The Taste of Things (2023)

18 juli, 2024 4 kommentarer

The Taste of Things är en rar liten film om relationen mellan gourmeten (ja, det stavas så i bestämd form) Dodin Bouffant (Benoît Magimel) och hans kock Eugénie (Juliette Binoche).

Filmen inleds med en kanske 25 minuter lång scen där Eugénie och Dodin lagar mat. Inga ord sägs i princip och samspelet mellan de båda är vackert. Inga ord behöver sägas. Båda vet instinktivt vad den andra vill.

Ord som poppar upp i min hjärna medan jag avnjuter inledningen: lugn, ro, stilla, livet, mat, matlagning, omsorg, paradis.

Filmen utspelar sig på 1880-talet och jag älskar att se hur man lagade mat på den här tiden. Hur kastruller och stekpannor ser ut. Hur man använder en vedeldad spis. Jag känner igen teknikerna. Hur man gör på samma sätt som idag för att stoppa tillagning av grönsaker genom att lägga dem i isvatten. Jag gillar att Eugénie har en speciell panna enbart gjord för att laga plattfisk (piggvar kanske). En gammaldags glassmaskin. Fint.

Dodin har en gourmet-klubb ihop med några andra gelikar och de träffas typ en gång i veckan för att avnjuta Eugénies kokkonster. Vid ett annat tillfälle undrade jag vad i h-e gubbarna höll på när de satt vid bordet med handdukar över huvudet och smaskade på nåt. Det visade sig vara ”delikatessen” ortolansparv och tydligen ska handduken förhöja njutningen (eller nåt sånt). En märklig sekvens.

I slutet av filmen är det istället Dodin som lagar en måltid till Eugénie och jag fick tårar i ögonen av hela den scenen. Det måste vara höjden av kärlek och omsorg att laga mat åt någon.

The Taste of Things är vacker och romantisk så det blir över. Jag älskar miljöerna. Mot slutet blir stämningen melankolisk. Men det är en melankoli som övergår i en känsla av nystart. Saker börjar om, återkommer, som årstider.

Jo, förresten, det höll jag på att glömma. Filmen är regisserad av en av mina gamla favoriter, Vietnamfödda Tran Anh Hung som bl a gjort mästerverket När solen står som högst.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kärt barn har många namn. The Taste of Things är även känd som La Passion de Dodin Bouffant, The Pot au Feu, The Way to the Heart, och i Sverige En doft av kärlek – Pot au Feu.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Matfilm, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Anatomy of a Fall (2023)

11 juli, 2024 Lämna en kommentar

En tankeströmsrecension av Justine Tries Anatomy of a Fall (aka Anatomie d’une chute aka Fritt fall) följer nu.

Varför går hon inte upp och stänger av musiken?! Den kan ju driva en till vansinne (P.I.M.P.).

Sandra Hüllers rollfigur känns som en hal person. Lite som Ingmar Bergman som tar över sina intervjuer.

Ok. Vi har ett mysterium. Vad hände egentligen?

Har vi inte ledsnat på det här med en svart bild men med ljud under inledningen av en film? Tydligen inte: The Zone of Interest. Men även ordinära matdokumentärer på Netflix använder detta grepp.

Vad har advokaten och Sandra för bakgrund?

Vad i h-e: killen (Sandras son Daniel) är blind! Jag undrade lite varför hans rörelsemönster kändes lite off och vad som var grejen med hans ögon.

Det förekommer lustiga kameraval där skådisarna går rätt in i kameran så att den skakar till (meta!). Så klart helt medvetet. Men varför?

Språk är viktigt i filmen. Franska, engelska. Det finns en prestige här.

Det är lite Rashômon över filmen som blir ett intensivt rättegångsdrama där vi blir presenterade vad som har hänt ur flera perspektiv.

Är det Adam Driver som barn som spelar sonen Daniel. Kylo Ren? Han (Milo Machado-Graner) är i vilket fall en riktigt bra skådis.

Man använder som sagt ett lustigt kameraarbete i filmen, och det känns självsäkert och medvetet. Samtidigt gör det att filmen inte känns som en filmfilm eftersom jag lite får känslan av användningen av en gimmick. Nåt som sticker ut och tar en ut ur filmen.

Haha, det är som en teateruppsättning i rättegångssalen och jag gillar det.

Filmen stannar kvar i min hjärna trots att den känns lite kall. Eller kanske just därför.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kylo Ren som ung och vuxen

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , ,

Nätrullarna – Godzilla Minus One

30 juni, 2024 2 kommentarer

Ett nytt avsnitt av Nätrullarna är ute! Vi snackar om Takashi Yamazakis monsterhit Godzilla Minus One. Filmen tog hem Oscarn för bästa visuella effekter. Håller Nätrullarna med Oscarsjuryn?

Daniel har även med nostalgiska ögonen tittat på filmen som introducerade hiphopen i Sverige (och resten av världen)…

…och Johan har testat på nya tekniker för att jobba fram ett koncept till en film.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Arkiverad under Asiatiskt, Film Tagged with , , ,

The Zone of Interest (2023)

20 juni, 2024 4 kommentarer

Jag undrar om inte The Zone of Interest är sån där film som man bara ser en gång. Det räcker liksom. En titt gjorde i alla fall tillräckligt med avtryck (intryck?) för min del. En omtalad detalj kring filmen är ljudet, och det är fantastiskt… obehagligt. Mer om det senare.

Det hela inleds i ett grönskande sommarparadis. En familj sitter i gröngräset längs med floden och njuter av årstiden. Man plockar hallon varefter man strosar hemåt. Hem till vad? Ja, till en vacker villa precis utanför murarna till koncentrationslägret Auschwitz förstås. Familjen består av lägerchefen Rudolf Höss (Christian Friedel), frun Hedwig (Sandra Hüller), barn och en hund.

Filmens handlingen är egentligen ganska banal. Det handlar om vardagsliv för familjen Höss. Trädgården ska skötas om, Hedwigs mor kommer på besök, Rudolf har jobbmöten med nya leverantörer, Hedwig provar vackra pälsar, etc. En bit in i filmen blir Rudolf förflyttad. Åh, vad jobbigt, måste vi flytta från vår vackra villa nu i paradiset, tycker Hedwig.

Mm, men verkligheten sipprar ju in hela tiden, i alla fall för oss tittare, och det har den gjort från första minuten. Det är ljuden. Hela tiden hörs ett dovt brummande, brinnande ljud. Är det ugnarna tro? I bakgrunden hörs skrik och pistolskott och tuff-tuffet från ångloket med den nya leveransen.

Då och då förekommer det nåt som jag inledningsvis tolkade som surrealistiska drömsekvenser där vi får se en flicka trycka in vad som verkar vara äpplen i en lerhög. Musiken eller ljudbilden kanske är mer rätt, av Mica Levi, var helt underbar under dessa sekvenser. Trollbindande och jag satt som ett fån.

Jag insåg senare att det var filmat med nån typ av nattkamera vilket gjorde att det blev en sorts inverterat svartvit bild. En stund senare fick vi se flickan komma hem efter sina nattliga äventyr och då insåg jag också att det hon pysslade med var att lägga ut mat åt fångarna.

Jag skulle kunna skriva mer om filmen. Om Hedwigs mamma som inte klarar av att stanna kvar. Om Rudolf som får en fysisk reaktion då verkligheten kommer ikapp honom. Men jag orkar inte det just nu.

Jag tyckte The Zone of Interest var en förhäxande film, en ytterst kall och obehaglig film. Jag vill absolut inte ha den osedd men jag vet inte om jag vill se om den nån gång. Nu ser jag i och för sig väldigt sällan om filmer i vanliga fall ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

American Fiction (2023)

6 juni, 2024 2 kommentarer

American Fiction är en helmysig hängfilm om den svarte författaren Thelonious Ellison (men som alla kallar Monk) som stör sig på att just kallas för en svart författare. Han är författare, punkt. Men det accepteras inte av bokbranschen. Monk är en svart författare och han ska skriva svarta böcker om svarta problem. Till slut, i nån sorts desperation, skriver Monk på pin kiv en SVART bok under pseudonym., och se på fan, nu blev bokförlagen plötsligt intresserade (till Monks förtret).

Monk är även lärare på ett universitet. Det går inte speciellt bra för Monk där heller och han uppmanas att ta ledigt och åka från L.A. till hemstaden Boston för att gå på ett bokseminarium och träffa sin familj som består av en mamma på demensens gräns, en underbar syrra som ser igenom Monk, och lite senare en storebror med sina egna problem.

Ja, det här är alltså en kanske lite ovanlig blandning av satir och familjedrama och jag gillar det skarpt. Det var väldigt roligt att se Jeffrey Wright i en huvudroll. Jag kan bara komma på Basquiat (vilket var evigheter sen) och Hold the Dark. Wright är som klippt och skuren för rollen som bitter men ändå rolig författare som inte hittar rätt i livet. Rollfiguren påminner kanske en aning om den man som Paul Giamatti spelade i The Holdovers. De kommer liksom inte loss.

Monks syster (Tracee Ellis Ross, dotter till Diana Ross, det visste jag inte!) var en underbar karaktär som jag gärna hade velat hänga mer med. Jag tyckte det var synd att hon försvann ur handlingen så snabbt. Samtidigt var det ju en del av historien som ledde till att Monk behövde ta mer ansvar, bl a för sin mamma. Plus att brorsan (spelad av Sterling K. Brown) dök upp som en följd av att syrran försvann. Det är bara att tugga i sig.

Jag vet inte om jag gillade satir-bitarna eller familjedramat bäst. Det var lite som att det pågick två filmer parallellt med olika ton. Satiren var rolig medan dramat var rörande. Man skulle kunna störa sig på detta, att filmen inte vet vilken film den vill vara. Men för mig funkade båda delarna även om jag kände av tonskiftena. En klockren fyra blir det till American Fiction.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Dream Scenario (2023)

25 maj, 2024 6 kommentarer

Min första tanke under inledningen av denna Norgehistoria var: ”Oj, oj, jag gillar det här!” Mina tankar gick direkt till Adaptation, en film skriven av Charlie Kaufman, regisserad av Spike Jonze och med Nicolas Cage i en dubbel huvudroll. Även Quentin Dupieuxs filmer känns som förebilder även om Dream Scenario inte är riktigt lika vrickad.

Filmen är full av pinsamma och obekväma situationer där en nedtonad Cage spelar universitetsläraren Paul som är en snäll, osäker och lite ledsen figur som inte kommer loss i livet. Lite som Paul Giamatti i The Holdovers, för övrigt. Jag älskar när Cage får spela på det här sättet. Då är han perfekt, precis som i Pig.

En gammal chef jag hade på Ericsson berättade en gång att han hade ett jobbmöte med några amerikaner och han råkade nämna att han tog sin frus efternamn när de gifte sig. Oj, oj, vad han fick höra om det efteråt. Vilken toffel!

Paul i Dream Scenario tog givetvis sin frus efternamn när de gifte sig. Julianne Nicholson, som spelar Pauls fru, var har jag sett henne förut? Jag känner igen henne så väl. Jag undrar om det är den sevärda August: Osage County som jag minns henne ifrån.

En annan film jag kom att tänka på under titten var Mother!. Min tolkning av den filmen var att den handlade om sociala medier och dess mörka sidor. I Dream Scenario är det mer uppenbart att det är just det som det handlar om. Paul trivs inledningsvis med sin nyfunna berömmelse. Vad berömmelsen handlar om? Jo, folk börjar plötsligt se Paul i sina drömmar, vilket gör att Paul förvandlas till en kändis över hela jorden.

Varför inte smida medan järnet är varmt tänker Paul och försöker en gång för alla få ut sin bok om hur ett myrsamhälle fungerar med hjälp av en PR-byrå. Det går så där. Och här gick mina tankar till American Fiction och Monks interaktioner med representanter från ett bokförlag.

Problemet med Paul är att han inte kommer till skott med sina idéer. Det är mycket snack och liten verkstad och då går det liksom inte att klaga på att en f.d. kollega släpper ett pek om antelligence.

Dream Scenario är väl en sorts uppgång-och-fall-historia som länge funkade klockrent för mig. Kanske filmen tappar lite fokus mot slutet. Vad handlar den egentligen om och hur ska vi avsluta det hela? Ändå en klar fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Norgehistoria? Manus och regi av Kristoffer Borgli! Ser fram emot fler av hans filmer.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Holdovers (2023)

19 maj, 2024 13 kommentarer

Om man hade kunnat tidstransportera The Holdovers till början av 1970-talet och visat den för en biopublik då så är jag ganska säker på att de hade köpt filmen rakt upp och ner som en film som var gjord i deras samtid.

Det enda som skulle förvirra dem är väl att de inte skulle känna igen nån av skådisarna i huvudrollerna: den gamla räven Paul Giamatti, nykomligen Dominic Sessa och Da’Vine Joy Randolph som jag har sett i den underbara Dolemite Is My Name.

Giamatti spelar Paul, en lärare på en internatskola för pojkar som får det inte alls ärofyllda uppdraget att ansvara för de elever som inte ska åka hem över jullovet, varav en är Angus (Sessa). Kvar är också kokerskan Mary (Randolph). Pga orsaker (som man säger nuförtiden) hamnar de tre i knät på varandra och blir ensamma kvar på skolan då de andra studenterna åker på skidsemester.

De tre totas alltså ihop och bildar en motvillig found family. Alla har de sitt livsbagage och har byggt murar för att ingen ska se några svagheter. Men murar är till för att rivas och här sker det delvis med hjälp av en julfest och en road trip till Boston.

Ja, det är som jag antydde i början helt underbara 70-talsmiljöer i ett till råga på allt snöigt (!) New England. Även musiken sätter stämningen helt perfekt. Filmen är på plus redan efter fem minuter.

De tre huvudpersonerna är kanske inte de mest älskvärda, framförallt inte den bittre läraren Paul som älskar att kararktärsmörda sina elever med den ena vältaliga harangen efter den andra. Underbart!

Jag mjuknar dock mer och mer för dem och i slutet av filmen älskade jag att hänga med dem, precis som de gillade att hänga med varandra.

Kanske är detta en av regissören Alexander Paynes varmaste filmer (?) och kanske beror det på att han inte ligger bakom manus själv. Det är istället skrivet av David Hemingson och det bygger på Hemingson egna erfarenheter från en liknande internatskola. Jag fann filmen rolig, dråplig och samtidigt hade den en ton av melankoli och sorg i bakgrunden. En bra ton.

The Holdovers är en härlig blandning av The Shining, Döda poeters sällskap och The Station Agent.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Found family, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Nätrullarna – Challengers

14 maj, 2024 Lämna en kommentar

Ett nytt avsnitt av Nätrullarna är ute och det vore väl tjänstefel (dubbelfel?) om vi inte skulle ta oss an Luca Guadagninos tennistriangeldrama Challengers. Så då gör vi det! 🎾

Daniel pratar även om Netflix-serien One Day som handlar om människor man faktiskt bryr sig om…

…och Johan listar tre alster inom favoritgenren tågfilm. Det kan till och med bjudas på en film som kombinerar både snö och tåg!

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Arkiverad under Film, Sportfilm Tagged with , , ,

The Greatest Night in Pop (2024)

4 maj, 2024 11 kommentarer

The Greatest Night in Pop är en sorts lyxversion av SVT:s underbara serie Hitlåtens historia. Här har filmmakarna, med regissören Bao Nguyen i spetsen, fått tillgång till allt (tror jag) filmat material från när monsterhitten ”We Are the World” spelades in 1985.

En sak jag inte hade klart för mig var att Bob Geldof & Co var först ut, så att säga, med Band Aid och ”Do They Know It’s Christmas?”. Jag trodde ordningen var omvänd. Geldof dyker förresten upp under inspelningskvällen och talar allvar med artisterna som plötsligt känner allvaret i det hela, och varför de egentligen spelar in låten.

Låten var det, ja. Den skrevs av gentlemannen Lionel Richie och blyge Michael Jackson. Lionel själv är med i nutid och berättar om hur allt gick till. Om logistiken kring att samla ihop alla artisterna på samma tid och samma plats för inspelningen. Inte det lättaste. Och skulle man få Prince att komma? Ja, man försökte i alla fall genom att bjuda in Sheila E.

Innan Lionel vet ordet av så ska plötsligt inspelningen äga rum men de har ju inget låt. Det är ju så där när man inte har en tydlig deadline. Då kan man låta tiden gå. Sen blir det skarpt läge och då gäller det att leverera! Känner jag igen mig från mitt eget arbetsliv? Kanske. 😉

Det var riktigt kul att se alla artisterna under inspelningen vilken ägde rum på kvällen och natten efter American Music Awards i januari 1985. Det var liksom enda chansen eftersom alla artister var i stan (L.A.!). Det mest fascinerande var kanske att se stjärnorna som de helt vanliga (ja, nästan) människor de ändå är. Lite osäkra, lite blyga, lite obekväma, lite upphetsade, lite glada, lite eller mycket nervösa.

En kul episod är när Stevie Wonder tycker att de ska sjunga en del av texten på swahili. Det tycker inte Weylon Jennings och stormar ut. ”I’m not recording no song in no Swahili”. Typ. Efter en het debatt blir det ingen swahili och nån konstaterar ju också att man inte talar swahili i Etiopien. Men Jennings kom inte tillbaka.

Det var nästan rörande att se hur obekväm Bob Dylan var med hela situationen. Han skulle även göra några rader av sången solo men visste inte hur han skulle sjunga (mhm, jo, hans röst är ju lite speciell). Fint av skojaren och empaten Stevie Wonder att hjälpa honom genom att själv härma Bob och sen konstatera att: var dig själv! Och det var Bob och verkade i slutändan tycka att det var kul. Kul!

Just det, en grej jag inte hade koll på var att det från början var ett svart initiativ inlett av Harry Belafonte tillsammans med Quincy Jones (som producent)och så då Jackson och Richie som låtskrivare. Efter hand växte det hela och alla möjliga artister kallades in och ville vara med.

Det är en fin dokumentär det här. Se den om ni inte gjort det. Den finns på Netflix.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Tack till YouTube-användaren navirise som listade alla artister i en kommentar till den här videon

 

Lionel Richie 0:25
Stevie Wonder 0:32
Paul Simon 0:42
Kenny Rogers 0:54
James Ingram 0:59
Tina Turner 1:05
Billy Joel 1:12
Michael Jackson 1:18
Diana Ross 1:32
Dionne Warwick 1:48
Willie Nelson 2:02
Al Jarreau 2:08
Bruce Springsteen 2:14
Kenny Loggins 2:21
Steve Perry 2:27
Daryl Hall 2:35
Michael Jackson 2:41
Huey Lewis 2:48
Cyndi Lauper 2:53
Kim Carnes 3:01
Bob Dylan 3:48
Ray Charles 4:41
Stevie Wonder & Bruce Springsteen 4:53
Bruce Springsteen 5:31
James Ingram 6:13
Ray Charles 6:27

plus alla i kören

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Nätrullarna – Música

19 april, 2024 Lämna en kommentar

Ett nytt avsnitt av Nätrullarna är ute och den här gången blir det romantisk komedi med musikalinslag då Daniel och Johan har tittat (och lyssnat) på Rudy Mancusos debutfilm Música. 🎶

Daniel pratar om fördelarna (eller nackdelarna) med s.k. color-blind casting…

…och Johan har sett den nya Netflix-serien om Ronja Rövardotter.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Arkiverad under Film Tagged with , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →