att samla ihop recensioner av några andra vinterstjärtare som jag har sett. Först ut är recensioner av musikfilmen 24 Hour Party People och flyktingdramat In This World i ett comboinlägg. Imorgon handlar det om metafilmskomedin Tristram Shandy och på måndag avslutar jag med mitt omdöme om matresan The Trip. Sen tidigare har jag skrivit om Winterbottoms sf-rulle Code 46 som kom 2003.



Titel: 24 Hour Party People
Regi: Michael Winterbottom
År: 2002
IMDb | Filmtipset

En Michael Winterbottom-film som påminner en hel del i stilen om Winterbottoms senare film Tristram Shandy. I båda filmerna är det Steve Coogan som guidar oss i den värld som filmen har byggt upp. Det är en sorts film som är både metafilm och fejkdokumentär samtidigt och jag måste säga att jag har en aning svårt för det greppet. Humorn känns ganska torr och intern. Coogan har sin speciella stil, som är ganska underhållande, och roligast är det just när Coogan själv tittar direkt in i kameran och berättar för oss tittare vad som sker omkring honom. Just musikhistorien var intressant men det blir lite halvdant och allt avhandlas i för rask takt. Jag hade hellre sett en dokumentär om Joy Division, The Factory, Manchester, New Order och rave-scenen i stället för den här något sega ”dramadokumentärkomedin” som inte riktigt har nån poäng. Bitvis är det lite roligt och det är tillräckligt intressant när det gäller musiken för att få en svag trea.

3-/5


Titel: In This World
Regi: Michael Winterbottom
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Två kusiner och Afghaner bor i ett flyktingläger i Pakistan. De drömmer om att komma till England och London. En dag börjar de sin flykt landvägen genom Iran, Turkiet, osv. Vi får följa dem på den osäkra vägen. Orvar i Filmkrönikan (min kommentar: jag skrev om filmen på den tiden Filmkrönikan fortfarande fanns) gav just den här filmen en fyra, men jag tyckte den var tråkig. Den kändes som ett förlängt Aktuellt-reportage, och visst, det innebar att den kändes realistisk, men det gjorde inte det hela till en bättre film enligt mig. Jag tyckte den var urtråkig faktiskt. Jag var i princip aldrig intresserad. I början förekom en speaker-röst som lade fram fakta om flyktingars situation i Pakistan, osv. Man fick se en karta där kusinernas väg ritades in. Det hela kändes realistiskt, men… vad gjorde det? Jag tyckte ändå det var en dålig film. Filmen skildrar en viktig fråga och en tragedi men som film får den inte godkänt. Vill ni se en film som tar upp liknande ämnen men berör, se då De druckna hästarnas tid istället!

2-/5

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Du rififi chez les hommes

6 januari, 2012 6 kommentarer


Titel: Du rififi chez les hommes (Rififi)
Regi: Jules Dassin
År: 1955
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Det här tycker jag är ett typexempel på en sån där film som hyllas för att den är stilbildande och en föregångare inom en viss genre. Sen när man ser filmen i fråga så brukar man inte alltför sällan bli ganska besviken. I just det här fallet är det heist-filmen det handlar om.

I Rififi möter vi gammeltjuven Tony (Jean Servais) som just kommit ut från ett fängelsestraff. Två kompisar från förr försöker få med honom på en ny kupp men Tony som känner sig gammal tvekar. Men när han upptäcker att hans f.d. flickvän Mado (Marie Sabouret) är otrogen med ett slemmo så ångrar han sig och tar kommandot över stöten. Till sin hjälp har de även en italiensk kassaskåpsexpert (spelad av regissör Jules Dassin själv).

Mjaha, inte helt oväntat så var det inte fantastiskt bra, även om det är långt ifrån dåligt. Skådisen Jean Servais gjorde en speciellt insats. Hans rollfigur känns både bräcklig och brutal, en lite märklig kombination. Inledningen av filmen var ganska ospektakulär och tråkig. När så den långa dialoglösa scenen under själva stötet kom så blev filmen bra, intensiv och svettig, och det höll i princip i sig resten av filmen.

Kvinnorna i filmen är inte några femme fatales utan bara bifigurer i handlingen vilket sänker betyget. Jag gillade slutet med bilfärden. Musiken och klippningen gav här en desperat domedagskänsla och dessa scener kändes som poesi. Slutomdömet blir att filmen känns lite daterad. Jag tycker den här typen av film nog har gjorts bättre senare. Nu kan jag dock på rak arm inte komma med några bra exempel, haha.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →