Filmspanar-tema: Utmana din smak – Att leva (1994)
7 januari, 2015 26 kommentarer
Det är andra gången som vi filmspanare kör vårt Utmana din smak-tema. Förra och alltså första gången var för ungefär ett år sen och då fick jag i uppgift (av Fiffi) att utmana mig själv genom att se Cannibal Holocaust, en film som jag INTE var sugen på att se och förmodligen aldrig hade sett om det inte hade varit för utmaningen. Den gången blev det en riktigt lyckad utmaning för min del eftersom jag blev fascinerad och bitvis hypnotiserad av Cannibal Holocaust.
Vad går det utmaningen ut på? Jo, man har två uppgifter. Nummer ett är att välja en film åt en annan spanare. Det ska vara en film som man misstänker att personen kanske inte kommer att se, en film som är utanför den personens bekvämlighetszon. Men det ska också vara en film man faktiskt vill rekommendera, en bra film. Uppgift nummer två är förstås att se filmen som man själv blir utmanad med.
Jag blev utmanad av David från Filmmedia.se och han tyckte inte det var speciellt lätt att välja film åt mig. Jag kan förstå det. Jag har en bred smak och ser det mesta (förutom Pixar-filmer). Att det skulle bli en asiatisk film som David till slut valde var inte förvånande då han förmodligen är den svenska filmbloggare som kan absolut mest om asiatisk film.
****
Att leva (1994)
Ja, det blev alltså en relativt tidig film av den kinesiske regissören Zhang Yimou jag skulle ta mig an. Att leva handlar om… ja, om att leva, helt enkelt. Vi får följa en kinesisk familj från 1940-talet precis innan den kommunistiska revolutionen och fram till kulturrevolutionen i slutet av 60-talet.
I filmens inledning har pappan i familjen, Fugui (Ge You), stora problem med spelmissbruk. Han spenderar en stor del av sin tid med att spela tärning, och det går inte bra. Han riskerar att spela bort alla sina pengar och dessutom bli av med familjens hus, där även hans far och mor lever. Fuguis fru Jiazhen (Gong Li) försöker få sin man att sluta spela men ger till slut upp och lämnar honom och tar dottern Fengxia med sig. Fugui förlorar därmed allt men han har bara sig själv att skylla.
Det postiva med att bli av med allt, inklusive all förmögenhet, är ju att man då inte har något att kvar spela med. Fugui lyckas därmed bli av med sitt spelberoende, så något gott kom det ur det hela. Efter att ha insett att Fugui går att lita på igen så kommer Jiazhen tillbaka, nu även med deras nyfödda son. Trots att de är fattiga lever familjen nu i alla fall tillsammans och upplever en stillsam lycka. Nu bryter dock kriget ut då Mao och hans kommunistarmé försöker och lyckas ta över makten. Svåra tider igen för familjen… men livet är ändå värt att leva.
Vilken fin film detta är. Det är poesi i filmformat. Zhang Yimous film är så vacker, så enkel, så finstämd. Samtidigt handlar det om starka och storslagna känslor, men det är alltså framställt på ett vad jag skulle säga kinesiskt sätt. Jag har sett det förut i andra filmer (och även tv-serier). Det är så enkelt, helt utan sentimentala inslag. Enkelt men ändå storslaget. Det var faktiskt en njutning att se Att leva. Det är en episk film och vi får alltså följa familjen under flera decennier men det blir aldrig tråkigt. Det puttrar på men det puttrar behagligt.
I Kina blev Att leva bannlyst och fick inte visas och dessutom förbjöds Zhang Yimou att göra film under två år. Det visar väl vilket galet land Kina är. Det är helt otroligt att kommunismen fortfarande lever vidare där… för att inte tala om det än mer extrema Nordkorea. Att leva innehåller vad jag skulle säga stenhård kritik mot det kinesiska samhället. Kommunismens följder framställs som absurda, som t ex under Det stora språnget i slutet av 50-talet där fattiga byar fick ge upp sitt jordbruk för att istället tillverka metall. Nu skulle jag ändå säga att filmen är snäll i sin kritik just när det gäller Det stora språnget. I själva verket dog miljoner med kineser av svält, våld eller regelrätta avrättningar. Samtidigt är det just denna lätta hand från Zhang Yimous sida som gör filmen så fin.
I slutet av filmen som utspelas under kulturrevolutionen får vi återigen se exempel på hur absurt det blir när man tillämpar galna idéer utan minsta eftertanke. Här blir filmen nästan en komedi samtidigt som följderna av komedin blir tragiska. En ganska udda men effektiv blandning.
Om jag nu ska skriva litet om filmen som just en utmaning så får jag vara ärlig att säga att det inte var mycket till utmaning, haha. Att leva är helt enkelt en film som passade mig och som jag mycket väl hade kunnat se någon gång. Zhang Yimou är en regissör som jag uppskattar och jag tycker t ex hans film Vikarien är ett lågmält mästerverk med samma enkla men episka stil som Att leva.
David ska givetvis ha ett stort tack för valet av film. Det var helt klart två timmar som jag absolut INTE vill ha tillbaka. En toppfilm med andra ord. Slutscenen kan för övrigt vara den finaste scenen i hela filmen.
Några timmar efter att ha skrivit texten ovan så kände jag att det var någonting som saknades i min text – och det var att sätta fingret på det där lilla extra som gjorde att filmen verkligen funkade för mig. Då ska jag svara på det. Livet, och det som gör det värt att leva, kan aldrig vara vad ett samhällssystem säger att det ska vara. Nej, det är vad vi själva gör av det. Livet är vilka människor vi omger oss av. Det är det som är livet, inte vad någon annan säger.
Kolla nu in de andra filmspanarnas inlägg för att se vilka filmer de har blivit utmanade med.
The Nerd Bird (som jag utmanade!)
Filmmedia
Flmr
Movies – Noir
Filmitch
Joel Burman
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (blogg, Carl)
Har du inte sett den? (pod, där Markus har blivit utmanad att se svenskt)
Efter att det kört ihop sig ordentligt på jobbet på sistone så har jag tyvärr inte så mycket tid eller ork att få fram en riktigt genomarbetad recension av den här fredagens decenniefilm. Vår projektledare (hej, Henke!) på jobbet har t.o.m. börjat yra om att våra sen länge godkända julsemesterdagar inte längre är godkända. Så därför blir detta en klassisk ”skjuta från höften”-recension, vilket förmodligen ändå är det bästa sättet att skriva på när det kommer till kritan. 😉
Whiplash är titeln på en gammal jazzklassiker som jag aldrig hade hört tidigare. Det är även titeln på den bästa filmen jag såg under Stockholm Filmfestival.
Han ringde aldrig. Det var ju i och för sig ganska väntat. Jag ringde själv till Zita kring lunch nästa dag. En tjej svarade och hon kände inte till någonting alls om någon mobil. Gahaha, vad är det som händer här, tänkte jag. Sen hörde jag hur en annan tjej i bakgrunden lät höra ”jo, jag har hört om den där mobilen”. Den första tjejen lämnade över telefonen till tjejen med the 411. Hon hade hade sett en lapp om min mobil. Hon skulle bara springa iväg och hämta den. Så om jag bara kunde vänta någon minut. Den där minuten kändes väldigt lång men hon kom tillbaka och lät meddela att hon hade mobilen i sin hand.
Oooooh ja! Detta visade sig vara ett lyckopiller. Mitt lyckopiller under Malmö Filmdagar. Jag hade egentligen inte hört något om 
Chef ser ni på bio ikväll då den har svensk biopremiär! Chef är även sista filmen ut av de tretton filmer som jag såg under 
Jag såg 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?