Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

10 januari, 2014 9 kommentarer

BikerTitel: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Regi: Felix Herngren
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Varje jul bjuder jag den närmsta familjen på bio på annandagen. Den här gången blev det emellertid bio på en annan dag. Allt gick bra i början. Vi var i hyfsad tid till bion. Biljetterna gick att hämta från biomaten utan strul. Mina föräldrar gick in först och jag hör hur det är nåt strul. Några sitter på våra platser. Min mamma börjar genast anklaga min pappa för att ha gått in på fel rad. Jag själv får en kall känsla i magen. Jag tar en närmare titt på biljetten. Det står Hundraåringen – fre 27/12. Jag inser direkt att jag har köpt biljetter till fel dag. Jag har köpt biljetter till dagen efter annandagen. Ridå.

Efter en nån minuts grämelse inser vi att det är kört. Föreställningen är slutsåld. Jag får dock pengarna tillbaka och vi går istället på en spännande fotoutställning av Mattias Klum på Upplandsmuseet och senare på kvällen köper jag nya biljetter till en visning av Hundråringen på nyårsdagen.

Vad tyckte jag då slut om filmen? Mja, den var kanske inte riktigt värd strulet och väntan men helt ok var den.

Att filmen byggde på en bok hade jag koll på men jag visste i princip ingenting om handlingen. Det skulle kanske vara som en sorts svensk Forrest Gump hade jag hört. Robert Gustavsson i gammelmask gör hundraåringen Allan Karlsson som på sin födelsedag bokstavligen kliver ut genom fönstret och försvinner. Han råkar ut för en mängd äventyr, äventyr som främst är kopplade till en väska som han blir ombedd att vakta. Allan som är van att göra som han blir tillsagd… gör som han blir tillsagd och vaktar väskan. Eller snarare, han tar med sig väskan på sin slumpmässiga resa. Förutom att han pga väskan får ett gäng skurkar efter sig så träffar Allan diverse personer som slår följe med honom. Parallellt med Allans äventyr i nutid berättas om Allans Forrest Gump-liknande liv från hans födelse och framåt.

Jag vet inte om filmen handlar om Allan egentligen? Jag får ingen känsla alls för Allan som person. Han flyter bara runt. Han gillar att dricka sprit och spränga bomber, och han är duktig på bägge sakerna. Han är tydligen så duktig på bomber att både spanjorer, ryssar och amerikanare anlitar honom. Trivs inte Allan med det här livet? Vill han ändra på något? Är Allans problem att han inte vill något? Eller att han inte vet vad han vill? Att det inte räcker med att spränga bomber? Är det det filmen vill berätta? Ja, då räcker det inte med att i inledningen låta honom kliva ut genom ett fönster och försvinna. Jaha, var det det han ville! Jag får helt enkelt ingen känsla för Allan. I slutscenen kläcker han plötsligt ur sig en sorts visdom men det var lite för sent för mig. Jag tror kanske jag vet vad filmen vill säga men jag tycker den säger det på ett ganska spretigt sätt. Jag brukar inte gilla övertydlighet men här var det både övertydligt och otydligt på samma gång.

De karaktärer som han träffar, i nutidshistorien alltså, ja, de känns kanske mest som karikatyrer, istället för karaktärer. Mia Skäringer skriker och gapar, David Wiberg kan inte besluta sig och vad Iwar Wiklander gör, det minns jag inte riktigt.

Det bästa med filmen är den inledande halvtimmen. Då är det en överraskande galen och ganska vågad actionkomedi. Roligaste scenen var när en grosshandlare tar en kisspaus och tappar huvudet. Då funkade filmens spretighet och ytlighet. Det kriminella bikergänget var ganska roligt också trots att de skrek hela tiden. Guy Ritchie light kanske? Filmen kändes fräsch. Men efter ett tag så var det som att man inte kom nån vart trots att våra huvudpersoner tar ett flygplan till Bali. Och vad hände med bikergänget? De försvann helt ur handlingen, tyvärr.

En sak jag uppskattade var att filmen var välgjord. Den kändes inte b på nåt sätt. ”Production values” brukar man prata om på svengelska. Effekter, explosioner och elefanter kändes på riktigt. En sista sak, eller skådespelare snarare, som jag uppskattade var Ralph Carlsson som spelade en tafatt polis. Jag måste förresten rekommendera att ni tar en titt på den nerviga tv-dramathrillern Bekännelsen där Carlsson gör en grym insats. Den finns att se på Netflix som för en gångs skull levererar!

Som helhet når Hundraåringen fram till ett helt ok betyg.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Fiffi har också sett Hundråringen och vad hon tyckte kan ni läsa om här.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Thor: The Dark World

17 december, 2013 9 kommentarer

PantsTitel: Thor: The Dark World
Regi: Alan Taylor
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag var en av få (?) som gillade första filmen om Tor ganska mycket. Den fick i alla fall en stabil trea. Jag fick vad jag väntade mig: helt ok underhållning med en ganska stor dos humor. Ett klagomål jag ofta hörde (och hör) om den filmen var att den var för liten. Tor var en Gud som färdades mellan galaxer men ändå utspelades en stor del av filmen, och slutuppgörelsen, i en dammig småstad i New Mexico. Just det var inget jag tänkte på när jag såg filmen även om jag kanske kan se det så här i efterhand. Jag hade roligt när Tor var på jorden och betedde sig udda och ville köpa en häst i husdjursbutiken. Charmigt. Det småskaliga var inget som jag störde mig på.

I uppföljaren slår man på den större trumman. Efter succén med The Avengers har man nog en betydligt större budget och nu är det inte småskaligt längre och jag veeeet inte om det blir så mycket bättre egentligen. För mig blev det mer generiskt (som Har du inte sett den?-boysen brukar säga) och lite tråkigare. Men nu är allt inte mörkt; det finns det ljuspunkter.

Visst är det lustigt hur många filmer nu för tiden som ska vara mörka. Det är mycket svart och mörkt i titlarna, eller hur? Star Trek Into Darkness, The Dark Knight, Transformers: Dark of the Moon, Dark Shadows… Ska det kanske återspegla den mörka värld vi lever i nu, med lågkonjunktur, fattigdom, tsunamis och klimathot. Nu ska givetvis direkt sägas att Thor: The Dark World iiiiiinte på något sätt är mörk. Det är lättsam matinéunderhållning och inget annat.

Loke (Tom Hiddleston) sätts av Oden (Anthony Hopkins) i husarrest i Asgård efter händelserna i The Avengers. Mamma Frigg (Rene Russo) håller fortfarande av sin son och besöker honom då och då och vill hitta gott i honom. Tor (Chris Hemsworth) har inte varit tillbaka till Midgård (jorden) efter händelserna i New York (i slutet av The Avengers). Han har fullt upp med att kriga i de andra världarna (av totalt nio) för att åter ge makten till Asgård och få till lite stabilitet i världe.. eh världarna. I Midgård råkar dock en viss Jane Foster transporteras genom en portal till en annan värld där hon hittar en muahahahamörk hemlighet som aldrig borde ha hittats. Det är med andra ord dags för Tor att komma tillbaks ner på jorden.

Filmens behållning för mig är Stellan Skarsgård. Haha, ja, det är sant. Jag kunde inte låta bli att småskratta under alla scener han är med i, och han är faktiskt med i förvånansvärt många. Är det en revy med Stefan & Krister jag ser? Lika rolig var inte Janes kompis och kvinnliga sidekick Darcy (Kat Dennigs). Hon påminde mig om den jobbiga sidekicken spelad av Justin Bartha i National Treasure-filmerna. De ska vara en sorts rolig nörd. Hur snygga som helst men glasögon och en rolig mössa och så… vips… är de nördar.

Filmens nästa behållning, efter en Skarsgård i kalsipper eller mindre, är givetvis Loke i form av nye favoriten Tom Hiddleston. Jag kan knappt förstå att det är samma skådis som spelade vampyr i Only Lovers Left Alive. Nu är han svarthårig och ganska blek även här men jag får ändå känslan av en helt annan skådis och tror att Hiddleston är något av en kameleont. Samspelet mellan bröderna Tor och Loke är det mest intressanta med filmen men jag tycker vi kanske får för lite av det.

Vad som inte riktigt funkar är den stora historien. Vi har en huvudskurk i form av svartalven Malekith (Christopher Eccleston). Han är ganska tråkig. Han har en storslagen plan som går ut på att använda Etern, den mystiska kraft som Jane hittade och fick i sig i början av filmen. Hela den delen av filmen bryr man sig liksom inte om, men så brukar det ju ofta vara. Etern är bara en MacGuffin. Det är bara det att då behöver resten – samspelet mellan rollfigurer, häftig action, etc. – vara det som lyfter filmen. Men, nej, det lyfter aldrig riktigt för mig. I mitten av filmen förekommer några evighetslånga krigsscener då Asgård attackeras och det bara känns som man vill visa sina 3D-effekter. Tråkigt!

Men jag ska inte vara för hård. Jag blev hyfsat underhållen, plus att jag fick se Heimdall (Idris ”Stringer Bell” Elba) utan hjälm och därför får filmen betyget ”hyfsad”.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Action, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Maltese Falcon

13 december, 2013 6 kommentarer

decadesThe Maltese FalconTitel: The Maltese Falcon
Regi: John Huston
År: 1941
IMDb | Filmtipset

Decennier-temat är inne på 40-talet och den här gången har Movies-Noir och Henke valt en Bogart-noir i regi av John Huston. Eftersom jag hade sett filmen tidigare och hade en recension liggande (som inte publicerats på bloggen) så väljer jag helt fräckt att posta den recensionen utan att se om filmen. Jag ber om ursäkt för det och att det därmed inte blir en lika matig text som vanligt men jag tyckte ändå det var bättre än inget eftersom jag inte hade lust att se om filmen.

Humphrey Bogart spelar här Dashiell Hammets privatdeckare Sam Spade som en dag får besök av en mystisk kvinna (ho, vilken överraskning) som säger sig leta efter sin syster som har rymt med en skum man. Spades kollega blir mördad när han skuggar mannen och Spade blir indragen i en mystisk historia där en mytomspunnen statyett spelar en viktig roll.

Mjaha, det här var tyvärr klart sämre än jag hade väntat. Tidigare har jag sett bl a Casablanca (5/5), To Have and Have Not (3/5) och The Big Sleep (3/5) med Bogart och jag tycker dessa filmer är klart bättre. Bogart själv är ok i The Maltese Falcon, han är cool helt enkelt. I de andra filmerna som jag nämnde tycker jag dock han har haft en bättre motspelerska. Både Ingrid Bergman (i Casablanca) och Lauren Bacall matchar Bogart. Speciellt Bacall som är ruggigt sval i sin kaxighet. Själva historien i The Maltese Falcon tycker jag är ganska tråkig också. Det är för mycket som är oklart. Det förklaras förstås mot slutet men då hade jag tröttnat. I vissa filmer funkar det här upplägget men just här blir det för ointressant tyckte jag. Vägen mot förklaringen måste vara bättre än vad den är här.

Bäst var Sydney Greenstreet som spelade en man besatt av att finna den där statyetten. Han påminde om Marlon Brando, och då menar jag den under senare år fetlagde Brando. Sen finns det vissa obetalbara scener med Bogart och Peter Lorre inblandade, bl a när Bogart skrattande betraktar Lorre som efter att först ha blivit nedslagen återigen hotar Bogart med en pistol. Kul, men inte tillräckligt kul för att lyfta filmen som helhet. Jag tyckte den kvinnliga huvudrollen var lite blek och Mary Astor som gjorde rollen blir inte den fullfjädrade femme fatale som en sån här film kräver. Då tycker jag Lauren Bacall är hästlängder bättre. Nja, jag kan tyvärr inte ge godkänt. Kanske kan tyckas fräckt mot en sån här klassiker men jag blev helt enkelt inte underhållen nog för ett godkänt betyg.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? If they didn’t like it, at least they can’t blame it on the bo(o)gie…

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Film noir, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Royal Tenenbaums

12 december, 2013 Lämna en kommentar

The Royal TenenbaumsTitel: The Royal Tenenbaums
Regi: Wes Anderson
År: 2001
IMDb | Filmtipset

När The Royal Tenenbaums kom på bio i Sverige jobbade jag på Ericsson, och där var vi var ett gäng som då och då gick på bio efter jobbet. Vi såg allt från The Phantom Menace, Amélie, Spirited Away, Human Nature, Bridget Jones, Planet of the Apes – till The Royal Tenenbaums. Jag var den som oftast valde filmerna då jag ju var filmnörden. Det här med att välja film, ja, det är ju ett tveeggat svärd. Myntets baksida är ju att man får spott och spe om vännerna inte gillar filmen, och det har hänt kan jag säga. The Royal Tenenbaums valde jag för att den hade hajpats rejält av recensenter. Det var det hippaste man kunde se på bio enligt de som hade koll. Underfundig och smart humor. När jag och kollegorna sett klart filmen var vi överens om att det var en, inte alls rolig film, utan en tråkig film. Jag fick skäll som vanligt. Men jag kunde alltid kontra med att jag i alla fall hade valt Amélie.

På sistone har jag ju postat gamla recensioner av de Wes Anderson-filmer jag sett och skrivit om tidigare plus att jag nyligen för första gången såg debuten Bottle Rocket. The Royal Tenenbaums hade jag alltså sett tidigare men aldrig skrivit om, så nu var det dags att se om den. Skulle jag fortfarande tycka att det var en tråkig film? Precis som i fallet Bottle Rocket (Netflix) så hittade jag faktiskt filmen lagligt på nätet (Headweb), vilket är värt att nämna, tycker jag.

Filmen börjar… och det är samma gamla Wes som vanligt. Han skapar sin egen lilla värld och om man gillar det så gillar man det. Om man inte gillar det så blir man omedelbart uttråkad. The Royal Tenenbaums är som en enda lång montagescen. Filmen inleds med ett montage, med en berättarröst, där vi får träffa de olika medlemmarna i, och personerna kring, familjen Tenenbaums. Sen är det som att det där montaget aldrig tar slut. Det är korta, underfundiga, quirky sekvenser staplade på varandra. Wes går aldrig, i alla fall inte för mig, riktigt på riktigt på djupet.

Jag har en liknelse som jag tänkte dra. Jag tycker Wes filmskapande påminner om när man kastar macka. Ni vet när man hittar en platt sten som man drar iväg längs med vattenytan så att den glider fram, studsar över vattnet innan den slutligen tappar fart och går ner mot djupet. Wes filmer är som en sån där macka som aldrig tappar fart och därmed heller aldrig går på djupet för att upptäcka de fina, färgstarka, berörande korallrev som kan finnas där nere. Filmerna blir aldrig mer än ett långt montage som förvisso kan vara coolt en stund men nåt mer än så får jag inte ut. Det här är sant när det gäller alla Andersons filmer – förutom en. Av nån anledning är jag förtjust i Fiffis favorit The Darjeeling Limited.

The Royal Tenenbaums får en tvåa, kanske bara för att Gene Hackman gör en så för honom udda roll.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

****

Sammanfattning av vad jag tycker om Wes Andersons filmer:

Bottle Rocket

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Rushmore

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

The Royal Tenenbaums

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Life Aquatic

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Hotel Chevalier

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

The Darjeeling Limited

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Fantastic Mr. Fox

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Moonrise Kingdom

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bottle Rocket

3 december, 2013 2 kommentarer

Bottle RocketTitel: Bottle Rocket
Regi: Wes Anderson
År: 1996
IMDb | Filmtipset

För några dagar sen såg jag Bottle Rocket, den enda Wes Anderson-film jag hade inte hade sett tidigare och dessutom hans första långfilm. Några år tidigare hade han gjort en kortfilm med samma namn som han nu expanderade till full längd. Precis efter att jag hade sett den så tyckte jag inte den var så dålig. Helt ok skulle omdömet bli. Nu har det alltså gått några dagar och jag minns knappt att jag sett den. Dessutom hade jag fått för mig att det var en sorts crime-story, en sorts gangsterfilm. Det är inte en gangsterfilm, det är en Wes Anderson-film och därmed är det en Wes Anderson-värld vi får se i filmen, inte en gangstervärld. Att jag aldrig lär mig hur Wes Anderson gör film.

Bottle Rocket handlar om de två kompisarna Anthony (Luke Wilson) och Dignan (Owen Wilson) som efter att Dignan hjälpt Anthony ”fly” från en psykiatrisk klinik ger sig ut på en sorts stöldturné tillsammans med gemensamma kompisen Bob (Robert Musgrave). En tid spenderar man på ett motell för att hålla sig undan efter en ”stöt” och där träffar Anthony städerskan Inez (Lumi Cavazos). Kärlek vid första ögon/överkastet med andra ord. Dignans plan, som inte innefattar Inez, är att hooka upp med en lokal gangster, Mr. Henry (James Caan), för att göra en ”stöt” åt honom.

Jag känner igen väldigt mycket från Andersons senare film. Det är ett ganska högt tempo med mycket klipp, massa bilder och detaljer. Allt är konstruerat på Andersons vanliga vis. Exempelvis har Dignan en instruktionsbok där han planerar inte bara deras stötar utan hela deras liv 75 år framåt. Filmen förmedlar, eller vill förmedla, en känsla av ett äventyr som ligger framför rollfigurerna (i alla fall Dignan). Ett äventyr men ett väldigt uppstyrt sådant. Både Moonrise Kingdom och The Darjeeling Limited har inslag av detta. Väl detaljerade nedskrivna planer om ett kommande äventyr.

Anledningen till att jag skriver stöt inom citationstecken är att det inte känns som att det är på riktigt det hela. Eftersom det handlar om en Wes Anderson-film så utspelas filmen i Wes Andersons fantasivärld. Jag tror att man antingen älskar den världen eller så gör man inte det. I vilket fall så är det en upphöjd värld styrd av Anderson vilket gör att jag får en känsla av att vad som helst INTE kan hända.

Det jag gillar mest med filmen är relationen mellan Inez och Anthony. Den var mysig och rolig. Sekvensen när de möts på motellet är underbar, bl a med roliga språkproblem som man försöker lösa med tolken Rocky (Sylvest… nej Donny Caicedo). Dignan känns mest irriterande och det är förmodligen meningen men det förändrar inte det faktum att han är just irriterande. Bob känns som utfyllnad och jag förstår inte riktigt hans roll. I slutet av filmen förekommer en lång sekvens där man ska göra en stöt. Alla är klädda i orangae overaller. Man har detaljerade planer. Jag vet inte vad Anderson vill åstadkomma här men det känns mest som dagisvarianten av Jönssonligan. Bara jobbigt, inte roligt.

Det var ändå ganska kul att se Andersons första film och bocka av hans olika kännetecken.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

PS. Bottle Rocket kan för övrigt ha en av de sämst översatta filmtitlarna nånsin i Sverige. Här fick filmen heta… wait for it… (O)organiserad kriminalitet.

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Life Aquatic

25 november, 2013 7 kommentarer

Life AquaticTitel: Life Aquatic
Regi: Wes Anderson
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Jag trodde jag hade gamla recensioner av alla Wes Andersons filmer som jag har sett tidigare men jag upptäckte att jag inte har skrivit om The Royal Tenenbaums. Jag minns att jag faktiskt såg den på bio när den kom och att jag inte alls gillade den. Jag minns också att jag såg den tillsammans med några kollegor på mitt förra jobb och samtliga tyckte att den var trist och tråkig och jag fick en del pikar efteråt eftersom det givetvis var jag som hade valt den. Nu får jag får helt enkelt se om den och sen skriva om den som en del av temat. Nu hoppar vi över den och landar istället i plurret tillsammans med Life Aquatic.

Wes Anderson är tillbaka efter The Royal Tenenbaums med denna vattniga dramakomedi om äventyrsfilmaren under vatten, Steve Zissou (Bill Murray). Zissous senaste produktioner har inte blivit några succéer. Han är på lite på dekis. När en haj äter upp hans kollega samlar han ihop sitt team för en undervattensjakt på den mystiska hajen. Förutom sitt ordinarie man/kvinnskap ansluter även en tidigare okänd (?) son (Owen Wilson) och en journalist (Cate Blanchett, den sköna).

Nja, jag vet inte, jag tror inte jag gillar Wes Andersons filmer helt enkelt. Den hyllade The Royal Tenenbaums tyckte jag var en såsig soppa som inte gjorde mig glad. I och för sig, Rushmore såg jag för länge sen och den gillade jag faktiskt en hel del efter vad jag minns. Men, precis som när det gäller The Royal Tenenbaums så känns Life Aquatic ytligt djup (eller djupt ytlig). Den innehåller coola scener och coola karaktärer men jag känner ingenting för dem. Allt känns plastigt och inte på riktigt. Jag fattar inte vad som är komedi och vad som är drama. Det blir varken eller (kanske är jag för dum helt enkelt). Det är liksom så gjort för att vara coolt att det blir fel.

Ett återkommande grepp i Andersons filmer är att använda musik. Det brukar vara melankoliska, ganska sköna låtar. Här blir det lite för mycket av det goda tycker jag. Allt borde ju vara bra egentligen: udda karaktärer, snygga 60-talsinspirerade miljöer och så då det perfekta ljudspåret till råga på allt. Nja, jag vet inte, jag berörs inte det minsta. När filmen är slut känner jag ett stort ”jaha, och?”. Om jag jämför med t ex Sideways (kanske orättvist men jag har nyligen sett den), så har den en helt annan äkta värme i sin humor som inte den här filmen är i närheten av. Life Aquatic känns kall och tillgjort cool.

Jag tycker emellertid att Cate Blanchett är skön att skåda men samtidigt frågar jag mig ”jaha, och varför var hon med egentligen?”. Varför är vem som helst av rollfigurerna med? Varför är filmen gjord? Jag skrattar inte, jag berörs inte. Filmen är skön att se och lyssna på. Den puttrar liksom på men det hela rinner igenom mig utan att fastna. Tyvärr, det kan inte bli godkänt… och nej, jag har inte glömt Willem Dafoe som var halvrolig, men han kan inte bära hela filmen.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Parkland

15 november, 2013 2 kommentarer

sff_logoParklandTitel: Parkland
Regi: Peter Landesman
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag blev medlockad till Parkland av Fiffi. Det jag visste om filmen var att den handlade om mordet på John F. Kennedy, fast kanske inte direkt om själva mordet utan om händelser och personer lite i periferin. Jag tyckte det passade ganska bra. Dels är mordet spännande i sig. (Spännande kanske är fel ord, men det känns så eftersom det ligger så långt borta, både i tid och plats.) Dels hade jag precis läst ut Stephen Kings senaste tegelsten 11/22/63 som handlar om mordet med en tidsresetwist.

Parkland är namnet på sjukhuset där man förgäves försöker rädda livet på JFK. Det är också hit man för Lee Harvey Oswald (mannen som har pekats ut som den skyldige) efter att han blivit skjuten av nattklubbsägaren Jack Ruby dagen efter mordet.

Under filmen får vi följa en mängd personer: läkarna som arbetade på Parkland, Secret Service- och FBI-agenter, Abraham Zapruder (som råkade filma hela mordet med sin hemvideokamera), Lee Harveys mor Marguerite och hans bror Robert. Jag kan tycka att det är lite väl många personer…

För mig lyckas filmen aldrig få till nån nerv eller spänning. Jag förstår tanken med att se på det hela ur en annan synvinkel. Att se hur händelsen påverkar andra personers liv. JFK och hans fru Jacqueline är inte ens bifigurer. Ett problem för mig är dock att jag aldrig får känslan av att jag är med, där och då. Den digitala kameran skakar och hoppar i början av filmen. Det klipps nåt enormt, för att skapa nerv antar jag. Vi får träffa typ 50 personer inom fem minuter och alla pratar i mun på varandra. Vi får se många män i svarta kavajer och smala slipsar som hoppar in och ut ur bilar. Dessutom gjorde utseendet på själva filmen att jag fick känslan av nån som alldeles nyligen hade åkt till Dallas och nån studio för att filma. Lite samma problem som Michael Manns Public Enemies hade, dvs att tidskänslan försvinner.

Med ovan sagt så fanns det ändå en del att gilla. Bl a var skildringen av kaoset som uppstod efter mordet bra gjord. Man var inte förberedd på nåt sånt här. Många är yra i mössan och man frångår vanligt protokoll. Bästa scenerna i filmen är kanske när först en lokal rättsläkare vägrar låta Kennedys kropp att lämna sjukhuset innan man utfört en obduktion samt den efterföljande smått parodiska sekvensen när agenterna försöker få ombord kistan med Kennedy ombord på Air Force One.

Och med ovan sagt så kan jag ändå inte ge mer än en tvåa till Parkland. Jag känner att den redan börjar sippra ut ur mitt medvetande. Som tur var hann jag skriva ner vad jag tyckte nu.

2+/5

Om visningen: Under den sista veckan på festivalen var det klockslaget 18.30 som  gällde för mig. Tre kvällar i rad, tre filmer som alla började 18.30. Parkland visades lämpligt nog på Park, som ju tyvärr inte har världens mest bekväma säten. Träsmak! Jag kom i hyfsad tid och hann grabba det sedvanliga 7-Eleven-kaffet på vägen. Det var gott om plats när vi gick och det blev väl aldrig helt fullt men nästan. När jag tog av mig i bara t-shirt (jag tycker ofta det är varmt i salongerna) tyckte Fiffi att det var för kallt och använde sin jacka som filt. Annat värt att notera var att killen som satt bredvid mig uppenbarligen hade skakat om sin läsk en del. När han öppnade den sprutade det ut och träffade mig på handen. Jag sa inget.

****

Kolla nu in vad Fiffi tyckte om Parkland. Var det värt att sitta en och en halvtimme i Parks tortyssäten? Även Movies – Noir har skrivit om filmen.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Nuigulumar Z

13 november, 2013 8 kommentarer

sff_logoNuigulumar ZTitel: Nuigulumar Z
Regi: Noboru Iguchi
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Andra filmen för dagen blev alltså Nuigulumar Z, filmen som kanske borde ha hetat Gothic Lolita Battle Bear. På andra festivaler har den hetat just så och även om jag ibland klagar på att utländska icke-engelskspråkiga filmer får en engelsk titel i Sverige så tycker jag inte att det hade varit fel i det här fallet. Gothic Lolita Battle Bear, hur coolt låter inte det? Dessutom sammanfattar det filmen ganska bra. Markus från Har du inte sett den?-podcasten beskrev filmen ganska bra, ungefär så här:

Bomullsvarelser från en planet nånstans i universum tvingas att fly till jorden efter att deras planet gått under. Endast två varelser överlever och de överlever genom att de sammansmälter med stoppningen i två teddybjörnar. Pga av nån sorts magi så sker en transformation när teddybjörnarnas ägare kramar om sina björnar. Då förvandlas de nämligen till varsin superhjälte. En superhjälte är ond och en är givetvis god. Av nån anledning så har också en zombiesmitta drabbat Japan (där filmen utspelas) och det är upp till vår hjältinna Gothic Lolita Battle Bear att rädda världen.

Mmm, jag uppskattar det som är galet med filmen. Det är färgglatt (rosa!) och helt respektlöst. Jag gillar designen på dräkterna. Det är en film som inte bryr sig. Det är en parodi. Allt är överdrivet och fullkomligt crazy. Inledningen är helt galen och känns uppfriskande. Trots det somnar jag efter kanske 20 minuter och det tar ett bra tag innan John Blund släpper taget. Kanske är det därför jag uppfattar filmen som lite jobbig. Jag har svårt att hänga med på vad som händer helt enkelt.

Jag gillar martial arts. Jag har en egen kategori på bloggen tillägnad martial arts. I Nuigulumar Z får vi en hel del martial arts när de onda och de goda fajtas med varandra. Tyvärr är det ganska dålig martial arts. Taffligt gjord och dessutom med scener som pågår för länge. Mot slutet förekommer en sån lååååång scen som dessutom ackompanjeras av en jobbig låt på repeat. Njae. Jag är ledsen, det blir inte mer än en tvåa.

2+/5

Om visningen: Efter en lång lunch på Vapiano där våra sinnen för logistik sattes på prov var vi tillbaka på Victoria, denna gång en trappa upp i salong 2. Fiffi lät meddela att ryggstöden var belamrade med hår och förmodligen löss också. Åtgärder vidtogs av vissa för att skydda sig. Annars var det en ganska händelsefattig visning förutom kanske att jag under halvtimme i mitten av filmen flöt jag runt i det där tillståndet mellan sömn och vakenhet samtidigt som jag hoppades att lössen lös med sin frånvaro.

filmspanarna_kvadratVad tyckte de andra om filmen? Blev det en round kick för mycket?

Jessica
Sofia
Har du inte sett den?
Henke
Fiffi

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Komedi, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Blue Caprice

12 november, 2013 15 kommentarer

sff_logoBlue CapriceTitel: Blue Caprice
Regi: Alexandre Moors
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Filmen inleds med vad jag misstänkte var autentiska nyhetsbilder från rapporteringen av en amerikansk massmördare. Efter det finner vi oss på Antigua i Karibien. En ung kille blir lämnade ensam av sin mamma. Orsaken till detta är oklart. Pojken driver omkring, förföljer en amerikansk man som är där på semester (?) med sina barn. Nåt är dock fel. Mannen vekar vara på rymmen med sina barn, snarare än på semester. Det verkar handla om nån sorts vårdnadstvist. Mannen, John, låter pojken bo hos honom. Orsaken till detta är oklart. Nu gör filmen ett hopp fem månader framåt i tiden. Nu är vi i det nordvästra hörnet av USA i staten Washington. John, nu utan sina tre barn, bor ihop med en kvinna (inte hans fru) och har tagit med sig pojken till USA. Vad som har hänt med barnen är oklart.

Efter det här gör filmen mer och mer klart för oss som tittare att nåt inte står rätt till i huvudet med John. Hans fru har fått full vårdnad av barnen och dessutom är John belagd med besöksförbud. Han blir frustrerad, arg, och vill hämnas… på samhället. Han utnyttjar pojken för detta. Orsaken till det som sker är dock oklar.

Det är mycket i den här filmen som är oklart. Vissa saker är inte oklara. Det är väldigt tydligt att regissören vissa gånger är väldigt tydlig med en del symboler. Den amerikanska flaggan, tv-rapportering från USA:s krig i Afghanistan och våldsamma datorspel trycks oss in i ansiktet. Men hur det egentligen kopplas till handlingen förblir oklart. Det är väldigt tydliga symboler men de säger ändå inget. Vi får ingen som helst känsla för John som person. Han förblir ett mysterium precis som mycket av det som händer i filmen.

Det finns en del jag gillar. En del bilder och sekvenser är snygga, som t ex när John och pojken är ute och springer. Jag tycker även Isaiah Washington i rollen som John är riktigt bra och nedtonat obehaglig. Felet med filmen är inte Washington utan ett luddigt manus.

Efter filmen får jag reda på att den förstås, som jag misstänkte, bygger på verkliga händelser. I början av 2000-talet härjade krypskyttar i området kring Washington D.C., staden alltså inte staten. Jag förstår inte förrän efter en bra bit in i filmen att det är John och pojken som är krypskyttarna och det vi får se är en skildring av vad som ledde fram till dessa dåd. Tyvärr är det en dålig skildring som inte ger mig nånting.

2-/5

Om visningen: Det här var den första filmen av tre som skulle ses under dagen tillsammans med filmspanarna. Jag var för ovanlighetens skull på plats ganska tidigt på Victoria. Det blev i princip fullt i salongen, vilket kanske var lite förvånande då det klockan bara var 11.30. Men det var i och för sig lördag och folk vill väl komma igång tidigt med filmtittandet. En sak vi noterade när vi tittade runt i salongen var att det var nästan bara män vi såg. Hmm, märkligt. I övrigt hände inget speciellt utan allt flöt på som det skulle.

filmspanarna_kvadratVi var alltså fler som såg Blue Caprice. Hur uppfattade de andra filmen? Är de som jag nååååågot less på dessa ständiga BOATS? Hit or miss?

Henke
Fiffi
Sofia
Har du inte sett den?
Jessica

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , ,

SFF13: Metro Manila

11 november, 2013 2 kommentarer

sff_logoMetro ManilaTitel: Metro Manila
Regi: Sean Ellis
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag visste ingenting om Metro Manila. I alla fall ingenting om handlingen. Jag hade läst om den att den tydligen ska vara Storbritannien bidrag till Oscar för bästa utländska film (eller bästa icke-engelskspråkiga film som det heter numera) och regissören skulle vara britt. Det låter kanske konstigt men filmen utspelas på Filippinerna och språket man talar i filmen är filipino. Filmens producentländer är Storbritannien och Filippinerna.

Filmens regissör heter Sean Ellis och han har även fotat filmen. När jag tittar på hans IMDb-sida så verkar det vara den första filmen han stått som filmfotograf för. Jag måste säga att jag är imponerad. Metro Manila är en väldigt vacker film. Den inleds på landsbygden bland risodlingar på terrasser i grön och kuperad terräng. Vi träffar Oscar Ramirez (Jake Macapagal) och hans familj som får för lite betalt för sitt ris och tar sina två små barn och beger sig till huvudstaden Manila för att söka lyckan och jobb.

Metro Manila påminner om en film som Cinderella Man (eller Ip Man för den delen) med en pappa som försöker försörja sin familj i fattiga tider. Oscar gör allt han kan för att familjen ska hitta en bostad och för att han ska hitta ett jobb. Inte oväntat blir familjen lurade omgående och står ganska snart utan bostad, utan jobb, med två barn i Manila. Hur kul är det? Nej, inte kul. Oscars fru Mai (Althea Vega) finner sig dessutom tvungen att ta jobb på en strippbar. Efter tag ser det dock ut att vända för Oscar när han får jobb för värdetransportfirma. Men det är ett farligt jobb.

Länge står den här filmen och stampar på betyg tre, kanske en stark trea. Det är vackert och miljöerna i Manila är exotiska, kokande, häftiga och hektiska. Men det finns nåt som stör mig hela tiden och tyvärr växer det efterhand och överskuggar det som är bra med filmen. Efter ett tag känner jag att filmen är alldeles för smetig, övertydlig och fylld med klichéer. Oscar är en så godhjärtad och naiv man att det nästan är löjligt. Ingen kan vara så naiv. Inte ens en risodlare från filippinska landsbygden. Det som fick mig att tappa sugen helt var en lång, evighetslång, sekvens där Oscar är ute och dricker med sina nya kollegor, börjar gråta över hela situationen samtidigt som vi får se Mai plågas på strippklubben. Allt ackompanjerat av pompös smörmusik som verkligen skulle få oss att förstå. Nope. Det blev för mycket.

Det är klumpigt gjort. Inversen av subtilt. Berättarröst? Ja, det kan ni räkna med! Oscar berättar för oss vad det hela går ut på. Nej, jag ledsnade tyvärr. Hmmm, synd, för det tekniska hantverket är det egentligen inget fel på.

2+/5

Om visningen: Det här var en mysig söndagsvisnig vid tolvtiden. Havregrynsgröt till frukost, tunnelbana in till stan, grabba en kaffe på vägen. Jag tog plats ganska långt bak på Skandia där jag lärt mig av Henke att det finns lite upphöjda platser där det dessutom är bättre benutrymme. Apropå Henke så träffades vi av en slump när jag kom ut från visningen. Han och kompisen Vanessa skulle in och se nästa film, Afternoon Delight, givetvis en film i sektionen American Independents.

****

Movies – Noir har också sett Metro Manila och han kallade den festivalens hittills bästa film. Huh?

Arkiverad under Action, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →