Nätrullarna är tillbaka med ett nytt avsnitt och den här gången pratar vi om den sista delen i Tarik Salehs Kairo-trilogi, Eagles of the Republic.
Förutom det så tipsar Daniel om en av bröderna Coens 90-talsrullar, The Big Lebowski. Se den! Det är en riktig s-t-r-i-k-e…
…och Johan har sett den svenska 70-talsfilmen En kille och en tjej i regi av Lasse Hallström och med Brasse Brännström och Mariann Rudström i titelrollerna.
Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.
Inledningen av Nickel Boys påminde mig om Waves, om nån som läser detta har sett den. Det råder en drömsk stämning och en vad det verkar lycklig barndom skildras. Elwood (Ethan Herisse), en ung svart kille har uppfostrats av sin farmor på 60-talet med allt vad det innebär i form av Jim Crow, rasism, medborgarrättsrörelsen och MLK. Han blir antagen till ett svart universitet men på vägen dit råkar han illa ut och hamnar i klorna på polisen. Det slutar med att han istället för universitetet transporteras till Nickel Academy, nån form av sluten uppfostringsanstalt för både vita och svarta ungdomar men där de svarta förstås behandlas som skit.
Klackarna i taket! Nej, inte direkt. Men jag tycker ändå det finns en hel del att gilla med filmen. Det är ett sorts konstverk kanske, mer än en film rakt upp och ner. Det gäller nog att man är på rätt humör för att uppskatta filmens ofta poetiska betraktelser med inslag av magisk realism. Skrev jag förresten att filmen berättas ur Elwoods perspektiv? Nej, det gjorde jag inte. Första halvan av filmen får vi endast se Elwood i vissa snabbt förbipasserande spegelbilder (t ex i ett bussfönster). Nu är tanken att det här ska vara som att se världen ur Elwoods ögon. Mm, jag får ändå känslan av att det vi ser är nåt som är filmat av kamera snarare än nåt som en människas ögon registrerar. Anledningen är att bilden helt enkelt är för snygg och att den leker med fokus och oskärpa. Det påminner mig lite om ett av problemen jag har med genren found footage.
Efter halva filmen hoppar vi från Elwoods perspektiv till att se vad Turner (Brandon Wilson) ser. Turner är en annan ”antagen” på Nickel som Elwood blir kompis med. Tillsammans försöker de uthärda på anstalten och även hitta en väg bort därifrån.
Filmen är väldigt episodiskt och sparsamt berättad. Bitvis var det lite svårt att hänga med. Det råder en poetisk och lugn känsla i filmen men ofta även en otäck klaustrofobisk, instängd ton som förstås bildperspektivet bidrar till. Det förekommer inslängda autentiska nyhetsklipp eller snuttar från äldre filmer som t ex The Defiant Ones (1958) med Sidney Poitier och Tony Curtis (som jag inte har sett). Det är ett collage av bilder som passerar revy. Spike Lee, någon? Eller en bilddikt som Ingmar Bergman kallade inledningen av Persona.
Förutom att byta perspektiv så hoppar vi även i tiden. En del av filmen utspelar sig 1988 respektive 2018 och vi får se vad som hänt med våra två huvudpersoner. Här förekommer en ruggigt bra scen på en bar där två ”elever” från Nickel möts och snackar gamla minnen. Det var kanske den scenen som gjorde att jag till slut hamnar på en fyra i betyg till Nickel Boys.
The Marvels är den 33:e (!) MCU-filmen och tydligen den som gått allra sämst ekonomiskt. Vad kritikerna sa har jag inte koll på men jag misstänker att den inte fick några hyllningar i alla fall.
Filmen är en uppföljare till Captain Marvel (2019) och spinner även vidare på tv-serierna WandaVision och Ms. Marvel. Jag har sett alla dessa tre skapelser och tycker de förtjänar epitetet ”helt ok”. Trots det ”försprånget” hade jag väldigt svårt att hålla reda på vad som egentligen hände i The Marvels.
Det börjar i rymden, vilket aldrig bådar gott vad gäller MCU. Då vet man att det kommer vara en film mer åt fantasy-hållet och dessutom väldigt cgi-tung. Inget fel med fantasy men i MCU så brukar filmerna med den inriktningen inte funka lika bra som, låt oss säga, Captain America: The Winter Soldier.
Kree, Hala, Skrulls, Tarnax… ok? Förutom dessa olika raser och planeter bjuds vi på förvirrad action helt utan insatser där vår hjältetrio bestående av Carol Danvers (Kree Larsen, förlåt, Brie Larsen), Monica Rambeau (Teyonah Parris) och Kamala Khan (Iman Vellani) byter plats med varandra varannan sekund vilket leder till att saker och ting blir än mer förvirrade.
Nick Fury är också med på ett ganska stort hörn och spelas av en Samuel L Jackson som gör sin roll sömngångaraktigt.
Handlingen är fånig. Vår tjejtrojka som ständigt gnabbas med varandra på ett inte så underhållande sätt färdas till en planet där man endast kommunicerar medelst sång. Har vi sett det förut? Ja, både i Buffy och Star Trek: Strange New Worlds.
Vad som tog priset i fånighet var nog nån typ av kattvarelse (Flerken?) som skulle käka upp folk och mellanlagra dem i munnen/ett annat universum så att de skulle klara sig när en rymdstation gick under.
Sa jag att det förekommer flera parallella universum? Ja, det gör det, och det hoppas friskt mellan dessa, vilket förstås gör att insatserna blir ännu lägre. Jag vet inte varför jag delar ut ett så högt betyg men jag hade nog inte supertråkigt under titten.
Nätrullarna rullar in i höstmörkret och Halloween-tider genom att snacka om Stephen King-rullen The Long Walk. Eller en film baserad på boken Maratonmarschen skriven av Richard Bachman om man så vill.
Förutom det så listar Daniel sina svenska favoritfilmer som kommit ut efter det senaste millennieskiftet…
…och Johan tipsar om en gratistjänst med många godbitar men där det gäller att hänga på låset i början av varje månad: Cineasterna!
Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.
Jag tyckte den här filmen var ganska intressant. Det är så långt ifrån Avengers: Endgame man kan komma. Ett gäng ungdomar är inlåsta på en anstalt eftersom de har ett traumatiskt förflutet där deras övernaturliga krafter orsakat död och förstörelse. Nu ska de tränas att tygla sina krafter för att så småningom bli en del av X-Men. Det är i alla fall vad de själva tror.
Hela filmen utspelar sig på anstalten så den känns väldigt liten jämfört med andra superhjältefilmer. Ja, den kanske spelar i samma liga som Logan, även om Logan är en betydligt bättre film. The New Mutants är ett sorts kammarspel där ungdomarna sitter och pratar och kommer varandra närmre. En sorts The Breakfast Club för mutanter.
Ett ovanligt inslag för att vara superhjältefilm är skräck. Ja, det är till stor del en skräckfilm där ungdomarna precis som i Stephen Kings It råkar ut för sin egen innersta största rädsla. Förresten, gjorde inte Sam Raimi en MCU-film med skräckinslag? Jo, det var ju Doctor Strange in the Multiverse of Madness, och skräckbitarna var väl det som gjorde den filmen till nåt mer än mellanmjölk.
The New Mutants är trots skräcken i slutändan mellanmjölk. Den stora mängden Buffy-referenser gjorde varken från eller till. Not great, not terrible.
Så här skrev jag om His Girl Friday (Det ligger i blodet på svenska) på ett filmforum för länge sen:
”Den har en underbar kulsprutedialog och är nog min favorit bland de klassiska screwballkomedierna som jag har sett! Det är lustigt, t ex The Philadelphia Story och Bringing Up Baby är ju också klassiska screwballkomedier men de gillar jag inte alls lika mycket som Det ligger i blodet.”
När den dök upp på SVT Play för ett tag sen så blev jag sugen på att se den igen. Skulle den leva upp till sitt rykte, eller snarare det rykte jag gav den? Mja, inte riktigt. Jag blev återigen påmind om att Cary Grant nog inte är en favorit. Länge levererade dock filmen som helhet. Dialogen mellan Grant och den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan Rosalind Russell är härlig. Snabb, rapp och smart. De älskar att gnabbas med varandra och det är underhållande att ta del av. Även underbar kostym inklusive hattar.
Inledningsvis så trivdes jag men efter ett tag upplevde jag att det blev en överdos av snabb dialog. Jag tappade fotfästet och blev trött i huvuidet. Dessutom kände jag att filmen hade en ganska cynisk sida som jag inte mindes från den förra titten. Folk dör på dråpliga sätt och man ska tycka det är roligt. Hmm, nej, det funkade inte riktigt den här gången.
En trea blir det dock till His Girl Friday och den är fortfarande bättre än de två andra filmerna jag nämnde i citatet ovan. Plus att vi bjuds på ett klassiskt ögonblick som blivit ett gif-meme (eller en meme-gif om du så vill).
Paddington in Peru, den tredje filmen om den lilla björnen Paddington utspelar sig till största del, som titeln antyder, i Peru. Kul tänkte jag eftersom jag varit på semester just där med min pappa för ett antal år sen. Det var en av mina bästa semesterresor. Vi var i Lima, flög sen över Anderna till Cusco som ligger på 3400 meters höjd. Tunn luft! Vi åkte tåg mot Machu Picchu men hoppade av en station innan målet och gick sista biten längs Inka-leden. Vi drack Pisco Sour efter att ha vandrat runt bland ruinerna och sen tog en buss oss till Titicacasjön där vi övernattade mitt i sjön på den lilla ön Taquile. Ett morgondopp i kristallklart iskallt vatten och sen tog färjan oss tillbaka till Puno och fastlandet. Vidare mot Lima och sen hem till Sverige igen.
Filmen då? Mja, den var inte dålig men inte heller bra. London-känslan är borta och ersatt med ett cgi-Peru vilket inte var så roligt. Det hela är en sorts Indiana Jones-kopia där man i Perus cgi-djungler letar efter både cgi-El Dorado och cgi-Paddingtons cgi-tant Lucy.
Över 10 timmar om funk! Jag har inte lyssnat än och jag tror en hel del är gammalt material som jag redan tagit del av. Men det är givetvis obligatorisk lyssning för mig.
Obligatorisk tittning för mig var det att se PBS-dokumentären We Want the Funk! som släpptes i våras. När Mats Nileskär spenderar 10 timmar på enbart George Clinton och Parliament-Funkadelic så ger sig den här dokumentären på att under endast 82 minuter försöka svara på frågan ”What is funk?”. Det var för övrigt den första frågan som Nileskär ställde i en av sina (sju!) intervjuer med Clinton.
Om jag minns rätt så svarade Clinton ”Whatever you want it to be”. Vad ger dokumentären för svar? Ja, det är svårt att säga men man försöker i alla fall förklara hur funkmusik funkar (bokstavligen). Begreppet The One är viktigt. ”Everything Is On The One”.
En som blir intervjuad svarar: ”Well, it’s funky. But beyond that, I don’t know if I can describe it. But when you hear it, you know what it is. And, perhaps more importantly, you know it when you feel it.”
Haha, ja, rather flummigt.
Vi får höra om James Brown, givetvis. Det blir inte mycket funkigare än så. Om Sly and the Family Stone, förstås. Vi får höra George Clinton (helt otroligt att han överlevt så många av sina artistkollegor; snubben är född samma år som min pappa!) och Questlove (som gjort favoritdokumentären Summer of Soul) prata om funk. En annan talking head är David Byrne som hämtat mycket inspiration från Parliament-Funkadelic.
Dokumentären kommer mot slutet in på new wave och Afrobeat (Fela Kuti) och nu börjar det kanske kännas att man har tagit på sig lite för mycket på en så kort speltid. Det skrapas bara på ytan och funk-fokuset tappas lite. I slutändan är det ändå en sevärd dokumentär, som tyvärr verkar ha försvunnit från YouTube där den fanns tidigare. Själv såg jag den på PBS men där krävs nu nån form av PSB Passport som man behöver betala för (tror jag).
För mig står, förutom att lyssna på P3 Soul-avsnitten, tre andra musikdokumentärer på tur:
Jag var med i Shinypodden och pratade om filmåret 2024 i våras. Nu kommer min topp-10-lista även på bloggen, inklusive några bubblare. Shinypodden-avsnitten (två stycken) om 2024 finns att lyssna på på Spotify eller där du lyssnar på poddar.
Jag kom till slut igång och började se ikapp 2024-filmer inför poddningen. Snackisfilm efter snackisfilm kryssades och till slut kände jag mig nöjd. Jag hade sett långt ifrån allt men strecket i sanden måste ju dras nån gång. Efter genomförd poddning så såg jag ytterligare en sex eller sju filmer som jag hade missat från året.
Håll till godo!
17. Here – En udda Robert Zemeckis-rulle som gav mig en liknande magisk känsla som Cloud Atlas. 16. Caddo Lake – Mysteriefilm med härligt träskiga miljöer på gränsen mellan Louisiana och Texas. 15. Rebel Ridge – Aaron Pierre är perfekt som ett dödligt vapen som dock vill allt annat än slåss. 14. The Brutalist – En episk film av Brady Corbet vars många minuter tickade på oväntat snabbt. 13. A Complete Unknown – En filmfilm av James Mangold där jag inte tröttnar på Timothée. 12. Flow – En härlig found family-film som välförtjänt vann Oscarn för bästa animerade film. 11. Deadpool & Wolverine – Populärkulturell referenshumor i kubik. Och det funkar! Kors i taket.
10. The Greatest Night in Pop
För den underbara bakom kulisserna-känslan och Waylon ”Ain’t no good old boy ever sung in Swahili” Jennings.
9. Good One För att jag blev påmind om hur underbart det är att vara ute och vandra i naturen och för att det är en bra film förstås.
8. Nickel Boys För att det annorlunda kameraarbetet faktiskt funkade och att filmen berättade en rörande historia.
7. The Order För att det är en filmfilm, dvs en välgjord film med ett gediget hantverk med kompetenta yrkespersoner på varje plats. Dessutom är den spännande och inspelad i underbara utomhusmiljöer.
6. Challengers För att det är en film med ett oerhört driv som ackompanjeras av årets bästa soundtrack av den dynamiska duon Trent Reznor & Atticus Ross.
5. Heretic
För att Hugh Grant är underbar i rollen som till synes snäll psykopat och för att spelet mellan de bägge parterna i filmen (Grants rollfigur och de två mormon-tjejerna) är både intressant och spännande.
4. Dune: Part Two För att det inte blir maffigare än så här på bio. Denis Villenueve, du är kung!
3. A Real Pain För att det är en härlig roadmovie som påminde mig om att det är väldigt givande att resa plus att filmen blandar en mysig humor med djupaste allvar.
2. Conclave För att årets julfilm som jag väljer ut för familjen blev en succé. Ett kammarspel om ett påveval som utvecklar sig till en sorts mysteriedeckare.
1. Civil War
För att det är en otroligt intensiv film som skulle kunna vara en dokumentär inom kort och för De La Soul förstås. Alex Garland levererar igen!
Tillbaka till vardagen efter sommaren! Nätrullarna är åter inomhus på bana tre i Solna TennisCenter där vi spelar in höstens första podd. Den här gången är det meningen att vi ska skratta läppen av oss när vi tittar på den nya Nakna pistolen-filmen The Naked Gun med Liam Neeson och Pamela Anderson.
Förutom det så berättar Daniel om ursprunget till ett känt meme…
…och Johan lyfter den mysiga podcasten Track Star* där kända artister är med i musikquiz.
Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.
Så här skrev jag om 
Paddington in Peru
Jag var med i 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?