Anora och Sean Baker gjorde storslam på Oscarsgalan. Sällar sig Shinypodden till de som hyllar filmen?
Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2024! Vi listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlar det om filmer som hyllas av endast en av oss, uteliggarna, the outliers. Kanske lite udda filmer som bara en hade med på sin lista. Upplagt för att få trevliga filmtips med andra ord.
Del två kommer på måndag och då kommer vi in på de verkliga toppfilmerna som är med på flera listor. Hos Shinypodden kan du lyssna på det första avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.
Ett päron till farsa-filmerna, vad har vi på dem? Ja, jag har bara sett den första filmen (1,5/5) och legacy sequelen (legacyquelen?) från 2015 (2/5). Så kanske inte riiiiktigt min grej och jag skrev i en kommentar att det skulle mycket till om jag skulle se några fler av filmerna. Men ibland har man tid över och är trött i huvudet och tar fel beslut. Så nu har jag sett den andra filmen där familjen Griswold är på semester i Europa. Nej, det här var inte min grej, som väntat. Det är för amerikanskt. Pappa Clark (Chevy Chase) suktar efter lättklädda damer. Det blir mest tröttsamt. Men det är snäppet bättre än julfilmen. Jag får känslan av en Hostel-semester där det mesta i Europa är på gränsen till farligt. Det förekommer många brittiska skådisar i cameo-roller som Eric Idle, Robbie Coltrane, Mel Smith och The Major från Warty Towels. Filmen påminner mig om den andra Sällskapsresan i det att varje gång det dyker upp en britt så spelas det en pampig brittisk fanfar och att det vi får sen inte är nåt annat än en serie sketcher staplade på varandra. Bästa skådespelarnamnet: Moon Unit Zappa!
PS. Ja, det föll sig så att jag såg den andra filmen efter den tredje.
Ett päron till farsa-filmerna, vad har vi på dem? Ja, jag har bara sett den första filmen (1,5/5) och legacy sequelen (legacyquelen?) från 2015 (2/5). Så kanske inte riiiiktigt min grej och jag skrev i en kommentar att det skulle mycket till om jag skulle se några fler av filmerna. Men ibland har man tid över och är trött i huvudet och tar fel beslut. Så nu har jag sett den tredje filmen där familjen Griswold ska fira jul. Nej, det här var inte min grej, som väntat. Det är för amerikanskt. Pappa Clark (Chevy Chase) suktar efter lättklädda damer och cousin Eddie (Randy Quaid) är bara äcklig. Det blir mest tröttsamt. Bäst är grannarna med Elaine i spetsen samt det faktum att Clark ibland visar upp en mörk galenskap. Det förekom även en lite cool biljakt à la Duel. Och så tyckte jag att det var kul att Mavis Staples, som jag sett i underbara Summer of Soul, var sångerskan i den lilla tecknade kortfilmen i inledningen.
Conclave blev förra årets julfilm som jag väljer ut och sen tar med familjen att se på bio på annandagen. Denna tradition startade år 2000 men pga anledningar så var det första gången biobesöket blev av sedan julen 2019.
Dessutom var det premiär för mig att besöka den nyöppnade filmstaden i Uppsala, Filmstaden Luxe, där ALLA salonger serverar mat och dryck under visningen. Åh, herregud, hur ska det här gå? Jag var orolig men det visade sig gå bra (denna gång). Det kom personal en eller två gånger innan filmen drog igång med mat till några men det var varken mat som lät eller luktade.
Biofåtöljerna var även av det stora och bakåtlutade slaget. Det är inte riktigt min grej, de där reclinerfåtöljerna. Jag får aldrig till en bra ställning, det känns som att man halvligger och tittar på film. Jag vill sitta rak i ryggen! Det positiva var att det var gott om plats både i sidled och för fötterna och det ger pluspoäng.
Filmen då? Ja, det var enligt mig ett succéval om ett påveval. Trion i huvudrollerna var strålande. Ralph Fiennes som kardinal Lawrence som leder omröstningsceremonin (konklaven) men som absolut inte vill bli påve själv (eller?). Stanley Tucci som kardinal Bellini som står för ett modernare tänkande inom kyrkan. John Lithgow som kardinalen som mest av allt vill vinna, amerikan som han är.
Conclave, regisserad av Edward Berger, utvecklade sig till en kyrkopolitisk mysteriethriller som jag fann mycket spännande. Den bortgångne påven visade sig ha både en och två rävar bakom örat. Även efter sin död så lyckas han påverka hur konklaven kommer fortlöpa.
De olika kardinalerna har alla sina agendor och det blir nån form av Robinson-såpa där olika pakter bildas. Det var kul att följa spelet bakom kulisserna. Ja, jag vet att det är en påhittad historia som bygger på en roman av Robert Harris med samma namn som filmen.
Filmens miljöer bidrar till den täta stämningen. Kardinalerna är instängda i ett palats med långa korridorer och marmortrappor där lågmälda samtal äger rum. De bor i en sorts hotelldel av palatset som går mycket stilfullt i svart, vitt och rött, och fick mig att tänka på Kraftwerks album Die Mensch-Maschine.
Även musiken, av Volker Bertelmann, spelar en stor roll, och en nästan för hög roll, i alla fall i salongen på Luxe i Uppsala. Det var nära att jag höll för öronen några gånger när de mäktiga stråkarna i ljudpåret likt tordön vibrerade genom luften. Men stämningen bidrog de till, stråkarna, det gjorde de.
Slutligen var det lite kul att vi lite tidigare på annandagen hade sett Ingrid Bergman spela nunna i The Bells of St. Mary’s.
Nätrullarna är tillbaka med ett nytt avsnitt och nu är det dags för animerat, leranimation närmare bestämt, då Daniel och Johan snackar om Nick Parks claymation-rulle Wallace & Gromit: Vengeance Most Fowl.
Johan har även sett och tipsar om den film som vann Oscarn för bästa animerade film, den lettiska stumfilmen Flow…
…och Daniel har tittat på och rekommenderar brittisk deckarmys i form av Ludwig – pusseldetektiven som finns att avnjuta på SVT Play.
Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.
Hasse Ekman och Sickan Carlsson är tillbaka i Himmel och pannkaka som det numera gifta paret Willy Lorentz och Lovisa Sundelius. Willy har gått vidare från radio till det nya och heta mediet television där han leder nån typ av frågesport som handlar om fjärran och exotiska länder. Tänk dig att Ekman spelar kines med sockerbitar under överläppen och säger tom peng pung. Med andra ord hade programmet inte funkat idag.
Tv-programmet som heter ”Land i sikte” har även en ung och söt värdinna kallad Suss som spelas av klämkäcka Lena Granhagen. Förvecklingar, som sig bör i denna typ av fars, leder till att Lovisa tror att Suss och Willy har en affär ihop.
Även major Ernst C:son Kruuse (Gunnar Björnstrand) från I Sjunde himlen dyker upp, eller snarare halkar in på ett bananskal. För att ”trösta” Lovisa, som tror att äktenskapet med Willy är slut, bjuder han med henne på till en resa till Guatemala där han driver en bananodling.
Tror ni att Ernst och Lovisa är ensamma ombord? Nej, det visar sig givetvis att även Willy och Suss är ombord på bananbåten. Tuuuuuuut! Resan till Guatemela över Atlanten kan ta vid.
Haha, ja, nej, det här inte speciellt bra men det var ändå kul att se filmen. Inledningen med tv-showen var intressant. Det kändes realistiskt och förmodligen var det så här tv-sändningar gjordes och såg ut i tv-mediets barndom. Det blir som ett tidsdokument och det är alltid givande att ta del av.
Likadant var det när vi anlände till Guatemela. Det var som att se en dokumentär egentligen. Ja, i princip var det en dokumentär när vi får se Willy & Co går runt och turista bland lokalbefolkningen. Det är exotisk mat, handhållna fyrverkeriraketer, maskeradparader och dansföreställningar. Ja, ungefär som idag alltså…
Filmens handling är lika tramsig som filmens titel. Det är så långt ifrån Flicka och hyacinter man kan komma. Den enda kopplingen till filmens handling är att ”Himmel och pannkaka” sägs som sista replik av en dresserad papegoja. ”Himmel och pannkaka”. ”Himmel och pannkaka”. ”Himmel och pannkaka”. Så dumt. Minns ni förresten den svenska tv-serien från 70-talet med samma namn (den med flygplanet). Det gör jag.
Hasse Ekman är en av mina svenska favoritregissörer. Möjligen är han underskattad, eller kanske lite okänd bland gemene man. I alla fall som regissör. De flesta tänker nog på honom som skådis och Gösta Ekmans pappa. Filmnördar har ju koll förstås.
Sjunde himlen är en helt annan typ av film än de jag listade här ovan. Det är en ren komedi där Sickan ”Smilgroparna” Carlsson och Hasse Ekman själv spelar det omaka paret (ja, de är inget par från början) som utan att vilja det hamnar på samma bussresa till Italien.
Ekman är alla kvinnors favorit som radiorösten Willy ”Etershejken” Lorens vars program Sjunde himlen är omåttligt populärt. Den enda i hela Sverige som inte kunde bry sig det minsta om Lorens är läkaren Lovisa Sundelius (Carlsson).
Lovisa ska gifta sig med fästmannen major Ernst C:son Kruuse (perfekt spelad av Gunnar Björnstrand). De båda ska resa till Italien för att gifta sig. Men på samma resa hamnar alltså pga orsaker den så kallade ”Etershejken”. Hilarity ensues som man brukar säga på utrikiska.
Ja, det här var en charmig, harmlös, snyggt filmad och bitvis rolig fars. Ja, jag skulle snarare kalla det en fars än en komedi. Många förvecklingar och förväxlingar blir det. Björnstrand står för mycket av farsinslagen som en riktig töntfarbror till fästman. Förstår man tidigt att det där äktenskapet inte kommer att bli av? Har påven en lustig hatt?
En sak som sticker ut är produktionsvärdet. Fotot är skarpt men ändå vykortsblekt i färg och filmen är inspelad på plats i Stockholm, Helsingborg, Hamburg, Heidelberg, Assisi, Venedig och slutdestinationen Rom. Det är ju rena Bourne- eller Bond-filmen fast i komediform.
Vi får även lite musikalinslag när Sickan gör ett spontanuppträdande på en ölbar i Heidelberg. Jag tycker Sickan och Ekman har en bra gnabbande kemi mellan sig. Replikerna mellan de båda står som spön i backen alltmedan Björnstrand står för pajaserierna. Det är svårt att tänka sig en mer annorlunda roll för Björnstrand i Sjunde himlen än den han gör i Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna några år senare. Apropå Björnstrand så är det lite märkligt att hans förnamn har utelämnats på postern. Men jag antar att det hade blivit för liten text om allt skulle få plats på en rad.
Jag delar ut en stabil trea till Sjunde himlen som fanns på SVT Play under jul och nyår men inte nu längre. Den går dock att hyra på bl a SF Anytime om man vill ta en kanske välbehövlig paus från diverse världshändelser.
Jag skulle säga att Alex Garland är en av mina favoritregissörer just nu, ihop med Denis Villenueve. Ex Machina och Annihilation är båda toppfilmer och Garland ligger ju även bakom manus till ett antal andra filmer som han inte har regisserat själv (28 Days/Weeks/Years Later och Dredd bl a).
Enligt uppgift ska Civil War vara den sista film som Alex Garland regisserar. Han har ledsnat, helt enkelt, på att behöva prestera en färdig film som fullt ansvarig. Däremot kommer han fortsätta att sitta hemma på kammaren och skriva filmmanus till andra. Gott så, och vi vet ju vad som hänt tidigare när andra hotat med att gå i pension.
Filmen inleds med en karta som talar om läget i USA. Jag blir påmind om ett visst amerikanskt val. Fast här är det krigiska allianser det handlar om. Kalifornien och Texas är av nån anledning kompisar i denna alternativa (?) framtiddystopi.
Vi får följa en kvartett fotografer och journalister på sin väg från New York till Washington. Där har Joel (Wagner Moura) och Lee (Kirsten Dunst) tänkt intervjua och fota presidenten (Nick Offerman) innan de västra styrkorna intar Vita Huset. Med sig har de den unga aspirerande fotografen Jessie (Cailee Spaeny) samt veteranjournalisten Sammy (Stephen McKinley Henderson).
Efter ett ganska kort tag inser jag att filmen inte handlar om konflikten i sig utan om journalister och deras roll i ett krig. Ska de rapportera helt objektivt om vad som händer? Ja, det kanske är som Lee säger: ”Vi ska inte ställa frågor, vi ska ta bilder och rapportera så att andra kan ställa frågorna”.
Ja, det låter ju fint, men det finns även ett inslag av tillfredsställande adrenalinkick som fås genom att ta årets bild. I alla fall är det så filmen och Garlands manus framställer det. Jag gillar hur det (givetvis) också finns en jargong bland journalisterna och fotograferna i filmen, vilket det ju gör inom alla yrken (för att klara av verkligheten).
Skådisarna är strålande. Jag gillar speciellt Kirsten Dunst som den luttrade krigsfotografen Lee. Hon är verkligen mentalt T-R-Ö-T-T men trycker tillbaka det ända tills det inte går att trycka tillbaka mer. Hennes moderskänlsor, eller kanske omsorgskänslor rent allmänt, väcks till liv när hon får unga och naiva Jessie i knät. Jessie påminner för övrigt lite om Barry Keoghans Pavel i verklighetsddystopin Chernobyl i hur de båda går från naiva till luttrade på kort tid.
En annan favorit är den omisskännliga Stephen McKinley Henderson. Han har en smarthet, ett lugn och en humor som går genom tv-skärmen, och jag känner igenom honom från både Villenueves Dune och Garlands tv-serie Devs. Hans rollfigurs öde förde tankarna till Steven Spielbergs The Sugarland Express.
Ett stort plus till filmen är att det är en roadmovie. Jag gillar nästan alltid sådana. Det hela utspelar sig under ett antal olika episoder där vi får träffa olika personer och uppleva skiftande miljöer. Läskigast är väl Dunsts man Jesse Plemons som en älskare av äkta amerikaner i röda solglajjer.
Mitt under en intensiv scen börjar plötsligt De La Souls ”Say No Go” spelas. Jag hoppade till då jag direkt kände igen låten. Vad är det som händer? Vilket inspirerat låtval.
Det absoluta slutet, och vad som händer med Lee och Jessie, kanske kändes aningen förutsägbart men det var inget som förstörde mitt helhetsintryck av Civil War. Och jag älskade det slutliga fotot som sakta framkallas till tonerna av Suicides ”Dream Baby Dream”.
Nätrullarna är tillbaka med ett nytt avsnitt och den här gången pratar Daniel och Johan om gimmick-regissören Robert Zemeckis senaste film Here. Åsikterna går… isär.
Vi pratar även om vilka filmer som bäst representerar de olika Grand Slam-turneringarna i tennis (Australian, Paris, Wimbledon, US Open) och vi tycker själva att det blev ett väldigt kul segment i podden.
Förutom det tipsar Daniel om den vackraste av filmer, Wong Kar-wais In the Mood for Love…
Alien: Romulus är den åttonde filmen i Alien-serien och den är regisserad och skriven av Fede Alvarez, en nykomling för mig. När jag tittar på hans filmografi verkar det vara skräckisar som dominerar och det passar väl bra om man ska göra en Alien-film. Skräckaction i rymden är vad det handlar om.
Vi befinner oss på en dyster och skitig gruvplanet där Rain (Cailee Spaeny) drömmer om att resa till en paradisplanet. Men Weyland-Yutani är inga trevliga arbetsgivare direkt och Rain blir övertalad att tillsammans med en grupp andra försöka fly från gruvhelvetet och ta sig till Yvaga III som verkar vara en Risa-liknande planet.
Romulus är namnet på den ena delen av rymdstationen Renaissance. Gissa vad den andra heter? På Renaissance finns kryokammare som vår lilla grupp vill få tag i eftersom dessa behövs för att överleva den nio år långa resan till Yvaga III. Vad vår lilla grupp inte vet är att det även finns andra saker på rymdstationer. Muahaha.
Ja, men det här var ju helt ok. Jag blev positivt överraskad. Den senaste filmen i serien, Alien: Covenant, kändes kanske lite trött med Ridley Scott vid rodret. Här har man fått in lite ungdomlig fräschhet. Ja, Alvarez i registolen är född ’78 men ändå. Filmen är snygg, rapp och tajt.
Jag gillade androiden Andy (David Jonsson) som är Rains adopterade bror typ. Andys programmering håller inte speciellt hög nivå och han är väl som ett litet barn kan man säga. En bit in i filmen så blir hans programmering uppgraderad och jag tyckte det var ett bra grepp. Det blev lite kusligt att se en person ändra karaktär på det viset och det var bra gestaltat av Jonsson.
Resten av personerna i vår lilla grupp var ganska ointressanta och det kändes redan från början att de skulle gå åt, en efter en. Som sig bör i en sån här film. Vi har ju alltid en idiot i en sån här grupp. I det här fallet hette han Bjorn (Spike Fearn) och jag blev glad när det var hans tur att stryka med.
Nåt som inte funkade så bra var alla citat från tidigare filmer. Det blev fånigt till slut och ryckte mig ur filmen. Androiden Rook som vi får träffa på Renaissance var inte heller nån höjdare. Valet man gjort vad gäller hans utseende funkade inte klockrent för mig. Jag blev mest distraherad.
I slutändan kan jag ändå inte låta bli att dela ut en trea till Alien: Romulus. Alien är ändå Alien.
Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.
Ett päron till farsa-filmerna, vad har vi på dem? Ja, jag har bara sett 
Ett päron till farsa-filmerna, vad har vi på dem? Ja, jag har bara sett 
Hasse Ekman och Sickan Carlsson är tillbaka i 
Vad säger folk?