The Legend of Tarzan (2016)

20 juli, 2016 13 kommentarer

TarzanJag hade inte hört mycket gott om den här nya Tarzan-filmen. Nu kan jag i och för sig inte påminna mig vad det specifikt var som skulle vara så dåligt med filmen. Kanske det bara handlade om en allmän trötthet över brist på nya idéer där borta i Hollywood. Själv förstod jag inte heller riktigt varför världen behövde just en ny Tarzan-film. Men även om jag kanske inte såg fram emot den så hoppades jag ändå på ett lagom spännande matinéäventyr med schyssta miljöer.

Fick jag ett lagom spännande matinéäventyr med schyssta miljöer? Ja, det skulle jag nog säga. The Legend of Tarzan är inte alls samma urtrista katastrof som t ex Independence Day: Resurgence.

I den här versionen av Tarzan så har man valt att inte göra ursprungshistorien igen utan det hela tar sin början när Tarzan, a.k.a John Clayton III, Lord Greystoke, har flyttat tillbaka till England med sin Jane (Margot Robbie). De båda, eller åtminstone Tarzan, har lämnat Afrika och Kongo bakom sig.

Tarzan spelas av Alexander Skarsgård. Jag antar att Alexander var andravalet när Sökarna-skådisen Lian Norberg blivit för gammal.

Tarzan lockas tillbaka till Kongo när Samuel L Jacksons rollfigur George Washington Williams (baserad på en verklig person) övertygar honom om att Belgien håller på att förslava befolkningen i Kongo för att bli rika på diamanter.

Att Tarzan är tveksam till att återvända beror till viss del på att stamhövdingen Mbonga (Djimon Hounsou) är ute efter Tarzan och av nån anledning törstar efter hämnd.

Under de inledande scenerna får vi se hur filmens skurk, den belgiske kaptenen Léon Rom (även han baserad på en verklig person), träffar en uppgörelse med Mbonga: Fånga in Tarzan och för honom till mig så får du utvinna diamanter här.

Som jag skrev i början, det är ett lagom spännande matinéäventyr det här. Inledningen för tankarna till Peter Jacksons remake av King Kong. Stammen som Mbonga är hövding för dyker upp som några sorts fantasy-figurer, alla vitmålade med tigermössor och spjut. Jag får en ganska bra känsla.

Efter det hoppar filmen till England där vi träffar Tarzan och Jane. Jag kan tycka att vi får lite väl lite om deras vardagsliv här. Å andra sidan är det bra att man är restriktiv och inte låter filmen svämma över bräddarna.

Väl tillbaka Kongo gillar jag det mesta med Tarzan och Williams (Jackson). Jag tycker att de har ganska bra kemi, med Jackson som den komiska karaktären. Skarsgård är stel och hård och hans röst påminner om Christian Bales i Batman, men han har ju vuxit upp bland apor så där har vi förklaringen till det. Just den förklaringen kan man ofta ta till när det gäller konstigheter i filmen. 🙂

Skurken, Léon Rom, spelas av en viss Christoph Waltz och Waltz spelar som vanligt sig själv. Kan han göra nåt annat än det han gjorde i Inglourious Basterds?

En sak jag funderar på nu är om jag hellre hade velat se ursprungshistorien på nytt snarare än den är prequelen. Scenerna där en bebis-Tarzan upptäcks av sin nya adoptivmamma, tillika gorilla, tyckte jag var bra. Den här historien, plus när vilden Tarzan träffar Jane första gången, berättas i återblickar och jag tyckte att dessa sekvenser var helt ok.

I övrigt så är det en ganska spretig film. Ofta känns återblickarna inkastade på ett slumpmässigt sätt. Det blir för hackigt. Ett annat problem är att filmen känns som två filmer. Dels har vi ”fantasydelen” med Tarzan som kan tala med djuren, mystiska vitmålade afrikanska stammar, svåråtkomliga djungelområden med diamanter. Dels har vi den del av storyn som det känns som att man har kastat in för att få den att kännas mer relevant i våra dagar, dvs biten med Belgiens kolonisation och förslavning av Kongo. Dessa två delar funkar inte riktigt ihop. Ändå var detta inget jätteproblem för mig.

Äh, nu slutar jag svamla på om den här filmen även om jag skulle kunna fortsätta ett tag till. Det är en helt ok matinéfilm – och, ja, när väl Alexander Skarsgård tar av sig skjortan så behåller han överkroppen bar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Tarzan. Har de mage att ruta in filmens problem eller tyckte de att den var ABSolutely amazing?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

Även Danny the Street har tagit sig en titt på Tarzan.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kollektivet (2016)

18 juli, 2016 9 kommentarer

KollektivetI lördags var det filmspanarträff och jag roffade (tydligen) åt mig ”äran” att välja film. Eftersom jag var lite slarvig när jag tittade igenom programmet valde jag den nya Tarzan-filmen men missade att Thomas Vinterbergs nya film Kollektivet hade premiär samma helg. Rackarns! Vad göra? Byta film? När jag väl insåg mitt misstag hade vi ju redan köpt biljetter. Lösning: Vi ser Kollektivet i form av en lunchvisning innan huvudfilmen Tarzan. En Stockholm Filmdag i miniformat. Mysigt.

Jag hade ganska stora förväntningar på Kollektivet då Vinterbergs filmer Festen och Jakten är två stora favoriter. Ack dessa förväntningar…

Kollektivet handlar om… ett kollektiv. Ja, det är väl att förenkla det hela kanske.

Vi möter i alla fall pappan Erik (Ulrich ”fiskblicken” Thomsen, känd från Festen), mamman Anna (Trine Dyrholm från bl a En kongelig affære) och så dottern Freja (unga Martha Sofie Wallstrøm Hansen, förmodligen en kommande stjärna).

Eriks far har precis dött (en far han inte träffat eller pratat med på över tio (?) år) och nu får han ta över familjens stora villa. Själv vill Erik sälja omedelbart, tjäna pengar och inte ha nåt mer med villan att göra. Anna tycker istället att de ska starta ett kollektiv i villan, och så blir det.

In i villan flyttar några av deras gamla bekanta och så, av nån anledning, Fares Fares rollfigur Allon. Jaha, vad ska hända nu? Ska alla knulla med alla? Nej, det är mindre förutsägbart än så. Vid ett tillfälle, i början när det är happy days, så går alla och badar nakna dock. Men that’s it.

Anledningen till att Anna ville starta kollektiv var, anger hon själv, att hon ville ha in nya människor i sitt liv och sin vardag som hon kan prata med om spännande saker. Ja, nog får hon folk att prata med. Problemet är att arkitekten/läraren Erik, som mest pratar jobb, då inte får nån att prata med. Istället inleder han en relation med en av sina unga kvinnliga studenter (nähä, vilken överraskning).

Och sen inleds förvecklingarna. Fram till nu har filmen varit en dramakomedi med en hel del humor men nu blir det en resa ner i mardrömslik depression för Anna (som ändå måste hålla skenet uppe utåt eftersom hon är nyhetsuppläsare i tv).

Jag vet inte, den här filmen gav mig klåda över hela kroppen och myror i benen. Jag störde mig exempelvis på klippningen, som jag tyckte kändes utstuderad och påklistrad. Vinterberg hängde kvar för länge i sina scener många gånger. Allt skulle dras ut i evighet. Jag ville bara skrika.

Det lustiga är att jag ser hantverket, det väldigt skickliga hantverket, både från skådespelare och regissör. Men just den här gången så var det inte en film för mig.

Själva storyn var väl ok även om jag inte tyckte den sa nåt nytt. Det är jobbigt när ens partner har en affär och det blir ännu jobbigare om man bara försöker acceptera det och sen dessutom låter den nya flamman flytta in i samma kollektiv som man själv bor i. Klart det blir konstigt och förr eller senare så klappar man ihop.

Den rollfigur jag kände mest för var nog dottern Freja. Hon har inte en jättestor del i storyn men en viktig del. Hennes egen utveckling var också intressant. Hon valde/tvingades att vända barndomen ryggen, både bildligt och bokstavligen. En sak jag uppskattade var att hennes spirande sexualitet inte problematiserades (vilken man hade kunnat tro) utan bara presenterades som den var. Visst, första gången framställdes som till viss del obehaglig och märklig (för henne), men både han och hon lärde sig.

Den enda scen jag blev berörd av var en mot slutet när allt ställdes på sin spets då alla medlemmar i kollektivet satt runt Bordet och diskuterade hur man skulle lösa det problem som uppstått. Då fick dottern Freja säga hur hon ville ha det. En rörande scen som jag trodde skulle sluta med en kram, men icke så, och därför blev den än mer rörande.

Jag skrev tidigare att jag inte tyckte storyn var nåt speciellt men jag måste ändå ge filmen att den då och då överraskade mig genom hur de olika karaktärerna betedde sig i avgörande ögonblick; liksom tvärtom.

Men i övrigt kände jag mest ett växande obehag under filmens gång när kollektivmedlemmarnas tjafsande, snackande, röstande, vänstrande, drickande och rökande tilltog i omfattning.

Se Lukas Moodyssons Tillsammans istället. Japp, där kom det men jag sparade det i alla fall till sist. 😉

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in vad de andra tyckte om Kollektivet. Vill de begå kollektivt självmord eller badar de nakna av glädje?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Ytterligare tankar om Kollektivet hittar vi oss Danny the Street.

Tankarna om Tarzan kommer på onsdag.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Nice Guys (2016)

22 juni, 2016 17 kommentarer

The Nice GuysNån gång på 90-talet stod jag en sen kväll på Tullinge pendeltågsstation för att ta tåget tillbaka in till stan. Jag hade varit på den nu för länge sen insomnade musikfestivalen Lollipop, som höll till på Lida friluftsområde om jag minns rätt. Medan vi stod och väntade på perrongen så hände nåt på andra sidan spåret utanför en restaurang.

Två snubbar gick emot varandra och den ena hade nåt tillhygge i handen. Ett järnrör såg det ut som. Snubben med röret svingade ett slag mot den andra killens huvud och sen hördes ett ljud som etsade sig fast. Det lät som ben som kraschades sönder. Snubben föll som en fura mot marken och en blodpöl bildades. Gänget som snubben med järnröret tillhörde hoppade in i en röd bil och drog därifrån så att däcken tjöt. Efter ett tag kom ambulansen och hämtade in snubben som låg och blödde.

När vi senare satt på pendeltåget pratade polisen i högtalarna och frågade om det fanns vittnen till en knivmisshandel som ägt rum alldeles nyss. Kniv? Jag tyckte det såg ut som ett järnrör och att det svingades som ett järnrör.

Efter ett tag rullade tåget tillbaka till stan och vi fick aldrig reda på hur det gick för snubben som fick ett järnrör i huvudet alternativt blev knivhuggen. Men jag kommer aldrig glömma händelsen.

En tid efteråt så skulle jag gå på bio för att se Face/Off, en film som många hyllat som en riktigt cool actionrulle. Jag mådde illa när jag såg den. Nu när jag kollar upp fakta efteråt så måste festivalen varit i slutet av juli 1997 och sen hade Face/Off premiär i oktober samma år. Det var ju ett bra tag efteråt men jag minns att jag ändå inte klarade av att njuta av våld som underhållning. Det gick helt enkelt inte.

Tillbaka till nuet och den film det egentligen handlar om idag. Månadens filmspanarfilm The Nice Guys! Vad är kopplingen till det som hände under Lollipop och Face/Off? Jo, jag kommer till det, men först lite om handlingen i The Nice Guys. Filmen är en buddykomedi skriven och regisserad av Shane Black och vi ser Russell Crowe och Ryan Gosling i huvud- och så småningom titelrollerna.

Crowe spelar Jackson Healy, en… ja, vad? en snubbe som hotar och misshandlar folk mot betalning. Gosling är den mer eller mindre misslyckade privatdeckaren tillika suputen Holland March. På grund av anledningar så bryter Healy armen på March för att han ska sluta leta efter en försvunnen ung kvinna vid namn Amelia. Efter förvecklingar slutar det ändå med att de båda försöker hitta Amelia och de får även hjälp av Marchs unga (tretton?) dotter Holly (Angourie Rice).

Om jag skulle beskriva The Nice Guys så skulle jag säga att det är en actionkomedi i form av en neo-noir. En deckare och en hitman (eller vad man nu ska kalla Healys sysselsättning) letar efter en försvunnen dame och dras in i konspirationer och konstigheter i porrbranschen på 70-talet i änglarnas stad (Boogie Nights!). Givetvis har vi även en berättarröst (jag minns inte om det var Gosling eller Crowe som stod för den eller bägge).

Jag fick även lite bröderna Coen-vibbar då jag får erkänna att filmen är riktigt snyggt gjord med överdådig scenografi och färgglatt foto + att manuset är genomtänkt med smarta callbacks till tidigare händelser i filmen + att musiken schysst 70-talsskön.

Inledningsvis hade jag ändå svårt att sugas in i filmen. Folk runt omkring mig skrattade med jämna mellanrum. Själv satt jag mest och hade varken roligt eller tråkigt och förstod egentligen inget av handlingen. Varför letade man efter Amelia? Efter ett tag insåg jag dock vilken typ av komedi filmen var. Jag tror det var när Gosling sitter på toaletten och försöker rikta en pistol mot Crowe samtidigt som han ska dra upp byxorna och hålla dörren öppen.

En sak som stack ut på ett postivit sätt var att Marchs dotter faktiskt var en ganska stor och viktig del av handlingen. Jag hade räknat med att hon skulle vara med ett kort tag i början och sen kanske dyka upp i slutet. Så blev det inte utan hon följde med och deltog aktivt i pappans irrfärder på porrpartyn och liknande.

Men så var det det här med våldet. Problemet var inte att jag mådde illa under The Nice Guys. Det tog ett tag, men den där äckliga känslan jag hade fått under Face/Off-visningen försvann gradvis (tiden läker alla sår) och senare under hösten ’97 var jag tillbaka uppe i sadeln och kunde återigen (tjoho!) njuta av underhållningsvåld. Problemet med The Nice Guys var att folk sköts ihjäl till höger och vänster mer eller mindre slumpmässigt på sätt som man skulle uppfatta som roliga (?) men som varken var roliga eller fick några konsekvenser. Jag kan inte låta bli att jämföra med Pulp Fiction där Vincent råkar skjuta huvudet av Marvin när de åker bil. Skillnaden i Pulp Fiction är att händelsen är absurt rolig och leder vidare till andra händelser (The Wolf gör entré t ex). I The Nice Guys finns ett litet undantag där det faktiskt blev absurt roligt, och det involverar två personer som faller från hög höjd och en pool. Men överlag blev jag inte klok på vad filmen var ute efter med det här.

Slutord: Jag hade mestadels ganska roligt när jag väl greppat filmens stil. Hade Kim Basinger roligt under inspelningen? Well, det var svårt att se eftersom hon numera inte har förmågan att kunna ändra ansiktsuttryck.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om The Nice Guys samt om nån mer än jag snappade upp följande replik: ”If you want me to do that, don’t eat asparagus”.

Är de snälla mot filmen eller tar de fram knogjärnet?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Johan)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Komedi, Neo Noir, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Under sanden (2015)

20 april, 2016 7 kommentarer

Under sandenHistorien skrivs av segrarna heter det ju, och därför är det inte så konstigt att jag inte hade hört nånting om just den här verkliga danska historien som utspelar sig strax efter andra världskrigets slut. Danmark har precis befriats från tyskarna. Flera tusen tyska krigsfångar befinner sig i landet, men istället för att skickas hem så transporteras de till den danska västkusten för att på sandstränderna där röja minor; minor som tyskarna själva placerat där för att försvåra en eventuell allierad landstigning.

I Under sanden (denna månads filmspanarfilm) får vi följa en grupp på 14 tyskar som ansvarar för att röja en liten del (45000!) av de miljoner minor som finns nedgrävda på stränderna. När pojkarna (ja, det handlar om unga tyskar pojkar, den ena räddare än den andra) är klara med jobbet är de lovade att få åka hem. Om de kan röja sex minor per timme ska arbetet ta tre månader, dvs om det hela går smärtfritt.

Den som leder arbetet är den danska sergeanten Rasmussen (Roland Møller). Till en början framställs Rasmussen som en stenhård sadist som inte bryr sig om pojkarna svälter ihjäl eller stryker med om en mina sprängs. I filmens inledning får vi se Rasmussen banka och stampa några marscherande tyskar krigsfångar sönder och samman. Den förtryckte har, helt naturligt, blivit förtryckare.

Givetvis kommer Rasmussen så småningom mjukna, dels för att han inser att jobbet inte blir gjort ordentligt och i tid om pojkarna behandlas illa, och dels för att det uppstår en sorts fader-son-relation mellan Rasmussen och pojkarna, kanske främst en av dem. Rasmussen har dock en chef, löjtnanten Jensen (Mikkel Boe Følsgaard från En kongelig affære), som helst ser att pojkarna behandlas som djur och kanonmat.

Det finns egentligen inget fel med filmen. Den är väldigt välgjord. Fotot är strålande. De sandiga stränderna är vackra. Musiken var enligt uppgift stämningsfull och passande. Själv noterade jag den inte, eller minns den åtminstone inte. Skådisarna är kompetenta. Vad är det då jag saknar? En film som drar in mig fullständigt och slår mig känslomässigt i magen är nog svaret.

Inledningsvis var det thrillerspännande när pojkarna skulle desarmera en mina. Det var nervigt och jag satt på helspänn. Men tionde gången så gick det slentrian i det. Det blev rätt och slätt upprepande, även om jag vaknade till ordentligt första och andra gången det small.

Mikkel Boe Følsgaard är en lustig skådis. Han har ett barnsligt utseende som passade perfekt i En kongelig affære där han spelar en mentalt omogen och instabil kung. Här spelar han alltså en löjtnant som förblir slemmig och sadistisk filmen igenom och jag tyckte inte riktigt han, eller kanske hans rollfigur, funkade. Jag hade nog föredragit en löjtnant som gjorde det han gjorde för att det var order uppifrån först och främst, och inte för att han ville jävlas med sin mer mänsklige sergeant.

En sak som jag gillade med filmen var det absoluta slutet. Det kändes lika strävt och äkta som Rasmussen var som rollfigur. Ja, just Roland Møller som spelade Rasmussen var nog filmens behållning för min del. Snudd på trea blir det till Under sanden eller Under sandet som den heter på danska.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Under sanden. Värsta röjet eller strandade filmen?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

PS. En sista sak. Under i princip hela visningen hördes med jämna mellanrum ett dunkande ljud. Så fort det filmens ljudspår var tyst hörde vi det: ”dunk, dunk, dunk, dunk, dunk”. Efter ett tag insåg jag att det inte kom från filmen. Både under filmen och efteråt försökte vi med blandat resultat göra SF:s personal uppmärksamma på dunkandet. Efter ett tag framkom det att det vägg i vägg med salong 1 på biografen Saga tydligen ligger en restaurang där man för tillfället höll på att hamra ut kött inför kvällens servering. Jag vet, det låter som en saga (ehe) men det är en sann historia. DS.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hail, Caesar! (2016)

24 februari, 2016 7 kommentarer

Hail CeasarHar bröderna Coen förlorat ”det”? Nej, jag tycker nog inte det. Deras förra film var Inside Llewyn Davis (filmspanarfilm dessutom) och även om jag inte minns så rackarns mycket av den så minns jag att jag gillade den. När jag läser igenom min gamla recension minns jag lite mer. En sak jag skriver är att Inside Llewyn Davis inte är i klass med No Country for Old Men, Fargo eller The Big Lebowski men att den i alla fall är bra mycket bättre än låt oss säga The Hudsucker Proxy och Burn After Reading. Jag inser att jag inte gillar Coens mer farsartade komedier som t ex The Ladykillers (som jag nu sett efter att jag skrev om Inside Llewyn Davis). Nej, då är Coens mörkare filmer mer min kopp te. The Big Lebowski är väl undantaget, men jag tycker ändå inte den är farsartad.

Hail, Caesar! är en av Coens komedier men är det minor eller major Coen? Det är minor Coen! Men inte dålig Coen. Det är väldigt få Coen-filmer som är rent dåliga. Jag kan bara komma på Burn After Reading och The Ladykillers. De problem som Hail, Caesar! dras med har emellertid inte med själva humorn att göra. Nej, det är filmens struktur det är fel på. Det är svårt att bli engagerad, och orsaken är att det är en väldigt episodisk film med mängder av rollfigurer och scener som avverkas på löpande band. Vissa rollfigurer återkommer med jämna mellanrum men de flesta lämnas efter ett tag åt sitt öde. Vad hände med cowboysskådisen Hobie Doyle (stjärnskottet Alden Ehrenreich) eller simskådisen DeeAnna Moran (Scarlett Johansson)? Ja, vi fick kanske delvis nån information om deras slutliga öden men det känns som att filmen egentligen inte är intresserad.

I fokus är istället Eddie Mannix (Josh Brolin) som jobbar på en filmstudio i Hollywood under det gyllene 50-talet. Mannix är spindeln i nätet som får allt att fungera och styr upp saker och ting när de behöver styras upp. Är det problem med nån skådis så är det Mannix som rycker ut. Börjar det regna i Mexiko när man ska spela in snustorra ökenscener så föreslår Mannix att man ska fortsätta filma men byta titel på filmen till nåt med regntema.

Mannix går runt bland inspelningsstudiorna och inspekterar och vi tittare får se vad det är för filmer som spelas in. Här har Coen-bröderna slagit på stort och det är minst sagt imponerande. Vi har det stora romerska eposet Hail, Caesar! där George Clooney spelar en romare som möter Jesus. Scarlett Johansson är en Esther Williams-typ med gravidproblem i ett vattenspektakel. Channing Tatum en dansande sjöman som ska ge sig ut till havs i en film regisserad av svenske Arne, spelad av Christopher Lambert av alla människor. Slutligen försöker regissören Laurence Laurentz (en suverän Ralph Fiennes) få fason på cowboyskådisen Doyle i en melodram. ”Would That It Were So Simple”, hur svårt kan det vara? Mycket svårt.

Clooney blir i en av filmens plots kidnappad av en grupp manusförfattare, kommunistiska manusförfattare dessutom. De, manusförfattarna, vill ha mer uppskattning och om de inte får de så vill de ha pengar. Denna del av filmen funkade inte riktigt för mig. Jag tyckte det var ganska tråkigt med Clooney och dessa svamlande pennfäktare.

Då var det desto roligare när Mannix försökte stämma av om gestaltningen av Jesus i eposet Hail, Caesar! var ok med gruppen av religiösa ledare. Clash of the religioner skulle man kunna säga när de fyra (var det fyra?) debatterar hur de ser på Jesus.

Jag har inte så mycket mer att säga tror jag. Det är en ganska mysig film men för mig fanns ingen ordentligt story. Vi går från inspelningsstudio till inspelningsstudio och jag blir aldrig riktigt engagerad. Det finns några guldkorn. Dansscenen med de vitklädda sjömännen var rolig, och här har man lagt ner ett väldigt jobb. Det är en scen det måste ha tagit ett bra tag att spela in och ändå är det ”bara” en film i filmen så att säga. Men i slutändan: minor Coen, och ändå får filmen en trea vilket väl visar vilken hög lägstanivå bröderna har.

En sista fråga: varför i helvete är Jonah Hill med på postern som om han hade en av huvudrollerna?!?!?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte. Hail, the Coens! eller Hell no!

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 3, Bröderna Coen, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Forest (2016)

20 januari, 2016 3 kommentarer

The ForestDags för årets första filmspanarfilm och Fiffi valde en skräckis. Ett bra val tyckte jag eftersom det var länge sen jag såg en riktigt bra skräckis på bio. Det var nog The Conjuring och innan det den suveränt rysliga Sinister.

The Forest handlar om två tvillingsystrar (båda spelas av Natalie Dormer) där den ena, Jess, är en goth-tjej som flyttat till Tokyo och där jobbar som lärare. Den ”ordentliga” systern, Sara, lever svenssonliv i USA. När Sara får höra att Jess har försvunnit efter att ha besökt en självmordsskog vid Fuji åker hon dit för att försöka hitta sin syster. Alla säger att systern inte lever men det speciella band som tvillingar har gör att Sara vet att Jess fortfarande lever. Men skogen, som finns i verkligheten för övrigt, lever förstås sitt eget liv och du vill inte gå vilse i den. Muahahaha.

När ljuset tänds i salongen efter att en film är slut och man direkt börjar prata med varandra – inte om filmen – utan om visningen i sig, så kan det vara ett tecken på att filmen inte var speciellt bra eller att det var en katastrofal visning. I det här fallet tror jag det var nåt mittemellan.

The Forest är ingen katastrof men det är en film som du glömmer på en kaffekvart. Den var inte speciellt läskig. Den lyckas inte bygga upp nån märkvärdig stämning som så småningom leder fram till effektiva hoppscener. Jag kände rysningar en gång (en gammal dam i en hotellkorridor skrämdes) men det kändes mer som en mekanisk snarare än en psykologisk rysning. Men ändå.

Skogen var rätt snygg. Filmmakarna visar då och då närbilder på rötter, mossa, gamla träd, rotvältor, för att få fram nån sorts mystisk obehaglig stämning. Det kändes mest som en ganska snygg naturfilm.

I bakgrunden i filmen finns hela tiden relationen mellan systrarna och speciellt vad som hände när deras föräldrar dog. Det är kanske egentligen det som filmen handlar om, eller det som filmmakarna ville att filmen skulle handla om. Ungefär som The Babadook som ju egentligen är en film om sorgearbetet efter att en närstående har dött.

Slutligen. Visningen? Ja, det var inte en bra visning. SF-värden sa innan visningen inget om att man skulle stänga av sin mobil utan påminde istället om var toaletterna fanns. Under visningen åkte mobiler fram titt som tätt. Det prasslades med godispapper och nån knäppgök började ibland spela trummor med två metallbitar under tysta scener. Men av nån anledning så blev jag inte så värst störd. Kanske för att filmen inte kändes så viktig för mig. Däremot hade SF problem med sin projektor vilket irriterade mig. I början dök det upp en grön fyrkant i övre vänstra hörnet. Den försvann efter tag men då dök istället en knallgul fyrkant upp i det övre högra hörnet. Bra jobbat, SF!

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte. Såg de inte skogen för alla träden?

The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mistress America (2015)

16 december, 2015 10 kommentarer

Mistress AmericaMistress America är en sån där typisk hipsterfilm som brukar gå upp på Grand eller Victoria i Stockholm. Det är Noah Baumbach som regisserar och Greta Gerwig har varit med och skrivit manus och spelar en av huvudrollerna. Den utspelar sig i New York och handlar främst om Tracy (Lola Kirke) som börjar på college. Tracy har svårt att passa in, att hitta sin klick. I New York träffar hon så småningom Brooke (Gerwig) som lär henne ett och annat om livet, eller kanske snarare hur man inte ska leva livet.

Men vänta nu, under sin första vecka på bio gick Mistress America en gång per dag och dessutom ute i Heron City. Varför? Ja, det är nåt ruffel och båg med distributören Fox i kombination med att SF i princip har biomonopol i Sverige. Jag blir aldrig klok på hur det där funkar, relationen mellan SF och distributörerna. Ena veckan ska en film komma på bio, nästa vecka är den plötsligt borta, framflyttad två månader. Det gäller t ex Creed som ju skulle ha kommit upp i slutet av november men nu inte kommer förrän i slutet av januari. Oh well, det är inte första *host*Ex Machina*host* eller sista gången sånt här händer.

Filmspanarna gick i alla fall och såg Mistress America och vi kunde faktiskt se den på Rigoletto. Påtryckningar på SF (jag drog mitt Twitter-strå till klagostacken) hade fått dem lägga en ynka visning till på en annan plats än det av vissa avskydda Heron City.

Jag gillade Groah Baumwigs förra film Frances Ha. Efter en snackig och lite tramsig inledning tog sig den filmen rejält och blev härligt melankolisk och nästan lite sorglig. Den gjorde en del klockrena iakttagelser kring det sociala i vårt app-fyllda samhälle. Dessutom kunde jag inte låta bli att gilla Frances som person.

Här blev det inte lika bra tyckte jag. Dialogen går i kulsprutetempo och framförallt Brooke skjuter vilt kring sig. Hon pratar och pratar, men lyssnar till synes inte på nån, och allt kretsar kring henne. I en dialog kan tre olika ämnen avhandlas om vartannat under fem sekunder. Det blir aningen jobbigt att lyssna på.

Efter ett tag kommer jag in i det, eller så lugnar det ner sig lite, när filmen tar oss med ut till en förort till en av Brookes gamla fiender (som snott hennes pojkvän, katter och idéer). Jag trodde ett tag att filmen skulle stanna kvar här resten av filmen och att vi skulle få ett trevligt kammarspel.

Mistress America känns som en lite mer osympatisk version av Frances Ha. Inte alls dålig men inte lika mysig. Jag gillar vissa sanningar som Brooke lägger fram. T ex hur svårt det ibland kan vara att få nåt vettigt gjort och istället surfa runt på YouTube och titta på randomklipp. Den här texten var t ex inte så rackarns lätt att klämma ur sig. Efter filmen gick filmspanarna och åt middag och pratade om allt möjligt (innan det urartade till ett bondage-party) och när det var dags att bege sig av hemåt hade filmen liksom bara försvunnit ur mitt medvetande. Därför tror jag att jag är snäll när jag delar ut en trea. Det borde nog egentligen vara en stark tvåa. Nej, en trea, filmen puttar ju på så trevligt.

Och nu när jag tänker till så minns jag några bra scener. När Brooke ska pitcha sin nya restaurang för att få pengar av sin fiendes pojkvän. När Brooke pratar med sin pappa i mobilen och får reda på att han inte ska gifta sig och vill att han ska kämpa och inte ge upp. Är det kanske sig själv hon egentligen riktar sig till? Ja, givetvis. När Brooke på en bar fullkomligt tillintetgör ett gammalt mobboffer från skoltiden som kommer fram för att låta Brooke veta att hon blev sårad av Brooke då. Mm, bra scener som kändes mer äkta än resten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in de säkert mer djuplodande texterna som mina filmspanarvänner bjuder på.

The Nerd Bird
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
Har du inte sett den? (Carl)

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Udda yrken – Still Life (2013)

2 december, 2015 14 kommentarer

Still LifeDet har börjat snöa på bloggen. Vi är redan i december. Ny månad, nytt filmspanartema. Denna gång handlar det om Udda yrken. Det passade mig bra eftersom jag då fick en puff att se Still Life, en film som jag vet en hel del andra verkligen uppskattar.

Still Life handlar om John May som jobbar för kommunen med att leta upp släktingar till avlidna personer. En person har dött, ingen levande familj verkar finnas, ingen kommer att komma på begravningen. John gör sitt bästa för att hitta släktingar eller några som kände personen i fråga. Han försöker även ta reda på saker om personens liv för på så sätt få till en begravning som gör personen rättvisa.

Eddie Marsan (bilskolläraren från Happy-Go-Lucky!) spelar huvudrollen som John May och han gör det med en sällan skådad nedtoning och grace. Marsan är envis, snäll, timid, empatisk och romantisk. Han lever sitt inrutade liv i ensamhet. Hans liv är lika inrutat som filmens foto. Allt hans fokus verkar vara på jobbet. Hemma har han ett stort fotoalbum med bilder på personer från alla hans fall.

En dag får han sparken. Kommunen ska rationalisera bort hans tjänst. Ingen kommer att anstränga sig att försöka hitta tidigare vänner och eventuella släktingar. Nej, nu kommer urnorna med aska att hällas ut under en kaffekvart i princip. John May blöder inombords.

Av sin chef, en karikatyr på en hänsynslös och osympatisk chef, får han tre dagar på sig att avsluta sitt sista fall. John går all-in för att hitta några som kände detta sista fall.

Om jag ska jämföra med annat jag har sett så kommer jag att tänka på One Hour Photo (en människa får inblick i andra personers liv), De andras liv (en myndighetsperson får inblick i andras liv och förändras), norska 1001 gram (huvudpersonen lever ett lika inrutat och ensamt liv som John) och Darling (där snälle Bernard får uppleva en hänsynslös arbetsmarknad). Kombinera dessa filmer med tv-serien Spårlöst så har du Still Life. Ungefär.

Men strunt i jämförelser med annat för Still Life är nämligen en sällsam film som står alldeles utmärkt på egna ben. Man kan luras att tro att det är en jobbig film att ta sig igenom, att ämnet ska vara outhärdligt. Så är inte fallet. Visst, den har ett skimmer av sorg över sig men för mig var det ändå ljuset som dominerade. Ljuset och värdigheten. Eddie Marsans John är en fin bild av en sympatisk mänsklighet. Mot slutet får han känna på lite av denna mänsklighet i andra riktningen så att säga. Nån ser honom och är sympatisk mot honom. Då värmde det i hjärtat och det blev t.o.m. lite dammigt vardagsrummet.

Det finns småsaker att klaga på men jag går inte in på dessa nu. Det känns liksom fel. Om ni vill veta varför jag inte delar ut högsta betyg som nästan samtliga av Rörliga bilder och tryckta ord, Fiffis filmtajm, Filmitch och The Velvet Café har gjort så får ni fråga så kan jag svara i en kommentar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vilka yrken mina filmspanarvänner ställt in siktet på.

Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF15: Evolution (2015)

18 november, 2015 24 kommentarer

sff_logoEvolutionÅrets filmspanardag på Stockholm Filmfestival är avklarad. Som vanligt har det varit en härlig blandning av filmer. Själv såg jag dokumentären The Wolfpack (som jag skrev om i söndags), koreanska Office och så då Lucile Hadžihalilovićs Evolution som blev den gemensamma filmen som filmspanarna skriver om idag.

Evolution handlar om… mmm, därom tvista de lärde. Jag tänkte så här: jag beskriver grundhandlingen lite kort, helt enkelt vad som händer rakt upp och ner, och sen kommer jag med några teorier om vad som faktiskt hände.

SPOILERS från och med nu. Läs på egen risk.

En pojke bor på en ö i havet. Han är ute och simmar och ser på botten en drunknad pojke (jag tyckte i och för sig att det såg ut som en docka) med en sjöstjärna på magen. Han ritar en teckning av pojken i sitt ritblock. Hans mamma lagar mat åt pojken. Det är alltid samma mat, en grönbeige sörja med nån sorts maskar (eller om det är pasta?). Varje kväll innan läggdags får pojken dricka en medicin. Det är en kolsvart vätska. Varför pojken behöver medicinen uppfattar jag inte riktigt men det kan möjligen ha nåt med hans kommande pubertet att göra. På ön bor bara vuxna mammor med sina pojkar. Vuxna män finns inte. Ej heller saker som bilar, cyklar, affärer, frisörer, skolor, restauranger, etc.

(Nyligen såg jag Det stora blå och faktum är att Evolutions inledning påminde väldigt mycket om inledningen i just Det stora blå. Jag tänkte på det direkt när filmen började. Frågan är om det kan vara så att de är inspelade på samma ställe? Förmodligen inte men det var samma typ av klippiga kustlandskap.)

En bit in i filmen läggs pojken in på sjukhus. Flera pojkar är inlagda där. Pojken blir injicerad i magen med nåt. Efter det växer ett foster (?) i hans mage. Sjuksystrarna tittar med jämna mellanrum på tv på en film där ett kejsarsnitt skildras. Efter ett tag visar det sig att kvinnorna (som alla är klädda i liknande kläder och har samma frisyr) har nån form av sugkoppar på ryggen. Syftet med dessa framgår inte. Däremot framgår att kvinnorna om nätterna har nån form av orgier tillsammans på stranden. Dessutom hetsäter de även skaldjur från havet, främst tagghudingar som sjöborrar vad det verkade.

På sjukhuset undersöks pojken med jämna mellanrum med ultraljud för att se att fostret (?) mår bra. Vid ett tillfälle sänks pojken ner i en vattentank och två foster börjar ”amma” på hans mage. Fostren såg inte riktigt mänskliga ut.

En av sjuksystrarna (som var lite yngre än de andra) verkar känna nån form av sympati för pojken och ger honom t ex en penna och låter honom att rita i sitt block. I slutet av filmen hjälper hon honom att fly från ön till… ja, till vad? Till vår värld som vi uppfattar den? Vi får i alla fall se land och en riktig stad.

Mmm, ungefär så. Några teorier:

Eller vafan, jag har inga teorier som ens är nära att gå ihop.

Eller vafan, några teori får jag väl ändå slänga fram.

Nåväl. Ett tag trodde jag att pojkarna med hjälp av medicinen och nåt mer genomgick ett könsbyte och blev kvinnor. De där sugkopparna som kvinnorna hade, ska de visa på att kvinnorna var nån slags bläckfiskkvinnor. En varelse som utvecklats genom att den äter sjöborrar? En människa fast med inslag av bläckfisk-DNA?

Sen kan man ju strunta i att få ihop filmen rent logiskt och bara fundera på vad den försöker säga. Försöker den säga nåt så är det inte helt lätt att förstå vad. Var det ett sorts feministiskt inlägg i en samhällsdebatt? Jag vet inte.

Men jag gillade Evolution. Jag tyckte den var fascinerande i all sin obegriplighet. Jag har alltid gillat att fundera på vad som egentligen händer i obegripliga filmer. Ja, förutom när det gällde Upstream Color och Holy Motors, haha. Även Holy Motors var för övrigt en filmspanarfilm som vi såg på filmfestivalen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Efter en härlig och stark Lamm Rezala i den kitchiga källaren på Indira var jag i toppform för en skum film. Jag nickade inte till en enda gång utan satt fullt fokuserad hela tiden. Jag kan inte minnas några störningsmoment. Eller, jo, förresten, vi fick återigen uppleva klassikern med folk som inte vill flytta ihop in mot mitten så att de lediga sätena hamnar längst ut på raderna. Nej, givetvis lämnade folk luckor mellan sig inne i mitten sig så att de som kommer sent (eller såna som får komma in i mån av plats) måste krångla sig in och en halv rad måste ställa sig upp. Fast det var kanske inget störningsmoment utan mer roande att titta på på avstånd, eftersom ju vi givetvis satt utan luckor på vår rad. Efter visningen bollades teorier fram och tillbaka mellan filmspanarna. Jag gillar såna filmer. Sofia ansåg att filmen var övertydlig och jag trodde ett ögonblick att hon menade allvar och jag ville jättegärna få en förklaring av filmen. Den uteblev.

filmspanarna_kvadratSå vad tyckte nu de andra filmspanarna? Jag vet att de var lika förbryllade som jag men frågan är om de tyckte detta var en angenäm känsla eller inte. Tyckte de filmen var lika utvecklande som jag?

Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird (såg filmen då det även hölls ett F2F med regissören!)
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

PS. Aaah, hon som spelade den snälla sjuksyrran (Roxane Duran) kände jag så väl igen. Precis som pojkens mamman så har hon ett ganska speciellt utseende. Nu såg jag att hon var med i Det vita bandet och att det var där jag sett henne tidigare. Alltid skönt när man kan reda ut sånt. 🙂 DS.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2015 Tagged with , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Syskon – Dogtooth (2009)

4 november, 2015 12 kommentarer

DogtoothNovember månads filmspanartema är Syskon och det gjorde att jag tog/fick chansen (riskerade) att kolla in den uppmärksammade grekiska filmen Dogtooth. Jag hade förstått att det skulle handla om en film som man tyckte nåt om, bra eller dåligt, och inte en film som bara passerade förbi obemärkt. Jag hade också för mig att en viss Fiffi hade satt ett antingen väldigt högt eller väldigt lågt betyg på filmen, men jag kunde inte minnas vilket det var. Uppdatering: Fiffi satte ett lååååågt betyg!

Wow! Jag säger bara wow! Den här filmen var nåt utöver det vanliga. Nu brukar man ju säga, åtminstone är det nåt jag hör emellanåt, att bara för att det är annorlunda så betyder inte det nödvändigtvis att det är bra. Dogtooth är nåt så trevligt som annorlunda OCH bra. Men jag måste ändå slänga in en brasklapp här. Som filmnörd så ser jag mängder med film och det är inte ofta man blir överraskad och får se en film som inte följer de vanliga mallarna. När det händer så kan man inte bortse från att det bidrar till att höja en film ytterligare. Kanske det t.o.m. är så, trots det jag hävdade tidigare, att annorlunda faktiskt betyder bra. Men nånstans är ändå en grundförutsättning att jag gillar det jag ser oavsett annorlundafaktor.

Faktum är ändå att när jag ser Dogtooth så hajar jag till i soffan. Jag känner att det är nåt speciellt jag ser. Filmen rycker mig ur den vanliga filmtittarkoman, vilket känns uppfriskande.

Dogtooth handlar om helt vanlig grekisk familj… nej då, skoja bara. Ok, den handlar om en grekisk familj, det gör den. Men sen leder filmskaparna in oss i en surrealistisk värld med helt andra regler än man är van vid. Familjen består av mor och far och tre barn, en son och två döttrar. Barnen får inte, och har aldrig, lämnat familjens hem beläget på landsbygden bakom stora plank och höga häckar. Barnen är vuxna, kanske mellan 25 och 35, och de ägnar dagarna åt att leka tillsammans eller få lektioner i uppförande och språk av sin mor och far.

När filmen är slut snurrar frågorna i huvudet. Vad är syftet för föräldrarna? Nånting måste ju ha hänt föräldrarna tidigare i livet? Vad? Varför tror barnen att de har en bror som bor på andra sidan planket? Varför tror barnen att bondkatter är livsfarliga rovdjursmonster som måste dödas med en häxsax? Varför låter föräldrarna en kvinnlig anställd på pappans jobb komma till hemmet för att ha sex med sonen med jämna mellanrum? Varför får inte döttrarna en liknande tjänst? Kommer nån av barnen att fly? Varför lär föräldrarna ut ord på fel sätt, och bl a lär dem att ”ett hav” är en fåtölj och ”ett tangentbord” är en fitta. Vad tror barnen flygplanen som flyger förbi på himlen ovanför är för nåt? Fåglar? Leksaker? Ska man se filmen som en historia om riktiga människor eller bara som en surrealistisk analogi? Och om det främst är en analogi, vad är det en analogi över? Vad tror man en telefon är om man aldrig har sett nån förut? Är filmen bra bara för att den är annorlunda? Hur blir man som människa utan kontakt med en omvärld och istället bara har två personer som talar om hur allt är och fungerar? Varför vill föräldrarna hålla kvar barnen? Eller är det en ointressant fråga eftersom det ändå inte är på riktigt utan ett filmiskt experiment?

Keyboard

Ja, många frågor blir det efter denna bisarra upplevelse. Men tillbaka till verkligheten. Nu närmar sig ju Stockholm Filmfestival med höststormsteg och en av de filmer som jag kommer att se är dokumentären The Wolfpack. Den handlar om en amerikansk familj där barnen hållits instängda i en lägenhet i New York under hela sitt liv. Barnens enda kontakt med omvärlden var genom filmer de såg i hemmet. Så jag vet inte, så rackarns bisarr kanske Dogtooth ändå inte är?

Barnen i Dogtooth har dock inte ens filmer att titta på, förutom sina egna hemmavideofilmer. Nej, föräldrarna vill ju skapa en instängd egen värld med egna regler helt utan influenser utifrån. Den enda information som sipprar igenom är via Christina, kvinnan som besöker sonen. Ibland stannar hon kvar och pratar med döttrarna, vilket så småningom leder till lite mer handfasta influenser av olika slag, bl a några VHS-kassetter med filmer som den äldsta dottern tittar på. Jag kan tycka att det var lite obetänksamt av föräldrarna att låta Christina gå omkring obevakad i hemmet efter utförda tjänster om de nu var så noga med att hålla barnen borta från all kontakt med omvärlden.

Vilka filmer är det dottern får chansen att kolla på? Ja, jag kom fram till att hon åtminstone såg Rocky, Hajen och Flashdance, vilket gav upphov till hysteriskt roliga scener där hon spelar upp scener från filmerna. Ja, jag skrattade faktiskt högt ett antal gånger under filmen. Det finns en udda, totalt vrickad, humor här.

Mot slutet blev det dessutom rejält dramatiskt och jag satt som klistrad (än mer klistrad!) och jag fick t.o.m. hålla för ögonen under en scen som involverade en hörntand (dogtooth!) och en hantel. Uuuuh.

Det blir snudd på femma till denna grekiska pärla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Apropå Stockholm Filmfestival så är The Lobster en annan film som står på min agenda. Vem har regisserat The Lobster? Jo, samme Giorgos Lanthimos som ligger bakom just Dogtooth.

filmspanarna_kvadratKolla nu in vilka bröder och systrar som mina filmspanar-systrar och -bröder skriver om.

Fripps filmrevyer (Cloud Atlas regisserad av Tom T och *syskonen* W)
Filmitch (om en skräckis?)
Fiffis filmtajm (lista över de skönaste syskonparen på film?)
Movies – Noir (lista med skådissystrar som t ex Catherine & Françoise?)
Har du inte sett den? (snack om syskon på film rent så där allmänt?)
Rörliga bilder och tryckta ord (vampyrsyskon!)

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →