Apocalypto (2006)

14 mars, 2016 6 kommentarer

ApocalyptoRörliga bilder och tryckta ord-Sofia skrev för ett tag sen om Mel Gibsons djungelspringarrulle Apocalypto. Eftersom jag just nu är i Alperna för en veckas skidäventyr så passar jag på att gräva fram en recension från ett gammalt nätforum som jag var aktiv på innan jag startade bloggen.

Ok, här kommer en ”recension” bestående av icke-redigerade tankar som jag skrev ner direkt efter att jag sett Apocalypto.

Jag vet inte, men Mel Gibson verkar inte ha riktigt ha alla kort i leken, alla hästar i stallet. Apocalypto är överdriven, bara för mycket. Allt är överdrivet: skådisarna överspelar, historien är så svart och vit den kan vara. Av någon anledning får mayaindianernas ledare i Centralamerika för sig att offra folk på löpande band. De skickar ut dödspatruller i djungeln, tillfångatar vår hjälte som lyckas fly och som sen springer, springer, springer, springer. Jaguartass framställs som en sorts Jesus, han är god, de andra är onda. Hans fru har inte mycket att göra förutom att vänta i en grop.

Scenografin/kostymerna/scenerierna är fantastiska, främst då i scenerna kring maya-staden.

Av någon märklig anledning har karaktärerna fått engelska namn i den svenska översättningen, typ Jaguar Paw, osv.

Spoiler När barnet föds i vattnet blev det för mycket, om det inte redan var det. Spoiler slut

Alltid roligt med filmer som utspelar sig där man själv har varit, i det här fallet på Yucatán-halvön i Mexiko.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi (2015)

17 februari, 2016 18 kommentarer

13 HoursÄr det så att dämonregissören Michael Bay har börjat fokusera på BOATS, filmer baserade på verkliga händelser? För några år sen kom Pain & Gain (kroppsbyggarna The Rock, The Falcon och Marky Mark kidnappar och utpressar en rik man) och nu är det premiär för hans nya testosteronrulle 13 Hours (med undertiteln The Secret Soldiers of Benghazi).

11 september 2012 så attackeras det amerikanska konsulatet i den libyska staden Benghazi av islamiska rebeller. På konsulatet befinner sig USA:s ambassadör i Libyen. I Benghazi finns en privat skyddsstyrka, bestående av f.d. Navy SEALs, på plats men de befinner sig några kilometer ifrån konsulatet på CIA:s högkvarter. Efter mycket om och men får de till slut tillåtelse av CIA-chefen på plats att ta sig till konsulatet för en räddningsoperation. Några timmar senare så attackeras även CIA:s högkvarter. Hela förloppet skildras i filmen ur det privata teamets synvinkel. Det är alltså det privata teamet som är undertitelns The Secret Soldiers of Benghazi.

<brasklapp>När jag bedömer den här filmen så bortser jag från det mesta som har med verkligheten att göra, dvs om filmen återger de verkliga händelserna på ett trovärdigt sätt. Jag bedömer filmen som en film enbart.</brasklapp>

Ganska länge är det en hyfsat krigsrulle. Efter den inledande ganska tråkiga, jobbiga och skäggiga soldatjargongen blir det intensivt med högljudda och visuellt snygga eldöverfall. En bit in i filmen kommer min favoritsekvens där en grupp amerikaner ska ta sig tillbaka till CIA-högkvarteret men kör fel och hamnar bland rebeller. Högoktanig action där man (eller i alla fall jag) satt med hjärtat i halsgropen då bl a bilens däck började brinna.

Efter ett tag börjar jag ledsna lite på krigssekvenserna när teamet står på ett tak och prickskjuter rebeller men det är fortfarande inte dåligt. En sak jag gillade var t ex att medlemmarna i teamet inledningsvis framställs som otroligt självsäkra och duktiga på sin sak (vilket de var) men att detta plötsligt inte hjälpte när det började regna granater i den sista striden. Då blev de odödliga sårbara.

Problemet är att filmen ungefär här nånstans blir övertydlig och sirapssmetig. Det räcker inte med att vi i en standardscen får se en soldat titta på ett foto med fru och döttrar. Nej, nu ska detta foto dessutom i slow motion flyga genom luften som en långsam fredsduva efter att en granat träffat soldaten.

Vi får se stenhårda soldater med dubbla kulbälten som kommer gående emot oss i slow motion, som tagna ur en Rambo-film. Synd, då Bay faktiskt hade hållit sig någorlunda i skinnet fram till nu.

Helt omotiverat med tanke på hur filmen sett ut fram till nu får vi även se libyska mödrar som kommer ut på slagfältet och sörjer sina fallna söner. Det blir bara alibi-scener från filmmakarnas sida. Kanske ville de inte bli anklagade för att endast skildra den ena sidan? Eftersom vi inte vet nånting överhuvudtaget om varken söner eller mödrar så känns scenerna inte alls välförtjänta, bara malplacerade.

Efter att attackerna är över blir det soldater i motljus på flygfält, en amerikansk flagga som flyter omkring i en pool och telefonsamtal hem till USA i en salig smörig sentimental sörja som för min del sänker filmen – inte totalt men nästan. Bays estetik passar för min del inte alls ihop med den här typen av BOATS-film. Tacka vet jag Zero Dark Thirty, som jag förresten gett som påskägg åt en viss Filmitch och som han dessutom lovat att öppna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

13 Hours har premiär idag onsdag och ni behöver inte gå och se den på bio. Fast om ni inte är överkänsliga för sentimentala sirapsslut à la Michael Bay och gillar krigsfilmer så är den rätt ok fram till just slutet, och då kan den kanske funka som helhet ändå.

Andra filmspanaråsikter om filmen? Mina gissningar: Henke 4/5, Sofia 1,5/5, Fiffi 2/5, Carl 3/5.

Facit:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm (kommer på lördag)
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Movies – Noir

Undrar ni vilken film jag tycker är Michael Bays bästa? Självklart är det The Island. 3,5/5. Ja, Scarlett är med. 🙂

Arkiverad under Action, Betyg 2, BOATS, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vikander-vecka: Son of a Gun (2014)

6 februari, 2016 2 kommentarer

Son of a GunDå var turen kommen till den kanske minst kända filmen med Alicia, nämligen den australiensiska kriminalthrillern Son of a Gun.

Jag visste ingenting om handlingen i filmen när jag satte mig ner för att titta på den. Det visade sig att den inleds som en fängelsefilm. Vi får följa med den unge JR (Brenton Thwaites) in på fängelset där han ska sitta av ett straff på ett halvår. En ny ung snubbe på ett fängelse, det vet vi ju vad det innebär. Japp, han är som ett lamm inför slakt och råkar givetvis illa ut direkt. Men lite oväntat får han hjälp av Australiens public enemy #1 vid namn Brendan Lynch, en ökänd bankrånare. Vet ni vem som spelar Lynch? Jo, Ewan McGregor?! Skulle verkligen McGregor funka som luttrad kriminell? Ja, faktiskt. Jag gillar honom. Det kan väl finnas charmiga thugs också.

Eftersom Son of a Gun var en fängelsefilm så kunde jag inte låta bli att jämföra den med den ruggigt intensiva och råa Starred Up som jag hade sett tidigare. Son of a Gun är betydligt mer lättsam, nästan en komedi eller åtminstone så framställs de kriminella bitvis som coola à la Quentin Tarantino. I Starred Up var ju dessutom Jack O’Connell rena naturkraften. Brenton Thwaites har inte samma karisma, men det kanske är orättvist att jämföra eftersom JR är en helt annan rollfigur än den som O’Connell spelade.

Varför hjälper Lynch JR att överleva, att inte bli någons bitch, i fängelset? Ja, han har givetvis en orsak. När JR kommer ut får han nämligen ett uppdrag som i slutändan ska resultera i fritagningen av Lynch och några av hans fängelsekompisar. Den spektakulära fritagningen lyckas och efter det blir Lynch, JR och de övriga övertalade av gangsterbossen Sam (Jacek Koman) att göra en stöt mot en guldgruva. Ni vet en sån där sista stöt som ska ge miljoner.

In i handlingen träder nu Alicia som spelar Tasha, en av Sams ryska gangsterbrudar. JR blir givetvis intresserad av Tasha omedelbums. Inledningsvis tycker jag som vanligt att Alicia måste vara ett språkgeni. Hon lyckas med sin engelska med rysk brytning. Men efter ett tag så tycker jag att den där brytningen kanske inte är så bra. Bra eller inte, den sticker ut för mycket och stör. Hur man än ser på det så blir det lite Saturday Night Live över det hela.

Son of a Gun (titeln begriper jag mig för övrigt inte på) påminner om många andra filmer. Michael Manns Heat och Thief är två exempel. Som kriminell man får du inte låta tjejer komma emellan. Du ska vara beredd att släppa allt och bara sticka. Och så var det ju det här med den sista stöten.

Inledningsvis är det alltså en fängelsefilm och sen en fängelserymningsfilm. Sen blir det en ganska så klassisk heist-film. Dessutom får vi en riktigt bra ökenbiljakt som förde mina tankar till The Road Warrior.

Efter heisten blir det en film där alla lurar alla. Det ska vara en massa twister där man inte vet vilken agenda som rollfigurerna har. Och twister blir det men de känns mest krystade, som att de är där bara för att vara där och det står så i manus. Twisterna känns skrivna och därför blir de inte överraskande trots att de kanske är just det.

I slutändan en helt ok crimethriller med en Alica som inte är mer än ok. Jag tror att hon vid tiden för inspelningen kanske saknade den pondus eller erfarenhet som krävs för att spela en rysk gangstertjej och dessutom samtidigt klara av den där australiensiska engelskan med rysk brytning.

Son of a Gun:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Plågad/uttråkad

Plågad/uttråkad

Uttråkad

Uttråkad/plågad

Vampyr?

Vampyr?

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fantastic Four (2015)

26 januari, 2016 6 kommentarer

Fant4sticEfter den första fantastiska filmen från 2005 och dess uppföljare var det då dags för en omstart. Ansvaret gavs till Josh Trank som ligger bakom den (väl?) hyllade lågbudgetsuperhjältefilmen Chronicle. Jag har alltså hört mycket gott om Chronicle men en av anledningarna till att jag inte kollat in den beror nog på att det enligt uppgift är en found footage-film. Jag har nåt sorts inre inbyggt motstånd mot just found footage. Den enda som funkar riktigt bra är Cannibal Holocaust men den kom väl innan begreppet egentligen fanns?

I omstarten av Fantastic Four berättas hela ursprungshistorien igen. Vi får träffa våra blivande hjältar som barn och sedan ungdomar eller kanske snarare unga vuxna. I fokus från början är kompisarna Reed Richards (Miles Teller) och Ben Grimm (Jamie Bell). Reed är en barnuppfinnare som ignoreras av sina lärare trots att han gör fantastiska vetenskapliga upptäckter. Ben Grimm bidrar inte med så mycket utan hänger mest med för att han inte har nåt annat för sig.

Några år senare går det fortfarande trögt för Reed. Men på en vetenskapsmässa visar professor Franklin Storm (Reg E. Cathey) och hans adopterade dotter Sue (Kate Mara) intresse. Reed blir anlitad att jobba för Franklin tillsammans med Sue, Franklins upproriska son Johnny (Michael B. Jordan) och en viss Victor Von Doom (Toby Kebbell). De ska tillsammans färdigställa en portal som ska kunna transportera inte bara föremål utan även människor till en annan dimension.

När väl kidzen fått portalen att fungera får de dock inte testa den själva. Nej, nu ska de vuxna, i form av NASA-personal, ta över. Reed & Co blir givetvis kinkiga och en natt testar de portalen i hemlighet. Inkallad som hjälpreda är även Reeds gamla kompis Ben. Experimentet lyckas och de färdas till den andra dimensionen. Men saker och ting går givetvis fel och det slutar med att Victor blir fast, kvar på Planet Zero som platsen kallas. De andra klarar sig helskinnade tillbaka men märker snart att de fått nya förmågor. Förmågor som militären vill utnyttja…

Känslan i filmens inledning är en sorts blandning av JJ Abrams och Steven Spielberg. Tänk Super 8 fast lite sämre. Det är barn och ungdomar i fokus och de är i konflikt med vuxenvärlden. Fast just den där konflikten kändes mest konstig inledningsvis. Det är uppenbart att Reed är superduktig och lyckas med sina experiment att teleportera föremål. Att en lärare bara avfärdar detta kändes bisarrt.

Jag tyckte det var intressant att det återigen handlar om teknik och vetenskap, precis som i t ex The Martian och Tomorrowland. Det känns som en ganska klar trend. Vetenskap är nåt coolt och det gillar jag.

Så länge filmen utspelar sig i vår vanliga värld och inte i den urtrista andra dimensionen så är den nästan ok. Det finns brister. T ex så får vi aldrig se hur våra hjältar lär sig hantera sina nya krafter. Nej, istället får vi en text som säger ”One year later” och så har vi missat det intressanta. Märkligt upplägg.

Men som jag sa så funkar det hyfsat så länge vi håller oss på Jorden. När vi återigen drar till Planet Zero och då träffar på Doctor Doom så blir det obegripligt trist. Det är förvirrad greenscreen-action helt utan stakes. Nej, Victor von Doom var varken bra när han var en gnällig emo-hacker eller när han blev elak doktor.

I slutet av filmen får vi en otroligt krystad dialog mellan våra fyra hjältar då de ska resonera sig fram till vad de ska kalla sig. Det blir bara fånigt eftersom vi som tittare redan vet svaret. Om det fanns nån ko(s)misk poäng här så gick den mig helt förbi.

Trots min kritik så kan jag ändå inte låta bli att gilla filmen en del, så jag är lite snäll med mitt betyg. Det spelade nog även in att jag hade väldigt lågt ställda förväntningar då filmen ju fått mördande kritik. T.o.m. regissören själv sågade ju filmen, eller filmbolagets version av filmen, på Twitter…

”A year ago I had a fantastic version of this. And it would’ve received great reviews. You’ll probably never see it. That’s reality though.”

”Men jag är inte bitter…”

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. The Wire är världens bästa tv-serie och därför var det extra roligt att se två skådisar därifrån: Michael B. Jordan förstås, men även Reg E. Cathey. Just Cathey har en härligt djup och fin basröst och i The Wire låter han med jämna mellanrum höra ett klassiskt ”shiiiiiit”. DS.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer (2007)

24 januari, 2016 2 kommentarer

Fantastic Four Rise of the Silver SurferJag trodde inte mycket på den här uppföljaren även om jag faktiskt hade charmats tillräckligt mycket av ettan för att ge den godkänt. Uppföljare brukar ju sällan ge mersmak direkt.

Efter händelserna i den första filmen är nu den fantastiska fyran etablerade superhjältar och kändisar. Den osynliga kvinnan, Susan Storm (Jessica Alba) och gummimannen Mr Fantastic/Reed Richards (Ioan Gruffudd) ska gifta sig och det är ett stort event i världen, ett riktigt kändisbröllop.

Bröllopsförberedelserna störs dock av ett märkligt rymdfenomen som närmar sig Jorden i form av en planetätare. En förtrupp består av Silversurfaren som förbereder planetätarens ankomst genom att… ja, jag vet inte riktigt vad han sysslar med. Han åker omkring på sin bräda och skapar stora cylindriska och djupa hål här och var på Jorden.

Silversurfarens bräda avger nån typ av kosmisk energi som av en slump råkar frigöra en viss Victor Von Doom (Julian McMahon). Nu har den fantastiska fyran alltså inte bara Silversurfaren och planetätaren och kämpa mot utan även den slemmige Doctor Doom…

Fantastic 4: Rise of the Silver Surfer inleds som en komedi. Det gnabbas inom den fantastiska gruppen. De har svårt att hitta sin plats i samhället. Sue och Reed funderar på att lägga superhjältedräkterna på hyllan, gifta sig, skaffa barn och leva ett svenssonliv. Flamman (Chris Evans) lever livet och trivs kanon liksom The Thing (Michael Chiklis).

Apropå Flamman och Chris Evans så blir jag häpen över att Evans även spelar Captain America. Helt olika rollfigurer men han spelar bägge perfekt. Flamman är en playboy medan Captain America är en helyllesvärmorsdröm. Evans är en bättre skådis än vad många ger honom credit för tror jag.

Komedi var det, ja. Innan bröllopet vill Flamman bjuda Reed på en svensexa och då blir det mer komedi, tyvärr av det pinsamma slaget. Mr Fantastic övertalas att dansa med två tjejer och börjar givetvis spexa med sina elastiska egenskaper. Åh nej. Det var nästan, men bara nästan, lika jobbigt att se som Tobey Maguires dans i Spider-Man 3.

Hur funkade Silversurfaren? Mja, en relativt tråkig cgi-skurk som kanske egentligen är snäll. Han påminner lite om The Vision från Avengers: Age of Ultron. Rösten gjordes bra av Larry Fishburne som pratade med en sammetsröst som var skön att lyssna på.

Några notiser:

För en gångs skull gör Stan Lee en rolig cameo som funkar och dessutom passade in i handlingen.

Vad tycker vi om blinda på film som tittar rätt ut i tomma intet istället för på personen som de pratar med? Bamsens flickvän är ju blind. Ja, The Thing översattes från början till Bamsen i Sverige. 🙂

Doctor Doom påminner med sin munkdräkt om Kejsaren från Star Wars-filmerna.

Kul att se Andre Braugher, aka Frank Pembleton från den suveräna polisserien Homicide: Life on the Street, i en ganska stor roll.

Slutord: Fantastic 4: Rise of the Silver Surfer är en ganska charmig rulle som tar upp frågan om hur superhjältar ska passa in i ett samhälle. Den påminde mig faktiskt lite om The Avengers med superhjältar som lever, eller försöker leva, vardagsliv i en skandaltörstande nyhetsvärld. Slutet är töntigt men ganska charmigt trots buskisvarning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fantastic Four (2005)

22 januari, 2016 8 kommentarer

F4För några veckor sen beslutade jag mig för att till slut kolla in förra årets Fantastic Four-reboot som ju mestadels fått svidande kritik. När den första filmen med Jessica Albla & Co kom för tio år sen var det ganska självklart att jag gick och såg den på bio. Uppföljaren om Silversurfaren såg jag av nån anledningen aldrig när den kom 2007. Men nu när jag skulle se rebooten så passade jag på att bocka av den också bara för att komplettera samlingen. Texter om Silversurfaren och rebooten kommer så småningom men först min gamla recension av Fantastic Four från 2005.

Hehe, jaha, den här serietidningsfilmen fick faktiskt behålla sin engelska originaltitel trots att det ett tag såg ut som att den skulle gå under sitt rättmätiga namn här i Sverige. Filmen är ok. Det handlar om ganska skön kvällsunderhållning som slinker ner lättare än en äppelcider. Alba är snygg och Flamman är charmig, vad mer kan man begära? Allvarligt talat så är det faktiskt karaktären Flamman som håller uppe filmen. Jag kapitulerade för hans ganska ovanliga stil i den här typen av serietidningssuperhjältefilm. Däremot var partiet med äventyrssport (skidåkning) riktigt dåligt och kändes som ett sämre (finns det några andra?) avsnitt av Baywatch.

Alba är som sagt snygg men kan inte axla rollen. Hon känns för osäker bitvis. Mr Fantastic (Ioan Gruffudd) tillför inget förutom samma träiga skådespel som i King Arthur. Det är väl meningen att han ska vara en tönt, och det är han mycket riktigt. Ben Grimm är som han är. Moralen i att hans fru dumpar honom och att han sen träffar en annan tjej med ett visst handikapp kändes inte klockren.

Scenen på bron där Alba strippar var bara för dålig. Sen har de dessutom lagt in en kommentar, från Gruffudd är det väl, efteråt för att försvara det hela, ”jo, du gjorde det inte förgäves i alla fall, vi lyckades med det vi skulle”. Jaha, inte pga av vad Alba gjorde i alla fall. Det fanns ingen logik i det. Haha, så dåligt.

Bitvis förekommer det tråkiga överdatoranimerade actionscener och sen kändes skurken alldeles för blek. Men jag hade ändå aldrig riktigt tråkigt så det blir mot alla odds en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

28 Weeks Later (2007)

17 januari, 2016 11 kommentarer

28 Weeks LaterJag hade inte så höga förväntningar när jag satte mig ner i soffan för att kolla in 28 Weeks Later. Visst, 28 Days Later gillade jag men den saknade nåt för att få ett toppbetyg. Sen hade jag hört att den här uppföljaren till viss det skulle fokusera på barn, och det är ju alltid lite vanskligt.

28 Weeks Later utspelar sig alltså som titeln antyder 28 veckor efter att smittan brutit ut och hela Storbritannien har isolerats. Till slut har de smittade dött av svält och NATO-styrkor kontrollerar säkerheten. Nu är det dags att börja bygga upp samhället igen. Vissa personer tillåts komma tillbaka till London i vissa skyddade zoner, däribland Tammy (Imogen Poots från nyss aktuella Green Room) och Andy (Mackintosh Muggleton, hehe, vilket namn, som taget ur Harry Potter!). Deras pappa Don (Robert Carlyle, Begbie från Trainspotting, yay!) har lyckats överleva och kan nu återförenas med sina barn som var utomlands när katastrofen började. Mamman klarade sig dock inte. Eller? Muahahaha.

Jag älskade den här rullen! Jag säger det direkt så vet ni. Den börjar med en prolog som utspelar sig under smittospridningens inledning. Ett illavarslande lugn råder i ett hus dit några personer tagit sin tillflykt för att komma undan de galna smittade. Sen knackar det på dörren och vi går från 0 till 190 på några sekunder. En oerhörd spänning skapas med enkla medel. Jobbiga beslut måste fattas, The Walking Dead-style.

Den där prologen var intressant. Den sätter upp handlingen för resten av filmen. Det som händer här får stor betydelse för vad som komma skall. Speciellt Don får mycket att brottas med, speciellt när han senare får träffa sina barn. Dessutom får man klart för sig att om man blir biten av en smittad galning så har man bara några sekunder på sig innan man själv har förvandlats till en gurglande best. Det är inte som i The Walking Dead där det kan dröja en hel febrig natt innan du dör och sen återuppstår.

Förresten, om ni vill se en bokstavlig dödskyss så får ni exempel på en sån här, i en mycket otäck men bra scen.

Fasiken vad bra detta var! Tempot är högt. Ibland är det frenetiskt klippt och filmat med tokskakig kamera men det är stilfullt gjort, nästan vackert, och har ett syfte. Stämningen som förmedlas är kolmörk och förvirrande. Jag tycker det hela påminner om Steven Soderberghs Contagion fast med mer skräck och action. Svinbra.

Medan jag såg på filmen kunde jag inte låta bli att förvånas över vilken rackarns skådisensemble filmen har. Först har vi alltså Carlyle och Imogen Poots (som kanske inte var så känd vid den här tiden? Hon kanske fortfarande inte är så känd, men jag gillar henne.) Sen dyker Stringer Bell från The Wire (yay!) upp, dvs Idris Elba. Han får inte så mycket att göra men han är där. Rose Byrne är med! Jeremy Renner är med! Och sist men inte minst, eller kanske minst, Link från The Matrix-uppföljarna, dvs Harold Perrineau.

Alex Garland som skrev 28 Days Later är med som procucent. Garland verkar vara en sån som bara gör eller är inblandad i bra saker. Det kommer ett exempel till om ett tag här på bloggen. 28 Weeks Later får nästan toppbetyg!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Postapokalyptisk, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Banlieue 13 (2004)

10 januari, 2016 8 kommentarer

Banlieue 13Rackarns. Jag såg Banlieue 13 i höstas men nu när jag skriva om den så har jag slarvat bort mina anteckningar om den. Då blir det till att tänka till alltså. Jag hade haft den på ska-se-listan ett bra tag. Det är en fransk dystopi-sf med inslag av parkour. Det kan ju knappt bli bättre förutsättningar. Det som oroade mig lite var kanske hur parkour-utövarna skulle funka som skådisar. Det visade sig att jag inte behövde oroa mig så mycket. Det är nämligen action från början till slut. Den påminner lite om Ong-bak där man bara kunde luta sig tillbaks och njuta av cirkuskonsterna. I Banlieue 13 finns förstås en historia men den finns mest där för att visa upp parkour-konsterna. Filmen är snyggt gjort med intensiv action och coola miljöer. Rekommenderas!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Amazing Spider-Man 2 (2014)

6 januari, 2016 7 kommentarer

The Amazing Spider-Man 2Ibland skriver jag bara korta små omdömen om filmer här på bloggen. Det brukar handla om filmer som det var ett tag sen jag såg och som inte gjorde nåt större intryck på mig. The Amazing Spider-Man 2 är en sån film. Varför tittade jag på den? Ja, för att jag vill se de allra flesta superhjältefilmer, och det trots att jag ganska ofta inte gillar dem. Konstigt, eller hur? The Amazing Spider-Man 2 är inte en bra film. Det är en fånig film. Spider-Man är fånig. Den inledande actionsekvensen ska vara tokrolig men är bara fånig och tråkig. Skurkarna i form av Paul Giamatti och Jamie Foxx är fåniga. Green Goblin (Dane DeHaan) är ännu en fånig skurk (tre skurkar?!). Andrew Garfields leende är så brett att det ser stört ut. Den enda ljuspunkten är slutets mörker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lucy (2014)

4 januari, 2016 4 kommentarer

LucyLuc Besson. Många frågar sig vad som här hänt med snubben som gjorde välrespekterade filmer som Det stora blå, Léon, Subway och Det femte elementet. Nu verkar han mest producera actionfilmer med Liam Neeson regisserade av Olivier Megaton.

Science fiction-actionrullen Lucy är en sorts comeback, eller hade kunnat vara det åtminstone. Hetingen Scarlett Johansson spelar filmtitelns Lucy som pga en strulig ”pojkvän” dras in i knarkaffärer. Hon tvingas operera in ett paket med en ny sorts drog i magen för att smuggla ut det från Taiwan till Europa. När paketet spricker får Lucy en överdos av drogen, vilket lustigt nog ger Lucy övermänskliga krafter och förmågor. Plötsligt börjar hon utnyttja HELA sin hjärnkapacitet (hej, Limitless!).

Jag såg Lucy i höstas så det var inte alltför länge sen. Men faktum är att jag inte minns speciellt mycket av filmen. När jag läser igenom mina anteckningar ser jag att jag noterat att inledningen var en sorts homage till The Dawn of Man-sekvensen i 2001. Hmmm, ja, jag minns i alla fall att Lucy mot slutet av filmen kunde åka i fram och tillbaka i tiden och då bl a hälsade på den första Lucy (dvs urtidsmänniskan Lucy).

Det förekommer inklippta bilder på djur mitt i handlingen och jag minns att jag tänkte att det där kommer jag tröttna på efter fem minuter. Som tur var så försvann dessa klipp efter ett tag.

I övrigt minns jag inledningen av filmen som ganska bra. Det är intressant och lite spännande när Lucy först upptäcker sina krafter. Sen att jag inte får ihop logiken, det är en annan sak. Varför i hela friden kan man flyga bara för att man utnyttjar mer av sin hjärna. Lucy fick liksom inte vingar men hon kan lik förbannat flyga. Och när man utnyttjar 40% då kan man plötsligt styra andras handlingar. Jaha?

Av nån anledning är Morgan Freeman med i filmen och spelar en forskare som håller föredrag om hjärnan. För mig kändes det som en annan film och nåt som aldrig knöts ihop med resten av filmen. Nån som däremot passade in var koreanska favoriten Choi Min-sik som spelar gangsterboss på ett härligt galet elakt sätt.

Filmen ligger nog ganska länge och skvalpar på en trea men mot slutet så ballar det hela ur och det blir svammelflum av alltihop. Lucy är en mischmasch av The Matrix, The Tree of Life, Limitless, The Time Machine och 2001, en mischmasch som tyvärr inte funkar. Det blir för fånigt. Det är synd, för det finns delar som är bra. Exempelvis så dyker det plötsligt upp en rörande scen när Lucy, efter att hon fått sina krafter, pratar med sin mamma i telefon. Men direkt efter det så blir det fånigt igen. Lite synd, som sagt. Ta bara slutorden ”Life was given to us a billion years ago, now you know what to do with it”. Jaha, det vet vi? Luc, jag förstod tyvärr inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →