Ip Man

15 december, 2011 9 kommentarer


Titel: Ip Man (Yip Man)
Regi: Wilson Yip
År: 2008
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag Bodyguards and Assassins, en historisk Hongkong-film med martial arts-inslag och Donnie Yen i en av rollerna. Jag tyckte den var fullkomligt usel. Då kan man fråga sig varför jag återigen har sett en historisk Hongkong-film med martial arts-inslag och Donnie Yen i huvudrollen? Jo, förutom att jag är en sucker för martial arts så jag misstänkte att den här kunde vara bättre. Jag vet egentligen inte varför men jag hoppades på lite mer fajtingscener… och det fick jag. Några fel med Bodyguards and Assassins var att den var för seriös, sentimental, smörig och hade för lite fajting. I Ip Man är egentligen hela historien uppbyggd kring fajtingscener. Allt som händer, händer i syfte att leda fram till… en fajtingscen.

Ip Man handlar om Ip Kai-Man (även Yip Kai-Man eller bara Ip/Yip Man), en kinesisk martial arts-legend som var en expert inom kung fu-stilen Wing Chun. Som elev hade han bl a Bruce Lee. Ip Man är alltså en högst verklig historisk person och filmen är baserad — om än väldigt löst — på hans dramatiska liv. När filmen tar sin början nån gång på 1930-talet lever Ip Man i den kinesiska staden Foshan som har blivit ett martial arts-centrum. Alla vet att Ip Man (tillbakalutat spelad av Donnie Yen) är den bäste fajtern även om han själv är ganska blygsam och egentligen inte har några elever. Då och då blir han dock utmanad och då sparkar han förstås rumpa.

När så några kaxiga utbölingar kommer till staden och börjar utmana alla martial arts-mästare får Ip Man till slut bekänna färg. Givetvis slår han den odrägliga utmanaren sönder och samman. Fast han gör det med respekt. Efteråt hyllas han som stadens hjälte. Så här långt är filmen en ganska skön actionkomedi. 1937 invaderas Kina av Japan och filmen tar en vänding till det mer dramatiska. I Foshan som tidigare var en välmående stad där alla mådde gott är det istället misär som gäller. De japanska soldaterna framställs som grymma och opersonliga stereotyper, ungefär som nazisterna framställs i västvärlden (ja, kanske inte i just precis tyska filmer då).

Jag hade betydlig roligare medan jag såg Ip Man om man jämför med Bodyguards and Assassins. Ip Man är sevärd bara för fajtingscenerna. Donnie Yen och hans kombatanter är grymt duktiga liksom martial arts-koreografen Kuang Hsiung. När Ip Man under den japanska ockupationen desperat söker jobb för att försörja sin familj påminner filmen en hel del om Cinderella Man (!). Ska Ip Man slita på kolfabriken eller ska han tjäna ihop till riset genom att fajtas med japanska karate-killar i en sorts uppvisningsmatcher som anordnas av den grymme japanske generalen som styr i Foshan? Ja, ni vet ju alla vad han till slut tvingas välja.

När filmen lider mot sitt slut och den oundvikliga uppgörelsen mellan Ip Man och den japanske generalen får jag Rocky IV-vibbar. Byt ryssar mot japaner och amerikanske Rocky mot kinesiske hjälten Ip Man och du har i princip samma historia. Vid ett tillfälle slåss Ip Man mot tio svartbältade karate-japaner.

Om jag ska klaga på nåt så är det väl att kvinnorollerna är få, det är väl egentligen bara Ip Mans fru som är en riktig person men hon framställs som totalt hjälplös och har liksom ingen egen vilja även om hon gnäller på att Ip Man fajtas för mycket. Bitvis blir filmen även lite smörig men det stör mig inte lika mycket som i Bodyguards and Assassins eftersom det i Ip Man vägs upp av skön fajting. Även filmbloggaren Voldo har sett och gillat Ip Man. Bodyguards and Assassins-diggaren Filmitch diggade inte Ip Man lika mycket.

3+/5

Ett litet smakprov ur filmen. Ip Man slåss med den kaxiga utbölingen. Det här är innan filmen blir mörkare i och med den japanska invasionen så det är en del humor.

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kortfilmer av David Lynch – Del 2

14 december, 2011 2 kommentarer

Då kommer korta omdömen om ytterligare tre kortfilmerna av David Lynch. De flesta av de här kortfilmerna går att hitta på YouTube. Jag har lagt till YouTube-länkar i de fall jag har hittat filmen. Det gäller även del 1 i det här minitemat.


Titel: The Amputee
Regi: David Lynch
År: 1974
IMDb | Filmtipset | YouTube

Här spelar Lynch själv en sjuksyster som ska sköta om en amputerad kvinna (som spelas av the Log Lady herself). Det går så där för Lynchs sjuksyrra. Medan Log Lady sitter och skriver nåt sorts brev (eller dagbok?) så försöker syrran lägga om bandagen men det sprutar mest. Sjukt förstås men inte speciellt bra. Vrickat men lite tråkigt.

2/5


Titel: The Cowboy and the Frenchman
Regi: David Lynch
År: 1988
IMDb | Filmtipset

En märklig film som Lynch gjorde för fransk tv där olika regissörer skulle ge sin syn på Frankrike och fransmännen. Lynch använder inte bara en utan två schablonbilder som möts. Dels fransmannen med basker och baguette under armen, och dels den amerikanske cowboyen (där Harry Dean Stanton från en av mina favvofilmer, Paris, Texas, spelar cowboyen). Här visar Lynch prov på sin udda bakvända humor. Tänk borgmästaren i Twin Peaks kanske.

3-/5


Titel: Premonitions Following an Evil Deed
Regi: David Lynch
År: 1995
YouTube

Ett 52 sekunder långt (eller kort) litet mästerverk (som ingår Lumière et compagnie där 40 regissörer använde sig av Lumière-brödernas gamla kinematograf från 1890-talet). Som sagt, ett mästerverk av Lynch. Det är 52 sekunder och fem korta scener som tillsammans med det underbara ljudet rymmer allt från rymdvarelser, mord, ängslan, idyll och det vanliga lynchska obehaget. Grymt. Less is more skulle man kunna dra till med.

4/5

Filmerna är tagna från dvd:n The Short Films of David Lynch. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att det inte är speciellt bra. Möjligen intressant om man är nyfiken på hur Lynchs tidiga verk såg ut. Undantaget är Premonitions Following an Evil Deed som förföljer en men den kom å andra sidan så sent som 1995. Dvd:n är nog inte värd att köpa om man inte är Lynch-fantast. Vilket jag nog får betrakta mig som eftersom jag köpte dvd:n, haha. Därmed inte sagt att allt Lynch gör blir guld. En hel del är ren smörja.

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 3, Betyg 4, Film, Kortfilm, Recension Tagged with , , , , , ,

Kortfilmer av David Lynch – Del 1

13 december, 2011 Lämna en kommentar

Jag kom på att jag inte är klar med David Lynch riktigt än. Jag har sett sex av hans tidiga kortfilmer och tänkte dela med mig av mina åsikter om dem. De tre första omdömena kommer nu och resten imorgon. En av filmerna som jag skriver om imorgon är under minuten lång och den får nästan toppbetyg av mig. Pluspoäng till den som vet vilken film det är.

Titel: Six Figures Getting Sick
Regi: David Lynch
År: 1966
IMDb | Filmtipset | YouTube

Lynchs första film som är en animerad experimentfilm där sex figurer kräks sex gånger till ljudet av en siren. Det finns inget som hindrar att det blir en etta till den här konstfilmen som inte ger någonting. Filmen är egentligen kortare än en minut men samma sekvens upprepas sex gånger så spyspektaklet blir totalt fyra och en halv minuter.

1/5

Titel: The Alphabet
Regi: David Lynch
År: 1968
IMDb | Filmtipset | YouTube

Här var det genast lite bättre. En mardröm från Lynchs hjärna där en tjej drömmer mardrömmar om alfabetet. Ljud och bilder arbeter ihop och skapar en obehaglig stämning. När ett helt vrickat ljud från en muterad skrikande bebis ljuder så blev jag nästan rädd. Det är nåt med Lynch som ger mig the creeps.

3/5

Titel: The Grandmother
Regi: David Lynch
År: 1970
IMDb | Filmtipset | YouTube

Sjuk stämning även i denna halvtimmes långa film om en pojke som vantrivs med sina elaka och agande föräldrar. Pojken tar sin tillflykt en trappa upp där han i en säng planterar en potatis som sedan växer upp till nåt sorts muterat träd som det föds en farmor ur. Haha, helt sjukt. Inte helt dåligt. Bitvis bra — alltså obehaglig — stämning. Som helhet räcker det inte till godkänt.

2+/5

Arkiverad under Animerat, Betyg 1, Betyg 2, Betyg 3, Film, Kortfilm, Recension Tagged with , , , ,

Max Manus

12 december, 2011 7 kommentarer


Titel: Max Manus
Regi: Joachim Rønning & Espen Sandberg
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Max Manus är historien om den norska frihetshjälten med samma namn som filmen som kämpade som frivillig i finska vinterkriget och som sen blev motståndsman när tyskarna ockuperade Norge under andra världskriget.

Det är en ganska klassisk spion/motståndsrörelsefilm. Det förekommer vissa direkta krigsinslag då Max minns tillbaka på vissa händelser i vinterkriget. Annars handlar det mest om sabotage, att placera ut bomber på tyska skepp i hamnen. Historien går lite i cirklar. Max åker i hemlighet till Skottland för att bli utbildad, sen tillbaka till Norge, utför sabotage, flyr till Stockholm, tillbaka till Skottland och sen ett nytt sabotage.

De två första tredjedelarna är helt ok men det bränner aldrig till. En sak jag inte kunde låta bli att tänka på var händelserna i Norge i somras. Jag satt och fundera om Breivik var ett fan av Manus och att han tyckte att han gjorde nåt liknade själv.

Av nån bisarr anledning så finns det alltid en sorts mysighetskänsla i den här typen av filmer. Nazister, motståndsmän, elaka Gestapo-officerare, förhör och tortyr. Lite märkligt men så är det. Det infinner sig en viss matinékänsla.

Gränsen är en film med en hel del likheter. En skillnad är att Max Manus till största delen utspelas i Oslo och det förekommer i princip inte några krigsscener. En del av handlingen äger även rum i Stockholm som ju var en fristad för många. En sak jag tänkte på under filmens gång var Sveriges roll under kriget. Man kan ju hävda att Sverige var fegt som höll sig utanför och det kan stämma. Men en positiv sak med det var att man kunde använda Sverige som en fristad dit man kunde fly och sen komma vidare till andra länder, en sorts sambandscentral.

Filmen är gjord efter en amerikansk och ganska svulstig mall men jag tycker det funkar. En anledning till det är att känns som att produktionen har haft en hyfsat stor budget. Några effekter har emellertid brister som t ex sprängningen av skeppet Donau som man bara får se resultatet av och det såg inte speciellt bra ut. En sak som jag tyckte var intressant var att man inte väjde för Max ”sämre” sidor, främst då hans sprit- och nervproblem. Det blir godkänt till Max Manus men inte mer. Fiffi gillade filmen mer än jag gjorde medan Sofia tyckte ungefär som jag.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

War of the Worlds (2005)

11 december, 2011 2 kommentarer


Titel: War of the Worlds (Världarnas krig)
Regi: Steven Spielberg
År: 2005
IMDb | Filmtipset

I Spielbergs filmatisering av H.G. Wells klassiker ser vi Tom Cruise spela slarver-pappa som tillsammans med sina två barn (en lillgammal Dakota Fanning och en tonårsrebellisk son) är på flykt undan de trebenta tutande dödsmaskinerna. Om ni väljer att läsa vidare måste jag för säkerhets skull varna för spoilers i texten.

Jag blev faktiskt lite positivt överraskad. De första sisådär 40 minuterna är riktigt bra. Då ligger filmen på en fyra för min del. Inledningen — när det märkliga ovädret kommer, när Cruise ger sig ut för att undersöka vad som har hänt, när den första tripoden kommer upp ur marken (sjukt bra), när Cruise flyr med sina barn, när de åker till huset där barnens mamma bor, när de hamnar i den galna folksamlingen och blir bestulna på sin bil, när de försöker komma med färjan, osv, osv — är en riktig berg-och-dal-bane-tur som Spielberg är en mästare på. Här var jag faktiskt helt uppslukad av filmen. Jag tycker Spielberg lyckas skildra förvirringen och fasan på ett övertygande sätt. Det blir en sorts efter-katastrofen-roadmovie-känsla som jag gillar.


Säga vad man vill om Dakota Fanning men nog fan ser hon rädd ut på riktigt här!

Cruise spelar en slarver/slacker-pappa som inte tagit ansvar under sitt liv. Jag har hört det sägas att det inte känns som en trovärdig person (vilket egentligen väl beror lika mycket på regissör/manusförfattare som Cruise själv). Själv tycker jag i och för sig att Cruise karaktär känns ok, och dessutom att Cruise gör rollen helt ok. Jag tycker nog det finns ett ganska ok samspel mellan Cruise och hans ungar också. Så, just när det gäller det har jag inget att klaga på.

Vad jag däremot har att klaga på är att filmen dör helt under den obegripliga källarscenen. Tim Robbins gör ett märkligt inhopp utan poäng, och sen den löjliga scenen med utomjordingars snorkelsökarkamera som kommer ner i källaren för att kolla. Den höll på för länge och kändes inte trovärdig (IR-kamera någon?). Det tempo och den spänning som hade byggts upp fram till nu försvann helt. Efter källaren så var filmen av nån anledning inte lika intressant. Jag vaknade liksom upp från det där tillståndet man är i när man är helt inne filmen.


En annan scen som kändes lite märklig så här i efterhand var när sonen absolut ville delta i/se på striden mot tripoderna. ”I have to see this, Dad. You have to let me do this. You have to let me go. I have to see this. You have to let me go.” Come again? Lite märkligt beteende från både Cruise och sonen i det här läget men jag antar att båda var i chocktillstånd. Ändå lite märkligt sätt av Spielberg att visa hur ett barn måste få ta eget ansvar och lära av sin egna misstag. Eftersom sonen till slut klarar sig och kramar om sin pappa i slutet och allt är bra så vill ju Spielberg säga att Cruise som pappa gjorde rätt som lät sin son sticka iväg på egen hand för att ”titta” på tripodkriget. Det kändes inte klockrent. I och för sig så var Cruise lite sliten mellan sonen och dottern eftersom dottern höll på att bli ”adopterad/kidnappad” av några andra samtidigt men det var väl fan bara att hugga tag i sonen och släpa med honom. Nåja.

Det var en lite annorlunda sf/katastrof-film i och med att man inte har några scener alls med den amerikanska presidenten som håller tal, nån militär kommandocentral där man diskuterar strategier eller forskare som försöker hitta nåt motmedel mot utomjordingarna. Främst mot slutet saknade jag såna här scener. Här var det bara fokus på Cruise och hans familj men jag tyckte ändå att det funkade. Men, som sagt, inte riktigt hela vägen. Mot slutet går liksom luften ur filmen och sen kommer plötsligt slutet och jag kan väl säga att jag varken gillade det nu eller i den gamla filmen från 1953; det är samma slut nämligen. Sen är det väl bara att konstatera att filmen inte lämnar något som helst avtryck men det är rätt skön underhållning när den håller på.

3+/5

Här hittar ni Sofias syn på Spielbergs remake.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Yellow Sea äntligen sedd

10 december, 2011 Lämna en kommentar


Nu har jag äntligen sett och recenserat filmen The Yellow Sea som jag skulle ha sett på Stockholm Filmfestival men efter ett episkt misslyckade så blev det ingen film då. Läs min recension och även om vad som hände på visningen här.

Arkiverad under Film, Stockholm Filmfestival 2011 Tagged with

The War of the Worlds (1953)

10 december, 2011 4 kommentarer


Titel: The War of the Worlds (Världarnas krig)
Regi: Byron Haskin
År: 1953
IMDb | Filmtipset

För några år sen jobbade jag ett halvår i Sveriges mittpunkt och Jämtlands stolthet Östersund. Jag var en ganska frekvent gäst på de två biografer som fanns i stan samt även den lokala videobutiken. En kväll hittade jag Världarnas krig från 1953 baserad på H.G. Wells roman bland dvd-filmerna och tänkte att det kunde vara kul att se den eftersom det här var just när Spielbergs remake var bioaktuell. Och nu när Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord kör invasionstema och precis sett dessa bägge filmer så hakar jag helt fräckt på och postar mina gamla recensioner. Först ut alltså den första filmatiseringen.

Historien är ganska enkel: världen blir invaderad av marsianer (ja, de är från Mars!) som vill ta över Jorden eftersom Mars har blivit en obeboelig planet. Marsianerna landar över hela världen, men vi får följa kampen mot dessa freaks i en amerikansk småstad i Kalifornien där en forskare tillsammans med militären försöker hitta nåt som kan besegra de objudna gästerna.

Oj, oj, vad dåligt detta var! Manuset, boken vet jag inget om, den har jag inte läst, men filmmanuset och skådespelarinsatserna är skrattretande dåliga och det är aldrig spännande för fem öre. Det är helylleamerikanskt med svag kvinna som tas om hand av manlig hjälte, det är square dance, det är militär som kommer in och styr och ställer för att bomba marsianerna till stenåldern. Början av filmen var annorlunda, i alla fall var den inte gjord som jag är van vid. Jag trodde först det var en trailer för filmen. I princip är det faktiskt en trailer, med speaker-röst och allt, som inleder filmen. Den var riktigt rolig faktiskt och jag såg fram emot resten av filmen. Tyvärr blev det inte roligare än så.

Det saknas spänning och intensitet i filmen. Trots att filmen är ganska kort så segar den sig verkligen fram. Det beror på uppbyggnaden av scenerna och hur dessa är klippta. Det känns som om filmmakarna liksom har glömt titta på slutresultatet. Det är för mycket upprepningar, för mycket döda punkter då inget händer, det finns ingen uppbyggnad av spänning. Nåt som hade varit intressant hade varit att följa forskarna på sin jakt mot ett motmedel mot marsianerna, men detta tappas helt bort. Forskarna lyckas i princip med nada. I stället är det Gud — av alla — som är den som vinner kriget mot de elaka besökarna. Mot slutet kom plötsligt speaker-rösten tillbaka för att förklara just detta, så vi tittare inte skulle missa det. Då blev det bara för mycket, och dessutom helt ospännande. Nä, riktigt dåligt. Nu lyftes filmupplevelsen lite av de charmiga specialeffekterna och därför blir det inte ett bottenbetyg.

Lite kul att notera är att producenten George Pal faktiskt själv har regisserat en filmatisering av en H.G. Wells-roman, som det dessutom har gjorts en remake på. Det handlar om The Time Machine och även om jag inte har sett remaken av den så tror jag att den i det fallet nog är sämre än originalet. När det gäller Världarnas krig så tror jag Spielberg & Cruise har stor chans att överträffa det dåliga originalet.

(Min kommentar: Well, vi får se imorgon då recensionen av Spielbergs remake kommer. Dessutom har jag vid det här laget sett remaken på The Time Machine och kan väl säga att jag hade rätt i min gissning kring hur den skulle stå sig jämfört med sitt original.)

2/5

Här hittar ni Sofias syn på The War of the Worlds från ’53.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: 5 Fingers

9 december, 2011 6 kommentarer


Titel: 5 Fingers (Affären Cicero)
Regi: Joseph L. Mankiewicz
År: 1952
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

I samband med att jag inledde mitt noir-tema så köpte jag en box med fem James Mason-filmer. Nu var det dags för den fjärde av dessa, nämligen spionthrillern 5 Fingers som även går under det — faktiskt bättre — svenska namnet Affären Cicero. Filmen är baserad på en sann historia om en betjänt på den brittiska ambassaden i Ankara som blir välavlönad tysk spion genom att sälja hemliga dokument till nazisterna i slutet av andra världskriget. Mason spelar givetvis spionen som får kodnamnet Cicero. Till sin hjälp (eller stjälp) har Cicero en polsk ex-grevinna (Danielle Darrieux) i behov av pengar.

Åhå, det här var en liten överraskning. Filmen började kanske lite segt. Åtminstone tog det ett tag innan filmen och karaktärerna satte sig för mig. Men även om inledningen kändes aningen intetsägande så var filmen ändå hela tiden småmysig. Bitvis var den även riktigt rolig, speciellt scenerna mellan Mason och en fantastiskt nervös tysk ambassadtjänsteman. 5 Fingers kändes som en väldigt brittisk film, trots att den är amerikansk. Det kan ju bero på att många av karaktärerna är så där härligt brittiska. Mason är t ex härligt arrogant och brittiskt självsäker.

Många av karaktärerna är riktigt sköna. Förutom Mason/Cicero och den tyske (och nervöse!) ambassadtjänstemannen (Oskar Karlweis) så gör John Wengraf en klockren insats som den pondusfyllde tyske ambassadören med det självklara (och autentiska) namnet Franz von Papen. Förutom att filmen är rolig och har en James Mason i högform så får vi faktiskt även lite hitchcock-spänning då Mason blir allt mer våghalsig för att komma över de hemliga handlingarna. Mot slutet tar filmen en del sköna vändningar och den absoluta slutscenen är en klassiker, perfekt ackompanjerad av Masons hysteriska skratt. Jag rekommenderar denna spion-noir hyfsat skarpt.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Limitless

8 december, 2011 5 kommentarer


Titel: Limitless
Regi: Neil Burger
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag hörde en del om den här filmen när den gick upp på bio. Jag var lite sugen på att se den då pga av att det fanns inslag av science fiction i handlingen. Nånting gjorde dock att jag inte såg den. Kanske var det att den inte fick speciellt bra kritik eller så var det att jag såg några klipp där Robert De Niro var med. De Niro och sf, det går inte ihop riktigt… förutom hans cameo i mästerverket Brazil.

Hur som helst så tyckte jag handlingen verkade intressant och när jag nu såg att den fanns att se på Headweb var det bara att klicka på play och se den.

Eddie (Bradley Cooper) är en slashas, en glidare som inte får n-å-n-t-i-n-g gjort. Han försöker skriva på sin sf-roman men han kommer inte många sidor, snarare inga sidor alls. Hans flickvän ledsnar och gör slut. När Eddie driver omkring apatisk och lodaraktig träffar han av slump på en brorsa till en gammal flickvän. Snubben höll tidigare på med att deala knark men har nu blivit konsult åt ett läkemedelsföretag. Or so he says.

Snubben erbjuder Eddie ett piller. Det är inte vilket piller som helst. Pillret gör att de sovande delarna av din hjärna som du kanske vill men inte kan utnyttja blir tillgängliga under den tid drogen verkar. Eddie tar motvilligt emot pillret. Senare tar faktiskt och testar pillret det i nån sorts desperation över sin situation. Jag menar saker kan ju inte bli sämre. Or so he thought.

Jag tycker filmen ställer en del intressanta frågor. Det är lätt att dra paralleller med knark och andra droger. Det handlar lite om att faktiskt få lite driv, en vilja, att bli peppad. Eddie städar lägenheten istället för att ramla ihop i soffan. Det kan man nog göra utan att ta droger eller magiska piller. Med lite god vilja brukar det gå.

Eddie märker också att han kan utnyttja all gammal kunskap han någonsin inhämtat. Allt finns lagrat och nu kommer han åt den. Intressant det där: ibland har man ju minnen som man inte själv vet om att man har. Nånstans finns det lagrat och sen är det nåt som gör att man plötsligt får tillgång till just det minnet. Det kan vara musik, bilder eller dofter.

Eller när man bara inte kan komma namnet på den där skådisen eller den där filmen. Det finns där men man får bara inte tag på det. Sen några timmar senare bara poppar det fram. Med pillret får alltså Eddie tillgång till allt som nånsin lagrats i hans hjärna. Dessutom blir han snabbtänkt, smart och klurig på en gång. Om han hamnar i en knipa — vilket han har en förmåga att göra i filmen — är det bara att poppa ett piller och så 30 sekunder senare så vet han precis vad han ska göra. Det påminner lite om om MacGyver… på speed. Jag gillade filmen.

4-/5

Andra åsikter om Limitless från filmbloggosfären: Filmitch tycker den är underhållande men stör sig på berättarrösten, Fiffi jämför Bradley Cooper med Schweizernöt, The Velvet Café tycker den är underhållande men lättglömd, Movies – Noir blev positivt överraskad, Flmr tyckte aldrig den var tråkig men inte superspännande, Addepladde har munnen full med popcorn. Jag tror nästan varje recension jag läst har inkluderat ordet underhållande, vilket är ungefär precis det jag själv tycker om Limitless.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

2 x Larry Clark (Kids och Bully)

7 december, 2011 6 kommentarer

I början av 2000-talet hölls musikfestivalen Popaganda vid universitetsområdet Frescati i Stockholm. Ett år så visade man även gratisfilm och ett tema var filmer av Larry Clark. Jag gick och såg filmerna Kids och Bully. Man visade även Clarks då nya film Ken Park men efter Kids och Bully så orkade jag inte se den trots att gratis borde vara gott. Här kommer omdömen/recensioner som jag skrev när det begav sig. Lite lustigt hur upprörd/häpen jag är över allt det drogrelaterade.


Titel: Kids
Regi: Larry Clark
År: 1995
IMDb | Filmtipset

Larry Clarks film från ’95 blev rätt så uppmärksammad när den kom. Den skildrar ungdomars vardag i USA (och i Sverige?) med sex och droger in absurdum. Filmen fick mig att tänka på om det verkligen är så här. I såna fall är det rätt så sorgligt. Det handlar om två kompisar där den ene är hiv-smittad (fast han inte vet om det) och på jakt efter oskulder. Den andra är en loser på jakt efter nya droger att testa. En av hiv-killens erövringar får av en slump reda på att hon är hiv-smittad och försöker hitta honom innan nästa oskuld är övertalad. Det hela känns realistiskt men ändå känns det för mig som att titta in i en annan värld. Jag måste ha varit ett väldigt oskyldigt kid som barn, med tanke på den mängd droger som konsumeras filmen. En parentes: en av tjejerna i filmen spelas av samma skådis som är Edward Nortons flickvän i 25th Hour (min kommentar: Rosaria Dawson).

3/5


Titel: Bully
Regi: Larry Clark
År: 2001
IMDb | Filmtipset

Bully vann bronshästen i Stockholm Filmfestival 2001 och delvis kan jag förstå varför. Det är en intensiv och otäck skildring av hur ett ungdomsgäng i Florida beslutar sig för att mörda sin kamrat Bobby, spelad av Nick Stahl (In the Bedroom och John Connor i kommande T3 (min kommentar: T3 var kommande då!)). Bobby beter sig illa mot de flesta men utåt och mot sina föräldrar ger Bobby sken av att vara en rätt så skötsam kille. Men det kunde inte vara mer fel. Bobby behandlar sin bästa vän Marty, spelad av Brad Renfro (Ghost World), som skräp. Han våldtar tjejer och beter sig allmänt som ett svin. Till slut får Martys flickvän Lisa nog och kommer på den ”geniala” idén att mörda honom. Även om Bobbys handlingar är vidriga så framstod detta som ännu värre. Det kändes som om de skulle lösa nåt vardagsproblem, när det i själva verket handlade om att ta en annan människas liv.

I hela filmen gör dessa ungdomar inget annat än att åka runt i sina bilar, rappa Eminem-låtar och irritera sig på att alla bra ord är bortklippta på MTV, röka på, svära, sätta på varann till synes helt utan kärlek, och slutligen mörda. En sak som gör att den här filmen får godkänt är att den bygger på en verklig händelse. Om inte, så vet jag inte vilken mening filmen hade haft egentligen eftersom det inte finns det minsta hopp, mänsklighet eller kärlek som man kan klamra sig fast vid.

Eftersom jag dagen innan hade sett Clarks film Kids som det inte finns speciellt mycket mer av mänsklighet i heller så kändes det verkligen som jag fick en överdos av jobbigheter av ta del av. Jag kan upplysa om att mordscenen ute i ett träsk är fullkomligt vidrig. Det värsta var att dessa ungdomar liksom inte råkar ut för dåliga saker utan de försätter sig själva i dessa situationer och sen bryr de sig till synes inte. Jag orkade inte med allt helt enkelt. Så även om Clarks nya film Ken Park, som tar upp liknande ämnen som Kids och Bully, förhandsvisades så kände jag att jag inte orkade se den helt enkelt. Vad gäller betyg till Bully så blir det en trea. Det är svårt att betygsätta en film som får en att må dåligt. Den har ju trots allt lyckats framkalla dessa känslor hos mig. Om det är nån annan som har sett Bully så kom gärna med kommentarer!

3/5

Addepladde har skrivit om och gillat Bully och det är mycket möjligt att även jag skulle ge den ett högre betyg om jag såg filmen idag. Den berör ju trots allt. Uppdatering: Addepladde har även sett Kids som han tyckte var bra men att den inte berörde som Bully gjorde.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →