Calvary (2014)

26 april, 2015 2 kommentarer

Nej, nu är det dags att skriva om den här filmen. Calvary heter den. Vad betyder egentligen Calvary? Kavalleri? Eller är det nåt kyrkligt? *googling* Aha, det är platsen (eller kullen) där Jesus blev korsfäst, även kallad Golgata, och det betyder egentligen dödskallen. Mmm, en snällis som ska dö för andras synder, är det det vi har att göra med här? Ja, bokstavligen.

Mästerskådisen Liam Nees… nej, vad skriver jag? Jag menar förstås Brendan Gleeson. Brendan Gleeson spelar en präst som i en bikt får veta att han ska dö om en vecka. Det är alltså Brendan Gleeson som ska dö och det är den som biktar som ska utföra dådet. Orsaken är att biktaren blivit sexuellt utnyttjad som barn av präster från den katolska kyrkan. Det värsta sättet att slå tillbaka mot kyrkan är att slå tillbaka mot nån som är god, dvs Brendan Gleesons präst. Så resonerar i alla fall biktaren. Gleeson får en vecka på sig att göra det han vill, men sen ska de båda ses på stranden för ett trevligt litet möte.

Ja, det är en bisarr film det här och jag gillar den mycket. Regissör och manusförfattare är John Michael McDonagh, storebror till Martin McDonagh som ju ligger bakom toppfilmen In Bruges. Det finns likheter här. Det är humor och mörkaste allvar blandat i en härlig mix. Man (ja, Henke, MAN) brukar ju säga att asiatisk film blandar humor och allvar på ett något udda sätt, ett sätt som vi västerlänningar inte riktigt förstår eller uppskattar. Jag måste säga att bröderna McDonagh har ett liknande drag. Trots upplägget – vår präst ska dö eller fly om en vecka – så förekommer det en härlig humor i filmen. Men det blir aldrig farsartat. Samtidigt blir det aldrig för mörkt när det väl är mörkt. Det är liksom rakt på sak istället, och det gillar jag.

Calvary

Brendan Gleeson grubblar… förmodligen över varför Ex Machina inte får svensk biopremiär?!

Calvary är en väldigt vacker film. Det karga (irländska?) landskapet är härligt. Den lilla staden har en sandstrand som inte direkt känns karibisk men är perfekt för slutuppgörelsen.

Samtidigt som det är en ganska dyster film så är den ändå mysig, lite som en road movie då präst-Brendan kör en sista runda och besöker medlemmarna i sin flock. En av dessa är en åldrande amerikansk författare spelad av ingen mindre än M. Emmet Walsh! Jätteroligt att återse en favorit från bröderna Coens debutfilm Blood Simple.. (Japp, en extra punkt ska det vara där.)

Kul också att se borgmästaren från The Wire i form av Aidan Gillen. Game of what?

Präst-Brendan får även besök av sin dotter som påminde mig väldigt mycket om Jessica Chastain. Har alla irländare rött hår och fräknar?

Jag måste bara avsluta med ett relativt pessimistisk citat från filmen. Det är några mörka rader det handlar om men ändå finns det kanske nånstans en liten ljusglimt i form av… jag vet inte vad. Självinsikt? Jag minns inte riktigt detaljerna i scenen men en karaktär (troligen Brendan) försöker hävda att det finns godhet hos människan. Svaret blir en uppmaning om att sluta lura dig själv genom dessa ord:

”Tibetans spit on blind people in the streets. They are killing albinos in Africa”.

Slut på recensionen eller snarare slut på mitt svamlande om denna film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Inherent Vice (2014)

11 april, 2015 12 kommentarer

Inherent Vice

Det kom ett mail från min torsdagsbiokompis Anders. Han hade sett att en film som baserades på en bok av hans favoritförfattare skulle komma upp på bio. Författaren heter Thomas Pynchon. Boken och filmen heter Inherent Vice. Eftersom min favoritregissör heter Paul Thomas Anderson kändes detta som en match made in heaven. Det kunde ju bara inte gå fel. Eller?

Efter visningen, som ägde rum på den mysiga biografen Sture, så var Anders väldigt nöjd. Boken är tydligen en sån där bok som anses ofilmbar, vilket förmodligen gäller de flesta av Pynchons verk. Av det jag fick höra från Anders så handlar det om totalt utflippade historier där 90% av en text kan bestå av en bisats. Enligt Anders hade PTA fångat känslan i boken väldigt bra och fått med det som ska vara med och skurit bort det som kunde skäras bort.

För mig är Inherent Vice tyvärr PTA:s sämsta film. Jag vet inte om jag var extra trött just den här kvällen, men jag hade svårt att fokusera på filmen. I salongen var det varmt och sen fick jag dessutom nån sorts kramp, som att myror kröp omkring i ena foten. En tusen nålar-känsla liksom.

Joaquin Phoenix är mycket bra, där har jag inga klagomål. Phoenix är ett fenomen, ett fenomen som jag dessutom inte blir riktigt klok på. Han är sig ofta totalt olik från film till film. Att det är samma skådis som gjorde Her eller The Master är svårt att tro. Här är han en gräsrökande privatdeckare som glider runt i L.A. och frågar folk om de vet vad som har hänt med hans f.d. flickvän som försvunnit.

Nej, tyvärr. Det blev aldrig spännande eller roligt. Det var mest flummigt och gick runt i cirklar och ledde ingenstans för mig. Det snackas en massa men det kändes mest som tomt prat. Detta är givetvis en del av poängen, antar jag. Mm, det känns nästan som att PTA har försökt leka bröderna Coen men misslyckats. Jag får även lite Where the Buffalo Roam-vibbar och det är inga bra vibbar.

Jag vet inte, men PTA ska kanske hålla sig till egenskrivna manus från scratch och inte basera det på andras material. Nu var väl i och för sig There Will Be Blood baserad på romanen Oil!, men väldigt löst har jag förstått.

Josh Brolin var också sevärd i filmen. Han har korta armar och ett stort huvud i förhållande till resten av sin kropp.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Neo Noir, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ida (2014)

9 april, 2015 6 kommentarer

Det är väl några veckor sen nu som jag såg Ida, den polska filmen som vann en Oscar för bästa utländska film i år. Alltså hög tid att plita ner en liten text om den.

Jag tittar igenom de anteckningar som jag förde under filmen. Vad som slog mig i början av filmen var tydligen att jag tyckte att filmmakarna inte gjorde det lätt för oss tittare. Ida är svartvit, långsam, har väldigt lite dialog, använder statisk kamera och handlar om hur judar behandlas i efterkrigstidens Polen. Oh yeah! Parteeeeey!

Anna (Agata Trzebuchowska) är en ung blivande katolsk nunna som inom kort ska avlägga sina löften. Innan dess vill dock hennes abbedissa (en klok kvinna) att hon ska ta kontakt med sin moster Wanda (Agata Kulesza) för att få reda på mer om sin bakgrund. Anna har fram till nu nämligen inte vetat nånting om sina föräldrar eller sin familjs historia. Av Wanda får hon reda på att hon i själva verket är judinna och att hennes föräldrar mördades under andra världskriget. Tillsammans med Wanda ger sig Anna, som alltså egentligen heter Ida, ut på en road trip för att hitta sina föräldrars grav. Happy times!

Men vet ni vad, det var faktiskt happy times det här! Filmen är väldigt vacker med sitt svartvita foto och den statiska kameran funkar perfekt. Jag drar till och med till med klyschan att varje bild är ett litet konstverk i sig. Jag noterade aldrig att kameran nånsin rörde sig, så filmen består alltså av ett antal scener där kameran och vi tittare stilla betraktar det som sker.

Ida

Jag kan inte låta bli att tänka på Michael Hanekes Det vita bandet. Det svartvita fotot och filmens tema gör det svårt att inte dra den parallellen. Skillnaden är ändå att Ida faktiskt har en del humor och känns mänsklig på ett annat sätt. T ex tyckte jag det var lite kul att bilen som Wanda körde i diket blev uppdragen av två hästar. Hästkrafter på riktigt liksom. En rolig replik, som i och för sig nog bara funkar när man ser filmen med svensk textning, var när Wanda frågade Ida ”Vill du ha en munk?” när de är på ett fik. Lol.

Jag kan lite för lite om Polens historia för att komma med några djupgående analyser om filmens tema. Men: Judar, kommunism, andra världskriget, Förintelsen, skuld, historiens tyngd, familjen, meningen med livet, Gud… ja, allt detta tycker jag avhandlas på ett sätt som får en (läs: mig) att tänka till.

Jag tycker Ida är en rar film. Av nån anledning så började faktiskt mina ögon tåras några gånger mot slutet. Jag vet inte, men det fanns nåt vackert här, med Ida, med den bittra och kedjerökande Wanda, och hur de var varandras motsatser.

När det gäller filmens slut så innehöll det två beslut som jag inte riktigt kan greppa. Det ena fick mig att hoppa till – överraskad. Det andra fick mig att fundera på om det verkligen var rätt väg att gå i livet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg Ida hos TriArt. Gör det du med! Den är bara 82 minuter…

Om ni vill ha en second opinion så kolla in Rörliga bilder och tryckta ord som också skrivit om den. Och vill ni ha en third opinion så är det bara att klicka er in till Movies – Noir.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Maleficent (2014)

1 april, 2015 14 kommentarer

MaleficentJag gillar sagor. There, I said it. Nej, det kanske inte är nåt överraskande erkännande egentligen, men när det kom fram att jag gillade brittiska kostymdramer så agerade alla mina filmbloggarkompisar som om det kom som en fullkomlig överraskning. Nåväl, sagor var det. Jag gillar alltså sagor och jag gillar sagor på film. På senare år har det kommit ett antal nya versioner av gamla klassiska sagor, som t ex Jack the Giant Slayer och Oz the Great and Powerful.

Förra året kom det ytterligare en sån här modern tolkning av en gammal historia, och den här gången var det Törnrosas tur. Fast att säga att filmen bygger den gamla folksagan är inte helt korrekt. Istället handlar det om en spelfilmsversion av den animerade Disneyfilmen Sleeping Beauty från 1959. Angelina Jolie spelar huvudrollen, men, nej, hon gör inte rollen som prinsessan Aurora utan Jolie har givetvis axlat skurkrollen som den ondskefulla svarta fen Maleficent. Det var en gång…

Efter att ha sett cgi-festen och sömnpillret Oz the Great and Powerful var jag redo för, eller snarare befarade, sterila datoranimeraingar en masse. Japp, mycket riktigt. Allt i Maleficent är datoranimerat. Allt utom Maleficent själv faktiskt. I filmens inledning där Maleficent är bara barnet spelas hon av charmiga Isobelle Molloy. Eh, vad? Maleficent, charmig? Ja, i denna version av Törnrosa har man skiftat fokus och gjort om vissa detaljer i berättelsen. Maleficent är inte en ondskefull fe i stil med den onda Häxan från Väst från Trollkarlen från Oz. Nej, hon är en godhjärtad fe som lever sitt liv i ett magiskt sagorike. Allt förändras dock när människorna i ett intilliggande rike invaderar Maleficents skogsparadis. Mest förändras Maleficent själv. Den avgörande händelsen är ett svek begånget av en ung pojke som Maleficent träffat som barn.

Inledningen, och större delen om jag ska vara ärlig, är en cgi-fest. Det blir så sterilt och tråkigt. Allt är alltså gjort i datorer. Ändå lyckas filmen få till en viss sagokänsla. Sedan drog det igång strider mellan människornas armé och sagoarmén och då sjönk sagokänslan drastiskt. Som tur var så var detta tråkiga slag barmhärtigt kort. En annan sak som störde (mig) var att relationen mellan Stefan, den unge pojken, och Maleficent stressades igenom och Stefan blir plötsligt ond bara för att en berättarröst sa just det.

Trots mina invändningar så kände jag nånstans efter kanske halva filmen att det här var ju faktiskt riktigt bra. Vad är det som händer här tänkte jag? Hur kan detta cgi-fiasko faktiskt vara bra? Kan verkligen Josh ”torrbollen” Larsen för en gångs skulle ha rätt? Ja, för en gångs skull har han det. Maleficent är en annorlunda tolkning av en klassisk story. Den blir mörk, rejält mörk, när Maleficents hjärta tappar sitt ljus och hopp. Här finns uppdaterade vinklingar av saker och ting. För att låna ett uttryck som jag såg hos Fripps filmrevyer-Henke så är Maleficent även skönt genuskorrekt, och det utan att bli politiskt korrekt. Tycker jag då. Andra tycker säkert att det blir övertydligt och tungrott.

Jolie är härligt bitter, cynisk och rolig. En klassisk anti-hjälte skulle man kunna säga, men ändå inte utan en känslomässig botten. Hon bär filmen på sina svarta axlar (och horn).

Slutligen: Elle Fanning är härlig som den delvis sovande prinsessan Aurora.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Fantasy, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

It Follows (2014)

29 mars, 2015 14 kommentarer

It Follows posterJag gillar att bli skrämd när jag ser på film. Det jag gillar mest är att bli skrämd av film på bio. Att känna de där härliga rysningarna strömma genom kroppen tillsammans med andra i en biosalong och sen hoppa högt i biofåtöljen när väl hoppscenen kommer. Ja, jag gillar det, helt enkelt. Det är väl som att åka berg-och-dal-bana antar jag. Antingen gillar man det eller så gillar man det inte. Jag gillar det. Att bli skrämd av film på bio alltså. Berg-och-dal-bana är kul det också, till skillnad från såna där vansinneskaruseller som bara roterar och roterar runt alla axlar som finns.

It Follows är filmen som jag hörde skulle vara den mest skrämmande skräckisen på åratal, eller åtminstone den bästa (om det nu är nån skillnad?) skräckisen på väldigt länge. Senast en film fick ett sånt epitet var inte så länge sen, och den gången så blev resultatet för min del: helt ok utan att några Sinister-höjder nåddes av The Babadook.

Ni vet ju att om man har sex i en skräckis så är man mer eller mindre dömd att stryka med inom kort, vanligtvis i nästa scen. It Follows har tagit fasta på detta men twistat till det. Om du har sex med fel person drabbas du av en förbannelse. För att bli av med, och föra vidare, denna The Ring-liknande förbannelse så är det bara att ha sex med en person till, och vips så är det den personen som är den drabbade. Det finns alltså inget nytt, nyuppfunnet och superfräscht rent handlingsmässigt här. Vi har sett det förut.

Det är väl bara att konstatera direkt att filmen inte riktigt levde upp till hajpen, men det var väl mer eller mindre väntat. Nu för tiden så verkar alla gå helt bananas på Twitter och andra social medier så fort tillfälle ges. En går i spinn, alla går i spinn.

It Follows

Vad It Follows har är väldigt bra musik och väldigt snygga och slitna Detroit-miljöer. Detroit är en perfekt skådeplats. Som jag säkert nämnt tidigare så älskar jag övergivna platser och byggnader. I It Follows besöker gruppen ungdomar, som är filmens huvudpersoner, en ödslig (gotisk) gammal simhall. Härligt. Så filmens stämning det egentligen inget fel på men…

…vad It Follows inte riktigt lyckades med för min del var att skapa den där obehagliga stämningen när man vet att nåt otäckt kommer att hända, nåt otäckt som kryper närmare och närmare, nu är det alldeles nära, nåt kommer att hända… Filmmakarna lyckas inte fullt ut med att få till just det. En bit in i filmen så trodde jag att de hade lyckats, för, ja, under en tio minuter eller så, när förbannelsen och dess följder första gången visade sig, så kände jag faktiskt rysningar. Sen var det tyvärr som att man hade fått slut på idéer. Eller snarare, man hade en bra idé men man lyckas inte riktigt utnyttja den till fullo.

Jag tyckte inte heller ungdomarna som var i fokus var speciellt intressanta. Det handlade om de vanliga amerikanska filmungdomarna som slöar i soffan eller på altanen, eller åker bil (mycket bilåkande blir det), eller är på dejt, eller är i plugget. Här fanns inget som stack ut. Skådisarna var också relativt ointressant, förutom att Maika Monroe som gjorde huvudrollen var obehagligt lik Brittany Murphy. Lika som bär.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag såg It Follows med filmspanarna Joel och Fiffi på en trevlig visning på Sergel. Ja, trots att jag sällan varit med om så mycket spring på toaletterna (vad är det som händer här, har blåsorna krympt?!) så tyckte jag det var en trevlig visning. Vad Fiffi tyckte om filmen kan ni läsa om här. Och vad är klockan? 18.16.

Även Rörliga bilder och tryckta ord, Filmparadiset, Movies – Noir och Flmr har gett sin syn på It Follows.

Lika som bär, som sagt.

MaikaBrittany

Arkiverad under Betyg 3, Film, Lika som bär, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , ,

The Babadook (2014)

24 mars, 2015 10 kommentarer

The Babadook PosterThe Babadook är en liten indieskräckis från Australien som hajpades ganska rejält i slutet av förra året. När jag hörde om den på diverse podcasts och såg Twitter-omdömen så verkade det som att den skulle kunna vara i klass med Sinister, dvs en välgjord film med bra skådisar och dessutom ruggigt ruggig. Men – trots all hajp – så skulle den förstås inte visas på bio i Sverige. Detta tyckte jag var synd. Bio är det klart bästa sättet att uppleva en bra skräckis, som t ex just Sinister som gav mig en av 2012 års bästa bioupplevelser. Det skulle som vanligt bli till att vänta på VOD-releasen precis som när det gällde Under the Skin, Enemy och Snowpiercer, bara för att nämna tre andra filmer som vi i Sverige inte kunde se på bio.

Men så. Plötsligt händer det. Eller gör det det?

NonStop Entertainment lät meddela att filmen skulle gå upp på bio i Sverige. Hurra, vad roligt, tänkte jag. En annan som tänkte samma sak var min filmspanarkompis Joel som fixade biljetter till fredagsvisningen på Bio Rio i Stockholm. När jag mötte upp med Joel utanför biografen visade det sig att visningen skulle äga rum i Salong 4. Hmm, jag tyckte det var lite märkligt eftersom det ändå handlade om premiären. Varför inte visa filmen i den största salongen, dvs ettan? Svaret är att Bio Rio vill ”sudda ut gränserna för vad en biograf kan vara”. Salong 4 är nämligen en kombinerad bar och biograf, en biobar. Det här låter ju väldigt mysigt och sloganen är ”en mix av det bästa från ditt vardagsrum och en biograf”. Tillåt mig… påstå motsatsen: Salong 4 är en mix av det sämsta från ditt vardagsrum och en biograf.

Salong 4Salong 4 är liten källarbar där man slängt in några rader med biostolar längst bak i lokalen. Sedan har man vanliga bord och stolar och precis framför duken intill väggen några fantastiskt obekväma fåtöljer. Innan filmen börjar gör personalen sitt bästa för att släcka ner i lokalen men flera elektriska ljus och alla levande ljus förblir tända. Duken och projektorn är som hämtade från vilket random konferensrum som helst. När filmen startar får jag känslan av skolaula där personalen strular med att få igång filmen. Man ser en helt blå bild med namnet på den digitala mpg-filen. Ljudet sänks och höjs om vartannat och varje gång ser vi som tittar en sån där grafik som visar ljudnivån som när man ser på tv. Det ser för taskigt ut helt enkelt.

Inte nog med det. Källarlokalen är belägen rakt under en stimmig bar med ljud från bargäster och musik. Det här vore väl inte nåt problem om man hade ett ordentligt ljudisolerat tak. Tyvärr finns inte ett ordentligt ljudisolerat tak. Nej, istället är det öppet rakt upp till baren ovanför. Det enda som begränsar ljudet är en tunn skiva som skjuts över det kvadratiska hålet i taket, ungefär som en vågrätt skjutdörr.

Allt sammantaget gjorde att man under visningen var utsatt för en ljud- och ljusterror som det krävdes en zen-ansträngning att bortse ifrån.

Inte nog med det. Tre meter till höger om där Joel och jag satt var toaletterna belägna och var tionde minut under hela filmen var det dags för nån ölfylld och kissnödig biobarbesökare att lätta på trycket. Det sprang alltså folk framför vårt synfält med jämna mellanrum under filmen.

Inte nog med. Haha, närå bara skojar, nu var det kanske slut på i-landsproblemgnället. Eller nej, förresten, jag vill också nämna att priset för denna ultimata bioupplevelse var 120 kronor.

Inte nog med det. Vi kör en sak till, haha. The Babadook, som skulle gå upp på bio i Sverige. Vad innebar det där med att ”gå upp på bio i Sverige”? Jo, att den visades två gånger i Stockholm, en gång som frukostbio på en söndag förmiddag och en gång i ett vardagsrum kallat Salong 4. Inga fler visningar alltså. Sunkjunk säger jag.

The Babadook

”Aaaaaaaaaah, neeeeej, inte Salong 4!!!”

Hur var då The Babadook? Jag tyckte det var en bra film. Den var inte speciellt läskig men jag tyckte några scener var obehagliga. Obehagliga barn på film är alltid obehagligt. Men att kalla filmen för den läskigaste nånsin, som vissa har gjort, det är rena galenskaperna. Det beror förmodligen på nån sorts överhajp.

Det jag tyckte var intressant var att filmen var en skildring av en sorgeprocess fast i en skräckfilmsskepnad. Jag tyckte Essie Davis var riktigt bra som mamman. Noah Wiseman som spelar sonen skulle jag inte vilja möta i en mörk gränd, i alla fall inte om han är på samma humör som i bilden här ovan. Det läskigaste i filmen är nog ”barnboken” om Mr Babadook. Om jag säger så här: köp INTE den i julklapp till era barn.

The Babadook är en klart sevärd och välgjord rulle, och jag ser fram emot att se fler av regissören Jennifer Kents filmer, och då i en riktig biosalong!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Relatos salvajes (2014)

18 mars, 2015 6 kommentarer

filmspanarna_kvadratEfter en skön skidvecka i Dolomiterna så landade jag i lördags på Arlanda sent på kvällen, vilket gjorde att jag missade mars månads filmspanarträff och jag kunde följdaktligen inte heller se den av Sofia utvalda filmen (som pga av SF-idioti inte blev Chappie). 14 timmar senare stegade jag dock in på salong två på biografen Grand för att kolla in den, vad jag har förstått, ganska uppmärksammade argentinska episodfilmen Relatos salvajes (vilda historier ungefär). I salongen fanns förutom jag själv endast en (!) till besökare, en kulturtant två rader bakom mig.

Filmen är alltså en antologifilm där vi får se sex korta historier som inte har någon direkt koppling. Egentligen är det helt enkelt en samling med kortfilmer som satts ihop till en långfilm. Den hade funkat som ett pass under Uppsalas kortfilmfestival.

Titeln antyder att det som knyter ihop historierna är att det är VILDA historier allihop. Även förtexterna efter den inledande prologen verkar vilja säga att det handlar om människans vilda och djuriska sidor då vi får se bilder på vilda djur. Och mycket riktigt, i filmerna får vi se barbariska reptilhjärnehandlingar utföras av huvudpersonerna. Det handlar om hämnd, om våld, om sex, om skuld. Men det som skiljer människan från djuren är väl att människan nog är ensam om att känna skuld, ilska eller en lust att ta hämnd. Nu kan man väl påstå att vissa handlingar i filmen kan ses som djuriska men det finns en skillnad här.

Det kan vara litet vanskligt med den här typen av epsiodfilmer där vi inte följer en handling från stort A till stort Ö, utan snarare en massa små a till ö. Risken finns att man tappar intresset när en kort historia tar slut och en ny tar vid. Så var inte fallet här, tyckte jag. Historierna är fyllda med en både dråplig och svart humor. Det är rejält twistade historier, nästan på gränsen, eller över den, till att bli serietidningsaktiga. Det är inte realistiskt utan det mesta är tillskruvat flera varv extra. Jag kände nästan att det var lite Twilight Zone över historierna – på ett bra sätt. Jag visste aldrig riktigt vart de skulle ta vägen. Både jag och kulturtanten satt och småskrattade under filmens gång åt de galna händelserna.

Relatos salvajes

För att komma fram till ett slutbetyg går jag igenom de sex filmerna var för sig med betyg.

Pasternak
Passagerarna på ett flygplan upptäcker att de har något gemensamt. Jag gillade denna. Den var mystisk och hade den där Twilight Zone-känslan. Jag fick dessutom nästan lite Langoljärerna-känsla.
3,5/5

Las ratas
En servitris får en gäst som rör upp tragiska minnen från hennes förflutna. Det här var den klart svagaste filmen av de sex. Som tur var så var den ganska kort. Jag förstod aldrig riktigt vad den ville ha sagt.
2/5

El más fuerte
Denna kortis var en sorts brutalare variant av Steven Spielbergs tv-film Duel. Två män möts i en grym batalj ute på en landsväg. Det här var nog favoriten tror jag. Våldsam och galen, och det är inte ofta man får se nummer två på vita duken.
4/5

Bombita
En man, spelad av Ricardo Darín från Hemligheten i deras ögon, som jobbar med att demolera byggnader genom att spränga sönder dem har en helvetesdag i stan då han efter jobbet försöker ta sig hem till sin dotters födelsedag. Jag kunde inte låta bli att tänka på Michael Douglas i Falling Down. Man kan verkligen säga att Ricardo goes Falling Down. Slutet blev dock lite… konstigt och väl osannolikt.
3/5

La propuesta
En son i en välbärgad familj klantar till det och hamnar i en rejäl knipa. Hans mor och framförallt far tvekar inte att ta till alla korrupta medel som finns för att sonen ska klara sig. Mörkt och farsartat på samma gång om ett dilemma, om pengar som kan köpa det mesta, om stolthet. Jag tyckte kanske slutet inte blev hopknutet så bra som jag hade velat men fram tills dess var den fylld med en svart njutbar humor.
3/5

Hasta que la muerte nos separe
Om ett bröllop som flippar ur – fullständigt. En bra avslutning på filmen som helhet. Huvudpersonerna går igenom de flesta känslor som finns under bröllopsfesten. Kanske blir den lite väl fantastisk och osannolik mot slutet (hmm, samma klagomål igen) men jag tyckte den var rolig mest hela tiden.
3/5

Helhetsbetyget till Relatos salvajes får bli en stark trea.

    

Kolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om dessa vilda historier. Tilltalade den hjärtat, hjärnan eller möjligtvis reptilhjärnan?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Har du inte sett den?

Arkiverad under Antologifilm, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Lego Movie (2014)

10 februari, 2015 4 kommentarer

Ni som känner mig eller åtminstone känner till min filmsmak vet att jag har svårt för filmer som refererar till andra filmer. När en film är en enda lång rad med filmreferenser så faller den för mig. Jag vill filmer som står på egna ben, i så mån det nu är möjligt. Att låta sig inspireras av tidigare verk är en sak men att bygga en stor del av sin film på callbacks till andra filmer… nja, det är inte min grej helt enkelt. Nu finns det säkert exempel på just sådana filmer där jag ändå tycker att det funkar pga det faktiskt finns en bra berättelse i grunden.

När jag satte mig ner för att kolla in den universellt hyllade The Lego Movie så borde jag ha insett att det skulle bli en referensfest utan dess like. Det är ju till viss del inbyggt i legot självt, åtminstone om man tänker på det faktum att det finns en mängd lego-modeller som är hämtade från filmens värld, som Star Wars och Harry Potter. Nåväl, det kanske blir bra trots allt. Alla andra verkar ju tokgilla den så…

Det var inte så länge sen jag såg The Lego Movie men nu när jag skriva om den så har jag svårt att komma på vad jag ska skriva om den, förutom just detta med att det i mångt och mycket är en referensfest. Det börjar direkt i prologen med att vi får träffa ”Gandalf” och sen fortsätter det så i ganska täta skurar.

Release the kragle!

”Release the kragle!”

Jag gillar ändå grundstoryn. Ska man leva sitt liv efter strikta regler och göra som alla andra eller ska man vara mer rebellisk och kreativ? I slutändan kanske filmen säger att man ska vara sig själv men man ska vara det tillsammans med andra, och det tycker jag är ett fint budskap.

En anledning till att jag verkar ha glömt mycket av filmen är jag blev fullkomligt översköljd av skämt, karaktärer, händelser, repliker i ett (everything is) awesome tempo. Om filmen bara hade lugnat ner sig en aning så hade jag troligen hamnat på en ganska stabil trea i betyg. Nu blev det för mycket för mig.

Filmreferenserna då? Fanns där inget jag uppskattade? Jo. Givetvis var det kul att Star Trek: The Motion Picture fick sig en trevlig nickning. V’GER!

Skämten i filmen funkade oftast men de kom i en så strid ström att jag just nu inte minns ett enda. Nästan.

Jag gillade hur Trini…eh Wyldstyle skakade på håret när hon träffade vår hjälte Ne.. eh Emmet.

Jag gillade hur den där 80-tals-astronautfiguren hade en trasig hjälm.

Slutligen gillade jag när systern kom ner i källaren på slutet och via sina figurer lät meddela ”…and we are here to destroy you”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Betyg 2, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Blue Ruin (2014)

8 februari, 2015 6 kommentarer

Ibland handlar det om detaljerna. De där små detaljerna som gör att en film lyfter litet extra. När jag såg Blue Ruin var det precis så. Jag återkommer till detaljerna.

Blue Ruin är en sorts hämndfilm men den är gjord i en tidslucka som inte brukar förekomma i mer normala hämndfilmer. Själva hämnden kommer nämligen tidigt i filmen och händelsen som är orsaken till varför hämnaren vill hämnas, den är inte ens med i filmen. Istället handlar detta om vad som händer efter man har hämnats. Tar det, kan det, någonsin slut?

Blue Ruin är också en mysteriefilm. Frågan om vad som egentligen har hänt hänger i luften. I inledningen möter vi en uteliggare, Dwight. Han bor i en bil parkerad vid en sandstrand vid havet. För att få mat glider han omkring utanför restauranger och kollar igenom deras sopor efter matrester. Men se där, en halväten hamburgare och litet pommes. Middag!

Varför presenteras vi för Dwight? Vem är han och varför är han hemlös? Ja, en morgon knackar en poliskvinna på bilrutan och vill att Dwight ska komma med till stationen. Hon har något att berätta. Dwight tror att det har att göra med något han själv har gjort, som t ex att passa på att låna en familjs badrum medan de är borta. Men, nej, det handlar inte Dwight, i alla fall inte direkt. Fast, jo, det handlar absolut om Dwight. Han får veta att en fånge precis har frigivits efter ett fängelsestraff. Kopplingen till Dwight är oklar men något är det definitivt eftersom Dwight ger sig av i sin skruttiga bil mot sin gamla hemstad. Han väntar utanför fängelset och följer sen efter när fången blir hämtat av sin familj.

Blue Ruin

Jag skriver inte så mycket mer än så om handlingen. Det är bättre att helt enkelt uppleva filmen. Stämningen är väldigt speciell. Jag försöker komma på andra filmer att jämför med, och det är väl svårt att inte nämna några av Coen-brödernas filmer. Fargo t ex. Precis som i Fargo har vi här en man som tar sig vatten över huvudet och ger sig in i saker som han inte behärskar, inte kan kontrollera. Det här ger upphov till en mörk men ändå nästan dråplig humor. Samtidigt är stämningen hela tiden väldigt intensiv. Under en period i filmen satt jag framåtlutad med händerna tryckta mot ansiktet likt en fanatisk fotbollssupporter som är helt inne i en match. Jag var helt uppslukad.

Förutom spänning, intensitet, en mörk humor och en i grunden tragisk historia bjuds vi även på ett härligt filmfoto av Jeremy Saulnier som även regisserat. När jag kollar igenom vilka filmer som Saulnier varit inblandad på IMDb så tror jag inte jag känner någon och filmernas betyg är inget att skryta med. Helt otroligt att ta fram Blue Ruin ur bakfickan! Fast jag antar att han hade den inom sig och att han förmodligen har jobbat med att få den gjort väldigt länge. Det var nog dags att den kom ut.

Detaljerna var det. Jag tänker på detaljer i manus, hur det är skrivet. Det är väldigt smart. Saker planteras som man inte tänker på förrän de dyker upp en stund senare. Som exempel kan jag nämna en sekvens som händer en bit in i filmen. Jag vet inte om det är en spoiler men ni som är känsliga får väl sluta läsa. Hur som helst, så är Dwight ensam i ett hus. Han väntar på att hans motståndare ska komma. När de till slut kommer så springer Dwight upp i badrummet och sätter på kranen handfatet för att förvirra sina fiender. Efter en superintensiv kurragömmalek lyckas Dwight fly från huset. Ganska långt senare i filmen kommer Dwight tillbaka till det fortfarande övergivna huset. Det första han gör är att gå upp för trapporna till badrummet och stänger av den rinnande kranen. Detaljer.

Just sådana här detaljer gör att jag delar ut en klockren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Det är fler som skrivit om Blue Ruin. Kolla t ex in vad Fripps filmrevyer, Flmr och Movies – Noir tycker.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Pride (2014)

27 januari, 2015 5 kommentarer

Varje jul bestämmer jag vilken film som familjen ska se på Annandagen som är vår julbiodag. Förra julen – fast det blev på nyårsdagen efter hjärnsläpp och biljettstrul från min sida – blev det (givetvis!) Hundraåringen. Den här gången hade jag några alternativ som jag bollade med. En stark kandidat var konstnärsporträttet Mr. Turner men när jag såg att den var hela 2,5 timmar lång så vågade jag inte chansa. Nej, det fick istället bli en brittisk må-bra-film i form av det gayiga gruvarbetarstrejkdramat Pride.

Jag kände inte till något alls om historien bakom, den om homosexuella aktivister från London som beslutar sig för att samla in pengar för att stödja strejkande gruvarbetare på 80-talet i Storbritannien. Gruppen som leds av Mark (Ben Schnetzer) har problem att få gehör från gruvarbetarna. Den nationella fackföreningen vill förstås ha hjälp men inte från vilka som helst. Till slut får Mark & Co ändå napp när de ringer runt direkt till små samhällen, och de ger sig av till en liten stad Wales. De får ett blandat mottagande.

Pride

Hipsters?

Mmm, det här var en sån film som jag skulle placera i kategorin ”en film med ett budskap som är bättre än filmen i sig”. Pride är en varm historia om att hjälpa varandra. Om du visar god vilja mot din medmänniska så får du förr eller senare något tillbaka. Just så gick det till här. Vad hade egentligen Lesbians and Gays Support the Miners, som gruppen kallades, att tjäna på detta? Inget kan tyckas. Men faktum är att efter deras stöd till gruvarbetarna så fick de själva stöd under åren framöver, när det gällde lagförslag för homosexuellas rättigheter.

I filmen bjuds vi på en riktigt bra skådespelarensamble med veteranerna Imelda Staunton och Bill Nighy i spetsen. Förutom dessa rävar har vi även en lustiger Dominic West som syslöjdskunnig och dansant bög i nån sorts blonderad och krusig hockeyfrilla. Skådespelarna är det inget fel på och det är väl inte förvånande då det alltså är den brittiska skådespelareliten det handlar om. Bara en sak om Bill Nighy. Jag trodde han överdrev sitt uttal när spelade pirat med bläckfiskansikte i Pirates of the Caribbean. Det gjorde han inte. Han pratar nämligen så även här. Lustigt.

Apropå lustigt, eller märkligt. I Sverige är detta må-bra-drama tillåtet från sju år, i USA och England blev det R-rating (under 17 kräver sällskap av förälder) respektive 15-årsgräns. Och så har vi ju även tilltaget med att ändra på den amerikanska dvd-utgåvans omslag så att det ser ut som det bara är ett gäng random London-hipsters som stöder gruvarbetarna.

Filmens brister, eller snarare manusets brister, lyser tyvärr igenom trots skådisarna. Det är lite för många huvudpersoner. Det blir aldrig nåt riktigt fokus på nån. Saker och ting bara händer utan att det riktigt gås på djupet. Det förekommer konflikter och problem men många av dessa är plötsligt bara lösta utan att vi som tittare riktigt förstod hur det gick till. Synd på så rara ärtor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →