Public Enemies (2009)

Michael Man, vad har vi på honom? Ja, en hel del bra filmer skulle jag säga. Heat, Collateral, Thief, Manhunter och The Insider är ju toppfilmer allihop. Sen har vi kanske några bottennapp. Jag tänker främst på Miami Vice som jag inte gillade alls. Public Enemies, som väl hamnar väl nånstans mittemellan, skrev jag om i augusti 2009. Ali, Blackhat och Den siste mohikanen återstår för mig att se.

Michael Mann är en riktigt bra regissör som sällan gör dåliga filmer. Ja, jag tror nog inte jag har sett en dålig film av honom, även om jag långt ifrån har sett allt. Public Enemies var länge mycket bra. Det var bra stämning, snyggt och fantastiskt bra musik (som påminde mig lite om suveräna dokumentären Searching for the Wrong-Eyed Jesus). Skådisarna är duktiga, även om jag börjar tycka att det finns något stelt över Christian Bale. Jag gillade Marion Cotillard som Dillingers flickvän Billie Frechette. Hon tillförde något extra (förmodligen lite kvinnlighet, haha) till filmen även om hon inte var med så mycket.

Efter ett tag kände jag att det mesta är bra men att nånting saknades. Först trodde jag skådespelarinsatserna var platta men det är nog så att det är karaktärerna i sig som är platta. Spänningen saknades helt enkelt. Det blev lite segt nånstans i mitten: Dillinger i fängelse, Dillinger rånar bank, Dillinger i fängelse, Dillinger rånar bank, osv. En scen som jag dock kommer ihåg så här i efterhand var när Dillinger ger Frechette en päls i present. De tittar varandra i ögonen och Depps ögon ser väldigt sorgliga ut. Som om han vet att det kommer att ta slut, förmodligen genom att han dör. Han kan helt enkelt inte undvika att det kommer hända. Han kanske kan men vill inte.

En fråga angående fotot: Var det digitalt hela tiden? Jag tyckte t ex scenerna från galoppbanan såg mer ut som vanlig gammal hederlig film. Å andra sidan så brukar det vara i dunkla scener som det digitala syns. En detalj som jag tyckte var lite fånig var att Dillinger framställdes som nån sorts gentlemannatjuv medan Baby Face Nelson skulle var en jättebebis och idiot. Det är möjligt att det var så det var men det kändes överdrivet. Mann är en jäkel på att få till en speciell (kanske melankolisk) stämning i sina filmer. Här tyckte jag dock att Mann visar snygga bilder till sorgligt soundtrack och sen ska vi direkt tycka ”åh, vad synd det är om Dillinger”. Snubben rånade banker. Han får väl stå sitt kast. Å andra sidan så är det precis samma tema i Heat, och den filmen är suveränt bra. Hur som helst, det kan inte bli mer än en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Det är alltid kul att spotta skådisar från The Wire. Två stycken den här gången: Domenick Lombardozzi och Peter Gerety.

Tully (2018)

På IMDb är Tully listad som en komedi. Hmm, det skulle jag säga är lite missledande. För mig är filmen på gränsen till en psykologisk skräckis. Ok, IMDb anger även drama som genrebeteckning. Så det ska alltså vara en dramakomedi. Jag tycker inte det stämmer heller. Filmen inleds i alla fall med en ångestfylld scen där en höggravid Charlize Theron ska skjutsa sin son och dotter till skolan. Sonen får nån slags panik när ”den vanliga” parkeringen är full. Han börjar sparka på sätet och skrika. Theron skriker tillbaka, dottern börjar skrika. Det är kaos. Om jag hade varit i bilen hade jag hoppat ur fortare än kvickt. Själv blir jag störd av det smaskande ljudet från nån som äter ett äpple i andra änden av kontorslandskapet på jobbet.

När bebisen väl är född blir ändå allt lättare för Therons rollfigur Marlo. (Marlo? Vad är det för namn på en tjej? Italienskt?) Eller nej, det blir förstås inte lättare. Det blir värre. Marlos man Drew (spelad av en perfekt castad Ron Livingston) jobbar, och när han inte jobbar är det hörlurar och tv-spel som gäller. Sonens skola klagar och anser att sonen behöver en stödlärare, en stödlärare som ska bekostas av Marlo och Drew. Hemma är det ostädat kaos, spillda glas och fryspizza.

Men så kommer en ljusning. Marlos välbärgade bror Craig (Mark Duplass) erbjuder en lösning i form av en night nanny som tar hand om bebisen nattetid så föräldrarna får sova, förutom när det ska ammas. Marlo lever upp, får tillbaka glöden, och blir typ bästa kompis med nattbarnvakten (som spelas spralligt av Mackenzie Davis).

Jag gillar att filmen känns rå och naturlig. Den har en ärlighet som känns. Det finns ingen bad guy här. Marlos man Drew är en ordinary Joe som väl gör så gott han kan. Men visst, han hade kunnat vara mer stöttande och snappa up saker och ting och nån gång lyssna istället för att sätta på lurarna sina.

Charlize Theron är väldigt bra som Marlo. Hon är annorlunda (nähä!) jämfört med Atomic Blonde men ändå en naturkraft på ett liknande sätt. Jag har aldrig varit jätteförtjust i henne som skådis men i Atomic Blonde och här funkar hon väldigt bra.

Hur var det komedin då? Nja, jag skrockade väl till nån gång kanske, men mestadels är det här ett rent drama eller t.o.m. en sort psykologisk thriller kanske.

I sin genre, livspusselgenren (?), är den väldigt bra, kanske en av de bästa nånsin. Det är välgjort allting. Den levererar sanningar. Skådisarna är på topp. Grejen är bara att det inte riktigt är min genre – eller så gillar jag de brittiska varianterna mer – men i sin genre är det förmodligen en av de bästa så jag delar ut betyget ”helt ok”. Kanske spelar det även in att jag avskyr ordet livspusslet, ett ord som för övrigt är ett registrerat varumärke.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in de andra filmspanarnas hyllningar av filmen.

Fiffis filmtajm-Fiffi
The Nerd Bird-Cecilia
Har du inte sett den?-Carl
Svenska Filmakademin-Fredrik
Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia

The Latin Kings (2004)

The Latin Kings är inte bara namnet på en svensk hiphop-grupp utan även naturligt nog namnet på Maud Nycanders dokumentär om samma grupp.

Jag var själv aldrig så förtjust i TLK även om jag hörde en del av deras låtar och såg deras album fladdra förbi i skivbackarna. Skivbackarna? Ja, det här var under mitten av 90-talet på den tiden när det fanns skivbutiker med fysiska plastbitar som man köpte och tog med sig hem.

Jag vet inte om problemet var att de rappade på svenska och att det då kändes töntigt. Rim som ”snubben trodde han va’ cool för han hade en pistool” gick inte riktigt hem hos mig. Då var jag mer road av Infinite Mass (svensk G-Funk) vars medlem Rodde även inledningsvis var med i TLK.

Dokumentären handlar kanske inte så mycket om musik utan mer om hur det var att växa upp i Sverige och Botkyrka som invandrarbarn på 70- och 80-talet och sen hur Sverige förändrades under 90-talet bl a i och med Ny Demokratis intåg.

Maud Nycander gillar att berätta om en tid som flytt, ett svenskt folkhem som inte finns mer. 2012 gjorde hon tillsammans med Kristina Lindström dokumentären om Palme. Den dokumentären kryllade av nostalgiska klipp från ett gammalt och annorlunda Sverige. Här blandar Nycander nya och gamla klipp och kopplar ihop förortsliv, miljonprogram, främlingsfientlighet, Ny Demokrati och lasermän med TLK och deras karriär. Det är intressant och bra gjort och filmen känns väldigt aktuell även idag trots att den har många år på nacken.

Det förekommer en mängd härliga klipp från hur förortslivet såg ut förr och hur vissa tyckte det kanske borde se ut. I inledningen dyker det upp en cyklande centerpartist i Hallunda som beskriver det perfekta lokalsamhället. Cecilia, som hon heter, låtsas att hon bor ”här ute”. Hon har precis ätit lunch hemma, hunnit träffa barnen och nu ska hon cykla vidare till jobbet som givetvis ligger på cykelavstånd.

Nja, det funkade kanske inte riktigt som Cecilia hade tänkt. Salle berättar i slutet av dokumentären att han har flyttat från Botkyrka för att han inte vill att hans dotter ska växa upp där, gå i skolan där, inte lära sig svenska ordentligt, osv.

Vidare får vi se klipp från några lekplatser där barn, sjuåringar typ, inte leker så mycket. Nej, de slåss. Brutalt är det. Fasiken vad det gick hett till. Ett barn sparkar en unge i huvudet. Hårt. Kameramannen fortsätter lugnt filma. Barnet som blev sparkad i huvudet plockar upp en sten och kastar mot sin antagonist. Kameramannen fortsätter filma. Ja, det var en annan tid.

Det var kul att se de tidiga klippen på TLK och hur Dogge alltid skulle se arg ut med sin rynkade panna. Hade han fått denna stil från Ice Cube tro? För mig kändes det mest tillgjort. TLK blev bättre senare i karriären enligt mig och framförallt så är ju bröderna Salazar ena hejare till producenter. De driver fortfarande sitt skivbolag Redline Recordings.

I filmen ska TLK 2004 uppträda på Ullevi för storpublik. De har blivit stora och folkliga och turnerar och jobbar mer än nånsin. Samtidigt är Dogges fru dödssjuk i cancer. Detta är inget som berörs i filmen men jag läste om det i efterhand och kände att det nog var en väldigt jobbig tid för Dogge. En kort tid efter att dokumentären spelades in så upplöstes gruppen.

Jag tycke det var roligt var att se Janne Schaffer komma in i studion för att spela in några gitarriff. De hade ju samplat honom så mycket i sina tidigare skivor så de kände att det inte var mer än rätt att låta honom spela live också. Sämre var det när Håkan Hellström skulle vara med. Jag kände inte riktigt att det fanns nån kemi där.

Det bästa med filmen är nog att vi kommer nära alla medlemmar i gruppen. Som jag förstått det så träffade Nycander snubbarna första gången redan när de gick i högstadiet. Det känns att det finns en tillit här. Vi får se hur de grälar i studion om olika saker, som t ex diverse papper som ska skrivas på. Dogge visar möjligen divafasoner, åtminstone om man ska tro de andra medlemmarna. Men alla är trötta, alla har barn, och alla sover för lite. Det är man överens om.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dokumentären går att se på SVT:s Öppet arkiv. Även Fiffi har skrivit om TLK.

2 x Michel Gondry

Här kommer två gamla kortisar om två Michel Gondry-filmer. The Science of Sleep såg jag på Filmfestivalen 2006 och kanske var det därför den gick hem så bra för mig. Det är ju alltid lite speciellt att se filmer på festivaler. Sen gjorde kanske höga förväntningar att Gondrys nästa film Be Kind Rewind, som kom två år senare, inte funkade lika bra.

 

The Science of Sleep (2006)

Michel Gondrys första långfilm som han skrivit manus till helt själv, utan hjälp av Charlie Kaufman alltså. Det är en otroligt lekfull, fantasifull och romantisk komedi där mexikanen Gael García Bernal är charmig i rollen som snubben som strular till det med sin granne spelad av Charlotte Gainsbourg. Det här är nog bland det mest annorlunda och barnsligaste jag har sett på bio i en film för vuxna – och det funkar utan att bli fånigt, vilket jag var rädd för i början. Bitvis är den mycket rolig och jag skrattade ett gäng gånger. Det är helt enkelt en må-bra-film som jag rekommenderar. En brasklapp dock: den kan möjligen uppfattas som fånig av vissa. Av mig får The Science of Sleep dock en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Be Kind Rewind (2008)

Jag säger det direkt: en besvikelse! Men ok, det kommer kanske inte som en jätteöverraskning då Michel Gondry verkligen blandar och ger. Jag trodde ett tag att det krävdes en manusförfattare (som Charlie Kaufman) för att styra upp honom. Men den tesen stämmer inte då Human Nature, som Kaufman skrev, är en dålig soppa, medan The Science of Sleep, som Gondry stod för själv, var skönt skön. Som många andra konstaterat så är Be Kind Rewind en film som hyllar en persons egna kreativitet. Tyvärr har Gondry inte fattat att det inte räcker med en räcka charmiga och fantasifulla ”YouTube-klipp” med Jack Black om man samtidigt har ett klichéfyllt, platt och tråkigt manus. Mos Def är den enda karaktären som har nåt sorts djup. Vissa scener är briljanta som t ex när Black och Def ska sabotera en kraftstation och gömmer sig genom att likt mänskliga kameleonter ha overaller som matchar omgivningen. Slutbetyget kan dock inte bli mer än en stark tvåa, dvs underkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Avicii: True Stories (2017)

Nu när the interwebs gått vidare till andra nyheter så postar jag mitt lilla inlägg om dokumentären om Avicii. Jag hade faktiskt tänkt se den under Malmö Filmdagar i höstas men dels var det en väldigt lång film och dels hade man ställt in det besök som skulle ha varit. Vi som var där nere i Malmö spekulerade i om det var Avicii själv som skulle ha kommit men hoppat av. Det där med längden är det möjligt att jag minns fel om, men jag har för mig att den version vi skulle få se var uppåt tre timmar och innehöll en del i slutet med hela Aviciis avslutningskonsert. Det kändes lite för mycket för min del.

Avicii: True Stories som dokumentären heter såg jag nu till slut på SVT Play efter att Tim Bergling (som Avicii heter ”på riktigt”) tråkigt nog lämnat jordelivet. Med den vetskapen så var det en speciell dokumentär att se. Det kändes väldigt lätt att läsa in negativa saker i allt man såg på ett sätt som man inte hade gjort utan den vetskapen. En sån sak som att Tim vid ett tillfälle säger ”jag kommer dö!” och att han inte kan fortsätta sitt turnerande liv känns ju extra tung. Om jag inte hade vetat vad jag nu vet så hade jag nog bara tänkt att det var ett talesätt. Som det var nu så blev det hela så tråkigt och tragiskt.

Jag drar paralleller till Michael Jackson och Prince. Precis som Tim så levde dessa artister liv med en mängd olika mediciner som skulle hålla dem flytande. Till slut så funkar det helt enkelt inte.

I dokumentären så framställs personerna runt omkring Tim som ett gäng dudes som inte verkar vara så… vad ska man säga… empatiska. När Tim försöker förklara hur han mår möts han mest av kommentarer som ”ja, ja, men bara en konsert till”. Jag är säker på att det finns en viss, eller förmodligen en stor del, sanning i det men jag är även säker på att filmmakarna valt att vinkla det på det sättet. De vill ju berätta en story. Precis som Malik Bendjelloul gjorde i Searching for Sugar Man. Jag köper det i bägge filmerna. Ibland är inte sanningen rakt upp och ner det som är mest äkta.

Det som ändå är uppenbart i filmen, hur mycket man än vinklat det, är att Tim inte mår bra. För honom var det helt rätt beslut att ställa in turnélivet och försöka hitta sig själv. Filmen slutar på ett hoppfullt sätt vilket kändes bra samtidigt som det ju gjorde saken än mer sorglig.

Vid tiden för sin död hade Tim i princip färdigställt ett helt nytt album. Det jag undrar nu är vad som kommer hända med det och vilka som kommer tjäna pengar på det. The show must go on.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nej, jag har fortfarande inte hört en enda låt av Avicii förutom de korta delar man får höra i filmen. Den där avslutningskonserten som jag nämnde inledningsvis var inte med i den version som finns på SVT Play och som går att se där fram till 31 juli.

Cold Mountain (2003)

Fram tills att jag såg filmen det handlar om idag så hade jag inte mycket till övers för Renée Zellweger. Jag har svårt att säga vad det egentlig var som störde mig. Men i vilket fall så ändrade jag delvis uppfattning efter att ha sett Cold Mountain i september 2008.

Anledningen till att jag såg den här filmen är att jag var i Rumänien i somras (min kommentar: det här var alltså för tio år sen). Ja, det är nämligen så att Åter till Cold Mountain spelades in just där vi vandrade i bergskedjan Karpaterna i Transsylvanien. Så jag var ju tvungen att kolla in rullen som jag dock misstänkte skulle vara ganska smetig med en jobbig Renée Zellweger i en av huvudrollerna.

Hmm, det visade sig vara en film som överraskade positivt och dessutom var Zellweger för första gången inte så kväljande att en spypåse krävdes. Nicole Kidman spelar dottern till en predikant i den lilla bergsbyn Cold Mountain i North Carolina. Kidman blir kär i Inman, en ung snickare spelad av pretty boy Jude Law. De båda hinner förstås knappt kyssas innan de skiljs åt då inbördeskriget bryter ut och Inman rycker in i armén för att slåss för sydstaterna.

Förutom att filmen är väldigt välgjord rent generellt (fotot, skådisar, osv, bla bla) så har den nåt extra som jag har litet svårt att sätta fingret på. Handlingen växlar mellan Kidmans bestyr på gården som hon försöker sköta (senare i filmen med Zellwegers hjälp) och Inmans väg tillbaka från kriget. När det är fokus på Inman så är det en road movie, och såna filmer gillar jag nästan alltid. Och så är det ju ett historiskt kostymdrama, och det brukar jag också oftast gilla.

Filmen känns överraskande och slingrar sig fram på ett sätt som man inte riktigt är van vid. Den känns oortodox, helt enkelt. Den har en rå och opretentiös känsla som jag gillar. Det dyker upp riktigt duktiga skådisar som gör korta men strålande insatser i form av personer som Inman möter på sin långa väg hem. Bäst och roligast är Philip Seymour Hoffman som en predikant som inte lever som han lär. Några andra som är värda att nämnas: Natalie Portman, Donald Sutherland, Brendan Gleeson och Giovanni Ribisi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Så här vackert var det i Rumänien så förståeligt att man spelade in filmen där.
Klicka på bilden för fler bilder.

I Trumpland med Filip & Fredrik (2016)

Filip och Fredrik la jag märke till första gången i och med deras serie High Chaparall som började sändas 2003. High Chaparall gick ut på att det svenska radarparet åkte runt i USA och träffade b- och c-kändisar. Jag tyckte många av avsnitten var både roliga och fascinerande. Favoriterna är nog Gary Busey (det mesta), Fabio (Filips motorcykelkrock) och Philip Michael Thomas (Magic cookie-sången).

I dokumentären I Trumpland med Filip & Fredrik, som går att se på Dplay, försöker F&F ta reda på varför Donald Trump har så stort stöd i USA. De besöker gruvstaden Grundy, den plats i USA med högst Trumpsupporterdensitet.

Man kan säga att fördomarna om white trash-USA både bekräftades och kom på skam. F&F har ett nyfiket och öppet sinne när de snackar med folk, vilket gör att man får en förståelse för Grundy och dess invånare. Allt är inte svart och vitt. Vissa saker är dock svåra att förstå. De flesta vi träffar framhåller Gud som det absolut viktigaste i sina liv. Vi får höra från en man att en kvinna, ingen kvinna, skulle kunna ha en ledande position på vilken nivå det än gäller. Varför inte? Jo, det står ju i Bibeln att mannen ska styra i sitt eget hus.

Historiskt har stan varit beroende av sin gruvdrift. Nu har nästan alla kolgruvor stängt ner och folk lämnar Grundy. En stor andel av de äldre som jobbat i gruvorna dör i förtid i lungcancer eller är förtidspensionerade. Grundy är en dyster stad.

Om då Donald Trump kommer och säger att han ska satsa på kolgruvor och Hillary Clinton säger att hon ska fortsätta med nedstängningen och göra gruvarbetare arbetslösa. Ja, då är det inte svårt att förstå vem som får Grundys röst.

De röstar alltså för den person som vill fortsätta med den gruvdrift som gör alla som jobbar med den sjuka. Ja, för som de ser det så har de inget annat alternativ.

F&F träffar sin vana trogen en del härliga original och udda personligheter, och alla ska rösta på Trump i det kommande valet. Vi får träffa det gamla paret där mannen har väntat 60 år på att få sin ungdoms kärlek. Efter att hans bästa kompis dött får han chansen eftersom det var just den bästa kompisen som fick damen på kroken då för 60 år sen. Nu är det hans tur.

Vi får lära känna unge D-Train, Grundys förste rappare. Grundy, som ligger vid Appalacherna, är en stad fylld med bluegrass och country. Hip-hop… inte så mycket. Filmens klimax och det som allt leder fram till är D-Trains första live-uppträdande nånsin på Grundys årliga marknad. D-Train verkar fullkomligt livrädd.

Slutligen vill jag poängtera att filmen spelades in sommaren 2016, alltså några månader före presidentvalet. F&F (och regissören Karin af Clintberg!) ska ha kredd för att de inte gör nån nidbild av Grundy per automatik bara för att det är ett Trump-fäste. Man hade ju kunnat tänka sig det eftersom det då verkade galet och osannolikt att Trump faktiskt skulle vinna. I alla fall tyckte jag det som naiv svensk. Men, nej, de gör öppna porträtt av människor som gör att de som skildras framstår som just människor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Deadline (1971)

Lagom till midsommar har den svenska katastroffilmen (!) Den blomstertid nu kommer biopremiär. För mig är den ett garanterat biobesök då katastroffilmer är en av mina favoritgenrer.

Just genrefilm rent generellt är ju Sverige oerhört svaga inom. Nu är det kanske inte så märkligt då det ju behövs en rejäl budget för att få explosioner och dylika ting att se trovärdiga ut på vita duken. Nu kan man ju i och för sig göra annan typ av genrefilm som kanske inte kräver en jättebudget. Inom skräck, action och thriller finns ju ändå några exempel på lyckade svenska försök även om de inte är många. De två sistnämnda genrerna kanske är för breda för att ingå i begreppet genrefilm?

Men om vi håller oss till katastroffilmen så kan jag inte komma någon svensk sådan. Dessa filmer verkar uteslutande komma från USA. För några år sen gjorde vi dock välförtjänt vågen för den norska Bølgen. Sverige då? Ja, om man går in på Wikipedia och kategorin svenska katastroffilmer får man upp just den kommande Den blomstertid nu kommer.

Men vänta nu, det finns en träff till?! Vad är detta? Deadline från 1971. Varför har jag inte hört talas om denna film? Den måste ju givetvis ses. Vad passande då att den nyligen restaurerats och digitaliserats av SFI (tack!) och att den gick att se på SVT Play (inte längre tyvärr).

I Deadline kraschar ett flygplan med biologiskt stridsmedel utanför kusten i Skåne. In mot den den lilla semesterorten Mölle sveper en giftig dimma som gör folk sjuka. Till en början verkar det inte vara så allvarligt men sen sker nån form av mutation och människor börjar dö. Mölle spärras av. Ingen får lämna och ingen får komma in.

I fokus i filmen är Kent-Arne, en busschaffis som råker befinna sig utanför Mölle när katastrofen sker. Hans fästmö Elsebeth och hans syster Evabritt med familj är kvar inne i Mölle. Kent-Arne försöker med alla medel ta sig tillbaka till Mölle.

Tyvärr var ju det här inte så bra, vilket var riktigt synd. Jag gillar försöket, eller åtminstone konceptet katastroffilm i Sverige. Om det funkar så tror jag nämligen det kan funka bättre än den amerikanska versionen beroende på att det känns närmare helt enkelt.

Deadline lyckas dock inte. Filmen lider nog en aning av sin låga budget. Man har lyckats skaka fram två Draken-plan som flyger förbi några barn på stranden i inledningen, några polisbilar, några poliser som skjuter med k-pist en gång, en buss som kör igenom en avspärrning och en bil som blir jagad av en lågt flygande helikopter. Ja, när jag räknar upp allt så var det kanske inte så lite ändå. Men det känns väldigt amatörmässigt allting.

Skådespelarensemblen är en blandning av etablerade skådisar och lokala förmågor från Mölle (kändes det som). Delar av filmen är gjord i en sorts dramadokumentär stil. Det kändes mest stelt när vi fick se myndighetspersoner sitta i ett möte för att diskutera hur man ska lösa situationen. Lite som att titta på ett rollspel där ett kristeam ska träna på olika tänkta scenarion. En militär pratar som om han blev intervjuad i Rapport.

Blandningen av riktiga skådisar och den slumpmässiga skåningen från gatan var störande. Evabritt (spelas av Evabritt Strandberg) och hennes man (Stig Torstensson) pratar rikssvenska medan deras två döttrar pratar grov skånska. Huh? Hur gick det till? Och jag ber om ursäkt direkt… men den där skånskan som kommer ur barnens munnar, jag tål den inte. Det var som få öronen indränkta med råolja och vattgröt.

Filmen har ett element av flum som jag inte tycker passar in. Som jag nämnde tidigare så påminde delar av filmen om en dramadokumentär. Andra delar kändes som en ren dokumentär, t ex när vi plötsligt får se musikgruppen Pan sitta och jamma i en meningslös scen. Även slutet av filmen tycker jag i viss mån urartar när folk driver omkring vid stranden och bara flummar (i brist på bättre ord).

Filmen kom ut 1971 och då är det kanske inte så konstigt att den har politiska inslag i form av en del samhällskritik. Demonstrationer utbryter. Folket kräver svar från de feta makthavarna som ju givetvis inte går att lita på. Och, jo, när makthavarna delvis ser positivt på det som har hänt och bakom lyckta dörrar droppar repliker som ”Vi har serverats ett humanförsök. Ett försök på levande människor” då finns det anledning att vara misstänksam (åtminstone i filmens verklighet).

Det positiva med filmen är dess värde som tidsdokument och därför var det helt klart var kul att se den. Att tidsandan var annorlunda märks tydligt. Jag konstaterar att synen på nakenhet och sex var bra mycket mer öppen, i alla fall så som filmen framställer det. Som vanligt är det även härligt att se miljöer, bilar, kläder och frisyrer från en svunnen tid. Det lustiga var ändå är att just hår- och klädmodet inte kändes speciellt omodernt. Då är det ju värre när man ser filmer från 80- och 90-talet.

Jag delar ut en stabil tvåa och ser fram emot Den blomstertid nu kommer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Även Fiffis filmtajm har skrivit om Deadline.

 

Inglourious Basterds (2009)

Vilka Quentin Tarantino-filmer har jag inlägg om på bloggen? Ja, det verkar som att det bara är de allra senaste, dvs The Hateful Eight och Django Unchained. Dags att gräva fram en gammal recension av en av de som saknas. Texten skrevs i september 2009.

Jaha, då har jag (för en vecka sen) sett den mest hajpade (väl?) filmen här på forumet. Jag minns när jag såg Pulp Fiction på bio när den kom. Det var nåt alldeles extra tyckte jag då. Och jag tycker fortfarande att Pulp Fiction är en femma, tror jag i alla fall. En rolig anekdot från Pulp Fiction-visningen är att en av mina kompisar svimmade under scenen då Vincent ska spruta adrenalin i hjärtat på Uma Thurman. En annan lite lustig sak är att när jag kom hem efter att ha sett Inglourious Basterds så slog jag på teven och vilken film och vilken scen hamnar jag mitt i? Just det, sprutscenen från Pulp Fiction, haha. En slumphändelse som såg ut som en tanke.

Nåväl, Inglourious Basterds var det. Mjaha, jag tycker inte filmen riktigt handlar om nånting. Det är som en filmfilm. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det men en filmfilm är det bästa jag kan komma på nu. Givetvis är den dialogtung, det är ju en Tarantino-film. Lite väl dialogtung tycker jag. Det passar i vissa filmer men kanske inte i en andra världskriget-rulle.

Inför Kill Bill 1 kände jag samma förväntan som många har gjort inför IB. Den skulle visas på Filmfestivalen och hajpen var stor, även från mig. Jag var snabb att fixa biljetter och jag blev inte besviken. Det blev liksom en grej som var större än filmen självt.

Jag vet inte, efter Kill Bill 2 och Death Proof känns det som Tarantino inte är lika spännande längre. Jag ville verkligen gilla IB, och det gjorde jag. Men jag ville gilla den mer. IB kändes lite som två filmer, dels den om oäktingarna och dels den som jag gillade mest, den om Shosanna (borde det inte stavas Shoshanna?) och hennes biograf.

När jag såg IB så tyckte jag aldrig att den var speciellt spännande, rolig eller nånting annat. I efterhand så har den växt något och vissa scener gör sig påminda, kanske främst scenen nere i källarpuben när Hammersmark (en bra Diane Kruger) och the Basterds ska mötas. IB är mycket välgjord, sevärd och med strålande insatser av skådisarna. Den enda som jag stör mig lite på är Daniel Brühl från Good Bye Lenin! som jag inte tyckte passade i sin roll som Zoller. Han känns för valpig.

Mina två favoritscener från filmen: 1. När Shosanna sminkar sig inför den ”sista” föreställningen till en riktigt bra Bowie-låt, 2. När samma Shosanna <spoiler> blir skjuten av Zoller </spoiler> i en vacker scen.

Jag skulle gärna vilja ge en fyra till QT och IB men tyvärr, det kan bara bli en stark trea.

Slutligen: ja, Christoph Waltz var bra i rollen som Hans Landa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag noterar med viss förvåning att jag använder uttrycket filmfilm för att, vad det verkar, beskriva nåt negativt. Så använder jag inte alls ordet idag. Idag betyder filmfilm för mig en riktigt rejäl och välgjord film som man direkt känner sig trygg i. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är ett exempel. Men i texten om Inglourious Basterds så tror jag att jag menar att filmen mer känns som en konstruktion och inte en organisk skapelse med ett äkta hjärta. Kanske är jag inne på nåt metaproblem också, att filmen på ett för mig störande sätt är för öppen med att den är just en konstruktion. Jag vet faktiskt inte, ärligt talat.

Anon (2018)

Anon är Andrew Niccols senaste film och tidsenligt hade den premiär direkt på Netflix, för bara några dagar sen. Jag såg den flimra förbi när jag letade efter nån hyfsat ny sf-rulle att kolla in. Den verkade lite intressant så jag tog en närmare titt på vad den handlade om. Jag såg att regissören alltså hette Andrew Niccol och då ringde det en klocka. Vad hade han gjort tidigare? Tre sekunder senare visste jag att han bl a låg bakom Gattaca, en film som jag verkligen gillade när jag såg den på bio, och In Time, en inte lika bra film. Min nyfikenhet var väckt och jag klickade på Spela upp.

Anon är en film noir i en science fiction-miljö. Eller är det tech noir man kallar den här typ av film? Ja, jag tror det. Tech noir. Det låter rätt för Anon.

Jag kände direkt igen mig från Gattaca, och även In Time. Vi har ett väldigt tydligt koncept. Många skulle kalla konceptet övertydligt, även jag. Och så har vi miljöerna, som är betonggrå, kalla, rena, kliniska, sterila, stiliserade, utan utsmycknad. Ja, vilka ord du vill som inte betyder värme.

Med tanke på filmens frånvaro av värme så framstår det ju som kongenialt att vi hittar Clive Owen i huvudrollen som den deppiga poliskommissarien Sal. Han brinner inte för sitt jobb direkt och resten av hans liv består mest av sitta hemma i soffan och tänka tillbaka på ett tidigare liv som han inte längre har. Visst låter det kul?

Vad är då filmens koncept? Jo, att världen har utvecklats till ett extremt övervakningssamhälle. Det behövs dock inga kameror för att övervaka. Nej, allt du ser med dina egna ögon spelas in och lagras i vad man kallar Etern, ett gigantiskt datalagringssystem. Om ett mord sker är det bara för polisen att spela upp filmen från offret och förövarens synvinkel. Case closed.

Det speciella är även att alla har tillträde till det som man själv har lagrat i Etern. (Polisen har förstås befogenhet att se allt från alla.) Så om du inte mindes vad du gjorde den där berusade natten för två veckor sen så är det inget problem. Dessutom behöver du ingen fysisk skärm att titta på. Nej, du öppnar det du vill se ”med tanken” och sen spelas det upp framför dina ögon som om du hade en liten IMAX-duk på insidan av dina ögon.

Detta geniala övervakningssystem har, enligt filmen, lett till att det i princip inte längre finns nån brottslighet i världen. Men inget som har programmerats kan inte hackas, och kommissarie Sal dras förstås in i en utredning om en serie mordfall där mördarens identitet är okänd pga av nån (mördaren?) har lyckats radera delar av det som har lagrats i den ohackbara Etern.

Jag är svag för den här typen av konceptfilmer, precis som Andrew Niccol själv verkar vara. Niccol har bl a regisserat och skrivit S1m0ne (2002), Gattaca (1997) och In Time (2011) och även (helt själv!) skrivit manus till The Truman Show (1998). Niccol är uppenbarligen besatt av övervakning, virtuell verklighet, identitet (mänsklig och annan) och ny teknik som vrider till dessa koncept ett eller två varv.

Några andra filmer som jag kom att tänka under titten på var Minority Report (brott löses med nya tekniska innovationer) och Strange Days (minne lagras för att kunna tas del av efteråt). Kanske hade Anon funkat bättre om nån av dessa filmers regissörer tagit sig an Niccols manus.

(Apropå filmtiteln Anon så insåg jag först dagen efter titten att det givetvis var Anonymous man syftade på. Jag trodde länge att det bara var ett nonsensord eller en person som hette så. Jag fattar inte varför jag inte insåg det direkt…)

Det som jag tycker filmen får till är hur den visar att ny teknik, hur smidig den än är, på ett sätt skapar ett samhälle med mer distans (en typ av distans i alla fall) mellan människor. Ta en sån sak som Swish t ex. Swish är jättebra men att klicka på sin app är inte samma sak som lämna över 300 kronor i sedlar (inga guldpengar!) till sin vän för den där middagen. Handlingen blir mindre symbolisk och jag tycker även man tappar lite av värdet av pengarna i sig. Eller är det bara jag? Men jag gillar verkligen Swish.

I filmen behöver man inte nån app i en mobil. Det förekommer inga mobiler. Allt sköts via nån typ av internt system som programmerats in i allas hjärnor. Ska du ge dricks på ett fik dyker det upp en miniräknare på din inre display och så procentsatserna 0, 10, 20 och 30. Du behöver inte ens titta på den som säljer kaffet.

Just det där med ögonen var intressant. Det är som att ingen i filmen tittar på varandra. De tittar allt som oftast på sin inre display, även när de pratar med varandra. Ja, jag skrev ju tidigare att det var övertydligt. Men ändå inte överdrivet; det är ju bara att åka tunnelbana i Stockholm.

Jag tänkte på detta när jag var ute och promenerade idag. Jag gick förbi en grupp människor som verkade hänga med varandra. Två satt i en bil med ena dörren öppen parkerad vid en trottoar, och tre andra stod på trottoaren intill bilen. Samtliga glodde ner på sina mobiler. Det såg lustigt ut just för att de var så många. Jag vet inte om de väntade på en sjätte person eller vad de höll på med men det såg lustigt ut och jag var sugen på att ta en bild. De hade förmodligen inte märkt nåt.

Anon är kanske en lite för liten film. Kanske är filmens budget för låg för just den typen av film den försöker vara. Det är samma gråa och kliniska miljöer hela tiden. Det blir för statiskt, lite som Clive Owens ansiktsuttryck. Fast jag tycker Owen av samma anledning passar i den här typen av roll precis som i Children of Men. Det ska vara dystert.

Film noir-stämningen funkar kanske inte fullt ut. Känslan av sleeze man vill förmedla med droger, dricka och prostituerade känns lite krystad och mest ofräsch.

Jag ger ändå Niccol med tvekan godkänt. En svag trea blir det. Det hade kunnat vara en tvåa lika gärna men jag ska sluta vara så gnällig (förutom när det gäller populära MCU-filmer).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Amanda Seyfried spelar för övrigt ungefär samma roll här som i In Time. Lite längre peruk bara.