Kejsaren och mördaren (1998)
11 oktober, 2016 2 kommentarer

En gong är ingen gong, två gonger är lagong…
Det är ganska intressant att ibland läsa sina egna gamla recensioner för att se vad man tyckte då, för typ tio år sen. Kejsaren och mördaren såg jag och skrev om redan 2005 (preblogg, på en annan sajt) och det uppenbart att jag fascinerades av den ”oförutsägbara asiatiska filmen”. Nuförtiden sker det inte lika ofta att jag tittar på asiatisk film. När det händer är det inte sällan på filmfestivaler eller förhandsvisningar av olika slag. Det kan jag tycka är lite tråkigt. Att det inte sker oftare menar jag.
Chen Kaige är en kinesisk regissör som tydligen var kursare med Zhang Yimou på filmskolan i Beijing. Jag kände inte till honom som regissör förutom att jag hade hört talas om filmen Farväl min konkubin som Chen gjorde 1993. Kejsaren och mördaren utspelas på 200-talet f.Kr. och är ett storslaget epos om den kinesiska kungen av Qin, Ying Zheng, som vill bli Kinas första kejsare genom att erövra de övriga sex kungadömena. För att få en orsak att anfalla Yan så skickar han sin barndomsvän, syster Zhao (Gong Li), dit för att lura en mördare att försöka döda Ying Zheng.
Min kommentar: Varför kallar jag Gong Lis rollfigur för barndomsvän och syster Zhao när det enligt alla beskrivningar av handlingen som jag hittar nu står att hon var Ying Zhengs konkubin? Well, jag antar att hon kan vara både barndomsvän och konkubin, och ”syster” kanske var nån sorts politiskt korrekt titel. Eller så hade jag noll koll.
Efter att ha tittat på den här väldigt vackra, välgjorda och brutala filmen ett kort tag så tänkte jag direkt på några av Akira Kurosawas filmer, främst Ran och Blodets tron. Det handlar om maktlystnad, misstänksamhet, och slutligen rädsla och paranoia för att förlora sin makt. Inte så speciellt mycket av handlingen utspelas på slagfältet utan mest inne i de palats där kungar, prinsar och rådgivare smider sina planer. Det är politik på en brutal nivå. Men vi hittar också historier om omöjlig kärlek bakom palatsens väggar. Jag får också Shakespeare-vibbar, vilket är logiskt då just Ran och Blodets tron bygger på pjäser av Shakespeare.
De scener som utspelas på slagfältet eller innehåller annat våld är grymma och brutala. Våldet visas rakt av, och blodet sprutar, vilket överraskade mig en aning, men det gör filmen starkare. De scener som dominerar filmen är ändå de med dialog som utspelas inne i palatsen mellan huvudpersonerna. Precis som i Kurosawas filmer så förekommer det här ett sorts medvetet överspel. Speciellt Li Xuejian, som spelar kungen av Qin, har ett speciellt minspel där hans ansiktsrörelser verkar gjorda med muskler spända som stålfjädrar. Kvinnorna är mestadels lågmälda och nedtonade (fast de har också en och annan räv bakom örat). Männen vrålar, skriker eller gapskrattar om de inte vet vad ska säga. Sen måste jag säga att kinesiska (mandarin) klingar väldigt fint i mina öron (xie xie).
Mmm, samtidigt som det bitvis är en grym film så innehåller den också en del kärlek (well, kärlek kan ju vara grym, hehe) och vänskap, och även väldigt smakfullt foto. Det är lite av en kontrasternas film. Mot slutet blir det riktigt spännande och gripande, och filmen visar hur maktbegär ofta kan förvrida huvudet på en från början vettig person som tycker hens avsikter kanske är goda. Ibland tar filmen också vändningar som man inte riktigt är med på; personer beter sig inte riktigt som man väntar sig. Jag menar alltså inte såna där handlingstwistar (typ The Machinist eller i Shyamalan-stil) som blivit ganska vanligt i västerländska filmer nu för tiden, utan det hänger mer samman med hur personer beter sig i filmen, själva kulturen och så. Detta händer då och då när man ser på asiatisk film; det blir inte lika förutsägbart som den ”normala” västerländska filmen.






PS. Hmm, den här filmen borde nog ha platsat på min topplista över 1998 års bästa filmer…
Under Malmö Filmdagar hann jag med att se 13 filmer under tre intensiva dagar. Det fanns en film som – så här en månad senare – sticker ut som den som påverkade mig mest. Jag vet inte om det var den bästa filmen egentligen. Där har den konkurrens av italienska 
Toni Erdmann har biopremiär idag fredag 30/9 och för mig är det ett givet biobesök. Det är för övrigt även Tysklands bidrag till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Ett vågat och roligt val!
När jag såg denna den fjortonde filmen om Johan Falk så kände jag att jag verkligen börjat komma in i filmserien. Jag känner karaktärerna och deras jargong sinsemellan. När detta tillstånd inträffar så höjs underhållningsvärdet och filmerna upplevs som bättre. Det är som att hoppa längdhopp på hög höjd, i Sierra Nevada. Allt går lite lättare. Det är lite fusk men ändå inte.
Den italienska maffiathrillern 


Det här måste väl ändå vara den bästa filmtiteln nånsin:
Efter att ha lämnat över regiansvaret till andra i de fem senaste Johan Falk-filmerna är nu skaparen själv, Anders Nilsson, tillbaka i förarsätet. Och jag måste säga att det märks. Här får vi, som jag upplever det, en helt annan tyngd. Det är bitvis rejält intensivt och nervigt.
Ytterligare en ny X-Men är ju aktuell just nu och eftersom jag gillar just den här serien serietidningsfilmer var det ganska givet att jag skulle gå och se den på bio. Innan jag skriver om vad jag tyckte om den så tänkte jag dock slänga upp några gamla preblogg-recensioner av de första X-Men-filmerna från början av 2000-talet. Först ut ett kort omdöme om X-Men från år 2000. Den kortkorta texten skrevs i maj 2003.
För drygt tio år sen jobbade jag ett halvår i Östersund. Kvällarna efter jobbet spenderas inte sällan (nähä!) med att se på film. Biografutbudet bestod dels av Folkets Bio
Sista filmen ut bland de tre jag valde för det här lilla ”terrorister i Mellanöstern”-temat är en som jag direkt visste måste vara med. Dels för att Filmitch inte hade sett den förstås, men främst för att det är en riktigt bra film. När jag nu läser igenom min recension så drar jag direkt paralleller till en film som
Mellanösterntemat tillsammans med 














Vad säger folk?