Django Unchained

Titel: Django Unchained
Regi: Quentin Tarantino
År: 2012
IMDb | Filmtipset

När jag pluggade i Uppsala så gick jag då och då på bio med mina kursare. Vi såg en hel del bra film, bl a Singles, Short Cuts, Natural Born Killers. Och så Pulp Fiction. Jag ska berätta en liten anekdot från visningen av Pulp Fiction. En av mina kursare, Fredrik, var lite känslig, lite blödig när det gällde blod och… sprutor. Fredrik satt i sätet bredvid mig. Ni som sett Pulp Fiction vet alla att det förekommer en scen när John Travoltas rollfigur tvingas köra in en adrenalinspruta rätt in i hjärtat på Uma Thurman. Platsen där sprutan ska tryckas in är markerad med en röd tuschpenna. Denna scen blev för mycket för stackars Fredrik som sjönk ihop i sin biofåtölj, helt avsvimmad. Nån minut senare vaknade han till och kunde fortsätta ”njuta” vidare av filmen.

Jag är väldigt förtjust i Pulp Fiction. Det var väl kanske ett tag sen jag såg den men varje gång den visas på nån tv-kanal och jag råkar komma in i den så brukar jag kolla en stund. Det finns helt underbara sekvenser i den. En sak det finns gott om i Pulp Fiction och Tarantinos senare filmer är dialog. Det pratas en massa. Det här var inget jag tänkte på speciellt mycket på när jag såg just Pulp Fiction första gången men så här nästan 20 år senare så är det ju tydligt.

En annan detalj som jag hörde nån nämna på en podcast om Tarantinos filmer är att det ofta förekommer en scen, kanske främst mot slutet av filmen, där handlingen liksom stannar upp. En scen där det, återigen, pratas väldigt mycket och tempot går ner. I Pulp Fiction är det The Bonnie Situation som är den scenen. Nu när jag tänker efter så minns jag att jag nog tyckte filmen blev lite sämre just då. Fast samtidigt kan dessa scener vara bra också på ett sätt. Ofta byggs spänningen upp långsamt fram tills att rollfigurerna hamnat i en hypernervig situation, och efter att ha tittat på klippet jag länkar till så är kan jag konstatera att det är en bra scen (även om det känns som en lite konstig avslutning på själva filmen).

Min historia med Tarantino är mestadels en glad sådan. Jag tokgillade de flesta filmerna fram till Kill Bill-filmerna. När första Kill Bill-filmen skulle komma hängde jag på låset när biljetterna skulle släppas till Stockholm Filmfestivals visning. Hajpen var enorm. Jag blev inte besviken på filmen och gav den en fyra. När tvåan kom såg jag den på bio och det var kanske här nånstans den där intensiva kärleken till Tarantinos filmer svalnade. Kill Bill: Vol. 2 var helt ok, inte mer. Jag tyckte det pratades för mycket. Dialogen kändes konstlad. Death Proof gjorde inte mycket för att återuppväcka kärleken, snarare tvärtom. Inglourious Basterds var bättre men Tarantino-suget var ett minne blott.

Med ovan nämnt så är det lite kul och motsägelsefullt att jag avbröt en trevlig middag en fredagkväll för att smita iväg för att se Tarantinos nya film Django Unchained. En orsak var att jag skulle träffa mina vänner i Filmspanarna dagen efter och i princip alla hade sett Django och jag ville ju inte sitta där och inte fatta nåt, alternativt hålla för öronen, när diskussionerna började.

Haha, nu har det här inlägget blivit en sorts genomgång av min historia med Quentin så det blir inte så mycket plats kvar för att skriva om Django. Men det kanske är passande då filmen inte gav mig så rackarns mycket. Det är en underhållande film, inget snack om den saken, även om jag har lite svårt att se varför den ska behöva vara så himla lång. Det känns liksom inte som den typ av film som behöver vara så lång. Det finns mycket att gilla och en del som inte är lika bra (som t ex Tarantinos egen insats som australiensare).

Efter filmen tweetade jag om att i Tarantinos senare filmer så känns hans skådisar som ”dialog(ue) delivery devices” och inte som riktiga personer. Lite så känner jag här också. Ja, Christoph Waltz är underbar som prisjägaren Schultz. Ja, Leo DiCaprio är härligt elak som plantageägaren Calvin Candie. Ja, Sam Jacksom är Onkel Tom-skruvat bra som Candies högra hand Stephen. Men nånstans på vägen så slutar jag liksom bry mig… eller jag gjorde det nog inte från början heller när jag tänker efter. Den skådis som jag gillar mest kan faktiskt vara Jamie Foxx i titelrollen. Han är den som genomgår den största förändringen i filmen. I början är han en förtryckt slav som knappt säger nåt. I slutet är han en badass hjälte som räddar sin dam och är befriad.

3/5

PS. Don Johnson! Det tog några minuter innan jag kände igen honom.