Trolljegeren

2 maj, 2011 14 kommentarer


Titel: Trolljegeren (Trolljägaren, The Troll Hunter)
Regi: André Øvredal
År: 2010
IMDb | Filmtipset 

Trolljegeren är ungefär en norsk District 9, om man byter ut räkaliens mot troll och lägger till några delar konspirationsfilm. Jag tror att jag först fick upp ögonen för filmen hos Voldo. Även Filmitch och Flmr har sett den. Ingen har väl riktigt tokhyllat den även om de flesta precis som jag verkar gilla konceptet och idén.

Början är en ganska lång och flamsig transportsträcka fram till första träffen med trollen. Vi får följa tre universitetsstudenter som gör en dokumentär om vad de tror är en tjuvskytt som dödar björnar. Till slut lyckades de bli kompis med tjuvjägaren och följer honom på natten när han är på jakt efter… inte alls björn… utan TROLL.

Först: Trollen är grymt bra gjorda! Sen har man byggt upp en helt ok och trevlig ramhistoria med norska staten som i alla år har mörklagt trollens existens. Jag gillar att man tar in saker från myter om troll: de bor under broar, tål inte solsken, förvandlas till sten. Här låter man allt ha en naturlig förklaring varför filmen är en sorts blandning av fantasy och sf. Troll är djur som andra men med lite ehum udda fysiska egenskaper.

Huvudskådisarna som gör studenterna är inte bra. Det känns att de försöker få det hela att se ut som att det är ”på riktigt”. Det funkar inte riktigt. Jag gillar inte alla komediinslag, det blir tyvärr för fånigt med de tre studenterna som bara tramsar runt. Well, just kameramannen ser man inte så mycket av av naturliga skäl. Dessutom har jag lite svårt för fejkdokumentärformatet found footage-formatet i sig: Det är på riktigt men ändå inte fast vi ska ändå låtsas att det är på riktigt men det är det ju inte åh hå hå vad roligt. Nepp.

Trolljägaren Hans, spelad av Otto Jespersen, är dock en skön karaktär som inte lägger några fingrar emellan, även fast lösskägget är lite väl tydligt.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Fantasy, Film, Found footage, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , ,

Burn After Reading

23 april, 2011 9 kommentarer

Bröderna Coen-temat fortsätter. Efter den suveräna No Country for Old Men var jag ganska peppad på Coen-brödernas nästa film. Den levde inte upp till förväntningarna.

Bröderna Coen är effektiva herrar. Kanske inte när det gäller att göra bra film men i alla fall när det gäller att göra film. Efter deras mästerverk No Country for Old Men dök komedin Burn After Reading upp som ett brev på posten. Handlingen? Ja, Brad Pitt spelar en idiot, Tilda Swinton spelar en idiot, John Malkovich spelar en idiot, George Clooney spelar en idiot och Frances McDormand spelar en idiot. Skämt åsido, det handlar om en cd-skiva med en CIA-anställds (Malkovich) memoarer som hamnar i händerna på två gyminstruktörer (Swinton och Pitt) som tror att de ska kunna utnyttja situationen.

Nja, Burn After Reading känns ihopslängd med vänster hand bakom ryggen. Då och då förekommer lite halvroliga scener men handlingen som helhet och karaktärerna ger mig ingenting. Filmen är tråkig, helt enkelt. En tråkig buskis. Enda ljuspunkten är John Malkovich. Varje gång han är med är det roligt. Malkovich är en väldigt speciell skådis; man vet liksom inte om han faktiskt är galen på riktigt. George Clooney däremot, han gör ingen glad i den här rullen. Han försöker spela komedi men det blir bara konstiga grimaser. Ja, det gäller nästan alla skådisar. Nja, förresten, Richard Jenkins var godkänd också. Men övriga var i princip bara störningsmoment. Slutord: Burn After Seeing!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Bröderna Coen, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Naqoyqatsi

17 april, 2011 Lämna en kommentar

Titel: Naqoyqatsi (Life as War)
Regi: Godfrey Reggio
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Den tredje och avslutande delen i qatsi-trilogin är tyvärr sämre än sina föregångare. Här har regissören Godfrey Reggio valt att till största delen använda arkivmaterial som han sen efterarbetat på ett sagolikt fult sätt. Dessutom förekommer en del äckliga helt datoranimerade sekvenser. Bildkänslan från föregångarna lyser med sin frånvaro. Även i tvåan dök det upp några avsnitt som påminner om det som dominerar trean. Det är liksom bara en massa arkivmaterial som Reggio kört igenom en fulgörare. Jag tror inledningsvis att det är nåt fel på filmen. Det hela ser ut ungefär som negativ film med färgerna inverterade.

Naqoyqatsi
Men: musiken gör att filmen blir bättre. Philip Glass är en rackare på att få till en hypnotisk stämning. Den här delen känns därför som en musikvideo där musiken dominerar. Ibland är bilderna tillräckligt bra för att funka som komplement till bl a Yo-Yo Mas fina cello. Vad handlar det om: Ja, om människan som varelse som vanligt. I den här filmen inhämtar hon information, hon forskar, hon tävlar, hon bråkar, hon slåss och hon krigar.

Tyvärr kunde alltså inte Reggio hålla sina fingrar i styr utan var tvungen att göra en tredje del för att få till en trilogi. I de två första delarna har Reggio samarbetat med filmfotografer av yppersta klass (bl a Ron Fricke). I efterhand kan man konstatera att en stor del av magin med filmerna är just det utomjordiska fotot i kombination med musiken. Reggio borde ha nöjt sig med en duo makalösa filmer. Nu kom det ett fult sladdbarn som inte gör nån glad. I alla fall inte mig.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Musik, Qatsi-trilogin, Recension Tagged with , , ,

Anima Mundi

15 april, 2011 Lämna en kommentar

Titel: Anima Mundi
Regi: Godfrey Reggio
År: 1992
Nähä, då gick jag rätt på en trampmina. Det här är ett sorts mellanspel i Godfrey Reggios qatsi-trilogi. Och den var inte bra. Det är ett samarbete mellan Reggio och Världsnaturfonden och redan där borde jag ha börjat ana oråd. Vad det handlar om är en sorts konstfilm som ska påminna oss människor om hur vacker vår värld är och det är fokus på djuren.

Jag satt hela filmen och hoppades att Philip Glass inte hade gjort musiken. Jag tänkte att så här dålig kan väl ändå inte Glass vara. Det måste vara nån annan, en usel efterapare. Men givetvis var det Glass. Musiken är med andra ord inte alls lika bra som i de två föregående långfilmsdokumentärerna i qatsi-serien. Här var det pompös orkestersynt som inte gjorde mig glad. Som lök på laxen är den redan från början dåliga musiken även uppblandad med ljudet av motorsågar (övertydligt, någon?). Jag blir bara trött.

Sen vet jag inte om det faktum att det är djur i fokus är det som gör att filmen är fullständigt ointressant. Då och då återkommer närbilder på främst kattdjurs ansikten som tittar stint på oss som en uppmaning om att inte förstöra Jordens miljö. Jahapp, jo, jag förstår. Jag gjorde det redan när jag hörde motorsågarna. Nej, det funkar inte. Att filmen bara är en halvtimme lång gör att det bara blir en tvåa.

2-/5

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Musik Tagged with ,

Shutter Island

12 april, 2011 9 kommentarer


Titel: Shutter Island
Regi: Martin Scorsese
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Som utlovat kommer här en recension av ytterligare en DiCaprio-rulle. Den här gången Shutter Island i regi av Martin Scorsese. Jag hade ganska höga förväntningar när jag såg filmen för ungefär ett år sen. Och början var bra men sen…

Oj. Den här rullen bombade tyvärr nånstans på halva vägen. Början är skön med bra miljöer ute på ön i form av ett gammalt fort och en mental anstalt. Det kan knappast bli bättre. Men nånstans när DiCaprio börjar ha allt för mycket syner/drömmar om sin döda fru, så blir det nån sorts skräckissoppa. Det blir för utdraget, överdrivet, överdådigt. DiCaprio börjar spela över å det grövsta. Vissa scener kan jag bara skratta åt, t ex när Leo kommer hem, hittar barnen döda i vattnet  och skriker ”Nooo, please, God, nooo!!”(ja, jag förstår att det är därför han är rädd för vatten i början på båten). Alla scener med frun (Michelle Williams) är för övrigt sega, långdragna — funkar inte alls.

Men visst, eftersom DiCaprio inbillar sig allt, och har grandiosa konspirationsteorier om nazi-doktorer etc så ska ju allt vara överdrivet. Problemet är att man måste sega sig igenom dessa överdrivna b-skräckisscener. En småsak som jag störde mig på: det såg lite datoranimerat ut ibland, t ex blodmolnen när de sköt tyskarna på rad (fattar inte det där med att det ska vara datoranimerat blodstänk hela tiden, nu för tiden). Ben Kingsley är strålande obehaglig med små medel. Max von Sydow är inte med så mycket, men han är bra när han är med.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Man tänker sitt

4 april, 2011 4 kommentarer

Titel: Man tänker sitt
Regi: Henrik Hellström, Fredrik Wenzel
År: 2009
Eftersom jag inte gillar att fälla citat i stil med ”jag gillar inte svensk film” utan att ha något på fötterna (och då menar jag inte foppatofflor) så har jag en målsättning faktiskt se en hel del svensk film. Just den här recensionen skrevs i september 2009.

På senare tid har det kommit några svenska filmer som har stuckit ut. Det är filmer, som t ex Farväl Falkenberg och möjligen Ping-pongkingen, som liksom inte har nån ”vanlig” rätlinjig handling utan det handlar mer om stämningar. Man tänker sitt är en film av Fredrik Wenzel (som fotade Farväl Falkenberg) och Henrik Hellström, som handlar om ett antal personer i ett villaområde i Falkenberg som alla vill bort till nåt bättre. I alla fall trivs de inte riktigt i svensson-tillvaron i mellanmjölkens land och de tar sin tillflykt till Skogen och Vattnet.

Man tänker sitt är egensinnig men tyvärr något av en skuffelse. Men först ut så att jag har det sagt med en gång: fotot är fantastiskt! Så, tillbaks till varför jag inte riktigt gillade filmen. Först är det den unga pojken i ”huvudrollen”. Hans röst är fantastiskt jobbig. Det funkar helt enkelt inte att låta honom agera berättarröst samt droppa filosofiska citat. Musiken — sakral körsång — av Erik Enocksson var jobbig. I Farväl Falkenberg var musiken underbar (också då med Enocksson som kompositör). Filmen som helhet var även för odynamisk. Det var liksom ett enda känsloläge (en sorts desperat livsångest) från ruta ett till sista rutan.

Det fanns dock några scener som jag gillade skarpt: 1. Vid en sorts gårdsfest sprutar en pappa sin son dyblöt med en trädgårdsslang och brottar sen ner honom, till synes utan anledning och till synes utan reaktion från sonen; 2. När en man badar med sitt lilla barn som en sorts Näcken, fantastiskt vackra bilder och, just här, bra musik. Men trots vackra bilder, ett intressant tema och bitvis briljanta scener så blir det för mycket upprepningar, och samma samma. Jag vill ändå säga att det är bättre att misslyckas när man gör nåt eget än genom att göra trök-Beck för femtielfte gången även om slutresultatet kanske är ungefär lika tråkigt.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Svensk film Tagged with , ,

Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar

1 april, 2011 3 kommentarer

Titel: Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar
Regi: Elio Petri
År: 1970

Det första som slog mig i den här filmen var faktiskt musiken av Morricone. Den var ganska annorlunda, lite fånig nästan (påminde lite om nutida Michael Nymans naiva verk kanske). Initialt tyckte jag inte om den alls men efter ett tag så hade jag accepterat den och den passade ganska bra in i filmens märkliga handling. Just ja, handlingen var det. Jo, Gian Maria Volonté spelar en polischef som mördar sin älskarinna eftersom han på nåt sjukt sätt vill visa att han står över lagen.

Nåt jag aldrig kan förstå är varför italienarna envisas med att spela in ljudet separat, och dubba det i efterhand. Helt obegripligt. Sånt sänker betyget, det är ofrånkomligt. Historien i sig är ganska intressant. Efter ett tag inser jag att det är en satir. Bitvis var det även vad jag tolkade som surrealistiska inslag. Satir är nog en genre jag har svårt för (förutom i Lindsay Andersons O Lucky Man!).Den här rullen blir aldrig spännande som jag ibland känner att det behöver vara för att jag ska gilla en film fullt ut. Här är berättandet konstigt, helt utan nerv. Efter ett tag ville jag bara att filmen skulle ta slut. Scenerna med älskarinnan, som vi får se i form av återblickar, var bara jobbiga. Volonté var dock bra som galen polischef med oklanderlig klädstil och frisyr.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Surrealism Tagged with , ,

Ultraviolet

26 mars, 2011 8 kommentarer


Titel: Ultraviolet
Regi: Kurt Wimmer
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Visst, det är bara att erkänna: det här är ganska tråkigt. Handlingen är fantastiskt enformig: Milla Jovovich i huvudrollen är övermänskligt stark och kan slakta 700 soldater utan problem endast beväpnad med ett suddgummi. Bakgrunden till hela historien berättas på tre sekunder, de intressanta frågeställningarna snuddas möjligen vid om ens det. Människan försöker odla fram en supersoldat (har vi sett det förut?) men något går fel och man släpper istället lös ett virus. Det är ett dödligt virus men — och här blir det lite luddigt — det gör samtidigt de som blir smittade till superstarka, supersnabba martial arts-maskiner. Fast de är ändå döende, en sorts vampyrer, på nåt vänster. Milla är riktigt bra och har gått in i rollen vilket hon ska ha heder för. Filmfotot är lite annorlunda. Det är grälla mättade färger, helt onaturliga sterila miljöer, lack- och plastkläder. Fast när en kompis till Milla dyker upp är han klädd i grå stickad jumper. Han ska väl visas upp som en jordnära snäll människa… eh ja eller vampyr dårå.

2-/5

PS. Bara för att förtydliga: Milla spelar alltså en sån där virussmittad martial arts-maskin. Hon är alltså en av the god guys. Mäktiga storföretag är de onda och vill utrota alla som har blivit smittade.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Dystopi, Film, Martial arts, Recension, Science fiction Tagged with , , , ,

Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest

23 mars, 2011 5 kommentarer


Titel: Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest
Regi: Gore Verbinski
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Recensionen skrevs i december 2006. He, jag noterar att jag inte var helt positiv…

Gore Verbinski kan göra bra film. Det bevisade han i The Ring. Den här filmen är tyvärr dålig, och på nåt sätt får jag för mig att det inte har så mycket med Verbinski att göra. Istället känns det som att det är för många personer inblandade och att man tror att det blir en bra film om man tar: en del överspelande Johnny Depp, en del pretty boy Orlando Bloom, en del pretty girl Keira Knightley, en del datoranimation och en del halvtaskig piratmatiné.

Sen blandar man ihop detta och hoppas att publiken ska svälja sörjan. Jag gör det inte. Det är helt utan tanke och mening. En del bitar i filmen är bra men som helhet blir det ihåligt. Det räcker liksom inte med ruggigt snygga datoranimerade pirater på Den Flygande Holländaren (med en helt virtuell Bill Nighy i spetsen). Nu några dagar efter att jag har sett filmen minns jag knappt att jag har sett den, vilket inte är gott betyg. Men trots allt blev jag underhållen till viss del just när jag såg den så betyget blir en stark tvåa.

2+/5

Och imorgon åker vi vidare till världens ände…

Arkiverad under Betyg 2, Fantasy, Film, Pirates of the Caribbean, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Hiroshima mon amour

25 februari, 2011 6 kommentarer

Titel: Hiroshima mon amour (Hiroshima – min älskade)

Regi: Alain Resnais
År: 1959

En fransk skådespelerska (Emmanuelle Riva) har en 24-timmarsaffär med en japan (Eiji Okada) i Hiroshima. De första 15 minuterna i den här filmen är horribla. Det är pretentiöst dravel i dess värsta betydelse. Höguppläsning av svammelmonolog samtidigt som vi får se bilder av ett atombombsdrabbat Hiroshima. Bilder som i sig är snygga och gripande, men det hjälper inte — alls. Jag tappar fullständigt tron på filmen och befarar att hela filmen ska vara i den här stilen. Efter den första zombie-kvarten blir det lyckligtvis mer film av filmen.

Annars: skådisarna är snygga, båda två. Bilderna är stilrena. Nattbilderna av Hiroshima är fantastiska. Berättandet är klart intressant och filmen är enkelt flytande (efter den första kvarten). Lätt hoppar man mellan de två älskande i Hiroshima och skådespelerskans historia i Frankrike i slutet av kriget. Klippningen och hur det hela berättas känns fräsch — och ibland jobbig. Mot slutet ballar det tyvärr ur lite igen. Filmen blir svamlig. De två skådisarna spelar som om de vore på en teaterscen med en publik som tittar. Vissa scener känns ändå briljanta på avstånd. Men i slutändan: nej.


2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Nouvelle vague, Recension Tagged with , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →