Storm

22 februari, 2012 4 kommentarer


Titel: Storm
Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Vi fortsätter med en recension av ytterligare en Mårlind & Stein-rulle efter deras Hollywooddebut Shelter. Den här gången handlar det om deras debutfilm (som jag tror det var) som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005.

Storm är den friska fläkt (höhö) som filmsverige behöver. Här hittar vi ett snyggt stilrent foto, regnvåta och metalliska miljöer i ett nattligt Stockholm, öde scener i ett övergivet Vänersborg, och den goda serietidningshjältinnan Eva Röse versus den onde och rolige Jonas Karlsson. Vi hittar en fantasifull historia som vågar ta ut svängarna och samtidigt tro på sig själv. Vi hittar en skön Eric Ericson som glidaren DD (ingen slump med initialerna, tror jag) som presenterar sitt liv i ett knippe roliga scener i början. Vi hittar även ett djup och allvar som inte försvinner i den thrillerhandling som ändå är ramen och driver historien framåt på ett ganska oförutsägbart sätt.

Jag skulle vilja säga så här också: glöm jämförelser med en viss film av bröderna Wachowski. Storm är inte science fiction-action. Tänk istället mer åt Donnie Darko-hållet eller The Machinist så hittar du en känsla som stämmer in bättre. I slutändan är det en dramathriller som valt att presentera det som händer på ett fantasifullt sätt och med mystiska, övernaturliga inslag. Trots lovorden så finns det brister. Bl a känns Eva Röse, till skillnad från Jonas Karlsson, inte helt bekväm i sin roll. Hon är aningen stel men funkar ändå ok. Sen är slutet lite långdraget och en speciell scen vevas lite för länge. Summa summarum: en bra film som både är snygg, underhållande, rolig, spännande och har nåt att säga. Det kan möjligtvis vara en svag fyra (måste ju ha lite alibi ;)).

4-/5

Om visningen: En fullsatt salong var det och jag blev överraskad av att det faktiskt gick att göra en sån här typ av film i Sverige. Inte en romantisk komedi, inte en polisdeckare, inte ett familjedrama. Nej, det var en sorts mysteriethriller med en del ganska snygg action. En trevlig visning, helt klart. Om jag minns rätt var även de båda regissörerna på plats och pratade lite innan filmen.

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 4, Film, Mysterium, Recension, Stockholm Filmfestival 2005, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Shelter

21 februari, 2012 2 kommentarer


Titel: Shelter
Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Måns Mårlind och Björn Stein gjorde 2005 den svenska mysterieactionthrillern Storm som jag tyckte var en frisk fläkt i det stiltje som råder i Sverige när det gäller ”genrefilm”. Vad är genrefilm? Ja, jag syftar i alla fall på en film som inte är ett drama, en romantisk komedi eller en kriminalare. Utan nåt annat. Efter den relativa framgången med Storm fick de två chansen att göra film i det stora filmlandet på andra sidan pölen. Inte oväntat så blev det en film i mysterieskräckgenren.

I Shelter gör Julianne Moore huvudrollen som psykiatern (eller psykiatrikern som man tydligen också kan stava det) Cara Harding. Harding är något av en skeptiker som inte tror på konstigheter. När det gäller t ex multipla personligheter så är hon övertygad om att sådana patienter bluffar eller åtminstone går att bota med ren logik. Hennes pappa, som även han jobbar i psykbransch, är dock av en annan åsikt. När pappan ”får tag i” en intressant patient, David (spelad av Jonathan Rhys Meyers), så tycker han att dottern borde intervjua patienten som inombords verkar ha hur många personer som helst. Cara går motvilligt (förstås) med på det (förstås).

Kvaliteten på produktionen är helt ok eller snarare av toppkvalitet. Fotot är så där skönt mysigt som det är i produktioner med stor budget. Däremot så är filmen inte originell överhuvudtaget. Man sitter liksom och väntar på twistarna som kommer med jämna mellanrum. Moore är en kompetent och seriös skådis som aldrig gör mig besviken. Hon tar sin roll på allvar och går inte på tomgång, trots att det egentligen inte finns så mycket att spela med i Shelter.

Filmen är helt ok psykskräck i stil med Doctor Sleep, The Mothman Prophecies eller The Reaping. Själva förklaringen till det som händer i filmen känns lite för krystad. Början är hyfsat intressant men när sen allt ska avslöjas så faller det hela lite grann, ungefär som vanligt. Som slutkommentar kan säga att jag alltid tycker Rhys Meyers har nåt obehagligt över sig. Jag vet inte, är det för att han är för modellsnygg som man liksom inte litar på honom. Han passar ju t ex väldigt bra i sin roll Woody Allens Match Point.

3/5

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

Priest

20 februari, 2012 9 kommentarer


Titel: Priest
Regi: Scott Charles Stewart
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Priest är en sån filmen som åtminstone borde få mitt näst sämsta betyg, dvs en tvåa. Grundhistorien borde räcka. Den finns ju här. Vi har ett framtida samhälle efter apokalypsen. Efter ett fasansfullt krig mellan människor och vampyrer har tagit slut och människorna tagit sin tillflykt till städer omgärdade av murar. Här är det Kyrkan (med stor k) som styr. Det var Kyrkan som med hjälp av superpräster vann kriget och räddade mänskligheten. Superprästerna är numera krigsveteraner som kyrkan egentligen inte vill veta av. En av dessa superpräster spelas av en viss Paul Bettany, vi kan kalla honom Präst. De överlevande vampyrerna har förpassats till nån sorts reservat.

Utanför de skyddande murarna bor det också människor trots att marken inte inte är speciellt bördig utan mer liknar en öken. Men det ska i alla fall inte finnas några vampyrer här. Eller? Präst höra om en vampyrattack där hans bror ska ha skadats och hans brorsdotter rövats bort. Präst vill undersöka vad som har hänt men Kyrkan vill inte veta av det; vampyrerna utgör ju inget hot längre, de få som finns kvar är i sina reservat. Eller? Präst ger sig givetvis av ändå, ut i det västernfilmsliknande landskapet utanför staden.

Nu har det gått nån vecka eller så efter att jag såg filmen och den har bleknat… rejält. Den känns ungefär lika blek som Paul Bettany var i The Da Vinci Code. Jag vet inte vad jag ska säga egentligen förutom att jag inte hade så trevligt när jag såg filmen. Det är pekoral det är frågan om. Det är för mycket datoranimerade vampyrer, för mycket datoranimerade grönskärmsmiljöer, för mycket tråkig action. För dåligt och tråkigt helt enkelt. Och nu när jag blir påmind om vilka skådisar som var med — Brad Dourif, Christopher Plummer, Maggie Q, Karl Urban… och Mädchen ”Twin Peaks-Shelly” Amick — så känns det som rent slöseri.

Och Bettany? Brukade inte han vara med i bra filmer? Det fanns en sekvens med ett tåg inblandat som var hyfsad och jag kom att tänka lite på motorvägsjakten i The Matrix Reloaded. Fast här är det inte alls samma kaliber på den action vi bjuds på.

En annan film med samma tema är The Book of Eli. Den Denzel-rullen är bättre även om inte heller den är en bra film. Nåt jag faktiskt gillade med Priest var att man har dragit hela ”vampyr vs kristendomen”-grejen hela vägen. I vanliga fall brukar det handla om lite vigvatten och ett kors i fejan. Här är, eller åtminstone var, det en organiserad prästarmé uppbackad av hela kyrkan.

Även Filmitch, Henke och Steffo har sett Priest. Samtliga är mer förlåtande än jag när det gäller hur rackarns tråkig och ytlig filmen faktiskt var. Kanske fick den mer djup om man såg den på bio i 3D? 😉

1+/5

Arkiverad under Action, Betyg 1, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

Chopper

19 februari, 2012 Lämna en kommentar


Titel: Chopper
Regi: Andrew Dominik
År: 2000
IMDb | Filmtipset

För några år sen så rekommenderade Movies – Noir filmen Chopper och jag såg den då. Nu har Fiffi också sett den efter att ha blivit rekommenderat av samme Movies – Noir. Här kommer min recension av den här australiensiska krimrullen.

När femman visade denna rulle som Czechflash (a.k.a. Movies – Noir) skrev om för ett tag sen så tog jag givetvis chansen att spela in den. När femmans hallåa snackade innan filmen presenterade hon den som den amerikanska thrillern Chopper med så där otroligt fånigt försök till amerikanskt uttal (”chaaprr”). Det visar vilken noll koll femman har, eftersom det handlar om en hel-australiensisk produktion. Det hindar dock inte att femman då och då visar riktiga guldkorn, typ kl 02.45 på natten.

Nåväl, var då Chopper ett av dessa guldkorn? Nja, inte riktigt kanske. Filmen handlar om en verklig person, Mark ”Chopper” Read, som är en sorts gangster-wannabe som försöker, och lyckas, göra sig ett namn i Australiens kriminella värld. Han åker in och ut ur fängelse och han är lika paranoid vare sig han är innanför eller utanför fängelsets murar. Han verkar inte lita på någon, vilket han i och för sig verkar göra rätt i. Hans paranoia leder dock till att han allt som oftast måste ta kål på sina motståndare, inbillade eller inte.

Början av filmen var riktigt bra. Ett foto med stor kontrast och blekta färger (kanske mha bleach bypass) gav en intensiv känsla. Bana imponerar direkt som den nervige, hetsige, rått våldsamme men ändå sympatiske Chopper. Just den här delen av filmen som utspelas i fängelset var riktigt bra och då låg filmen på en fyra. Här finns några ganska unika scener med knivvåld inblandat. Jag har inte sett nåt liknande faktiskt, nästan bisarra scener. Något som slog mig var att Bana verkligen måste ha ätit upp sig inför de scener som utspelas senare i tiden i filmen. Jämför t ex med hur han ser ut i fängelsescenerna som utspelas 1978, då han är relativt smal. Inte heller i Troja är han så där uppumpad och lönnfet som mot slutet i Chopper. Bana har gjort en mini-De Niro kan man säga.

Efter inledningen i fängelset byter filmen karaktär en aning. Den speciella känsla som fanns i början saknas när vi får följa Chopper på rätt sida om gallret. Bana är fortfarande lika bra men filmen känns inte lika speciell längre. Dock finns det några scener med annorlunda bildberättande, bl a när det plötsligt verkar som om vi tittar på en gammal stumfilm som går i lite för snabb ryckig takt. Mmmm, den här märkliga stilen återkommer några gånger och kändes kul.

Problemet med filmen tyckte jag var att den inte hade nån poäng. Det fanns inget driv i historien och filmen kom inte fram till något. Dock var färden mot detta ingenting ganska underhållande, bl a en sanslös scen på en bar där Bana gör en variant av slutscenen i Boogie Nights skulle man kunna säga. Haha, ja, Chopper är verkligen en galen figur. Jag gillade även hans kommentar i början när han blir intervjuad och hur han liksom tittar bort (från kameran) mot någon och garvar när han säger ”I’m just a bloody normal bloke. A normal bloke who likes a bit of torture”. Ok, en sevärd film som jag dock inte kan ge mer än en trea med plus i kanten.

3+/5

PS. Den här bilden där Chopper håller en pistol mot sitt eget huvud, förekommer verkligen den scenen i filmen? Jag såg den aldrig i alla fall.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Maltese Falcon

17 februari, 2012 6 kommentarer


Titel: The Maltese Falcon (Riddarfalken från Malta)
Regi: John Huston
År: 1941
IMDb | Filmtipset

Detta är början på slutet på mitt noir-tema. Jag avslutar med två Bogart-filmer. Nästa fredag kommer en recension av The Big Sleep, en film som jag faktiskt har tänkt se om (halleluja!) då jag inte minns nånting från den förutom att jag gillade den. Riddarfalken från Malta väljer jag att inte se om då jag tydligen inte gillade den så rackarns mycket.

Humphrey Bogart spelar här Dashiell Hammets privatdeckare Sam Spade som en dag får besök av en mystisk kvinna (ho, vilken överraskning). Kvinnan säger sig leta efter sin syster som har rymt med en skum man. Spades kollega blir mördad när han skuggar mannen och Spade blir indragen i en mystisk historia där en mytomspunnen statyett spelar en viktig roll.

Mjaha, det här var tyvärr klart sämre än jag hade väntat. Tidigare har jag sett bl a Casablanca, To Have and Have Not och The Big Sleep med Bogart och jag tycker dessa filmer är klart bättre. Bogart själv är ok i Riddarfalken från Malta: han är cool helt enkelt. I de andra filmerna som jag nämnde tycker jag dock han har haft en bättre motspelerska. Både Ingrid Bergman (i Casablanca) och Lauren Bacall matchar Bogart. Speciellt Bacall som är ruggigt sval i sin kaxighet. Själva historien i Riddarfalken från Malta tycker jag är ganska tråkig också. Det är för mycket som är oklart. Det förklaras förstås mot slutet men då hade jag tröttnat. I vissa filmer funkar det här upplägget men just här blir det för ointressant tyckte jag. Vägen mot förklaringen måste vara bättre än vad den är här.

Bäst var Sydney Greenstreet som spelade en man besatt av att finna den där statyetten. Han påminde mig om Marlon Brando, och då menar jag den under senare år fetlagde Brando. Sen finns det vissa obetalbara scener med Bogart och Peter Lorre inblandade, bl a när Bogart skrattande betraktar Lorre som, efter att först ha blivit nedslagen, återigen hotar Bogart med en pistol. Kul, men inte tillräckligt kul för att lyfta filmen som helhet. Jag tyckte den kvinnliga huvudrollen var lite blek och Mary Astor, som gjorde rollen, blir inte den fullfjädrade femme fatal som en sån här film kräver. Då tycker jag Lauren Bacall är hästlängder bättre. Nja, jag kan tyvärr inte ge godkänt. Kanske kan det tyckas fräckt mot en sån här klassiker men jag blev helt enkelt inte underhållen nog för att ge filmen ett godkänt betyg.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Film noir, Film noir-fredag, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

This Is England

16 februari, 2012 2 kommentarer


Titel: This Is England
Regi: Shane Meadows
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Rörliga bilder och tryckta ord recenserade nyligen This Is England så därför kommer här min gamla recension av samma film.

This Is England var en film som jag plötsligt fick upp ögonen för. Jag tog chansen och såg den på biografen Sture som skönt nog lever vidare fast numera i SF Bios regi (min kommentar: det här var precis efter att Triangelfilm/Astoria Cinemas hade gått i kånkan). Det hela utpelas 1983 och handlar om tolvårige mobbade outsidern Shaun. Han ”adopteras” av ett skinnskallegäng som leds av snälle Woody. Här finner Shaun gemenskap och lever upp. Allt är bra tills att Combo, en av Woodys gamla vänner, kommer ut efter att ha suttit i fängelse. Combo har kontakter med invandrarfientliga partiet National Front och sprider en helt annan stämning i skinnskallegänget än den levnadsglada avslappnade stämning som fanns tidigare. Även unge Shaun, som bär på en sorg/ilska efter att hans far dött i Thatchers Falklandskrig, påverkas.

Filmen sätter miljön direkt med helt underbara förtexter med grym musik och nyhetsklipp från 80-talets England (jymping, cd-skivor, rubiks kub bl a) vaggas vi in i en 80-talsstämning som får 80-talskramaren att gå i brygga. Efter det här kan nästan inte filmen misslyckas. Första halvtimmen är också charmig och skön när den något utstötte men kaxige lille Shaun tas upp i skinnskallekretsen. Han får rätt kläder, rätt frisyr — rätt attityd. Sen kommer Combo ut från fängelset med en förrädisk attityd. Han talar om stolthet, att vara stolt över att man är engelsman. Pakistanier som öppnar affärer på hörnet göra sig icke besvär. Apropå det, när Combo & Co ska råna/trakassera en pakistanier i en butik blir det bisarrt roligt när en av dem får sig att göra nummer två i butiken.

Efter att Combo dyker upp så har filmen en obehaglig stämning över sig. Combo för med sig rasism, hot, våld och en ”antingen är du med mig eller emot mig”-stämning. Samtidigt är Combo inte en helt igenom ond karaktär. Förstås. Det är en bättre film än så. När Milky, den svarta i gänget, berättar om hur han har femtielva kusiner och att man kan få kyckling med ärtor hemma hos farmor river det i hjärtat på Combo (vars uppväxt och bakgrund vi inte vet nåt om men man kan nog gissa att den inte vara speciellt kärleksfull). Slutet på filmen diskuteras en del. Det känns ganska symboliskt. Frågan är om det är dagens England som går under eller om det är gårdagens som vi ska lämna bakom oss.

Barnskådisar brukar jag inte kommentera genom att säga om de är bra eller dåliga. Lillkillen passar i rollen, visst. Men om han är en bra skådis eller ej, det får vi se när han blir vuxen. För övrigt känns det som om alla spelar sig själv vilket brukar vara ett tecken på väldigt bra skådespelarinsatser.

4-/5

PS. I kategorin kändisspotting kan jag nämna att svenske monsterskådisen/regissören Thommy Berggren satt några rader bakom mig på biografen Sture där jag såg filmen.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Machinist

15 februari, 2012 9 kommentarer


Titel: The Machinist (El maquinista)
Regi: Brad Anderson
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Den här filmen såg jag när den kom och Christian Bale såväl som regissören var ganska nya på filmscenen. Vid det här laget har jag sett ett gäng filmer med Bale och åtminstone en till av regissören Anderson. Hmm, kanske ska jag samla ihop några av Bales filmer och se vad jag har tyckt…

I denna spanskproducerade rulle spelar Christian ”Robert De Niro, släng dig i väggen!” Bale rollen som en paranoid fabriksarbetare som inte kan sova eller äta — och det syns på Bales anorektiska koncentrationslägerkropp. På hans kylskåp sitter mystiska lappar med kryptiska meddelanden som han försöker tyda. Hans enda vänner är prostituerade Stevie (Jennifer Jason Leigh) och servitrisen Marie. Det hela är en nedåtgående spiral mot galenskapen och vetskapen. Vad är det som händer egentligen?

Trots det till synes bra uppläget, med en mystisk inledning, de perfekt gråtrista miljöerna och Bales makalösa rollprestation, så saknas ändå på nåt sätt originalitet i filmen. Bales prestation och utseende både bär upp filmen och liksom tar bort fokus från vad filmen försöker berätta. Det blir för mycket av det goda. Eftersom man inte vet varför Bale inte kan äta eller sova så tänker man liksom bara på hur han ser ut och funderar på hur lite han måste ha ätit på riktigt, och tänker på att han förmodligen mådde ganska dåligt på riktigt när filmen spelades in. Detta skuggar liksom filmen i sig.

Jag kände lite att det mystiska i filmen var det viktigaste i filmen. Att hela filmen bara byggde på twisten som vi alla satt och väntade på. Det räcker liksom inte. I en film som Memento så funkade det hela vägen eftersom upplägget var så annorlunda att det bara måste bli fascinerande. I en film som Fight Club så var twisten på ett sätt underordnad eftersom resan mot gåtans lösning inte handlade om det egentligen. När väl twisten i Fight Club kommer så la det bara till ytterligare en dimension till filmen. I The Machinist så är det själva twisten det hela bygger på. Så kände jag det i alla fall.

Ok, nu kanske jag låter negativ, men faktum är att det förstås är en välgjord, välspelad, snygg och intressant film i princip hela vägen. Jag ville bara förklara varför den inte får en fyra i betyg. Bales rollprestation gör den klart sevärd och hans förvirring och desperation går verkligen fram. Jag hade förmodligen gillat den mer om jag inte vetat nånting alls om den. Nu hade jag fått lite förhandsinformation och satt bara och väntade på twisten. Men men, jag ser fram emot fler filmer av Brad Anderson och förstås från Christian ”Benranglet” Bale.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Night of the Hunter

27 januari, 2012 11 kommentarer


Titel: The Night of the Hunter
Regi: Charles Laughton
År: 1955
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Under det senaste halvåret har uppmärksamma fredagsbesökare på bloggen upptäckt att jag kör ett film noir-tema. Förra fredagen lovade jag att temat snart (äntligen kanske några tycker, inklusive mig, haha!) skulle vara slut och jag bara hade två Bogart-rullar kvar att skriva om. Men det var innan jag kom på att jag hade glömt skriva om The Night of the Hunter.

Den här Charles Laughton-regisserade film noir-dramathrillern såg jag senast för nästan tio år sen och jag minns att jag gillade den men jag minns däremot inte speciellt mycket från själva filmen förutom ett väldigt snyggt, nästan surrealistiskt, svartvitt foto. Så här skrev jag då:

Kul med Peter Graves från Mission: Impossible. Jag kände igen honom direkt, främst på rösten kanske. Jag blev ändå lite besviken på filmen till en början. Den var annorlunda jämfört med jag förväntade mig. Det var mer drama än den thriller som jag hade väntat mig. Men efter ett tag hade jag liksom accepterat det och njöt från och med då bl a av det underbara fotot. En surrealistiskt känsla uppstod nästan under barnens färd på floden. Även scenen när mamman sitter död i bilen på flodbotten var mycket bra. Robert Mitchum gjorde en bra roll som den läskige falske predikanten. Såna roller verkar tydligen passa honom. Han spelar ju Max Cady i originalet av Cape Fear (1962). Jag kom att tänka på Night of the Living Dead (1968), och andra skräckfilmer, när barnen gömmer sig i källaren och Mitchum ropar efter dem. Källare är alltid lite obehagliga, är de inte? Jag gillade barnskådisen som spelade sonen. Han kändes naturlig och inte så där jobbigt lillgammal som jag hatar. Betyget blir en svag fyra.

Mina uppdaterade tankar kommer vi till nu. Ja, jag håller med mig själv till stor del. Men eftersom jag lite visste vad som väntade så drogs jag in i filmen ganska så direkt istället för att vänta på att thrillern skulle börja. Robert Mitchum är verkligen bra och galen som mannen med knogarna tatuerade med LOVE och HATE. Just Mitchum ger filmen en något obehaglig stämning. Tror han att han att utför Guds tjänster eller är han helt enkelt bara galen. Well, det kanske inte är nån skillnad. Fotot, som jag skrev om i min gamla text, slår mig igen. Det är verkligen superduper. Något jag tänker på den här titten är att det finns en episk känsla i filmen. Det religiösa temat är framträdande utan att bli påträngande. På ett sätt känns det hela som en biblisk saga. Efter ungefär halva filmen byter filmen karaktär och den där direkta nerven försvinner till viss del. Jag uppskattar fortfarande vad jag ser men just att tempot sjunker en aning när handlingen tar en annan vändning är nog det som gör att det fortfarande bara blir en svag fyra till den här rullen.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Boogie Nights

26 januari, 2012 8 kommentarer


Titel: Boogie Nights
Regi: Paul Thomas Anderson
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Boogie Nights är Paul Thomas Andersons resa genom porrindustrin på 70/80-talet. En av våra medresenärer är unge Eddie (Mark Wahlberg) som upptäcks på en nattklubb av Jack Horner (Burt Reynolds), regissör av exotiska filmer, och därmed introduceras Eddie i en värld som i filmen består av ganska trasiga människor, sex (doh), droger och mycket yta. För Eddie, som givetvis döper om sig till Dirk Diggler, går karriären spikrakt uppåt till en början, men det är ensamt på toppen och mycket vill ha mer… droger framför allt. Filmen är egentligen en klassisk uppgång-och-fall-historia.

Paul Thomas Anderson (PTA) är en oerhört ambitiös regissör, det visar han i samtliga sina filmer. I Boogie Nights förekommer ett otal ruggigt sköna långa scener utan klipp och med svepande kameraåkningar där kameran följer en person ett tag för att sen byta till en annan som kommer in i bild. Vi kanske har sett det både förr och senare men det är snyggt och njutningsbart. I rollerna ser vi PTA:s favoritskådisar som Julianne Moore, William H. Macy, John C. Reilly, Philip Seymour Hoffman, Melora Walters, Philip Baker Hall, mm. Krydda dessa med t ex Reynolds och Don Cheadle och man får en kanonfilm vad gäller skådespelarna. Wahlberg gör väl sin bästa roll nånsin skulle jag tro.

De flesta av rollfigurerna är ganska snälla, halvt misslyckade, lite sorgsna, älskvärda figurer, som de flesta hamnar i situationer där de lämnar ut sig själva bara för att bli förnedrade. Ta bara Cheadles sorglustiga figur som försöker sälja stereoapparater iklädd cowboyklädsel och spelandes countrymusik. Eller när han försöker få ett banklån. Eller när Eddie och John C. Reillys rollfigur försöker spela in en musikdemo. Ja, det hela är ganska tragikomiskt, men PTA skildrar ändå allt med en värme och känsla för sina karaktärer. Den enda som till synes går oberörd genom filmen är Reynolds rollfigur, regissören som vill skriva filmhistoria genom porrfilm med handling (yeah, right) och dessutom vägrar övergå till 80-talets video (han ska ju göra film!).

Även om det alltså är en riktigt välgjord film med helgjutna skådisinsatser så tyckte jag den bitvis, främst i mitten, var lite tråkig. Den blev då lite väl enkelspårig på sin väg mot sina karaktärers botten. Det var lustigt, på nåt sätt kändes det som om när filmen gick in i 80-talet så blev allt lite fulare och lite sämre och det verkar som om även karaktärerna i filmen tyckte det. På 70-talet kom man liksom undan med sex, drugs and rock’n’roll-livet men 1981 känns allt sunkigt och inte coolt. Nu blev inte filmen sämre av just det här, utan pga att det blev lite stiltje i handlingen, tyckte jag. Som tur var så räddas filmen av ett helt sanslöst avsnitt där Eddie och två kompisar ska försöka blåsa Alfred Molinas rollfigur. De kommer hem till honom och hans kinesiske ”betjänt” (eller nåt) som är besatt av att smälla smällare, samtidigt som Molina har stereon på högsta volym och verkar mer intresserad av att recensera skivan som spelas än att köpa droger. Helt sjukt svettigt bra.

Jag gillade även scenen mot slutet med Cheadle (som ständigt sökte den rätta looken) som hamnar i ett rån i butik. Oväntat och bra — precis som William H. Macys sista insats i filmen. Den allra sista scenen i filmen påminde mig lite om Robert De Niros motsvarande ”pep talk” i slutscenen i Raging Bull… ja, förutom att De Niro inte halar fram slangen då, haha. Jag måste också nämna scenografin men kanske framförallt musiken som är perfekt och verkligen sätter rätt stämning och tidsstämpel. Very good gummisnodd. Betyget blir en svag fyra. Det fanns ändå inte riktigt samma intensiva stämning i Boogie Nights som i den helt makalösa Magnolia om man nu ska jämföra.

4-/5

PS. PTA verkar för övrigt riktigt bra på att få skådisar (som liksom inte är riktigt erkända som seriösa skådisar) att göra kanoninsatser i roller som de visar sig passa perfekt för, t ex Tom Cruise i Magnolia, Adam Sandler i Punch-Drunk Love, och Wahlberg och Reynolds i Boogie Nights.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Android

23 januari, 2012 6 kommentarer


Titel: Android
Regi: Aaron Lipstadt
År: 1982
IMDb | Filmtipset

På den tiden jag köpte plastbitar så köpte jag ett lass dvd-filmer i science fiction-genren. Med jämna mellanrum så kryssar jag en i den högen. Hittills har det varit väldigt blandat resultat. Mest har det faktiskt handlat om rent dåliga filmer. Senast såg jag dock Turkey Shoot som åtminstone var charmig.

Den här gången handlade det om Android med Klaus Kinski i rollen som Max, en konstgjorda människa, titelrollen om man säger så. Det var i alla fall vad jag trodde. Nu visade det sig att Kinski inte alls var androiden utan den tyske virrhjärnan/skådespelaren spelade forskaren som arbetade med att ta fram de artificiella varelserna.

När filmen inleds är Kinskis forskare ensam på en avlägsen rymdstation tillsammans med androiden Max. Android-projektet har inte gett de resultat som de som står för kosingen ville ha och nu har det i princip lagts ner men Kinski kämpar på i hemlighet med steg två.

Det som för en gångs skull sitter kvar efter filmen är musiken. Jag gillade den. Just musiken är inte nåt jag brukar tänka på speciellt mycket när jag ser film, i alla fall inte efteråt. Den ska bidra till helheten och stämningen men inte sticka ut. Om den sticker ut så brukar det vara ett tecken på att det är ganska dålig film. I fallet Android så är det precis så. Android är nämligen en dålig film.

Ok, tillbaka till musiken. Helt plötsligt spelas James Browns It’s a Man’s Man’s Man’s World. Men bäst och märkligast är Fibonacci med låten Sergio Leone (du hittar för övrigt hela filmen i samma länk). Låten är otroligt catchy. Lyssna och titta här… fast jag utfärdar en varning då klippet är från den sista scenen i filmen.

I övrigt då? Mja, nu har det väl gått nån vecka eller så efter att jag såg filmen och jag minns allvarligt talat inte så mycket. Kinski går på tomgång, åtminstone känns det så. Androiden Max är ganska tråkig. Utan att avslöja för mycket kan jag väl säga att det dyker upp ytterligare tre personer på rymdstationen varav en är en kvinna. En del av handlingen går ut på att androiden Max nu får lära sig vad det innebär att umgås med en sån märklig varelse. Mja, det blir mest fånigt.

Slutsatsen är att det är en b-film och den slutsatsen går det inte att komma ifrån.

2-/5

PS. När letade efter ett klipp på It’s a Man’s Man’s Man’s World så råkade jag stöta på Christina Aguileras version av låten. Oh, well, that girl can sing… and scream.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Musik, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →