…och så lite om tv, musik och ibland om annat
10 februari, 2012 10 kommentarer
Montreal från Mont Royal
Indiangraffiti
Det olympiska tornet som tyvärr var stängt...
...men som gör sig bra på bild (övergivna rymdskeppet från Alien?)
Och här är hela den olympiska stadion
Biosfären i Park Jean-Drapeau på Île Sainte-Hélène
Frukost! Notera det hälsosamma salladsbladet
Från Montreal Canadians Hall of Fame
Underground City
Biografen i centrala Montreal där Mission Impossible sågs i IMAX
3 februari, 2012 5 kommentarer
VS 
Det blev ju som sagt hockey igår kväll och matchen var väl inte mellan några topplag direkt men det som var kul var att det var en NHL-match i Kanada och att ett av lagen (Les Canadiens de Montréal aka Montreal Canadiens) tillhör The Original Six. Matchen började 19.30 och vi åkte i vad vi trodde var god tid med taxi från hotellet som ligger en bit utanför Montreal city. Det som ställde till det lite var att det dels var snöstorm och dels att taxichaffisen verkade ha stigit av planet från Ryssland igår morse och satt sig direkt i taxin. När vi sa att vi skulle till Bell Center (eller Centre Bell) som arenan heter sa han ok. När vi sen närmade oss centrum frågade han plötsligt om vi visste var Bell Center egentligen låg. Dessutom var vädrets makter emot oss vilket gjorde att det hade bildats köer och ganska snart hade vi stått i princip stilla i 20 minuter. Vi beslutade oss för att ge den förvirrade droskföraren sina slantar och sen hoppade vi ur och började pulsa… mot Bell Center för att hämta ut våra biljetter.
Biljettuthämtningen gick smidigt men tyvärr hade vi tappat tid så vi fick hoppa stekhuset som vi hade tänkt oss att äta på. Istället blev det en närmare sylta som ändå hade helt ok öl och quesadillas.
Så, slut på inledningen och till själva matchen! Det är alltid en maffig känsla att kliva in på en stor hockeyarena och den här gången var inget undantag. Det som är lite kul är ju att allt är på franska men oftast även på engelska, typ när det gäller speakern och texter på jumbotronen. Innan matchen sjöngs både den amerikanska och kanadensiska nationalsången. Haha, det är lustigt, det är ju svårt att tänka sig att det skulle funka att köra samma stuk innan elitseriematcher i Sverige, fast då med den svenska nationalhymnen förstås. Nej, det spar vi till efter VM- eller OS-guld, då kan vi plocka fram Du gamla du fria.
Stämningen är ganska direkt på topp och efter ett tag är det i princip fullsatt, bara några enstaka ströplatser finns kvar. De mest hängivna fansen håller till allra högst upp under taket och med jämna mellanrum får de nån sorts utbrott då de börjar jubla, liksom för att trigga varandra.
Första perioden var halvdan, även om tempot är betydligt högre än i svensk hockey. Spelet böljar och det händer alltid nåt. Sabres är det bästa laget och har mer ordnat spel men The Habs tar lite oväntat ledningen på en kontring. Spelaren kom fri, verkade inte riktigt veta vad han skulle göra, misslyckas med avslutet men får klubban på returen som går in mellan benen på keepern. Efter målet tar Sabres över mer och mer. De är tyngre, har mer tryck. Canadiens slarvar och spelar lojt framförallt i egen zon där de ger bort pucken ett antal gånger. De litar på kontringar. Sabres lyckas dock inte göra mål men har ett klockrent stolpskott.
Utdelningen för Sabres kom i den andra perioden. Tyngden och det bättre spelet ger resultat i form av ett närskott i mål. Andra perioden var den klart bästa perioden. Bra tempo och många chanser. Sabres dominerade men gjorde bara ett mål. Den tredje perioden blev lite sämre och Habs blev sämre och sämre. Efter 2-1 till Sabres började det höras burop och spiken i kistan blev 3-1 i öppen kasse. Då började folk gå hem.
Allt som allt en trevlig kväll, och nästan roligast av allt är att den populäraste spelaren i Habs heter Subban. Hans tröja verkade sälja bäst.
31 januari, 2012 13 kommentarer
Bonjour mes amis!
De kommande två veckorna är jag på jobbresa i Montréal i den franskspråkiga provinsen Québec i Kanada. Jag kom redan igår kväll efter en ganska smidig flygtur via London. Förutom jobb hela dagarna så kommer det hinnas med en del turistande på kvällarna, och sen har vi även en helg då vi ska försöka ”göra” Montréal. Vad som ska bockas av är lite oklart än så länge men Vieux-Montréal (gamla stan!) och OS-parken inklusive en tur upp i OS-tornet står på dagordningen. Redan imorgon är det emellertid dags för kanske det viktigaste. Nämligen NHL-hockey i hockeyns hemland. Matchen som ska ses är Montreal Canadians mot Buffalo Sabres.
Givetvis kommer jag även att försöka gå på bio om tillfälle ges. En positiv sak är att jag bor på ett hotell som ligger på gångavstånd från ett helt nybyggt gigantiskt biokomplex. Det som är lite synd är att nästan alla filmer är dubbade på franska. Om man vill se, och inte minst höra, Tompan prata engelska i den senaste Mission Impossible-filmen (MI: Protocole phantôme) så måste man åka in till centrala Montreal. Men på ”mitt” biokomplex visas i alla fall Underworld 4 på engelska och dessutom i formatet UltraAVX 3D!
Jag kommer nog komma med små reserapporter då och då men räkna inte med några filmrecensioner. Mer normalt här på bloggen blir det alltså om två veckor.
27 januari, 2012 11 kommentarer
Titel: The Night of the Hunter
Regi: Charles Laughton
År: 1955
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir
Under det senaste halvåret har uppmärksamma fredagsbesökare på bloggen upptäckt att jag kör ett film noir-tema. Förra fredagen lovade jag att temat snart (äntligen kanske några tycker, inklusive mig, haha!) skulle vara slut och jag bara hade två Bogart-rullar kvar att skriva om. Men det var innan jag kom på att jag hade glömt skriva om The Night of the Hunter.
Den här Charles Laughton-regisserade film noir-dramathrillern såg jag senast för nästan tio år sen och jag minns att jag gillade den men jag minns däremot inte speciellt mycket från själva filmen förutom ett väldigt snyggt, nästan surrealistiskt, svartvitt foto. Så här skrev jag då:
Kul med Peter Graves från Mission: Impossible. Jag kände igen honom direkt, främst på rösten kanske. Jag blev ändå lite besviken på filmen till en början. Den var annorlunda jämfört med jag förväntade mig. Det var mer drama än den thriller som jag hade väntat mig. Men efter ett tag hade jag liksom accepterat det och njöt från och med då bl a av det underbara fotot. En surrealistiskt känsla uppstod nästan under barnens färd på floden. Även scenen när mamman sitter död i bilen på flodbotten var mycket bra. Robert Mitchum gjorde en bra roll som den läskige falske predikanten. Såna roller verkar tydligen passa honom. Han spelar ju Max Cady i originalet av Cape Fear (1962). Jag kom att tänka på Night of the Living Dead (1968), och andra skräckfilmer, när barnen gömmer sig i källaren och Mitchum ropar efter dem. Källare är alltid lite obehagliga, är de inte? Jag gillade barnskådisen som spelade sonen. Han kändes naturlig och inte så där jobbigt lillgammal som jag hatar. Betyget blir en svag fyra.
Mina uppdaterade tankar kommer vi till nu. Ja, jag håller med mig själv till stor del. Men eftersom jag lite visste vad som väntade så drogs jag in i filmen ganska så direkt istället för att vänta på att thrillern skulle börja. Robert Mitchum är verkligen bra och galen som mannen med knogarna tatuerade med LOVE och HATE. Just Mitchum ger filmen en något obehaglig stämning. Tror han att han att utför Guds tjänster eller är han helt enkelt bara galen. Well, det kanske inte är nån skillnad. Fotot, som jag skrev om i min gamla text, slår mig igen. Det är verkligen superduper. Något jag tänker på den här titten är att det finns en episk känsla i filmen. Det religiösa temat är framträdande utan att bli påträngande. På ett sätt känns det hela som en biblisk saga. Efter ungefär halva filmen byter filmen karaktär och den där direkta nerven försvinner till viss del. Jag uppskattar fortfarande vad jag ser men just att tempot sjunker en aning när handlingen tar en annan vändning är nog det som gör att det fortfarande bara blir en svag fyra till den här rullen.
4-/5
26 januari, 2012 8 kommentarer
Titel: Boogie Nights
Regi: Paul Thomas Anderson
År: 1997
IMDb | Filmtipset
Boogie Nights är Paul Thomas Andersons resa genom porrindustrin på 70/80-talet. En av våra medresenärer är unge Eddie (Mark Wahlberg) som upptäcks på en nattklubb av Jack Horner (Burt Reynolds), regissör av exotiska filmer, och därmed introduceras Eddie i en värld som i filmen består av ganska trasiga människor, sex (doh), droger och mycket yta. För Eddie, som givetvis döper om sig till Dirk Diggler, går karriären spikrakt uppåt till en början, men det är ensamt på toppen och mycket vill ha mer… droger framför allt. Filmen är egentligen en klassisk uppgång-och-fall-historia.
Paul Thomas Anderson (PTA) är en oerhört ambitiös regissör, det visar han i samtliga sina filmer. I Boogie Nights förekommer ett otal ruggigt sköna långa scener utan klipp och med svepande kameraåkningar där kameran följer en person ett tag för att sen byta till en annan som kommer in i bild. Vi kanske har sett det både förr och senare men det är snyggt och njutningsbart. I rollerna ser vi PTA:s favoritskådisar som Julianne Moore, William H. Macy, John C. Reilly, Philip Seymour Hoffman, Melora Walters, Philip Baker Hall, mm. Krydda dessa med t ex Reynolds och Don Cheadle och man får en kanonfilm vad gäller skådespelarna. Wahlberg gör väl sin bästa roll nånsin skulle jag tro.
De flesta av rollfigurerna är ganska snälla, halvt misslyckade, lite sorgsna, älskvärda figurer, som de flesta hamnar i situationer där de lämnar ut sig själva bara för att bli förnedrade. Ta bara Cheadles sorglustiga figur som försöker sälja stereoapparater iklädd cowboyklädsel och spelandes countrymusik. Eller när han försöker få ett banklån. Eller när Eddie och John C. Reillys rollfigur försöker spela in en musikdemo. Ja, det hela är ganska tragikomiskt, men PTA skildrar ändå allt med en värme och känsla för sina karaktärer. Den enda som till synes går oberörd genom filmen är Reynolds rollfigur, regissören som vill skriva filmhistoria genom porrfilm med handling (yeah, right) och dessutom vägrar övergå till 80-talets video (han ska ju göra film!).
Även om det alltså är en riktigt välgjord film med helgjutna skådisinsatser så tyckte jag den bitvis, främst i mitten, var lite tråkig. Den blev då lite väl enkelspårig på sin väg mot sina karaktärers botten. Det var lustigt, på nåt sätt kändes det som om när filmen gick in i 80-talet så blev allt lite fulare och lite sämre och det verkar som om även karaktärerna i filmen tyckte det. På 70-talet kom man liksom undan med sex, drugs and rock’n’roll-livet men 1981 känns allt sunkigt och inte coolt. Nu blev inte filmen sämre av just det här, utan pga att det blev lite stiltje i handlingen, tyckte jag. Som tur var så räddas filmen av ett helt sanslöst avsnitt där Eddie och två kompisar ska försöka blåsa Alfred Molinas rollfigur. De kommer hem till honom och hans kinesiske ”betjänt” (eller nåt) som är besatt av att smälla smällare, samtidigt som Molina har stereon på högsta volym och verkar mer intresserad av att recensera skivan som spelas än att köpa droger. Helt sjukt svettigt bra.
Jag gillade även scenen mot slutet med Cheadle (som ständigt sökte den rätta looken) som hamnar i ett rån i butik. Oväntat och bra — precis som William H. Macys sista insats i filmen. Den allra sista scenen i filmen påminde mig lite om Robert De Niros motsvarande ”pep talk” i slutscenen i Raging Bull… ja, förutom att De Niro inte halar fram slangen då, haha. Jag måste också nämna scenografin men kanske framförallt musiken som är perfekt och verkligen sätter rätt stämning och tidsstämpel. Very good gummisnodd. Betyget blir en svag fyra. Det fanns ändå inte riktigt samma intensiva stämning i Boogie Nights som i den helt makalösa Magnolia om man nu ska jämföra.
4-/5
PS. PTA verkar för övrigt riktigt bra på att få skådisar (som liksom inte är riktigt erkända som seriösa skådisar) att göra kanoninsatser i roller som de visar sig passa perfekt för, t ex Tom Cruise i Magnolia, Adam Sandler i Punch-Drunk Love, och Wahlberg och Reynolds i Boogie Nights.
23 januari, 2012 6 kommentarer
Titel: Android
Regi: Aaron Lipstadt
År: 1982
IMDb | Filmtipset
På den tiden jag köpte plastbitar så köpte jag ett lass dvd-filmer i science fiction-genren. Med jämna mellanrum så kryssar jag en i den högen. Hittills har det varit väldigt blandat resultat. Mest har det faktiskt handlat om rent dåliga filmer. Senast såg jag dock Turkey Shoot som åtminstone var charmig.
Den här gången handlade det om Android med Klaus Kinski i rollen som Max, en konstgjorda människa, titelrollen om man säger så. Det var i alla fall vad jag trodde. Nu visade det sig att Kinski inte alls var androiden utan den tyske virrhjärnan/skådespelaren spelade forskaren som arbetade med att ta fram de artificiella varelserna.
När filmen inleds är Kinskis forskare ensam på en avlägsen rymdstation tillsammans med androiden Max. Android-projektet har inte gett de resultat som de som står för kosingen ville ha och nu har det i princip lagts ner men Kinski kämpar på i hemlighet med steg två.
Det som för en gångs skull sitter kvar efter filmen är musiken. Jag gillade den. Just musiken är inte nåt jag brukar tänka på speciellt mycket när jag ser film, i alla fall inte efteråt. Den ska bidra till helheten och stämningen men inte sticka ut. Om den sticker ut så brukar det vara ett tecken på att det är ganska dålig film. I fallet Android så är det precis så. Android är nämligen en dålig film.
Ok, tillbaka till musiken. Helt plötsligt spelas James Browns It’s a Man’s Man’s Man’s World. Men bäst och märkligast är Fibonacci med låten Sergio Leone (du hittar för övrigt hela filmen i samma länk). Låten är otroligt catchy. Lyssna och titta här… fast jag utfärdar en varning då klippet är från den sista scenen i filmen.
I övrigt då? Mja, nu har det väl gått nån vecka eller så efter att jag såg filmen och jag minns allvarligt talat inte så mycket. Kinski går på tomgång, åtminstone känns det så. Androiden Max är ganska tråkig. Utan att avslöja för mycket kan jag väl säga att det dyker upp ytterligare tre personer på rymdstationen varav en är en kvinna. En del av handlingen går ut på att androiden Max nu får lära sig vad det innebär att umgås med en sån märklig varelse. Mja, det blir mest fånigt.
Slutsatsen är att det är en b-film och den slutsatsen går det inte att komma ifrån.
2-/5
PS. När letade efter ett klipp på It’s a Man’s Man’s Man’s World så råkade jag stöta på Christina Aguileras version av låten. Oh, well, that girl can sing… and scream.
22 januari, 2012 6 kommentarer
Titel: Apflickorna (She Monkeys)
Regi: Lisa Aschan
År: 2011
IMDb | Filmtipset
Apflickorna har åkt världen runt på filmfestivaler och oftast hyllats. Bl a har Robert De Niro lovordat (”provocerande och underbar”) och den vann pris på hans egen festival, Tribeca Film Festival. Den fick bra kritik när den kom på bio i Sverige, främst av gammelmedia. Det blev aldrig av att jag såg den. Men så blev den nominerad till en Guldbagge för bästa film och eftersom jag hade sett de två andra filmerna som var nominerade så tyckte jag det kunde vara kul att se den återstående.
Så då var frågan: levde filmen upp till sitt rykte eller är det kejsarens nya kläder det handlar om. I bakhuvudet hade jag även Fiffis recension men vi brukar inte alltid tycka lika så… Inte heller The Velvet Café var övertygad men gav ändå Apflickorna godkänt.
Den känslan jag får när jag ser Apflickorna är lite samma som när jag såg Roy Anderssons Giliap — och det är INGEN bra känsla. Riktigt så illa som i fallet Giliap är det inte men Apflickorna saknar tyvärr en ganska så viktig beståndsdel som de flesta filmer brukar ha. Nämligen handling. Däremot har filmen ett grymt snygg foto och riktigt bra stämningsfull musik. Förutom handlingen saknar filmen även övertygande skådespelarinsatser, framförallt saknar de två tjejerna i huvudrollerna allt vad det gäller uttryck. Om man nu inte räknar stelopererad som ett starkt uttryck.
Så handlingen saknas alltså, är det så illa? Mja, det finns ju så klart nån sorts story. Två tjejer som tränar voltige (en hästsport där man utför konster på hästryggen) utövar nån sorts maktkamp mot varandra. Framförallt är det den mer erfarna Cassandra (Linda Molin) som vill dominera över den tystlåtna Emma (Mathilda Paradeiser).
Men vad vill regissör Lisa Aschan ha sagt med filmen? Jag förstår ingenting. Vid ett tillfälle i filmen frågar Cassandra Emma: ”Men vad vill du då? Nånting måste du ju vilja?!” Jag får lust att ställa samma fråga till Aschan.
Efter att ha läst en del om filmen så visste jag att det skulle finnas en del referenser till västernfilmer. Och visst, det var ju lite kul. Bl a rullar det förbi såna där tumblingweeds vid två tillfällen. Och så förekommer det en del hästar och ibland en västernlik stämning med två duellanter som ska göra upp. Men det blir liksom inte mer än så och det leder inte till nån insikt om vad filmen vill. Jag antar att de stela insatserna från de två tjejerna också syftar till att likna vindpinade skådisar i hårda västernfilmer.
Aschan är förtjust i den stillastående kameran och de flesta scenerna är snygga som konstverk men ändå märkligt tomma på liv. Fast det finns ändå nåt som jag måste tycka är positivt med filmen och det är den obehagliga stämningen som råder i princip hela tiden. Det finns en märklig sexuell spänning som känns… obehaglig. Ibland så är det helt briljanta partier med svävande flytande musik och snygga bilder. Men det var det där med konstverk. Filmen hade passat som en tio minuters kortfilm med rörliga bilder och musik. Som en hel film så håller det inte. Alls.
2-/5
PS. Nu när jag har sett alla de tre nominerade filmerna för Bästa film inför Guldbaggegalan imorgon så har jag en ganska tydlig favorit, och det är Ruben Östlunds Play. Nästbäst är Simon och ekarna som är ett sevärt historiskt familjedrama som utspelas i Sverige under andra världskriget.
21 januari, 2012 13 kommentarer
Titel: The Adjustment Bureau
Regi: George Nolfi
År: 2011
IMDb | Filmtipset
The Adjustment Bureau känns lite som en sån där film som kommer i kölvattnet av andra filmer. Dark City, The Matrix, Mr. Nobody, Inception, Trettonde våningen är några filmer som jag kommer att tänka på.
Det är en film om en människas fria val. Slump ställs mot öde, är det nån skillnad? Finns det nån master plan? Matt Damon spelar en politiker som försöker bli vald till senator. Han är framgångsrik även om hans ungdomssynder sätter käppar i hjulet. Fast det verkar som om han ändå klarar sig.
Vissa bitar av filmen funkar. Men jag vet inte, det finns nåt sterilt över det hela. Det kanske hade räckt med ett romantiskt drama helt enkelt där det inte behövs några mystiska män i snygga hattar som försöker styra våra liv. Istället hade det kunnat handla om våra egna tillkortakommanden, om våra problem med att leva i nuet, att våga släppa loss och go for it.
Nu förklaras allt med nån sorts övermänniskor som jobbar med att se till att vanliga futtiga människor gör som de ska, dvs följer Planen. Och enligt den där Planen så ska Emily Blunt och Matt Damon aldrig få ihop det. Vissa har sagt att Blunt och Damon inte har nån speciellt romantisk kemi i filmen, och jag måste faktiskt hålla med. Plötsligt dyker Blunt om som gumman i lådan på en herrtoalett där Damon förbereder ett tal, och då sa det tydligen klick.
Men, det medges, ibland är det faktiskt ganska spännande. Ibland är det überromantiskt (inte nödvändigtvis romantiskt på ett bra sätt), som t ex när de mystiska männen konstaterar att om Damon hinner fram till Blunts dansföreställning och faktiskt hinner se henne dansa så är det kört. Då är han för evigt fast i henne och hon i honom. Eller om de faktiskt kysser varandra vid det där fiket. En kindpuss kan vara ok, men om det kysser varandra på munnen, ja, då har hattmännen misslyckats med sitt uppdrag. Hehe, lite spännande var det allt. En positiv detalj är Terrence Stamp som oftast är kritvithårigt cool och kul att se.
Hmm, jag kom plötsligt att tänka på: varför jobbade inga kvinnor på The Adjustment Bureau? Men jag antar att de där männen ska vara som J. Edgar Hoovers armé med FBI-agenter.
3/5
20 januari, 2012 14 kommentarer
Titel: Touch of Evil (En djävulsk fälla)
Regi: Orson Welles
År: 1958
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir
Denna den sista film noiren, som vissa hävdar, regisserades av en fetlagd Orson Welles och hade Charlton Heston i en av huvudrollerna som Miguel, en mexikansk narkotikapolis gift med en amerikanska (Janet Leigh, iih iih iih iih iih… Psycho). Miguel och hans fru smekmånar i en gränsstad (mellan Mexiko och USA) då en bilbomb exploderar och kommissarie Quinlan (Orson Welles) anländer (och dominerar både som karaktär i filmen och som skådis).
Den inledande långa sekvensen är ett mästerverk konstaterar jag direkt. Ruggigt snyggt filmat (med schyssta skuggor som sig bör), som fick mig att fundera på hur det egentligen var gjort. Samtidigt som det är snyggt är också hela scenen spännande pga av en inbyggd osäkerhet om vad och hur saker och ting ska hända. Synd då att Welles inte fortsätter lika bra i resten av filmen. Alltså, Heston funkar kanonbra i en film som Ben-Hur men här känns han lite stel och väl amerikansk. Det känns verkligen som han är en amerikan med mörkfärgat hår.
Nja, filmen tappar alltså rejält efter ett hand och när Janet Leigh kommer till ett motell och träffar en nattportier med Tourettes syndrom (typ) blev det mest fånigt. Varför skulle han vara med och förstöra den stämning som eventuellt fanns? Sen försvann även spänningen på nåt sätt, även om Welles är bra i sin roll som den vrånge kommissarien med kontaminerat mjöl i påsen. Och ja, slutuppgörelsen var ganska fyndigt gjort ändå. Men, tyvärr, efter en mycket lovande inledning rann denna film ut i sanden och stannar vid en svag trea.
3-/5
PS. Trots att Touch of Evil ibland betraktas som den sista film noiren så är det inte den sista filmen i mitt noir-tema. Nej, det återstår två filmer, och det blir två 40-talsfilmer med Humphrey Bogart. Men sen är det slut. 😉
19 januari, 2012 10 kommentarer
Titel: A Matter of Life and Death (Störst är kärleken)
Regi: Michael Powell
År: 1946
IMDb | Filmtipset
Michael Powell är kanske en av de minst kända mest kända regissörerna. Eller? Hur som helst, den här filmen kom precis efter andra världskriget och handlar om piloten Peter (spelad av David Niven) som hoppar från sitt störtande plan utan fallskärm och ska dö men överlever mirakulöst. Problemet är att han lever på lånad tid. Hans ledsagare till, förhoppningsvis, himlen missade honom pga den brittiska dimman. Under tiden hinner han bli kär och när han ska dö på riktigt vill han förstås inte. Det blir rättegång av det hela. Eller är allt detta bara inbillning i hans hjärna?
Mmm, en smart och fantasifull handling. Den hade faktiskt lite Charlie Kaufman-känsla så här 60 år efteråt. Jag gillade många delar i filmen, speciellt hela idén med himlen som sköts med byråkrati som vilket företag som helst och att man checkar in som på ett hotell. Det förekommer en del maffiga scenerier, bl a den stora trappan upp till himlen. Tyvärr fanns det andra sidor av filmen som jag inte riktigt gillade. Jag tyckte den var lite töntig ibland, bl a dialogen. Jag kan inte riktigt förklara men det kändes som filmen åldrats lite väl mycket. För sin tid var den nog ganska annorlunda, men i dessa Kaufman-tider så räckte det inte för att fånga mig helt. En trea blir det ändå.
3/5
The Fast and The Furious
Överleva i vildmarken
Systrarna Brontë
Johan Falk
Marvel Cinematic Universe
X-Men
Alicia Vikander
Film noir
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?