Simon och ekarna

1 januari, 2012 4 kommentarer


Titel: Simon och ekarna (Simon and the Oaks)
Regi: Lisa Ohlin
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag vet inte hur många svenska filmer det har gjorts som utspelas under det andra världskriget men det kan inte vara speciellt många. Senast kom negligerade krigsfilmen Gränsen om gränsen mellan det naziockuperade Norge och det neutrala Sverige. Gränsen var ärligt talat inte speciellt bra men jag kunde inte låta bli att ändå ge den godkänt.

Simon och ekarna är ett svenskt familjedrama med andra världskriget som fond. Simon Larsson växer upp i ett ganska fattigt arbetarhem. Istället för att intressera sig för rejäla saker, som att slåss eller bygga båtar som pappan vill, så lever Simon lite i sin egen fantasivärld där böcker spelar en stor roll. Simon lyckas övertala sina föräldrar att få gå på läroverket inne i stan eftersom han kan cykla hela vägen. Här får han en kamrat i Isak, son i den välbärgade judiska familjen Lentov som flytt från Tyskland för att undkomma nazisterna.

De två familjerna Larssons och Lentovs liv vävs samman och dramatik uppstår när andra världskriget bryter ut och nazisternas jakt på judar eskalerar. Hos de båda familjerna finns hemligheter som ger filmen den där dramatiken som borgar för känslosamma scener där skådisar får chansen att spela ut. Tyvärr för oss tittare så är en av skådisarna som får chansen att göra just det en viss Bill Skarsgård.

Den första delen av filmen där rollen som Simon görs av unge Jonatan S Wächter är bra. Det råder en mustig nästan matinéliknande stämning. Bilderna, musiken och skådisarna är bra. Det är ganska storslaget och faktiskt känns det som om man har fiskat efter en Oscarsnominering, åtminstone en svensk sådan men filmen fick väl premiär för sent för att riktigt få chansen. Stråkarna dominerar ju mer filmer lider.

Det var lite ovant att se musikalstjärnan Helen Sjöholm i rollen som Simons mamma men hon sköter sig bra. Dessutom slipper man ju de där ibland jobbiga musikalsångerna.

Det finns en hel del teman i filmen men jag ska väl inte säga för mycket om det eftersom det kan spoila en del av handlingen. Men hur judar behandlades i Sverige under andra världskriget är en ingrediens. En annan är hur ens ursprung formar hur man är som person. Arv och miljö och hela den grejen.

Jag tror den här filmen är en sån film som får s.k. kulturtanter att göra vågen. Jag kan väl säga att jag nog är en kulturtant själv. Men jag gör inte direkt vågen. Det är en välgjord film som jag rekommenderar. Man har fått till miljöskildringen riktigt bra. Dessutom förekommer det en hel del känslosamma Oscarsscener (sa jag att det är mycket stråkar?). Jag såg filmen på bio och det hördes en hel del snyftningar och snörvlingar runt om mig och när det tändes efter filmen såg jag minst en blöt kind.

Historien saggar kanske lite mot mitten. Jag sa att första delen av filmen är bra. Det är nog andra delen också men Bill Skarsgård stör en del. Han har bara två lägen som skådis: fullständigt blank eller överdrivet känslosam. Man tröttnar dessutom ganska snabbt på hans stora blanka hundögon. Men, men, man kan inte få allt. Och slutet är ett fullkomligt crescendo av stråkar om jag inte sa det. 😉

Några andra som sett Simon och ekarna är Fiffi (som tyckte den var mysig utan att vara töntig) och Björk (som tyckte fullkomligt olika jämfört med mig när det gäller unge herr Skarsgård).

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Kostymdrama, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Kiss Me Deadly

30 december, 2011 6 kommentarer

Titel: Kiss Me Deadly (Natt utan nåd)
Regi: Robert Aldrich
År: 1955
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Hårda deckaren Mike Hammer (Ralp Meeker) håller en kväll på att köra på en förvirrad kvinna som står mitt ute på landsvägen. Han plockar upp henne och får höra att hon har rymt från en psykiatrisk anstalt. Till slut får skurkarna fatt i dem och Hammer blir slagen medvetslös och kvinnan dödad. De båda placeras i Hammers bil som rullas utför ett stup. Mot alla odds överlever Hammer och nu är han fast besluten att hitta mördarna och vad som ligger bakom. Eftersom det är Mike Hammer som är huvudperson så bygger filmen följaktligen på en roman av deckarförfattaren Mickey Spillane. Enligt den sköna filmaffischen ska vi bjudas på blood red kisses och white hot thrills. 😉

En skön film noir med en bra inledning som gav lite David Lynch-vibbar. Det är mystiskt och varken vi, eller Mike Hammer, förstår vad som pågår. Förtexterna är väldigt fina, bak och fram och med musik med Nat King Cole (som ju även förgyller In the Mood for Love med sin sammetslena stämma). Efter inledningen tyckte jag det blev lite ointressant ett tag. Kanske beror det på att filmen åldrats lite grann. Sen dyker en mystisk låda upp som innehåller nåt potentiellt farligt vilket också Hammer får uppleva. Här blir det lite science fiction-känsla plötsligt. Det var ganska oväntat och det lyfte filmen. Ralph Meeker funkar i rollen men Bogart är ju oslagbar i den här typen av roller. Jag gillade Hammers metod att övertala folk att prata: det räckte med en eller två örfilar så veknade alla, män som kvinnor. I dagens filmer brukar det krävas mer än så. Godkänt blir det hur som helst för denna film av regissören Robert Aldrich (The Dirty Dozen, What Ever Happened to Baby Jane?).

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Hitch-Hiker

23 december, 2011 4 kommentarer


Titel: The Hitch-Hiker (Bilrånaren)
Regi: Ida Lupino
År: 1953
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Ida Lupino hade inte bara ett underbart namn och var en framstående skådis på 40- och 50-talen utan var även en av väldigt få kvinnliga regissörer vid den här tiden i Hollywood. The Hitch-Hiker är en väldigt enkel thriller om två män på fiskarsemester som plockar upp en liftare (William Talman). Det visar sig vara ett misstag eftersom liftaren är en fullblodspsykopat och kallblodig mördare på flykt undan polisen. Filmen anses vara en film noir men jag vet inte riktigt om jag håller med. Jag ser det mer som en vanlig thriller. Två oskyldiga män i händerna på en galning och ingen femme fatale känns inte som en noir-handling.

Som sagt, det är en väldigt enkel film. Kanske är den lite väl enkel även om man brukar säga att less is more. Men The Hitch-Hiker blir lite tråkig då det är en film från punkt A till punkt B utan att den tar några överraskande omvägar. Talman är bra som skurk. Han är ren elaking utan några som helst försonande drag. Han är inte en smart skurk utan bara elak, dum och hänsynslös (vilket i och för sig var lite annorlunda). Bitvis är det en bra och utsatt stämning för de två fiskarsnubbarna i bilen i händerna på Talman. Det förekommer även snygga miljöer i den mexikanska öknen. The Hitch-Hiker är halvspännande, mysig och kort, men inget att hetsa upp sig över. Betyget blir en svag trea.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , ,

Black Death

18 december, 2011 8 kommentarer


Titel: Black Death
Regi: Christopher Smith
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Digerdöden härjar i England under 1300-talet och folk dör som flugor. Överallt i byarna så letar man efter en orsak till smittan eller ett sätt att bli kvitt den. Oftast är det en kvinna som utpekas som häxa och därmed skyldig — och därmed bränd på bål. Ett munkkloster får besök av ett sändebud från biskopen. Sändebudet Ulric (Sean Bean) söker en vägvisare som ska leda honom till en by. En by som det ryktas om att pesten inte nått till. Den unge novismunken Osmund (Eddie Redmayne) kliver fram som frivillig. Anledningen är kanske inte främst att ha vill tjäna Gud, snarare tvärtom. Han träffar nämligen en flicka, Averill (Kimberley Nixon), i hemlighet munk som han är, och nu befinner sig Averill på flykt undan pesten i en skog i närheten av den mystiska byn.

Om man gillar medeltidsfilmer så tror jag man gillar Black Death. Miljöerna är ”trevliga”: Munkar i bruna tunikor med luva, kloster, riddare med stora tunga svärd, häxbränningar, smuts, råttor och död. Det bjuds på en hel del rått våld och gruppen riddare kring Ulric är krigsveteraner som vet hur man svingar ett svärd. Nu är det egentligen inte actionfilm alls utan snarare ett sorts drama om religion och pesten. Munken Osmund slits mellan sin gudstro och sin kärlek till Averill. När de kommer till den mystiska men till synes trevliga byn ställs allt på sin spets.

Filmen har en lite obehaglig stämning över sig i och med paranoian kring den digra döden. Jag ser också en del paralleller till filmer som Det sjunde inseglet där vi ju även har riddare, pest och gudstvivlan. Sen undrar jag om inte filmmakarna slängt in en bildmässig referens till Bergmans film. När gruppen riddare och Osmund ger sig av på sin färd i början gör de det i siluett uppför en kulle precis som i Det sjunde inseglet — och även Sagan om ringen för den delen. Sean Bean bidrar med tyngd och passar verkligen som skitig riddare. Det kanske beror på att på sätt vis repriserar sin roll från just Sagan om ringen. Black Death är ganska underhållande så länge den håller på, om man nu gillar genren alltså. Filmitch har sett Black Death men gillade den inte alls och skyller på Monty Python.

3-/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Film, Kostymdrama, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Shine

17 december, 2011 8 kommentarer


Titel: Shine
Regi: Scott Hicks
År: 1996
IMDb | Filmtipset

Hmm, jag insåg idag att det var fredag igår och att jag fullständigt glömde bort att det skulle ha kommit en recension av en film noir. Istället blev det ett inlägg om Kristian Petris film Detaljer. Nåväl, jag får helt enkelt kompensera med två noir-rullar nästa fredag (dan för dopparedan). Nu kommer dock ett gammalt omdöme om den första film jag såg med Geoffrey Rush, pianopsykdramat Shine.

Det här filmen i regi av Scott Hicks (Hearts in Atlantis) kändes som en typisk Oscarsvinnar-film och mycket riktigt vann Geoffrey Rush en Oscar för sin roll som den australiensiske pianisten David Helfgott som får psykiska problem. David växer upp i Australien med en far som inte kan glömma att hans egen familj dödades av nazisterna under 2:a världskriget. David är ett pianogeni och lärs upp och uppmuntras visserligen av sin far men samtidigt får han stryck och måste till varje pris vinna alla musiktävlingar han ställer upp i. När David får chansen att åka till USA för att utbildas ytterligare vägrar hans far honom detta. När David är gammal nog åker han ändå till slut till London för att gå på musikcollege. Efter detta har David inte kontakt med sin far något mer.

Den bästa scenen i den här filmen tyckte jag var när David i London spelar sig genomsvettig med den svåra och jobbiga Rachmaninoffs 3:a, får stående ovationer och samtidigt kollapsar av psykisk utmattning. David åker tillbaka till Australien och tas in på psykisk klinik där han spenderar närmare 10 år.

Jag vet inte, jag imponerades inte så himla mycket av den här filmen. Jag tyckte det fanns en del lite ”smöriga” element. T ex när David som gammal hoppar hage på trottoaren precis som i en scen tidigt i filmen, eller när han i sin comeback (ja, den kommer förstås!) placerar sina glasögon på pianot precis som i en scen från hans ungdomstid. Sen tyckte jag pappan kändes lite som en stereotyp. Annars är det välspelat, bra musik och lite gripande. Jag tyckte också att Noah Taylor som spelade David som ungdom var minst lika bra som Geoffrey Rush.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Detaljer

16 december, 2011 2 kommentarer


Titel: Detaljer
Regi: Kristian Petri
År: 2003
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag Kristian Petris senaste film Ond tro och nu kom jag att tänka på att jag faktiskt sett en av Petris tidigare filmer, nämligen Detaljer från 2003 och här kommer en gammal recension av den. Lite kul tycker jag är att jag berömmer dialogen i filmen. Den, dialogen alltså, brukar ju ofta kännas ganska stel i svenska filmer, om jag nu får ta till ett sånt där ogenomtänkt ”dra alla över en kam”-påstående.

Handlingen kretsar kring fyra personer: en ung aspirerande författarinna (Rebecka Hemse), en drogberoende pjäsförfattare (Jonas Karlsson) och så en förläggare (Michael Nyqvist) och hans fru (Pernilla August). Dessa fyra ingår i ett rektangeldrama som utspelas i Stockholm och under semestrar i Toscana. Manus bygger på texter av Lars Norén och filmen är regisserad av Kristian Petri.

Det första jag tänkte på när jag såg filmen var att dialogen var väldigt annorlunda jämfört med annan svensk film. Eller snarare, den var mer lik den dialog som jag upplever själv till vardags. Ni vet, när man ibland hör vad nån säger men ändå säger ”va?” eller när nån frågar ”Vad tycker du om henne?” och man svarar ”vem då, vem menar du?”, helt oskyldigt fast man mycket väl vet vem som avses. Filmen är fylld av människor som pratar förbi varandra, och besvarar frågor med onödiga frågor tillbaka. Det är bitvis faktiskt ganska roligt, speciellt då dialogen.

De flesta huvudpersonerna verkar känna att tillvaron är ganska meningslös, och hela filmen dryper av en ganska mörk syn på livet men ändå med en sorts galghumor. Bitvis känns det som en pretentiös konstfilm. Ibland hade jag svårt att hänga med i handlingen och hur det hängde ihop med alla förhållanden i filmen, mest beroende på vissa drömska sekvenser som ska skildra en sorts efter livet-tillvaro. Hur som helst, det här var en sevärd och lite annorlunda svensk film med bra skådespeleri. Filmen är möjligen lite för krånglig för att få toppbetyg.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Surrealism, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , ,

Ip Man

15 december, 2011 9 kommentarer


Titel: Ip Man (Yip Man)
Regi: Wilson Yip
År: 2008
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag Bodyguards and Assassins, en historisk Hongkong-film med martial arts-inslag och Donnie Yen i en av rollerna. Jag tyckte den var fullkomligt usel. Då kan man fråga sig varför jag återigen har sett en historisk Hongkong-film med martial arts-inslag och Donnie Yen i huvudrollen? Jo, förutom att jag är en sucker för martial arts så jag misstänkte att den här kunde vara bättre. Jag vet egentligen inte varför men jag hoppades på lite mer fajtingscener… och det fick jag. Några fel med Bodyguards and Assassins var att den var för seriös, sentimental, smörig och hade för lite fajting. I Ip Man är egentligen hela historien uppbyggd kring fajtingscener. Allt som händer, händer i syfte att leda fram till… en fajtingscen.

Ip Man handlar om Ip Kai-Man (även Yip Kai-Man eller bara Ip/Yip Man), en kinesisk martial arts-legend som var en expert inom kung fu-stilen Wing Chun. Som elev hade han bl a Bruce Lee. Ip Man är alltså en högst verklig historisk person och filmen är baserad — om än väldigt löst — på hans dramatiska liv. När filmen tar sin början nån gång på 1930-talet lever Ip Man i den kinesiska staden Foshan som har blivit ett martial arts-centrum. Alla vet att Ip Man (tillbakalutat spelad av Donnie Yen) är den bäste fajtern även om han själv är ganska blygsam och egentligen inte har några elever. Då och då blir han dock utmanad och då sparkar han förstås rumpa.

När så några kaxiga utbölingar kommer till staden och börjar utmana alla martial arts-mästare får Ip Man till slut bekänna färg. Givetvis slår han den odrägliga utmanaren sönder och samman. Fast han gör det med respekt. Efteråt hyllas han som stadens hjälte. Så här långt är filmen en ganska skön actionkomedi. 1937 invaderas Kina av Japan och filmen tar en vänding till det mer dramatiska. I Foshan som tidigare var en välmående stad där alla mådde gott är det istället misär som gäller. De japanska soldaterna framställs som grymma och opersonliga stereotyper, ungefär som nazisterna framställs i västvärlden (ja, kanske inte i just precis tyska filmer då).

Jag hade betydlig roligare medan jag såg Ip Man om man jämför med Bodyguards and Assassins. Ip Man är sevärd bara för fajtingscenerna. Donnie Yen och hans kombatanter är grymt duktiga liksom martial arts-koreografen Kuang Hsiung. När Ip Man under den japanska ockupationen desperat söker jobb för att försörja sin familj påminner filmen en hel del om Cinderella Man (!). Ska Ip Man slita på kolfabriken eller ska han tjäna ihop till riset genom att fajtas med japanska karate-killar i en sorts uppvisningsmatcher som anordnas av den grymme japanske generalen som styr i Foshan? Ja, ni vet ju alla vad han till slut tvingas välja.

När filmen lider mot sitt slut och den oundvikliga uppgörelsen mellan Ip Man och den japanske generalen får jag Rocky IV-vibbar. Byt ryssar mot japaner och amerikanske Rocky mot kinesiske hjälten Ip Man och du har i princip samma historia. Vid ett tillfälle slåss Ip Man mot tio svartbältade karate-japaner.

Om jag ska klaga på nåt så är det väl att kvinnorollerna är få, det är väl egentligen bara Ip Mans fru som är en riktig person men hon framställs som totalt hjälplös och har liksom ingen egen vilja även om hon gnäller på att Ip Man fajtas för mycket. Bitvis blir filmen även lite smörig men det stör mig inte lika mycket som i Bodyguards and Assassins eftersom det i Ip Man vägs upp av skön fajting. Även filmbloggaren Voldo har sett och gillat Ip Man. Bodyguards and Assassins-diggaren Filmitch diggade inte Ip Man lika mycket.

3+/5

Ett litet smakprov ur filmen. Ip Man slåss med den kaxiga utbölingen. Det här är innan filmen blir mörkare i och med den japanska invasionen så det är en del humor.

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kortfilmer av David Lynch – Del 2

14 december, 2011 2 kommentarer

Då kommer korta omdömen om ytterligare tre kortfilmerna av David Lynch. De flesta av de här kortfilmerna går att hitta på YouTube. Jag har lagt till YouTube-länkar i de fall jag har hittat filmen. Det gäller även del 1 i det här minitemat.


Titel: The Amputee
Regi: David Lynch
År: 1974
IMDb | Filmtipset | YouTube

Här spelar Lynch själv en sjuksyster som ska sköta om en amputerad kvinna (som spelas av the Log Lady herself). Det går så där för Lynchs sjuksyrra. Medan Log Lady sitter och skriver nåt sorts brev (eller dagbok?) så försöker syrran lägga om bandagen men det sprutar mest. Sjukt förstås men inte speciellt bra. Vrickat men lite tråkigt.

2/5


Titel: The Cowboy and the Frenchman
Regi: David Lynch
År: 1988
IMDb | Filmtipset

En märklig film som Lynch gjorde för fransk tv där olika regissörer skulle ge sin syn på Frankrike och fransmännen. Lynch använder inte bara en utan två schablonbilder som möts. Dels fransmannen med basker och baguette under armen, och dels den amerikanske cowboyen (där Harry Dean Stanton från en av mina favvofilmer, Paris, Texas, spelar cowboyen). Här visar Lynch prov på sin udda bakvända humor. Tänk borgmästaren i Twin Peaks kanske.

3-/5


Titel: Premonitions Following an Evil Deed
Regi: David Lynch
År: 1995
YouTube

Ett 52 sekunder långt (eller kort) litet mästerverk (som ingår Lumière et compagnie där 40 regissörer använde sig av Lumière-brödernas gamla kinematograf från 1890-talet). Som sagt, ett mästerverk av Lynch. Det är 52 sekunder och fem korta scener som tillsammans med det underbara ljudet rymmer allt från rymdvarelser, mord, ängslan, idyll och det vanliga lynchska obehaget. Grymt. Less is more skulle man kunna dra till med.

4/5

Filmerna är tagna från dvd:n The Short Films of David Lynch. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att det inte är speciellt bra. Möjligen intressant om man är nyfiken på hur Lynchs tidiga verk såg ut. Undantaget är Premonitions Following an Evil Deed som förföljer en men den kom å andra sidan så sent som 1995. Dvd:n är nog inte värd att köpa om man inte är Lynch-fantast. Vilket jag nog får betrakta mig som eftersom jag köpte dvd:n, haha. Därmed inte sagt att allt Lynch gör blir guld. En hel del är ren smörja.

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 3, Betyg 4, Film, Kortfilm, Recension Tagged with , , , , , ,

Kortfilmer av David Lynch – Del 1

13 december, 2011 Lämna en kommentar

Jag kom på att jag inte är klar med David Lynch riktigt än. Jag har sett sex av hans tidiga kortfilmer och tänkte dela med mig av mina åsikter om dem. De tre första omdömena kommer nu och resten imorgon. En av filmerna som jag skriver om imorgon är under minuten lång och den får nästan toppbetyg av mig. Pluspoäng till den som vet vilken film det är.

Titel: Six Figures Getting Sick
Regi: David Lynch
År: 1966
IMDb | Filmtipset | YouTube

Lynchs första film som är en animerad experimentfilm där sex figurer kräks sex gånger till ljudet av en siren. Det finns inget som hindrar att det blir en etta till den här konstfilmen som inte ger någonting. Filmen är egentligen kortare än en minut men samma sekvens upprepas sex gånger så spyspektaklet blir totalt fyra och en halv minuter.

1/5

Titel: The Alphabet
Regi: David Lynch
År: 1968
IMDb | Filmtipset | YouTube

Här var det genast lite bättre. En mardröm från Lynchs hjärna där en tjej drömmer mardrömmar om alfabetet. Ljud och bilder arbeter ihop och skapar en obehaglig stämning. När ett helt vrickat ljud från en muterad skrikande bebis ljuder så blev jag nästan rädd. Det är nåt med Lynch som ger mig the creeps.

3/5

Titel: The Grandmother
Regi: David Lynch
År: 1970
IMDb | Filmtipset | YouTube

Sjuk stämning även i denna halvtimmes långa film om en pojke som vantrivs med sina elaka och agande föräldrar. Pojken tar sin tillflykt en trappa upp där han i en säng planterar en potatis som sedan växer upp till nåt sorts muterat träd som det föds en farmor ur. Haha, helt sjukt. Inte helt dåligt. Bitvis bra — alltså obehaglig — stämning. Som helhet räcker det inte till godkänt.

2+/5

Arkiverad under Animerat, Betyg 1, Betyg 2, Betyg 3, Film, Kortfilm, Recension Tagged with , , , ,

Max Manus

12 december, 2011 7 kommentarer


Titel: Max Manus
Regi: Joachim Rønning & Espen Sandberg
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Max Manus är historien om den norska frihetshjälten med samma namn som filmen som kämpade som frivillig i finska vinterkriget och som sen blev motståndsman när tyskarna ockuperade Norge under andra världskriget.

Det är en ganska klassisk spion/motståndsrörelsefilm. Det förekommer vissa direkta krigsinslag då Max minns tillbaka på vissa händelser i vinterkriget. Annars handlar det mest om sabotage, att placera ut bomber på tyska skepp i hamnen. Historien går lite i cirklar. Max åker i hemlighet till Skottland för att bli utbildad, sen tillbaka till Norge, utför sabotage, flyr till Stockholm, tillbaka till Skottland och sen ett nytt sabotage.

De två första tredjedelarna är helt ok men det bränner aldrig till. En sak jag inte kunde låta bli att tänka på var händelserna i Norge i somras. Jag satt och fundera om Breivik var ett fan av Manus och att han tyckte att han gjorde nåt liknade själv.

Av nån bisarr anledning så finns det alltid en sorts mysighetskänsla i den här typen av filmer. Nazister, motståndsmän, elaka Gestapo-officerare, förhör och tortyr. Lite märkligt men så är det. Det infinner sig en viss matinékänsla.

Gränsen är en film med en hel del likheter. En skillnad är att Max Manus till största delen utspelas i Oslo och det förekommer i princip inte några krigsscener. En del av handlingen äger även rum i Stockholm som ju var en fristad för många. En sak jag tänkte på under filmens gång var Sveriges roll under kriget. Man kan ju hävda att Sverige var fegt som höll sig utanför och det kan stämma. Men en positiv sak med det var att man kunde använda Sverige som en fristad dit man kunde fly och sen komma vidare till andra länder, en sorts sambandscentral.

Filmen är gjord efter en amerikansk och ganska svulstig mall men jag tycker det funkar. En anledning till det är att känns som att produktionen har haft en hyfsat stor budget. Några effekter har emellertid brister som t ex sprängningen av skeppet Donau som man bara får se resultatet av och det såg inte speciellt bra ut. En sak som jag tyckte var intressant var att man inte väjde för Max ”sämre” sidor, främst då hans sprit- och nervproblem. Det blir godkänt till Max Manus men inte mer. Fiffi gillade filmen mer än jag gjorde medan Sofia tyckte ungefär som jag.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →