Only God Forgives

1 juni, 2013 13 kommentarer

Only God ForgivesTitel: Only God Forgives
Regissör: Nicolas Winding Refn
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Det värsta en film kan vara är väl intetsägande? Du ser en film på bio och under filmen är det inte direkt en känslomässig storm du finner dig i. Du märker knappt att filmen pågår och nästa dag har du i princip glömt bort den. Den har inte gjort nåt intryck alls. Det är ju såna filmer som borde få de riktigt dåliga betygen, eller hur? Filmer som däremot berör, som sätter sig kvar, som snurrar i huvudet dagarna efter, det är ju såna filmer borde få ett högt betyg, oavsett vad du tyckte om filmen. Visst låter det vettigt?

Då med det sagt bara så att ni förstår mitt resonemang så konstaterar jag alltså att Only God Forgives inte är en sån film som bara puttrar på som en romantisk komedi på TV3 på söndagskvällen. Nej, det är en film som känns, som faktiskt ger avtryck så… NEJ FÖR I HELVETE, sluta nu! Du hatar ju filmen, du hatar den, den är avskyvärd. Möjligen avskyvärt intressant. Men du hatar den.

Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med den där karaokesjungande jävla thaipolisen när han kommer inglidande i rummet i långsamt majestät för att sen stanna framför sitt knäande offer samtidigt som han bakom ryggen tar fram sitt svärd då… ja, då kör jag upp hans kära svärd i röven på honom tills det kommer ut genom munnen och säger tittut.

Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med Ryan Gosling där han sakta går, står helt stilla, sakta går, står helt stilla, i en svartröd ohyggligt vacker korridor samtidigt som impending doom-musiken buuuuuuurrrrrruuuuuumaaaaaaauuuuuuar då… ja, då ska jag thaiboxa Gosling till stenåldern med ett knä i magen och en armbåge i huvudet.

Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med thaipolisen där han sjunger karaoke samtidigt som hans kollegor sitter som lydiga apatiska kollegor och tittar på när den smöriga sången slemmar sig fram genom thaipolisens äckliga läppar då… ja, då tar jag thaipolisens mikrofon och tvingar honom att använda den som buttplug istället.

Kristin Scott ThomasSå här tänkte också jag under Only God Forgives: Fan, vad bra Kristin Scott Thomas är. Fan, hur bra är hon inte!? Fullkomligt oigenkännlig. Gosford Park, The English Patient, franska snackfilmer?  Glöm det. Det här är Hollywoodfruar i kubik och hon är en blonderad bitch utan dess like med mysfleece, högklackat och solbrillor stora som tefat. Och hon ska ha sitt rum nu, bitch.

Jag tänkte också så här under Only God Forgives: Fan, vad bra den är. Musiken, alltså. Hur bra är den inte? Hur bra som helst. Buuuurrruuuum… brruuuuuuaaaaaaam. Och så kommer plötsligt en scen med ännu bättre musik. Som i Drive ungefär. Thaipolisen och Gosling ska boxas och Gosling cirkulerar runt thaipolisen samtidigt som han knäpper upp kostymen. Hur snyggt är det inte!?

Under Only God Forgives tänkte jag också så här: Men sluta nu!? Varför ska du visa när thaipolisen skär ut ögonen på snubben, båda ögonen i närbild. Jaha, det räckte inte med det. Du ska visa när han kör in en sticknål i örat också. Ja, men visst, help yourself när du ändå håller på. Jag kan ändå inte göra nåt åt saken, jag bara tittar på. Fast om du är tjej ska du blunda.

Efter Only God Forgives tänkte jag så här: Hur i helvete ska jag betygsätta filmen? Svar: Inte ens Gud förlåter det här.

1/5

Nu måste ni bara kolla in vad Fiffi och Henke tänkte under Only God Forgives eller åtminstone vad de skriver om den. Även Vrångmannen har skrivit om filmen och han levde upp till sitt namn, och här hittar ni Except Fears hyllning till filmen. Uppdatering: Nu har även Jessica sett filmen och hon ställer frågan om kritikern som gav den 5/5 i Cannes hade drabbats av solsting.

****

PleasureEn trevlig överraskning var att Stockholm Filmfestival innan huvudfilmen Only God Forgives bjöd på svenska kortfilmen och nyblivna Cannes-vinnare Pleasure. Vi fick även en kort intervjustund med regissören Ninja Thyberg och skådisen Jenny Hutton. Jag hade hört en del om filmen efter att ha lyssnat på Kinos Cannes-poddar och det var en intressant kvart måste jag säga. Tänk dramakomedi som utspelas på en arbetsplats där huvudpersonen får chansen att visa framfötterna efter att en kollega inte klarat av att leverera resultat. Grejen är att det utspelas på en porrfilmsinspelning. 3-/5 blir betyget till Pleasure.

Arkiverad under Betyg 1, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Great Gatsby

22 maj, 2013 28 kommentarer

The Great GatsbyTitel: The Great Gatsbyfilmspanarna_kvadrat
Regi: Baz Luhrmann
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Eftersom Star Trek Into Darkness redan hade haft premiär veckan innan så valde Jessica från The Velvet Café att vi skulle se The Great Gatsby. Det kändes som ett ganska sjävklart val även om jag hade lite dålig koll på vilka andra filmer som fanns att tillgå. Nåväl, nu blev det spektaklet om Jay Gatsby som bygger på romanen The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald.

Det som oroade mig en aning var att regissören hette Baz Luhrmann (nej, inte Luhr Bazmann, Henke). Moulin Rouge! fick jag ont i huvudet av och Australia var ett överdådig episkt matinédrama (som jag ändå gillade hyfsat). Nåt mer av herr Luhrmann har jag inte sett så jag kanske inte ska säga för mycket men nån favorit är han inte.

Början av filmen gav mig om inte huvudvärk så i alla fall en viss yrselkänsla. Lurhmann går all in för att skildra New Yorks partyliv i början av 1920-talet. Filmens berättare Nick Carraway (Tobey ”fortfarande Peter Parker” Maguire) flyttar in bredvid den mystiske Gatsbys enorma ”villa” på Long Island. Gatsby ordnar spektakulära fester dit hela New Yorks societet och partymänniskor (eller är det partydjur man säger?) kommer. Första halvtimmen av filmen är en enda stor och färgsprakande fest för ögat. Det dansas, sjungs, dricks, badas i pooler, dricks i pooler, dricks i pooler tittandes på fyrverkerier. På IMDb namnges inte mindre än 30 dansare i rollistan som Party Dancer, Puff Dancer, Speakeasy Dancer eller Dancing Couple. Musiken är en blandning av modern R&B, hiphop (Jay-Z bidrar inte bara med några låtar utan är också en av filmens exekutiva producenter) och 20-talsjazz (en musikstil som jag har väääldigt svårt för).

Japp, jag gillade inte början. Jag behövde lugn kände jag. Min hjärna gick in i overload och 3D:n gjorde nog inte saken bättre. Tobey? Jag vet inte, han kändes som en ganska ointressant karaktär. Nu ska han vara filmens berättare och bör kanske vara mer anonym. Nu försöker Baz få in honom i storyn (och det är möjligt att det är så i boken) men han förblev ointressant för mig. Jag hade hellre sett mer fokus på Gatsby själv. I själva verket dröjer det förvånansvärt länge innan Gatsby ens dyker upp. I början av filmen följer vi nämligen Tobey när han kommer till New York och sugs in i dess excesser.

När Gatsby väl träder in i handlinge så sjunker tempot (tack och lov!) och man kan börja, börja försöka i alla fall, se några personer under all yta. Det funkade väl så där för mig. Filmen blir bättre men det räcker inte riktigt. Jag antar att filmen är en ganska rak överföring från boken och att man berättar historien på ungefär samma sätt. Det funkar säkert jättebra i boken men jag kände att jag hade föredragit att få lära känna Gatsby från början. En historia om Gatsby från A till Ö, hans uppväxt, hans kärlekshistoria med Daisy (Carey Mulligan), hans framgångssaga och hans fall. Jag behövde inte twisten som vi nu presenteras. Men det är säkert bara jag. 😉

Det finns givetvis saker att uppskatta i The Great Gatsby som t ex det omöjliga i det som Gatsby försöker uppnå. Han eftersträvar det perfekta men då kan han aldrig bli nöjd eftersom inget och ingen är perfekt. Han vågar inte ta steget om han inte har sett till att allt först är perfekt men det blir det ju aldrig så då blir det liksom inget steg. Det här är intressant men tyvärr blir det för lite och för sent. Jag gillar också ”höstlöv i en pool”-känslan i slutet av filmen men det räcker tyvärr inte till att rädda filmen.

Betyg halv
eller uttryckt i siffror 2+/5

Vad tyckte mina filmspanarkompisar om partyt? Vände de i dörren eller stannade de till långt in på småtimmarna?

The Velvet Café
Fredrik on Film (välkommen! :))
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Film om film – Living in Oblivion

8 maj, 2013 23 kommentarer

Vi vore väl inte filmspanare om vi inte nån gång körde temat ”film om film” tyckte Henke på vår förra träff. Det var ingen som direkt sa emot. Som vanligt – ja, det har faktiskt varit så de senaste gångerna – så visste jag direkt vilken film jag skulle skriva om.

Film om film, vad är då det för något som jag ser det? Jag skulle väl säga att det finns två huvudkategorier. Den första är filmer som handlar om att göra film, det kan handla om en filminspelning eller om filmbranschen (State and Main, Mulholland Drive). Den andra är filmer som inte nödvändigtvis, i alla fall inte direkt, handlar om filmskapande, även om de kanske gör just det ändå. Men jag menar alltså filmer som  vet om att de är just filmer (Adaptation, Annie Hall, Persona). Just detta, då en film visar tydligt att den är just en film (t ex genom att bryta den fjärde väggen), brukar i alla fall jag kalla metafilm. Lite googlande/wikipediande visar dock att begreppet metafilm används för båda kategorierna. Jag brukar oftast gilla såna här filmer, kanske främst från den senare kategorin. Den film jag valde att se gillade jag också när jag såg den senast för tio år sen. Nu var det dags för en omtitt. En lika trevlig omtitt som jag hoppades på?

****

Living in Oblivion

”And… action!”

Titel: Living in Oblivion
Regi: Tom DiCillo
År: 1995
IMDb | Filmtipset

Living in Oblivion, eller Living in Oblivion – tystnad, tagning! som den svenska titeln lyder, är en lågbudgetkomedi om en filminspelning. Vi möter regissören Nick (Steve Buscemi), som kanske önskar att han kunde få samma mandatory mind wipe som Tom Cruise får i Oblivion så att han också kunde leva i glömska efter varje inspelningsdag.

Nicks lilla filmteam ska spela in två scener i sin film Living in Oblivion under den dagen vi följer dem. Vi har kamerakillen som vill köra handhållet för att få bättre känsla. Vi har den kvinnliga skådisen som var bra i den där duschscenen i Richard Gere-filmen men vad har hon gjort efter det? Vi har ljudkillen som droppar micken vid fel tillfälle. Vi har hunkskådisen som tror han är Brad Pitt men både är seriös och stjärna (tror han alltså). Vi har inspelningsledaren som är ihop med kamerakillen men gör slut. Ja, vi har helt enkelt ett filmteam. Ja, och så har vi Peter Dinklage från Game of Thrones och The Station Agent som en token dvärg som ska dyka upp i en drömsekvens med ett äpple.

Den andra scenen man ska spela in är just den där drömscenen med dvärgen och äpplet. Den första är en scen mellan Nicole (Catherine Keener), duschscensskådespelerskan, och mandivan Chad Palomino (James Le Gros). Det här blir en mardröm för regissören Nick. Faktum är att både han och Nicole redan haft mardrömmar under natten innan filminspelningen där allt som kan gå fel, går fel. Men nu är det på riktigt… och allt som kan gå fel, går fel, igen.

Living in Oblivion säger många är en hyllning till alla indiefilmskapare och det kanske det är. Framförallt är det en fantastiskt rolig film. Men visst, den är proppfull med små referenser hela tiden. Man äter mat på inspelningsplatsen trots skyltar som säger ”No food on set!”. Man är tvungen att stiga upp vid 4-tiden på morgonen för att hinna med dagens scener. Man har hittat en rökmaskin från tidigt 80-tal (för den där drömsekvensen). Alla och ingen vet hur den fungerar.

Filmen tar även upp en hel del om de problem som uppstår vid alla filminspelningar, oavsett budget. Hur får man t ex fram det bästa ur en skådis? Ska man repetera och riskera att sen missa det där äkta som man kanske bara får fram första gången när man väl kör live. Sen gäller det ju t ex att skådisar inte går ur bild eller mikrofoner dyker ner från överkant av bild mitt under scenen också. Haha, den här filmen är helt galet rolig. Jag visste inte att det fanns så mycket som kan gå fel under en inspelning. Jag skrattar högt rakt ut ett gäng gånger.

Under filmens gång, och det är en mysig gång, kom jag att tänka lite på skillnaden, i mina okunniga filmögon, mellan en lågbudgetindiefilm och en större produktion. I den senare har filmmakarna hela tiden de som bidrar med pengarna att ta hänsyn till. De har kanske inte, troligen inte, final cut. De kan i slutändan inte bestämma hur filmen ska se ut, hur ska slutscenen se ut. I den film som man spelar in i Living in Oblivion har man inte några sådana producenter som ställer till problem. I alla fall visar de sig inte i filmen. Problemet här är snarare brist på resurser och kanske engagemang hos alla i teamet. Många gör det här ideellt och kanske ser det som en språngbräda för att komma vidare i filmbranschen. Kanske kan man t ex lämna över ett filmmanus, som man i smyg skrivit, på till Chad (mandivan ni vet).

Jag avslutar den här texten med att säga att ni ska se Living in Oblivion om ni inte har gjort det tidigare. Det är en galet rolig och mysig film om filmskapande med ett foto där man blandar svartvitt och färg på ett snyggt metasätt. Krydda detta med en härlig Catherine Keener och en roligt gnällig Steve Buscemi… och ni har en härlig anrättning, tänkte jag säga men det är ju inte en mat- utan en metafilm så då säger jag inte det.


eller uttryckt i siffror 4/5

****

Känner ni att ni vill meta efter fler metafilmer? Kolla in hos mina filmspanarkompisar och se vad som nappar:

Flmr
Filmitch
Addepladde
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Metafilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vi

7 maj, 2013 10 kommentarer

Vifilmspanarna_kvadrat_svTitel: Vi
Regi: Mani Maserrat-Agah
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag gillar att se filmer som jag inte vet nånting om. Jag gör mitt bästa för att undvika trailers. 20 sekunder långa teasers kan jag gilla. Dessa väcker mitt intresse för filmen. En två minuter lång kortfilm som har en början, en mitten och ett slut och som kallas trailer, det gillar jag inte. Om filmen Vi visste jag ingenting, och jag tror inte nån av de andra filmspanarna som jag såg filmen tillsammans med visste nånting mer.

Innan visningen som Stockholm Filmfestival ordnade så intervjuades regissören Mani Maserrat. Eller intervjuades och intervjuades. Mani höll hov, han hade en egen liten stand-up-show där han öppenhjärtigt berättade om delar av sitt liv och hur filmen kom till. Det kan vara så att det här var den bästa delen av hela visningen, vilket kanske inte är ett så bra betyg till filmen. Hur som helst så gillar jag passionen.

Manuset till Vi har skrivits av Jens Jonsson (som bl a har skrivit och regisserat Ping-pongkingen). Vi är en film om två människor som möts, blir kära och flyttar ihop. De spelas av Gustav Skarsgård och Anna Åström. Båda har psykiska problem som blir allt mer uttalade ju längre filmen lider.

Vi är en speciell liten film. Det är en väldigt intensiv film. Den utspelas mestadels i parets lägenhet men det förekommer även ett antal scener på skolan som de båda jobbar på. Här, på skolan alltså, finner vi även en tredje huvudperson, lärarkollegan Linda. Hon bidrar med nån sorts normalitet. Annars har vi mest paranoida tankar och handlingar.

Mani

Mani håller hov

Jag gillar den här filmen. Den sitter kvar. Gustaf och Anna är utmärkta. Gustaf är läskig och Anna blir man irriterad på. Man undrar vad hon håller på med? Varför vill hon vara ihop med Gustaf? Mani sa innan filmen började att vi skulle få se en skräckfilm om kärlek och ja, jag kan hålla med om det. Det är en sorts skräckfilm. Det förekommer ett antal ganska obehagliga scener där man nästan vill titta bort. Det är en sorts psykisk terror.

Rebecca Ferguson som spelar kollegan Linda är parets enda kontakt med verkligheten, känns det som. Hon är åtminstone den enda som vågar säga till, säga till om att nåt inte står rätt till. Vad är det inte som står rätt till? Ja, Gustaf är en ”överbeskyddande” man, en paranoid, patetisk man. Vid ett tillfälle har Fergusom en uppgörelse med Skarsgård och det kan faktiskt vara den bästa scenen i filmen.

Filmen är intim. Jag tror jag aldrig har sett en så här intim film förut. Vi kommer paret nära. Filmfotografen väjer inte för nånting. Gustaf får visa sig på styva linan. Kevin Vaz från Play spelar en elev och han gör det med sin sedvanliga obehagliga men samtidigt lockande utstrålning. Jag gillar filmen men den är inte felfri. Den känns kanske för inmurad i sin egen lilla värld.

3/5

****

Kolla nu in vad mina filmspanarkompisar Johan från Har du inte sett den?, Fiffi och Henke tyckte om Vi.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

Side Effects

24 april, 2013 13 kommentarer

Side EffectsTitel: Side Effectsfilmspanarna_kvadrat
Regi: Steven Soderbergh
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På den här månadens filmspanarträff hade jag den stora ”äran” att välja film. Efter att ha tittat igenom helgens bioprogram stod det klart att filmvalet inte var så svårt. Filmen Side Effects i regi av Steven Soderbergh hade nämligen premiär. Varför tyckte jag valet var självklart? Jo, dels för att jag gillar Soderbergh som regissör och dels för att han har hotat med att sluta göra film för att istället ägna sig åt måleri (?). Side Effects är tänkt att vara hans sista film, eller åtminstone hans sista rena biofilm eftersom hans HBO-film om Liberace, Behind the Candelabra, får tv-premiär i maj.

Side Effects handlar om Emily (spelad av Rooney Mara), en ung kvinna som är gift med aktiemäklaren Martin (bredhakade Channing Tatum). Filmen inleds med att Martin släpps fri efter att ha avtjänat ett fängelsestraff för insiderbrott. Nu borde saker och ting ljusna för Emily och Martin men Emily får psykiska problem med ångest och depression och försöker slutligen ta livet av sig genom att köra in med sin bil i en betongvägg. Hon klarar sig dock och får behandling av doktor Banks (Jude Law). Emily testar en rad läkemedel men inget verkar funka. Till slut låter Banks Emily prova ett nytt ganska otestat läkemedel (Ablixa!) och det visar sig positiva effekter – och negativa.

Nu när jag skulle börja skriva om filmen och Steven Soderbergh så kom jag att tänka på att Soderbergh påminner en hel del om Woody Allen när det sättet att göra film. Det finns en sån enkelhet. Det känns nästan som att filmerna har gjort sig själva. Det är liksom inga konstigheter. Båda gör dessutom i princip en eller två filmer om året, år efter år. Fast nu ska ju Soderbergh tydligen ställa in regissörsstolen i möbellagret. En annan sak som stämmer in på båda är filmernas kvalitet. En del är halvbra, en del är bra, en del är mycket bra. Väldigt sällan handlar det om några bottennapp.

Side Effects är kanske dock ett sånt bottennapp (för mig i alla fall). Jag var uttråkad från första stund. Nånting med musiken, bilderna, karaktärerna kändes off, tråkigt, ointressant. Det är svårt att förklara. Det var som att historien aldrig satte sig riktigt. Side Effects är en film som byter skepnad en bit in, och många verkar tycka att den då lyfter några snäpp och en del tycker att början faktiskt är den bättre delen. Jag måste erkänna att jag faktiskt inte riktigt hängde med i alla svängar här. Well, jag förstod väl i princip vad som hände och varför men det kändes mest krystat. Om jag ska förklara mer så skulle jag spoila för mycket så jag säger inte mer om det.

I efterhand insåg jag också att det här skulle kunna benämnas som neo-noir åtminstone när det gäller handlingen och hur karaktärerna beter sig och framställs. Men nu börjar jag komma in i spoilerterritorier igen så det är bäst att jag slutar skriva för detaljerat om handlingen.

Medan jag såg filmen tänkte jag på att musiken störde mig en hel del. Under många scener låg den som en dunkande ljudmatta för att sätta nån sorts stämning men för mig kändes den mest som en distraktion. Det förekom en ljudslinga som var konspiratoriskt mystisk och en med ett klockspel som klingade romantisk. När musiken står ut och man tänker på den så brukar det inte vara ett gott tecken. Faktum är att musiken direkt i inledningen satte en märklig tv-filmskänsla. Det kändes nästan som om det var början på typ Mord och inga visor (Murder, She Wrote) med Angela Lansbury eller kanske Jake and the Fatman. Jag vet inte varför jag kom att tänka på just dessa serier men så gick mina tankar…

Jag borde kanske ha gillat den här filmen mer än jag gjorde. Kanske gick jag in med fel förväntningar, kanske hade jag sett alldeles för mycket bra film på bio under den senaste veckan. Besviken blev jag och det går inte att komma ifrån. Det är möjligt att jag gillar den mer vid en omtitt.

En intressant detalj är att alla de utländska (läs: amerikanska) podcasts jag lyssnat på unisont har hyllat filmen som en av Soderberghs bästa. Om jag däremot tittar på svenska recensenter (och då menar jag ”proffsrecensenter”) så gillar man… inte filmen tänkte jag säga, men det var nog en förhastad slutsats efter att bara ha läst DN:s recension och Emma Gray Munthes reaktion (Obs! Spoilers!). Om jag kollar på Kritiker.se så ger de flesta filmen 3/5 eller 4/5. Hmm, då kanske jag inte behöver fundera på vad det är som just svenska recensenter stör sig på..


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Vilka bieffekter upplevde nu mina filmspanarkompisar efter att ha intagit den här filmmedicinen?

The Velvet Café
Movies – Noir (välkommen! :))
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Ray Harryhausen: Special Effects Titan

14 april, 2013 4 kommentarer

Ray Harryhausen SmallDå avslutar jag (äntligen!) temat om Ray Harryhausen. Efter att ha letat lite mer så hittade jag en betydligt mer aktuell dokumentär. Den går även in mer på djupet och inkluderar dessutom en hel kader med celebriteter som uttalar sig om Ray Harryhausen.

****

TitanTitel: Ray Harryhausen: Special Effects Titan
Regi: Gilles Penso
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Det är samma upplägg som i The Harryhausen Chronicles. Vi får alltså återigen höra Ray själv berätta om när han såg King Kong på bio och blev fullkomligt tagen. Förutom Ray så är det alltså ett koppel regissörer och specialeffektsmakare som är med. Alla började med film pga av en Harryhausen-film de såg. Ja, haha, ungefär så är det faktiskt. Som ren dokumentär är det inget speciellt. Det känns ungefär som en sån där ”the making of”-film där alla hyllar alla och berättar om hur bra allt är. Den enda som faktiskt är kritisk, inte mot Harryhausens varelser och effekter, men mot filmerna är inte oväntat John Landis. Landis är en härlig typ vilket jag upplevde när jag såg honom bli intervjuad i mysiga (och svenska!) kvalitetsprogrammet om film, Bergmans Video.

Om man ska se EN dokumentär om Harryhausen så rekommenderar jag definitivt den här istället för The Harryhausen Chronicles. Här är det mycket fylligare och dessutom mer kändisar! Man får reda på lite mer detaljer om olika saker. T ex hur mycket Rays föräldrar hjälpte till med arbetet med filmerna. Mamman sydde kostymer till dockorna och pappan gjorde varelsernas ledade metallskelett som gjorde det möjligt att röra och sen låsa t ex en arm i en viss position för att ta en bild.

Några tidiga filmer som Harryhausen gjorde var ett gäng dockfilmer baserade på kända folksagor, som t ex Rödluvan, Hans och Greta och Kung Midas. Dessa filmer gjordes på 16 mm Kodak-film. Det var gammal film som militären hade i sin ägo och tänkte slänga men som Harryhausen räddade och utnyttjade själv. En av sagohistorierna blev aldrig färdig, den om Sköldpaddan och haren, men gjordes klar över 50 år senare, 2002, av Harryhausen och två unga animatörer.

GojiraBeastDokumentären uppmärksammar att den japanska monsterfilmen Godzilla (1954) i princip är en remake på Ray Harryhausen och Ray Bradburys samarbete The Beast from 20,000 Fathoms (1953). Ray själv menar, med glimten i ögat, att den japanska filmen är ganska fånig med en man i gummidräkt som går runt och sparkar sönder modellhus.

Nåt som gör filmen sevärd i sig är de helt underbara trailrarna för de gamla svartvita filmerna från 40- och 50-talet. Vid den här tiden gjorde Harryhausen allt som oftast katastroffilmer med nåt stort monster (eller flygande tefat) ödelägger storstäder. Det filmer med sköna titlar som It Came from Beneath the Sea, 20 Million Miles to Earth och Earth vs. the Flying Saucers. Efter detta ville Harryhausen göra nåt annat och då blev det mer fantasy och äventyrsfilmer à la Sinbad i slutet av 50-talet under 60-talet. Hmm, undrar om inte jag skulle gilla hans äldre filmer mer?

Under filmen pratar man en del om hur Ray skulle arbeta om man han var aktiv idag. Skulle han anamma dagens teknik. James Cameron säger att javisst skulle han det, han skulle vara ledande och använda de modernaste metoder som står till buds, han skulle ligga i framkant, han skulle gilla CGI. Ray själv är mer tveksam. Det lyser igenom att han inte uppskattar CGI fullt ut. Bl a berättar han att blev inbjuden av Steven Spielberg för att titta på några dinosauriescener ur Jurassic Park. Visst, det var imponerande tyckte Harryhausen, men var det samma sak som stop motion. Nähä, det var det inte. Magin är borta när det blir för verkligt tyckte Ray.

Nåt man inser när gigant efter gigant uttalar sig (och det är inget falskt över deras prat även om det blir lite upprepande) är hur mycket han har påverkat. Filmen vill ju påstå att om inte Ray hade gjort det han gjorde så hade vi haft varken Jurassic Park eller Star Wars… och det kaaaanske är att ta i en aaaaning.

Filmen blir intressant när dagens filmmakare börjar prata om hur arbetet med specialeffekter har ändrats från Harryhausens dagar och fram till idag. På Rays tid var det en man och en vision, möjligen hade han hjälp av en kameraassistent. Idag är det en armé med datoranimatörer som jobbar med filmen i efterhand för att lägga till allt från miljöer, rymdskepp och varelser. Då kan den där visionen från en person som fanns förut, ”a singular vision” som det kallas i filmen, försvinna. Det är bara när Spielberg, del Toro och giganter i den klassen är i farten som inflytandet från en person lyser igenom. Annars finns det risk att det blir opersonligt och det har vi ju sett i ett antal filmer, det blir bara sterila CGI-fester.

En annan sak man konstaterar är att det knappt finns några specialeffektsfilmer längre. Nej, nu är i princip hela filmen en enda specialeffekt. Allt är specialeffekter, och det gör att publiken inte längre låter sig förtrollas som man en gång gjorde. Om nån gör ett galet idag stunt så konstaterar man lite avmätt att ”ja, ja, men det var ju bara nåt gjort i datorn, jäsp”. Dessutom: en CGI-dinosaurie accepterar man och tycker är ganska cool (den finns ju inte på riktigt!) men om man däremot CGI:ar ihop en armé på 1000 soldater så tycker man som tittare återigen att ”CGI igen, kunde de inte ha haft 1000 statister istället?!”.

Jag avslutar med några korta notiser:

  • Vincenzo Natali är med och berättar om hur han inspirerats av Harryhausen, bl a i filmen Splice som jag hatade.
  • I England klipptes hela den berömda skelettscenen i Sinbad bort då den ansågs för läskig. Barn skulle bli skrämda.
  • Liveactionen i skelettscenen med riktiga skådisar tog två veckor att spela in. Stop motion-animeringen tog 4,5 månader
  • Harryhausen teknik (Dynamotion) går ut på att först spela in liveaction, sen projicera den filmen på en duk och framför den utföra stop motion-animeringen (en bild i taget) för att ge illusionen att varelserna är en del av liveactionen.
  • Ray kallade alltid sina skapelser för varelser (creatures), inte monster.
  • Krabban i Mysterious Island avlivades (på ett humant sätt enligt Ray) av en biolog med en speciell metod för att den skulle behålla sin naturliga färg.
  • En av Ray Harryhausens stora inspirationskällor var den franske 1800-talskonstnären Gustave Doré.
  • Den åttaarmade bläckfisken i It Came from Beneath the Sea hade i själva verket bara sex armar för att spara in på produktionskostnader.
  • Jag noterar slutligen att Harryhausen 92 år gammal krediteras som ”special effects technician” i skräckfilmen Devils Mile som enligt IMDb ska släppas 2013!

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton
eller uttryckt i siffror 3/5

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ray Harryhausen: The Harryhausen Chronicles

13 april, 2013 4 kommentarer

Ray Harryhausen SmallDå avslutar jag (eller inte) temat om Ray Harryhausen som ju inleddes i onsdags som en del av Filmspanarnas tema om Specialeffekter. Nu handlar det om mannen, myten, legenden, själv. Ja, eller åtminstone om hans arbete inom filmen med sina effekter. 1933 såg den då trettonårige Ray filmen King Kong med en stop motion-animerad gorilla och efter det visste han vad han skulle göra i livet. Jag hade tänkt skriva om båda dokumentärerna jag såg som en del av det här temat i samma inlägg men min text om den första blev längre än jag trodde så jag delar upp det i två inlägg.

****

DinoTitel: The Harryhausen Chronicles
Regi: Richard Schickel
År: 1998
IMDb | Filmtipset

The Harryhausen Chronicles är en timslång dokumentär och bland det roligaste med den är att en viss Leonard Nimoy agerar berättarröst. Japp, Mr Spock himself (live long and prosper). Till en början var det här den enda dokumentären jag hittade. Den finns att se på YouTube uppdelad på sex delar och här är en länk till min YouTube-spellista. Eftersom jag senare hittade en mer aktuell (och bättre) dokumentär så hade jag inte tänkt skriva så rackarns mycket om just den här. Men vi får se, det var den första jag såg så… Den är alltså bara 60 minuter lång och är trevlig men lättviktig. Vi får höra Harryhausen själv, hans vän SF-författaren Ray Bradbury, George Lucas, Dennis Muren (VFX-ansvarig för bl a Terminator 2 och Jurassic Park), stop motion-regissören Henry Selick (The Nightmare Before Christmas, Coraline). Alla hyllar Harryhausen, inklusive Harryhausen själv (men på ett mysigt sätt).

Harryhausen inleder med att säga att han gillar att skapa fantasi- eller drömvärldar och att dessa blir bättre om de inte känns helt verkliga. Stop motion ger just den känslan anser han. Det är en tolkning av verkligheten vi ser men det är inte för verkligt utan en fantastisk värld, en drömvärld som lockar. Ja, han har en poäng där. Det finns nåt lockande i stop motion-animering. Det är en känsla jag har svårt att sätta fingret på. Samtidigt kan det vara ett problem ibland då det bara blir en trevlig matiné istället för nåt som även berör ”på riktigt”.

Ray Bradbury, förresten. Han och Harryhausen träffades på en SF-klubb på 30-talet, gillade båda dinosaurier, bestämde sig för att aldrig växa upp och inledde en livslång vänskap. (1992 fick Harryhausen en hedersoscar för sina insatser och priset delades ut av Bradbury, efter att Tom Hanks tillkännagivit att Citizen Kane inte var världens bästa film, nej hans favorit hade alltid varit Jason and the Argonauts.) Innan andra världskriget bröt ut träffade Harryhausen och fick tips av Willis O’Brien, Rays stora idol som låg bakom animeringen av Kong. Under kriget gjorde Ray animerade instruktionsfilmer för militären för att sen efter kriget jobba tillsammans med O’Brien på en annan apfilm, nämligen Mighty Joe Young (1949) om en gorilla som fångas in för att agera nattklubbsunderhållare (japp). Harryhausen gör nästan all stop motion-animering och O’Brien vinner en specialeffekts-Oscar, men det är inga hard feelings om ni trodde det. Ray verkar vara en genuint snäll person.

När man hör alla prata om Harryhausen och filmerna så är det nästan så att jag luras att tro att det faktiskt är riktigt bra filmer. Imponerande filmer, det är det. Ta t ex skelettscenen i Jason and the Argonauts där sju skelett slåss mot 3 män. Varje skelett har fem delar som kan röra sig (huvudet, benen, armarna) och med sju skelett så blir det 35 rörelser, alltså 35 rörelser som måste göras för varje bild man ska ta (om nu alla sju skelett är med i bild). Detta gjorde att man han med 13 bilder per dag, alltså 1/2 sekunds film per dag. Det tog 4,5 månader att göra den fem minuter långa scenen. Imponerande, som sagt.

Harryhausens grej, det som han är skicklig på, är att han faktiskt får sina animationer att se rätt ut, speciellt om man jämför med en del av dagens (eller gårdagens) cgi-effekter. Nåt som hade varit intressant är om man hade fått höra mer om Harryhausens syn på dagens specialeffekter men det är inget som filmen egentligen berör (förutom hans kommentar om hur stop motion är det bästa om man ska skapa fantasifulla effekter). Nu är ju dokumentären från 1998 och världen hade kanske inte vant sig vid cgi helt och fullt även om det förstås redan förekommit i t ex The Abyss från 1989. Imorgon skriver jag om den andra dokumentären jag såg och då blir det mer om hur arbetet med och synen på specialeffekter har ändrats och utvecklats genom åren.

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton halv
eller uttryckt i siffror 2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Ray Harryhausen: Jason and the Argonauts

12 april, 2013 10 kommentarer

Ray Harryhausen SmallJason and the ArgonautsTitel: Jason and the Argonauts
Regi: Don Chaffey
År: 1963
IMDb | Filmtipset

Det här skulle vara Harryhausens mästerverk men… ok, nu känner jag att jag måste klargöra en del eftersom det känns som jag är så himla negativ. Harryhausens animationer i de filmer jag skrivit om hittills har varit otroliga egentligen. Han är en mästare på att få till rörelserna, att få det att se ut som effekterna liksom är en del av filmen. Effekterna sticker ut men de är ändå väl integrerade i filmen. Det är just detta som filmmakare av idag inspirerats av. Jag återkommer till detta när jag skriver om dokumentärfilmerna.

Förtexterna i Jason and the Argonauts inleds precis som i filmen om Sinbad: vi får se gamla målningar som återger de händelser (ja, eller legender i vissa fall) som vi kommer att få ta del av i filmen. Nu krediteras Harryhausen som Associate Producer förutom att han givetvis är ansvarig för Special Visual Effects. I den här filmens för- eller eftertexter hittar vi inget om Dynamation alls. Tydligen har den sloganen spelat ut sin roll. Musiken känns dock igen från de andra filmerna och det är inte så konstigt. Det är nämligen Bernard Herrmann som plitat ned noterna i de tre filmerna jag har sett. Musiken är i mina öron ganska pompös och ganska tråkig. Det finns ett tillfälle i filmen då den är bra och jag nämner det lite längre ner i texten.

Storyn väldigt kort: Jason (Todd Armstrong) får i uppdrag att hitta ett magiskt gyllene fårskinn. Han seglar ut för att hitta skinnet tillsammans med sina ”argonauter”, däribland Herkules. I ett avlägset land träffar han Medea (Nancy Kovack) allt medan gudarna tittar på det hela från sin Olymp. En av gudarna är Hera och hon spelas av ingen mindre än Pussy Galore aka Honor Blackman.

Alltså, storyn är för dålig, så är det bara. Jag orkar inte gå in på några detaljer men det är kantigt berättat helt enkelt. Det är aldrig spännande. Det enda som är kul är Harryhausens animationsscener. Här tror jag Harryhausen (och filmens regissör) missat en liiiten poäng eller så har de inte kompetensen. Hur bra man än gör actionsekvenserna så måste resten av storyn och dess karaktärer dra sitt strå till filmstacken. Här drar de strået från filmstacken.

Harryhausens geni visar sig förstås ändå. Tänk om han hade fått vara en del av ett filmprojekt där även dess övriga delar höll världsklass. I Jason and the Argonauts får vi en sjuhövdad Hydra, en gigantisk levande bronsstaty (vid namn Talos) och givetvis de sju svärdsvingande skeletten i slutet av filmen.

Jag konstaterar återigen att Harryhausen är otroligt bra på att få sina effekter att bli en del av filmen. Visst, du ser att det är en modell kanske men du accepterar det ändå. Det finns nåt fysiskt och påtagligt över hans modeller, förmodligen pga det är just modeller. Detta påtagliga är nåt som kanske saknas i en del av dagens cgi-filmer.

Det som gjorde att Jason and the Argonauts nästan fick godkänt var inte Harryhausens effekter, nej, det var storyn med de grekiska gudarna som uppe bland molnen tittar på människorna och hur dessa människor reagerar på vad deras gudar utsätter dem för. Detta var ett roligt inslag. Men som helhet är det en dålig film, det går inte att komma ifrån.

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton halv
eller uttryckt i siffror 2+/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ray Harryhausen: Mysterious Island

11 april, 2013 4 kommentarer

KrabbaRay Harryhausen SmallTitel: Mysterious Island
Regi: Cy Endfield
År: 1961
IMDb | Filmtipset

Då fortsätter jag alltså mitt förlängda filmspanartema med Mysterious Island som ju bygger på Jules Vernes roman Den hemlighetsfulla ön.

Under förtexterna visar det sig att det inte är Dynamation (som det kallades i The 7th Voyage of Sinbad) längre, nej, nu är det Superdynamation som gäller. Förtexterna är dessutom härligt psykedeliska med grälla färger (ett gult hav t ex) som skulle ge en färgsättare krupp. Vid det här laget hade Harryhausen flyttat till England. Eftersom jag inte visste det blev jag lite överraskad när jag såg att den var inspelad i Shepperton Studios, England, och att Londons symfoniorkester stod för musiken. Ray Harryhausen krediteras som ansvarig för Special Visual Effects.

I början av historien träffar vi en grupp soldater från det amerikanska inbördeskriget som med en ballong flyr från fångenskap och hamnar på en… ja, mystisk (eller hemlighetsfull om ni så vill) ö. När de hittar ostron stora som dasslock så vet man lite vad som väntar: Äventyr! Vi har även en härlig berättarröst som ska göra det hela ännu mer mysigt och matinéspännande.

Hehe, ja, speciellt bra är det inte men jag tyckte ändå inledningen lovade en hel del. Det kändes ganska påkostat till en början, men när vårt sällskap hamnade på ön så var det som att filmen sjönk lite grann (precis som deras luftballong). Efter ett tag tillkommer två kvinnor i handlingen och ja, haha, det märks att det här var ett tag sen. När det flyter i land en kista med diverse nyttoföremål så jublar männen när de hittar gevär, kulor och kompass. Sen när hittar de kastruller, speglar och hårklämmor – ja, då jublar kvinnorna.

Den där mysiga berättarrösten klargör även att kvinnorna gör en grotta de hittat till ett riktigt hem med sin kvinnliga touch. Mossigt men ändå mysigt på nåt sätt. Nåt liiite positivt kan vara att vi faktiskt har en svart rollfigur som är som en av de andra… förutom att han kanske är nåt av en Onkel Tom och liksom alltid ställer upp när chefen frågar. En annan märklighet är att den yngre av kvinnorna plötsligt tillkännager ”I’ve decided to marry Herbert!” utan att vi som tittare fått nån som helst backstory eller nån ledtråd. Herbert är den yngsta av de soldaterna som flytt från kriget. Men, ja, ja, det här var väl ett enkelt sätt att få till lite spänning i storyn eftersom Herbert nu hela tiden måste skydda sin blivande fru från de faror som lurar på ön.

Ray Harryhausen har en field trip här och vi träffar bl a en gigantisk kycklingliknande fågel, en jättekrabba, en jättegeting, en väldigt snygg vattenvarelse som var en blandning mellan en bläckfisk och en snäcka. Ni som läst romanen vet säkert att kapten Nemo från En världsomsegling under havet dyker upp (ehe) och det är en positiv sak med filmen. Nemo (spelad av Herbert Lom) bidrar med lite tyngd. Bl a har han konstruerat den snyggaste dykarutrustningen ni kan tänka er med hjälp av olika typer snäckskal.

Slutet av filmen är tyvärr för långdraget. Kom igen nu, även om det är snyggt med de där snäckandningsmaskerna så går det för långsamt. Jag kommer att tänka på en Bondfilm som har liknande slow motion-scener under vatten. Är det Thunderball jag tänker på?

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton halv
eller uttryckt i siffror 2+/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Specialeffekter – Ray Harryhausen: The 7th Voyage of Sinbad

10 april, 2013 18 kommentarer

Ray HarryhausenNär det blev klart att månadens filmspanartema skulle bli specialeffekter visste jag ganska så direkt vad jag skulle fokusera på. Ray Harryhausen är ett namn som dykt upp genom åren och jag har nog sett några av hans filmer. Jag mindes gamla filmer från typ 50- eller 60-talet med coola stop motion-animerade varelser. Jag mindes nån scen där en films hjältar svärdfajtades med en massa skelett. Jag hade också nånstans i bakhuvudet att jag nog inte hade blivit så imponerad av just den filmen. Men det var i alla fall bestämt. Jag skulle fokusera på stop motion-gurun Ray Harryhausen.

Som en del av det här tema har jag spanat in tre av hans mest kända filmer samt kollat på två dokumentärer. En bit in i temat insåg jag att jag hade gapat över lite väl mycket (nähä!). Därför kommer jag dela upp det hela i flera inlägg under de kommande dagarna. Temat avslutas på lördag med recensioner av de två dokumentärerna. Men först ut alltså om filmerna. Om ni tycker jag är hård mot dem, så håll ut. När jag skriver om dokumentärerna och Harryhausens inflytande så är jag snällare, lite i alla fall.

****

CyklopTitel: The 7th Voyage of Sinbad
Regi: Nathan Juran
År: 1958
IMDb | Filmtipset

Nånstans i den filmen finns en intressant historia. Framförallt är den ganska intressant när man ser den ur vår tids perspektiv. Filmen är ett äventyr från de persiska/arabiska sagorna Tusen och en natt med sjöfararen Sinbad (här spelad av torrbollen Kerwin Mathews) i centrum. Sinbad har seglat långt till ett avlägset land för att medla fred. Nu är han på väg tillbaka till Bagdad och sin kalif, inte bara med ett löfte om fred utan också med sin blivande brud, dottern till kungen i det avlägsna landet, prinsessan Parisa (überkäcka Kathryn Grant). På väg hem seglar de dock vilse och hamnar på den mystiska ön Colossa där de träffar på en skräckinjagande cyklop och den av cyklopen jagade trollkarlen Sokurah (Torin Thatcher) som från den enögdes skattgömma fått med sig en magisk oljelampa.

Sinbad räddar trollkarlen som dock i tumultet tappar sin magiska lampa innehållandes en pojkande som låter den som uttalar de rätta orden få tre (endast tre mind you) önskningar. Väl tillbaka i Bagdad är det upplagt för ett storslaget giftermål mellan prinsessan Parisa och Sinbad men natten innan bröllopet trollar den lömske trollkarlen Sokurah i lönndom så att Parisa krymper och abrakadabra är en tvärhand hög. Sokurah kan dock göra henne stor igen… ja, om han bara kan få tag i äggskal från fågeln Rock, en mytisk tvåhövdad jättefågel som bara finns på ön Colossa (nähä, där lampan finns, vilken slump!). För att undvika krig tvingas kalifen gå med på att ge trollkarlen ett skepp och besättning för att hitta det där äggskalet som behövs för att bota prinsessan. Med på resan följer givetvis både Sinbad och den lilla teskedsgummeprinsessan.

Det första jag tänker på när jag ser filmen är att Allah, Bagdad, kalifer och annat ”farligt” förekommer i filmen utan att det görs nån grej av det. Nu är i och för sig filmen väldigt västvärldifierad, åtminstone känns det så, och det har väl gjorts historier om t ex Aladdin för inte allt för länge sen… men vänta nu, det här skulle väl handla om Ray Harryhausen? Jo, just det. Ja, jo, ja, jo, de stop motion-animerade varelser som vi får se är häftiga, det är det inget snack om, och om jag hade varit tio år gammal när jag såg filmen så hade jag hyllat den. Men nu…

Under förtexterna proklameras det att det vi ska få se är filmat ”In Dynamation – The New Miracle of the Screen”. Ja, det var tydligen ett mirakel, i alla fall om man ska lita på några av de filmskapare som kommer till tals i en av de dokumentärer jag såg. När det gäller Harryhausens arbete så får vi en cool cyklop med hovar till fötter, en ormkvinna, en teskedsprinsessa, en tvåhövdad fågel Rock och en drake som fajtas med cyklopen. Allt coolt och härligt matinémysigt, men tyvärr är filmen i övrigt och dess skådespelare som från en annan värld (50-talet kanske, doh).


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Vilka speciella effekter bjuder mina filmspanarkompisar på? Kolla in här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Mode + Film
Addepladde
ExceptFear
Filmitch

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →