Odjuret och hans lärling (2015)

odjuret-och-hans-larlingNär jag fick se programmet till årets Malmö Filmdagar visste jag direkt att det fanns en film jag skulle se. Det är nämligen inte speciellt ofta man får se anime på bio. Jag har gjort det några gånger och det gäller förstås främst mästaren Hayao Miyazakis filmer. Några gånger har även Stockholm Filmfestivals Twilight Zone-sektion visat anime-filmer. Men speciellt ofta är det alltså inte. Därför tog jag givetvis chansen när filmdagarna visade Odjuret och hans lärling.

Jag kollade inte upp nånting om filmen i förväg utan gick in helt blind, endast medveten om att det var en anime. I filmens inledning får vi träffa den föräldralöse pojken Ren, som efter att ha flytt från myndigheterna och sina blivande fosterföräldrar driver omkring på Tokyos gator.

Som följeslagare får han efter ett tag en näpen varelse som mest liknar en vit liten pälsboll – som tagen ur Min granne Totoro. Jag är säker på att de minsta barnen älskar den. Jag tyckte den var söt i alla fall.

Nån förklaring till varför detta gulliga sagoväsen finns i Tokyo ges inte direkt men så småningom visar det sig att det parallellt med vår verkliga värld existerar ett sagouniversum dolt för människor. Denna sagornas värld befolkas av märkliga varelser, odjur eller monster om man så vill. Vissa ser nästan ut som människor och de flesta beter sig egentligen som människor. Skillnaden är att alla är nån form av djur, och alla har ett djurhuvud.

Sagovärlden är en harmonisk värld där alla verkar samsas. Förändringar är dock på gång. Kungen bland djurmonstren (som ju inte alls känns som ett monster utan som en genommysig och klok vitpälsad liten jultomte) har beslutat sig för att avsäga sig sitt uppdrag, att avgå kan man säga. För dessa monster innebär det att de istället förvandlas till en gud. Efterträdaren ska utses genom en martial arts-duell. Japp, ni läste rätt. Det ska slåss om det. De två hetaste kandidaterna är den lugne och vise Iôzen och den vilde och hetlevrade Kumatetsu.

En dag när Kumatetsu i lönndom besöker Tokyo träffar han pojken Ren och det ena leder till det andra och vips! så har Ren transporterats till Jutengai, som odjurens värld kallas. Kumatetsu tar nu Ren som sin lärling och ska lära honom allt han kan (Djungelboken?) när det gäller kampsport. Grejen är nämligen att för att vara en värdig mästare och kung så måste man kunna visa att man kan ta lärlingar för att på så sätt föra sin kunskap vidare.

Fasiken, nu när jag skriver om Odjuret och hans lärling så upptäcker jag att det finns en hel del udda och charmiga detaljer här. När jag såg filmen så var det som den allra sista filmen under filmdagarna och min hjärna var något mosig och det kan hända att jag nickade till några gånger under filmen. Jag tror jag missade en del på grund av detta.

Jag gillar t ex att filmen har en ganska så mörk och sorglig inledning. Ren har det inte lätt alls, men jag tror att barn kan hantera svåra situationer, bättre än vuxna på många sätt.

En sak som är vanlig i anime är att det inte finns nån uttalad skurk och så är det även här. Man kan tycka att det gör att insatserna blir lägre men det är egentligen tvärtom. Det handlar om det mörka inom oss och det som hotar att förstöra den vackra fantasivärlden som här representeras av Jutengai. (Nu kom jag att tänka på Pixars underbara Inside Out och att den ju handlar om samma sak.)

Regissör till Odjuret och hans lärling är ingen mindre än Mamoru Hosoda som gjort de mysiga The Girl Who Leapt Through Time och Summer Wars. Hosoda ligger även bakom Wolf Children som handlar om en sorts människo-varg-familj. Hmm, jag anar ett tema här. Hosoda verkar gilla det här med att låta den mänskliga världen flyta samman med det mer fantasifulla. Det är inte en ren fantasivärld utan två världar som existerar parallellt. Ja, just detta koncept var nåt jag gillade med Odjuret och hans lärling. Ren återvänder nämligen med jämna mellanrum till Tokyo och där träffar han den blyga och mobbade skoltjejen Kaede. De inleder en mysig, kanske romantisk, men fullkomligt oskyldig relation där Kaede hjälper Ren med att komma ifatt med skolarbetet.

Direkt efter att ha sett filmen kände jag mig lite gnällig och klagade på att den kändes som att den var lite för mycket för barn. Jag tyckte odjuret Kumatetsu var over the top och tramsig, precis som en av hans sidekicks. Då gillade jag de sekvenser mellan Ren och Kaede som utspelade sig i den vanliga världen betydligt bättre.

Mot slutet förekom en väldig snygg sekvens som involverade en stor val. Den var väldigt snygg, precis som resten av filmen, men jag tyckte den pågick på tok för länge (vilket kanske även kan sägas om filmen som helhet).

Nu när jag tänker efter och går igenom handlingen i huvudet så kan jag inte låta bli att höja mitt betyg till en trea efter att först ha satt en stark tvåa. Eller inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallOdjuret och hans lärling har biopremiär nu på fredag. Är du en animefantast är det bara att bänka sig biofåtöljen. Det är inte ofta anime-rullar hittar hit till Sverige, speciellt inte icke-Studio Ghibli-filmer.

Jag såg alltså filmen under Malmö Filmdagar och bland de andra filmspanarna var det bara Sofia som lockades av detta animeäventyr.

Jätten (2016)

jattenJätten är en speciell film. Jag, och säkert andra med mig, vill kalla det för diskbänkssurrealism, socialsurrealism, vardagsdrama med inslag av magisk realism eller nåt i den stilen. Det finns säkert exempel på andra filmer, även svenska, som har ett liknande koncept men för mig känns Jätten ändå speciell (på ett bra sätt).

Regissören Johannes Nyholms film handlar om den snart 30-årige Rikard som (till synes) inte har det lätt i livet. Han är autistisk, bor på ett gruppboende, har nåt typ av syndrom som gett en stor böld som täcker halva ansiktet och även utövar ett farligt tryck på hans hjärna. Dessutom har han pga syndromet svårt att gå och så blev han lämnad av sin mamma som fick en psykos efter att hon fött honom.

Japp. Happy life! Not. Kan man tycka. Men grejen är att Rikard ändå trivs med tillvaron, får jag intrycket av. Hela hans värld kretsar kring en sak: BOULE. Han är med i en bouleklubb i Göteborg och ska vara med i nordiska mästerskapen. Och oj, vad han ser fram emot den kommande tävlingen. Tillsammans med sin otroligt sympatiske och lojale klubbkompis (och vän) Roland (Johan Kylén) studerar han videor med de regerande danska mästarna för att hitta deras svagheter. Rikard lever för sin boule och tränar (trots att han förstås inte får) hemma i sin lägenhet.

I filmens inledning sker dock en olycka under ett av klubbens träningspass. Det hela leder till att Rikard inte ska få vara med på mästerskapen. Hela hans värld rasar samman.

Ja, när man på ytan beskriver vad filmen handlar om så kan det tyckas att det här handlar om en tung och grå film. Men grejen är att Jätten inte bara blandar upp realismen med magiska inslag utan realismen har en värme och en humor som väcker till skratt.

Om ska försöka hitta referenser till andra filmer så skulle jag beskriva det som om Ruben Östlund regisserat en fiktiv version av den underbara dokumentären Plötsligt i Vinslöv (och släng in lite Mask och The King of Kong också). I Vinslöv handlade det om minigolf, här alltså om boule. En av medlemmarna i klubben heter Greger och är en av de roligaste paragrafryttare jag träffat på på vita duken. Det är underhållning på hög nivå när klubben har årsmöte och Greger vill ta upp frågan om de nya parkeringsplatserna… Men det ska visa sig att det lönar sig att ha en paragrafryttare i klubben.

Jätten är också en sportfilm, med en underdog som kommer igen, där spänningen byggs upp inför det kommande stora mästerskapet. Hur ska det gå? Hur ska man lyckas slå de kaxiga unga danskjävlarna? Spänning!

Musiken var för härlig också, speciellt under de surrealistiska inslagen där Rikard i sitt inre ser sig själv som en jätte som vandrar omkring i fjällvärlden med bouleklot stora som Globen.

När jag nu skriver det här är det väldigt nära att jag lyckas övertala mig själv att dela ut en fyra i betyg. Jag har velat fram och tillbaka mellan en stark trea och en vanlig fyra och jag bestämmer mig i detta nu för en trea. Varför inte fyra? Ja, det är det vanliga. Jätten är en riktigt bra film men av nån anledning blev jag inte totalt indragen. Det fanns små detaljer som jag störde mig på. No biggies men tillräckligt ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratJätten var denna månads filmspanarfilm. Kolla in vad de andra tyckte här nedan. Joel skriver inte om filmen men var med och såg den och gillade den jättemycket.

Har du sett den?-Johan
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Omtitt: Suspiria (1977)

suspiriaDet var över tio år sen jag såg Dario Argentos Suspiria och här hittar ni min gamla recension. Nu har jag sett den igen eftersom Fripps filmrevyer-Henke gärna ville ha sällskap när han skulle se den för första gången – och det är klart att jag inte tackar nej till att se Suspiria igen. För mig är nämligen Suspiria Argentos bästa film i konkurrens med Profondo Rosso. I bägge filmerna står Goblin (de italienska progrockarna) för den härliga musiken. Jag tycker musiken är bättre i Profondo Rosso. I Suspiria blev det lite för mycket upprepning även om det förstås är bra. Däremot är miljöerna, tapeterna, ljussättningen, stämningen och FÄRGERNA helt galna i Suspiria vilket lyfter filmen ett snäpp. Men lika bra som vid förra titten tyckte jag inte Suspiria var. Kanske bristen på vettig handling blev mer av ett problem den här gången, hur snygg den än nu är. Jag får lov att sänka betyget till en trea.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2016:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Här hittar ni Henkes recension av Suspiria. Vad tyckte han? Gult eller t.o.m. rött kort? Eller kanske grönt kort?

Jag måste ju givetvis bjuda på några bilder från filmen också och de kommer här!

 

suspiria3

suspiria2

suspiria1

suspiria5

suspiria7

suspiria4

suspiria6

 

Avslutningsvis en smårolig jämförelse mellan två posters. Ingmar Bergmans skräckis Vargtimmen och Argentos visuella fest Suspiria. Två ganska så olika regissörer men här fanns det likheter.

suspiria-poster vargtimmen-poster

Vinden bär oss (1999)

vinden-bar-ossI somras gick den iranske regissören Abbas Kiarostami bort. Jag har bara sett två av hans filmer men jag är ändå fascinerad av hans stil och jag skulle vilja se fler. Texten om Vinden bär oss skrevs i september 2005.

He, den här snubben, Abbas Kiarostami, gör ganska balla filmer. På ett sätt är det en befrielse att se dem. De påminner lite om Tarkovskijs filmer i och med det lååångsamma tempot, men till skillnad från ryssens filmer så finns här en melankolisk lite eftertänksam humor. Jag har sett en annan film av denne iranske regissör och det är Smak av körsbär. De båda filmerna påminner om varandra ganska mycket, men Vinden bär oss blir lite för ”lös” i historien för att det ska funka fullt ut. Man vet nästan inget om karaktärerna och det gör att det är lite svårt att bli engagerad. Å andra sidan gör det att det är intressant att följa vad som händer och försöka klura ut vad som egentligen pågår. Om nån har sett filmen så vet ni att det finns en speciell scen, kopplad till mobiltelefoni och bilkörning, som upprepas om och om igen. Den återkommande scenen blir som ett mantra för filmen. Den mals om och om igen och blir rolig på ett hypnotiskt och envist vis. Jag ber om ursäkt för den dåliga och fullständigt osammanhängande recensionen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kejsaren och mördaren (1998)

gong-li

En gong är ingen gong, två gonger är lagong…

Det är ganska intressant att ibland läsa sina egna gamla recensioner för att se vad man tyckte då, för typ tio år sen. Kejsaren och mördaren såg jag och skrev om redan 2005 (preblogg, på en annan sajt) och det uppenbart att jag fascinerades av den ”oförutsägbara asiatiska filmen”. Nuförtiden sker det inte lika ofta att jag tittar på asiatisk film. När det händer är det inte sällan på filmfestivaler eller förhandsvisningar av olika slag. Det kan jag tycka är lite tråkigt. Att det inte sker oftare menar jag.

Chen Kaige är en kinesisk regissör som tydligen var kursare med Zhang Yimou på filmskolan i Beijing. Jag kände inte till honom som regissör förutom att jag hade hört talas om filmen Farväl min konkubin som Chen gjorde 1993. Kejsaren och mördaren utspelas på 200-talet f.Kr. och är ett storslaget epos om den kinesiska kungen av Qin, Ying Zheng, som vill bli Kinas första kejsare genom att erövra de övriga sex kungadömena. För att få en orsak att anfalla Yan så skickar han sin barndomsvän, syster Zhao (Gong Li), dit för att lura en mördare att försöka döda Ying Zheng.

Min kommentar: Varför kallar jag Gong Lis rollfigur för barndomsvän och syster Zhao när det enligt alla beskrivningar av handlingen som jag hittar nu står att hon var Ying Zhengs konkubin? Well, jag antar att hon kan vara både barndomsvän och konkubin, och ”syster” kanske var nån sorts politiskt korrekt titel. Eller så hade jag noll koll.

Efter att ha tittat på den här väldigt vackra, välgjorda och brutala filmen ett kort tag så tänkte jag direkt på några av Akira Kurosawas filmer, främst Ran och Blodets tron. Det handlar om maktlystnad, misstänksamhet, och slutligen rädsla och paranoia för att förlora sin makt. Inte så speciellt mycket av handlingen utspelas på slagfältet utan mest inne i de palats där kungar, prinsar och rådgivare smider sina planer. Det är politik på en brutal nivå. Men vi hittar också historier om omöjlig kärlek bakom palatsens väggar. Jag får också Shakespeare-vibbar, vilket är logiskt då just Ran och Blodets tron bygger på pjäser av Shakespeare.

De scener som utspelas på slagfältet eller innehåller annat våld är grymma och brutala. Våldet visas rakt av, och blodet sprutar, vilket överraskade mig en aning, men det gör filmen starkare. De scener som dominerar filmen är ändå de med dialog som utspelas inne i palatsen mellan huvudpersonerna. Precis som i Kurosawas filmer så förekommer det här ett sorts medvetet överspel. Speciellt Li Xuejian, som spelar kungen av Qin, har ett speciellt minspel där hans ansiktsrörelser verkar gjorda med muskler spända som stålfjädrar. Kvinnorna är mestadels lågmälda och nedtonade (fast de har också en och annan räv bakom örat). Männen vrålar, skriker eller gapskrattar om de inte vet vad ska säga. Sen måste jag säga att kinesiska (mandarin) klingar väldigt fint i mina öron (xie xie).

Mmm, samtidigt som det bitvis är en grym film så innehåller den också en del kärlek (well, kärlek kan ju vara grym, hehe) och vänskap, och även väldigt smakfullt foto. Det är lite av en kontrasternas film. Mot slutet blir det riktigt spännande och gripande, och filmen visar hur maktbegär ofta kan förvrida huvudet på en från början vettig person som tycker hens avsikter kanske är goda. Ibland tar filmen också vändningar som man inte riktigt är med på; personer beter sig inte riktigt som man väntar sig. Jag menar alltså inte såna där handlingstwistar (typ The Machinist eller i Shyamalan-stil) som blivit ganska vanligt i västerländska filmer nu för tiden, utan det hänger mer samman med hur personer beter sig i filmen, själva kulturen och så. Detta händer då och då när man ser på asiatisk film; det blir inte lika förutsägbart som den ”normala” västerländska filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Hmm, den här filmen borde nog ha platsat på min topplista över 1998 års bästa filmer

Johan Falk: Kodnamn: Lisa (2012)

kodnamn-lisaEfter ett litet uppehåll är det nu dags att avsluta den serie med filmer om Johan Falk som kom ut 2012. Efter det här återstår det endast fem filmer från 2015, så vi börjar närma oss Slutet (bokstavligen).

Efter att ha sett de tidigare filmerna där Joel Kinnamans rollfigur Frank Wagner spelat en stor roll såg jag att en av de kommande filmerna hade titeln Kodnamn: Lisa. Om man hängt med det minsta i filmernas handling vet man att Lisa är det namn som GSI använder som beteckning på sin infiltratör Wagner. Filmens titel gjorde att mina förväntningar växte rejält. Just Frank Wagner är, i konkurrens med Jens Hulténs Seth Rydell, min favoritkaraktär, och här skulle vi få en hel film med Wagner i fokus!

Kodnamn: Lisa kom faktiskt ut på bio i Sverige precis som GSI – Gruppen för särskilda insatser gjort tidigare (och de tre första filmerna förstås). Biopremiären var i mars 2013 men den visades tydligen redan i oktober 2012 på tv – i Tyskland (vilket gör att den räknas som en 2012 av IMDb och mig).

I Kodnamn: Lisa vill inte Frank Wagner vara Lisa nåt mer. Nej, han vill lägga infiltratörshatten på hyllan och leva svensson-liv med sin fru (Ruth Vega Fernandez) och son. Går det bra? Nej, givetvis inte. Istället avslöjas Franks identitet bland kriminella, inte bara i Göteborg utan även hos den ryska maffian. Frank får ett pris på sitt huvud. Johan Falk (en som vanligt arg och butter Jakob Eklund), som även han vill sluta och låsa in polispistolen i säkerhetsskåpet, känner sig tvungen att hjälpa Frank.

Filmen inleds bedrövligt, med en massa flashback-scener med Kinnaman från de tidigare filmer. Jag antar att detta är instoppat för att guida de biobesökare som inte har de tidigare filmerna färskt i minne. Om man har filmerna färskt i minne (vilket jag hade) så blir det bara tråkig exposition. Det hade räckt med att göra klart att Frank är infiltratör och att han har bus efter sig.

Därefter tar dock en ruggigt spännande actionsekvens vid där Frank och hans familj tvingas fly (iklädda sängkläder och med lakan från ett fönster!) då onda män stormar in i deras lägenhet.

Filmens första 20 minuter är väldigt intensiva och det händer hur mycket som helst. <Spoiler> Sophie skjuten! Hjälp! </Spoiler>. Precis som i några av de andra filmerna fann jag det intressant (och hilarious) hur ofta de olika delarna av polismyndigheten kommer i varandras väg. Men jag antar att det är en del av spelet när man sysslar med långa utredningar och agerar undercover. Det är lite samma tema som i Jan Guillous Hamilton-böcker där det görs narr av säkerhetspolisen.

Men sen är det som att filmen rinner ut i sanden. Det var det där med förväntningar. Tillsammans med trailers är det väl det allra farligaste i ens filmvärld. Jag vet inte om det är mina höga förväntningar som spelar mig ett spratt den här gången också? Precis som när Leo Gaut gjorde mig besviken?

Jag börjar känna att den kriminella värld som Seth Rydell och hans gäng lever i inte känns helt trovärdig. Jag vet inte riktigt vad det är. Jag tycker filmen blir för hafsig, storslagen och töntig på samma gång. Och vad hände förresten med Seth?!?! Min favvo ju.

Nåt som nästan höjer filmen till en trea är ett klipp som visas efter filmen där vi (och Joel Kinnaman) får träffa den verklige infiltratören som ligger till grund för rollfiguren Frank Wagner. Starkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Girl with All the Gifts (2016)

the-girl-with-all-the-giftsThe Girl with All the Gifts är en film som har det mesta. Ändå saknar jag nåt (fråga mig inte vad) och det det där riktigt höga betyget belönas därmed filmen inte med.

Vad är det den har som talar till dess fördel? Jo, det är en genrefilm (zombie-filmen i det här fallet) som faktiskt förnyar och twistar till genren på ett sätt som i alla fall jag inte har sett tidigare. Och då har jag ändå sett en del zombier (Obs! zombier, inte zombies! Ping, Sofia  😉 ) i mina filmdagar.

Filmen inleds som ett intensivt kammarspel som utspelar sig på en begränsad plats vilket höjer intensiteten. Därefter övergår den till att bli en roadmovie där våra huvudpersoner färdas med hjul eller till fots genom ett övergivet dystopiskt landskap med faror väntandes bakom vartannat hörn.

Som bonus får vi en härlig Glenn Close som en envis, men aningen för besatt och galen, forskare som är beredd att offra det mesta (inklusive sig själv) för att nå sitt mål.

Sist men inte minst har vi en underbar barnskådis i form av charmtrollet Sennia Nanua som visar sig vara filmens största badass.

Ja, jag har alltså inget att klaga på som ni märker. Handlingen? Jag tror inte jag går in på den så mycket. Det absolut bästa är att se filmen helt ospoilad. Men lite kort så utspelas den i England efter en zombieepidemi. En grupp människor, däribland soldaten Eddie (Paddy Considine) och läraren Helen (Gemma Arterton), vistas i en bunkerliknande forskningsanstalt där man försöker hitta svaret på gåtan om farsoten. Mer än så behöver man, och bör man, inte veta.

The Girl with All the Gifts för mina tankar, inte oväntat, till filmerna 28 Days Later och 28 Weeks Later. För mig slår den 28 Days Later på fingrarna men inte den högintensiva uppföljaren. Jag delar ut tre starka och stenhårda frökapslar, vilket inte är fy skam.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallThe Girl with All the Gifts har biopremiär fredag 7/10 och gillar du zombie-filmer så är det en skön uppdatering av genren.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

 

flickan-med-gavornaI samband med visningen under Malmö Filmdagar fick man även en trevlig liten gåva i form av boken som filmen bygger på. Tyvärr var det den svenska utgåvan men man kan inte få allt. 🙂 Mike Carey som skrivit romanen har även plitat manus till filmen. Fotot är taget på den trevliga restaurangen Vespa där den obligatoriska pastalunchen inmundigades efter filmen.

Café Society (2016)

cafe-societyVilken var Woody Allens senaste film som var riktigt bra? Ja, nu har jag inte sett alla hans filmer från de senaste åren, men för mig är det Midnight in Paris från 2011. Även Blue Jasmin (2013) är klart sevärd i mina ögon. Så den där känslan, som jag tror jag har, av att Woody har tappat ”det” kanske visar sig vara felaktig. Det är väl kanske så att man inte är bättre än sin senaste film, och Irrational Man från förra året gick inte hem hos mig.

I hans senaste alster, Café Society, spelar den irriterande Jesse Eisenberg Woody-rollen som Bobby, en ung tönt som kommer från New York för att försöka lyckas i Hollywood. Jag kände att det var lite oklart vad Bobby egentligen ville åstadkomma i Hollywood. Ville han bli manusförfattare, regissör, skådis, agent? Vad var tanken? Jag minns inte. Han lyckas till slut, efter idogt trugande, få anställning som springpojke hos sin morbror Phil Stern (Steve Carell) som är en höjdare i (film)branschen.

Phil ber sin sekreterare Vonnie (Kristen Stewart) att visa runt Bobby i Hollywood för att han ska finns sig tillrätta. Snart är Bobby besatt av Vonnie. Hans inviter blir dock avvisade eftersom Vonnie redan är i en relation med nån annan. Or so she says. Stackars Bobby. Men det kanske finns hopp ändå?

Inledningsvis funkade inte Café Society för mig. Jag var ointresserad av Bobbys tråkiga ”äventyr” i Hollywood. Dessutom envisades Woody med att ta tillbaka historien till New York och Bobbys släkt: far och mor, en syster som får problem med en granne, och en gangsterbror. För mig blev det bara spretigt och ännu mer ointressant.

När sen Bobby och filmen helt lämnar Hollywood och återvänder till New York var det som att en ny film började. Jag fick inte ihop de två delarna. Är det kanske så att Woody här har smält samman två manus till en film?

Väl tillbaka i the Big Apple startar Bobby en fancy nattklubb (som döps till Café Society. Fel! Den döps till Les Tropiques och det är gästerna från societeten som kallas the café society. Tack, Sofia, för rättelsen) tillsammans med sin gangsterbror. Jag köpte inte alls Bobby som en nattklubbsplayer. Jesse Eisenberg har helt fel karisma för att landa en sån typ av roll tycker jag. Han är ju en tönt, som däremot passar perfekt att spela besserwissern Mark Zuckerberg i The Social Network.

Den stora, och kanske enda, höjdpunkten var, lite oväntat kanske, Kristen Stewart! Jag tyckte hon var mycket bra. Fast jag har aldrig ogillat Stewart utan tyckt hon varit bra i de filmer jag har sett med henne. Det kanske beror på att jag inte sett Twilight-filmerna? De Stewart-filmer jag har sett är i och för sig ganska lätträknade. Into the Wild (vän drömflicka som spelar gitarr), Panic Room (ung diabetessjuk dotter till Jodie Foster) och så Snövit.

I Café Society tycker jag funkar Stewart perfekt. Det känns som att hon hör hemma i filmens miljöer. Där Eisenberg eller Carell känns fel har Stewart en charm och naturlighet.

Blake Lively var förresten bra hon också. En riktig all american gal. Jag måste säga att hon är en ståtlig kvinna. Hur lång är hon?

Och så den största överraskningen, som jag upptäckte först nu när jag läste på lite om filmen. Sheryl Lee?!?! Sheryl Lee är med! Laura Palmer! Helt galet. När hon dök upp i Winter’s Bone fångade jag henne. Här missade jag hennes rollfigur totalt. Hon spelade tydligen Karen Stern. Ah, det måste ha varit Phils fru?

En sista positiv kommentar är att jag gillade paret som Bobby möter inledningsvis på en fest i Hollywood, som liksom förklarar hur det går till och vem som är vem. Frun i paret spelas av Parker Posey som ju var en liten ljusglimt i Irrational Man. Men de båda försvann helt ur handlingen. Återigen så känns det som Woody smält samman två filmer.

Nej, Woody, bättre lycka nästa gång. Det blir en tvåa.

Fast vänta. Nu inser jag ju att filmen faktiskt hade vissa förtjänster mot slutet när det blivit komplicerat i relationen mellan Bobby och Vonnie. Här fanns ett stråk av melankoli, missade chanser och tankar om vad som kunde ha varit om man (du, jag) gjort andra val. Slutsekvensen från de två nyårsfesterna var fin. Jag höjer betyget ett halvt hopp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallCafé Society har biopremiär på fredag 7/10. Är du en Woody-komplettist är det bara att bänka sig biofåtöljen.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

10 i topp: Filmer 1983

1983Oj, oj, oj, vad svårt det här var. 1984 var ett grymt filmår och där jag hade mycket att välja bland. Med 1983 var det nästan tvärtom. Jag fick leta djupt i säcken efter filmer som jag vet att jag gillar och verkligen kan stå för. Den enda film på listan som jag sett hyfsat nyligen är min nummer 7. När det gäller resten så går jag på ren nostalgi och vad min hjärna påstår att jag tyckte då jag såg den.

Dags att se vad 1983 har i sin filmmalpåse!

 

10. Monty Python’s The Meaning of Life
Monty Python's The Meaning of Life

För den lövtunna mintkakan. Det är liksom det som sitter kvar.

9. Scarface
Scarface
För att jag minns den som märkligt lockande och överdriven på ett bra sätt. Det faktum att Flavor Flav från Public Enemy citerar Tony Montana i låten ”Welcome To The Terrordome” gör inte filmen sämre.

8. Zelig
Zelig
För själva konceptet med en man som ändras fysiskt för att smälta in med sin mänskliga omgivning. Och se, en fejkdokumentär som jag faktiskt gillar.

7. Return of the Jedi
Return of the Jedi

För ewokerna. Inte. Snarare för: ”Oh, I’m afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive…”.

6. Style Wars
Style Wars
För det härliga tidiga 80-talet i New York med b-boys, DJ:s och graffare. Denna dokumentär sågs på Stockholm Filmfestival 2003 då uppföljaren Style Wars Revisited visades.

5. Videodrome
Videodrome

För pistolen i magen och David Cronenbergs vanliga kroppsskräck.

4. Midvinterduell
Midvinterduell

För att jag vill hylla denna Lars Molin-pärla på 52 minuter där striden om en mjölkpall tar sig episka mått.

3. The Dead Zone
The Dead Zone

För att det är en av mina favoritfilmatiseringar baserade på ett verk av Stephen King. Cronenberg igen!

2. The Right Stuff
The Right Stuff
För att mitt minne säger mig att jag verkligen gillade filmen när jag såg den för evigheter sen. I princip det enda jag minns är blowjob-scenen. Ja, den där de aspirerande astronauterna ska testa sin lungkapacitet.

1. Rumble Fish
Rumble Fish
För att mitt minne säger mig att jag älskade filmen när jag såg den för evigheter sen. Och för fiskarna i färg.

 

Bubblare? Jag vet inte om jag kan kalla alla för bubblare men dessa var uppe för diskussion: Naturens hämndLe dernier combatOctopussyWarGamesSudden Impact och Trading Places.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har grävt fram från ’83.

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia
Absurd Cinema
Filmfrommen
Spel och Film

Medan vi lever (2016)

medan-vi-leverDet finns en fransk (väldigt bra) film från 90-talet som på svenska fick titeln Medan vi faller. Den franska originaltiteln är La haine. För en gångs skull en svensk titel som slår originalet på fingrarna. Medan vi faller är poetiskt samtidigt som den även i breda drag beskriver handlingen i filmen.

En av filmerna som jag såg under Malmö Filmdagar var den svenska Medan vi lever. När jag såg titeln kunde jag inte låta bli att tänka på den franska 90-talsfilmen. Jag skojade om att Medan vi lever skulle kunna vara den andliga uppföljaren till Medan vi faller. Det har ju blivit vanligt att ge filmer just detta andliga epitet nuförtiden.

Nu var jag kanske inte så fel ute med min beskrivning. Medan vi lever handlar om Ibbe (Adam Kanyama), en ung aspirerande rappare som bor i Malmö med sin mamma Kandia (Josette Bushell-Mingo). Kandia kom till Sverige från Gambia för 30 år sen och fick barn ihop med en svensk man (som nu inte är i livet). Ibbe och hans mor har det lite struligt. Ibbe vill ge sig in i musikbranschen. Kandia tycker att han ska fokusera på sin utbildning och att skaffa ett ”riktigt” jobb.

Precis när Ibbe och hans ”manager” får till ett skivkontrakt (tror de i alla fall) efter ett möte med en klyschig skivbolagssnubbe så beslutar sig Kandia för att flytta tillbaka till Gambia, åtminstone för en tid. Hon är less på Sverige, att fortfarande bli uttittad på bussen eller behandlas konstigt av patienter i sin roll som sjuksköterska. Hon vill hitta tillbaka till sig själv. Ibbe får nån sorts panik, mår skitdåligt, och blir i princip apatisk. Efter ett snack med mammans kloka bror (som bor i Sverige han med) följer Ibbe så småningom efter Kandia till Gambia.

Det finns en intressant grundstory här. Filmens problem är utförandet. Det är tafatt gjort på nåt sätt, liksom utan övertygelse. Dialogen, och scener som helhet, känns ofta stela och onaturliga. Det känns som att skådisarna inte riktigt landat i sina roller. Rollfigurerna har inte lyckats lämna manus och bli levande figurer gestaltade av sina skådisar.

Nu tycker jag ändå att exempelvis Josette Bushell-Mingo som Kandia gör ett ok jobb. Jag känner med henne då hon har problem med att finna sig tillrätta i Sverige och även då det uppstår en viss kulturkrock när hon är tillbaka i Gambia.

Filmens höjdpunkt för mig är utan tvekan Adam Kanyama som sonen Ibbe. Han har faktiskt hittat sin rollfigur och känns nästan hela tiden helt naturlig. Om det beror på att hans karaktär har många likheter med Adam själv låter jag vara osagt men så kan det mycket väl vara.

Adam Kanyama är dessutom en riktigt talangfull rappare i verkliga livet, vilket för oss till höjdpunkt nummer två: musiken! Soundtracket är svängigt och melankoliskt på samma gång. Nere i Gambia träffar Ibbe några lokala musiker och de gör en liten spelning tillsammans. Rap på svenska med afrikanska instrument. Bra skit. Jag satt kvar hela eftertexterna och gungade i min biofåtölj.

Det får bli en tvåa till Medan vi lever. Bra musik, sämre film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallMedan vi lever har biopremiär nu på fredag 7/10 och visst kan den vara värd ett biobesök om vill lyssna på lite skön musik.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar och det var bara Fiffi som vågade sig på denna svenska film och hennes recension dyker upp på söndag.

 

 

Här är videon till titellåten Medan vi lever. Den funkade ännu bättre i filmen då den kom som en liten överraskning i form av en konsertsekvens och då rollfiguren Ibbe rappar till sin mamma. Det blev nästan lite dammigt i rummet, eller hade kunnat bli om filmen som helhet varit mer helgjuten.