Cowboy Bebop

18 juni, 2013 8 kommentarer

Cowboy BebopTitel: Cowboy Bebop
Regi: Shinichirô Watanabe
År: 2001
IMDb | Filmtipset

När jag såg den här animen så kom jag att tänka på att det finns en del likheter med Firefly/Serenity. Firefly var ju en amerikansk tv-serie om en grupp prisjägare på rymdskeppet Serenity. Efter tv-serien kom sen filmen Serenity.

Det är förstås filmen Cowboy Bebop (med undertiteln Knockin’ On Heaven’s Door) som jag har sett, inte tv-serien. Cowboy Bebop är en helt ok anime om besättningen, tillika prisjägarna, på rymdskeppet Bebop som jagar en mystisk man som hotar att utrota jorden med ett – mystiskt – biologiskt vapen. En sak som tilltalar mig med anime är att teckningsstilen inte går ut på att vara realistisk utan snarare estetiskt tilltalande, eller cool om man så vill. Cowboy Bebop är lagom cool, våldsam och snygg. Som ofta i de anime jag ser så är det även sci-fi och lite filosofi inblandat.

Den griper dock inte tag helt, vilket delvis kan bero på att jag såg den dubbad på engelska. De amerikanska röstskådisarna känns aningen b och känslan försvinner lite. Det blir dock bättre efter hand när jag vande mig, och skådisarna är ingen katastrof som varit fallet andra gånger. Det fanns även en aningen jobbig besättningsmedlem som störde lite till en början. Men filmen som helhet blir bättre och bättre (när mystiken tätnar och spänningen tilltar) och landar till slut på en normal trea. En schysst matiné eller nattiné, helt enkelt.

3/5

Arkiverad under Action, Anime, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Min granne Totoro

17 juni, 2013 19 kommentarer

TotoroTitel: Min granne Totoro
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1988
IMDb | Filmtipset

I maj 2007 begärdes filmbolaget Triangelfilm i konkurs. Triangelfilm hade två år tidigare köpt upp Sandrews biografer och startat egna kedjan Astoria. Det höll alltså i två år. Förutom att försöka konkurrera med SF så gjorde Triangelfilm även välgärningen att låta gamla Studio Ghibli-filmer få nypremiär på bio. Just i maj 2007 såg jag denna film på bio.

Ghibli slår till och gör årets barnfilm på bio. I alla fall enligt svenska kritiker som går i brygga över denna Miyazaki-skapelse från 80-talet. Det är Triangelfilm som visar den på bio som en del av sin satsning på gamla Miyazaki-filmer (jag tror detta är den första de visar). Filmen handlar om de två systrarna Satsuki och Mei (Mei är minstingen) som flyttar till ett nytt hus med sin pappa samtidigt som deras mamma ligger på sjukhus. I det nya huset och framförallt i skogen runt omkring upptäcker Mei och Satsuki sällsamma varelser, bl a den lurviga barbapappagrävlingen Totoro.

Mycket av stämningen och temat i Min granne Totoro känns igen från andra Miyazaki-filmer. Miyazaki är fascinerad av naturen och de hemligheter som kan döljas där. Ofta handlar det om att om man inte visar respekt inför naturen så går det illa. Redan Nausicaä (1984) är en sorts klimatfilm. Min granne Totoro är lite mer personlig men naturmystik förekommer. De två systrarna bearbetar sin rädsla inför mammans sjukhusvistelse genom att fantisera och leka tillsammans med fluffbollen Totoro. Nån egentlig historia finns liksom inte. Istället är det, som vanligt i anime, karaktärerna som styr.

Jag såg filmen på bio och nåt som störde mig nåt enormt var de två systrarnas gälla röster som skar genom luften och in till mina känsliga öron som den värsta rundgång man kan tänka sig. Hemma hade man ju kunnat sänka volymen till en mer lämplig nivå men det gick ju inte här. Det här störde upplevelsen en hel del. Nåja. Filmen har några magiska scener. Bäst gillade jag sekvensen när Satsuki och Mei står vid busshållplatsen i regnet i väntan på sin pappa då Totoro och även den omtalade Kattbussen dyker upp. Miyazaki i sitt esse. Men som helhet kan jag bara ge en normal trea. Det är en vacker varm film men jag föredrar de mer vuxna Princess Mononoke och Nausicaä.

Jag kan  tycka det är lite märkligt att filmen inte går upp på bio även med svensk dubbning utan enbart med japanskt tal och svensk text. Det är ju trots allt främst en barnfilm. Men i och för sig, jag tror att man som femåring på nåt sätt ändå uppskattar och tar in filmen trots att man inte kan läsa den svenska texten. Totoro går liksom inte att ogilla.

3/5

Arkiverad under Anime, Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Recension, Studio Ghibli Tagged with , , , , , , , , , ,

Laputa: Castle in the Sky

16 juni, 2013 3 kommentarer

LaputaTitel: Laputa: Castle in the Sky
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1986
IMDb | Filmtipset

Jag fortsätter med att posta gamla anime-recensioner. Återigen blir det om en Studio Ghibli-film och återigen är det Hayao Miyazaki som står vid regirodret. Just den här filmen såg jag hemma hos en kompis som är ett stort Miyazaki- och anime-fan. På samma kväll hann vi med två filmer: Laputa och så Nausicaä som jag skrivit om tidigare.

Det var animekväll var det häromkvällen. Det blev två filmer av Hayao Miyazaki. Först ut var alltså Laputa, som kändes som en förlaga till Miyazakis Det levande slottet. En pojke och en flicka med en magisk kristall letar efter en mystisk flygande ö. Även pirater och armén är på jakt efter kristallen och ön. Laputa var ett actionfyllt matinéäventyr späckat med Miyazakis fantasi när det gäller miljöer och figurer. Miyazaki verkar besatt av flygande farkoster av olika slag. Det kan vara ondskefulla krigsmaskiner eller vackra flygande öar. Allt är tecknat med en detaljrikedom och känsla vilket bara det gör filmen sevärd. Nu tyckte jag ändå filmen inte var nåt speciellt. Som sagt, den kändes som ett småmysigt matinéäventyr och var ganska enkelspårig och saknade det lilla extra, så betyget blir en vanlig trea.

3/5

Arkiverad under Action, Anime, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Romantik, Studio Ghibli Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

After Earth

12 juni, 2013 20 kommentarer

After EarthTitel: After Earthfilmspanarna_kvadrat
Regi: M. Night Shyamalan
År: 2013
IMDb | Filmtipset

En film får vara mycket men inte tråkig. Som jag nyligen skrev i min recension av Nicolas Winding Refns Only God Forgives: det värsta en film kan vara är väl intetsägande? Ja, just så tycker jag. Grejen med just Only God Forgives var att den inte var intetsägande och ändå fick den en etta i betyg från mig. Fråga mig inte hur det gick till.

På den senaste filmspanarträffen valde Markus från Har du inte sett den-podden film och han valde en film som jag mycket väl själv hade kunnat välja. Det var en film med en lockande titel, eftersom jag (nästan) alltid gillar postapokalyptiska filmer. Det var en sf-rulle som borde borga för en visuell fest och förhoppningsvis en tankeväckande historia. Det var ett bra val med andra ord! Och dessutom med manus och regi av M. Night Shyamalalamadingdong. Bara en sån sak.

I After Earth ser vi Will Smith som en pappa, Cypher Raige (Cypher. Raige), som har dålig kontakt med sin son (Jaden Smith). I början av filmen får vi veta att människan har tvingats fly från Jorden och bosatt sig på andra planeter i universum. Enligt uppgift har det gått 1000 år. Människorna är i krig med utomjordingar (när jag tänker efter så är människorna också utomjordingar numera så här efter Jorden) som är ena elaka varelser. De odlar på genetisk väg fram ett supermonster, ett supermonster kallat Ursa, som kan spåra upp en människa genom dess feromoner. I det här fallet är det lukten av en människas rädsla som den triggar på. Monstren har en liten brist bara: de är blinda! Så om du bara inte är rädd så blir du inte upptäckt. Pappa Cypher kan konsten att koppla bort rädslan, vilket kallas för att spöka (oh yeah), och han är en av de bästa soldaterna som alla ser upp till. Sonen Kitai är bra på att springa som Tom Cruise men han kollapsar när det verkligen gäller.

Efter påtryckningar från mamma Raige (Sophie Okonedo) tar Cypher med sig Kitai på ett uppdrag för att bonda. Problemet är att deras rymdskepp kraschar på en ogästvänlig planet. De enda överlevande är Kitai och Cypher. Cypher har brutit benet på två ställen och deras ”signalpistol” ligger 10 mil bort efter att deras skepp har delats i två delar. Deras enda chans är att Kitai ger sig iväg själv. Planeten är en planet som verkar vara gjord för att hysa allt möjligt liv än just människan. Luften är syrefattig, alla djur är livsfarliga och fåglarna är inte att leka med. Dessutom är en Ursa on the loose.

”Fear is not real. It is a product of thoughts you create. Do not misunderstand me. Danger is very real. But fear is a choice.”

Vi kan väl börja med det som jag gillade med filmen. Jag tyckte miljöbyggandet var coolt. Jag gillade designen på rymdskeppet och bostäderna. Det var en märklig blandning av tältläger och high tech. Rymdskeppets innandöme såg ut som en stor val. Just liknelsen med en val gjordes av Henke och jag håller med. Det var som en stor val där stora vita balkar, till synes gjorda av trä, löpte genom skeppet. Istället för fasta väggar och dörrar användes vita lakan. Mycket märkligt och något flummigt. Man hade möjlighet att färdas mellan vårt universums planeter men när det gällde själva skeppet så var det trä och lakan som gällde. Ok?

Vad gillade jag mer? Inte så mycket mer. Filmens stora problem är att den är urbota tråkig, tråkig och trist. Will Smith ska föreställa en man som inte känner rädsla. Visst. Men det betyder också att han är helt renons på ALLA känslor, i alla fall känslor som man vill sympatisera med. Resultat blir en stel robot och det kan nog vara Will Smiths sämsta insats någonsin. Sonen Kitai däremot han ska vara fylld av känslor av rädsla som han inte kan kontrollera. Problemet är att master Jaden inte är skådis nog (ännu) att gestalta detta. När han sen dessutom större delen av filmen får klara sig på egen hand utan nån att spela emot så… nej, det funkar inte. Han tar i så han bajsar på sig.

Filmen försöker få till ett far-son-drama men det förekommer aldrig några bra scener mellan kombattanterna. Istället får vi se Jaden slåss mot diverse cgi-djur och Will bli tröttare och tröttare i skeppet. I början av filmen fanns det en viss coolhet när det gällde miljöerna och själva historien om hur människorna hade koloniserat andra planeter. Detta tappades helt bort och i slutändan hade filmen lika gärna filmen kunnat utspelas i vår tid i Alaskas vildmark med en Jaden som kämpar för att ta sig från ett kraschat flygplan tillbaka till civilisationen. Fast att låta den utspelas i vanliga normala Alaska hade inte gjort det till en bättre film i vilket fall eftersom både Will och Jaden är tråkiga. Se bara på bilden på postern ovan. Jamen vafan!

Det här kanske ändå är ett fall framåt för M. Night efter The Last Airbender (som jag inte har sett). Fast hur mycket han var inblandad i After Earth är lite svårt att säga eftersom det verkar vara ett rent familjesmide från Will, Jaden och medproducent Jada.

Betyg halv
eller uttryckt i siffror 1+/5

Vad tyckte mina filmspanarkompisar? Kände de sig dagen efter som Henke eller vädrade de morgonluft?

Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Akira

11 juni, 2013 2 kommentarer

MotorcyclesTitel: Akira
Regi: Katsuhiro Ôtomo
År: 1988
IMDb | Filmtipset

Dags för ytterligare en gammal anime-recension och den här gången blir det INTE om en Studio Ghibli-film. Akira är en film som möjligen tillsammans med Ghost in the Shell startade en animevåg i västerlandet långt innan Miyazakis Spirited Away.

Akira handlar om… ja, det är inte helt lätt att förklara. Jag tror att det kan vara bra att se den här filmen, som ju bygger på en manga-serie, efter att ha tagit reda på lite om bakgrunden så man får en sorts ramhandling. Nu kastas man rakt in i historien och det är lite svårt att förstå vad som händer. Vi befinner oss i alla fall i Neo Tokyo år 2018, 30 år efter det tredje världskriget. Kaneda och Tetsuo är med i ett motorcykelgäng och efter en olycka blir de indragna i ett hemligt militärt projekt (kallat Akira, eller namnet Akira förekommer i alla fall ofta). Tetsuo blir kidnappad och utsatt för mystiska experiment som påverkar hans hjärna. Kaneda träffar en underjordisk motståndsgruppp och försöker tillsammans med dem avslöja och stoppa vad som pågår. Typ.

Jag gillade den här filmen från början, trots att jag inte riktigt fattade allt. Stämningen är skönt postapokalyptisk (jag gillar oftast sånt) och Neo Tokyo är otroligt bra animerat – vilket detaljrikedom! I filmen dyker i början några barn upp som verkar ha parapsykologiska krafter och dessutom ser de ut som 90-åringar i ansiktet. En är jagad av militärer som tar hjälp av de andra två, och en åker dessutom omkring i en minisvävare. Eh, vad är det som pågår? Ja, det tog ett tag att få ihop alla ledtrådar och det hjälpte dessutom att efteråt titta lite på en making of-film som fanns på dvd:n (bl a fick man reda på varför ett av barnen åker omkring med sitt minitefat), men det mesta föll på plats. Allt eftersom filmen pågår så förstår man också, eller anar, varför de ser så gamla ut i ansiktet.

AkiraNär det gäller animeringen så är det så snyggt det kan bli. Av de animefilmer jag har sett hittills så måste jag säga att jag föredrar dem där man endast använder klassisk animering och inte klassik animering blandat med datoranimerat, om man alltså bara ska se till just animeringen. Jag tycker det ”skär sig” lite grann när man blandar dessa två tekniker. Sen är det ju i och för sig så att man blir väldigt imponerad när man inser vilket jobb som har lagts ner för att göra en film som Akira, där allt är gjort för hand. Det är sanslöst. Jag gillar även själva tecknarstilen, bl a har man fått till explosioner och rökmoln på ett väldigt snyggt sätt. Det ser nästan ut som om en explosion liksom är ett levande väsen som sväller och rör på sig. Mycket snyggt. Actionsekvenserna som på motorcykel genom ett nattligt Neo Tokyo är snygga (i brist på andra ord, sorry) och välgjorda. Det är bara att njuta.

Om man jämför med den förra anime-filmen jag såg, Metropolis, så är de två väl ungefär lika snygga och tecknarstilen är väldigt lika. Skaparen av Akira-mangan är samma snubbe som skrev manus till Metropolis för övrigt (vet dock inte hur mycket av själva tecknarstilen i Metropolis han ligger bakom). Även historien och miljöerna är likartade; det handlar om hemliga projekt där människan i viss mån försöker leka gud, vi ser ett samhälle i uppror med underjordiska motståndsgrupper, och det utspelas i liknande framtida gigantiska städer. I fokus finns även en oskyldig karaktär som får obegränsade krafter. Ytterligare en likhet är ju sluten, som båda är vackra, explosionsartade och skumma (eftersom man inte riktigt förstår vad som händer)…

…och för att fortsätta jämförelserna så gillar jag just sluten i de bägge filmerna. Slutet var det som räddade Metropolis från ett sämre betyg. I övrigt så är ju Akira bättre. När det gäller miljöerna så är de väl lika bra tecknade, men jag tycker karaktärerna är bättre i Akira. I Metropolis kändes vissa karaktärer överdrivna och jag fick barnfilmskänsla. I Akira är de lite hårdare, mer verklighetstrogna och råare på nåt sätt. I Akira slipper man också de lite barnsliga sekvenser som finns i Metropolis. En annan sak som är betydligt bättre i Akira är musiken – man slipper alltså den jobbiga jazzmusiken som man av nån anledning har valt att använda i Metropolis.

Hmm, det här blev ju nästan en Metropolis vs. Akira, haha. Ja, det hela utmynnar i alla fall i att Akira är den bättre filmen och den får en svag fyra.

Jag måste bara tillägga att det fanns en scen som jag gillade speciellt mycket. Det är när Tetsuo hallucinerar på sitt rum och några leksaker får liv. Leksakerna bildar sen större formationer i form av bl a en gigantisk nallebjörn. Svårt att förklara kanske men det var riktigt effektfullt och häftigt gjort.

4-/5

Arkiverad under Anime, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

Se mig

10 juni, 2013 Lämna en kommentar

Se migTitel: Se mig (Comme une image)
Regi: Agnès Jaoui
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Vid tiden för den svenska premiären av Agnès Jaouis film Se mig bodde jag i Östersund. När jag nu läser min gamla recension av den så undrar jag om biografen som jag såg filmen på fortfarande finns kvar?

Om man bor i Östersund och vill se lite andra filmer än Kingdom of Heaven och Star Wars så finns Folkets Bios biograf Regina (min kommentar:  ja, den är kvar men har sommarlov nu!) att tillgå. Här var jag och såg Agnès Jaouis senaste rulle. Den handlar om Lolita som är dotter till den framgångsrika författaren Étienne. Lolita kämpar med att hitta rätt i livet, att hitta sin självkänsla och att bli sedd (inte minst av sin pappa!). Mamman Étienne, hon verkar ha förlorat sin ödmjukhet och har efter sin framgång förvandlats till en ganska odräglig människa som oftast behandlar sin omgivning som luft eller som bollplank för att visa sin egen förträfflighet.

Jag hade inte så höga förväntningar eftersom jag inte gillade Jaouis förra film, I andras ögon, speciellt mycket. Hmmm, faktum är att jag inte gillade den alls. Jag tyckte det var en fransk snackfilm av det dåliga slaget: urtråkig och pretto med människor och problem jag inte riktigt kunde relatera till. Här fanns en helt annan intensitet och jag kände för huvudpersonen Lolita som försöker hitta sig själv. Sen skildrade den på ett väldigt bra sätt flera fenomen i dagens samhälle. Främst handlade det om det här äckliga fjäskandet inför kända framgångsrika personer då plötsligt ens egna värderingar och åsikter inte räknas utan man gör allt för att framstå som rätt. Och om hur man själv kan gå från att kämpa motströms för att sen plötsligt lyckas och vad som händer med en då.

Förutom att spegla detta läbbiga kändisdravel fanns också den starka historien om Lolita som försöker att bli sedd men som hela tiden inte riktigt litar på andra eller sig själv. Och den där pappan, hooo… hyfsat odräglig och ”full of himself” speciellt när äntligen dottern släpper loss och kommer ut ur sitt osäkerhetsskal under ett sångframförande i en kyrka. Vad gör pappan då? Ja, se filmen själva så får ni se. Det är väldigt bra skådespelarinsatser också måste jag säga, kanske speciellt av Jean-Pierre Bacri som spelar pappan.

En rolig detalj var att alla ingredienser – middag hemma med en flaska vin, lunch/middag/fika på restaurang, resa till lantstället där man äter marinerad kanin, dricker vin och spelar schack – som brukar vara med i den vanliga franska snackfilmen även var med här. Det är samma miljöer men med skillnaden att det samtidigt hela tiden var ett tätt och intressant drama.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik, Snackfilm Tagged with , , , , , , , , , ,

Prinsessan Mononoke

9 juni, 2013 3 kommentarer

MononokeTitel: Prinsessan Mononoke
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Det var ett tag sen jag postade några av mina gamla anime-recensioner. Nu är det dags igen och inte förvånande är det kungen av anime Hayao Miyazaki som ligger bakom.

Filmen som Studio Ghibli-grundaren Hayao Miyazaki gjorde innan Spirited Away utspelar sig i en svunnen och magisk tid då djurgudar vaktade i skogarna. En avlägsen och undanträngd spillra av en stam människor råkar ut för ett gigantiskt och besatt vildsvin. Prinsen i byn blir skadad och tvingas färdas lång väg för att ta reda på varifrån demonen kom och kanske bli kvitt sin egen förbannelse som förtär hans kropp och sinne. Dit han till slut kommer pågår en strid mellan skogens varelser och människor i en gruvkoloni. Här träffar han också den mystiska prinsessan Mononoke.

Det är så vackert gjort det här. Varje bild är ett konstverk och det måste ha tagit åtskilliga timmar, dagar, veckor, månader…, år att få ihop den här rullen. Filmen har en härlig matinékänsla med en prins som färdas långväga på ett mystiskt uppdrag, etc, etc. Temat om hur människan egentligen behandlar (misshandlar) naturen är alltid aktuellt förstås (can you say The Day After Tomorrow?). Det som är annorlunda här är att det inte förekommer några egentliga skurkar, utan människor som tror de gör det rätta för sig själv och andra.

Vissa sekvenser är magiskt vackra och gör sig ännu bättre eftersom man då valt att inte ha nån musik utan det blir ödsligt tyst i stället. Sen har vi lite oväntat (kanske) våld mitt i allt stämningsfulla. Kroppsdelar flyger lite hit och dit i några korta sekvenser. Några sämre partier är historien om gruvkolonin som känns lite svag och fånig med kvinnor som gör sig till för prinsen som anländer. Lite intressant här var ändå att det är en kvinna som styr i byn. Hon framstår först som en ondskefull bitch men det visar sig att hon kanske är en välgörare ändå genom att hon anställer både bordellkvinnor och leprasmittade som arbetare. Naturen har hon dock inte mycket till övers för, vare sig hon är god eller ond.

Jag tyckte musiken ibland var lite smörig. Direkt dålig var dessutom den engelska översättningen. Jag såg filmen på japanska med engelsk text. Textremsan dök dock upp lite otajmat och passade inte till det som sades kändes det som. Ofta sas inget men ändå dök textremsan upp. Det verkar som att det inte skett en direkt översättning utan en lite mer subjektiv tolkning av vad som ska sägas. Lite irriterande. Hur som helst, det blir en svag fyra till denna anime som också kändes lite långdragen.

4-/5

Arkiverad under Anime, Äventyr, Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Studio Ghibli Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Before Midnight but not Before September

8 juni, 2013 7 kommentarer

Before MidnightI den numera globala filmvärlden har det under den senaste tiden har det pratats vääääldigt mycket om Before Midnight, den tredje och avslutande delen i Richard Linklaters s.k. Before-trilogi. Eller ja, det kanske inte har pratats så mycket om den egentligen. Alla har mest sett fram emot den och alla har gjort sitt bästa för att undvika spoilers. Hur har det gått för Jesse och Céline? Alla vill veta men ingen vill veta innan de ser filmen. Under juni månad har den premiär… eller ja, det gäller inte Sverige. Här får den nämligen inte premiär förrän 20 september.

Jag skickade ut frågor till SF Bio och till distributören NonStop Entertainment för att få veta varför.

****

Här är först min konversation med SF Bio:

Jojjenito: Vi är förundrade över varför man (filmbolag/distributör) väljer att lägga den svenska premiären fyra månader efter resten av världen. Just Before Midnight känns som en omtalad film och en av de mest efterlängtade under senare år. När det gäller de riktigt stora blockbustrarna är det bättre ställt. Där kan vi t.o.m. ibland få filmerna nån vecka innan de öppnar i USA. När det gäller de ”mindre” filmerna verkar det dock fortfarande vara som förgjort.

SF Bio: Det finns många olika anledningar till vilket premiärdatum en film får. Det är främst filmbolagen som bestämmer när olika länder får visa deras filmer. Ofta vill de kolla hur filmen går i produktionslandet och något annat land först. Storfilmer (t.ex. James Bond och Harry Potter) bedöms som säkra kort och har därför ett datum för världs- eller europapremiär. När filmen väl får tillstånd att visas i Sverige måste biografägarna förhandla med filmbolagen om vem som har tillstånd att visa den. Därefter måste Statens Medieråd granska filmen för att den ska få en åldersgräns och visningstillstånd i Sverige.

Jojjenito: Att man vill kolla hur det går för en film i produktionslandet först, det kan jag förstå. Men man måste ju ändå visa lite fingertoppskänsla. När det gäller en helt ny okänd film, då finns det kanske en poäng. När det gäller en film som Before Midnight så är det ju en efterlängtad avslutning på en trilogi. Man måste veta att den kommer att gå bra (ett säkert kort). Det finns ingen som helst anledning att vänta med premiären i det fallet. Nu vet jag att det inte är ni (SF Bio) som har bestämt sig för detta men ni måste ju ändå hålla med i det här fallet och har ni inget inflytande alls?

SF Bio: Det är många faktorer som spelar in, ibland kan det rentutav vara så att Sverigepremiären ligger före många andra länder som i fallet med t.ex. The Hobbit och Iron Man 3. Det ska även passa in med andra premiärer då vi har ett begränsat antal salonger. Ibland kan en premiär senare/tidigareläggas om det finns många andra filmer på samma tema eller i samma genre.

Programläggningen för biograferna är en väldigt komplex process då vi visar över 300 filmer om året och samordnar schemat för över fyrtio biografer. Beslut om premiär tas i samråd med SF Bio och distributörerna och det är hemskt trist att du är besviken på premiärdatumet som blivit, men hoppas att du kan ha förståelse för biografbranchen och allt vad det innebär med att få såväl biografer och besökare som distributörer och filmbolag nöjda.

****

Jag fick även svar från NonStop Entertainment via Twitter.

NonStop Entertainment: Hej, väldigt kul att ni är så peppade på Before Midnight! Premiärdatum sätts i samarbete med biograferna där man tar hänsyn till en mängd faktorer som säsong (är folk lediga/hemma), vilka andra titlar som går (konkurrens) hur långt från ursprungslandets premiär man hamnar, när kan man få bäst pressgenomslag och framför allt när man tror den kan dra flest besökare. Lite oväntat så var varken Bara en natt (Before Sunrise) eller Bara en dag (Before Sunset) några större bioframgångar i Sverige och vi ville ge Before Midnight den allra bästa chansen att nå en så bred publik som möjligt och för en aningen vuxnare film som Before Midnight är höst mycket bättre än sommar. Förstår dock att det frestar på att vänta!

****

Vad har vi lärt oss av detta? Ja, kanske att nyckelorden i det hela förmodligen är ”när man tror den kan dra flest besökare” och ”en så bred publik som möjligt”. Det handlar som vanligt om pengar.

Vi har också lärt oss, eller åtminstone noterade jag det nu, att filmen kommer få behålla originaltiteln Before Midnight. De tidigare filmerna fick ju svenska titlar men Bara en eftermiddag kanske lät tråkigt? 😉 En annan sak jag lärt mig eller snarare insett är att jag faktiskt inte ens sett de två första filmerna, vilket kan tyckas märkligt med tanke på det här inlägget. Men det är principen jag är ute efter, hur det fungerar och hur filmbolag och distributörer tänker.

Arkiverad under Film, Funderingar, Kommande Tagged with

Filmspanar-tema: Man(n)lighet – Miami Vice

5 juni, 2013 27 kommentarer

Vid de senaste tillfällena som det bestämts filmspanartema så har jag direkt vetat vad jag ska skriva om. Jag gör ju oftast så att jag helt enkelt ser en film som jag tycker passar in i temat. Några exempel: Film om film: Living in Oblivion, Snö: Død snø, På väg: The Straight Story. Den här gången… helt blankt. Manlighet. Helt blankt. Haha, ja, men sen gjorde sig min ordvitstourettes påmind. Jag skriver om mannlighet… Michael Mannlighet. Ja, men det blev kanske inte så dumt ändå. Mann gör ju uteslutande väldigt ”manliga” filmer eller åtminstone filmer med männen i fokus. Jag valde att se en av Manns filmer som jag inte hade sett tidigare och jag hade i princip inte heller hört nånting gott om den.

****

Miami Vice

Manliga… posörer?

Titel: Miami Vice
Regi: Michael Mann
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Miami Vice var en favoritserie när den gick på tv på 80-talet. Bara för- och eftertexterna är klassiker. Jag kan se bilderna och höra musiken inom mig nu (gitarrerna, trummorna, båtarna, brudarna, bilarna, flamingosarna, vindsurfaren). Serien hade nåt som tilltalade mitt pojksinne, kanske att det fanns en melankolisk sorgsen stämning förutom den coola ytan. Seriens producent var Michael Mann vilket framgick av hans logga i eftertexterna. 2006 fick han för sig att göra en remake på vita duken. Bra idé? Hmm, nja, kanske inte. En lustig detalj var att filmen inte hade några förtexter (som jag såg i alla fall) men Mann kände väl att han inte kunde matcha originalet på den punkten.

Sonny Crocket och Ricardo Tubbs… säga vad man vill men är inte det där ett par coola namn! De spelas här av skon Colin Farrell och Jamie Foxx. Efter att FBI har strulat till det får Crocket och Tubbs hoppa in. FBI har råkat ut för en infiltratör och en av deras tjallare har avslöjat allt och tagit livet av sig efter att ha blivit hotad. Eftersom den simpla poliskåren i Miami inte var inblandade i operationen, som gick ut på att avslöja en knarkliga, är de nu de enda som inte är en potentiell risk och det är nu upp till Crocket och Tubbs att avslöja vad som pågår… and they are on their own! De ska gå undercover och agera kriminella som vill sälja sina transporttjänster till en sydamerikansk knarkkung som ska leverera knark till USA.

Alla är, eller försöker vara, väldigt hårda i filmen. Det kryllar av uppgörelser där det går ut på att stirra ut varandra alternativt skjuta ihjäl varandra. Jag tycker inte man nånsin lyckas med hårdheten, speciellt inte Colin Farrell. Foxx är aningen bättre i sin roll men det är Farrells Crocket som är i fokus. Farrell försöker kanske vara nån sorts kopia av Mel Gibson i Lethal Weapon, en crazy-go-lucky-typ som charmar damerna med sin humor (hahaha) eller dans (hahaha). Hur som helst, det funkar inte.

Loco

Loco

Redan från början har Farrell nåt längtande i blicken och det har han redan innan han har fått ögonen på knarkkungens dam Isabella spelade av Gong Li. Jag vet inte, kanske beror det på att Farrell ungefär samtidigt med Miami Vice (eller strax innan förmodligen) spelade in film med Terrence Malick, och då kan man ju få nåt längtande i blicken. Eller så ville han bara bort från inspelningsplatsen, vem vet.

Michael Mann har misslyckats med Miami Vice. Han hittar aldrig riktigt rätt ton. Efter att Crocket och Tubbs fått sitt uppdrag tar det typ två sekunder innan de vet vem som ligger bakom och hur de ska agera. FBI och alla andra myndigheter som var inblandade i operationen tidigare verkar ha varit fullkomligt handfallna. Men det kanske är lokalkännedomen om Miami som gav utdelning. Nåväl, det blir fånigt. Givetvis har Tubbs också pilotcert. De knarkkungar vi möter är karikatyrer som tagna ur en parodi på Miami Vice. De är latinogangster med rätt att tala på bruten engelska och de är fuuuuullkomligt hänsynslösa och galna.

Bäst i filmen

Bäst i filmen

Absolut värst i filmen var ändå musiken, fullkomligt horribel powernumetalrock eller vad det kan kallas. Inledande låten är jobbig men inte värst, nej värst är en grotesk version av Phil Collins In the Air Tonight. Musiken, som verkligen iiiinte är bra, tillsammans med den överdrivna stilen leder till att Miami Bajs förlåt Vice blir skrattretande till slut.

Det som dock (nästan!) räddar filmen är Gong Li. Hon är en cool cat(woman) och den enda som lyckas göra sin rollfigur till en intressant karaktär. She’s the man, helt enkelt, och hade ett lustigt sätt att nicka uppåt. (Tyvärr blir det i slutändan ändå så att hon givetvis måste räddas av Farrell.) Jag gillar även en del av bilderna och till viss del stämningen ibland. Mann är duktig på att få till sina stadsmiljöer, speciellt på natten. Det är samma look som i Collateral som dock är en mycket bättre film.

Slutet är galet dåligt med en av de sämsta slutscener jag nånsin sett, faktiskt. Blandningen av melankoli och ofrivillig parodi funkar inte.


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Kolla nu in vad mina filmspanarkompisar skriver om manlighet:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia
Har du inte sett den? (podcast)
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Except Fear
Flmr

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Innocence

3 juni, 2013 2 kommentarer

"Alltid är det nåt som kommer mellan oss"

”Hmm, alltid är det nåt som kommer mellan oss”

Titel: Innocence
Regi: Paul Cox
År: 2000
IMDb | Filmtipset

En gammal recension av en myspyssöndagseftermiddagsfilm med två 70-åringar i huvudrollerna.

Claire och Andreas återupptar en kärleksaffär de två hade för över 40 år sen. För Claire blir det komplicerat eftersom hon är gift och hennes man uppskattar inte (nähä!) hennes gamla flamma, även om det får honom (Claires man) att fundera på sitt eget agerande när det gäller deras äktenskap.

Innocence är en lite småputtrig film som varken var riktigt bra eller riktigt dålig. Andreas (spelad av Charles ‘Bud’ Tingwell) hade en ganska skön inställning till livet (och döden). Det fanns en del intressanta filosofiska frågor i filmen men som filmhantverk var det väl ganska blekt. Återblickarna på när Andreas och Claire var tillsammans för 40 år sen återkom alldeles för ofta och med samma bildspråk varje gång. Det blev tröttsamt till slut. Så fort nån av de två skulle minnas tillbaka på nåt som hade hänt så klippte man in en återblicksscen på exakt samma sätt varje gång. Nja.

Jag hade velat veta mer om deras tidigare historia. Nu visades bara korta återblickar (som, som sagt, återupprepades gång på gång) utan nån som helst historia eller dialog. Men tanken var väl att detta skulle visa på oskulden i deras tidigare förhållande, nåt som nu var förbi. En svag trea blir det, hur som helst. Lite kul och annorlunda med 70-åringar i huvudrollerna i ett kärleksdrama. Kul var även att de ofta sa ”Nä, nu får vi bete oss som vuxna och inte som tonåringar”…

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →