The War of the Worlds (1953)

10 december, 2011 4 kommentarer


Titel: The War of the Worlds (Världarnas krig)
Regi: Byron Haskin
År: 1953
IMDb | Filmtipset

För några år sen jobbade jag ett halvår i Sveriges mittpunkt och Jämtlands stolthet Östersund. Jag var en ganska frekvent gäst på de två biografer som fanns i stan samt även den lokala videobutiken. En kväll hittade jag Världarnas krig från 1953 baserad på H.G. Wells roman bland dvd-filmerna och tänkte att det kunde vara kul att se den eftersom det här var just när Spielbergs remake var bioaktuell. Och nu när Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord kör invasionstema och precis sett dessa bägge filmer så hakar jag helt fräckt på och postar mina gamla recensioner. Först ut alltså den första filmatiseringen.

Historien är ganska enkel: världen blir invaderad av marsianer (ja, de är från Mars!) som vill ta över Jorden eftersom Mars har blivit en obeboelig planet. Marsianerna landar över hela världen, men vi får följa kampen mot dessa freaks i en amerikansk småstad i Kalifornien där en forskare tillsammans med militären försöker hitta nåt som kan besegra de objudna gästerna.

Oj, oj, vad dåligt detta var! Manuset, boken vet jag inget om, den har jag inte läst, men filmmanuset och skådespelarinsatserna är skrattretande dåliga och det är aldrig spännande för fem öre. Det är helylleamerikanskt med svag kvinna som tas om hand av manlig hjälte, det är square dance, det är militär som kommer in och styr och ställer för att bomba marsianerna till stenåldern. Början av filmen var annorlunda, i alla fall var den inte gjord som jag är van vid. Jag trodde först det var en trailer för filmen. I princip är det faktiskt en trailer, med speaker-röst och allt, som inleder filmen. Den var riktigt rolig faktiskt och jag såg fram emot resten av filmen. Tyvärr blev det inte roligare än så.

Det saknas spänning och intensitet i filmen. Trots att filmen är ganska kort så segar den sig verkligen fram. Det beror på uppbyggnaden av scenerna och hur dessa är klippta. Det känns som om filmmakarna liksom har glömt titta på slutresultatet. Det är för mycket upprepningar, för mycket döda punkter då inget händer, det finns ingen uppbyggnad av spänning. Nåt som hade varit intressant hade varit att följa forskarna på sin jakt mot ett motmedel mot marsianerna, men detta tappas helt bort. Forskarna lyckas i princip med nada. I stället är det Gud — av alla — som är den som vinner kriget mot de elaka besökarna. Mot slutet kom plötsligt speaker-rösten tillbaka för att förklara just detta, så vi tittare inte skulle missa det. Då blev det bara för mycket, och dessutom helt ospännande. Nä, riktigt dåligt. Nu lyftes filmupplevelsen lite av de charmiga specialeffekterna och därför blir det inte ett bottenbetyg.

Lite kul att notera är att producenten George Pal faktiskt själv har regisserat en filmatisering av en H.G. Wells-roman, som det dessutom har gjorts en remake på. Det handlar om The Time Machine och även om jag inte har sett remaken av den så tror jag att den i det fallet nog är sämre än originalet. När det gäller Världarnas krig så tror jag Spielberg & Cruise har stor chans att överträffa det dåliga originalet.

(Min kommentar: Well, vi får se imorgon då recensionen av Spielbergs remake kommer. Dessutom har jag vid det här laget sett remaken på The Time Machine och kan väl säga att jag hade rätt i min gissning kring hur den skulle stå sig jämfört med sitt original.)

2/5

Här hittar ni Sofias syn på The War of the Worlds från ’53.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: 5 Fingers

9 december, 2011 6 kommentarer


Titel: 5 Fingers (Affären Cicero)
Regi: Joseph L. Mankiewicz
År: 1952
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

I samband med att jag inledde mitt noir-tema så köpte jag en box med fem James Mason-filmer. Nu var det dags för den fjärde av dessa, nämligen spionthrillern 5 Fingers som även går under det — faktiskt bättre — svenska namnet Affären Cicero. Filmen är baserad på en sann historia om en betjänt på den brittiska ambassaden i Ankara som blir välavlönad tysk spion genom att sälja hemliga dokument till nazisterna i slutet av andra världskriget. Mason spelar givetvis spionen som får kodnamnet Cicero. Till sin hjälp (eller stjälp) har Cicero en polsk ex-grevinna (Danielle Darrieux) i behov av pengar.

Åhå, det här var en liten överraskning. Filmen började kanske lite segt. Åtminstone tog det ett tag innan filmen och karaktärerna satte sig för mig. Men även om inledningen kändes aningen intetsägande så var filmen ändå hela tiden småmysig. Bitvis var den även riktigt rolig, speciellt scenerna mellan Mason och en fantastiskt nervös tysk ambassadtjänsteman. 5 Fingers kändes som en väldigt brittisk film, trots att den är amerikansk. Det kan ju bero på att många av karaktärerna är så där härligt brittiska. Mason är t ex härligt arrogant och brittiskt självsäker.

Många av karaktärerna är riktigt sköna. Förutom Mason/Cicero och den tyske (och nervöse!) ambassadtjänstemannen (Oskar Karlweis) så gör John Wengraf en klockren insats som den pondusfyllde tyske ambassadören med det självklara (och autentiska) namnet Franz von Papen. Förutom att filmen är rolig och har en James Mason i högform så får vi faktiskt även lite hitchcock-spänning då Mason blir allt mer våghalsig för att komma över de hemliga handlingarna. Mot slutet tar filmen en del sköna vändningar och den absoluta slutscenen är en klassiker, perfekt ackompanjerad av Masons hysteriska skratt. Jag rekommenderar denna spion-noir hyfsat skarpt.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Limitless

8 december, 2011 5 kommentarer


Titel: Limitless
Regi: Neil Burger
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag hörde en del om den här filmen när den gick upp på bio. Jag var lite sugen på att se den då pga av att det fanns inslag av science fiction i handlingen. Nånting gjorde dock att jag inte såg den. Kanske var det att den inte fick speciellt bra kritik eller så var det att jag såg några klipp där Robert De Niro var med. De Niro och sf, det går inte ihop riktigt… förutom hans cameo i mästerverket Brazil.

Hur som helst så tyckte jag handlingen verkade intressant och när jag nu såg att den fanns att se på Headweb var det bara att klicka på play och se den.

Eddie (Bradley Cooper) är en slashas, en glidare som inte får n-å-n-t-i-n-g gjort. Han försöker skriva på sin sf-roman men han kommer inte många sidor, snarare inga sidor alls. Hans flickvän ledsnar och gör slut. När Eddie driver omkring apatisk och lodaraktig träffar han av slump på en brorsa till en gammal flickvän. Snubben höll tidigare på med att deala knark men har nu blivit konsult åt ett läkemedelsföretag. Or so he says.

Snubben erbjuder Eddie ett piller. Det är inte vilket piller som helst. Pillret gör att de sovande delarna av din hjärna som du kanske vill men inte kan utnyttja blir tillgängliga under den tid drogen verkar. Eddie tar motvilligt emot pillret. Senare tar faktiskt och testar pillret det i nån sorts desperation över sin situation. Jag menar saker kan ju inte bli sämre. Or so he thought.

Jag tycker filmen ställer en del intressanta frågor. Det är lätt att dra paralleller med knark och andra droger. Det handlar lite om att faktiskt få lite driv, en vilja, att bli peppad. Eddie städar lägenheten istället för att ramla ihop i soffan. Det kan man nog göra utan att ta droger eller magiska piller. Med lite god vilja brukar det gå.

Eddie märker också att han kan utnyttja all gammal kunskap han någonsin inhämtat. Allt finns lagrat och nu kommer han åt den. Intressant det där: ibland har man ju minnen som man inte själv vet om att man har. Nånstans finns det lagrat och sen är det nåt som gör att man plötsligt får tillgång till just det minnet. Det kan vara musik, bilder eller dofter.

Eller när man bara inte kan komma namnet på den där skådisen eller den där filmen. Det finns där men man får bara inte tag på det. Sen några timmar senare bara poppar det fram. Med pillret får alltså Eddie tillgång till allt som nånsin lagrats i hans hjärna. Dessutom blir han snabbtänkt, smart och klurig på en gång. Om han hamnar i en knipa — vilket han har en förmåga att göra i filmen — är det bara att poppa ett piller och så 30 sekunder senare så vet han precis vad han ska göra. Det påminner lite om om MacGyver… på speed. Jag gillade filmen.

4-/5

Andra åsikter om Limitless från filmbloggosfären: Filmitch tycker den är underhållande men stör sig på berättarrösten, Fiffi jämför Bradley Cooper med Schweizernöt, The Velvet Café tycker den är underhållande men lättglömd, Movies – Noir blev positivt överraskad, Flmr tyckte aldrig den var tråkig men inte superspännande, Addepladde har munnen full med popcorn. Jag tror nästan varje recension jag läst har inkluderat ordet underhållande, vilket är ungefär precis det jag själv tycker om Limitless.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

2 x Larry Clark (Kids och Bully)

7 december, 2011 6 kommentarer

I början av 2000-talet hölls musikfestivalen Popaganda vid universitetsområdet Frescati i Stockholm. Ett år så visade man även gratisfilm och ett tema var filmer av Larry Clark. Jag gick och såg filmerna Kids och Bully. Man visade även Clarks då nya film Ken Park men efter Kids och Bully så orkade jag inte se den trots att gratis borde vara gott. Här kommer omdömen/recensioner som jag skrev när det begav sig. Lite lustigt hur upprörd/häpen jag är över allt det drogrelaterade.


Titel: Kids
Regi: Larry Clark
År: 1995
IMDb | Filmtipset

Larry Clarks film från ’95 blev rätt så uppmärksammad när den kom. Den skildrar ungdomars vardag i USA (och i Sverige?) med sex och droger in absurdum. Filmen fick mig att tänka på om det verkligen är så här. I såna fall är det rätt så sorgligt. Det handlar om två kompisar där den ene är hiv-smittad (fast han inte vet om det) och på jakt efter oskulder. Den andra är en loser på jakt efter nya droger att testa. En av hiv-killens erövringar får av en slump reda på att hon är hiv-smittad och försöker hitta honom innan nästa oskuld är övertalad. Det hela känns realistiskt men ändå känns det för mig som att titta in i en annan värld. Jag måste ha varit ett väldigt oskyldigt kid som barn, med tanke på den mängd droger som konsumeras filmen. En parentes: en av tjejerna i filmen spelas av samma skådis som är Edward Nortons flickvän i 25th Hour (min kommentar: Rosaria Dawson).

3/5


Titel: Bully
Regi: Larry Clark
År: 2001
IMDb | Filmtipset

Bully vann bronshästen i Stockholm Filmfestival 2001 och delvis kan jag förstå varför. Det är en intensiv och otäck skildring av hur ett ungdomsgäng i Florida beslutar sig för att mörda sin kamrat Bobby, spelad av Nick Stahl (In the Bedroom och John Connor i kommande T3 (min kommentar: T3 var kommande då!)). Bobby beter sig illa mot de flesta men utåt och mot sina föräldrar ger Bobby sken av att vara en rätt så skötsam kille. Men det kunde inte vara mer fel. Bobby behandlar sin bästa vän Marty, spelad av Brad Renfro (Ghost World), som skräp. Han våldtar tjejer och beter sig allmänt som ett svin. Till slut får Martys flickvän Lisa nog och kommer på den ”geniala” idén att mörda honom. Även om Bobbys handlingar är vidriga så framstod detta som ännu värre. Det kändes som om de skulle lösa nåt vardagsproblem, när det i själva verket handlade om att ta en annan människas liv.

I hela filmen gör dessa ungdomar inget annat än att åka runt i sina bilar, rappa Eminem-låtar och irritera sig på att alla bra ord är bortklippta på MTV, röka på, svära, sätta på varann till synes helt utan kärlek, och slutligen mörda. En sak som gör att den här filmen får godkänt är att den bygger på en verklig händelse. Om inte, så vet jag inte vilken mening filmen hade haft egentligen eftersom det inte finns det minsta hopp, mänsklighet eller kärlek som man kan klamra sig fast vid.

Eftersom jag dagen innan hade sett Clarks film Kids som det inte finns speciellt mycket mer av mänsklighet i heller så kändes det verkligen som jag fick en överdos av jobbigheter av ta del av. Jag kan upplysa om att mordscenen ute i ett träsk är fullkomligt vidrig. Det värsta var att dessa ungdomar liksom inte råkar ut för dåliga saker utan de försätter sig själva i dessa situationer och sen bryr de sig till synes inte. Jag orkade inte med allt helt enkelt. Så även om Clarks nya film Ken Park, som tar upp liknande ämnen som Kids och Bully, förhandsvisades så kände jag att jag inte orkade se den helt enkelt. Vad gäller betyg till Bully så blir det en trea. Det är svårt att betygsätta en film som får en att må dåligt. Den har ju trots allt lyckats framkalla dessa känslor hos mig. Om det är nån annan som har sett Bully så kom gärna med kommentarer!

3/5

Addepladde har skrivit om och gillat Bully och det är mycket möjligt att även jag skulle ge den ett högre betyg om jag såg filmen idag. Den berör ju trots allt. Uppdatering: Addepladde har även sett Kids som han tyckte var bra men att den inte berörde som Bully gjorde.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Wild at Heart

6 december, 2011 17 kommentarer


Titel: Wild at Heart
Regi: David Lynch
År: 1990
IMDb | Filmtipset

Nyligen här på bloggen så postade jag ett gäng inlägg där jag recenserade Twin Peaks och framförallt några av David Lynchs filmer. Anledningen till att jag samlade ihop dessa inlägg var egentligen att jag för ett tag sen hade sett Lynch-filmen Wild at Heart och därför ville jag samla ihop allt i ett litet Lynchigt paket. Fast grejen var ju att jag alldeles glömde av just Wild at Heart som var tänkt som ”den stora avslutningen”. Så den recensionen kommer nu.

Mja, jag är något besviken. Den där känslan vill aldrig riktigt infinna sig. För all del, det finns en del klassiska Lynch-scener. Som t ex fågelmannen som inte gillar duvor. En fullkomligt bisarr scen.

Men jag känner aldrig riktigt för nån av karaktärerna, varken Sailor eller Lula. De är mest jobbiga. Jag vet inte varför men när jag ska tycka att det är charmigt med dessa två så tycker jag mest de är lite irriterande (om jag ska vara snäll). Jag vet inte om man ska tycka att det är nåt coolt med Sailors karatekickdans t ex. Jag säger: inte coolt.

När jag ser filmen så finner jag mig sittandes i väntan på att det ska bli så där mystiskt läskigt som i Twin Peaks, Lost Highway eller Mulholland Drive men det blir det aldrig. Så då försöker jag bara njuta av filmen ändå och mot slutet blir det bättre och bättre. Jag älskar t ex hela sekvensen vid bankrånet i slutet. Dessa scener är helt underbara, som t ex hunden som var sugen på den där handen. Typiskt Lynch och helt underbart.

Bobby Peru är en välkänd karaktär som gör entré i slutet i Willem Dafoes skepnad och han höjer filmen en aning. Vi får även se välkända Lynch-skådisar i form av Sheryl Lee, Sherilyn Fenn, Grace Zabriskie, Jack Nance och property master (rekvisitör) är Frank Silva aka BOB.

Jag inser efter ett tag att jag nog inte har sett filmen tidigare, vilket jag var helt säker på att jag hade gjort. Istället har jag förväxlat den med True Romance och det är delvis därför som jag liksom inte fattat att det faktiskt är en Lynch-film. Jag har sett Wild at Heart som en film i regi av Tony Scott.

En scen som ger mig riktiga och därmed bra Lynch-vibbar är den med Harry Dean Stanton och Grace Zabriskie. Den är underbart sjuk med ett äckligt ljudspår. Men filmen som helhet kan jag inte ger mer än en trea.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Sagolandet

5 december, 2011 6 kommentarer

Titel: Sagolandet
Regi: Jan Troell
År: 1988
IMDb | Filmtipset

I somras tipsade Plox om att Sagolandet visades på SVT Play så då tog jag chansen att se den. Filmen är en personlig dokumentär om Sverige av Jan Troell. Man skulle nästan kunna kalla det för en svensk The Tree of Life eller kanske den fjärde delen i Qatsi-trilogin (eller föregångaren till Plötsligt i Vinslöv). Troell berättar om ett Sverige där man tappat mystiken i tillvaron. Man ägnar sig åt bilbingo, det är typ det roligaste man kan syssla med.

Filmen försöker definiera begreppet frihet. Har vi trots synbar frihet i västvärlden förlorat just den? Amerikanske psykiatern Rollo May bidrar med sina åsikter som oftast framstår som sanna men lite mässande (ja, eller mycket mässande). Ingvar Carlsson och Tage Erlander kommer också till tals och inser politikens begränsningar. Politik kan inte göra människan lycklig eller få henne att känna glädje. Möjligen kan den skapa förutsättningnar för det.

Det är ju en viss skillnad på ett politiskt perspektiv på tillvaron jämfört med ett personligt. Troell exemplifierar den försvunna friheten på ett möjligen Stefan Jarlskt övertydligt sätt med motorvägsbyggen och en gammal änkeman som inte får resa sin icke reglementsenliga gravsten över hustrun på kyrkogården (stenen håller inte måttet helt enkelt, rent bokstavligt).

Troell är inne en hel del på naturmystik. Bl a ägnas ett helt avsnitt åt Träden som han anser (om jag tolkar honom rätt) att människan våldför sig på i och med dagens (80-talets då) moderna skogsbruk.

Sagolandet är i mycket en väldigt nostalgisk film vilket Troell själv lyfter fram och liksom erkänner. (Troell agerar själv berättarröst i filmen.) Det handlar om gamla landsbygdsorter där man slår igen sommarpensionatet och det är stamgästernas sista och bitterljuva vistelse där.

Det förekommer en del obehagliga strömningar med invandrarfientliga åsikter. Det här är inget Troell lyfter fram direkt utan det förekommer i bakgrunden då och då. Istället berättar han om galningar som går omkring och besprutar björnloka eftersom de är ”element” i Sverige som inte hör hemma där. Parallellen blir ganska tydlig. Bitvis råder det en lite äcklig stämning. Vi får se ett (gammalt?) Sverige som jag liksom inte känner igen. Jag vet inte om det är nåt speciellt med Skåne? Eller var jag politiskt inkorrekt nu?

Och så handlar det om Vargen. Vissa tycker att den inte hör hemma i Sverige. Vad Troell tycker står klart. Här finns ett visst inslag av naturromantik. En familj på landet driver minijordbruk och de förmår sig inte att skjuta vargen trots att den river deras får. Värmlands jaktförening vill utrota vargen. Tyvärr väljer Troell att visa lite omotiverat övertydliga scener där man flår en varg (ja, det brukar man göra, vilket djur man än slaktar).

Övertydligt tyckte jag dock inte de uppmärksammade kycklingscenerna var. Det var helt sjukt faktiskt. Det fanns nåt ytterst fel med denna verksamhet. En kycklingfarm anlitade en grupp japanska (!) experter som tydligen var de enda som kunde avgöra om kycklingen var en höna eller tupp. Om det var en tupp åkte den direkt ner i avfallskvarnen. Hönan fick leva vidare för att producera ägg. Eftersom kycklingarna var framavlade för att få ägg (om det nu blev en hona) och inte hade nåt vidare bra kött så var det destruering som gällde för hankycklingarna.

Nåväl, trots förlorade frihet, ett västerland i mentalt förfall, nostalgi, naturmystik så bjuds det även på några roliga scener som påminner mig om Plötsligt i Vinslöv. Om ni sett filmen så kanske ni kommer ihåg ”Koppla hunden!” sagd av skånsk hundinstruktör.

Sagolandet är ett härligt tidsdokument med underbara frisyrer och glasögon, åsikter och dialekter. Skånska! Jag önskar nästan jag hade haft textning ibland, Plox. 😉

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , ,

The Yes Men Fix the World

4 december, 2011 2 kommentarer


Titel: The Yes Men Fix the World
Regi: Andy Bichlbaum, Mike Bonanno & Kurt Engfehr
År: 2009
IMDb | Filmtipset

The Yes Men Fix the World är en hyfsat rolig, avslöjande och tänkvärd dokumentär. Det är TV3:s Blåsningen med ett samvete eller Bananas!* med humor. Det där samvetet är möjligen lite väl vinklat. Anti-kapitalisterna Andy och Mike utger sig för att vara representanter för olika globala företag. De agerar helt enkelt talespersoner för dessa företag. Man besöker konferenser och håller föredrag. De båda lägger ner ett ganska stort jobb på att skapa hemsidor, olika attiraljer och reklamprylar för företagen. På konferenserna och i intervjuer presenterar man förslag och idéer. Den ena idén är mer galen än den andra. Förslagen och idéerna går antingen ut på att man ska göra goda saker, väldigt goda saker, för världen eller så handlar det om rent onda idéer. Det roliga är att det är de onda idéerna som uppskattas mest. Då är alla plötsligt intresserade, nyfikna och vill veta mer. Här finns kanske en slant att tjäna tänker de. Bitvis är det en fascinerande film. Det är ganska häpnadsväckande hur mycket The Yes Men kommer undan med, hur man lyckas lura etablissemanget gång på gång.

Filmen finns att se i sin helhet på YouTube och där ingår även en nio minuter kort förfilm som visas innan huvudfilmen drar igång. Förfilmen handlar om hur The Yes Men utger sig för att komma från lobbygruppen The US Chamber of Commerce.

Andy och Mike gjorde redan 2003 filmen The Yes Men som jag har förstått går i samma stil som uppföljaren med det längre namnet.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Kortfilm, Recension Tagged with , , , ,

Film noir-fredag: Ace in the Hole

2 december, 2011 2 kommentarer


Titel: Ace in the Hole (Sensationen för dagen)
Regi: Billy Wilder
År: 1951
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

I denna dramanoir spelar Kirk Douglas en avdankad och cynisk sensationsjournalist. Han gör allt för en story men har svårt att behålla jobbet på de tidningar han skriver för. Nu har han utan pengar hamnat i en håla på landet och tar därför jobb på den lokala tidningen medan han väntar på att den stora storyn ska komma. När han och en ung kollega är ute och ska göra ett tramsreportage om skallerormsjakt så hamnar just den storyn i knät på Douglas. En man har fastnat i en grotta under ett heligt berg när han letade efter gamla indianföremål. Douglas drar igång en stor räddningsoperation som han mer eller mindre själv leder för att den ska bli så spektakulär som möjlig.

Ace in the Hole är en ganska absurd historia där en mans olycka utnyttjas av alla. Förutom Douglas så försöker även den lokale sheriffen och mannens egen fru att dra fördel av situationen. Douglas är bra i sin roll som den cyniske journalisten som vet vad folk vill läsa om och ger dem just det, trots att han förmodligen hatar sig själv för det. Hans självförakt lyser igenom, speciellt mot slutet.

Att jag inte gillar filmen mer kanske beror på att historien känns krystad. Att folk låter hela räddningsoperationen gå så långt att den blir till ett spektakel kändes överdrivet (men det var förmodligen meningen). Sen är frun till mannen i grottan inte en smart femme fatale utan bara blåst, irriterande och genomrutten. Och de som var ”goda” i filmen var bara ointressanta hjälplösa offer. Men — återigen — det var förmodligen meningen. Fokus var på Douglas men jag tyckte inte det ledde någon vart, förutom att hans självförakt växte än mer.

Avslutningsvis måste jag säga att Billy Wilder är en regissör som växer mer och mer i mina ögon. Jag tror inte jag har sett en enda dålig rulle av honom. Det är oftast intressanta teman, om människor, om samhället. Wilder brukar visa upp den smutsiga baksidan och filmernas ämnen känns lika aktuella idag, t ex i Sunset Boulevard (4+/5) och The Lost Weekend (4-/5). Men till Ace in the Hole blir det bara en trea.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Twin Peaks: Fire Walk with Me

1 december, 2011 4 kommentarer


Titel: Twin Peaks: Fire Walk with Me
Regi: David Lynch
År: 1992
IMDb | Filmtipset

Långfilmsversionen av Twin Peaks är en prequel och utspelas alltså tidsmässigt innan tv-serien. Vi får följa FBI-agenten Desmond (Chris Isaak) utreda ett mord på servitrisen Teresa Banks. Mystiska ringar, mikroskopiskt liten papperslapp med bokstav under fingernagel, och andra konstigheter dyker upp (en märklig och typiskt Lynchig cameo av David Bowie t ex). Det går dock inte så bra för Desmond, han försvinner nämligen spårlöst. Efter detta hoppar vi ett år framåt i tiden och får träffa Laura Palmer & Co i Twin Peaks och följa Lauras sista veckan i livet och träffa superonde demonen Bob. Muahahaha.


Lynch + dvärg

Det var en trevlig känsla att åter komma in i lite Twin Peaks-stämning. Fan, jag måste säga en sak direkt: Lynch är en jävel på att skapa obehagliga och läskiga stämningar. Med en blandning av surrealistiskt (skumt!) bildspråk och suggestivt (typ en susande vind!) ljud så blir det riktigt läskigt bitvis. Vissa delar av serien Twin Peaks var även den läskig. Jag vet inte hur han gör riktigt men man tänker ungefär ”What’s wrong with this picture?!” när man kollar på vissa scener. Allt känns fel på nåt sätt, och så den där vinden som susar hela tiden, och de svajande granarna i den mörka skogen. Burr.


Laura + Bob

Ok, själva filmen är väl egentligen sisådär. Jag har läst att den blev ett dunderfiasko när den visades i en 3-timmarsversion på Cannes-festivalen. Efter det klipptes den ner rejält till drygt två timmar, och ändå känns en hel del scener ganska onödiga och segdragna. Början av filmen är bitvis mycket sevärd. Det är typisk Lynch-känsla med lustiga personer och händelser som man liksom inte kan tänka sig. Det är udda på ett sätt som bara kan vara Lynch. Skönt. Inledningen på delen av filmen som utspelas i Twin Peaks är även den riktigt bra, och här blir det dessutom, enligt mig i alla fall, ganska obehagligt. Läskiga tavlor, demonen Bob på nattligt besök, drömsekvenser med apor, änglar, röda draperier, dvärgar och rutigt golv. Japp, it’s Lynch allright!


Eeh… ok?

Sen urartar (tyvärr) filmen lite med ett alltför långdraget slut med droger, sex och våld i en ganska tråkig soppa. Tur att den klipptes ner kan jag säga. Men jag tycker ändå inte det är dåligt. Lynch är för bra för det men det är inte nån av hans bättre filmer (dock hästlängder bättre än sci fi-kalkonen Dune). Eftersom det är Twin Peaks och eftersom vi får höra lite klassiskt baklängestal framlänges av dvärgen i rummet med röda draperier och rutigt golv så måste jag ändå ge filmen en svag fyra.

4-/5

PS. Just det, musiken av Angelo Badalamenti är suuuuuverän! 🙂

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Twin Peaks

30 november, 2011 8 kommentarer


Titel: Twin Peaks
Skapare: David Lynch & Mark Frost
År: 1990-1991
IMDb

Som utlovad kommer här ett omdöme om Twin Peaks och också som utlovad så blir det en ganska kort text. För betydligt matigare analys så får jag som tidigare hänvisa till BlueRoseCase.

Jag såg Twin Peaks när den visades på SVT för en herrans massa år sen och blev totalt fast. Det var egentligen bara en tidsfråga innan jag skulle köpa den på dvd och så dök då den där guldboxen upp. När jag nu såg om hela serien så var jag fast igen, kanske inte riktigt på samma sätt som första gången men likväl fast. Mycket är underbart och första säsongen är genomgående suverän. Det som överraskar mig en aning är jag faktiskt tycker det bitvis är riktigt otäckt. Bob är inte att leka med. Under andra säsongen, som av nån anledning har dragits ut på, så sjunker kvaliteten lite grann. Några av sidohistorierna är inte lika bra, främst är det den med James på egna äventyr som inte platsar. Slutet av säsong två når dock upp till första säsongens nivå, om inte högre. Avslutningen är underbar och jag hade kunnat kolla på hur många avsnitt som helst som utspelas i The Black Lodge. Dessutom var Windom Earle en trevlig bekantskap.

Twin Peaks är tokbra helt enkelt.

Arkiverad under Drama, Recension, Thriller, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →