The Great Escape

11 december, 2013 10 kommentarer

filmspanarna_kvadratFilmhusetMånadens filmspanarfilmväljare var Fredrik från Fredrik on Film och Fredrik bjöd in oss alla till sin och Lenas arbetsplats, nämligen Filmhuset vid Gärdet, för en Cinemateketvisning av en mastodontklassiker från 60-talet. Efter cykling till och från lördagstennisen, tunnelbana, buss som stannade halvvägs till Filmhuset eftersom chaufförsavlösningen inte dök upp och därmed en frisk promenad den sista biten anlände jag lagom till en fika (med mycket gott kaffe men sämre cappuccino). Efter ett besök på Filmhusets bibliotek (som hade en fantastisk och fantastiskt stor coffeetablebok med David Lynch-teckningar) slog vi oss ner i de beryktade svarta biosätena i Bio Victor…

****

The Great EscapeTitel: The Great Escape
Regi: John Sturges
År: 1963
IMDb | Filmtipset

Calla Bryn Sturgis är ett fiktivt litet samhälle där en del av handlingen i Stephen Kings epos om The Dark Tower utspelar sig i. Platsen är döpt efter John Sturges och Yul Brynner och anledningen är främst att Sturges regisserade och Brynner var en av sju stjärnor i The Magnificent Seven, västernversionen av Akira Kurosawas De sju samurajerna. Månadens filmspanarfilm är inte en västern men The Great Escape är regisserad av John Sturges och har en mängd (fler än sju, tror jag) stjärnor i ledande roller. Handlingen utspelas till största delen i ett tyskt fångläger under andra världskriget där vi får följa en grupp brittiska och amerikanska fångar som planerar att fly.

The Great Escape är nästan tre timmar lång och visst känns den långdragen ibland men som helhet håller den ändå ihop. Efter filmen verkade de flesta av filmspanarna överens om att det var en riktigt bra film. Jag höll väl kanske med men kände ändå att det inte var en höjdarfilm. Själv kände jag aldrig att det blev riktigt spännande. Symboliska poänger kan vara smarta men de gör sällan att jag sugs in i en film. Nu kan jag inte säga att jag snappade upp några symboliska poänger. Men om jag hade gjort det så hade jag inte gillar filmen speciellt mycket mer än jag gjorde. På det sättet påminner The Great Escape en del om La grande illusion, en film som M-Noir, Henke och jag såg som en del av det pågående decennie-temat. Nu var ändå The Great Escape bra mycket bättre än La grande illusion.

Det som gör att jag inte helt och hållet uppskattar filmen är nog att det där fånglägret inte känns speciellt… fånglägeraktigt. Det känns mest som ett sommarläger för skolungdomar. Ett kollo, men för brittiska och amerikanska officerare. Visst, om du försöker fly så finns det en chans, en stor chans, att du blir skjuten. Och om du lyckas fly så finns en stor chans att du blir tillfångatagen och återförd och då hamnar i isoleringscell under två, tre veckor. Men ändå, jag saknade en spänning här. Mellan den tyska fånglägerchefen och fångarna råder en artig stämning, och det kanske är fascinerande i sig? Bitvis är filmen nästan en fars. Fånglägervakten Werner platsar i en fars. Eller var det bara jag som tyckte det? Sen när det väl blir allvar så har jag svårt att switcha.

Samtidigt är det här kanske själva poängen med filmen. Det pågår ett krig. Krigsfångar ska ändå behandlas humant om man ska följa Genèvekonventionen. Fångarna försöker envetet att fly. Det finns nåt absurt i hela det här upplägget. Jag brukar inte gilla mockumentärer pga att det finns nåt, för mig, krystat med hela upplägget. Jag har svårt att ta det på allvar. Jag undrar om det är samma sak som gör att jag inte fullt ut uppskattar The Great Escape.

I filmen förekommer alltså en hel kader med stjärnor, Steve McQueen, James Garner, Richard Attenborough (som jag efter till slut lyckades placera som bioingenjören Hammond från Jurassic Park), Charles Bronson, Donald Pleasence, James Coburn för att nämna några. Efter filmen nämnde Sofia att favoriten var James Garner och jag är benägen att hålla med. På vägen hem från jobbet idag lyssnade jag på ett gammalt Filmspotting-avsnitt där Adam och Sam listade sina ”top 5 coolest characters”. Nu vet jag inte om Garner skulle platsa på min lista men han spelar en Amerikan med stort A och stort hjärta. En cool kille som oftast förblir lugn men ändå har ett engagemang. Han är något av en outsider, eller i alla fall oberoende. I lägret är det engelsmännen som ”styr”. Garner hjälper till men på sina villkor. Och så hjälper han de svaga, i det här fallet är det sötnosen Donald Pleasence som behöver hjälp.

Det finns säkert en hel massa mer att skriva om filmen men jag räknar med att mina filmspanarkompisar fyller i luckorna, så det är bara för er att klicka vidare på länkarna här nedanför.

Jo, förresten. En sak som jag måste ta upp, en sak som höjde filmen en del, var att den inte riktigt utvecklade sig som en ”vanlig” Hollywoodfilm (om det nu finns en sån), vilket kanske beror på att filmen är en BOATS. När flykten väl är i gång så tror man till en början att ”alla kommer klara sig” men nu blir det inte riktigt så. Förutom att det här gav en annorlunda känsla så lyfte filmen även rent spänningsmässigt när den utspelade sig utanför fånglägret. Hur ska de olika personerna på flykt klara sig? Ska man ta tåget, cykeln, motorcykeln, flyget eller kanske ekan till friheten. Man ska i alla satsa på ett land på S, det står klart.

Betyg hel Betyg hel

Vad tyckte mina då mina bloggkompisar? Var filmen en härlig flykt från verkligheten eller kändes det som två veckor i en isoleringscell?

Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on Film
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Scarlet Pimpernel

25 oktober, 2013 4 kommentarer

The Scarlet PimperneldecadesTitel: The Scarlet Pimpernel
Regi: Harold Young
År: 1934
IMDb | Filmtipset

Röda nejlikan visst jag inte mycket om. Jag visste knappt att filmen byggde på en litterär förlaga men jag hade det på känn och förtexterna bekräftade det. En viss Emmuska ”Baronessan” Orczy har skrivit en radda romaner om den gäckande Röda nejlikan som hjälper franska aristokrater att inte tappa huvudet under den franska revolutionen. Röda nejlikan är det kodnamn som den engelske klädsnobben Sir Percy Blakney använder när han inte är klädsnobb utan är i Frankrike för att rädda fellow franska aristokrater undan Robespierres skräckvälde.

Jag tänkte förresten omgående på den svenska ”Röda nejlikan” Axel von Fersen som ju försökte rädda den franska kungafamiljen och var nära, men bara nära, att lyckas. Kanske inspirerades Orczy av denna storyn?

Ibland är det kul att se gamla filmerna bara för att de är så udda. Det känns som om de är gjorda i en helt en annan tid (d’oh!). Det som sticker ut i den här filmen är Leslie Howards helt galna insats som Röda nejlikan. Bruce Wayne och Don Diego de la Vega är chanslösa när det gäller vara den som man minst anar skulle vara orädd hjälte. När Percy är hemma i England är han omsusad av kvinnor pga av sin poesitunga och sitt sinne för hur en kravatt ska knytas. Percy är en fruktad klädkritiker (bl a prinsen av Wales får känna på det då han har osmakliga manschetter) som tagen från Project Runway. Helt hilarious. Själv har han en frisyr som jag aldrig tror jag har sett. En sorts polisonger i pannan. Men det kanske var mode på 90-talet, 1790-talet alltså.

Så. Det var väl det positiva med filmen. För förutom Howards totala scenäteri så tyckte jag inte det fanns så mycket annat att bli upphetsad över. Well, vi har väl en hyfsad men ändå mesig skurk i form av ambassadör Chauvelin (Raymond Massey) och så har vi en kort toköverspelad insats av Ernest Milton som Robespierre. Just Robespierre kanske kläcker ur sig den roligaste repliken, eller i alla fall den jag minns bäst: ”I sent them to the guillotine for the future happiness of the human race, but I do not allow torture!”

Problemet med filmen är att det känns som filmad teater. Det finns inget filmiskt i det jag ser. Inget av det jag ser hade inte kunnat göras på en teaterscen. Jag saknar helt en känsla av att det är den franska revolutionen, att vi befinner oss i Frankrike eller i England. Jag vill ha mer ryttarjakter, mer segelfartyg som kommer ut ur dimman, mer svärdfäktning. Ja, faktum är att det inte förekommer svärdfäktning överhuvudtaget. Vafalls? Jag behöver mer som ger mig en större känsla. Jag undrar om det är kopplat till att det är en brittisk film. Tidiga filmer från just England brukar vara ganska trista. De saknar nåt, helt enkelt. Kanske nåt så enkelt som filmmusik just i det här fallet? Förmodligen har jag sett filmen med helt fel förutsättningar. Det är en vitsig, dialogtung, möjligen lite äventyrlig, komedi och inte ett roligt och spännande äventyr som jag trodde. Apropå spänning så finns det faktiskt en spännande scen när en dam ska försöka norpa en papperslapp från en av Sir Percys medhjälpare. Nästan lite Hitchcock-stämning här och en bra scen.

Apropå det jag skrev om att filmen känns som teater, så visade det sig mycket riktigt att Orczy först skrev The Scarlet Pimpernel som en teaterpjäs innan den kom ut som roman.

2+/5

Rödmire

Rödmire

Förresten, Röda nejlikan. Om man ska vara noga så borde filmen heta Rödmiren eftersom engelska ”scarlet pimpernel” är just örten rödmire på svenska.

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? Tappade de huvudet fullständigt och gillade filmen eller agerade de bödel som jag? Klicka på länkarna så får ni veta.

Fripps filmrevyer (tack för filmen, det uppskattas!)
Movies – Noir

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Utmana din smak – Cannibal Holocaust

18 september, 2013 25 kommentarer

chiliJag tror den här månadens filmspanartema kan vara det roligaste hittills, och samtidigt det läskigaste. Det gick ut på att utmana sin egen filmsmak, att se en film som man förmodligen inte skulle se om man själv fick välja. Twisten var att det var en annan filmspanare som valde vilken film man skulle se. Detta var ju det briljanta. Dels tror jag det är svårt att själv komma fram till vilken film man ska se och att sen faktiskt se den. Jag tror det är lätt att backa ur och göra ett litet enklare filmval. Dels är det ju en lyx, en gåva, att få ett filmtips, att låta nån annan göra valet. Annars är det lätt att hamna i samma gamla hjulspår. Nu gick inte övningen gick ut på att välja en film som man trodde att personen i fråga skulle hata. Nej, det skulle vara en film som man själv gillade mycket men som man trodde låg utanför bekvämlighetszonen för den man valde filmen åt.

Det är ju alltid spännande och lite läskigt att tipsa om en film som man själv gillar väldigt mycket. Ska man köra ett säkrare alternativ eller ska man gå helt crazy? Man vill ju att personen man väljer åt ska gilla den också. Det är lite av en chansning det där. Gör man mellanmjölksvalet blir det kanske en stabil men tråkig 3/5. Tänker man utanför boxen kan det bli både fågel eller fisk men troligen inte mittemellan.

Den som valde film åt mig var Fiffi från Fiffis filmtajm och hon valde… Cannibal Holocaust. Ooooook. Fiffi skickade med en liten text om varför hon gjorde det val hon gjorde. Jag läste inte denna text förrän efter jag sett filmen och skrivit min recension. Nedan följer hennes text i kursiv stil och därefter min recension av Cannibal Holocaust.

****

Att i princip tvinga en annan människa att se Cannibal Holocaust kan vid första anblicken kännas som tortyr. Känns det inte som tortyr kan det ändå uppfattas  som enbart taskigt. Det är liksom inte en ”vanlig” film i den bemärkelsen att den är lättsmält och underhållande, nej den är allt annat än det.

Att jag valde Cannibal Holocaust till dig var ett självklart val för en utmaning.  Du är inte överdrivet förtjust i dokumentärer, du ser visserligen skräckfilm ibland men jag hittade inte några texter på din blogg om filmer med överdrivet grafiskt våld och/eller extrema effekter och jag är 99,99% säker på att du aldrig självmant skulle avsätta en ledig kväll till en kannibalfilm från 1980. Att denna film är en av mina mest omvälvande filmiska upplevelser gjorde såklart sitt till. Jag ville välja en film jag tycker om, som betyder nåt för mig, som jag kan stå för, som fick mig att omvärdera min syn på omvärlden, på mänskligheten. Den var en utmaning även för mig att se filmen och jag tror du kommer känna detsamma både innan, under och efter. Mission accomplished, eller hur?

****

Cannibal Holocaust

Smile for the camera

Titel: Cannibal Holocaust
Regi: Ruggero Deodato
År: 1980
IMDb | Filmtipset

En av de första tankarna som poppade upp i min hjärna efter att jag fick reda på Fiffis val var: tack för att inte blev A Serbian Film. Det hade lika gärna kunnat bli den tänkte jag, och den ville jag faktiskt inte se.

Vad visste jag om Cannibal Holocaust? Jag kände till den och jag visste att den handlade om en expedition till Amazonas djungler som går fel. Jag visste att det var en våldsam film, att det har spekulerats i om det var en snuff-film, och att djur skulle dödas på grymma sätt. Det var inget jag ville se, det visste jag också.

Varför ville jag inte se filmen? Mmm, ja, dels trodde jag att det var en film som bara var ute efter spekulation och provokation. Dels trodde jag att jag skulle bli smutsig i sinnet av att se filmen. Jag skulle få bilder inbrända på näthinnan som jag inte vill ha där.

Och nu har jag sett den, och vet ni vad? Det är jag jävligt glad för. Det är nämligen så att Cannibal Holocaust är en riktig film och dessutom en riktigt bra sådan.

Filmen inleds med skönt flygfoto på Amazonas gröna djungler och bruna floder. Musiken för tankarna till en tysk sjukhussåpa. Jag undrar: vad är det här för nåt? Titeln visas: Cannibal Holocaust, och den skavllrar om att det här inte är en tysk sjukhussåpa. I samband med förtexterna visas en text där det står: ”For the sake of authenticity some sequences have been retained in their entirety”. Jag vet inte om denna text var en del av filmen i sig eller om det var en information om den version av filmen som jag såg. På order av Fiffi hade jag varit noga med att få tag på den oklippta versionen av filmen (mer om just detta senare).

Ett amerikanskt filmteam har gett sig in i Amazonas djungler för att göra en dokumentär om de kannibalstammar som sägs leva där. Efter några månader har ingen hört nånting från dem och en räddningsexpedition ordnas. Den leds av professor Monroe (Robert Kerman) som med pipan i mungipan följer spåren efter teamet tillsammans med två guider. Efter en del strapatser hittar de kvarlevorna efter teamet och kommer även över deras filmrullar. Tillbaka i New York träffar professorn filmbolaget som vill färdigställa dokumentären. Professorn vill emellertid titta på råmaterialet först. Under större delen av resten av filmen får vi nu se vad som egentligen hände med teamet.

Cannibal Holocaust fick mig på fall. Den tog mig på sängen, ja eller soffan snarare. Det jag fick se liknade inget jag har sett förut. Jo, kanske liknade det annat jag sett till viss del, men känslan jag fick av filmen var helt unik och fräsch. Som filmnörd är det en härlig känsla. På ett sätt spelar det ingen roll att det man får se till stora delar är hemskt. Och tro mig, det finns delar i Cannibal Holocaust som är upprörande och obehagliga att se. Men, och det här är det som gör att den lyfter sig över det spekulativa, Cannibal Holocaust är en smart film. Den är smart i sin uppbyggnad. Det är fanimej en av de första found footage-filmerna, och att jag gillar en sån film är gott betyg. Found footage är inte min favvogenre. Dessutom är det en samhällskritisk film, inte på ett skriva på näsan-sätt utan det är helt enkelt en följd av det vi får se.

Found footage nämnde jag. Det finns en found footage-film som jag har gillat och det är Sinister. Precis som i den så har Cannibal Holocaust vävt in found footage-delen på ett smart sätt. Den italienske regissören Ruggero Deodato har valt att ha en ramhistoria med professorn med pipan som utspelar sig kring de delar som vi får se av de upphittade filmrullarna. Det här gör att det inte bara är vi som tittare utan även folk i filmen som ser filmen i filmen, och tvingas ta ställning till den. Det här greppet ger lite mer frihet och variation jämfört med hur det är när det bara ska vara de ”autentiska” filmbilderna.

En film som hämtat inspiration från Cannibal Holocaust måste vara The Blair Witch Project, en film som jag inte är speciellt förtjust i, delvis pga av det enformiga i stilen. Andra filmer som poppar upp i mitt huvud är Apocalypse Now, som ju givetvis spelades in tidigare men delvis innehåller samma typ av galenskap. Det förekommer även många grepp som vi ser i dagens fejkdokumentärer (eller mockumentärer om ni så vill), t ex att använda nyhetsinslag för att förmedla en känsla av att det som händer händer på riktigt.

Samhällskritik nämnde jag också. Filmen tar upp saker som dokumentärfilmare idag säkert skulle finna intressant. Det amerikanska filmteamet som i filmen försvinner i Amazonas är ett välkänt och respektabelt team som gör dokumentärer om svåra ämnen. De åker till länder där det pågår krig för att skildra hemskheterna. Men professor Monroe (han med pipan) inser efter att ha frågat sig för om deras arbetssätt att de är ett gäng hycklare som använder iscensättningar och manipulerar folk till att begå hemskheter. Det vi får se av deras film från Amazonas bekräftar detta. De exploaterar indianstammarna i djungeln för att få till sitt filmmaterial. Men, de får i slutändan, den här gången, betala ett högt pris. Och jag kände: rätt åt dem!

Professorn och hans lilla team visar att om man möter indianstammarna på deras sätt, om man anpassar sig till deras seder och bruk, så går det mycket bättre. Man behöver inte börja käka upp varandra, nej, det räcker att klä av sig naken… så kommer brudarna springande (underbar scen här med professorn i floden). Här går ju även att läsa in en kritik mot hur det västerländska samhället alltid vet vad som är rätt sätt och vad som är fel sätt.

Hmm, det här är en fascinerande film. Det finns en råhet och vildhet över filmen. Jag vet inte riktigt hur jag ska processa allt jag ser. Det är en märkligt äkta stämning vilket säkert har mycket att göra med att man faktiskt åkt till Amazonas för att spela in den. Effekterna i filmen är så trovärdiga att regissör Deodato blev åtalad för mord då man misstänkte att några av filmens skådisar hade dödats på riktigt. Effekterna håller verkligen även idag kan jag säga. Allt är gjort med en realistisk känsla. Deodato lyckades så småningom visa att han inte dödat några skådisar (mänskliga skådisar i alla fall) och åtalet lades ner. Däremot kan det vara värt att nämna att sju djur fick sätta livet till under inspelningen.

Jag nämnde musiken tidigare. Musiken! Den är mycket bra och effektfull. Ibland märkliga schlagerstråkar, ibland oroande synth.

Jag trodde jag hade skrivit klart den här recension men just det här stycket lägger jag till kvällen innan inlägget publiceras. Jag kände att jag inte hade nämnt vad jag tyckte om djuren som dödas som en del av inspelningen. Hur kände jag inför det? För det första var detta några av de scener som fick mig att spänna mig i soffan. Jag tittade inte bort men jag skrynklade ihop ansiktet till en grimas. Regissören har i efterhand ångrat att man dödade djuren. Jag kan väl hålla med om att det kan vara fel att döda djur för en film. Å andra sidan dödas djur dagligen, ibland kanske i onödan och ibland för mat på mer eller mindre grymma sätt. Det var inte kul att se men det var verkligt. Vid ett tillfälle dödades en liten apa (eller två, eftersom man gjorde en omtagning) och enligt filmens Wikipedia-sida så åt de indianstammar som var med på inspelningen med glädje upp aporna. De ansåg bl a att aphjärna var en delikatess. Det var likadant med de flesta andra djur som dödades; de blev mat.

Jag gillar att filmen inte ryggar för något: nakenhet, våld, sex, grymheter. Ibland vet jag vet inte riktigt hur jag ska processa det jag ser. Bitvis satt jag som i trance. Apropå grymheter så är det ett måste att se den oklippta versionen. Jag har väl ett hum om vilka scener klippts bort, och jag tror inte filmen har riktigt samma påträngande kraft. Dessutom tror jag att en del av budskapet kan gå förlorat. Jag tror att det helt enkelt blir en annan och lite sämre film. Den film jag såg var en mycket bra film. Så tack, Fiffi, för uppmaningen att se den oklippta versionen och tack för valet av film! Mission accomplished. 🙂


eller uttryckt i siffror 4/5

Nu när jag skrivit ihop min text så har jag även läst Fiffis ”programförklaring” och hon har träffat rätt. Jag skulle nog inte frivilligt suttit mig ner och kollat på Cannibal Holocaust, och att jag sen tokgillade filmen, ja, det är full pott. När det gäller grafiskt våld så har jag sett en del såna filmer och ofta har jag fått en omskakande men inte oangenäm upplevelse. Det gäller t ex filmer som Gaspar Noés Irréversible (5/5) och Enter the Void (3+/5) och sydkoreanska I Saw the Devil (4-/5). Men det kanske är en litet annan typ av våld i dessa filmer jämfört med Cannibal Holocaust, kanske en inte riktigt lika realistisk känsla.

Vill ni läsa om hur Fiffi själv upplevde filmen första gången hon såg den, klicka här.

****

Jag hade i uppgift att välja film åt Markus från Har du inte sett den?-podden. Efter att ha funderat ett bra tag kom jag fram till det tunga men oerhört vackra ryska (givetvis!) dramat Återkomsten från 2003. Nej, den är inte i svartvitt. Däremot är Återkomsten en av mina favoritfilmer och en klockren 5/5 i min bok. Aaaaah, nu väntar jag spänning på domen från Markus.

Hur gick det för alla andra? Har de överlevt? Kolla in deras utmaningar nedan.

Johan & Markus från Har du inte sett den? (Pianot och Återkomsten, mitt val åt Markus)
Erik från Har du inte sett den? (Pianot, samma film som Johan!)
Henke från Fripps filmrevyer (Paraplyerna i Cherbourg)
Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord (Grizzly Man)
Lena från Moving Landscapes (True Romance)
Fiffi från Fiffis filmtajm (Drunken Master)
Jessica från The Velvet Café (Akira)
Christian från Movies – Noir (Copie conforme)
Johan från Filmitch (Älskar dig för evigt)
Rebecca från Mode + Film (Primer)
Jimmy från Except Fear (Le samouraï)
Steffo från Flmr (Turinhästen)

Kolla in vilken samling filmbloggare vi har här ovan. Imponerande! 🙂

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Film, Found footage, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Man of Steel

18 juli, 2013 6 kommentarer

Så bekymrad

Så bekymrad

Titel: Man of Steel
Regi: Zack Snyder
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Mannen av stål är tillbaka och den här gången ska vi vara mörka. Till skillnad från Marvels filmer som ju, i alla till en ganska stor del, litar på humor så ville DC förmodligen bryta av mot det och vara mööörka, precis som man varit i Dark Knight-trilogin. Den förra supermannenfilmen Superman Returns var faktiskt en film som jag uppskattade när jag såg den på bio när den kom. I den nya rebooten Man of Steel berättas hela historien från början eeeeen gång till. Det som kanske sticker ut är att en ganska stor del faktiskt utspelas på Krypton innan det går käpprätt för den planeten. Vi får träffa Kal-Els pappa Jor-El (Russell Crowe) som försöker övertyga De Äldste att Krypton håller på att gå under och att man måste evakuera. De Äldste är i förnekelsefasen, general Zod (Michael Shannon) dyker upp, tumult uppstår, Jor-El och hans fru skickar sin nyfödda son till Jorden. Nu kan historien börja.

Min första tanke var: är det här en uppföljare till The Chronicles of Riddick? Miljöerna på Krypton tyckte jag påminde väldigt mycket om den filmen. Överdådigt, kitschigt men snyggt. Och visst fanns det nåt biologiskt levande över designen av Krypton, rymdskeppen och de där flygande kommunikationsdroiderna. H.R. Giger, någon? Det fanns även likheter med Asgård från Marvel-filmen Thor. I Man of Steel är dock kitschigheten något nedskruvad. Jag tänkte också på Avatar då Jor-El plötsigt rider på en flygande drake eller vad det nu var för djur/insekt. Det känns aningen fånigt att den hade en chans mot Kryptons rymdskepp då den inte ens sprutade eld.

Min andra tanke, när Krypton-delen var slut, var: hmm, jag gillar det här, det är som en mix av Wolverine och tv-serien om Hulken. Clark är en vandrare, en drifter, som försöker hitta sig själv. Han går från jobb till jobb. Han kan inte låta bli att hjälpa till när någon (eller många) är i fara. Det som saknas lite var kanske att han aldrig riktigt behöver göra några svåra val, som t ex att välja mellan vilka han ska rädda. Nu handlar det mer om om han ska avslöja sina superkrafter eller ej, och det gör att insatsen inte är lika hög (inga ”stakes” som Filmspotting brukar säga).

”Can’t I just… keep pretending I’m your son?”
”You ARE my son”

Badass

Filmens badass

Jag gillade inledningen och flashbackscenerna då vi får se Clark som barn och hur han hanterar att han har superkrafter. Det var som en extrem pubertet. Massor med intryck, massor med känslor, massor med krafter. Här påminner filmen en del om Spider-Man-filmerna. Jag gillade Amy Adams. Hon har blivit lite av en favorit. Hon känns som ett lite annorlunda val här kanske men jag tycker hon funkar. Vi hade kunnat få Jessica Biel och det hade varit lite… blekt. Jag gillade hur filmen såg ut och hur effekterna såg ut. Här fanns inga fel egentligen.

Var fanns det fel? Ja, ett problem är att filmen helt enkelt är för lång. Eftersom fajterna mellan general Zod och Stålmannen saknar spänning (både Zod och Super är i princip odödliga!) så är det coolt och häftigt men tyvärr även segt. När man ena sekunden är uppe och slåss på en satellit och nästa sekund är tillbaka på Jorden inne i en tågstation så blir det liksom… ospännande, hur visuellt häftigt det än nu är, Zack. Det som livade upp en del var Zods kvinnliga kollega Faora-Ul som spelas av tyskan Antje Traue, som jag faktiskt sett tidigare i sf-rullen Pandorum (men titta!: av en slump så skrev jag om Pandorum igår).

Ni märker att jag ägnat en stor del av recensionen åt att jämföra med andra filmer. Det beror på att filmen knappt har en egen personlighet. Det är blek film, en film som försvinner ur medvetandet. Ni vet såna där figurer som man kan se i bilder med ett kaotiskt mönster om man tittar på bilden på rätt sätt. Så länge man håller rätt fokus så ser man den där hunden (eller vilken figur det nu handlar om) men så fort du tappar koncentrationen så blir det bara ett virrvarr av mönster som inte säger något. Ungefär så är det med Man of Steel. Jag känner att jag börjar tappa greppet om filmen. Den börjar försvinna bland alla andra liknande superhjälteactionfilmer. Därför blir betyget en trea, varken mer eller mindre.

3/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Porco Rosso

23 juni, 2013 1 kommentar

Porco RossoTitel: Porco Rosso
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1992
IMDb | Filmtipset

Hayao Miyazaki, mannen myten legenden, gjorde 1992 en film som handlar om ett italienskt flygaress från första världskriget. Filmen utspelas i Italien mellan första och andra världskriget och man kan kanske tycka att det är en lite udda miljö för en japansk animeregissör.

Jaha, då verkar det som om jag har sett alla Hayao Miyazakis långfilmer förutom Ponyo, den senaste. Porco Rosso var en mer lättsam och inte så vidare djup Miyazaki. Han är helt klart besatt av flygande farkoster, det har vi sett i många andra filmer. Här handlar det om helt vanliga (nåja, nästan) flygplan från slutet av 1920-talet. Det hela utspelas i Italien under tiden för den där framväxande fascismen. Det är alltid intressant när Miyazaki tecknar sin version av t ex ett europeiskt land. Det är snyggt och idealiserat. En annan sak jag gillar med Miyazaki är att konstiga saker i hans filmer liksom inte betraktas som konstiga. Han har ofta med helt vrickade prylar men gör liksom ingen större grej av det. Som vanligt har han med starka tjejer i rollerna. Filmen Porco Rosso säger inte så mycket, den är inte så rackarns spännande utan puttrar mest på. Småtrevlig är väl en bra beskrivning.

Jag nämnde att Miyazaki har med lite märkliga saker ibland utan att göra nån grej av det. I Porco Rosso t ex så är ju hjälten, ett flygaress, förvandlad till en gris pga en förbannelse (därför kallas han just Porco Rosso). Spoiler Lite lustigt är att filmen slutar innan vi som tittare får nån klarhet i om förbannelsen bryts eller inte. I själva verket nämns knappt förbannelsen utan det är bara så det är, helt enkelt. Min tolkning är att Porco Rosso blev skonad från döden under en flygstrid (detta visas i en flashback-scen) men då av nån anledning blev förvandlad till gris ”i utbyte” Spoiler slut. En annan lite lustig detalj är att ett fartyg med en massa små flickskoleelever i början av filmen blir överfallet av luftpirater och de unga flickorna blir kidnappad. Fast grejen är att eleverna mest tyckte det var kul att bli kidnappade och sen delta i en luftstrid. Jag vet inte, det hela kändes något vrickat och jag får för mig att man hade framställt det på ett annat sätt i en västerländsk produktion (eller?).

3-/5

Arkiverad under Action, Anime, Äventyr, Övernaturligt, Betyg 3, Film, Recension, Romantik, Studio Ghibli Tagged with , , , , , , , , , ,

Lupin III: Castle of Cagliostro

20 juni, 2013 3 kommentarer

CagliostroTitel: Lupin III: Castle of Cagliostro
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1979
IMDb | Filmtipset

Även om det är svårt att tro så gjorde Hayao Miyazaki en gång i tiden sin första film. Den såg jag i februari 2010 och här kommer mitt lilla omdöme om den.

Då har jag sett Hayao Miyazakis första film. Det är en film som bygger på en tv-serie som bygger på en manga som bygger på böckerna om gentlemannatjuven Arsène Lupin (skrivna av belgaren Maurice Leblanc i 1900-talets början). Handlingen utspelas i Cagliostro, ett påhittat europeiskt pytteland som för tankarna till Monaco eller det lilla alplandet Liechtenstein (när det gäller miljöerna). Här är Lupin, tillsammans med några kompisar, ute efter greven Cagliostro som Lupin misstänker ligger bakom en stor verksamhet inom pengaförfalskning. Dessutom håller greven den unga prinsessan Clarisse fången i ett torn på det stora slottet Cagliostro (ja, allt heter Cagliostro i filmen).

Nja. Det här visade sig inte vara nån höjdare. Det är hoppigt, lite jobbigt berättat. Det kan nog delvis bero på att det bygger på en manga och tv-serie med väl etablerade karaktärer. Nu kastas vi direkt in i handlingen och förväntas känna till bakgrundshistorien och de olika figurerna. Dessutom är stilen, i vissa scener, alldeles för fånig. Grundhistorien är väl hyfsad. Miljöerna och figurerna är ibland vackert tecknade, ibland bara ok. Vissa detaljer har Miyazaki-känsla över sig, t ex grevens märkliga lönnmördargäng. I övrigt är det lite 60-talskänsla, lite James Bond- eller Helgonet-känsla. Musiken är ibland lugn och cool, men ibland på tok för gapig och jobbig.

Att huvudpersonen heter Lupin III beror på rättighetsproblem när det gäller karaktären Arsène Lupin. I den japanska mangan löste man det genom att kalla honom Lupin III och det ska alltså vara Arsène Lupins sonson det handlar om.

2+/5

Arkiverad under Action, Anime, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

The Sky Crawlers

19 juni, 2013 Lämna en kommentar

The Sky CrawlersTitel: The Sky Crawlers
Regi: Mamoru Oshii
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Mamoru Oshii gjorde en av de anime-rullar som jag inledde mitt tittande med i denna genre för några år sen, Ghost in the Shell (4-/5).

The Sky Crawlers handlar om ett (möjligen framtida) alternativt Europa där krig förs som ett sorts spel mellan två konsultföretag. De som krigar, främst stridspiloter vad det verkar, gör det med livet som insats men är genmanipulerade så att de aldrig åldras. De kallas Kildren och förutom att de inte åldras (men dö kan de, typ) så har de även problem med minnet. Nåt som hänt förra månaden är som ett töcken för dem. Vi får följa en sådan pilot som kommer ny till en flygbas.

Mmm, det här var en snygg anime med melankolisk stämning. När jag såg Oshiis Innocence (som är en uppföljare till Ghost in the Shell) störde jag mig på att vissa scener var 3D-animerade och inte klassiskt animerade. I The Sky Crawlers är flygscenerna 3D-animerade medan de mer vardagliga, jordnära (!), scenerna är traditionellt animerade. Här funkar detta grepp. Båda teknikerna är snygga och ger dessutom en bra kontrast då det verkligen framstår som två olika världar. Filmen är ett sorts mysterium och det är en del att klura ut. T ex om vad som egentligen händer med Kildren-piloterna och hur det är med deras minne. The Sky Crawlers är lite blek men snygg, och ger mig en del att tänka på. Nåt positivt: Oshii gillar fortfarande vind som fantastiskt snyggt blåser i håret på folk.

En intressant tanke som läggs fram i filmen är att människan inte riktigt uppskattar fred om det inte samtidigt finns krig. Det är därför som ”samhället” (myndigheterna, de styrande) beslutat att man ska ha krig. Men kriget förs alltså egentligen inte mellan länder utan man anlitar företag för att sköta det hela. Resten av det civila samhället är inte inblandat, förutom att de kollar in ”ställningen” i dokusåpa-liknande tv-program.

3/5

Arkiverad under Alternativhistoria, Anime, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Laputa: Castle in the Sky

16 juni, 2013 3 kommentarer

LaputaTitel: Laputa: Castle in the Sky
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1986
IMDb | Filmtipset

Jag fortsätter med att posta gamla anime-recensioner. Återigen blir det om en Studio Ghibli-film och återigen är det Hayao Miyazaki som står vid regirodret. Just den här filmen såg jag hemma hos en kompis som är ett stort Miyazaki- och anime-fan. På samma kväll hann vi med två filmer: Laputa och så Nausicaä som jag skrivit om tidigare.

Det var animekväll var det häromkvällen. Det blev två filmer av Hayao Miyazaki. Först ut var alltså Laputa, som kändes som en förlaga till Miyazakis Det levande slottet. En pojke och en flicka med en magisk kristall letar efter en mystisk flygande ö. Även pirater och armén är på jakt efter kristallen och ön. Laputa var ett actionfyllt matinéäventyr späckat med Miyazakis fantasi när det gäller miljöer och figurer. Miyazaki verkar besatt av flygande farkoster av olika slag. Det kan vara ondskefulla krigsmaskiner eller vackra flygande öar. Allt är tecknat med en detaljrikedom och känsla vilket bara det gör filmen sevärd. Nu tyckte jag ändå filmen inte var nåt speciellt. Som sagt, den kändes som ett småmysigt matinéäventyr och var ganska enkelspårig och saknade det lilla extra, så betyget blir en vanlig trea.

3/5

Arkiverad under Action, Anime, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Romantik, Studio Ghibli Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

After Earth

12 juni, 2013 20 kommentarer

After EarthTitel: After Earthfilmspanarna_kvadrat
Regi: M. Night Shyamalan
År: 2013
IMDb | Filmtipset

En film får vara mycket men inte tråkig. Som jag nyligen skrev i min recension av Nicolas Winding Refns Only God Forgives: det värsta en film kan vara är väl intetsägande? Ja, just så tycker jag. Grejen med just Only God Forgives var att den inte var intetsägande och ändå fick den en etta i betyg från mig. Fråga mig inte hur det gick till.

På den senaste filmspanarträffen valde Markus från Har du inte sett den-podden film och han valde en film som jag mycket väl själv hade kunnat välja. Det var en film med en lockande titel, eftersom jag (nästan) alltid gillar postapokalyptiska filmer. Det var en sf-rulle som borde borga för en visuell fest och förhoppningsvis en tankeväckande historia. Det var ett bra val med andra ord! Och dessutom med manus och regi av M. Night Shyamalalamadingdong. Bara en sån sak.

I After Earth ser vi Will Smith som en pappa, Cypher Raige (Cypher. Raige), som har dålig kontakt med sin son (Jaden Smith). I början av filmen får vi veta att människan har tvingats fly från Jorden och bosatt sig på andra planeter i universum. Enligt uppgift har det gått 1000 år. Människorna är i krig med utomjordingar (när jag tänker efter så är människorna också utomjordingar numera så här efter Jorden) som är ena elaka varelser. De odlar på genetisk väg fram ett supermonster, ett supermonster kallat Ursa, som kan spåra upp en människa genom dess feromoner. I det här fallet är det lukten av en människas rädsla som den triggar på. Monstren har en liten brist bara: de är blinda! Så om du bara inte är rädd så blir du inte upptäckt. Pappa Cypher kan konsten att koppla bort rädslan, vilket kallas för att spöka (oh yeah), och han är en av de bästa soldaterna som alla ser upp till. Sonen Kitai är bra på att springa som Tom Cruise men han kollapsar när det verkligen gäller.

Efter påtryckningar från mamma Raige (Sophie Okonedo) tar Cypher med sig Kitai på ett uppdrag för att bonda. Problemet är att deras rymdskepp kraschar på en ogästvänlig planet. De enda överlevande är Kitai och Cypher. Cypher har brutit benet på två ställen och deras ”signalpistol” ligger 10 mil bort efter att deras skepp har delats i två delar. Deras enda chans är att Kitai ger sig iväg själv. Planeten är en planet som verkar vara gjord för att hysa allt möjligt liv än just människan. Luften är syrefattig, alla djur är livsfarliga och fåglarna är inte att leka med. Dessutom är en Ursa on the loose.

”Fear is not real. It is a product of thoughts you create. Do not misunderstand me. Danger is very real. But fear is a choice.”

Vi kan väl börja med det som jag gillade med filmen. Jag tyckte miljöbyggandet var coolt. Jag gillade designen på rymdskeppet och bostäderna. Det var en märklig blandning av tältläger och high tech. Rymdskeppets innandöme såg ut som en stor val. Just liknelsen med en val gjordes av Henke och jag håller med. Det var som en stor val där stora vita balkar, till synes gjorda av trä, löpte genom skeppet. Istället för fasta väggar och dörrar användes vita lakan. Mycket märkligt och något flummigt. Man hade möjlighet att färdas mellan vårt universums planeter men när det gällde själva skeppet så var det trä och lakan som gällde. Ok?

Vad gillade jag mer? Inte så mycket mer. Filmens stora problem är att den är urbota tråkig, tråkig och trist. Will Smith ska föreställa en man som inte känner rädsla. Visst. Men det betyder också att han är helt renons på ALLA känslor, i alla fall känslor som man vill sympatisera med. Resultat blir en stel robot och det kan nog vara Will Smiths sämsta insats någonsin. Sonen Kitai däremot han ska vara fylld av känslor av rädsla som han inte kan kontrollera. Problemet är att master Jaden inte är skådis nog (ännu) att gestalta detta. När han sen dessutom större delen av filmen får klara sig på egen hand utan nån att spela emot så… nej, det funkar inte. Han tar i så han bajsar på sig.

Filmen försöker få till ett far-son-drama men det förekommer aldrig några bra scener mellan kombattanterna. Istället får vi se Jaden slåss mot diverse cgi-djur och Will bli tröttare och tröttare i skeppet. I början av filmen fanns det en viss coolhet när det gällde miljöerna och själva historien om hur människorna hade koloniserat andra planeter. Detta tappades helt bort och i slutändan hade filmen lika gärna filmen kunnat utspelas i vår tid i Alaskas vildmark med en Jaden som kämpar för att ta sig från ett kraschat flygplan tillbaka till civilisationen. Fast att låta den utspelas i vanliga normala Alaska hade inte gjort det till en bättre film i vilket fall eftersom både Will och Jaden är tråkiga. Se bara på bilden på postern ovan. Jamen vafan!

Det här kanske ändå är ett fall framåt för M. Night efter The Last Airbender (som jag inte har sett). Fast hur mycket han var inblandad i After Earth är lite svårt att säga eftersom det verkar vara ett rent familjesmide från Will, Jaden och medproducent Jada.

Betyg halv
eller uttryckt i siffror 1+/5

Vad tyckte mina filmspanarkompisar? Kände de sig dagen efter som Henke eller vädrade de morgonluft?

Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Prinsessan Mononoke

9 juni, 2013 3 kommentarer

MononokeTitel: Prinsessan Mononoke
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Det var ett tag sen jag postade några av mina gamla anime-recensioner. Nu är det dags igen och inte förvånande är det kungen av anime Hayao Miyazaki som ligger bakom.

Filmen som Studio Ghibli-grundaren Hayao Miyazaki gjorde innan Spirited Away utspelar sig i en svunnen och magisk tid då djurgudar vaktade i skogarna. En avlägsen och undanträngd spillra av en stam människor råkar ut för ett gigantiskt och besatt vildsvin. Prinsen i byn blir skadad och tvingas färdas lång väg för att ta reda på varifrån demonen kom och kanske bli kvitt sin egen förbannelse som förtär hans kropp och sinne. Dit han till slut kommer pågår en strid mellan skogens varelser och människor i en gruvkoloni. Här träffar han också den mystiska prinsessan Mononoke.

Det är så vackert gjort det här. Varje bild är ett konstverk och det måste ha tagit åtskilliga timmar, dagar, veckor, månader…, år att få ihop den här rullen. Filmen har en härlig matinékänsla med en prins som färdas långväga på ett mystiskt uppdrag, etc, etc. Temat om hur människan egentligen behandlar (misshandlar) naturen är alltid aktuellt förstås (can you say The Day After Tomorrow?). Det som är annorlunda här är att det inte förekommer några egentliga skurkar, utan människor som tror de gör det rätta för sig själv och andra.

Vissa sekvenser är magiskt vackra och gör sig ännu bättre eftersom man då valt att inte ha nån musik utan det blir ödsligt tyst i stället. Sen har vi lite oväntat (kanske) våld mitt i allt stämningsfulla. Kroppsdelar flyger lite hit och dit i några korta sekvenser. Några sämre partier är historien om gruvkolonin som känns lite svag och fånig med kvinnor som gör sig till för prinsen som anländer. Lite intressant här var ändå att det är en kvinna som styr i byn. Hon framstår först som en ondskefull bitch men det visar sig att hon kanske är en välgörare ändå genom att hon anställer både bordellkvinnor och leprasmittade som arbetare. Naturen har hon dock inte mycket till övers för, vare sig hon är god eller ond.

Jag tyckte musiken ibland var lite smörig. Direkt dålig var dessutom den engelska översättningen. Jag såg filmen på japanska med engelsk text. Textremsan dök dock upp lite otajmat och passade inte till det som sades kändes det som. Ofta sas inget men ändå dök textremsan upp. Det verkar som att det inte skett en direkt översättning utan en lite mer subjektiv tolkning av vad som ska sägas. Lite irriterande. Hur som helst, det blir en svag fyra till denna anime som också kändes lite långdragen.

4-/5

Arkiverad under Anime, Äventyr, Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Studio Ghibli Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →