Seraphim Falls (2006)

20 mars, 2014 6 kommentarer

BrosnanDet här tycker jag är en märkligt bortglömd film. Det kanske har med genren att göra. Western är väl inte det hippaste man kan göra. Seraphim Falls är klassisk hämndfilm där en man (Pierce Brosnan) jagas genom vild natur av en annan man (Liam Neeson). Och jagad av Liam ”I will look for you, I will find you, and I will kill you” Neeson vill man inte vara. Men Brosnans rollfigur är en påhittig rackare som lyckas slippa undan när det ser kört ut. Jag gillade den enkla berättelsen, miljöerna och stämningen. Mot slutet när de båda befinner sig i en öken blir tonen surrealistisk. Den enda märkliga är kanske Pierce Brosnans skägg. Det klär honom inte.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Sofia har också skrivit om Seraphim Falls.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Red Road

8 februari, 2014 7 kommentarer

Red RoadTitle: Red Road
Director: Andrea Arnold
Year: 2006
IMDb | Filmtipset

A while ago, actually it was almost two years ago, I listened to an episode of the Toronto based Matinéecast podcast with Jessica from The Velvet Café as guest. Ryan and Jessica talked about the movie We Need To Talk About Kevin (WNTTAK from now on!). Their discussion made me want to see Red Road. Why? Well, it’s because I always mix up Andrea Arnold and Lynne Ramsay. You see, I like Fish Tank, I like Ratcatcher and I like Morvern Callarn, but I can never really keep track of who directed which movie. So when the Matineécast praised WNTTAK I felt that it was time to finally see Red Road, a film that had been on my to-see-list ever since the Swedish theatrical release. I knew it was directed by either of these two woman, just as I knew WNTTAK was. When Swedish public television had the good taste of showing Red Road my old VCR had to work again (yes, that’s my antique way of recording television broadcasts). But the fact that the format I watched the film in turned out to be VHS felt just right. Kind of like watching The Ring on VHS.

Absolutely (I was close to using the F-word here but I’ll restrain myself) amazing was my first reaction to Red Road. While watching the film I was convinced that it was the same director that did WNTTAK. The cinematography was superb. What I saw was a FILM, a film that really used the visual medium that is film to the fullest. This was a fact that Ryan and Jesscia mentioned about WNTTAK on the podcast. Every frame supposedly was a piece of art, and that was how I felt about Red Road.

The film is set in Glasgow, a gloomy, bleak Glasgow, but a very beautiful Glasgow. A woman is carrying a secret and in the end a sorrow. She is working for a surveillance company. For hours she sits in a control room with multiple screens watching the town and its people. Suddenly she sees a person that triggers a reaction in her. Something and someone from the past resurfaces and shakes her up. Exactly what has happened is not known for us viewers. It remains a mystery for a long time in the film. This could have been a problem if the film hadn’t managed to create a thrilling and tense feeling using audio and visuals just perfectly. There are so many gems here. I was completely hooked throughout.

It’s a sad film about a sad subject. Yet it’s a film with hope. This mix is why I like it so much and I will give it my highest grade, which is five jumps out of five.

And no, the director of Red Road, Andrea Arnold, did not direct WNTTAK. After catching Red Road I did indeed watch Lynne Ramsey’s WNTTAK and as it turns out these two films were the best films I watched during 2012.

As you might have noticed this post is in English. I first wrote the text in Swedish sometime during 2012 after I watched Red Road but I never posted it since I realized it would be more fun for Ryan to able to read it (without Google Translate). But I never got around to translating it. Until now, one and a half years later. Better late than never, I guess.

The fact that Red Road received my the highest grade also means that I will change my blog header.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel

Jessica have also watched and written about Red Road, as well as Flmr (in Swedish). Ryan, I am waiting for your review. 😉

More reviews (in Swedish): Movies – Noir and Fiffi.

Arkiverad under Betyg 5, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , ,

The Departed

14 januari, 2014 5 kommentarer

The DepartedTitel: The Departed
Regi: Martin Scorsese
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Imorgon onsdag kommer jag och resten av filmspanarna att skriva om Martin Scorsese och Leonardo DiCaprios senaste samarbete The Wolf of Wall Street. Innan dess tyckte jag det kunde passa att slänga in en gammal recension av The Departed, filmen som gav Scorsese sin första Oscar (säger jag utan att ha gjort grundläggande research, men visst är det den första och enda?). Texten skrevs i januari 2007.

Mmmm, den här historien gav mig inte så mycket. Jag fick aldrig nåt bra grepp om karaktärerna, allra minst Matt Damons rollfigur som kändes… tråkig. Klart bäst var Leonardo DiCaprio som jag tycker blir bättre och bättre som skådis. Jack Nicholson spelar Jack Nicholson och även om det bitvis är underhållande så ser jag inte nån gangsterboss på den vita duken utan jag ser Jack Nicholson. Jag tyckte aldrig det blev riktigt spännande. Nån gång fanns tendenser till spänning eller lite mer gripande scener men jag tyckte aldrig nåt fick chansen att löpa linan ut. Våldet är överdoserat. Det hänger samman med miljön filmen utspelas i, visst, men det ger mig inget. Mot slutet ballar filmen ur när folk skjuts till höger och vänster och jag bryr mig inte längre. Dock medger jag att jag gillade just den sista scenen där man fick se en viss karaktär med fulstylad frisyr dyka upp igen.

Att jag inte uppskattade filmen så mycket som jag kanske borde kan ha berott på att biografen var dagisbion Sergel (i Stockholm), att jag hade ont i ryggen (vilket inte blev bättre av de usla sätena) samt att vi hade dåliga platser längst ut på rad sju. Om jag inte absolut måste så kommer jag aldrig gå på Sergel igen, i alla fall inte på populära filmer på populära tider.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

PS. Min recension av originalet Infernal Affairs kommer senare i veckan.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Fast and the Furious: Tokyo Drift

14 augusti, 2013 10 kommentarer

Eh, what? Are we making a movie?

Eh, what? Are we making a movie?

Titel: The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Regissör: Justin Lin
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Har ni sett Billy Bob Thornton-regisserade Sling Blade? Om ni har det, som jag har, så vet ni att en ung liten kille har en av huvudrollerna. Det var en ung liten kille som pratade med en sån där släpande sydstatsamerikanska som ibland är tilltalande (kanske när barn pratar så), ibland mest jobbig. Lucas Black hette den unga skådespelartalangen. Jag gillade Sling Blade mycket, och jag gillade Lucas Black som spelade med en sån där stolt, vrång envishet som bara barn kan ha på film.

Jag gillar inte Lucas Black nåt mer.

I den tredje installationen av The Fast and the Furious lyser både Paul Walker och Vin Diesel (nästan) med sin frånvaro. Istället lyser dumhet i kubik med sin närvaro. Lucas Black lyser med sin stelhet och en skådespelartalang som hämtad från en misslyckad audition. Black har vuxit upp men hans talang har inte växt med honom, snarare tvärtom. Black spelar Sean, en street racing-slyngel på drift som skickas till Tokyo av sin mamma för att där bo med sin pappa – och sköta sig. Det ska väl gå bra. Det finns ju ingen street racing i Tokyo. Eller hur var det nu?

Nej, nej, nej, nej. Inledning är patetisk. Jag tänker att jag har hamnat i ett stereotyp-helvete med jocks och cheerleaders vart jag än tittar. Jag vet inte varför men det funkar betydligt sämre när det är ungdomar det handlar om. Kanske är det skådisarna som inte klarar av att axla sina stereotyper riktigt och då blir det bara fånigt. Eller så gillar jag inte high school-filmer. När Sean kommer till Tokyo blir det aningen mer uthärdligt. Men bara aningen; vi får ju träffa vår tredje rappare-gone-skådis: Lil’ Bow Wow! Ho, oh, nej, sluta nu. Allt är förlåtet Ja Rule, kom tillbaka.

Sung KangHamnar Sean i trubbel? Får han ihop det med gangsterkillens flickvän? Ska han rejsa mot gangsterkillen? Är han i början dålig på den japanska driftingstilen? Blir han tränad av nån som kan? Blir han sakta bättre? Är det Karate Kid 2 fast med bilar? Svar ja på alla frågor.

Filmen är en klassisk ”fisk på torra land”-historia. Sean lallar omkring i Tokyo, på nya skolan eller i parkeringsgarage och försöker vara cool. Det skulle kanske kunna funka men tyvärr finns inga stakes. Skurken är blek. Han kallas D.K. (Drift King) och görs av en skådis (Brian Tee) som är sämre än både Bow Wow och Lucas Black tillsammans. Stelheten personifierad. Seans romans känns bara krystad och hans tjej har egentligen inte nån funktion. Vid ett tillfälle driftar hon lite men bara på skoj tillsammans med Sean i bilen.

Den enda ljuspunkten, och den får man leta efter med lykta (fast vänta, då syns den ju bara sämre…) är rollfiguren ”Han” spelad av coole Sung Kang. ”Han” har jag lärt mig gilla mer och mer i de senare filmerna. Här var han bra men ändå inte nåt speciellt och han kunde definitivt inte rädda filmen från krasch.

Nej, det är helt enkelt en urtråkig film och när Vin dyker upp i en cameo är det bara fånigt.

tire
PS. Ni som kan er The Fast and the Furious vet att Tokyo Drift faktiskt utspelas sist av alla hittills gjorda filmer, sexan inkluderad. Mer om detta senare i temat.

Arkiverad under Action, Betyg 1, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Man(n)lighet – Miami Vice

5 juni, 2013 27 kommentarer

Vid de senaste tillfällena som det bestämts filmspanartema så har jag direkt vetat vad jag ska skriva om. Jag gör ju oftast så att jag helt enkelt ser en film som jag tycker passar in i temat. Några exempel: Film om film: Living in Oblivion, Snö: Død snø, På väg: The Straight Story. Den här gången… helt blankt. Manlighet. Helt blankt. Haha, ja, men sen gjorde sig min ordvitstourettes påmind. Jag skriver om mannlighet… Michael Mannlighet. Ja, men det blev kanske inte så dumt ändå. Mann gör ju uteslutande väldigt ”manliga” filmer eller åtminstone filmer med männen i fokus. Jag valde att se en av Manns filmer som jag inte hade sett tidigare och jag hade i princip inte heller hört nånting gott om den.

****

Miami Vice

Manliga… posörer?

Titel: Miami Vice
Regi: Michael Mann
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Miami Vice var en favoritserie när den gick på tv på 80-talet. Bara för- och eftertexterna är klassiker. Jag kan se bilderna och höra musiken inom mig nu (gitarrerna, trummorna, båtarna, brudarna, bilarna, flamingosarna, vindsurfaren). Serien hade nåt som tilltalade mitt pojksinne, kanske att det fanns en melankolisk sorgsen stämning förutom den coola ytan. Seriens producent var Michael Mann vilket framgick av hans logga i eftertexterna. 2006 fick han för sig att göra en remake på vita duken. Bra idé? Hmm, nja, kanske inte. En lustig detalj var att filmen inte hade några förtexter (som jag såg i alla fall) men Mann kände väl att han inte kunde matcha originalet på den punkten.

Sonny Crocket och Ricardo Tubbs… säga vad man vill men är inte det där ett par coola namn! De spelas här av skon Colin Farrell och Jamie Foxx. Efter att FBI har strulat till det får Crocket och Tubbs hoppa in. FBI har råkat ut för en infiltratör och en av deras tjallare har avslöjat allt och tagit livet av sig efter att ha blivit hotad. Eftersom den simpla poliskåren i Miami inte var inblandade i operationen, som gick ut på att avslöja en knarkliga, är de nu de enda som inte är en potentiell risk och det är nu upp till Crocket och Tubbs att avslöja vad som pågår… and they are on their own! De ska gå undercover och agera kriminella som vill sälja sina transporttjänster till en sydamerikansk knarkkung som ska leverera knark till USA.

Alla är, eller försöker vara, väldigt hårda i filmen. Det kryllar av uppgörelser där det går ut på att stirra ut varandra alternativt skjuta ihjäl varandra. Jag tycker inte man nånsin lyckas med hårdheten, speciellt inte Colin Farrell. Foxx är aningen bättre i sin roll men det är Farrells Crocket som är i fokus. Farrell försöker kanske vara nån sorts kopia av Mel Gibson i Lethal Weapon, en crazy-go-lucky-typ som charmar damerna med sin humor (hahaha) eller dans (hahaha). Hur som helst, det funkar inte.

Loco

Loco

Redan från början har Farrell nåt längtande i blicken och det har han redan innan han har fått ögonen på knarkkungens dam Isabella spelade av Gong Li. Jag vet inte, kanske beror det på att Farrell ungefär samtidigt med Miami Vice (eller strax innan förmodligen) spelade in film med Terrence Malick, och då kan man ju få nåt längtande i blicken. Eller så ville han bara bort från inspelningsplatsen, vem vet.

Michael Mann har misslyckats med Miami Vice. Han hittar aldrig riktigt rätt ton. Efter att Crocket och Tubbs fått sitt uppdrag tar det typ två sekunder innan de vet vem som ligger bakom och hur de ska agera. FBI och alla andra myndigheter som var inblandade i operationen tidigare verkar ha varit fullkomligt handfallna. Men det kanske är lokalkännedomen om Miami som gav utdelning. Nåväl, det blir fånigt. Givetvis har Tubbs också pilotcert. De knarkkungar vi möter är karikatyrer som tagna ur en parodi på Miami Vice. De är latinogangster med rätt att tala på bruten engelska och de är fuuuuullkomligt hänsynslösa och galna.

Bäst i filmen

Bäst i filmen

Absolut värst i filmen var ändå musiken, fullkomligt horribel powernumetalrock eller vad det kan kallas. Inledande låten är jobbig men inte värst, nej värst är en grotesk version av Phil Collins In the Air Tonight. Musiken, som verkligen iiiinte är bra, tillsammans med den överdrivna stilen leder till att Miami Bajs förlåt Vice blir skrattretande till slut.

Det som dock (nästan!) räddar filmen är Gong Li. Hon är en cool cat(woman) och den enda som lyckas göra sin rollfigur till en intressant karaktär. She’s the man, helt enkelt, och hade ett lustigt sätt att nicka uppåt. (Tyvärr blir det i slutändan ändå så att hon givetvis måste räddas av Farrell.) Jag gillar även en del av bilderna och till viss del stämningen ibland. Mann är duktig på att få till sina stadsmiljöer, speciellt på natten. Det är samma look som i Collateral som dock är en mycket bättre film.

Slutet är galet dåligt med en av de sämsta slutscener jag nånsin sett, faktiskt. Blandningen av melankoli och ofrivillig parodi funkar inte.


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Kolla nu in vad mina filmspanarkompisar skriver om manlighet:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia
Har du inte sett den? (podcast)
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Except Fear
Flmr

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Superman Returns

27 april, 2013 12 kommentarer

Superman ReturnsTitel: Superman Returns
Regi: Bryan Singer
År: 2006
IMDb | Filmtipset

En kommande film som det pratats en massa om på de podcasts jag lyssnar på är Man of Steel. Man har analyserat trailers och funderat på hur de olika skådisarna kommer funka i sina roller. En sak som alla är överens om är att den senaste Stålmannen-filmen är riktigt dålig. I beg to differ. Jag såg och skrev om Superman Returns i januari 2007.

Superman Returns var en positiv överraskning för min del. Det kan bero på att jag var på humör att se en ganska lättsam film. Brandon Routh spelar inte Stålmannen, han spelar Christopher Reeve och han gör det bra. Han är så där töntig och helylle (som Clark Kent) och så där stark och helylle (som Stålis) som han ska vara. Kevin Spacey spelar Kevin Spacey, fast han kallar sig Lex Luthor i den här filmen. Spacey passar ok i rollen med sin nedtonade psycho-stil och speciella sätt att prata så där lågt och cyniskt som han brukar göra. I övrigt tycker jag filmen är snyggt gjord med smakfulla datoreffekter och spännande actionscener. Mot slutet blir det lite väl sentimentalt förstås men det får man svälja. Nä, faktum är att det fanns nåt i den här filmen som gav mig en skön känsla. Jag tror det var Rouths Stålis i kombination med en relativt storslagen känsla med snygga effekter som gjorde det. Det var nära att den fick en fyra faktiskt men det får bli en stark trea nu när jag har smält filmen en vecka.

3+/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Farväl Falkenberg

6 april, 2013 4 kommentarer

FalkenbergTitel: Farväl Falkenberg
Regi: Jesper Ganslandt
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Farväl Falkenberg är en av de filmerna som fick mig intresserad av svensk film. Den stack ut, den stack in, den stack till, tyckte jag när jag såg den i september 2006.

Oj då. En film som växte, både under filmen och efteråt, känner jag nu efter att jag precis sett den på en förhandsvisning ordnad av Stockholm Filmfestival. Filmen startar lite trevande med episodiska skildringar av några barndomskompisars sista sommar i Falkenberg innan vuxenlivet ska ta vid. Då kände jag väl att den var rolig, lite skönt nostalgisk, men ändå inget speciellt. Men efter ungefär halva filmen så drog det in en ödesmättad stämning i biosalongen, nåt som den passande melankoliska musiken starkt bidrog till. De sista 20-25 minuterna är gripande, sorgliga, med några stänk av humor, och bitvis väldigt vackra.

Om jag ska nämna några filmreferenser så kom jag att tänka lite på det bildspråk och de känslor som man ibland hittar i några av Wong Kar-wais filmer. Steven Soderberghs Bubble kan jag också nämna. Fast Farväl Falkenberg är bättre än både Bubble och de (flesta) WKW-filmer jag har sett. Filmen försatte mig i en melankolisk, lite tung men ändå inte jobbig känsla, som satt kvar efter visningen under min cykeltur hem genom ett skymningsvackert Stockholm. Det finns givetvis brister i den här debutfilmen av Jesper Ganslandt, och den passar kanske inte en del, men jag rekommenderar den ändå varmt.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

A Dirty Carnival

1 februari, 2013 4 kommentarer

A Dirty CarnivalTitel: A Dirty Carnival (Biyeolhan geori)
Regi: Yu Ha
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Under de senaste tio åren har jag sett ett antal sydkoreanska filmer som jag verkligen gillat. De filmer som kommer till oss i västerlandet verkar vara våldsamma thrillers. Åtminstone är det såna filmer som blir mest uppmärksammade i alla fall. Vi har fått Park Chan-wooks hämndtrilogi med Oldboy i spetsen. Vi har fått Kim Ji-woons filmer som t ex A Bittersweet Life och I Saw the Devil. Vi har fått Bong Joon-ho och hans ganska udda filmer Memories of Murder och The Host. Jag har gillat det mesta av det jag sett. Jo, och sen har vi ju Kim Ki-duk också som har sin egen mer poetiska men ändå ibland våldsamma stil, och där har det väl förekommit nåt bottennapp kanske.

Nu skulle jag se en till film i samma stil trodde jag. Jag hade inte sett nån av film av regissören, Yu Ha, tidigare men jag hoppades på en bra filmstund. Handlingen kretsar kring gangstern Byung-doo som behöver pengar, främst för att hindra att hans familj blir vräkt från sin lägenhet. Byung-doo bestämmer sig för att sidsteppa sin närmsta boss och istället utföra ett beställningsmord för sin chefs chef och på så sätt ta hand om pengarna själv. Och det vet man ju hur det går när man inte informerar sin chef om vad man gör… Samtidigt träffar Byung-doo en gammal gymnasiepolare som blivit filmare och vill göra en gangsterfilm och använder Byung-doo som inspiration. Det är upplagt för problem, dödliga sådana.

Nej, nej, nej. Den här filmen trodde jag på mycket men den funkade inte alls.  Jag vet egentligen inte varför jag inte gillade filmen. Inledningsvis trodde jag på den men ju längre filmen led… så led jag också. Jag tycker Byung-doo som karaktär var ganska ointressant och hans problem med en flickvän och resten av familjen intresserade mig inte. Filmen kändes splittrad. Var det en gangsterfilm eller ett familjedrama? (Ja, jag vet, sydkoreanska filmer brukar vara på det här viset. Svåra att genrebestämma och få grepp på.) Jag gillade inte storyn med regissören som dyker upp för att göra sin film. Det var nåt som kändes helt off med hela upplägget. Osannolikt på nåt sätt. Liksom: ”Hej, gamle gymnasiekompis”, ”Vad kul att du är gangster, du kan du hjälpa mig med min gangsterfilm!”. Njae.

Jag borde gilla filmen. Den har egentligen alla elementen men av nån anledning så funkade den inte. Jag tyckte aldrig den blev tillräckligt desperat och karaktärerna var anonyma. Tyvärr, en lång och trist film.

2/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Dragon Tiger Gate

21 januari, 2013 Lämna en kommentar

Dragon Tiger GateTitel: Dragon Tiger Gate (Lung fu moon)
Regi: Wilson Yip
År: 2006
IMDb | Filmtipset

För två måndagar sedan skrev jag om The City of Violence som jag såg på Stockholm Filmfestival 2006. Dragon Tiger Gate sågs samma år på samma festival.

Dragon Tiger Gate är Hongkongfilm om ett brödrapar som skiljs åt i unga år. Den ena brodern jobbar hos en gangster i stan medan den andra brodern stannar på kung fu-skolan Dragon Tiger Gate. I början är detta skamlöst underhållande martial arts-action. De två första actionsekvenserna som båda utspelas på restauranger är ungefär så bra som det kan bli (speciellt den andra). Man har utnyttjat dagens specialeffekter på ett smakfullt sätt. En perfekt blandning av klassisk kung fu och Stephen Chows mer Chaplinartade stil i t ex Kung Fu Hustle. Kul också att se gamle hjälten Donnie Yen i rollen som den ena brodern.

Tyvärr tappar filmen rejält efter de två första underbara fajtsekvenserna. Den ruggigt coola stämningen förstörs när vi blir matade med smöriga tillbakablickar och ytligt sentimentala scener i ett misslyckat försök att vara gripande. Det funkar inte – tyvärr. Den enda film som jag kan komma på som blandar makalös kung fu med bra dramatik är Crouching Tiger, Hidden Dragon. Här blir det tyvärr bara dravel när det inte är action. Och då är vi åter tillbaka vid actionscenerna, vilket är vad som gör filmen värd att se. Hela historien är ganska klassisk kung fu, och slutfajten är som sig bör ganska lång och man får dessutom höra namnen på de olika tekniker som används. Filmen är kul men håller inte ihop som helhet tillräckligt mycket för att få mer än en trea.

3/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival 2006 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: The City of Violence

7 januari, 2013 6 kommentarer

JjakpaeTitel: The City of Violence
Regi: Ryoo Seung-wan
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Nytt år, ny måndag. Det betyder att Martial arts-måndag är tillbaka efter ledigheter och annat trams. Vardag igen! Det nya året firar jag med att konstatera att vi nu går in på filmer som har fått betyget 3/5. Jag kör ju filmerna i det här temat i betygsordning.

The City of Violence är sydkoreansk thrilleraction (med grova martial arts-inslag) om en polis som återvänder hem för att begrava en barndomsvän som blivit mördad. Tillsammans med sin yngre bror börjar han nysta i vad som egentligen har hänt. Det mesta tyder på att en av hans andra bröder är inblandade. Som så ofta i sydkoreanska thrillers så handlar det om gamla vänskapsband, gamla oförrätter och hämnd. Sen finns det som vanligt även en asiatisk form av dråplig humor som då ofta blandas in mitt i för övrigt dramatiska scener på ett sätt som man oftast inte ser i västerländska filmer, vilket ibland är positivt och ibland är negativt.

Actionscenerna är grymma – helt enkelt. Det är så rackarns ballt att man inte kör nån halvmesyr här. Det är verkligen ”over the top”, ta t ex sekvensen när vår hjälte ser sig inringad av stadens alla ungdomsgäng, b-boys, bmx:are, baseball-snubbar, skoltjejer… och var det inte några landhockeyspelare där också. Haha, underbart. Även slutuppgörelsen är en underhållande evighetsfight med grymma stunts. Det som drar ner betyget är att filmen helt enkelt inte är tillräckligt intressant mellan actionscenerna. Historien engagerar mig inte, det blir förutsägbart, personerna är lite väl platta och balansen mellan humor och allvar funkar inte riktigt. Men betyget blir en stark trea.

3+/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival 2006 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →