Push

15 december, 2012 2 kommentarer

DakotaTitel: Push
Regi: Paul McGuigan
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Jag har insett att jag gillar Dakota Fanning. En del tycker hon är (eller snarare var) lillgammal men nu har hon vuxit upp och faktiskt blivit en ok skådis. I Push spelar hon tjej med speciella förmågor som jagas av hemlig myndighetsbyrå à la The Shop i Stephen Kings Firestarter. Filmen tar oss bl a till fina miljöer i Hongkong men är ganska intetsägande och blek trots färgstarka bilder. Captain America, Chris Evans alltså, är med också och han gör inte bort sig men är givetvis stel. Fanning är faktiskt den som håller filmen vid liv, även om man undrar hur hennes karaktär som är 13 år klarar sig själv i de svårigheter hon hamnar i. I slutändan är Push en snygg men tråkig film.

2/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Once Upon a Time in China

3 december, 2012 3 kommentarer

Jet LiTitel: Once Upon a Time in China
Regi: Tsui Hark
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Martial arts-temat är nu tillbaka efter Stockholm Filmfestival med rullen som sägs vara den som gjorde Jet Li till superstjärna i Hongkong. Dessutom hade jag hört mycket annat gott om denna saga. Men…

Jag såg fram emot detta ”mästerverk” med Jet Li i en relativt tidig roll där han spelar kinesiske folkhjälten Wong Fei-hung. Vi befinner oss i kuststaden Kanton i Kina i slutet av 1800-talet. Här kryllar det av utländska intressen som alla på nåt sätt vill utnyttja/exploatera det som Kina har att erbjuda, i form av handel eller billig arbetskraft. Mitt i detta befinner sig Wong Fei-hung som är läkare, driver en kung fu-skola samt leder en lokal ”kung fu-styrka”. Han får finna sig i att slåss både mot västerländska skurkar, korrupta kineser samt kung fu-hjältar som helt enkelt vill vara bäst på kung fu i stan.

Filmen är en kombination av kostymdrama, komedi och kung fu-action. Tyvärr är det bara ett av dessa element som håller godkänd klass och inte helt oväntat är det kung fu-delen som förstås inte kan bli dålig då man har en Jet Li i toppform och en skön skurk i form av Yan Yee-kwan (som även axlade skurkmanteln i Iron Monkey). Tyvärr börjar filmen riktigt svagt, då man gör det gigantiska misstaget att inte ha med nån riktigt fajt förrän efter en timme eller nåt. Det är alldeles för lång tid då de övriga delarna, komedi och kostymdrama, är för dåliga. Komedin är fånig och faller helt platt, kostymdramat är påkostat men dåligt gjord med skådespelarinsatser under all kritik främst från de som spelar västerländska karaktärer.

Ett annat fel är att det är en ganska förvirrad film. Det kryllar av karaktärer, händelser, men det finns ingen som helst struktur. Det är jönsig komedi blandat med ett försök att få till ett episkt drama. Det funkar tyvärr inte alls. Det enda som är värt att se är fajtscenerna men jag tycker det finns bättre såna i många andra kung fu-filmer, t ex Drunken Master eller tidigare nämnda Iron Monkey. Och dessutom kommer dessa fajtscener mot slutet, först efter att man fått genomlida ett misslyckat försök till kostymdramakomedi plus ett halvhjärtat försök till en kärlekshistoria mellan Wong Fei-hung och kvinnlig bekant som återvänt från USA.

Nä, trots goda förutsättningar och föresatser så var det nåt hafsigt och jobbigt med den här filmen. Den funkar helt enkelt inte. Men Jet Li är faktiskt bra – på att fajtas (förstås!) – men också i scener som kräver mer vanliga skådespelartalanger. Han är nog den enda karaktären som har nån sorts nyansering. Allt annat är överdrivet åt det ena eller andra hållet. Såna överdrivna filmer kan vara bra och underhållande men det förutsätter att filmen inte försöker vara nåt annat, typ ett nyanserat episkt drama, för då faller det hela pladask.

2/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Kostymdrama, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Dragons Forever

26 november, 2012 Lämna en kommentar

Titel: Dragons Forever (Fei lung mang jeung)
Regi: Sammo Hung Kam-bo & Corey Yuen
År: 1988
IMDb | Filmtipset

Efter två veckors uppehåll pga Stockholm Filmfestival så är nu till allas glädje martial arts-måndag tillbaka. Eftersom vi går igenom filmerna i brahetsordning och fortfarande befinner hos bland de sämre filmerna så är det återigen en Jackie Chan-film från 80-talet det handlar om. Nästa vecka blir det den första delen av tre sagor från Kina.

Trams och jönseri i kubik gör detta till en ganska jobbig film att titta på. Jag hade hoppats på bättre då detta är den första filmen jag ser med de tre kung fu-vännerna, Jackie Chan, Sammo Hung och Yuen Biao, tillsammans. Å andra sidan borde jag ha fattat att det skulle vara töntigt3 efter att ha sett Chans Police Story. Fajterna är det som är det sevärda och det som filmmakarna verkligen kan. Tyvärr verkar man tro att man även kan det här med romantisk komedi. Slutfajten på en kemisk fabrik är givetvis lång, underbar, och mot en västerländsk hejduk, spelad av Benny ”The Jet” Urquidez i midjekort dansbandskavaj, hoho. Den här gången räcker dock inte detta för att göra den här kalkonen flygfärdig.

2+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Iron Sky

25 november, 2012 10 kommentarer

Titel: Iron Sky
Regi: Timo Vuorensola
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Det hela går ut på att nazisterna i slutet av andra världskriget skickade rymdskepp till månen där man gömde sig på dess baksidan. Här skapade man en bas där man inväntade rätt tillfälle att återvända till Jorden. Filmen har blivit uppmärksammad då den delvis finansierades med hjälp av publikstöd, eller crowfunding på svenska.

Mja, tyvärr var detta tråkig film. Det känns som en sämre blandning av South Park och Lost in Space (eller snarare nån dålig science fiction-komedi men jag kan inte komma på nu). Iron Sky är en parodi på andra filmer och samtidigt en satir. Den innehåller mängder med referenser till filmer och aktuella händelser. Inget av detta gör det till en bättre film enligt mig.

Idén är cool. Vissa miljöer i filmen har man fått till bra. Men ganska ofta är filmen fantastiskt ful med äckliga greenscreen-miljöer där skådisarna ser ut som urklippta pappersdockor. Visst, det är en film med låg budget så de har väl gjort så gott de kunnat.

Skådisarna känns genomgående dåliga. Skämten faller ganska platt för mig. Jag vet inte om jag tyckte nåt var roligt. Satiren av USA och resten världen tyckte jag kändes överdriven. Ja, satir är att överdriva, jag vet, men det fanns ingen finess. En film som Team America: World Police gör det bättre och South Park förmodligen ännu bättre (även om jag inte gillar den pga den tråkiga animeringen).

Storyn är tråkig, det blir aldrig spännande. För mig räcker det inte med parodi för att det ska bli roligt. Det måste finnas nåt mer också.

2/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Steamboy

23 november, 2012 2 kommentarer

Titel: Steamboy
Regi: Katsuhiro Ôtomo
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Jag såg den här filmen i september 2005 och eftersom Rörliga bilder och tryckta ord precis postat en recension så passar det bra att jag kontrar med min inte lika positiva dito. Dessutom steampunk-länkar den lite till min sista film på Stockholm Filmfestival, Tai Chi 0.

Steamboy är en ny anime från Akira-regissören Katsuhiro Ôtomo som handlar om Ray, en pojke i det viktorianska England. Hans far och farfar är forskare som upptäckt en metod att få ut enorma mängder energi ur en sorts ångmaskin i form av en klot, ett ångklot. Detta klot hamnar i händerna på Ray som därmed blir ett jagat byte. Nja, haha, väldigt snyggt men väldigt tomt är mitt omdöme om denna film. Det är en uppvisning i ruggigt snygg animering där man även fått till det här med blandningen av vanlig animering och 3D-animering (nåt som jag inte tyckte funkade i t ex Ghost in the Shell 2: Innocence). Vi får se häftiga maskiner, snygga miljöer och intressanta idéer men det är ändå väldigt tråkigt, faktiskt. Flickan Scarlett var nästan lika irriterande som toppliste-tjejen i Hunddagar (ja, i själva verket inte ens nära, men ändå). Temat från Akira och Metropolis går igen; det handlar om nån mystisk kraft som någon försöker utnyttja för att styra världen. Det funkar i Metropolis och allra mest i den mystiska Akira, men inte här. Det blir följaktligen ett underkänt betyg.

2/5

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 2, Film, Recension Tagged with , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: Tai Chi 0

22 november, 2012 2 kommentarer

Titel: Tai Chi 0
Regi: Stephen Fung
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Steampunk-kung fu! Så marknadsfördes den här filmen som blev min sista på Filmfestivalen för den här gången. Ja, steampunk-kung fu det låter ju helt underbart men problemet är att man glömde nämna att det även handlade om en datorspelsfilm. Filmen är fullkomligt fylld med spelreferenser och eftersom jag inte är en player så är det på sin höjd småkul. Det för inte nån handling framåt på nåt sätt alls. Det är liksom bara korta snabba kickar för de som snappar upp det roliga. Det blir bara en film fylld med kul grejer utan nån egentlig handling. Så tycker i alla fall jag. Jag är säker på att t ex hela Har du inte sett den?-gänget inte håller med.

Man ok, om vi ser på handlingen då. Vad handlar Tai Chi 0 om? Jo, den handlar om en ung snubbe som är föds med en talang för kung fu. En extra bonus som han fick när han föddes är en stor vårta på huvudet som är ett sorts tecken på att hans talang. Problemet är att om nån trycker på vårtan så blir han galen och utför galna martial arts-manövrar under nån minut för att sen kollapsa med näsblod. Vår hjälte blir värvad som krigare och spenderar sitt liv med att slåss. Den där vårtan blir mörkare och mörkare och när den blir svart så kommer han att dö. Detta får han reda på av en äldre kung fu-mästare. Nu måste vår hjälte ta sig till en avlägsen by för att där lära sig mental kung fu för att på så sätt bli frisk. Den där byn är dock inte så trevlig mot främlingar, speciellt inte främlingar som vill lära sig kung fu.

Nja, tyvärr alltså. Det kan inte bli godkänt till den här ganska sköna filmen. Skön i vissa avseenden. Oskön i andra. Så fort en icke-asiatisk skådis visas i bild och framförallt öppnar munnen blir det pinsamt dåligt. Efter halva filmen kommer en västerländsk kvinna in i handlingen och hon är… snygg men en fullkomligt värdelös skådis.

Steampunk? Ja, jag trodde ett tag att det inte skulle komma nån steampunk men det gör det faktiskt med besked, även om det dröjer ett tag. Det blir Wild Wild West i kubik.

I eftertexterna till filmen dyker plötsligt Peter Stormare (!) upp. Haha, helt fantastiskt. Han ska tydligen vara med i uppföljaren Tai Chi Hero. Hehe, Tai Chi Zero och Tai Chi Hero, det rimmar men att ge Tai Chi Zero mer än en starkt tvåa det skulle rimma illa med mitt betygssystem.

2+/5

Om visningen: Det här var en skön tidig eftermiddagsvisning där inte så mycket kunde gå fel. Det brukar inte vara så stort tryck med mycket folk så det är mindre chans att nåt går fel, både när det gäller gäller galen publik eller volontärer som inte har koll. Så det hände inget speciellt förutom att tjejen som satt bredvid mig drack en läsk som var nån sorts godisläsk som doftade lösviktsgodis varje gång hon kände för en klunk.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension, Steampunk, Stockholm Filmfestival 2012 Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: Beasts of the Southern Wild

17 november, 2012 10 kommentarer

Titel: Beasts of the Southern Wild
Regi: Benh Zeitlin
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Under de första minuterna av Beasts of the Southern Wild trodde jag att jag skulle få se en toppfilm. Jag gillade verkligen miljöerna, Hushpuppy (namnet på den lilla tjejen som filmen handlar om), stämningen och musiken. Vi befinner oss i Louisiana i det träskiga området mellan havet och skyddsmuren som ska hindra vattnet från att forsa in vid översvämningar. Här bor Hushpuppy med sin pappa Wink i ett litet samhälle. På andra sidan muren finns civilisationen men här i gränslandet mellan hav och land råder en speciellt stämning och det finns en känsla av gemenskap. Mörka moln tornar dock upp sig. En storm är på väg, både bildligt och bokstavligt för supertjejen Hushpuppy.

I början var jag alltså helt indragen i filmen men tyvärr tappade jag eller filmen fokus efter ett tag. Jag blev sömnig och hade problem att hålla mig vaken trots idoga försök med att nypa mig i det tunna skinnet på insidan av handlederna. När jag nu i efterhand läser igenom filmens handling på dess Wikipedia-sida inser jag att jag nog var halvborta under en ganska stor del av filmen. En del av det jag läser där fick mig att tänka ”jaha, jaså, gjord hon det?, jaha, det gjorde dem?!”. Det är inte ofta jag somnar när jag ser film på bio. Tarkovskij är undantaget, jag har somnat på biovisningar av både Solaris och Stalker. Det händer ibland när jag ser på film hemma men då är det ju bara att ta en snabb tupplur.

Det var synd att jag somnade till och nästan missade en del av filmen. Fast somnade och somnade. Man hamnar i ett konstigt tillstånd där man glider runt i ett gränsland och varken sover eller är helt vaken. Det är smått obehagligt faktiskt. Man vill inget annat än att slumra in och om man hade suttit på ett tåg eller ett flygplan så hade det bara varit skönt. Nu satt jag och kämpade emot (förstås). Jag kom tillbaka under de sista 10 minuterna och då jag var klarvaken men tyvärr hade jag då tappat känslan för filmen.

Jag gillade 6-åriga Quvenzhané Wallis i rollen som Hushpuppy. Hon var en underbar tjej som levererade, inte en lillgammal stereotyp utan en stark karaktär. Tyvärr tyckte jag Dwight Henry som pappan överspelade nåt enormt. Henry är en ren amatör och därför känns det fel att klaga för mycket. Alla i filmen är i själva verket amatörer och de gör ändå hyfsade jobb men det är inte en skådespelarfilm. Quvenzhané är inte skådis utan en naturkraft. Det finns en del fantasyelement i filmen som jag borde ha gillat mer än jag gjorde. Det var liksom ett barns syn på världen som vi fick se. Lite som i Where the Wild Things Are där jag inte heller blev helt övertygad. Det jag betygsätter nu är inte filmen utan min upplevelse av hela filmvisningen just vid detta tillfälle och då blir det inte mer än en stark tvåa.

2+/5

Om visningen: Jag mötte upp med Henke och Johan från Har du inte sett den? innan visningen på Victoria. Jag tyckte det var lite synd att man inte körde filmen i salong 1 men det visade sig att tvåan inte var så liten som jag trodde. Vi fick helt ok platser och det hela avlöpte utan några problem, förutom att jag hade John Blund på ena axeln. Efter filmen var det ett Face2Face och enligt uppgift skulle en av filmens producenter dyka upp. Både Johan och jag tyckte det var lite… meh. Det var ju regissören man ville höra. Men till allas glädje så var det regissören själv, Benh Zeitlin, som klev upp på scenen efter visningen och blev intervjuad av en skallig långskäggig glasögonprydd mysfarbror som tog cykeln från biografen efter Face2Facet.

Benh visade sig vara en trevlig och vältalig man som berättade om inspirationen till filmen, hur han hade råkat ut för en bilolycka och spenderat ett antal månader hemma hos sina föräldrar i sina hemtrakter för att rehabilitera sig. Medan han låg där så kände han nån sorts nostalgi över just dessa hemtrakter och han ville göra en film om det. Plus att han ville göra det till en episk saga. Just episka stora historiska berättelser, myter, är nåt Benh är intresserad av. I filmen finns det ett referenser till såna myter, bl a till Noaks ark. (Apropå det så håller ju Darren Aronofsky just nu på med en film om Noaks ark som ska ha premiär i mars 2014.)

Hur många Hushpuppys hade man på audituion frågade någon? 4000 blev svaret. Sen hittade man Quvenzhané. Apropå hushpuppy så är det en maträtt, nämligen friterade majsbollar. Det känns som sån där mysig riktigt god soulfood som jag skulle vilja testa nån gång.

En sak jag blev lite besviken på, eller åtminstone fundersam över, var att Benhs nästa film skulle spelas in i samma miljö och på samma sätt. Nå, det kanske fanns så mycket att ösa ifrån här (efter stormen Katrina, ehe) men borde man inte göra nåt nytt? Dessutom gjorde han 2008 en kortfilm som är inspelad i samma område. Well, if it ain’t broke, don’t fix it.

Efter Face2Facet hade Henke bråttom då han skulle på en middag i närheten av Kista som började om typ 20 minuter. Han bestämmer sig för att ta en taxi istället för att strula med t-bana, buss och vad som nu behövdes. Då händer nåt som man bara brukar se på film. En sekund efter att Henke kommer ut från bion så vinkar han världsvant in en taxi som kommer åkandes på andra sidan gatan. Taxin gör en u-sväng och han hoppar in. Fast om ni följer Henke på Twitter så vet ni att den där taxiresan hade ett pris. 😉

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Fantasy, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2012 Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: The Comedy

12 november, 2012 8 kommentarer

Titel: The Comedy
Regi: Rick Alverson
År: 2012
IMDb | Filmtipset

The Comedy är inte en komedi. Låt oss göra det klart redan från början. Fast det hindrar inte att fanns scener som jag skrattade åt eller som fick mig att kväva ett skratt. The Comedy är en film om en person som uppenbarligen behöver ta tag i sitt liv, typ klippa sig och skaffa ett jobb. Huvudpersonen, som spelas av Tim Heidecker (från komikerduon Tim and Eric), är en 35-årig man som bor på en segelbåt i vattnen utanför Brooklyn. Han umgås med sitt gäng övervintrade hipsters utan att egentligen göra nån nytta eller nån glad. Han glider omkring i en för trång skjorta och för korta blå kortbrallor. Han förolämpar folk. Han bryr sig till synes inte om nåt. Han skämtar om allt. Han tar inget seriöst. Och han inser förmodligen att han är på väg mot botten och att han inte mår inte bra.

The Comedy visades på Sundance i januari och där beskrevs den som (översatt från engelska): ”En provokation, en kritik av en kultur med en kärna baserad på ironi och sarkasm och i slutändan en film om hur ihålig den kulturen är”. Ja, fasiken, om inte det är det som filmen till slut får fram.

Huvudpersonen och hans vänner gör inget av värde. Det finns liksom inget att ta till sig, ingen karaktärsutveckling där man kan följa en person när han eller hon går från förnekelse till insikt. Eller kanske finns det just det? I slutet av filmen får vår huvudperson ett sorts utbrott och cyklar som en galning runt i en velodrom och sen på väg mot stranden där han badar och leker med en liten pojke bland vågorna. Vill han vara ett barn igen med dess oskyldiga syn på livet? Eller vill han växa upp och kanske få barn själv?

Det finns nånting här som inte bara är…tröttsamt och frustrerande. Vägen fram till de här frågorna är tyvärr för lång och mest irriterande. Man sitter och undrar vad huvudpersonen vill med sina provokationer. Bryr han sig överhuvudtaget om nånting? Som Henke brukar säga: ”Jag har svårt att engagera mig för korkade personer”. Men, som sagt, filmen säger ändå något till slut och ju mer jag tänker på den desto mer gillar jag den. Men det kan inte bli ett godkänt betyg när det är filmupplevelsen just vid detta tillfälle som jag sätter betyg på här.

2/5

Om visningen: Det här var en visning som avlöpte utan några problem. Jag kom i god tid och mötte upp Filmspanarna på grillen precis utanför Bio Rio. Kortläsarna fungerade smärtfritt den här gången. Henkes två kompisar gick dock ut från filmen. Blev de upprörda över hur filmen skämtade om och eventuellt skändade det här med religion under en scen i en kyrka? En scen som jag i och för sig just jag tyckte var ganska rolig.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2012 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Quantum of Solace

6 november, 2012 4 kommentarer

Titel: Quantum of Solace
Regi: Marc Forster
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Efter att uppskattat Casino Royale gick jag nu plötsligt in med höga förväntningar på en Bond-film. Ouch, det är ju det där med förväntningar…

Jag gillade första filmen, Casino Royale, i omstarten av James Bond-filmerna. Den kändes rå. Det var inte lika mycket trams, det var mer på riktigt, men även häftig action och spännande samt en bra Daniel Craig. Det var ju inte den James Bond vi känner utan nåt helt annat. Bond var en människa och inte en stereotyp happy-go-lucky seriefigur. I den nya filmen som tar vid direkt efter den förra tar Bond upp jakten på den hemliga skurkorganisationen Quantum. Samtidigt som Bond vill hämnas på sin älskade Vespers död är han samtidigt kluven då ju Vesper svek honom i slutet av Casino Royale. Jakten tar Bond till bl a Haiti och Bolivia.

Det är märkligt hur till synes små saker kan göra en film sämre än en annan. I Quantum of Solace är det mesta sig likt om man jämför med Casino Royale men ändå funkar QoS inte alls. Craig är bra som Bond och allt är snyggt och maffigt. Känslan saknas dock helt. Filmen är som en enda stålgrå reklampelare. Den känns innehållslös och tom. Sen tyckte jag att actionscenerna var skakigt jobbiga. Varför detta ständiga skak?! Och när det inte är skak så är det en ständigt svepande reklamfilmskamera HELA tiden. Nä, det kan inte bli godkänt. Känslan i förra filmen försvann när Vesper försvann. Nu är Bond bara en torr och tråkig agent som inte har några känslor. Då återstår inget, varken en rolig Roger Moore eller Casino Royale-Bond med känslor.

2/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Police Story

5 november, 2012 2 kommentarer

Titel: Police Story (Ging chat goo si)
Regi: Jackie Chan
År: 1985
IMDb | Filmtipset

Den här martial arts-måndagen fortsätter vi med ytterligare en av Jackie Chans 80-talsfilmer.

Efter att jag såg Jackie Chan i den underbara Drunken Master har jag varit sugen på att se lite fler äldre filmer med fantasifulla stunts och schyssta fajtingscener med den numera ganska ärrade Hongkong-hjälten. När jag ramlade på Police Story i den lokala videobutiken (det här var på den tiden jag besökte s.k. videobutiker, om ni minns dem)  kände jag att det var dags att stilla min hunger. Historien är egentligen helt ointressant, vilket faktiskt Chan själv bekräftar i en extramaterialintervju. Det handlar i slutändan om en grupp fajtingscener som knyts samman av en tunn handling där Chan är polis på jakt efter en höjdargangster och får i uppdrag att skydda gangsterns sekreterare (Brigitte Lin) som ska vara vittne i en kommande rättegång.

Tyvärr så tyckte jag (konstigt nog kanske, om man tänker på Chans kommentar) att det inte var tillräckligt med stunts för att hålla mig underhållen under filmens gång. Handlingen mellan actionscenerna är direkt dålig, och sen tyckte jag faktiskt inte att actionscenerna var så där otroligt fantastiska att de höjde en i övrigt dålig film (som t ex var fallet i den brutala Ong-bak). Visst, ibland är det bra, helt klart. T ex är slutsekvensen på ett köpcentrum kul, då det äntligen blev lite riktig man mot man-fajting och dessutom en vådlig tur nerför en stolpe för Chan (en scen som man dessutom fick se i repris två gånger från olika kameravinklar, haha).

Men trots vissa grymma stunts så jag är ändå lite besviken på filmen. Jag gillar när det är fajter med små finesser, här blir det lite för stort och lite väl mycket ointressanta pistoldueller i början. Det är lite som med trolleri; jag uppskattar mer när nån gör ett grymt korttrick än när ett flygplan trollas bort. Sen innehåller filmen förstås den vanliga fåniga humorn som av nån anledning funkade i just Drunken Master men som inte går hem hos mig här. Jag kan tyvärr inte ge Police Story godkänt. Jag ska försöka se Chans sena 70-talsfilmer, Snake in the Eagle’s Shadow (det kommer en recension av den en måndag framöver) och Fearless Hyena, som jag hoppas ska vara bättre.

2+/5

PS. Kul att se vackra Maggie Cheung i en väldigt tidig roll, tyvärr en ganska meningslös roll, men ändå…

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →