The Room (2003)
5 februari, 2018 8 kommentarer
Jag brukar alltid vilja börja i rätt ände. Därför kändes det naturligt och helt rätt att jag innan visningen av The Disaster Artist under Stockholm Filmdagar först passade på att se filmen om filmen, dvs den mytomspunna Tommy Wiseau-skapelsen The Room.
Vad är The Room frågar du dig? Ja, det vill du inte veta är mitt svar. Fast om du är en ”sån där” person som tycker att filmer kan vara så dåliga att de blir bra så är det förmodligen nåt för dig. Men då har du med all sannolikhet redan sett The Room.
The Room är en film från 2003 som den mystiske mannen, myten, legenden Tommy Wiseau producerade, manusförfattade, regisserade och spelade huvudrollen i.
Om man ska beskriva vilken typ av film The Room är kan man säga att det är en kärlekstragedi. Wiseau spelar Johnny som bor ihop med sin fästmö Lisa (Juliette Danielle). Plötsligt tycker Lisa att Johnny är fel för henne och hon börjar vänsterprassla med Johnnys bäste vän Mark (Greg Sestero). Stor dramatik uppstår. Eller inte.
Om man ska beskriva handlingen mer i detalj i The Room så är det svårt. Det finns egentligen ingen handling. Det i princip enda som sker är att folk går in och ut ur Johnny och Lisas lägenhet, oftast utan synbar anledning.
Efter 20 minuter har vi fått genomlida, inte en, inte två, inte tre, utan fyra (så kändes det) sexscener. Vita lakan, röda rosor, flortunna draperier, smörsång och vatten som rinner nerför en glasruta som av nån anledning har uppenbarat sig framför kameran.
Skådisarna är bleka, träiga, styltiga, felcastade eller, i Wiseaus fall, usla på en helt annan nivå. Känslan jag får är att det inte är en film gjord av människor utan att det är egentligen rymdvarelser som försöker låtsas vara människor. De har klonat ett antal kroppar och sen läst på hur människor pratar och beter sig. Det hela är faktiskt riktigt obehagligt.
Men obehaget till trots så tyckte jag framförallt The Room var urbota trist och tråkig så betyget blir det lägsta jag har. Ett betyg som för övrigt infördes efter att jag sett den svenska skräckkomedin American Burger.
PS. Mina tankar om The Disaster Artist kommer på fredag. DS.
För några dagar sen skrev 
Nu blir det söndagsmatiné i form av 
Enligt 
Den här filmen blev känd under smeknamnet the farting corpse movie. Japp, det är precis vad vi får då Daniel Radcliffe mycket riktigt spelar ett pruttande lik som spolas upp på samma ö som den skeppsbrutna och suicidala Paul Dano redan befinner sig på. Dano upptäcker att liket, en sorts mänsklig schweizisk armékniv, kan användas till mycket. Några exempel: jetski, vattenkran, kompass, tändsticka och katapult. Hur funkar pruttandet? Jo, när liket används som jetski är det riktigt roligt. När Radcliffe fortsätter prutta med jämna mellanrum är det inte lika roligt. I övrigt gillar jag inte filmen. Ta bara musiken som är vidrig. Otroligt irriterande, precis som Danos eviga nynnande som påminde mig om en kollega på jobbet som nu tack och lov har slutat. ”Cotton Eye Joe”? Nej, tack. Jag får aldrig ihop poängen med filmen. Jag förstår att det går ut på att kroppens diverse funktioner är naturliga. Ja, men mer då? Det finns ingen story att hänga upp nåt på. 
Fransmännen har känsla för stil, det får man ge dem. 
Jag gillar upplägget i den här filmen. Det påminner kanske lite om 
Äntligen dags för 
The Party har premiär idag fredag och jag kan inte rekommendera ett biobesök. Om man nu gillar filmens stil så går den nog precis lika bra att se hemma. Annars kan man ju alltid se 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?