Brutt

9 maj, 2011 Lämna en kommentar

Titel: Brutt
Regi: Jimmy Johansson
År: 2011
Precis som Fiffi och Addepladde har jag nu sett den nya svenska rullen Brutt av Jimmy Johansson. ”Brutt, vad i helvete betyder det?!” var det första jag tänkte när hörde titeln på filmen? Well, ungfär som i Godrey Reggios Qatsi-filmer presenteras förklaringen i form av ett utdrag ur en ordbok. Skillnaden är att vi slipper vänta hela filmen på det, här kommer det direkt i inledningen och ur ett slanglexikon, inte nationalencyklopedin. Vad betyder det? Ja, se filmen så kommer du att få reda på det, och då menar jag inte bara i textformat.

Brutt handlar om de fyra kompisarna Acke, Alle, Bonke och Fabbe som är i färd med att ta studenten. Men innan studenten hinner de fyra på en lokal sylta avhandla Quentin Tarantinos originalitet som regissör. Ja, nu är det väl egentligen bara Acke och Alle som debatterar detta intressanta ämne. (Själv står jag nog på Ackes sida: Tarantella är bra men inte så rackarns originell.) Efter studenten väntar ett skönt sommarlov borde man kunna säga. Tyvärr är Acke och Alle skyldiga en viss Ronkas pengar, pengar som måste fixas ihop snabbt.

Jag måste direkt säga att jag skrattade högt ett flertal gånger. Filmmakarna blandar högt och lågt så att man bitvis får svindel. Vissa scener får mig att tänka på det bästa från t ex Jackass. Andra sekvenser får mig att tänka på mer känsliga filmer som t ex Farväl Falkenberg, om än för en kort stund. Det finns en kort scen när Fabbe är på besök hos sin pappa och blir bjuden på middag och får en studentpresent som faktiskt var riktigt gripande och sorglig.

En annan bra scen med en skön och ganska lågmäld humor är när en snubbe ska gå ut med soporna. Om du inte visste det så kan det krävas en hel massa förberedelser för att genomföra denna uppgift. Ah, jag säger inget mer, se filmen så får du se!

Andra scener har en grabbig flabbhumor som jag inte kan låta bli att dras in i. Bristen, problemet som gör att filmen inte håller i längden, är att det är som en serie roliga sketcher utan en logisk handling. Mot slutet av filmen tappar jag intresset när den ena osannolika saken efter den andra händer. Som helhet är det en skön film gjord med skaparglädje och absurd humor som får mig att längta efter mer från herr Johansson. Men just Brutt räcker inte ända fram.

2+/5 

PS. Jo, en sak till musiken var riktigt bra, framförallt den under förtexterna och eftertexterna!

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , ,

De 400 slagen

8 maj, 2011 2 kommentarer

Dags för François Truffauts första rulle. När jag såg den här i mars 2004 var jag inte alls på det klara med vad nouvelle vague var för något och jag hade nog inte sett nån film av Truffaut heller. Förväntningarna var aningen uppskruvade men som så ofta när man ska till att se uppmärksammade, hyllade gamla filmer så…

François Truffauts första långfilm, som tydligen ses som epokgörande när det gäller starten av den s.k. nya franska vågen, handlar om 14-årige Antoine som bor i Paris i en minimal lägenhet med sina föräldrar. Han bryr sig inte speciellt om plugget och hans föräldrar bryr sig inte speciellt om honom. Antoine är mer intresserad av att skolka, tjuvröka och springa på stan. Delvis ska filmen vara självbiografisk har jag förstått.

Jaha, jag hade ganska stora förväntningar på De 400 slagen eftersom jag har hört en hel del om den och den har högt betyg på IMDb (8.2). Förväntningarna uppfylldes inte. Fick ungefär samma känsla som när jag såg några klassiska Fellini-filmer för nåt år sen: ”Jaha, än sen då? Var det inte mer?”. Den var till en början ganska rolig, när den utspelades i skolan. Den drev en del med lärarna som framställdes som karikatyrer. Men bitvis var den faktiskt ganska seg i mitt tycke. Kändes som en film som tidens tand har tuggat på en del. Den var kanske annorlunda, rå och realistisk, på sin tid, men i våra dagar med Larry Clark & Co så är det inget speciellt. Om det var nåt jag gillade så var det faktiskt slutscenerna <spoiler>då Antoine rymmer från ungdomsanstalten och springer till stranden i en lång svepande tagning</spoiler>. Det var en godkänd film men inget som ger gåshud.

En rolig detalj som mina falkögon (i kombination med återspolningsfunktionen på videon) uppfattade var att Antoine och hans kompis vid ett tillfälle på väg ut från en biograf snor en affisch, och inte vilken affisch som helst. Det var en bild på syndiga Harriet Andersson från Ingmar Bergmans Sommaren med Monika.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Nouvelle vague, Recension Tagged with , , , ,

À bout de souffle

7 maj, 2011 4 kommentarer

För några år sen kollade jag in några franska nya vågen-filmer (främst Godards och Truffauts) för att se om jag greppade vad som var så himla speciellt med dem. De kommande dagarna viger vi alltså åt Nouvelle vague som det ju heter i originalspråk. Först ut är Godards mest kända film (väl?). 

Då har jag sett min första film av nya vågen-regissören Jean-Luc Godard. Det blev hans kanske mest kända film, Till sista andetaget. Det handlar om smågangstern Michel (Jean-Paul Belmondo) som stjäl en bil i Nice, och sen tänker sig att åka med den till Paris för att få pengar för den och samtidigt fråga en ung amerikansk tjej, Patricia, om hon vill haka till Rom. Det går fel ganska snabbt då han skjuter en polis och sen får finna sig i att vara jagad av polisen.

Nu kanske det låter som om det här är en riktig thriller med spänning och polisjakter som huvudingredienser, men så är inte riktigt fallet. Största delen av handlingen består i att Michel snackar och gnabbas med Patricia, stjäl bilar samt ringer telefonsamtal i syfte att få tag på sina pengar. Däremellan hinner Patricia jobba lite som journalist för en tidning. Och allt detta i snygga parismiljöer till ganska cool jazzig musik. Är det bra då? Njae, jag tyckte filmen kändes ganska fånig bitvis. Michel kändes barnslig och inte cool (kan vara meningen, vad vet jag?). Och den epokgörande nya vågen-stilen har man ju sett göras bättre i andra och bättre filmer; filmer som i och för sig kom efteråt men det som avgör är i vilken ordning som jag har sett filmerna.

Jag gillade ändå början av filmen. Då kändes den lekfull och jag gillade vad jag såg. Det här gällde främst scenerna precis efter att Michel har stulit sin bil och åker med bilen på franska landsbygden på väg mot Paris. Michel snackar för sig själv, med oss eller kameran. Han hittar en pistol i handskfacket. Klippningen känns hetsig. Filmen vibrerar. Men när sen Michel anländer till Paris så behövs det nåt mer för att filmen ska fortsätta intressera mig. Och detta ”nåt mer” kommer inte. Miljöerna, kläderna och musiken, det mesta är riktigt skönt och dessutom gillade jag Jean Seberg som spelar Patricia.

Men jag tycker ändå det hela utmynnar i ett jaså. Filmen känns för spretig. Vissa scener är riktigt bra. Bl a när Jean-Pierre Melvilles rollfigur Parvulesco blir intervjuad av bl a Patricia. Här fanns plötsligt nåt som drog in mig i filmen igen. Svårt att säga vad, men känslan var plötsligt där. Tror det kan ha att göra med att jag egentligen inte gillade Belmondo riktigt – eller snararare: jag gillade inte riktigt hans rollfigur. En rollfigur som de flesta verkar betrakta som jordens coolaste. Nja, han kändes lite daterat cool enligt mig. Till sista andetaget är klart intressant, men betyget blir ändå inte mer än precis precis godkänt. En svag trea med andra ord. Ibland lätt och levande, ibland fånig och trög.

Nu så här en tid efter att jag har sett den så inser jag att filmen egentligen är ganska sorglig. Michel vill så gärna vara en cool gangster men är egentligen en ganska tragisk figur.

Ibland kom jag att tänka på en bra mycket bättre film, av John Cassavetes, som kom 1959, nämligen Shadows. Den rekommenderar jag. Den känns mer nya vågen än Till sista andetaget… eller ja, den har i alla fall en del av nya vågen-kännetecknena, och framför allt är den bättre.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Nouvelle vague, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , ,

Constantine

6 maj, 2011 10 kommentarer

Med anledning av min The Reaping-recension och att Constantine nämndes så tyckte jag det kunde passa med en gammal recension av just Constantine. Recensionen skrevs i augusti 2005 och vid den här tiden var jag något besatt av The Matrix-filmerna (trots att kvaliteten på dessa rullar sjönk ett snäpp för varje film). Pga av detta så var Keanu Reeves helt enkelt Neo, och ingen annan, för mig. Därav mitt ältande om The Matrix.

Hehe, jag gillade Constantine. Det finns mycket man kan klaga på: Keanu Reeves är träigare än Bosse Ringholm, det är en film som kopierar rätt mycket från The Matrix vad gäller foto bl a, kanske kan man kalla det för b-action, och Reeves gör samma roll som i The Matrix. Hur som helst, så håller jag med om ovanstående klagomål, men ändå gillar jag det alltså. Jag skiter i om man plagierar från The Matrix, det funkar för mig. Jag gillar ofta filmer där Helvetet och Djävulen figurerar. Älskar symboliska ting som funkar mot Djävulen, demoner, vampyrer, varulvar: allt från dopvatten till vitlök (inte för att vampyrer eller varulvar är med här, men ändå).

Jag tycker hela konceptet med filmen är kul. Stämningen kändes som en blandning av The Matrix och Dogma (filmen alltså, inte det danska påfundet). Det finns hela tiden en ganska skön humor i bakgrunden och filmen puttrar liksom skönt på. Jag hade aldrig tråkigt och gillade att det aldrig blev några egentliga actionscener. Ok, actionscener finns, men inte av den vanliga sorten då man kan koppla bort hjärnan och vänta tills den är slut. Här är det lite mer dialog (man battlar hiphop-style genom att snacka ihjäl varandra) och de rena actionscenerna är ganska korta, men välgjorda. Datoreffekter finns förstås, men är ganska snyggt gjorda, oftast.

Jag håller med andra som säger att Stormares entré lite grann förstör stämningen. Det passade inte riktigt in i resten av filmen. Och sen jag måste säga att Tilda Swinton som ängeln Gabriel gjorde den bästa insatsen i filmen, så självgod att han/hon trodde hon/han var godhjärtad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Reaping

5 maj, 2011 10 kommentarer


Titel: The Reaping

Regi: Stephen Hopkins
År: 2007
IMDb | Filmtipset 

Hillary Swank är skeptisk och lever (numera) för att jaga, och avslöja, bibliska fenomen tillsammans med sin assistent Ben (Idris Elba aka Stringer Bell från The Wire, yay!). Nånstans gillar jag just den här typen av historier: Djävulen visar sig på Jorden och slåss mot de goda krafterna (tänk filmer som Constantine (ja, jag gillar den!) eller Exorcisten). Men i The Reaping staplar man enbart de mystiska fenomenen på varandra utan att skapa en mystisk och obehaglig känsla. Specialeffekterna känns b; ja, totalintrycket av hela filmen är i frånvaron av bättre beskrivningar just b. Swank är bra, helt klart. Jag gillar också Elbas samspel och smågnabbande med Swank. Och så är ju ofta onda barn, vilket förekommer i The Reaping, bra på film trots att de möjligen är något överutnyttjade. Men tyvärr lyckas man inte få till rätt känsla i den här rullen.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , ,

Sky Captain and the World of Tomorrow

4 maj, 2011 5 kommentarer

Titel: Sky Captain and the World of Tomorrow

Regi: Kerry Conran
År: 2004
IMDb | Filmtipset 

Efter att jag har sett en film så brukar jag ganska så direkt efteråt, eller åtminstone så snabbt som möjligt, skriva ner lite tankar om filmen. Med god vilja kan man väl kalla det en väldigt rå recension. När det är dags för just den filmen att recenseras här på bloggen så handlar det om att redigera de oftast lösryckta tankarna och meningarna till något som kanske nånstans liknar en recension. Nu upptäckte jag precis vad jag hade skrivit om nästa film som står i tur. Filmen är Sky Captain and the World of Tomorrow och så här hade jag skrivit:

James Bond, Indiana Jones, serietidningsfilm, 2012, Jules Verne, Final Fantasy, Biggles, Stålmannen, Hayao Miyazaki, Steven Spielberg, matiné, datoranimerat.

Jahapp, hur ska jag få ihop en recension av det där? Det känns mest som en uppräkning av olika inspirationskällor som jag tyckte att filmskaparna hade plus vad jag själv kom att tänka på i form av referenser. Med andra ord var jag inte speciellt imponerad av filmen. Hmm, vad minns jag mer? Mm, ja, Gwyneth Paltrow gjorde en piffig reporter vars f.d. pojkvän spelas av Jude Law, och det är denna pojkvän (ex) som är filmtitelns Sky Captain, en modig pilot. De båda får mer eller mindre motvilligt tillsammans kämpa mot en ondskefull vetenskapsman som vill förgöra världen. Samtidigt håller Angelina Jolies rollfigur åtminstone ett öga på händelseutvecklingen.

Ja, jag tror ni får en ungefärlig känsla för hur filmen är om ni läser igenom min lista med buzzwords här ovanför. Slutord: En alltför stel matiné som inte lyckas att vara så där skönt kanelbullsmysig som en matiné ska vara.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension Tagged with , , , ,

In Bruges

3 maj, 2011 4 kommentarer

Det här var den andra filmen jag såg med Voddler under deras betatestning. Det här var på den tiden då Voddler funkade klockrent för mig, vilket det inte gör nu (tyvärr). Men då i oktober 2009 funkade allt perfekt och alla filmer var ju då dessutom gratis.

Jag hade hört en hel del (gott) om den här filmen, så när det visade sig att den fanns bland Voddlers betautbud tog jag, utan någon längre betänketid, chansen att se den. Brendan Gleeson och Colin Farrell spelar två yrkesmördare som av sin chef (Ralph Fiennes) skickas från London till Brygge. Vad de två ska göra där förutom att vänta på ett samtal från sin chef är oklart, både för Farrell/Gleeson och oss som tittar. Gleeson gillar dock läget och njuter av den vackra staden med all sin kultur medan Farrell vantrivs å det grövsta (fram tills att han träffar Chloe (Clémence Poésy) på en filminspelning vill säga).

Det här visade sig vara en briljant liten film som biopubliken i Sverige tyvärr gick miste om. Filmen blandar humor och allvar på ett ganska unikt sätt utan att det slår över åt något håll. Ibland kastas man mellan humor och allvar i samma scen – ja, det pågår liksom samtidigt. Bitvis är det riktigt rolig med en humor som tar upp alla möjliga saker, t ex förhållandet mellan USA och Europa. Eller vardagshumor som när Gleeson saknar fem cent när han ska betala inträda till en sevärdhet. Eller Farrells barnsliga beteende i diverse scener. Fotot är fantastiskt snyggt (vissa scener mot slutet kändes surrealistiska med vackert snöfall, dvärgar och pistoler), och Brygge verkar faktiskt vara en stad värd att besöka. Jag fick i och för sig ett rent allmänt semestersug.

Jag förstår inte varför folk klagar på Colin Farrell (visst gör ”folk” det?). Han är åtminstone strålande i In Bruges (och jag gillade honom även i Woody Allens Cassandra’s Dream). Samspelet med den äldre och mer erfarna (både som skådis och yrkesmördare) Brendan Gleeson är klockrent. Dialogerna mellan de två är underbara. När sen Ralph Fiennes dyker upp mot slutet så lyfter filmen ytterligare, inte bara pga Fiennes utan även för att alla bitar i det ytterst välskrivna manuset då faller på plats.Det enda jag störde mig på var hotellägarinnan som i slutet plötsligt spelar modig och vägrar släppa in en beväpnad och uppenbarligen farlig och galen man. Då blev det lite fånigt, kändes krystat, och jag rycktes en aning ur den av filmen skapade världen. Slutbetyget blir en rak fyra. Det kändes fräscht med en film där det inte är så tydligt när det är humor och när det övergår till allvar. Ganska ofta kan en film där man försöker mixa mest bli tramsig och konstig — men inte här. In Bruges är både rolig och sorglig!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Bara en notis om något som jag upptäcke nu: Clémence Poésy som spelar Farrells kärleksintresse var med i Harry Potter och den flammande bägaren. Jag tyckte väl att jag kände igen henne.

PPS. Haha, kom precis på en annan rolig scen: när Fiennes slår sin telefon i småbitar efter ett samtal med Gleeson. (Samtidigt blev man nästan lite rädd för Fiennes, en obehaglig karaktär som var brutal, hänsynslös men samtidigt skrattretande.)

Arkiverad under Betyg 4, Film, Neo Noir, Recension, Surrealism, Voddler Tagged with , , , , ,

Trolljegeren

2 maj, 2011 14 kommentarer


Titel: Trolljegeren (Trolljägaren, The Troll Hunter)
Regi: André Øvredal
År: 2010
IMDb | Filmtipset 

Trolljegeren är ungefär en norsk District 9, om man byter ut räkaliens mot troll och lägger till några delar konspirationsfilm. Jag tror att jag först fick upp ögonen för filmen hos Voldo. Även Filmitch och Flmr har sett den. Ingen har väl riktigt tokhyllat den även om de flesta precis som jag verkar gilla konceptet och idén.

Början är en ganska lång och flamsig transportsträcka fram till första träffen med trollen. Vi får följa tre universitetsstudenter som gör en dokumentär om vad de tror är en tjuvskytt som dödar björnar. Till slut lyckades de bli kompis med tjuvjägaren och följer honom på natten när han är på jakt efter… inte alls björn… utan TROLL.

Först: Trollen är grymt bra gjorda! Sen har man byggt upp en helt ok och trevlig ramhistoria med norska staten som i alla år har mörklagt trollens existens. Jag gillar att man tar in saker från myter om troll: de bor under broar, tål inte solsken, förvandlas till sten. Här låter man allt ha en naturlig förklaring varför filmen är en sorts blandning av fantasy och sf. Troll är djur som andra men med lite ehum udda fysiska egenskaper.

Huvudskådisarna som gör studenterna är inte bra. Det känns att de försöker få det hela att se ut som att det är ”på riktigt”. Det funkar inte riktigt. Jag gillar inte alla komediinslag, det blir tyvärr för fånigt med de tre studenterna som bara tramsar runt. Well, just kameramannen ser man inte så mycket av av naturliga skäl. Dessutom har jag lite svårt för fejkdokumentärformatet found footage-formatet i sig: Det är på riktigt men ändå inte fast vi ska ändå låtsas att det är på riktigt men det är det ju inte åh hå hå vad roligt. Nepp.

Trolljägaren Hans, spelad av Otto Jespersen, är dock en skön karaktär som inte lägger några fingrar emellan, även fast lösskägget är lite väl tydligt.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Fantasy, Film, Found footage, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , ,

Phone Booth

1 maj, 2011 3 kommentarer

Titel: Phone Booth

Regi: Joel Schumacher
År: 2002
IMDb | Filmtipset 

Jag hade hört en del gott om den här filmen, och även om jag var aningen skeptisk så tyckte jag det skulle bli intressant att se just hur det blev det här med att filmen endast utspelas i och kring en telefonkiosk. Nu har man dock inte varit så strikt med just den begränsningen, vilket jag kanske tyckte var lite synd, som att man liksom tummade på sina egna ”regler”. Det förekommer en hel del scener där telefonkiosken inte är med, och sen klippte man ibland in bilder på personer i andra änden av luren som Colin Farrell pratade med.

Överlag så tyckte jag ändå att filmen var oväntat bra, med nerv och hyfsad spänning. Av nån anledning har jag alltid gillat Farrell. Jag tycker han funkar bra när han får spela en desperat person, som t ex i Woody Allens Cassandra’s Dream eller i pärlan In Bruges. Här gör han en bra insats speciellt när han mot slutet släpper loss alla sina känslor.

Lite kul var att jag när jag såg filmen tänkte att jag kände igen stilen från regissörens andra filmer som t ex Man on Fire med Denzel Washington. Lite hetsigt klippt och med lite annorlunda liksom blekta färger. Fast det är ju bara det att det inte är samma person som har gjort Phone Booth respektive Man on Fire, haha. Medan jag såg filmen var jag dock helt säker på att det var samma snubbe. (Det är ju Tony Scott som ligger bakom Man on Fire.)
3+/5

PS. Kom på en sak och det är att Kiefer Sutherlands röst var väldigt lik Jeremy Irons. Eller så tänker jag bara på Irons roll i Die Hard 3 som ju har likheter med Sutherlands i telefonkiosk-filmen jag nyss sett.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , ,

Bodyguards and Assassins

30 april, 2011 9 kommentarer


Titel: Bodyguards and Assassins (Shi yue wei cheng)
Regi: Teddy Chan
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Till Hongkong anländer i början av 1900-talet Sun Wen, förgrundsgestalten i den rörelse som vill störta den sista kinesiska kejsardynastin, Qingdynastin. I Hongkong ska Sun Wen träffa medhjälpare från hela Kina för att planera den kommande revolutionen. Kejserliga lönnmördare skickas ut för att mörda honom. De rebellsoldater som ska agera livvakter blir mördade innan Sun wen ens hinner komma till Hongkong. Istället får en grupp udda hjältar kliva in och ansvara för Sun Wens säkerhet under det korta besöket.

Donnie Yen fanns med i den digra rollistan vilket ingav hopp om en del sköna fajtingscener. Vad jag såg fram emot var helt enkelt ett historiskt drama kryddat med skön kung fu-action.

Men… oj oj vad detta var uselt. Vad jag fick var en kinesisk totalt superjobbig översentimental propaganda-smörfilm. Det kryllar av karaktärer, alla är ointressanta. Alltså det här var så ruttet att jag höll på att gå åt. Handlingen är fullkomligt urtråkig med ett fåtal fajtingscener som jag med god vilja skulle kunna beteckna som underhållande. Givetvis får vi cgi-blod också. Gah. Däremellan är det värsta sentimentala supersmörjan. Jag hade kräkts upp min nudelsoppa om jag hade ätit nån innan. Slowmotion och grovt jobbig stråkmusik inte bara skriver mig på näsan om vad jag ska tycka. Att kalla det för nässkrivning känns som en kraftig underdrift. Nej, jag blir praktiskt taget dränkt hela jag i flera tunnor med äckelpäckel-färg som är svår att tvätta av sig.

Att se den här filmen är en två timmar och 20 minuter lång plåga. Om ni tycker amerikanska filmer kan tendera att bli smöriga, patriotiska, sentimentala, vad ni vill, så är det bara en liten liten liten vindpust som inte ens får ett asplöv att darra i jämförelse med Bodyguards and Assassins. Här blåser det från alla sentimentala håll som det överhuvudtaget kan blåsa ifrån. Det stormar in cykloner av stråkar, orkaner av slowmotion och tio monsuner av smör.

I slutet har regissören Teddy Chan dessutom lyckats klämma in en evighetslång lustmordshommage på barnvagnsscenen från Pansarkryssaren Potemkin. Jamen, kan du ta slut nån gång då snälla rara lilla långa jobbiga jävla film.

Tack till Filmitch som väckte mitt intresse för filmen efter sin hyllning. Alltid kul, eller nåt, när sågningslusten väcks till liv.

1/5

Uppdatering: Apropå barnvagnsscenen vid Odessatrappan från Pansarkryssaren Potemkin så råkade jag ramla på ett YouTube-klipp med en drös hommager och parodier som filmhistorien är full av. Ganska roligt att titta på!

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 1, Film, Kostymdrama, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →