#SFF14: A Girl at My Door (2014)

Första filmen ut under årets Stockholm Filmfestival blev för min del det sydkoreanska dramat A Girl at My Door.

En kvinnlig polis, Lee Young-nam (Bae Du-na), har efter någon form av skandal, tragedi, tragisk händelse eller vad det nu är som har hänt, blivit förflyttad till en ensligt belägen kuststad. Young-nam ska vara polischef här under åtminstone ett års tid för att, som man brukar säga, låta krutröken lägga sig.

Direkt när hon anländer träffar hon den något märkliga unga flickan Seon Do-hee (Kim Sae-ron). Young-nam märker snart att Do-hee är mobbad i skolan och dessutom har ett helvete hemma då hon misshandlas dagligen av sin styvpappa och hans mor (Song Sae-byeok). Trots att tanken är att hon ska hålla en låg profil tar sig Young-nam an flickan och låter henne bo hos sig under en tid. Ett misstag eller ej?

Det skulle visa sig bli en intressant film till slut det här. Början var litet trevande och jag hade dessutom mina tankar på andra håll inledningsvis (se ”Om visningen” nedan). Efter ett tag har jag dock sugits in i filmen. Jag gillade Bae Du-na som jag direkt kände igen som den uppblåsbara sexdockan i Hirokazu Koreedas Air Doll som jag såg på filmfestivalen för fem år sedan. Hennes rollfigur i A Girl at my Door är deprimerad och spenderar kvällarna med att dricka sprit ur PET-flaskor.

Den unga flickan Do-hee framstår efter ett tag som något… kanske inte obehaglig… men det finns något med henne som man inte riktigt kan sätta fingret på, vilket en av Young-nams kollegor konstaterar under filmens slutskede. Do-hee har uppenbarligen haft ett helvete men hon har lärt sig, eller lär sig, att slå tillbaka mot sina plågoandar om man säger så.

Under filmens avslutning så skruvas dramat och dess insatser upp litet extra. Young-nam har ett val att göra. Ett val som påverkar inte bara hennes eget liv. Ska hon göra det rätta som polis eller det rätta som människa. Ja, det ställdes på sin spets och själv var jag faktiskt ganska säker på vilket val hon skulle göra… men hon gjorde faktiskt det motsatta.

Det som drar ner betyget en del är anledningen till att Young-nam har blivit förflyttad från första början. Denna del av historien kändes daterad i våra dagar. Men jag antar att man i Sydkorea inte är lika öppna som man, hoppas jag, är i Sverige. Nej, jag vet inte, det kändes litet onödigt och tog mest fokus från det intressanta dilemmat.

Kolla nu vad Fripps filmrevyer-Henke och Har du inte sett den?-Carl tyckte om A Girl at My Door. Länkar kommer när länkar finns.

Om visningen: Jag kom i god till Zita och träffade Har du inte sett den?-Carl längst fram i kön. Fripps filmrevyer-Henke var på väg från jobbet och fick tydliga instruktioner av mig om det snabbaste sättet att ta sig till Zita med tunnelbanan. På Zita var det som vanligt varmt och trångt. Kön börjar växa men Carl och jag står som sagt långt fram. Det pågår en visning inne i den salong som vi ska in till så får vänta på att gå in. När visningen är slut väller folket ut i den trånga foajén. Här har Zita ett problem. De skulle behöva en alternativ utgång.

Nu meddelar volontären att vi ska forma två (!) köer. En för de som har biljetten på medlemskortet och en för de som har pappersbiljett. Varför två köer? Mycket märkligt. En volontär ska väl klara att antingen riva eller blippa? Jag och Carl (visa av tidigare erfarenheter) har givetvis pappersbiljetter eftersom de kortläsare som festivalen använder har en läskig förmåga att fallera just när min biljett ska läsas av. Mycket riktigt så fungerar inte läsaren efter att två stycken kort har lästs av och blippat korrekt. Volontären springer iväg med läsaren. De som står i kön för de med pappersbiljetter får dock fortsätta gå in i salongen. En dam som hade sin biljett på sitt kort börjar klaga. ”Vadå, ska jag komma in sist nu och få en dålig plats bara för att jag har min biljett på kortet!?”. Jag kände sympati – och det gjorde även volontären som skötte pappersbiljettkön och till slut släppte in henne med orden ”jag litar på dig”.

Innan insläppet började så dök en väninna till ”biljetten på kortet”-kvinnan upp och lät meddela att hon inte hade lyckats köpa någon biljett. Festivalens provisoriska kassa som finns inne i Zita foajé hade tappat sin internettäckning och inga biljetter gick att köpa. Jag fick aldrig klart för mig om väninnan lyckades få tag i några biljetter eftersom insläppet började strax efteråt.

Jag satte på mig i mitten på rad fyra. Jag gjorde dock nu, visade det sig, ett ödesdigert misstag. Av någon anledning placerade jag min mobiltelefon på sätet mellan benen. Någon minut senare flyttade jag in två platser till höger för att inte lämna några tomma platser i mitten. Det är smart att göra så när det verkar bli utsålda visningar. Samtidigt höll jag en plats till Henke. Någon minut efter min lilla flytt upptäckte jag att min mobil var spårlöst borta. Den hade förstås ramlat ner från sätet när jag ställde mig upp för att flytta. Filmen hade ännu inte börjat så jag letade febrilt efter den på golvet under det sätet jag suttit i tidigare.

Den. Gick. Inte. Att. Hitta.

Nåväl, jag vet ju att den är ju där tänkte jag. Jag får helt enkelt leta rätt på den när filmen är slut. Sedan dök Henke upp och jag släppte det hela och koncentrerade mig på filmen som började… kanske 20 minuter för sent.

Filmen är slut och alla går ut och det tänds upp i salongen. Jag ligger raklång golvet och letar överallt och under allt. Jag sticker in handen in i springan mellan ryggstödet och sittdynan men någon mobil går ej att hitta. Vi ringer upp mobilen men den är ju givetvis i tyst läge och vi kan inte se att någon mobilskärm som lyser upp. Helt galet. Jag får ge upp, eftersom festivalen nu måste släppa in folk för nästa visning.

Jag lämnar kontaktuppgifter både till festivalens och Zitas personal. Henke är snäll nog att lämna sitt mobilnummer. Jag lommar mot Hötorgets tunnelbanan via Brunkebersgtunneln. Senare på kvällen kommer ett mail från Henke. De har hittat min mobil och den är inlämnad till Zitas personal. Den hade åkt in inuti biosätet och klämts fast. Tyvärr hade även glaset gått sönder. Gah. Men, men, jag skulle i alla fall kunna hämta den dagen efter.

Sagt och gjort. Efter jobbet nästa dag åker jag till Zita för att hämta min mobil. Trodde jag. Det sitter nämligen en person i Zitas kassa som inte vet någonting om någon mobil. Den person som fick mobilen kvällen innan har uppenbarligen inte förmedlat vidare information om var min mobil finns. Det går inte heller att kontakta den personen eftersom han sitter i Zitas salong nummer ett och tittar på en festivalfilm som är slut först om en och en halvtimme. Ridå. Han som sitter i kassan nu ber om ursäkt men ska höra av sig (jag har gett honom numret till min jobbmobil) när han lyckats lokalisera min mobil.

To be continued…