Rollerball (1975)

12 februari, 2026 5 kommentarer

Rollerball är en dystopisk science fiction-rulle som även är en sportfilm. James Caan spelar Jonathan E, stjärnan i sporten rollerball i en framtid där Jordens nationer inte finns längre. Istället styrs allt av ett antal storföretag, precis som i Alien: Earth. I Houston är det the Energy Corporation som styr och de har även ett rollerball-lag där Jonathan är kapten.

Vad är då rollerball? Ja, det är ett sorts gladiatorspel där spelarna åker runt i en oval med skridskor och ska försöka göra mål genom att placera en stor metallkula i ett hål. Spelarna tar hjälp av motorcyklar för att få fart och det går våldsamt till.

The Energy Corporation vill dock att Jonathan ska avsluta karriären eftersom han blivit för bra för sitt eget bästa. Rollerball ska nämligen inte bara fungera som underhållning för massorna utan av visa att individualism är lönlöst i dagens samhälle.

Det är underbart att titta på sf-filmer från 70-talet. Man försöker med alla medel få till en futuristisk stil på allt från typsnitt under förtexterna till arkitektur och kläder. I Houston är det som sagt ett energibolag som styr och de har en brandgul logga. Allt går i brandgult. Lite senare i filmen spelar man rollerball i Tokyo och där är allt gult istället.

Världen i Rollerball är alltså en värld där inga demokratier finns mer. Storföretagen styr all information som kommer ut till befolkningen. Det finns bara en sanning. Istället för nationalsånger så sjunger man the Corporate Anthem vid evenemang. Böcker finns inte mer utan har blivit digitaliserade och sammanfattade av superdatorer. Människorna äter lyckopiller varje dag för att förbli lyckliga. Dystopi!

Intressant det där med flödet av information. I filmen finns bara ett flöde, det som kommer från företaget. En sanning, den som kommer från företaget. Idag finns mängder av bubblor, flöden och sanningar. ”Alla” har sin egen.

Det förekom sekvenser som nästan kändes surrealistiska. Bl a ett märkligt cocktail-party som urartade till en sorts orgie fast utan sex. Gästerna gick senare utomhus och började skjuta med gevär på träd som exploderade. Vad som hände där har jag fortfarande inte riktigt förstått, förutom att det visade societetens bisarra nöjen.

Hur funkade då hittepå-sporten rollerball? Förvånansvärt bra faktiskt. Jag vet att jag förmodligen är ganska ensam om att tycka det. Men för mig var det välgjort, spännande och med regler som kändes på riktigt. Tydligen tyckte de som var med i filmen det också. Mellan tagningar så roade de sig med att spela spelet själva. Enligt filmmakarna så var rollerball en blandning av roller derby, hockey, fotboll, motocross och judo (really?).

Det bilr en stark trea till den dystopi med Soylent Green-vibbar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

En kille och en tjej (1975)

4 februari, 2026 6 kommentarer

En kille och en tjej är en tidig film från Lasse Hallström. Jag tror det är hans första biofilm. Manus har han skrivit tillsammans med Brasse Brännström som även spelar huvudrollen som strulpellen Lasse.

Istället för att jobba som journalist som Lasse är utbildad till så delar han ut det som journalisterna skriver. Ja, han är med andra ord ett tidningsbud. Lasse strular runt med diverse tjejer men så en dag träffar han Lena (spelad av en charmig Mariann Rudberg). Nu är frågan om Lasse klarar av löpa linan ut för en gångs skull? Ska de bli ihop på riktigt?

Det här är en film fylld med klassiska svenska skådisar, vissa mer kända än andra. Lena T Hansson, Claire Wikholm, Eddie Axberg, Gösta Engström, Magnus Härenstam (förstås), Tomas Bolme, Börje Ahlstedt, mm.

Filmen är för mig värd att se bara för miljöerna i ett snöigt 70-tals-Stockholm. Lasse är ute och svirar på klubbar med sin kompis Bosse (Christer ”Bonzo” Jonsson). Det droppas sexskämt som om Lasse och Bosse vore tonåringar och det spelas Björn Skifs och ABBA. Apropå ABBA så gjorde ju Hallström alla ABBAs musikvideor och även ABBA: The Movie från ’77.

(Originalmusiken står Två och en flygel-mannen Berndt Egerbladh för.)

Vi får se Televerkets klassiska bilar i brandgul färg, s.k. televerksorange. DN i fullformat, innan det blev en tabloid, flimrar förbi. Det skrivs om IB-affären och Jan Guillou i pressen. Resväskor utan rullhjul!

Jag blev imponerad av hantverket och produktionen som helhet. Det är en film på riktigt med ett smart och lekfullt kameraarbete. Man har tagit hela teamet och åkt till Tunisien och spelat in då Lasse och Lena åker på en charterresa dit. De båda har lite olika uppfattning kring det här med att vara turist.

Till viss del så är filmen en serie korta sketcher med roliga figurer. En är Janne Forssell, radio/tv-personligheten som bl a gjorde Hemma hos tillsammans med Kjell Alinge och den underbara tv-serien Jorden runt ihop med filmfotografen Lasse Westman. Forssell dyker upp med jämna mellanrum och klagar på att folk inte umgås längre.

”Vi pratar ju inte med varandra längre!”
”Ingen bjuder ju hem andra!”
”Alla tittar ju bara i sina mobiler!”.

Jomensåatt.

En kille och en tjej är motsatsen till Roy Andersons Giliap som kom samma år.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Romantik, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Hindenburg (1975)

29 januari, 2026 4 kommentarer

Jag undrar om det är korrekt att kalla The Hindenburg för en BOATS (Based On A True Story). Ja, filmen bygger på de verkliga händelserna kring Hindenburg-katastrofen 1937 men den historia filmmakarna har kokat ihop här känns lite väl osannolik. Men, men, jag taggar den med BOATS-taggen i det här blogginlägget, trots allt.

Filmen inleds och jag tror först att jag tittar på fel film. Vi får se en (autentisk?) journalfilm från 1937 där New York-bor är ute och protesterar mot att Hindenburg skulle komma till USA. De håller skyltar med texter i stil med ”Jesus – not Hitler”.

Efter det följde en liten svartvit minidokumentär, med en fånig berättarröst, om luftfarkostens historia, från de första ballongerna till zeppelinarna. Jag vet inte, det kändes inte som det var rätt film jag hade fått från Cineasterna.

Nu började dock filmen på riktigt och det var ett mysigt och mustigt matinéäventyr som väntade. George C Scott spelar en tysk officer som får i uppdrag att sköta säkerheten ombord på Hindenburg eftersom det finns misstankar om ett eventuellt sabotage.

Förutom Scott så har vi en hel kader med kända skådisar som spelar besättning och passagerare ombord. Främst är väl Anne Bancroft som grevinnan Ursula von Reugen (härligt namn). Jag kände igen många av skådisarna även om jag ofta inte kunde namnen på dem. Det var kul att se en ung René Auberjonois som en korthaj. Auberjonois spelar ju Odo i Star Trek: Deep Space Nine (yay!).

Jag påmindes lite om Titanic. En resa i ett skrytbygge på väg mot undergången som vi vet kommer att komma och med en stor skådespelarensemble.

Hur skulle man göra resan över Atlanten intressant? Ja, man har gjort det till en sorts pusseldeckare där Scott försöker klura ut vem som är förrädaren. Och så har man lagt in en spänningssekvens där skeppets duk spricker och måste lagas. Lite på samma sätt som att man la in en hajattack i Kon-Tiki.

Det är först under den sista kvarten som filmen blir en katastroffilm. Och jag tyckte avslutningen var ganska effektiv och funkade. Man har använts sig av en lite udda klippning med plötsliga stopp i de annars rörliga bilderna.

Filmens regissör är för övrigt Robert Wise som förutom t ex The Day The Earth Stood Still och The Haunting gjort en annan film om ett skepp. Nämligen Enterprise i Star Trek: The Motion Picture (aka The Slow Motion Picture, inget yay! här).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Katastroffilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

I’m Still Here (2024)

20 januari, 2026 Lämna en kommentar

I’m Still Here är en typ av film som det finns en del av. Filmer som utspelar sig i en diktatur och där personer som regimen anser vara ett hot försvinner spårlöst. Jag kommer att tänka på t ex Costa-Gavras Missing, filmfestivalfilmen Buenos Aires 1977 och Steve Coogan-rullen The Penguin Lessons. I de filmerna handlar det om Chile och Argentina. I I’m Still Here är det Brasilien i början av 70-talet som är i fokus.

Familjen Paiva lever ett till synes lyckligt liv men militärhelikoptrar som flyger över badstranden skvallrar om att Brasilien styrs med järnhand av en militärdiktatur. Rubens (Selton Mello), pappan i familjen, jobbar i hemlighet i en motståndsrörelse men utan att resten av familjen vet om det. Fast mamma Eunice (Fernanda Torres) och de vuxnare barnen anar nog att nåt pågår.

En dag knackar militären på dörren och arresterar Rubens och tar med honom och han kommer inte tillbaka. Var det sista gången familjen såg honom? Ja, det är det filmen handlar och hur man hanterar det faktum att Rubens är spårlöst försvunnen och man vet inte vad som har hänt. När ska man gå vidare? Ska/kan man gå vidare innan man vet vad som har hänt?

En sak filmen lyckas klockrent med är att återskapa miljöerna och tidsandan i ett brasilianskt 70-tal. Nej, jag var inte där då men känslan jag får säger att det är autentiskt. Kommer ni t ex ihåg när man inte hade resväskor med rullhjul. När man var tvungen att bära väskan i ett handtag. Viss utveckling är bra utveckling.

Man lyckas även få till skildringen av familjen Paiva. De bor i ett fint hus nära stranden och huset är som en karaktär i filmen. Kultur är viktigt. Det läses böcker och det lyssnas på LP-skivor (John Lennon och King Crimson bl a). Samspelet mellan de olika familjemedlemmarna känns äkta. De yngre barnen får inte misstänka att det är nåt som är fel, att pappan verkligen är försvunnen. Mamman och de äldre barnen får ta det på sig. Det finns nåt rörande kring detta.

Gjorde Rubens rätt som inte berättade för Eunice vad han pysslade med? Ja, det är väl också en fråga som filmen brottas med. Det är väl det klassiska: om du inte vet nåt så kan du heller inte avslöja nåt i ett förhör.

I filmens avslutande delar så hoppar vi framåt i tiden till 1996 respektive 2014 och vi får ta del av efterspelet av alltihop. Då insåg jag även att I’m Still Here är en BOATS (vilket jag inte alls hade koll på) och är baserad på en bok skriven av ett av barnen, den enda sonen Marcelo Rubens Paiva. Jag vet inte om den här avslutningen riktigt funkade. Det var lite som att filmen rann ut i sanden när vi lämnade det mustiga 70-talet och hamnade i ett lite mer färglöst 90-tal.

Jo, just det, en sak till som rörde mig var det här med att lämna ett gammalt barndomshem. Det är en märklig och inte helt okomplicerad upplevelse som man (läs: jag) inte riktigt kommer över.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

The First Omen (2024)

15 januari, 2026 4 kommentarer

Jag gillar den första filmen om Damien, The Omen från 1976. Så trots titeln på filmen det handlar om idag så var den alltså inte först. I vilket fall, filmer med Djävulen, om kampen mellan Gott och Ont är min kopp te. Religiös skräck med demoner som tar folk i besittning, ja, det brukar gå hem hos mig.

The First Omen är en prequel till The Omen. Vad hände egentligen innan filmen från ’76 tar sin början? Ja, det får vi reda på här.

Jag gillade filmens inledning. Den satte rätt mystiska och olycksbådande stämning och hade dessutom två klockrena brittiska skådisar som spelade präster. Charles Dance (alltid bra!) och Ralph Ineson. Ineson kände jag igen direkt från den mästerliga miniserien Chernobyl. Man glömmer inte hans basröst i första taget.

Efter denna prolog inleds filmen på riktigt med att vår unga amerikanska Margaret (Nell Tiger Free) anländer till Italien och Rom för att bli nunna. Hmm, en ung amerikanska som anländer till Italien och bor i en stor mystisk byggnad tillsammans med andra tjejer? Har man tittat på Suspiria tro? Ja, det är ganska uppenbart att Dario Argento är en inspiration. I flera scener bl a en med en taxi går mina tankar till Suspiria med tanke på ljuset och färgerna.

En sak jag uppskattar med The First Omen är att det är en filmfilm. Den är inspelad på plats i riktigt miljöer. Fotot är snyggt och genomtänkt och inte så där platt som det ibland kan vara i Netflix-filmer.

Jag undrar vem Margaret egentligen är eller snarare kommer att bli. Det kanske är uppenbart men som jag upplevde handlingen i filmen så var hon publikens substitut som samtidigt som oss upptäcker vad som pågår innanför klostrets väggar. And it ain’t nothin’ nice.

Nunnor är läbbiga. Så är det bara. Filmen är bra på att använda närbilder på ansikten. Uttrycksfulla ansikten, läskiga ansikten, ansikten utan ögonbryn, ansikten med blonda ögonbryn.

The First Omen är en prequel som funkar. Jag tror det var helt rätt grepp att göra Margaret till publikens substitut som vet lika lite om vad som pågår som vi som tittar. Det gjorde att det fanns en viss osäkerhet kring vilka vägar filmen skulle ta. Samtidigt som oss upptäcker hon sen vem hon egentligen är.

Avslutningen är en epilog som öppnar upp för en till film. The Second Omen?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Following (2024)

3 januari, 2026 2 kommentarer

Following är en sydkoreansk rulle som jag såg inför min årsbästalista över 2024 års bästa filmer. Den utspelar sig i en värld av influerare, sociala medier och övervakningskameror. I fokus är mäklaren Jeong-tae som har en udda hobby. Han går in i sina kunders bostäder när de inte är hemma och liksom tjuvkikar på deras liv, tar foton som han sätter upp på nån sorts hall of fame-vägg i sin man cave hemma.

Förutom att fota föremål i sina kunders hem så hjälper han även till att fixa små vardagsproblem för dem (utan att de vet om det), som t ex sneda skåpdörrar, droppande kranar och trasiga lampor. Har Jeong-tae nån form av diagnos eller är han bara ovanligt nyfiken?

En av hans kunder är So-ra, en ung kvinnlig influencer som lever två liv. Ett på sociala medier och ett i verkligheten. Ja, det gör vi väl alla, mer eller mindre. I fallet So-ra så är det mer. Jeong-tae blir besatt av So-ra och börjar stalka henne. Ja, som sagt, bara väldigt nyfiken eller nåt mer? Jag får lite vibbar av Robin Williams-filmen One Hour Photo.

En bit in i filmen händer nåt oväntat. Oväntat för att jag hade fått känslan att det jag såg var, eller skulle utveckla sig till, nån form av romantisk komedi. Nu blev det istället en mysteriethriller med film noir-vibbar och Jeong-tae hamnar i en rejäl knipa. Som vanligt med sydkoreansk film så kan man förvänta sig det oväntade, framför allt vad gäller tonen i filmen. Komedi, tragedi, thriller, drama, fars. Ja, det går fort i hockey.

Jag gillar att vi även får ta del av det hela från polisens sida. Spoiler: ja, det sker nån form av brott som polisen utreder. Och återigen så väljer en sydkoreansk filmskapare att framställa poliserna som inkompetenta. En sak som dock överraskade mig en del var att det inte regnade, vilket det ALLTID brukar göra i sydkoreansk film.

Fråga: ska man skriva koreansk film istället för sydkoreansk film eftersom det är så uppenbart att man inte menar nordkoreansk dito?

Slutligen: nej, Following hamnade inte på min topplista över 2024 års tio bästa filmer, men på topp-30 kanske den platsar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Mysterium, Neo Noir, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

A Complete Unknown (2024)

17 december, 2025 2 kommentarer

A Complete Unknown hade en sak som talade mot den och en sak som talade för den. Vad syftar jag på? Jo, först det potentiellt negativa. Timothée Chalamet. Jag är rejält trött på snubben. Precis som Pedro Pascal ska han av nån anledning vara med i allt. Och han är ju inte ens speciellt bra.

Det eventuellt positiva då? Jo, regissör är en viss James Mangold som jag tycker är en ytterst stabil filmskapare. Han ligger bakom filmer som Ford v Ferrari, Indiana Jones and the Dial of Destiny (ja, jag tyckte faktiskt den var underhållande) och inte minst den personliga favoriten Logan.

Men det här med att det är en biopic då? Nja, det är inte direkt nåt som lockar. Dessutom är det en musik-biopic. De senaste årens sådana skapelser har jag undvikit. Rocketman, Bohemian Rhapsody, Elvis. Totalt ointresse från min sida. Musikdokumentärer är guld men filmer där det ska tävlas om vem som är mest lik den verkliga förlagan väljer jag allt som oftast bort.

Fast Ford v Ferrari var ju en biopic som jag tyckte funkade. Nu är det ju inte en biopic om musik men ändå. Så jag gav A Complete Unknown chansen. Hur föll det ut? Ganska väl får jag lov att säga.

Jag gillar filmfilm-känslan som Mangold får till. Det är därför jag gillar honom som regissör. Han fokuserar på grundstenarna: fotot, skådisarna, klippningen, ljudet. Det är liksom inget fancy utan gediget och genuint. Det kommer man långt på.

Jag tycker t.o.m. Timothée funkar. Jag stör mig inte på honom. Kanske hänger det samman med att Dylan framställs som en ganska butter och självcentrerad typ. Då passar Chalamet perfekt! Och det är ju också skönare att lyssna på Tims sångröst än på Dylans nasala gnäll.

Vi får träffa Pete Seeger (en skön typ som blir en sorts mentor för den unge Robert) och Woody Guthrie (som skrivit den kända sången ”This Land Is Your Land” men som i filmen ligger i sjuksäng). Det pratas om Lead Belly (och jag kom att tänka på det här otroliga framförandet av ”In the Pines” av Kurt Cobain och Nirvana).

Filmens stakes är inte så höga. Dylan är ihop med den unga Sylvie (Elle Fanning) och Joan Baez (Monica Barbaro) om vartannat. Den delen av historien var inte så intressant. I övrigt handlar det om musik (nähä!?). Vad är äkta? Country eller folkmusik. Det spelas på The Gaslight, The Grand Ole Opry och på The Newport Folk Festival. Kan man spela med elektriska instrument på en folkmusikfestival?! Inte enligt Pete Seeger. Det är helgerån!

Ja, ni ser, ganska låga stakes. Men jag tyckte det var underhållande ändå. Det blir på nåt sätt mer personligt när insatserna inte är så höga. Och Seeger, perfekt spelad av Edward Norton, är i filmen en riktigt mysig typ som verkade vara genomsnäll men möjligen lite traditionell i överkant.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nirvana framför ”In the Pines” (”Where Did You Sleep Last Night?”) som även Lead Belly spelat in

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

His Girl Friday (1940)

15 oktober, 2025 4 kommentarer

Så här skrev jag om His Girl Friday (Det ligger i blodet på svenska) på ett filmforum för länge sen:

”Den har en underbar kulsprutedialog och är nog min favorit bland de klassiska screwballkomedierna som jag har sett! Det är lustigt, t ex The Philadelphia Story och Bringing Up Baby är ju också klassiska screwballkomedier men de gillar jag inte alls lika mycket som Det ligger i blodet.”

När den dök upp på SVT Play för ett tag sen så blev jag sugen på att se den igen. Skulle den leva upp till sitt rykte, eller snarare det rykte jag gav den? Mja, inte riktigt. Jag blev återigen påmind om att Cary Grant nog inte är en favorit. Länge levererade dock filmen som helhet. Dialogen mellan Grant och den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan Rosalind Russell är härlig. Snabb, rapp och smart. De älskar att gnabbas med varandra och det är underhållande att ta del av. Även underbar kostym inklusive hattar.

Inledningsvis så trivdes jag men efter ett tag upplevde jag att det blev en överdos av snabb dialog. Jag tappade fotfästet och blev trött i huvuidet. Dessutom kände jag att filmen hade en ganska cynisk sida som jag inte mindes från den förra titten. Folk dör på dråpliga sätt och man ska tycka det är roligt. Hmm, nej, det funkade inte riktigt den här gången.

En trea blir det dock till His Girl Friday och den är fortfarande bättre än de två andra filmerna jag nämnde i citatet ovan. Plus att vi bjuds på ett klassiskt ögonblick som blivit ett gif-meme (eller en meme-gif om du så vill).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Get out!

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Romantik, Screwballkomedi Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

We Want the Funk! (2025)

2 oktober, 2025 2 kommentarer

Alldeles nyligen fick jag reda på att P3 Soul (eller Soul Corner som programmet hette från början) med radiolegendaren Mats Nileskär (rösten!) i somras släppte 6 avsnitt om Parliament-Funkadelics bandledare George Clinton aka Dr Funkenstein aka Starchild aka The Lollipop Man aka the Long-Haired Sucker.

Över 10 timmar om funk! Jag har inte lyssnat än och jag tror en hel del är gammalt material som jag redan tagit del av. Men det är givetvis obligatorisk lyssning för mig.

Obligatorisk tittning för mig var det att se PBS-dokumentären We Want the Funk! som släpptes i våras. När Mats Nileskär spenderar 10 timmar på enbart George Clinton och Parliament-Funkadelic så ger sig den här dokumentären på att under endast 82 minuter försöka svara på frågan ”What is funk?”. Det var för övrigt den första frågan som Nileskär ställde i en av sina (sju!) intervjuer med Clinton.

Om jag minns rätt så svarade Clinton ”Whatever you want it to be”. Vad ger dokumentären för svar? Ja, det är svårt att säga men man försöker i alla fall förklara hur funkmusik funkar (bokstavligen). Begreppet The One är viktigt. ”Everything Is On The One”.

En som blir intervjuad svarar: ”Well, it’s funky. But beyond that, I don’t know if I can describe it. But when you hear it, you know what it is. And, perhaps more importantly, you know it when you feel it.”

Haha, ja, rather flummigt.

Vi får höra om James Brown, givetvis. Det blir inte mycket funkigare än så. Om Sly and the Family Stone, förstås. Vi får höra George Clinton (helt otroligt att han överlevt så många av sina artistkollegor; snubben är född samma år som min pappa!) och Questlove (som gjort favoritdokumentären Summer of Soul) prata om funk. En annan talking head är David Byrne som hämtat mycket inspiration från Parliament-Funkadelic.

Dokumentären kommer mot slutet in på new wave och Afrobeat (Fela Kuti) och nu börjar det kanske kännas att man har tagit på sig lite för mycket på en så kort speltid. Det skrapas bara på ytan och funk-fokuset tappas lite. I slutändan är det ändå en sevärd dokumentär, som tyvärr verkar ha försvunnit från YouTube där den fanns tidigare. Själv såg jag den på PBS men där krävs nu nån form av PSB Passport som man behöver betala för (tror jag).

För mig står, förutom att lyssna på P3 Soul-avsnitten, tre andra musikdokumentärer på tur:

Sly Lives! (om Sly Stone på Disney+)
Sunday Best (om Ed Sullivan på Netflix)
Stop Making Sense (”världens bästa konsertfilm” bl a på Cineasterna)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bootsy Collins förklarar och visar vad The One är

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Funkadelic, Musik, P-Funk, Parliament, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Konvojen (2023)

8 september, 2025 2 kommentarer

Efter Nordsjön såg jag ytterligare en norsk film. Inte en katastroffilm denna gång utan en krigsfilm. Konvojen utspelar sig under andra världskriget där vi följer ett norskt skepp som deltar i en konvoj som ska frakta krigsmateriel till Murmansk i Sovjet. Minor, tyska flygplan och ubåtar är ständiga faror.

Jag noterar att en av manusförfattarna är Harald Rosenløw Eeg som ju var med och skrev både Nordsjön och Vågen. De verkar som att de är ett litet team som gör den här typen av norsk genrefilm.

Konvojen är en krigsfilm men det är inte så mycket fokus på action. Istället är det mest av allt ett krigsdrama som handlar om hur besättningen ombord på skeppet ska agera när allt verkar kört. Ska de envist fortsätta mot Murmansk eller vända tillbaka till Island? Kaptenen Skar (spelad av Anders Baasmo Christiansen som är med i allt norskt) är stenhård i sin linje. Men det börjar skava i relationen med besättningen.

Mm, det är en intressant frågeställning. Hur ska man ställa sig till kriget? Inte delta, går det? Ja, vi vet ju hur Sverige agerade (eller inte agerade) under andra världskriget. Lite kul då att det är en svensk stridspitt ombord på skeppet. Han spelas riktigt bra av Adam Lundgren i valrossmustasch och en växande tatuering som visar hur många tyska plan han skjutit ner.

En bit in i filmen får förste styrmannen ta över ledarskapet på skeppet. Han påminde inte så lite om löjtnant Gorman i Aliens. Räddd, svag, osäker och döljer han även nåt?

Konvojen gör sitt jobb. Den är lagom spännande när besättningen får skydda sig mot ubåtar, röja minor och försöka gömma sig från flygplan (hur ska det gå till?). Som gammal telegrafist som kan (läs: kunde) morse var det kul att se det användas. Om jag minns rätt så var en av telegrafisterna svensk och han åt surströmming. Ombord på ett fartyg. Det borde väl ändå att betraktas som ett krigsbrott?!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg