Johan Falk: Tyst diplomati (2015)

tyst-diplomatiJag rör mig sakta sakta mot slutet av serien med filmer om Johan Falk. Nu är det dags för den 17:e filmen, Tyst diplomati. Vad har vi här då? Ja, vi, och Johan Falk, träffar en gammal bekant. Alexandra Rapaport dyker nämligen upp i sin roll som Pernilla Vasquez.

Falk och Vasquez jobbade ju ihop i den andra filmen, Livvakterna, då Falk tillfälligt sadlade om för att jobba inom säkerhetsbranschen. Nu blir det emellertid inget speciellt trevligt möte då Vasquez uppträder väldigt märkligt. Bakgrunden till vad som händer behöver vi inte gå in på men hon befinner sig i alla fall i Göteborg för att tillsammans med några terrorister fixa vapen som sen ska användas för att mörda en person. What? Vad är det som har hänt? Has Vasquez gone rogue?

Parallellt med detta fortsätter Seth (Jens Hultén) och Sophie (Melize Karlge) sin relation… ja, ehe, eller samarbete. Seth har dock stora problem på hemmaplan. Slemmot och gängets andraman Jack (strålande spelad av Björn Bengtsson) är i princip säker på att Seth är infiltratör. Och det har han ju helt rätt i!

Under inledningen börjar jag fundera på om manusförfattarna tagit sig vatten över huvudet. Kommer det funka med den här internationella story? Vasquez, utländska terrorister i Göteborg, Seth och Falk. Det kändes aningen krystat kanske. Lite samma känsla som i några av Hamilton-filmerna (och även Den tredje vågen till viss del). Man försöker höja insatserna men funkar det verkligen i Johan Falk-världen?

Jag tycker det är ganska hafsigt berättat med en lång uppbyggnad där inget egentligen händer. Efter att filmen pågått en timme känner jag att i princip inget har hänt. Jag gillar Seth, som vanligt, men var det inte bättre när han bara var en ren skurk?

Mot slutet börjar det ta sig. Det blir betydligt mer spännande, bl a under en klassisk slutuppgörelse då våra hjältar befinner sig på en mingelfest på en ambassad. Iklädda festblåsor eller kostym glider de runt med snäckor i öronen för att försöka lokalisera hotet. Vi har sett det förut men jag tycker det funkar. Det finns en anledning till att den är typer av scener återanvänds i thrillers.

Jag måste även passa på att återigen berömma musiken av Bengt Nilsson (bror till showrunnern Anders för övrigt). Den ger en spänning och samtidigt en maffig ödesmättad stämning. Bra, rätt och slätt.

Tyst diplomati är ändå en mellanfilm för mig, ungefär som några av Marvel-filmerna. Det är inte dåligt men ej heller speciellt bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: Ur askan i elden (2015)

ur-askan-i-eldenDå var det dags att dra igång den sista omgången med filmer om Johan Falk & Co och vi börjar med att kasta oss ur askan i elden. Johan Falk får det nämligen hett om öronen i denna den sextonde filmen. Efter det som skedde i Kodnamn: Lisa (Falk hjälpte tjallaren Frank Wagner och dödade en lettisk maffiaboss) lever Johan och hans familj nu under skyddad identitet.

Falk själv är ett nervöst vrak, drömmer mardrömmar, får panikattacker, och här måste jag säga att Jakob Eklund gör en (faktiskt!) bra insats. Han känns rädd på riktigt. Även samspelet med Marie Richardsson (Eklunds fru i verkliga livet) är bra och jag tror på att de är en familj.

När frun till den där döda maffiabossen dyker upp för att försöka få tag i sin mans ägodelar blir Falk nyfiken. Det slutar med att han följer med frun (maffiabossens alltså) till Riga för att lösa nån typ av gåta. Det går inte så bra för Falk i Riga, vilket filmtiteln antyder.

Parallellt med detta får vi följa maktkampen i Seth Rydells gangstergäng. Seth (en som vanligt stabil Jens Hultén) har fått en dotter på halsen för att uttrycka sig dåligt. Grejen är nämligen att Seth, hur konstigt det än kan låta, nu verkar vilja en någorlunda laglydigt liv. Det visar väl att barn kan ge, och ger, en positiv förändring, i alla fall i Seths liv.

Tyvärr, för Seths del, så släpps en stor del av hans gamla gängmedlemmar ut från fängelset efter några år bakom galler. De, och speciellt Jack (Björn Bengtsson), är inte speciellt intresserade av att vara laglydiga, om man säger så…

Ur askan i elden är en relativt lovande inledning på resan mot Slutet av Falk-filmerna. Det är bitvis spännande på ett sätt som är ganska ovanligt i svenska polisthrillers.

Det var kul att se att Marie Richardsson fick lite mer att göra här också. Som jag skrev tidigare så funkar samspelet med Eklund bra och dessutom ger Richardsson en grupp poliser en rejäl avhyvling i en bra scen.

Scenerna mellan Seth och polisen Sophie Nord (Meliz Karlge) är sevärda som vanligt. De bedriver ett intressant maktspel och har även nån sorts – romantisk? kärlek börjar med bråk? Spuffy? – kemi. Det känns nästan som att de kan vara ett blivande par. Kanske i en annan Johan Falk-värld.

En av nykomlingarna i filmserien är Björn Bengtsson som alltså spelar Jack som är ute efter att ta över efter Seth som ledare i det kriminella gänget. Jack är en otäck karaktär, en sån där slemmig vessla som inte har nån som helst tjuvheder. Bra spelat av Bengtsson! Otäck.

Ur askan i elden är en helt ok Johan Falkare och betyget blir en rak trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Odjuret och hans lärling (2015)

odjuret-och-hans-larlingNär jag fick se programmet till årets Malmö Filmdagar visste jag direkt att det fanns en film jag skulle se. Det är nämligen inte speciellt ofta man får se anime på bio. Jag har gjort det några gånger och det gäller förstås främst mästaren Hayao Miyazakis filmer. Några gånger har även Stockholm Filmfestivals Twilight Zone-sektion visat anime-filmer. Men speciellt ofta är det alltså inte. Därför tog jag givetvis chansen när filmdagarna visade Odjuret och hans lärling.

Jag kollade inte upp nånting om filmen i förväg utan gick in helt blind, endast medveten om att det var en anime. I filmens inledning får vi träffa den föräldralöse pojken Ren, som efter att ha flytt från myndigheterna och sina blivande fosterföräldrar driver omkring på Tokyos gator.

Som följeslagare får han efter ett tag en näpen varelse som mest liknar en vit liten pälsboll – som tagen ur Min granne Totoro. Jag är säker på att de minsta barnen älskar den. Jag tyckte den var söt i alla fall.

Nån förklaring till varför detta gulliga sagoväsen finns i Tokyo ges inte direkt men så småningom visar det sig att det parallellt med vår verkliga värld existerar ett sagouniversum dolt för människor. Denna sagornas värld befolkas av märkliga varelser, odjur eller monster om man så vill. Vissa ser nästan ut som människor och de flesta beter sig egentligen som människor. Skillnaden är att alla är nån form av djur, och alla har ett djurhuvud.

Sagovärlden är en harmonisk värld där alla verkar samsas. Förändringar är dock på gång. Kungen bland djurmonstren (som ju inte alls känns som ett monster utan som en genommysig och klok vitpälsad liten jultomte) har beslutat sig för att avsäga sig sitt uppdrag, att avgå kan man säga. För dessa monster innebär det att de istället förvandlas till en gud. Efterträdaren ska utses genom en martial arts-duell. Japp, ni läste rätt. Det ska slåss om det. De två hetaste kandidaterna är den lugne och vise Iôzen och den vilde och hetlevrade Kumatetsu.

En dag när Kumatetsu i lönndom besöker Tokyo träffar han pojken Ren och det ena leder till det andra och vips! så har Ren transporterats till Jutengai, som odjurens värld kallas. Kumatetsu tar nu Ren som sin lärling och ska lära honom allt han kan (Djungelboken?) när det gäller kampsport. Grejen är nämligen att för att vara en värdig mästare och kung så måste man kunna visa att man kan ta lärlingar för att på så sätt föra sin kunskap vidare.

Fasiken, nu när jag skriver om Odjuret och hans lärling så upptäcker jag att det finns en hel del udda och charmiga detaljer här. När jag såg filmen så var det som den allra sista filmen under filmdagarna och min hjärna var något mosig och det kan hända att jag nickade till några gånger under filmen. Jag tror jag missade en del på grund av detta.

Jag gillar t ex att filmen har en ganska så mörk och sorglig inledning. Ren har det inte lätt alls, men jag tror att barn kan hantera svåra situationer, bättre än vuxna på många sätt.

En sak som är vanlig i anime är att det inte finns nån uttalad skurk och så är det även här. Man kan tycka att det gör att insatserna blir lägre men det är egentligen tvärtom. Det handlar om det mörka inom oss och det som hotar att förstöra den vackra fantasivärlden som här representeras av Jutengai. (Nu kom jag att tänka på Pixars underbara Inside Out och att den ju handlar om samma sak.)

Regissör till Odjuret och hans lärling är ingen mindre än Mamoru Hosoda som gjort de mysiga The Girl Who Leapt Through Time och Summer Wars. Hosoda ligger även bakom Wolf Children som handlar om en sorts människo-varg-familj. Hmm, jag anar ett tema här. Hosoda verkar gilla det här med att låta den mänskliga världen flyta samman med det mer fantasifulla. Det är inte en ren fantasivärld utan två världar som existerar parallellt. Ja, just detta koncept var nåt jag gillade med Odjuret och hans lärling. Ren återvänder nämligen med jämna mellanrum till Tokyo och där träffar han den blyga och mobbade skoltjejen Kaede. De inleder en mysig, kanske romantisk, men fullkomligt oskyldig relation där Kaede hjälper Ren med att komma ifatt med skolarbetet.

Direkt efter att ha sett filmen kände jag mig lite gnällig och klagade på att den kändes som att den var lite för mycket för barn. Jag tyckte odjuret Kumatetsu var over the top och tramsig, precis som en av hans sidekicks. Då gillade jag de sekvenser mellan Ren och Kaede som utspelade sig i den vanliga världen betydligt bättre.

Mot slutet förekom en väldig snygg sekvens som involverade en stor val. Den var väldigt snygg, precis som resten av filmen, men jag tyckte den pågick på tok för länge (vilket kanske även kan sägas om filmen som helhet).

Nu när jag tänker efter och går igenom handlingen i huvudet så kan jag inte låta bli att höja mitt betyg till en trea efter att först ha satt en stark tvåa. Eller inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallOdjuret och hans lärling har biopremiär nu på fredag. Är du en animefantast är det bara att bänka sig biofåtöljen. Det är inte ofta anime-rullar hittar hit till Sverige, speciellt inte icke-Studio Ghibli-filmer.

Jag såg alltså filmen under Malmö Filmdagar och bland de andra filmspanarna var det bara Sofia som lockades av detta animeäventyr.

Suburra (2015)

SuburraDen italienska maffiathrillern Gomorra såg jag på Stockholm Filmfestival 2009. Även om det var en komplex historia, som dessutom berättades på ett osammanhängande sätt, så drogs jag efter ett tag in i den totalt, och när filmen var slut kändes det som jag hade fått ett (eller två) knytnävsslag i magen.

Under Malmö Filmdagar i år fick jag chansen att se en förhandsvisning av regissören Matteo Garrones nya film Suburra… eller det fick jag inte alls! Det visar sig nämligen att Garrone inte alls regisserat/producerat/skrivit/varit inblandad i Suburra, vilket verkade vara den allmänt rådande uppfattningen under filmdagarna. Nej, regissören av Suburra heter Stefano Sollima. Det finns dock en koppling till Gomorra eftersom Sollima regisserat tio avsnitt av tv-serien Gomorra som bygger på Roberto Savianos bok med samma namn (som ju även filmen bygger på).

Nåväl, med det avklarat, vad tycker jag om filmen Suburra? Svar: den är blytung. Blytung var ett ord som jag såg förekomma ofta på Twitter efter visningen när filmen skulle beskrivas. Suburra är BLYTUNG.

Precis som Gomorra är det en komplex historia. Persongalleriet är stort. Det är mycket att hålla reda på. Vi får träffa många personer på olika sociala nivåer i samhället. Politiker (givetvis korrupta), katolska präster (ja, också korrupta en del av dem), höga mafiosi, horor (givetvis med ett hjärta av guld), romska gangsters, kriminella som försöker jobba sig uppåt i leden och slutligen en festfixare utan ryggrad.

Jag får sköna The Wire-vibbar. Precis som i den serien så har det betydelse för alla vad även den som står lägst ner på samhällsstegen gör för något. Allt är sammanvävt.

Handlingen? Ja, det hela utspelas i Rom, bland politiker, präster och gangsters. Det alla påverkas av är ett lagförslag om att sanera en strandremsa. Det finns storslagna planer och alla vill få sin del av pengakakan. Steg ett är att se till att förslaget röstas igenom i parlamentet.

Blytung film. Har jag redan sagt det? Jag säger det igen, precis som Dory. Suburra är blytung. Filmens soundtrack sätter en Sicario-stämning från start. Skådisarna är strålande. Jag upplever inga problem med att man dubbat rösterna i efterhand, vilket kan vara ett ganska stort problem med italienska filmer. Nu vet jag inte hur man har gjort i just det här fallet. Kanske italienarna äntligen fattat att man inte ska göra så?

Är det en film med ett positivt budskap? Nej, men kanske med ett realistiskt budskap. Världen är skit, fast är det det vi behöver höra? Jag vet inte. Jag vet bara att jag tycker mycket om den här filmen. Den försatte mig i en sorts trans. Fotot, musiken, stämningen, desperationen, hopplösheten. Det går inte bra för nån!

Apropå musiken så återkom en låt då och då som jag verkligen gillade. Den satte en ödesmättad stämning och var en perfekt avslutning på filmen. Jag tyckte rösten på sångaren påminde om David Bowie. Lite research i efterhand visade att det var låten ”Outro” av franska M83 och tydligen är det en låt som använts ett otal gånger i diverse filmer och reklaminslag. På nåt sätt har jag lyckats missa att lägga den på minnet. Nu sitter den dock. Bäst (på att sätta stämningen) är kanske ändå ”By The Kiss”.

Spotify finns hela filmens soundtrack som alltså består av låtar av M83.

För mig känns Suburra som en modern opera, och det menar jag alltså som nåt positivt! Blytungt var ordet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallSuburra har biopremiär på fredag 9/9 och jag rekommenderar den starkt.

Jag hade egentligen tänkt publicera den här texten nästa vecka, dagen innan premiären. Men eftersom Stockholm Filmfestival förhandsvisar den på måndag 5/9 så fick den gå före i kön. Biljetter till den visningen släpps på festivalens hemsida imorgon torsdag kl 17. Ta chansen att se den redan då!

Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Andra som kollat in Suburra:

Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
Har du inte sett den?
Movies – Noir

 

Suburra4

Suburra3

Suburra2

Vacation (2015)

VacationEnda anledningen till att jag till slut gav vika och kollade in den nya Vacation-filmen var att den hade hyllats en del (en hel del!) bland mina filmspanarvänner. Jag har sett originalet och gillade inte den alls. Den fick bara ett och ett halvt ynka litet skutt i betyg. I denna den femte filmen om den semestrande Griswold-familjen är det dags för den nu vuxna sonen Rusty (Ed Helms) att göra entré som familjefar. Här ska åkas till Walley World! Resten av familjen är givetvis inte nöjda, men Rusty står på sig och av bär det. På vägen hinner man bl a hälsa på hos Rustys syster och hennes man (Chris Hemsworth).

Nej, ja, nja, mja, det här var ju inte så roligt. Det är väl bara att konstatera att det inte är min typ av humor. Jag vet inte om jag har sett för lite sån här humor för att den liksom ska fastna, eller för mycket så att det bara blir trött. Jag roas i alla fall inte speciellt, hur mycket nu än Hemsworth bjuckar på sig själv.

Det är en upprepning av den första filmen, men här är det faktiskt ändå lite roligare, lite lägre nivå på skämten, aningen bättre. Jag gillade bilderna som visades under för- och eftertexterna. Här hade man twistat till det på ett bra sätt. Musiken var dock fullkomligt usel.

En sak jag uppskattade var när fru Griswold (Christina Applegate) sveper en öl och ska klara av en hinderbana när familjen har stannat till vid hennes gamla college. En försmak för vad vi får se i den nu aktuella Neighbors 2: Sorority Rising? Applegate tycker jag för övrigt oftast är charmig. Kanske nostalgi från Våra värsta år?

Kanske hade jag gillat den mer om jag upplevt den i en skrattande biosalong, men jag delar ändå ut en tvåa så det är en förbättring jämfört med originalet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Tomorrowland (2015)

TomorrowlandDisneys Tomorrowland blev, som jag minns det, en ganska utskälld film när den kom på bio förra sommaren. Jag kan tycka att det är lite orättvist. Så dålig är den inte. Nej, jag tycker faktiskt den rätt så länge var hyfsat mysig.

Att det är en Disney-film är det inget snack om. Det är en klassisk coming of age-historia samtidigt som det är en, nästan lika klassisk, berättelse om en Utvald som ska rädda världen, precis som Neo i The Matrix.

Det som jag tycker är roligt är att det är en tjej i fokus (japp, jag droppar den politiskt korrekta åsikten) och att filmen handlar om att hylla vetenskap och kreativitet, precis som The Martian gjorde (pågående trend?).

Huvudperson, och alltså hon som ska växa upp och är Utvald, är Casey (Britt Robertson). En dag hittar Casey en liten knapp, ett sorts emblem. Så fort hon rör vid knappen transporteras hon till en annan dimension, Tomorrowland, en parallellt existerande verklighet. När hon släpper knappen är hon direkt tillbaka i den vanliga världen igen.

Om man är Utvald brukar man också få en Mentor, precis som Neo hade i form av Morpheus i The Matrix. I Tomorrowland är det George Clooney som är Mentorn. Clooney spelar Frank, en folkskygg och bitter uppfinnare på dekis. Frank bodde en gång i tiden i Tomorrowland men efter händelser blev han förvisad därifrån.

Varför håller Jorden (och Tomorrowland med den) på att gå under? Ja, det är lite oklart men filmen hävdar att det är en sorts självuppfyllande profetia. Om människor är rädda för undergång, krig och katastrofer så skriver de i själva verket ett dystopiskt manus till filmen om sitt eget liv.

Jag gillar en hel del här. Filmen är snygg, nostalgisk och äventyrlig. Inledningen är en enda lång längtan efter en mer optimistisk tid som flytt. Vi får se Frank som liten grabb på 60-talet där han besöker Världsutställningen i New York. Jag tyckte dock det var lite konstigt att det var 1964 just efter JFK:s död (var det verkligen så positivt då?), men det kanske var nån gång i början av 70-talet som det klämkäcka egentligen 50-talet tog slut.

Jag gillade mysteriet med knappen och dess till synes magiska egenskaper.

Man skulle kunna beskriva Tomorrowland som en ungdomsversion av Men in Black, Super 8 och The Adjustment Bureau körda i en mixer och så kryddat med lite mer Spielberg.

Det finns svagheter. Skurken, om man nu kan kalla honom det, spelas av Hugh Laurie och jag förstod aldrig riktigt hans agenda. Dessutom kändes Tomorrowland inte riktigt som en värld som faktiskt fanns. Det kändes som att det inte bodde några människor där. Vi får nästan bara träffa Lauries skurk och så den lilla robottjejen Athena (strålande lillgamla Raffey Cassidy, den nya Saoirse Ronan?) och det kändes som lite för lite.

Jag tycker även filmen tappar i spänning och… poäng mot slutet. Det är som att luften pyser ur anrättningen och att filmmakarna inte visste hur de skulle knyta ihop säcken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag såg nu att Britt Robertson som spelade Casey var 23 när filmen spelades in. Jag vet inte riktigt hur gammal Casey ska vara i filmen men det kändes som att hon skulle vara typ 16. Nåväl, det funkade ju. DS.

PPS. Franks pappa på 60-talet spelades av Chris Bauer som jag direkt kände igen som hamnarbetaren Frank Sobotka från The Wire, yay! DS.

Pixels (2015)

PixelsAtt jag förr eller senare skulle se Pixels hade jag på känn. Det var inte Adam Sandler som lockade kan jag säga direkt. Jag antar att det var science fiction-elementet som gjorde sitt. Idén – Jorden invaderas av rymdskepp/robotar i form av gigantiska kopior av figurer från gamla arkadspel från 80-talet – kändes så dum att det kanske skulle kunna funka.

Den mer mänskliga delen av storyn går ut på att Adam Sandler spelar en manpojke (spelar han nånsin nåt annat?) som en gång i tiden som barn var en fena på arkadspel men som nu som vuxen (?) är en loser som driver nån typ av icke framgångsrik elektronikfixarfirma.

När pixelmonstren, med Pac-Man i spetsen, attackerar visar det sig att Sandlers erfarenhet av arkadspel gör honom till en perfekt soldat. Sandler får nu en chans till revansch. Tillsammans med ett gäng andra föredettingar (plus USA:s president som givetvis också är arkadspelsnörd) bildar han ett team som kanske kan lyckas besegra pixlarna. I teamet ingår bl a Sandlers gamla arkadantagonist Eddie spelad av Peter Dinklage.

Pixels är en sagolikt fånig film. Sandler är alltså en slarver till manpojke som ändå, hur konstigt det än kan låta, har en viss charm. Det hela bygger på nostalgi, hur det var bättre förr, missade chanser och sen chans till revansch som givetvis även inkluderar att vinna tjejen (i det här fallet Michelle Monaghan).

Förtexterna och de inledande scenerna är snygga och dryper av nostalgi. Vi får se Sandler som barn cykla omkring på en BMX i en amerikansk idyllisk förort och hämta upp sin korpulente kompis (sedemera USA:s president) och bege sig till spelhallen för att spela Pac-Man och delta i arkadspelsmästerskapen. Musiken var dock vedervärdig. Värsta sortens snäll-college-skate-punkrock.

Michelle Monaghan har faktiskt ett ganska bra samspel med Sandler. Först tänkte jag att ”vad gör Monaghan i den här filmen”? Varför kände hon att hon ville vara med här? Behöver hon pengarna kanske? Men så dåligt är det inte. Inte jättebra men inte uselt heller.

Dåligt blir det när det handlar om macho-militärer och det ska droppas bögskämt. Det kändes mest trött.

Pixels påminner lite om Lego-filmen. Det kryllar av referenser till populärkultur, främst till andra filmer. Just den typen av humor passar inte riktigt mig.

I slutändan är det givetvis nördarna som regerar eller får sin revansch (bara för att droppa en referens själv). Men filmen i sig regerar inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vågen (2015)

VågenVågen eller Bølgen (böljan den blå) som den heter i original är en norsk katastroffilm. En norsk katastroffilm! En norsk katastroffilm som är långt ifrån en katastrof.

Ett stort berg vid en fjord är instabilt och riskerar att rasa ner i vattnet och därmed skapa en gigantisk flodvåg som kommer att rulla in mot land och fullständigt dränka ett samhälle.

I samhället bor filmens huvudpersoner: geologen och slarverpappan Kristian (Kristoffer Joner) och hans familj bestående av fru, äldre son och yngre dotter. Familjen ska dock flytta bort från det lilla samhället eftersom Kristian har fått nytt flashigt jobb i storstaden (Oslo?). Innan de hinner åka iväg så börjar dock det stora berget att röra på sig. Nu gäller det att ta sig upp på så hög höjd som möjligt innan flodvågen kommer…

Jag gillar verkligen katastroffilmer. Jag tror det är ett av mina guilty pleasures faktiskt. 2012, The Day After Tomorrow och San Andreas är filmer som funkar för mig, och en klassiker som The Towering Inferno är riktigt bra, bra på riktigt menar jag då alltså.

Mina mer moderna exempel är ju filmer som bockar av de allra flesta genreklichéerna. Jag brukar vara lite känslig för klyschor i filmer och tycka att det blir fånigt och tråkigt men det gäller inte katastroffilmer. Då sväljer jag av nån anledning det mesta.

Mot den bakgrunden var det hur kul som helst att se en katastroffilm som utspelar sig i min närmiljö, om man nu kan kalla Norge för det. Det adderar en aspekt till anrättningen och gör att det känns lite mer på riktigt. Det är likadant med svenska så kallade genrefilmer, om det nu är skräckisar eller nåt annat. Om det är bra gjort så blir det riktigt bra. Varför kan ni inte fatta det, svenska filmbranschen!

Apropå klyschor så är ju Vågen proppfull med såna. Vi har en slarverpappa som jobbar för mycket, glömmer komma till dotterns sånguppträdande i skolan, och låter frun (spelad av Ane Dahl Torp från 1001 gram) laga avloppet i köket.

Vi har forskaren (slarverpappan alltså) som inser att det är fara å färde och försöker larma men hans chef tycker att ”vi ska väl inte ropa att ”vargen kommer” om vi inte är säkra”; vi vill ju inte skämma bort turisterna (hej, Hajen!).

Vi har en familj (där slarverpappan är pappa) som blir separerade och får ägna resten av filmen åt att dels försöka överleva och dels hitta varandra.

Vi har en snubbe som gör misstaget att skämta om att allt är lugn innan han firas ner i spricka i berget.

Vi har hunden… nej, fasiken, det var nog ingen hund! Eller hur var det, ni som filmen färskt i minnet?

Jag gillade verkligen det här. Länge är Vågen uppe och nosar på en fyra, ja, den är uppe på en fyra, punkt. Om filmen bara hade vågat (ehe) gå hela vägen när det gäller en viss scen mot slutet, ja, då hade jag delat ut en fyra utan att tveka. Jag förstår varför man gjorde som man gjorde men eftersom filmen kändes så äkta och nära så blev jag lite besviken. Men det hade nog varit att begära för mycket.

Hur var effekterna i den här lågbudgetfilmen, lågbudget jämfört med Hollwood alltså? Mycket bra skulle jag säga. Det är egentligen inte fokus på cgi och sånt utan istället på karaktärerna. Dessutom tror jag det var ett smart drag att låta flodvågen komma på natten. Mörkret gör vattnet än mer skrämmande samtidigt som cgi:n blir mindre tydlig.

Jag gör vågen och delar ut en stark trea till Bølgen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag klagade på den svenska filmbranschens brist på mod när det gäller såna här filmer men då ska ändå sägas att Vågen delvis är bekostad med svenska kronor då svenska Tre Vänner är med som producenter. Norsk eller svensk film, det spelar inte så stor roll egentligen, bara filmerna blir gjorda. DS.

Filip & Fredrik presenterar Trevligt folk (2015)

Trevligt folkJag gillar Filip & Fredrik. Jag tyckte t ex deras tv-serie High Chaparall var ganska så härlig. Nuförtiden har jag inte så bra koll på vad de sysslar med. Jag lyssnar exempelvis inte på deras podd. Förra året kom dokumentären med det långa namnet Filip & Fredrik presenterar Trevligt folk. Den handlar om hur det bildas ett somaliskt bandylag i Borlänge och lagets resa till VM i Sibirien. Ja, det var väl en trevlig (ehe) dokumentär det här. Den känns som ett längre avsnitt av nån av Filip & Fredriks tv-serier. En fråga jag ställer mig är om det kanske inte handlar så mycket om integration för somalierna utan snarare om deras stolthet över att få representera sitt land. Fast de två aspekterna behöver ju inte ta ut varandra. Slutord: Lite viktig och ibland rörande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

10 i topp: Filmer 2015

2015Som vanligt när det börjar bli dags att få till sin topplista över förra årets bästa filmer så kollar jag igenom vilka filmer jag har missat. Nu finns det ju hur många filmer som helst som jag har missat och jag kommer givetvis inte se alla. Nej, det handlar om de där filmerna som det snackats om, som hyllats, och som jag känner har potential för mig. Det blev en ganska lång lista på kanske 15 filmer. Förra året kom min lista 15 maj. I år blev jag klar en månad tidigare, kanske för att jag när det var tre filmer kvar på min lista kom fram till att ”nej, nu är jag klar!”.

Sagt och gjort. Här kommer min lista över 2015 års bästa filmer!

 

10. Johan Falk: Lockdown
Johan Falk: Lockdown
Under sensommaren förra året kollade jag igenom alla 20 Johan Falk-filmer. Ah men vafan, det var ju inte så dåligt det här. Den bästa av dem alla platsar t.o.m. på den här listan. Johan Falk: Lockdown är både nervig och ”klump i halsen”-rörande. Recensioner av filmerna ligger i den s.k. pipen (pajpen).

9. A Most Violent Year
A Most Violent Year

Haha, japp, en 2014-film kommer med på listan. Alltid kan det reta nån. På senare tid har jag myntat uttrycket ”filmfilm”. A Most Violent Year är en filmfilm. Den är välgjord. Det förekommer ingen uppenbar cgi. Det är fokus på rollfigurerna och deras relationer. Fotot är smakfullt. Skådisarna, främst Oscar Isaac, gör strålande insatser. Filmen litar på sig själv. Dessutom förekommer härliga, slitna, övergivna och snöiga New York-miljöer.

8. The Hateful Eight
The Hateful Eight
Det här är väl en lämplig plats för Tarantinos åttonde film. Att den överhuvudtaget kommer in på listan beror till stor del på att filmen sågs på en mycket bra 70 mm-visning på biografen Rigoletto i Stockholm.

7. Inside Out
Inside Out
Min första Pixar-film blev en succé! Det både drog från ventilationen och var ostädat i salongen när jag såg filmen under Malmö Filmdagar. Dammet bara yrde omkring.

6. Star Wars: The Force Awakens
Star Wars: The Force Awakens

Filmen som gjorde mig till poet: ”Hans hår var korpsvart och hans ögon mörka. Tårarna glänste. En kind blev smekt.”

5. Tangerine
Tangerine
Tempo, färger, musik, klippning, dialog, snyggt, tempo. En film som fullkomligt sköljde över mig, ungefär som om jag hade åkt igenom en biltvätt.

4. Sicario
Sicario

Sicario vann inte en enda Oscar och den var inte ens nominerad som bästa film. Vilka galenskaper! Denis Villeneuve gör äkta filmfilmer.

3. Spotlight
Spotlight

Jag tyckte hela Spotlight var en enda lång njutning, och det trots det jobbiga ämnet. Märkligt att det var så fascinerande att se folk som är duktiga på sitt jobb att utföra sitt jobb.

2. Ex Machina
Ex Machina

Ex Machina har jag redan skrivit, tweetat, kommenterat och pratat om så det räcker. Jag blev helt enkelt besatt. Jag älskar den. Jag har t.o.m. sett den två gånger vilket är väldigt ovanligt för att vara mig.

1. Room
Room
Efter att jag sett Room stod det det ganska så direkt klart att det här skulle bli årets film för mig. Jag kan egentligen inte hitta nåt fel nånstans med filmen. Den berörde mig djupt.

 

Årets…

Överraskning som ändå inte platsade på listan: Ant-Man
Film som jag tycker är bra men ”alla andra” tycker är ett mästerverk: Mad Max: Fury Road
Film som jag önskar att jag kunde få in på listan: Fast & Furious 7
Näst bästa svenska: Miraklet i Viskan
Tagning: Victoria
Snällaste: Brooklyn
Frust och stön: The Revenant
Bubblare förutom de redan ovan nämnda: Dheepan och Mission: Impossible – Rouge Nation
Besvikelse: Anomalisa
Varför är han med i allt?: Domhnall Gleeson
Vad bra att hon är med i allt!: Alicia Vikander
Filmer som återstår att se: Phoenix, Beasts of No Nation och Amy

Vilka har fått till sin lista? Här är några:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord