Chaos on the Bridge (2014)

3 oktober, 2021 2 kommentarer

Jag har sett ytterligare en Star Trek-dokumentär förutom de tre (The Captains, The Truth Is in the Stars och For the Love of Spock) som jag skrivit om tidigare. I The Truth Is in the Stars fick vi se William Shatner prata med forskare, skådisar och kändisar om hur Star Trek har påverkat dem och vår omvärld. I dagens film Chaos on the Bridge kliver Shatner in i både regi- och manusförfattarollen samt sköter alla intervjuer. Hmm, man hade kunnat tro att Shatner jobbat med nån Star Trek-serie tidigare…

Chaos on the Bridge handlar om hur det gick till när Star Trek: The Next Generation skulle lanseras på 80-talet. Enligt dokumentären var det rena rama kaoset. I fokus till en början är skaparen av originalserien från 60-talet: Gene Roddenberry. De som pratar om honom i dokumentären verkar alla säga olika saker. Han var omöjlig att jobba med, envis, vresig, men samtidigt öppen, fin och en man med en underbar vision. Frågan är om denne föredetting, som han beskrivs vara på 80-talet, skulle få en aktiv roll i skapandet av den nya serien?

Som dokumentär, rent hantverksmässigt, är Chaos on the Bridge undermålig. Den inleds med det trista greppet att visa en trailer, som de facto är en del av filmen, om vad vi kommer att få se senare i filmen. Det hela är ganska hafsigt gjort. Det är snabba klipp, animerade återblickar och talking heads i en enda röra. De personer som intervjuas får några få sekunder per gång att säga nåt och så går det runt så i round robin-stil.

Det som var intressant var det som berättades och det man fick reda på om hur det kan gå till när en tv-serie ska skapas. Makt- och pokerspelet bakom kulisserna var inte att leka med. Mycket uppskattat var att en av de som intervjuades var D.C. Fontana, en kvinna som skrivit några av de bästa avsnitten av originalserien. Varför hon använde namnet D.C. Fontana? Ja, det kan ni nog räkna ut. Fontana var även med och skrev för TNG men där skar det sig mellan henne och Roddenberry. När det är fler inblandade i ett manus och det skrivs om i olika omgångar så kan det vara svårt att veta vilka som egentligen ska få credit…

Patrick Stewart är med och berättar underhållande om hur han försökte vara en seriös britt bland den i övrigt amerikanska rollbesättningen som skämtade, dansade och hade sig mellan tagningnarna. Efter ett tag insåg dock Stewart att det gick att kombinera att vara seriös under tagningarna med att samtidigt slappna av mellan dessa.

Personerna som intervjuas konstaterar att säsong ett och två av TNG var dåliga, och det är väl bara att hålla med. De är inte superdåliga men inte heller speciellt bra. Dock kan det vara värt att påpeka att Q, holodeck och The Borg introducerades här. Inte illa ändå.

Säsong tre är ju lyftet som serien behövde. Nya manusförfattare och showrunners kliver in och jag skulle säga att de skapar tv-historia. Från och med säsong tre och framåt är TNG banbrytande. Det blir fokus på rollfigurerna och deras relationer istället för att serien enbart är plot driven. Samtidigt så innehåller ändå de historier som berättas ett mått av nytänkande och spännande idéer. Science fiction av toppklass!

Betyget till den här dokumentären blir dock bara 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , ,

The Truth Is in the Stars (2017)

13 januari, 2021 4 kommentarer

Netflix har väldigt mycket Star Trek-innehåll. Förutom den nu pågående (och ganska dåliga) Star Trek: Discovery så tror jag banne mig de har alla gamla serier – TOS, TNG, DS9, VOY – och även Star Trek: The Animated Series från 70-talet! Av de nyare serierna saknas Star Trek: Picard och Star Trek: Lower Decks men det är ingen större förlust skulle jag säga.

En ST-relaterad dokumentär som jag kollade in för ett tag sen på Netflix (den har dock försvunnit nu) var The Truth Is in the Stars. Här får vi följa William Shatner (dvs kapten Kirk själv) när han ur ett ST-perspektiv pratar om filosofi, kvantmekanik och Guds eventuella existens med forskare, astronauter, Ben Stiller, Whoopi Goldberg och Jason Alexander, m fl.

En sak, en bra sak, som jag upptäckte direkt är att Shatner är en väldigt bra intervjuare. Han är uppriktigt intresserad av det som den person han pratar med säger och uttrycker. Det är klart att han som skådis kan låtsas vara intresserad men oavsett hur det är med den saken så tyckte jag om samtalen. Han lyckas få till nåt som inte bara framstod som nonsens-snack.

Seth MacFarlane dyker också upp, vilket var kul då ju han ligger bakom den absolut bästa ST-serien på senare år, nämligen The Orville. Ja, The Orville är alltså inte en ”äkta” ST-serie utan en hyllning (med komiska inslag) till främst TNG. Från att till en början varit mer av… kanske en satir, så har den under sina två säsonger vuxit till en mycket bra serie som står för sig själv. Jag inväntar otåligt den tredje säsongen.

Hela dokumentären går ut på att Shatner i slutet ska få till ett besök med Stephen Hawking. Jag vet inte om just det mötet är det som gör filmen men Shatner säljer i alla fall in det bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

The Captains (2011)

25 september, 2017 2 kommentarer

The Captains är en dokumentär med Williams Shatner som handlar om honom själv och hans roll som Captain Kirk i Star Trek. Förutom att filosofera kring sig själv intervjuar Shatner även Patrick Stewart, Kate Mulgrew, Avery Brooks, Scott Bakula och Chris Pine om deras förhållande till kaptensrollen i de olika serierna och filmer.

Jag blev överraskad hur djupt filmen går. Men tar upp ganska personliga saker, om hur osäkra de var när de skulle ta på sig kaptensuniformen. Patrick Stewart t ex var livrädd för Hollywood. Men genom Star Trek lärde han sig ha kul på jobbet. Stiff upper lip-Patrick och amerikanerna i de övriga rollerna hade olika approach till hur man skulle bete sig on set.

Shatner berättar om hur han lite grann skämdes för att spela Kirk. Han kände att det var en lite fånig roll jämfört med låt oss säga Shakespeare. Men han lärde sig att det var helt ok. Bl a berättar chefen för företaget Bombardier att han började med teknik pga Star Trek. Visst, lite corny är det allt, men jag tror det var sant.

Shatner pressar Kate en del om hur det var att vara mamma och samtidigt spela in en serie under långa dagar. Han pressar henne t.o.m. lite väl hårt och det kändes som att han nästan försökte få henne att be om ursäkt och känna skuld. Hmmm, ja, det är skillnad mellan att vara man och kvinna i Hollywood fortfarande tror jag.

Shatner är otroligt självgod. Det förekommer t ex vissa avsnitt när han går omkring på ett convention och kör high-fives med besökarna. Men Shatner är en faktiskt en riktigt bra intervjuare, det ska jag ge honom. Han ställer en fråga och sen en följdfråga för att gräva djupare och låter inte en fråga förbli hängande i luften.

Bästa intervjun är helt klart den med Patrick Stewart. Det kändes att de kände varandra sen tidigare. Däremot blev det lite stel med Scott Bakula och Chris Pine kanske. Speciellt gällde det Pine som nog inte har så mycket gemensamt med Shatner.

Slutligen har vi Avery Brooks! Han var helt galen. Det hela påminde mig om när Philip Michael Thomas (varning: sången Magic Cookie kan sätta sig på hjärnan) intervjuades av Filip och Fredrik i kultserien High Chaparall. Istället för att svara på frågorna på normalt sätt så kör Avery istället med en improviserad jazzsång som även Shatner senare börja sjunga med i. Underbart. 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek VII: Generations

25 juli, 2012 3 kommentarer

Titel: Star Trek VII: Generations
Regissör: David Carson
År: 1994
IMDb | Filmtipset

I den här den sjunde installationen av Star Trek-filmer var det dags för den nya besättningen från tv-serien The Next Generation att ta över. Dock är Chekov, Scotty och inte minst Kirk från originalbesättningen med också. De två förstnämnda är bara med som hastigast i början medan Kirk spelar en viktig roll i filmen. Det hela börjar med att ett nytt Enterprise-skepp ska invigas och med på jungfrufärden är just Kirk, Scotty och Chekov. Men den trevliga tillställningen slutar i tragedi när man tvingas hjälpa några skepp som fastnat i ett mystiskt energiband och Kirk försvinner under räddningsaktionen och tros vara död.

Nu hoppar vi 70 år framåt i tiden där vi i en typiskt Star Trek-töntig hologramscen får stifta bekantskap med TNG-besättningen: Kapten Picard, Riker, Data, Geordi, Worf, Deanna Troi och Dr Crusher. Denna fåniga men ändå roliga inledning följs av att Picard får ett sorgligt besked från Jorden samtidigt som Data beslutar sig för att testa sitt känslochip för att på vis lyckas i sin strävan att bli mer mänsklig.

Efter denna inledning där de nya karaktärerna snabbt presenterats räddar Enterprise (version D) överlevande från en rymdstation, bl a den mystiske Dr Soran (roligt nog spelad av O Lucky Man!-favoriten Malcolm McDowell) som visar sig vara ondskefull och ha en förrädisk plan som innefattar förintelse av planeter. Sorans mål är att ta sig in i Nexus, en märklig drömlik fantasivärld där alla ens önskningar är uppfyllda. Picard & Co måste givetvis stoppa den hänsynslöse Soran och får oväntad hjälp från en kapten från det förflutna som tros vara död…

Ja, efter sex filmer med originalbesättningen kändes det att det var dags för TNG att kliva in och dominera. Främst är det Patrick Stewart som Kapten Picard som ger extra tyngd. Han är en klart bättre skådis än William Shatner (som ändå klarat sig rätt bra på ren charm). Sen är det i och för sig vissa av de nya skådisarna som inte är speciellt bra. Jag har väl främst problem med Marina Sitris som spelar Picards empatiska rådgivare Deanna Troi. Worf däremot är en favorit, liksom Brent Spiner som Data (som här är riktigt obehaglig när han får känslochipet insatt och inte kan sluta skämta och skratta när han fattat vad humor handlar om).

Själva historien är ok. Det är matinéstil och mysigt. Effekterna är riktigt snygga, bl a en bra gjord kraschlandning med Enterprise. Sen gillade jag också scenerna mot slutet när Picard har sin slutuppgörelse med Soran på en stekhet klippig planet under en klarblå himmel. McDowell gör sin roll så bra som man kan kräva. Han är en skurk som förekommer rätt ofta i amerikanska filmer: vältalig (med brittisk engelska förstås), välutbildad och fullkomligt galen. Filmen är alltså godkänd men det hettar aldrig till och blir riktigt spännande. Ändå är det ju alltid kul med mystiska dimensioner, tidsresor och dylika saker så det blir en klockren trea.

Givetvis är några klingons (klingon-honor främst) med också. De har nåt fuffens ihop med skurken Soran och är riktigt roliga i några ganska märkliga scener där de kommenterar mänskliga kvinnors utseende.

3/5

PS. När jag såg Paul Haggis Crash så kände jag igen en av skådisarna. Hon spelade iranierns fru och var bara med i några scener. Det tog väl några sekunder innan jag kom på att det var Marina Sitris som i Star Trek spelar Deanna Troi. Och i Crash funkade hon faktiskt bättre.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek VI: The Undiscovered Country

24 juli, 2012 2 kommentarer

Titel: Star Trek VI: The Undiscovered Country
Regissör: Nicholas Meyer
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Nu är det dags för den sista filmen med det gamla gänget från originalserien (Kirk, McCoy, Spock, Uhura, Chekov och Sulu), även om Kirk och några till faktiskt återkommer även i den sjunde filmen. Nåväl, tillbaks till filmen jag nyss sett. Detta mäktiga drama (tihi) inleds med att en av klingonernas månar, där de bedriver gruvdrift, exploderar pga en olycka. Resultatet blir att klingonernas hemplanet Kronos om 50 år kommer att vara obeboelig pga att ozonlagret kommer att försvinna.

Problemet skulle kunna åtgärdas men klingonerna satsar alla sina resurser på militären så de har inte råd att genomföra de räddningsaktioner som behövs. Detta leder till att klingonerna och Federationen (där bl a Jorden ingår) inleder fredsförhandlingar. Förhandlingsuppdraget går till den klingon-hatande James Tiberius Kirk (som inte kan förlåta klingonerna för sin sons död). Det hela går dock galet från början. När Enterprise ska eskortera den klingonska kanslern Gorkon till Jorden så beskjuts klingonernas skepp och Gorkon mördas. Enterprise och dess besättning anklagas. Kirk och McCoy blir efter en rättegång skickade till straffkolonin på isplaneten Rura Penthe, samtidigt som Spock & Co inleder en undersökning för att ta reda på vad som egentligen hände när klingonernas skepp besköts.

Det är inte svårt att dra paralleller till dagens politiska händelser med krig (can you say Irak?) och miljöproblem (can you say Kyoto-avtal?). Det gör filmen lite bättre än vad den egentligen är kanske. Om man jämför med tidigare filmer i serien så känns den här snäppet mörkare. Det är inte lika mycket humor, även om det förekommer (Spock höjer bl a sitt ena ögonbryn ett antal gånger). Man tar upp mer generella problem som är lika aktuella för vår verklighet idag, både personliga och politiska frågeställningar. Kirk t ex hatar muslim… eh, klingons och kommer till insikt att det kanske inte är en helt rationell inställning. En oväntad skådis som dök upp var Christopher Plummer. Jag gillar honom i vanliga fall, men här spelar han klingon och han passade inte riktigt i rollen. Klingons (eller klingoner som det nog heter på svenska i plural) ska vara brutala, hedervärda krigare, men Plummers karaktär känns inte riktigt som en klingon; han känns som en skådis som spelar en klingon. Dessutom envisades karaktären med att droppa Shakespeare-citat vilket blev tröttsamt i längden.

Nåt jag gillade i filmen var Kirk och McCoys vistelse på fång- och isplaneten där de bl a träffar en fånge spelad av fotomodellen Iman (som för övrigt var den sista kvinnan att kyssa karaktären Kapten Kirk vilket kan man läsa på den outsinliga informationskällan IMDb). Hela den här sekvensen kändes skönt matinéaktig. Jag tyckte även den del av filmen som fokuserade på utredningen om vad som egentligen hände när Gorkon mördades var bra. Det var en sorts detektivhistoria vilket var lite annorlunda för en Star Trek-film, och sen är ju Spock alltid sevärd. Men i slutändan så var väl filmen inget speciellt ändå. Det är en ganska seg film som flyter på utan några större toppar eller dalar. Jag tycker ändå det var en värdig avslutning för originalseriens besättning och nu ser jag fram emot att spana in filmerna med besättningen från The Next Generation (TNG). Betyget till den sjätte Star Trek-filmen blir en trea.

3/5

PS. En rolig detalj var att Worf (dvs skådisen Michael Dorn) från TNG-besättningen var med i The Undiscovered Country som Kirk och McCoys klingonska försvarsadvokat. Det ska bli intressant att se om detta refereras till i de följande filmerna. Ytterligare en skådis som oväntat dök upp var Kim Cattrall från Sex in the City. Hon spelade en vulcansk löjtant, vilket kändes lustigt (nästan bisarrt).

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek V: The Final Frontier

23 juli, 2012 7 kommentarer

Titel: Star Trek V: The Final Frontier
Regissör: William Shatner
År: 1989
IMDb | Filmtipset

Tjoho! Då är jag tillbaka efter semester med ytterligare en recension av en  Star Trek-film och denna gång är det Kapten Kirk himself som regisserar. Jag vet att ni har väntat. 😉

I denna den femte långfilmen om våra warp-flygande vänner blir Enterprise besättning avbrutna under en av sina få semestrar (eller ”shore leave” som man kallar det). En vulcan, Sybok, som blivit känslosam har nämligen lett ett uppror på en planet och där tagit gisslan, däribland en människa, en vulcan och en romulan. Kirk kallas dit för att lösa situationen, vilket var precis vad Sybok hoppades på eftersom han vill stjäla ett stjärnskepp som han behöver för att resa till planeten som enligt Sybok ska vara Edens lustgård, gudars boning, paradiset.

En sak jag noterade direkt i den här filmen var fotot som bitvis var riktigt snyggt. När eftertexterna rullade fick jag förklaringen då jag såg att det var Andrew Laszlo som var ansvarig filmfotograf (Laszlo har fotat t ex First Blood tidigare). Nu kanske Laszlos teknik mest kom till sin rätt i de utomhusscenerna, i vackra ökenlandskap, som förekommer i filmen. När det handlade om lite mer vanliga Star Trek-miljöer och scener med rymdskepp så var det faktiskt sämre än vanligt. Detta gällde även effekter, explosioner och dylikt. Det var riktigt dåligt faktiskt, speciellt om man jämför med t ex The Search for Spock som hade riktigt snygga och genomarbetade effekter.

Själva historien var ok. Det är matinéaktigt och småtöntigt. Som vanligt är det samspelet mellan McCoy, Kirk och Spock som driver filmen framåt. Det är alltid kul när McCoy och Spock gnabbas och McCoy t ex anklagar Spock för att inte vara riktigt mänsklig och Spock svarar lugnt ”Why, thank you!”. Visst, det är torr och töntig humor, och man bör nog ha kännedom om Star Trek och karaktärerna för att uppskatta filmen. Vissa scener är ganska dåliga, rentav pinsamma. Det är William Shatner själv som har fått regissera filmen och ibland märker man att han inte är nån större regissör. Tempot, tonen, känslan, det mesta, känns ibland helt fel, och det blir pinsamt. Värst var det när Uhura skulle dansa på en sanddyn för avleda uppmärksamheten under ett överfall. Då var det nästan så kudden åkte fram för att slippa se eländet.

Delar av miljöerna känns plagierade från andra filmer: i början befinner vi oss på en stökig bar med märkliga danserskor i en ökenstad, och det har vi sett förut. Handlingen är bitvis lite hoppig och man har klippt ganska dåligt vilket medför att det känns som om vissa scener saknas. Skurken i filmen är relativt tråkig, men några klingons fanns också med vilket höjde stämningen lite (alltid kul med lite klingon: Qapla’!). Nja, som helhet en ganska blek historia men det finns ändå några ljusglimtar, främst i form av sköna enradare från Spock. Sen är det ju en Star Trek-film och nu när jag har kommit in min retrospektiv med dessa filmer så är liksom varje film rolig att se trots uppenbara brister. Det här var nog ändå den näst sämsta av de filmer jag sett hittills (sämst är den första).

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek IV: The Voyage Home

15 juli, 2012 5 kommentarer

Titel: Star Trek IV: The Voyage Home
Regissör: Leonard Nimoy
År: 1986
IMDb | Filmtipset

Då har vi kommit till del fyra i denna episka filmserie. Efter äventyren i trean är vår favoritbesättning strandsatta på Vulcan med ett trasigt klingon-skepp och dessutom efterlysta av Planetfederationen för diverse brott (bl a stöld och total förstörelse av Enterprise). De beslutar sig dock efter reparationer på skeppet att återvända till Jorden och ta sitt straff. När de väl kommer dit upptäcker de (givetvis) att hela solsystemet håller på att förintas av en mystisk prob som förgör allt i sin väg. Det visar sig så småningom att Kirk och hans besättning är Jordens enda räddning. Och hur ska Jorden räddas? Jo, genom att åka tillbaka i tiden till 1987, leta upp en knölval och sen återvända med den i bagaget. Hahaha.

Nja, tyvärr blev detta inte helt lyckat. Historien är helt enkelt för krystad och konstgjord. En stor del av filmen utspelas i ”vår tid”, dvs 1980-talets San Francisco och jag tycker inte det passar sig riktigt. Det blir töntig 80-talskomedi av det hela så om man gillar såna så kan det vara nåt att spana in. Bitvis är dock Kirk och Spock (och övriga) ganska roliga i sitt samspel med den för dem okända världen och personerna i den. Tyvärr tyckte jag den person som man träffar i San Francisco (en kvinnlig valforskare) var urtråkig och helt förstörde scenerna hon var med i. Hela hennes historia med valar som hon behandlade som människor kändes bara larvig. Hon var bara för politisk korrekt och klämkäck på nåt sätt. Och sen skulle Kirk charma henne och Spock skulle vara märklig; nja, det blev för övertydligt och larvigt.

Det som var lite kul var att andra delar av besättningen (Chekov, Uhura, Sulu) fick lite mer framträdande roller. Kul också när Chekov, med rysk brytning, frågar efter var fartygen med kärnreaktorerna finns, mitt under kalla kriget. Själv kan han inte förstå varför folk inte svarar och varför den där polisen som han frågar ser så bister ut. Roligt också när Scotty tror sig kunna prata med datorn via musen (se bild ovan). Sen är McCoy alltid en favorit med sin impulsiva och, enligt Spock, väldigt mänskliga natur. Men trots vissa roligheter så är den stora bristen att grundhistorien känns helt påhittad och fånig. Det var aldrig riktigt spännande helt enkelt. Många tycker tydligen att det här är den bästa av Star Trek-filmerna (efter tvåan, The Wrath of Khan) men jag tycker inte det känns som riktig Star Trek, snarare som Star Trek-buskis. Men, ok, betyget blir ändå knappt godkänt.

3-/5

PS. Förresten, i den här filmen säger faktiskt Kirk ”Beam me up, Scotty!”

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek III: The Search for Spock

14 juli, 2012 5 kommentarer

Titel: Star Trek III: The Search for Spock
Regissör: Leonard Nimoy
År: 1984
IMDb | Filmtipset

Den tredje filmen om Enterprise tappra besättning tar vid direkt där tvåan slutade. Spock är död, Dr McCoy lider av personlighetsstörningar, Enterprise ligger i reparationsdocka och Kirk får besök av Spocks far Sarek (precis som den lappländska nationalparken). Sarek säger att Spocks kropp skulle ha förts till Vulcan för att där återförenas med Spocks livsande som tydligen går att lagra i nån annans hjärna (gissa vems?). Följden blir att Kirk & Co blir tvungna att stjäla Enterprise och åka med warp-hastighet till den konstgjorda planeten Genesis (skapad i förra filmen i det mystiska Genesis-projektet) där Spocks kropp finns kvar. På väg dit är givetvis också ett gäng blodtörstiga Klingons som fått nys om det potentiellt destruktiva Genesis-”vapnet”.

Hurra! Det här kändes äntligen som Star Trek på riktigt. Här är känslan från tv-serierna tillbaka, och då talar jag främst om originalserien och The Next Generation. Det är mystiska fenomen, det är vulcanska riter, det är lagom torr humor och dessutom är det mot slutet ganska känslosamt när det ska avgöras om Spock kommer tillbaka eller ej. Av de tre filmer jag har sett hittills så är det här den som bäst lyckas träffa rätt ton tycker jag. Det känns som ett mycket bra och lite förlängt tv-avsnitt som ändå inte är för långt. Det är väl en balansgång det där. När man gör en film så måste det kanske vara lite annorlunda jämfört med tv-serien; lite större, lite maffigare, och en historia som håller i nästan två timmar. Det kan bli fel, antingen förlorar man känslan från tv-serien så det blir nåt helt annat, eller så blir det för torrt och tråkigt beroende på att man försökt göra ett långt tv-avsnitt.

Hur som helst, här har man träffat helt rätt tycker jag och filmen flyter på i ett lagom matiné-tempo. Lite kul var också att jag kände igen Christpher Lloyd, doktorn från Tillbaka till framtiden-filmerna, trots att han var dold under några lager av klingon-smink. Sen måste jag även säga att effekterna var förvånansvärt snygga. Allt från rymdskepp och explosioner till planeter var riktigt bra gjort. Som brasklapp får jag väl ändå säga att man nog måste vara något av ett Star Trek-fan för att gilla det här fullt ut (annars är det nog som en lite halvdan matinéfilm skulle jag tro). Det finns ett visst inslag av nörderi här känner jag. Men, men, från mig blir det i alla fall en svag fyra. Speciellt är slutet faktiskt stämningsfullt och man känner för både McCoy och Spock här. Ändå känner jag hela tiden att det balanserar lite på en knivsegg mellan bra på riktigt och larvigt, men det klarar sig, hehe.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek II: The Wrath of Khan

13 juli, 2012 4 kommentarer

Titel: Star Trek II: The Wrath of Khan
Regissör: Nicholas Meyer
År: 1982
IMDb | Filmtipset

I den andra Star Trek-filmen, och kanske den mest kända, hamnar ett hemligt, och potentiellt livsfarligt, forskningsprojekt i händerna på den ondskefulle superskurken Khan. Kirk & Co kommer givetvis till undsättning för att korsa Khans planer och därmed rädda universum. Till saken hör också att Kirk och Khan ca 15 år tidigare drabbat samman, vilket slutade med att Kirk strandsatte Khan och hans skurkar på en öde planet. Khan är minst sagt arg. Muhahaha.

Japp, det här var bättre. Det är ett högre tempo, lite mer humor, och dessutom en ganska charmig skurk skönt spelad av Ricardo Montalban. Den är underhållande mest hela tiden, och känns väldigt matinéaktig, i positiv bemärkelse. Spock är som vanligt bäst: så logisk hela tiden, men hans människoblod lyser igenom trots att han försöker undvika det till varje pris. Spock har även ett underbart sätt att lyfta ena ögonbrynet som tecken på att han är otroligt exalterad eller överraskad av något.

Filmen känns mer som en vanlig äventyrsfilm än Star Trek. Egentligen är ju grejen att det ska vara lite nördigt vetenskapligt, mystiska fenomen och inte så mycket vanlig action. Det funkar kanske bäst i form av ett kortare tv-avsnitt, och i åtminstone den första filmen misslyckas man helt med detta. I den andra har man gjort mer av ett vanligt matinéäventyr och det funkar bättre. Jag saknar kanske lite av de vetenskapliga mystiska fenomenen som jag tycker hör till. En kombination av de bägge ingredienserna är kanske bäst.

Om man är något av en Star Trek-nörd så noterar man givetvis vad Spock gör i slutet innan han ska försöka få i gång warpdriften. Han gör något med Dr McCoy, vilket får betydelse för den tredje filmen i serien som har undertiteln The Search for Spock. Mmm, ja, slutet är intressant och det är upplagt för en spännande fortsättning i nästa del alltså. Nåväl, det blir godkänt till del 2 i den här serien med fantastiskt kultiga filmer.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek: The Motion Picture

12 juli, 2012 2 kommentarer

Titel: Star Trek: The Motion Picture (Star Trek)
Regissör: Robert Wise
År: 1979
IMDb | Filmtipset

Denna den första filmen inleds med att ett gigantiskt och mystiskt moln närmar sig Jorden. På vägen dit hinner molnet förinta tre klingonskepp samt en rymdstation. Läget börjar bli kritiskt. Kapten Kirk som egentligen har ”gått i land” efter sitt femårsuppdrag att utforska nya världar och resa dit ingen man rest, samlar sin gamla besättning på Enterprise för att med warphastighet bege sig mot molnet. Även Spock ansluter efter att ha misslyckats med att bli ett med logiken på Vulcan. Det visar sig att molnet styrs av en mystisk varelse kallad V’Ger.

Haha, ja, jag kan inte låta bli att tycka att Star Trek är kult. Tyvärr är den här filmen även ganska kass och i stora delar misslyckad och ett sömnpiller. Regissören Robert Wise (som gjort kanonfilmer som The Day the Earth Stood Still och The Haunting) har kanske försökt efterlikna 2001 med ett långsamt tempo och storslagna scener, men det som funkar i Kubricks rymdepos blir här bara löjligt och tråkigt. Scenerna när Kirk och Scotty inspekterar sitt kära Enterprise innan avresan pågår i en evighet och är fullständigt onödiga.

Egentligen händer ingenting förrän den sista kvarten. Innan dess sker inget av intresse och det sker dessutom i snigeltempo. Färden in i molnet som man ska tycka är förunderlig och vacker är ett sömnpiller och hade funkat bäst med dubbel hastighet på videon. Det lustiga är att 2001 med samma långsamma tempo istället blir magisk och hypnotisk. Well, mot slutet bättrar det hela på sig en aning. Själva upplösningen och förklaringen till molnet är rolig. Om man kan sin Star Trek är det dessutom intressant att spekulera om huruvida vi såg födelsen av Borg i slutet.

Kul är också samspelet mellan Kirk, Spock och Dr McCoy. Spock som med sin logik retar gallfeber på den hetlevrade och väldigt mänskliga McCoy, och så Kirk som en sorts medlare mitt emellan. Jag gillade också den kvinnliga löjtanten Ilja som spelas av en f.d. Fröken Indien (Persis Khambatta). Hon får halva filmen spela en sorts robotlik android, och hon gör det lustigt på ett bradåligt sätt. När det gäller filmen som helhet har man dock misslyckats helt med att hitta rätt stämning och tempo. Den är alldeles för långdragen och hade kunnat klippas ned med en halvtimme.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg