Film noir-fredag: Body and Soul

2 september, 2011 9 kommentarer


Titel: Body and Soul (Kropp och själ)
Regi: Robert Rossen
År: 1947
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Fredag igen och noir igen. Den här gången blir det en sport-noir och då är det ju ganska naturligt att det handlar om boxning. Vilken annan sport skulle passa bättre? Ringvrak, läggmatcher och korrupta promotorer, det går ju inte att slå. Lite senare i mitt noir-tema kommer det dyka upp åtminstone två filmer till med boxningstema, så håll utkik om ni är intresserade. Vilka filmer som jag kommer att skriva om kan ni se här.

Body and Soul är ett boxningsdrama regisserat av Robert Rossen där vi möter Charlie Davies (John Garfield) som är en naiv champion som fördärvas i den korrupta boxningsvärlden. Boxas är det enda Davies kan, och han är envis men inte särskilt smart. Till sin hjälp har han kompisen Shorty (Joseph Pevney) som han förstås efter ett tag inte litar på. Jag säger ”förstås” eftersom den här filmen gett inspiration till Scorseses mästerverk Tjuren från Bronx med Robert De Niro i samma roll som Garfield har här (och med en sedvanligt snabbsnackande Joe Pesci som ”kompisen”). Jag hörde eller läste någonstans att Scorsese beordrade De Niro att se Body and Soul innan de började inspelningen av Tjuren från Bronx.

Min åsikt är att Tjuren från Bronx är flera klasser bättre än Body and Soul. 1947 års film är inte dålig men ibland är det nåt med gamla amerikanska filmer som gör att jag inte sugs in. De har nåt klämkäckt över sig som gör att jag inte kan ta dem på allvar, vilket även gäller noir-genren. Garfield gestaltar Davies paranoida sinne på ett bra sätt, och påminde mig helt klart om De Niro. Man blir nästan lite arg på honom. Varför kan han inte bara lugna ner sig, så ordnar sig allt. Varför vara så envis och stolt? Men det är bara att inse, det är hans sätt. Ett problem med filmen är att den slutar lite väl abrupt och inte i linje med filmen som helhet. Där var Tjuren från Bronx betydligt bättre. Body and Soul fegar ur, tycker jag. Trots det en klockren höge… trea.

3/5

PS. Lite värdelöst men tragiskt vetande är att John Garfield och Canada Lee (bilden till höger) båda dog i maj 1952. Båda i New York. Och båda av hjärtproblem. Lee var en svart boxare/skådis som spelade en boxare som Davies mötte i filmen.

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , ,

Film noir-fredag: Out of the Past

26 augusti, 2011 3 kommentarer


Titel: Out of the Past (Skuggor ur det förflutna)
Regi: Jacques Tourneur
År: 1947
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Out of the Past såg jag för några år sen och så här i efterhand upptäckte jag att regissören Jacques Tourneur har gjort en annan film som jag såg nyligen och gillade skarpt, Night of the Demon, som kom tio år senare. Hmm, jag får nog ta och kolla upp fler av Tourneurs filmer.

Robert Mitchum spelar hårdingen med gott hjärta som hamnat i onåd hos en gangsterboss (Kirk Douglas). Mitchum gömmer sig i en liten håla där han äger en bensinmack och är kär i snälla Ann. Mitchum har retat upp sin boss efter att inte ha hittat gangsterns förrymda flickvän (Jane Greer), filmens femme fatale, utan istället blivit kär i och rymt med henne. Efter några turer har så Mitchum hamnat i den lilla hålan där han försöker skapa sig ett nytt liv. Men verkligheten och det förflutna kryper sig allt närmare.

Out of the Past kändes som en äkta noir. En hårdkokt historia med en hård (anti)hjälte som mot bättre vetande blir kär i filmens femme fatale. Man vet från början att det inte kommer gå bra. Mitchum är riktigt bra. Hans attityd är bittert humoristisk hur illa än situationen verkar. Ofta fäller han sköna och dräpande kommentarer fulla med självförtroende och självförakt på samma gång. Jane Greer är ungefär så ”femme fatale”-ig man kan bli. Män faller som furor kring henne, haha.

Japp, jag tror faktiskt jag ger filmen en trea med plus i kanten just för att den är så hänsynslös och skoningslös, inte minst mot sina karaktärer. När 40-tal blev 50-tal så var det i mångt och mycket slut med den här typen av film (?). Visst, en viss klämkäckhet finns också i Out of the Past men det drunknar i Mitchums och Greers svarta och cyniska syn på livet. När det gäller Mitchum så har han dock glimten i ögat, även ner nederlaget ser ut att vara nära.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , ,

Film noir-fredag: Odd Man Out

19 augusti, 2011 6 kommentarer


Titel: Odd Man Out (En natt att leva)
Regi: Carol Reed
År: 1947
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

James Mason är i mina ögon en duktig och speciell skådis. Han är ett eget sätt, främst rösten sticker ut. Mitt första möte med honom, liksom för en del andra svenskar som firat Nyårsdagen framför teven, är som Isaac of York i Ivanhoe. När jag körde mitt film noir-tema för några år sen så ingick det några filmer med just Mason. Därför passade jag på att köpa en box (se klickbara bilder nedan) med fem Mason-filmer. Tre av dessa ingår i noir-temat även om man kan diskutera om alla tre verkligen är film noir. Men, men, den där diskussionen har vi haft tidigare. Nu kör vi istället. Först ut av Mason-filmerna är Odd Man Out, en brittisk noir/thriller i regi av The Third Man-skaparen Carol Reed. The Third Man dyker ju för övrigt upp senare i noir-temat.


En thriller i regi av Carol Reed med James Mason som ledare för en IRA-grupp som planerar ett bankrån, kan det vara något? Det borde vara det. Men, nja, tyvärr inte. Vad är det som är fel? Ja, jag vet inte, kanske är det att Mason inte passar i en sån här roll. Han känns som en brittisk gentleman så långt bort från IRA man kan komma. Nu kan man väl i och för sig vara proper och artig och ändå medlem i IRA… En annan anledning tror jag är att filmen känns daterad. Det är möjligt att den var realistisk på sin tid, men nu känns det som om IRA-männen har kafferep och sitter och planerar vilka gardiner de ska köpa in till kontoret. Men filmen är snygg och Mason är trots allt sevärd (det är något speciellt med hans röst). Men riktigt spännande blev den aldrig för mig.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

Film noir-fredag: The Stranger

12 augusti, 2011 2 kommentarer


Titel: The Stranger (Främligen)
Regi: Orson Welles
År: 1946
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Första recensionen hos WordPress (!) och eftersom det är fredag så blir det givetvis film noir. Min favvo Edward G. Robinson dyker upp precis som duktige Orson Welles som kanske ändå i mina ögon är något överskattad. Har han gjort världens bästa film? Jo, tjena.

Orson Welles (även filmens regissör) spelar en nazist som efter andra världskriget gömmer sig i en amerikansk småstad. Hit kommer en utredare från en FN-kommission som försöker hitta krigsförbrytare. ”Nazidetektiven” spelas av Edward G. Robinson som blivit något av en personlig favorit. Jag vet inte riktigt om det här ska kallas noir? Jag ställer frågan eftersom filmen ingick i det noir-tema som SVT körde för ett tag sen. Filmen känns mer som en vanlig thriller. Men ok då, vi har faktiskt en person som förleds av sina känslor och därför agerar mot sin egen moral och för sent inser sitt misstag. Just detta brukar (ska) vara ett tema i noir tycker jag.


Orson Welles har en speciell pondus. Jag tror mycket ligger i hans röst. Den har en märklig tyngd som gör att man lyssnar och liksom litar på det han säger. Welles själv räcker dock inte till för att lyfta den här filmen till några högre höjder. Trots en hitchcock-scen som utspelas högt uppe på en stege så blir det aldrig riktigt spännande. Robinson är charmig och ger filmen en ganska hög mysfaktor, kanske för hög. Men spännande på riktigt blir det, som sagt, aldrig. Det finns något barnsligt över hela filmen som gör att jag aldrig dras in på allvar, och aldrig riktigt tror att Welles verkligen är en tvättäkta nazist. Men filmen är ändå sevärd och en hyfsad thriller. En trea landar den på.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , ,

Film noir-fredag: Scarlet Street

5 augusti, 2011 4 kommentarer

Titel: Scarlet Street (Kvinna i rött)
Regi: Fritz Lang
År: 1945
IMDb | Filmtipset

Igår var det tydligen den svarta torsdagen, i alla fall enligt DN:s förstasida. Jag kör som vanligt en svart fredag. Med andra ord är det dags för en ny film noir. Det blir ett lite kortare omdöme den här gången men filmen, som faktiskt är regisserad av Fritz Lang, är inte mindre sevärd för det (trots att den svenska titeln låter som en Hillman-deckare).

En ganska märklig film faktiskt. Den oefterliknelige Edward G. Robinson spelar en till ytan torftig bankman som blir kär i en lycksökerska (Joan Bennett) som bara är ute efter hans pengar (som hon tror att han tjänar som framgångsrik konstnär). Jag vet inte, men jag berördes av Robinsons öde i filmen. Filmen är som en förväxlingskomedi där komedin är utbytt mot tragedi. Både Robinson och lycksökerskan lurar varandra på olika sätt.

I grunden är det en sorglig historia om en man som är för snäll, och naiv, men som har känslor inombords som till slut måste komma ut. En lustig detalj var att det inte från början framgick att Robinsons bankman faktiskt var gift. Första gången som frun gjorde sig hörd så trodde jag att det var någon gnällig hyresvärdinna men det visade sig alltså vara Robinsons äkta maka, som inte var att leka med. Robinsons rörande insats gör att jag måste ge filmen en svag fyra.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , ,

Film noir-fredag: The Lost Weekend

29 juli, 2011 8 kommentarer


Titel: The Lost Weekend (Förspillda dagar)
Regi: Billy Wilder
År: 1945
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Lagom till fredagens film noir-recension är jag tillbaka från ett välbehövligt avbrott från den ständiga uppkopplingen. Den senaste veckan har mest tillbringats ute i naturen och även grillen har stått på glödning. Tillbaka i vardagen (semestervardagen) igen så kickstartar vi med en noir som kanske egentligen ”bara” är ett drama. Ett bra sådant.

En oväntat stark noir, kanske för att det inte riktigt känns som en äkta noir, eller? Jag vet att t ex Czechflash på Movies – Noir. Däremot tycker IMDb att det är noir.  Ah, det spelar mindre roll. The Lost Weekend handlar om alkoholisten slash misslyckade författaren Don som haft några vita veckor och som nu ska spendera en helg på landet tillsammans med sin flickvän (spelad av Jane Wyman) och sin bror. Vad brodern och flickvännen inte vet är att Don planerat att smita från den lantliga helgen för att supa skallen i bitar som vanligt. Det hela utvecklar sig till ett drama där det för Dons del går ut på att fixa sprit samtidigt som han försöker dölja det eller möjligtvis tvinga sig själv att inte dricka.

Det här var en film som växte mer och mer. I början var jag väl hyfsat intresserad av Dons öde. Men ju mer det framgick hur desperat Don (grymt bra gestaltat av Ray Milland) egentligen var desto mer drogs jag in i filmen. Don vill ju någonstans bli fri från sitt beroende men i det läget som han befinner sig så tycker han att det är bättre om han kan få tag i sprit för att dämpa sin ångest. Människorna omkring honom har inte gett upp men de är luttrade och går inte på hans finter. Nu var det nästan en månad sen jag såg filmen så jag kommer faktiskt inte ihåg exakt hur den slutade. Det var i alla fall inte ett slut som fegade ur alltför mycket, även om jag bitvis tyckte Wyman kändes litet naiv (framför allt mot slutet då).

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , ,

Film noir-fredag: Detour

22 juli, 2011 4 kommentarer

Titel: Detour (Farlig omväg)
Regi: Edgar G. Ulmer
År: 1945
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Fredag igen vilket betyder film noir igen. Den här gången får ni nöja er med ett ganska kort omdöme. Om ni vill läsa en matnyttigare text om Detour så hänvisar jag till Rörliga bilder och tryckta ords recension. Pssst, filmen är public domain och finns att se via archive.org.

Nattklubbspianisten Al (Tom Neal) bestämmer sig för att lifta från New York till Hollywood för att söka upp sin flickvän som försöker lyckas i drömfabriken. När mannen som han liftar med plötsligt dör blir han desperat och övertar mannens identitet för att undkomma polisen. Jag tyckte faktiskt det här var en bra noir. Stämningen är desperat och Neal i huvudrollen är bra på att gestalta den stämningen.

Efter ett tag träffar Al en riktigt jobbig tjej spelad av Ann Savage, som verkar vara gjord för rollen. När Savage spelar ut sitt bitchiga register har inte Al något att sätta emot utan viker sig som en blöt pudel. Kul att se. Ja, jag gillade filmen. Al är en looser. Trots att han får chanser att lyckas spelar han alltid fel, börjar svettas och gör bort sig. Det blir en stark trea.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , ,

Film noir-fredag: Laura

15 juli, 2011 9 kommentarer

Titel: Laura
Regi: Otto Preminger
År: 1944
IMDb | Filmtipset

I den här mysteriethrillern av Otto Preminger är Laura (spelad av en underbar och underbart sval Gene Tierney) en ung karriärskvinna som hittats mördad i sin lägenhet. I tillbakablickar berättade av hennes beskyddare, snobbjournalisten Waldo Lydecker (Clifton Webb), får vi ta del av hennes liv. Ingen verkar ha haft någon anledningen att ogilla denna beundransvärda kvinna, så varför har hon blivit mördad? Poliskommissarien McPherson (Dana Andrews) leder utredningen och blir besatt av Laura trots att han inte vill erkänna det.

Det är främst tre rollinsatser som sticker ut i Laura som jag ser det. Eller egentligen — en först och främst, och sen två goda tvåor. Den som fullständigt dominerar filmen och känns som dess huvudperson (filmtiteln till trots) är Clifton Webb som journalisten Lydecker. Hans dräpande kommentarer med stil är bara för bra. Sen är Gene Tierney perfekt som den sköna Laura och om det är någon man blir besatt av så är det hon. Dessutom tyckte jag det var kul att se Vincent Price i en ganska tidig roll. Lång som en flaggstång och med en skön nästan fjollig stil. Dana Andrews känns mer som utfyllnad. Som helhet en bra dramathriller som ändå inte räcker till fyran, även om det är nära.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , ,

Film noir-fredag: Double Indemnity

8 juli, 2011 8 kommentarer

Titel: Double Indemnity (Kvinna utan samvete)
Regi: Billy Wilder
År: 1944
IMDb | Filmtipset

Film noir-dags igen! Den svenska titeln på den här filmen blev Kvinna utan samvete, vilket kanske är förståeligt då försäkringstermer inte riktigt passar som filmtitlar, i alla fall inte på svenska. Eller Dubbel skadeersättning kanske hade funkat? Här hittas förresten en lista på alla film noirs (film noirer, films noir?) jag tänkt skriva om under de kommande veckorna.

Double Indemnity är en thriller om en försäkringsman (Fred MacMurray) som låter sig dras in i en mordhärva då en klients fru (Barbara Stanwyck) planerar att ta livet av sin man och inkassera försäkringspengarna. Hmm, det är märkligt, egentligen borde jag gilla filmen mer än jag gör — skådisarna briljerar, enradarna haglar, stämningen är hyfsat bra. Jag tror att det är den, nånstans i bakgrunden, käcka Hollywood-stämningen som gör att filmen går mig lite förbi. Eller så är det att jag inte bryr mig det minsta om karaktärerna. Kanske är det just det (ytan!) som är den här film noir-genrens kännetecken, jag vet inte.

Men ok, det är ändå en ganska spännande thriller där situationen blir allt mer svettig för försäkringsmannen. Stanwyck gör sin femme fatale bra och MacMurray är töntig och kaxig samtidigt i sin roll. Men nånstans så blir det ändå aldrig allvar. Jag får vibbar av screwball-komedier med Cary Grant och det skär sig. Kul att se Edward G. Robinson som snabbsnackande chef på försäkringsbolaget. Samtidigt som han är bra så bidrar han till den där käcka stämningen som jag verkar vara allergisk emot. Godkänt blir det ändå.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , ,

Film noir-fredag: Scarface

1 juli, 2011 8 kommentarer

Titel: Scarface (Scarface – Chicagos siste gangster)
Regi: Howard Hawks
År: 1932
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Då var det fredag igen och alltså dags för en ny film noir. Om ni inte känner igen Al Pacino på bilden ovan så är det inte så konstigt eftersom det handlar om Scarface-originalet från 1932 med Paul Muni som Tony (Camonte som han heter här).

Jag såg fram emot Scarface efter att ha sett den starka I Am a Fugitive from a Chain Gang med en ruggigt bra Paul Muni i huvudrollen. Här gör Muni en inte lika sympatiskt karaktär vilket bidrar till att jag inte gillar filmen lika mycket. Munis Tony Camonte är en idiot, en handlingskraftig idiot, men ändå en idiot. Därför bryr jag mig inte fullt ut om vad som händer med honom. Filmen är ändå bra och klart sevärd. Lite kul att Camonte visslar innan han ska döda någon. Fick mig att tänka lite på Fritz Langs M från ’31. Intressantast är Camontes inte helt hälsosamma relation till sin syster. Själv kan han förfalla men systern ska minsann vara Snövit. Filmen är aldrig riktigt spännande eller gripande. Muni är precis som i IAaFfaCG  mycket bra i sin roll men det räcker inte till mer än godkänt.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →