The Butterfly Effect (2004)
12 februari, 2018 Lämna en kommentar
Tidresefilmer är ju alltid roliga oavsett tid på året eller dygnet. Här kommer en gammal preblogg-recension av just en sån film. Texten skrevs i juli 2004.
Evans pappa sitter på mentalsjukhus och själv har 7-årige Evan (Ashton Kutcher) blackouter och minns inte vissa jobbiga händelser efter att de har ägt rum. Så småningom leder det hela till att Evans mamma (Melora Walters) flyttar med Evan till en annan stad. Blackouterna slutar och när vi återigen möter Evan i filmen har han börjat på college och allt verkar ok, fram tills att Evan av en slump börjar läsa i sina gamla dagböcker, och vips så är Evan i sinnet tillbaka i sin barndoms tragiska händelser. Vad är det som händer?
Mmm, jag blev lite besviken, kanske pga av lite väl högt ställda förväntningar. För det första måste jag säga att för mig så spelar Donnie Darko – en film som många jämför med – i en helt annan och bättre liga. Nog sagt om det. The Butterfly Effect är trots allt en välgjord film med få döda punkter. Jag gillar delen om Evans barndom som är välgjord och ej för smörig. Som Czechflash (aka Movies – Noir) skrev så funkar barnskådisarna även om jag hade lite problem med Kayleighs onda brorsa Tommy. Han var liksom för ond.
Allt det här med tidsparadoxer och parallella universum är godis för mig. Älskar sånt. Det var bara att suga i sig. Sen kunde jag kanske tycka att det blev lite väl mycket upprepningar med detta ständiga tidshoppande men det höll ändå filmen ut. Just att det inte fanns så många döda punkter gjorde att filmen inte riktigt satte sig för mig. Men alltså klart godkänt och betyget blir en svag fyra. Kanske det bara är en trea, men jag höjer den eftersom man får en del att fundera över efter att man har sett filmen. Nej, det slutade med att jag delade ut en trea trots allt.
PS. Jag har hört hur Director’s Cut slutar så om ni vill veta det är det bara att markera här nedanför.
<spoiler>
Den slutar med att Evan stryper sig själv med navelsträngen som foster i mammans mage (WTF?!). Detta för att undvika de tragiska händelser som han orsakar genom att försöka ställa saker och ting till rätta. Japp, i bioversionen är ju inte slutet så pass drastiskt även om Evan är lite grym mot sig själv och Kayleigh genom offra deras vänskap.
</spoiler>
Jag kände inte nån speciell pepp inför 
Jag säger bara en sak: se först The Room och se sen The Disaster Artist. Biopremiär idag fredag 9/2.
Jag höll på att missa den här filmen under Stockholm Filmdagar och då hade jag definitivt grämt mig. När jag kollade igenom listan på filmer som skulle vara med så fanns den inte där. Troligen kom den in sent på programmet. Efter att ha tittat igenom filmlistan och valt ut vilka jag verkligen ville se så tittade jag på visningsschemat och spikade mitt program. Ett program utan 
Så vitt jag vet har jag alltid gillat Michael Hanekes filmer. Den första filmen jag såg – och oj, vilken kickstart! – var 
Jag brukar alltid vilja börja i rätt ände. Därför kändes det naturligt och helt rätt att jag innan visningen av 
För några dagar sen skrev 
När jag satt och bläddrade igenom gamla preblogg-texter som jag inte publicerat än här på bloggen såg jag att jag en sommar för länge sen tittade på en radda (fem stycken närmare bestämt) musikfilmer på SVT. I torsdags la jag upp 
The Song Remains the Same är en konsertfilm med Led Zeppelin. I början och bitvis under själva konserten får vi även ta del av andra märkliga filmsekvenser. Jag konstaterar att Jimmy Page är en grym gitarrist. Det är alltid kul att höra musik, se kläder, bilar, etc från 70-talet. Om man gillar musiken så gillar man nog filmen men det är ju ändå bäst att uppleva det live. Betyget blir 3/5.
Imagine: John Lennon var en förvånansvärt tråkig dokumentär om John Lennon och hans liv under och efter Beatles (eller före och efter Yoko). En del bra musik och intressanta sekvenser, men ändå tyckte jag den mest var intetsägande. Vet inte varför egentligen, kanske var jag inte på humör (däremot fruktansvärt bakis… 😮 😛 
). Betyget blir 2+/5.
I Martin Scorseses konsertfilm The Last Waltz får vi se bandet The Band berätta anekdoter från sin turnéliv samt deras avslutningskonsert från 1976. Jag gillade känslan i den här filmen även om det inte är ”min” musik helt (jag gillar mer funk). Hur som helst, deras spelglädje lös igenom och framför allt Robbie Robertson har en skönt gungande stil. Bra att det inte bara var konsertbilder utan även lite snack och annat. Annars blir det lätt tråkigt tycker jag. Filmen får 4-/5.
Ziggy Stardust and the Spiders from Mars är en konsertfilm där vi får se David Bowies sista uppträdande som sitt alter ego Ziggy Stardust (som ska föreställa en rockstjärna från rymden). Nja, bild och ljud är väl inte de bästa och sen var det inte mycket annat förutom själva konserten. Jag hade gärna sett nåt mer vid sidan om scenen. Sen måste jag säga att Bowies scenkläder nog är det fulaste jag sett. Var det nån annan som såg filmen? Hur som helst, ruskigt fula. Bl a en sorts kort kort kimono. Filmen om Woodstock var flera klasser bättre. Betyget blir 2/5.
Det här var en härlig film om Woodstock-festivalen 1969. 3,5 timmar lång med FLUM, naket, droger och inte minst härlig musik. 
Oj, vilken fantasilös, trött och tråkig smörja det här var. Inledningen ska föra tankarna till 
Nu blir det söndagsmatiné i form av 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?