Hiroshima mon amour

25 februari, 2011 6 kommentarer

Titel: Hiroshima mon amour (Hiroshima – min älskade)

Regi: Alain Resnais
År: 1959

En fransk skådespelerska (Emmanuelle Riva) har en 24-timmarsaffär med en japan (Eiji Okada) i Hiroshima. De första 15 minuterna i den här filmen är horribla. Det är pretentiöst dravel i dess värsta betydelse. Höguppläsning av svammelmonolog samtidigt som vi får se bilder av ett atombombsdrabbat Hiroshima. Bilder som i sig är snygga och gripande, men det hjälper inte — alls. Jag tappar fullständigt tron på filmen och befarar att hela filmen ska vara i den här stilen. Efter den första zombie-kvarten blir det lyckligtvis mer film av filmen.

Annars: skådisarna är snygga, båda två. Bilderna är stilrena. Nattbilderna av Hiroshima är fantastiska. Berättandet är klart intressant och filmen är enkelt flytande (efter den första kvarten). Lätt hoppar man mellan de två älskande i Hiroshima och skådespelerskans historia i Frankrike i slutet av kriget. Klippningen och hur det hela berättas känns fräsch — och ibland jobbig. Mot slutet ballar det tyvärr ur lite igen. Filmen blir svamlig. De två skådisarna spelar som om de vore på en teaterscen med en publik som tittar. Vissa scener känns ändå briljanta på avstånd. Men i slutändan: nej.


2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Nouvelle vague, Recension Tagged with , ,

Harry Potter och dödsrelikerna – Del 1

30 januari, 2011 4 kommentarer


Titel: Harry Potter och dödsrelikerna – Del 1 (Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1)
Regi: David Yates
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Så! Då har vi nått näst sista stationen på Harry Potter-linjen. Och för er som känner till Stockholms tunnelbana och den blå linjen så känns det lite som om vi har stannat på väg norrut mellan Hallonbergen och Kista vid spökstationen Kymlinge. Det är som att filmen utspelas i ett limbo mellan den föregående filmen och den sista delen. Allt är grått och mörkt. Det känns som om man medvetet har gjort filmen mörk och då menar jag inte bara handlingen utan framförallt själva ljussättningen. Ibland är det nästan som om man bara ser skuggestalter på den vita duken.

Största delen av filmen får vi följa Harry, Hermione och Ron ute på en hajk efter horrokruxerna där Voldemorts själ ju finns gömd. Det uppstår splittringar i gruppen när Ron blir lite sur och avis på Harry. Det är egentligen aldrig spännande utan känns som en lång uppbyggnad inför den sista filmen. Det hela är en sorts mysteriefilm: vilka föremål är det som är horrokruxerna och var finns dem?

Jag kände jag att jag var lite oinsatt i Harry Potter-världen; det var lite för länge sen jag såg de tidigare filmerna. Folk dör t ex till höger och vänster men eftersom jag inte riktigt minns vilka de är så känner jag inget. Man har även återigen slängt in den datoranimerade söt-svartalven vid namn Dobby som en humorsidekick. Och så saknar jag Snape väldigt mycket, det var min absoluta favoritkaraktär. Visst, han gör ett kort gästspel men det räknas knappt. Mystiken kring Voldemort är delvis borta. Precis som Snape är han med i början men är nästan tråkig trots frånvaron av näsa.

Även mysiga Hogwarts är borta från handlingen. Visst, nu ska det väl vara mer vuxet så det är väl bara att acceptera. Just det: berättelserna om de tre bröderna är nog bäst i hela filmen. Riktigt snygg, och bra högläsning av Emma Watson! Som helhet kan det dock inte bli godkänt.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Fantasy, Film, Harry Potter, Harry Potter-vecka, Recension Tagged with , , , , , , ,

Harry Potter och hemligheternas kammare

25 januari, 2011 28 kommentarer


Titel: Harry Potter och hemligheternas kammare (Harry Potter and the Chamber of Secrets)
Regi: Chris Columbus
År: 2002
IMDb | Filmtipset

I den andra filmen om Harry Potter tilltar Star Wars-likheterna alltmer. Den ljusa sidan och den mörka sidan blir allt mer uttalad. Som vanligt inleds filmen med Harry hemma hos sin fosterfamilj som i princip utnyttjar honom som en sorts hemhjälp. Det andra året på Hogwarts kommer att kretsa kring en hemlig kammare som sägs dölja något som ska ta kål på icke-renblodiga trollkarlar, dvs trollkarlar med minst en förälder utan trollkarlsblod som t ex Harrys vän Hermione (Emma Watson). Det blir förstås upp till Harry, Ron (Rupert Grint) och Hermione att rädda skolan… och världen.

Det är samme regissör som i ettan, Chris Columbus, men tyvärr verkar han inte ha lärt sig så mycket om vad det är man ska fokusera på i Harry Potter-historien. Därför blir filmen för lättviktig och fånig. Rupert Grint (Ron) överspelar något enormt när han ska förställa rädd. Istället för rädd så ser han ut som någon i ett studentspex försöker se rädd ut för ett lakanspöke. Fånigt, störande och förstör mycket av filmens känsla. Sen är själva huvudhistorien med den hemliga kammaren och vad som finns där förvirrande. Dessutom snabbslarvas hela slutet igenom utan nån riktig tyngd. Och som lök på laxen förekommer även en ganska jobbig animerad karaktär som försöker vara Gollum-lik men som mer påminner om en viss Jar Jar Binks. Bluä.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Fantasy, Film, Harry Potter, Harry Potter-vecka Tagged with , , , , , , , ,

The Mysterians

10 januari, 2011 Lämna en kommentar

Titel: The Mysterians (Chikyû Bôeigun, Jorden Anfalles)

Regi: Ishirô Honda
År: 1957
När jag nyligen var inne på Science Fiction-bokhandeln i Gamla Stan i Stockholm blev jag lurad att köpa den här filmen på dvd. Omslaget var riktigt snyggt och jag kände inte igen det, så det blev ett köp. Nu visade det sig att jag redan sett, och dessutom skrivit om, filmen. Här kommer först min gamla recension som skrevs i oktober 2003:

Japansk science fiction där rymdvarelser först skickar ut en ondskefull gigantiskt robot, som ser ut som en korsning mellan en samuraj och Godzilla, på härjartåg, och sedan vill de ha en bit land eftersom deras värld har förintats. Dessutom kräver de fem kvinnor från jorden. De påstår att de bara har fredliga intentioner, men det är svårt att tro på efter att jätteroboten har förstört flera städer genom att orsaka jordskred, bränder och översvämningar. Armén sätts in och specialvapen byggs.

Näää, det här var faktiskt inte bra. Det var lite kalkonroligt, visst, men det blir ändå underkänt. Dialog och handling är skrattretande. En japansk och äldre version av Independence Day och ungefär i samma klass. Då såg jag i och för sig också en version med namnet The Mysterians som var dubbad på engelska. Skådisarna är överlag dåliga. Det finns ett undantag. Helt oväntat dyker nämligen Kurosawa-favoriten Takashi Shimura (De sju samurajerna, Revolvern, mm.) upp som chefsprofessor.

2+/5

Och så mina uppdaterade tankar:

Jag håller med om det mesta jag skriver ovan. Framförallt tyckte jag dock filmen var fantastiskt tråkig den här gången. Effekterna är påkostade och hyfsat trevliga. Det förekommer en del långa sega sekvenser där utomjordingarnas kupol, som de gömt under jorden, strider med människornas inte lika moderna vapen. Filmen gjordes ju drygt tio år efter att USA bombat två japanska städer sönder och samman. Nu, i filmen, är USA en vän. Ja, hela Jorden går faktiskt samman i kampen mot mysterianerna. Det kändes kanske som att jag tänkte mer på de politiska delarna lite mer nu. Jag blev förvånad när Takashi Shimura dök upp. Jag visste att jag hade sett honom i någon japansk sf-film tidigare — och ja, det visade sig ju vara samma film, haha. Jag mindes i princip ingenting förutom att filmen var seg hade långtråkiga krigssekvenser. Ingen höjdare med andra ord.

En del scenografi är cool. Namnet på filmen, The Mysterians, är coolt. Omslaget på dvd:n är coolt. Allt annat är tråkigt.

2/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , ,

Post Apocalypse Now: The Road vs. The Book of Eli

4 januari, 2011 15 kommentarer

För ett tag sen, i våras närmare bestämt, såg jag filmatiseringen av Cormac McCarthys depp-roman Vägen, och jag gillade den. Nyligen såg jag The Book of Eli och eftersom jag kände att de båda filmerna har likartade upplägg så tyckte jag att det passade med ett double feature-inlägg.

Först ut är min recension av Vägen…

Titel: The Road (Vägen)

Regi: John Hillcoat
År: 2009
Oj. En djupt mänsklig film. Världen är på väg att gå under. Djur och växter är döda, mat finns knappt nånstans. Vad händer då? Går människor solidariskt samman och hjälper varandra? Nja, den här filmatiseringen av Cormac McCarthys roman Vägen, vars manus har totats ihop av Joe Penhall, är mörk och nån solidaritet ser vi inte mycket av. Vi får några korta återblickar där färger existerade. I övrigt är det mesta askgrått, vilket passar bra i dessa tider (kommentar: jag såg filmen när vulkanen på Island bolmade som mest).

Sonen har inte upplevt en vad vi skulle kalla normal värld. Samtidigt har hans far fått vänja sig vid just denna värld. Detta gav en speciell känsla. Allt som tidigare fanns, dvs nu i vår tid, betyder ingenting. Det handlar om att överleva, att skaffa mat och hålla sig varm. Mänsklighetens olika sidor visar sig. Allt sonen lär sig lär han sig från pappan men även från vad han själv upplever. Pappan vill tro att det finns gott kvar i världen men hans beteende bevisar ibland motsatsen.

Oj. Känslan i filmen är stark. Pappan och hans son vandrar genom något som en gång var ett samhälle men som nu visar hur det i själva verket bara var ett luftslott. Allt det materiella – om man med det materiella inte menar saker som värme och mat – betyder liksom inget i den värld som filmen skildrar. Gigantiska motorvägsbroar, ja, de är mäktiga men här är de enbart monument över en tid som varit.

Oj. Man får sig faktiskt en tankeställare. Om världen är på väg åt helvete och vi faktiskt kan påverka det hela så verkar det idiotiskt att inte försöka göra nånting åt saken.

Voldo skrev att man slipper cgi och specialeffekter. Jag skulle snarare säga att man har använt just dessa element smakfullt och att de flyter väl samman med resten av filmen. Det vi slipper är 3D-animerade muterade monstervampyrer à la I Am Legend fast det kanske var det som du menade Voldo? Hur som helst, Vägen är som 2012 om man tar bort allt som var dåligt med 2012 och det betyder att Vägen är riktigt riktigt riktigt bra.

4+/5
PS. Jo, det några minuter även för mig innan jag insåg vem som spelade den gamle mannen som pappan och sonen mötte på sin väg. Det var rösten som avslöjade honom.

PPS. Kul också att se en stor cameo av Omar från The Wire!

Och så över till The Book of Eli…

Titel: The Book of Eli

Regi: Albert Hughes, Allen Hughes
År: 2010

I The Book of Eli är det Denzel Washington i rollen som den ensamma vandraren i en postapokalyptisk värld som skyddar någon eller något med sitt liv. Historien är ju likartad. Skillnaden är kanske att vi här har en utsedd skurk, som spelas av Gary Oldman (vem annars?). Denzel stöter på honom när han kommer till ett sorts samhälle där Oldman styr med järnhand och våld men gärna vill få medel att styra ännu mer. Oldman tror att det som Denzel skyddar kan ge honom just dessa medel. Men Denzel är inte någon som man bara snor något ifrån, i alla fall inte ostraffat.

Nej, ja, nej. Det är för många och för dåliga green screen-scener. Det ser konstgjort ut. Det ser målat ut med en ditplacerad Denzel. Jag gillar ändå förstås landskapen och miljöerna. Gary Oldman var dessutom sin vana trogen ganska trevlig i skurkrollen men har möjligen tappat stinget en del. Jag har alltid gillat Denzel med sin nedtonade stil. Många andra verkar inte gilla honom. Men jag gör alltså det, och han gör sitt jobb bra även här.

Historien är tunn. Det förekommer en hel del actionscener som för mig känns som transportsträckor, och bara tråkiga. Det är när det pratas som det blir intressant och inte ens då blir det speciellt intressant. Historien är inte bara tunn. Mot slutet blir den smörig och fånig, om man nu inte är medlem av en kristen sekt som tror på: först en undergång och sen en svart action-Jesus vid namn Denzel.

Pliktskyldigt har man placerat ut Koranen och någon judisk helig skrift bredvid Bibeln i slutscenen. När det läses högt ur Bibeln och det ska ge ståpäls så ger det inte ståpäls. Det kan bero på att jag inte är religiös, i alla fall inte på något sätt som jag vet om. Nä, det blir bara fånigt eftersom filmmakarna verkar mena allvar med att Bibeln är världens räddning. Nä, se Vägen istället. Eller Constantine!

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 4, Film, Postapokalyptisk, Recension Tagged with , , , , ,

The Harder They Come

19 december, 2010 Lämna en kommentar

the-harder-they-comeJaha, då har jag sett en film som var usel ur de flesta aspekter. Den utspelas på Jamaica där Jimmy Cliff spelar en ung aspirerande musiker som kommer från landet till Kingston där han försöker spela in och leva på sin musik. Tyvärr är handlingen hoppig och ologisk. Skådisarna läser upp sina repliker. Vissa sekvenser känns som helt tagna ur sitt sammanhang. Man tror att det ska handla om Cliffs försök att lyckas som artist men det hela urartat till en märklig soppa med larvigt våld och knarkhandel. Det finns egentligen bara en bra scen och det är när Cliff i en studio sjunger in sin låt med samma titel som filmen. Cliff har inga som helst skådespelartalanger. Enda gången han känns rätt är som sagt när uppträder med sin låt, och då är det riktigt bra. Denna scen känns i och för sig också tagen ur sitt sammanhang. Miljöer och klädstil är helt underbart 70-talshärliga. Utan den sköna stämningen och viss bra musik hade det blivit en etta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , ,

A Sound of Thunder

14 december, 2010 4 kommentarer

A Sound of ThunderEn b-film med b-skådisar och b-effekter. Manuset är det väl kanske egentligen inte något större fel på. Filmen är en klassisk tidsreseparadoxfilm, med inslag av milöer och känsla från t ex I Am Legend. Året är 2055 och alla världens djur är utrotade. Ben Kingsley (av alla) driver resebyrån Time Safari som säljer tidsresor till rika affärsmän som får åka tillbaka i tiden för att skjuta dinosaurier.

Forskaren Travis Ryer (Edward Burns) agerar reseledare och får i utbyte en möjligt att studera utdöda djurs DNA i ett försök att återskapa Jordens djurliv. Givetvis är det hela mycket riskfyllt då man ju ABSOLUT inte får ändra tidslinjen genom att kliva utanför den utsedda leden. Givetvis är det just detta som sker vilket resulterar i att vår, alltså 2055 års, tid ändras. Här sker det dock inte ögonblickligen utan i form av tidsvågor som med jämna mellanrum sveper över staden, allt och alla. I varje våg förändras någonting, först växter, sedan lågt stående djur, snart står människan på tur… om nu inte Travis kan göra allt rätt igen, muhahaha.

Peter Hyams har gjort filmer som Capricorn One, 2010, den snygga Sean Connery-rullen Outland, och dessutom stod han för modellbyggena i Kubricks 2001 hade jag fått för mig, men det visade sig nog vara fel. Det är helt klart att budgeten till A Sound Of Thunder är löjligt liten. Och trots detta så har man istället för att satsa på en historia som är stark, med skådisarna i fokus, valt att förlita sig på dåligt datoranimerade djurmonster. Det funkar sådär. De flesta klichéer man kan tänka sig dyker upp. En klassiker är t ex den heroiskt skadade som lämnas kvar för att uppehålla fienden medan resten av gruppen kan komma undan. Med tanke på att man har en så pass skicklig skådis som Ben Kingsley med är det märkligt att han inte utnyttjas mer. Som vanligt är ju Kingsley bra och något obehaglig när han är med. I övrigt är det inte så mycket mer att säga. Filmen puttrar på helt utan överraskningar eller någon speciellt spänning. Det kan inte bli godkänt med andra ord.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Filmen bygger förresten på en kort historia av sf-mästaren Ray Bradbury.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

Stanleys sugiga Super 8-sopor

13 december, 2010 7 kommentarer


Eftersom jag gillar science fiction så försöker jag se en hel del filmer inom genren. Detta innebär att jag ibland får se mediokra rullar. Oftast inte filmer som är så dåliga att man blir upprörd av dem. Nyligen hände det dock att jag mådde fysiskt illa av att se en film. Anledningen till att jag överhuvudtaget såg dessa två korta filmer som jag dömer ut här nedan beror på att de ingick i extramaterialet på en dvd med Richard Stanleys postapokalyptiska robotrulle Hardware. Regissör av dessa monstrositeter är alltså Richard Stanley.

Titel: Rites of Passage
År: 1983
IMDb | Filmtipset

Den här rullen gick faktiskt att se även om den i princip är urdålig. Richard Stanley har här gjort någon sorts surrealistisk koppling mellan dagens samhälle och en stenåldersmänniska. Det är flummigt, med naturbilder som han måste ha fotat direkt på en tv kom jag fram till, för jag tror inte han har åkt till Afrika och fotat lejon (hmm, jag ser nu att snubben är född i Sydafrika så han kanske har gjort just det). Det som gör att man kan se filmen utan att må illa är att den är endast 15 minuter lång.

2-/5

Titel: Incidents in an Expanding Universe
År: 1985
IMDb | Filmtipset

Möjligen är det så att jag har sett den sämsta film jag någonsin har sett. Ja, just nu känns det så. Incidents in an Expanding Universe är föregångaren till Richard Stanleys b-rulle Hardware. Det är i princip samma historia. Det är usel kvalitet på allt. Sämst är den rent tekniska kvaliteten och det kanske man inte ska ta hänsyn till i en betygsättning eftersom det i det här fallet rör sig om en Super 8-film. Men det struntar jag. Är det uselt så är det. Det som gör att man mår illa av att se filmen är att den är 45 minuter lång och består av 45 minuters sörja. Det bisarra i sammanhanget är kanske att Stanley av någon märklig anledning fick göra Hardware fem år efter att Incidents in an Expanding Universe (jamen, vad är det för pretto-titel!) visade sitt fula tryne. Om ni vill få en känsla för hur filmen är: ta Stanleys redan vämjeliga Hardware och gör allt femtielva gånger sämre. Resultatet: ja, du mår förmodligen dåligt av att se filmen.

1-/5

Arkiverad under Betyg 1, Betyg 2, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Surrealism Tagged with , , , ,

Hardware

13 december, 2010 6 kommentarer


Titel: Hardware (M.A.R.K. 13)
Regi: Richard Stanley
År: 1990
IMDb | Filmtipset

Haha, oj vad dåligt detta var. Jag vet egentligen inte varför den här filmen inte får en etta. Förmodligen beror det på temat och miljöerna i filmen: miljöförstöring, krig, robotar, cyberpunk. Jag gillar ofta postapokalyptiska filmer. Men här är det mycket som är dåligt. Musiken är usel och fantastiskt överanvänd och dessutom är det så dåligt mixat att dialogen knappt hörs. Manuset är uselt. Filmen saggar sig fram mellan överdrivna, skrattretande scener som är fullständigt ointressanta. Det enda positiva med filmen är att den ibland är oförutsägbar. Tyvärr oftast oförutsägbart dålig. Det enda som överraskade mig positivt var en bisarr scen när en tjej blev slickad i ansiktet av en lönnfet snubbe (ni som sett filmen vet vad jag menar; visst kom den grejen som en överraskning?). Jag ber om ursäkt för den undermåliga recensionen men det var så här mycket jag lyckades få ihop om den här soppan.

2-/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

Microphone

2 december, 2010 2 kommentarer

Titel: Microphone
Regi: Ahmad Abdalla
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Den här egyptiska rullen är i princip en dokumentär. Och om det hade varit en ren dokumentär så hade jag förmodligen gillat filmen mer. Mer om detta när jag skriver om själva visningen. Microphone är en film om den underjordiska musikscenen i Alexandria. Vi får träffa unga musiker som vill komma ut med sin musik vilket inte är så lätt då det egyptiska samhället är styrt uppifrån. Några konsertlokaler finns knappast. Om man ordnar gatukonserter är polisen ganska snabbt på plats. Rappare ombeds tona ned sina texter. Unga tjejer som spelar metall tvingas dölja sina ansikten. Tyvärr, för filmens del, så finns här alldeles för många historier att berätta. Det blir en lång osammanhängande röra av allt.

Istället för att berätta i form av en ren dokumentär, vilket jag hade fördragit, har man gjort en spelfilm av det. Man har skrivit in en påhittad historia om en egyptisk man (Khaled Abol Naga) som återvänder till sin hemstad efter flera år utomlands och försöker få ihop det med sin gamla flickvän. Denna inskrivna historia känns onödig. Alla inblandade artister spelar sig själva och det är dessa avsnitt som är det intressanta. Mja, det funkar inte helt enkelt. Om man plockar ut de dokumentära delarna och bara ser till dem så är det en sevärd film, men som helhet funkar filmen inte. Jag måste även tillägga att jag tycker att postern är riktigt snygg.

2+/5

Om visningen: Skådisen i huvudrollen (och även en av filmens producenter), Khaled Abol Naga, var på plats och berättade om filmen efter visningen, vilket var kul och intressant. Mer intressant än filmen i sig, faktiskt. Han berättade om beslutet att göra en spelfilm av det hela, att skriva in den påhittade historien. Filmmakarna började med att göra en dokumentär om en ung graffiti-tjej, men sen växte hela projektet. För att filmen skulle bli mer populär så valde man att göra en spelfilm av det. I Egypten skulle ingen ha sett filmen om det var en ren dokumentär berättade Khaled. Det gäller ju även i andra delar av världen — så är det bara (ett ämne som vi varit inne på tidigare här på bloggen). Nu blev filmen sämre och för lång av det greppet, tyvärr. Och det är säkert filmmakarna medvetna om. Men för att nå ut till fler gjorde man så, vilket jag förstår och accepterar.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival 2010 Tagged with , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →