Secretary (2002)

21 februari, 2015 10 kommentarer

SecretaryMed anledning av den nu aktuella snackisfilmen Fifty Shades of Grey kommer här en gammal kortrecension av den romantiska BDSM-dramakomedin Secretary.

En annorlunda indie-rulle där Maggie Gyllenhaal spelar en tjej som har haft problem pga att hon gör sig själv illa genom att t ex skära sig själv. Nu har hon just blivit ”utsläppt” från psykvården och försöker hitta ett jobb. Det hittar hon, som sekreterare åt en advokat spelad av James Spader. Det visar sig att de båda har sadomasochistiska egenskaper som matchar varandra ganska bra.

Mmm, en ganska mysig och varm film som liksom inte gör en så stor affär av själva temat. I slutändan handlar det om två människor som försöker hitta sin plats, och kanske varandra, i livet. Kul att se Spader i sin roll då jag vanligtvis inte brukar gilla honom; jag vet inte, han har nåt slemmigt över sig. Men här känns han sympatisk på nåt sätt. Maggie Gyllenhaal känns som gjord för rollen. Betyget blir en stark trea till denna romantiska komedi som det faktiskt är.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fifty Shades of Grey (2015)

18 februari, 2015 13 kommentarer

filmspanarna_kvadratI lördags, på Alla hjärtans dag (!), slog Filmspanarna på stort och gick och såg årets hittills största snackis, det romantisk-erotiska dramat Fifty Shades of Grey. Luften i salongen på den trevliga biografen Grand dallrade av en kittlande spänning.

Historien om filmen och dess tillblivelse är väl nästan mer intressant än filmen i sig. För några år sen skrev användaren Snowqueen’s Icedragon fanfiction baserat på Twilight-serien. I hennes version inleder vampyren Edward och den tonåriga Bella ett BDSM-förhållande, fast jag vet inte om Edward faktiskt var vampyr eller om det bara var namnet han lånat. Efter att ha bytt namn på huvudpersonerna och gjort om vampyren till en svinrik affärsman och tonårstjejen till en 22-årig studentska så publicerades den som Fifty Shades of Grey. Det blev stor succé. Nu har det hela alltså blivit film, den första av tre. Som sig bör skrev nämligen E.L. James (aka Erika Leonard) en trilogi (förstås!).

Efter att hennes rumskompis blivit sjuk blir det Anastasia Steele (porrfilmsnamn?) som får åka till Seattle för att intervjua företagaren Christian Grey. Ljuv musik uppstår (nåja) och de båda inleder så småningom ett ”förhållande”. Oerfarna Anastasia är som Bambi på hal is medan Grey döljer hemligheter bl a i form av sitt rödtapetserade playroom med diverse redskap.

Jag visste på förhand inte så mycket om handlingen. Jag visste att det hade snackats en hel massa om böckerna och den kommande filmen. Skulle det vara någon form av tantsnusk det här? Vad är tantsnusk? Grottbjörnens folk? Joan Collins? Jag antar att detta är Tantsnusk version 3.0 (eller?) och jag kan tycka att det är litet roligt att det hajpas, och pratas, och att det är säljs slut på biljetter till en sån här film.

Därmed inte sagt att jag tycker detta är något vidare rent filmmässigt. För mig är filmen ett ganska vanligt och hyfsat välgjort romantiskt drama om en man med relationsproblem som träffar en kvinna som skakar om hans inrutade värld. Typ Along Came Polly, på ett sorts inverterat sätt.

50 Shades

Kontraktsläsning

Problemet med den sadomasochistiska vinkeln är väl att Greys version av det hela, efter vad jag har läst på (ehe), inte stämmer med hur det funkar i verkligheten. I filmen kräver Grey att Ana skriver på ett kontrakt med regler som de båda är överens om. Inget konstigt med tydliga regler, det är viktigt och en förutsättning för att de inblandade ska känna sig trygga. Det som blir problematiskt är att Grey verkar tro att han därmed ska kunna styra över hela Anas liv, och inte bara när de har sina sessioner. Inte bra. Fast gör det filmen sämre? Eller bara Grey till en idiot?

Jag kom att tänka på en rad andra, bättre, filmer under visningen: American Psycho för att Grey lever i en sorts Patrick Bateman-värld även om han inte har ihjäl sina ”offer”; The Devil Wears Prada för att Ana påminner om Anne Hathaways till en början bortkomna rollfigur; Secretary för att Secretary på ett mycket varmare och mer, i mina ögon, äkta sätt skildrar ett BDSM-förhållande.

Jag tyckte filmens inledning var bra, charmig och ganska rolig. Dakota Johnson (dotter till Don Johnson och Melanie Griffith, vilket jag inte hade en aning om!) är bra som Ana. Kemin med den stålstele ismannen Grey, spelad av Jamie Dornan, finns där, även om Grey är en känslokall idiot med rejäla mentala problem. Just Greys mentala problem börjar man bara skrapa på ytan av och filmens slut känns väldigt avhugget, men det beror på att del två i serien kommer nästa år. Hela salongen stönade häpet när det plötsligt blev svart och eftertexterna började rulla.

Scenerna när det idkas dominans och underkastelse känns märkliga. Redan från början står det klart att Ana är fullkomligt ointresserad av detta, förutom möjligen som en tillfällig lek. Det gör att det aldrig blir allvar utan mest konstigt och enbart framställt som ett problem som Grey måste botas från. Vilket kanske just han måste, men det är inte en generell sanning vilket t ex en film som Secretary visar.

Men vafan, det finns nåt i hela konceptet, böckerna (som jag inte har läst) och filmen som jag gillar. Att det diskuteras hur ett BDSM-föhållande ska eller inte ska fungera. Måste gilla’t. Jag ger en extra halv filmspanarikon i betyg och därmed landar vi på 2,5/5.

   

Kolla nu in hur många nyanser de andra filmspanarna hittar i filmen? Jag tror åsikterna kan gå isär. Upplagt för spännande läsning med andra ord.

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Den perfekta filmen (pod)
The Velvet Café
Filmparadiset

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 1995

17 februari, 2015 25 kommentarer

1995Oj, 1995 – vilket starkt filmår! Det formligen kryllar av filmer som jag kan tänka mig på topp-10.

Det är väl inte så mycket att orda om utan jag låter listan tala för sig själv.

.

10. Ghost in the Shell
Ghost in the Shell
Jag var tvungen att ta med den här anime-rullen på listan. Den är så snygg att The Matrix snodde en rad scener rakt av.

9. Seven
Seven
En film jag inte har sett på väldigt länge så jag kan inte placera den högre, men jag minns en spännande kriminalmysteriethriller. What’s in the box?

8. Sense and Sensibility
Sense and Sensibility
Jag är en sucker för brittiskt kostymdrama och det här är högsta klass. Ang. Ang Lee så levererar han i ytterligare en genre.

7. 12 Monkeys
12 Monkeys
Bruce Willis (eller är det Vin Diesel?) i högform i Terry Gilliams twistade tidsparadox-sf-thriller.

6. Dead Man
Dead Man
Ytterligare en film som jag såg för länge sen men där känslan består. Drömsk, surrealistisk, svartvit, bra musik av Neil Young och en pre-PotC-Johnny Depp.

5. Helgon i neon (Fallen Angels)
Helgon i neon
Strålande stämning och musik samt suddzoomfoto av Christopher Doyle i Wong Kar-wais bästa film, och en bra svensk titel.

4. Medan vi faller
Medan vi faller
En svartvit fransyska med en svensk titel som är bättre än originaltiteln La haine. En bra film också. 😉

3. Living in Oblivion
Living in Oblivion
Jag älskar den här komedin. Inte ofta jag älskar komedier så därför hamnar den på pallen.

2. Strange Days
Strange Days
Kathryn Bigelows sf-rulle Strange Days är en personlig favorit. En ung och vacker Ralph Fiennes och en badass Angela Basset dominerar.

1. Heat
Heat
Jag kan inte låta bli att placera Heat som nummer ett. Alltid kan jag reta någon och samtidigt göra någon annan nöjd *host*M-Noir*host*.

.

Några filmer som är värda det så ärofyllda hedersomnämnandet? Well, faktiskt inte. Eller nej, jag skojar bara. 1995 verkar alltså ha varit ett starkt år, speciellt jämfört med det svaga 1996. Här är några filmer som jag bollade med men som hamnade utanför listan: Casino, The Crossing Guard, Safe, Apollo 13, The Bridges of Madison County, Dolores Claiborne, Welcome to the Dollhouse, The Usual Suspects.

Kolla nu in vilka guldkorn som mina filmbloggarvänner vaskat fram:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Flmr
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmitch
We Could Watch Movies

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Deux jours, une nuit (2014)

12 februari, 2015 12 kommentarer

De belgiska bröderna Dardenne gör europeisk diskbänksrealism och tidigare har jag sett Barnet och Rosetta, två starka och bra filmer. Speciellt Barnet var en film som berörde (mig) och den hamnade precis utanför min topplista för 2005.

Deux jours, une nuit är deras senaste skapelse och den här gången har de faktiskt fått in litet stjärnglans i sin film i form av en viss Marion Cotillard. Nu är ju givetvis Cotillard sminkad för att se osminkad ut och klädd i jeans och linne som den slitna tvåbarnsmorsan Sandra med depressionsproblem hon gestaltar i filmen.

Sandra är efter en viss tids sjukskrivning tillräckligt frisk och redo att komma tillbaka till sin arbetsplats. Det kommer som en chock när hon får höra att hon ändå inte får komma tillbaka utan ska sägas upp. Hennes kollegor har fått ett val: antingen får de sin (som jag förstod det) årliga bonus på 1000 euro (och då måste Sandra gå) eller så får Sandra stanna men då blir det ingen bonus. En omröstning har skett och kollegorna röstade på bonusen. Ett fåtal av kollegorna känner dock för Sandra och lyckas få till en ny omröstning då de tyckte att den första inte gått helt korrekt till. Sandra har nu hela helgen på sig att försöka övertala sina kollegor att låta henne stanna.

Två dagar, en natt

Min första tanke i filmen var att Sandra verkade trött. I den första scenen har hon bakat en paj och ligger och sover medan den är i ugnen. När hennes mobil, inte äggklockan, ringer tar det en lång stund för henne att vakna till.

Min andra tanke var att jag inte kunde låta bli att störa mig på upplägget. Jag kan helt enkelt inte köpa att ett företag skulle låta de anställda rösta om en person ska få sparken eller inte. Att företagets ledning bestämmer att de anställda ska få en bonus samtidigt som en eller flera får gå, ja, det händer dagligen, men att låta personalen avgöra? Tillåt mig tveka.

Min tredje tanke var att den skådis som gör Sandras man har en ganska otacksam roll i filmen. Allt han gör i filmen är att säga ”Sandra! Sandra! Sandra!” – och så bakar han litet pizza. Apropå pizza, så blev Sandras nybakade paj undanskuffad till förmån för mannens pizza, och just detta kan ha varit filmen största ögonblick för mig. Den där pajen skjuts åt sidan på köksbänken när pizzorna kommer ut från ugnen. Det fanns något i detta som jag fann väldigt sorgligt. Just mammans tappra försök, som hamnar vid sidan om och glöms bort.

Min fjärde och sista tanke var att filmen till slut inte funkade för mig. Det blir för repetitivt. Sandra åker runt och pratar med sina kollegor. För att få litet variation hade jag gärna sett några scener med hur de som besöks reagerade (och interagerade med varandra) efter att hon gått. Men icke. Det är Sandra som är i fokus. Dessutom tyckte jag att manus var ganska svagt med en del övertydliga politiskt korrekta poänger. Njae, jag vet inte, Dardenne-brödernas film känns för mig som en överdramatisk Hollywood-rulle klädd i en europeisk finfilmsskrud. Marion lyfter ändå filmen en del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Det finns fler som skrivit om Två dagar, en natt och åsikterna har gått isär. Kolla t ex in vad Rörliga bilder och tryckta ord, Movies – Noir, The Velvet Café, Har du inte sett den?-Carl och Fiffis filmtajm tycker.

Arkiverad under Betyg 2, Bröderna Dardenne, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Lego Movie (2014)

10 februari, 2015 4 kommentarer

Ni som känner mig eller åtminstone känner till min filmsmak vet att jag har svårt för filmer som refererar till andra filmer. När en film är en enda lång rad med filmreferenser så faller den för mig. Jag vill filmer som står på egna ben, i så mån det nu är möjligt. Att låta sig inspireras av tidigare verk är en sak men att bygga en stor del av sin film på callbacks till andra filmer… nja, det är inte min grej helt enkelt. Nu finns det säkert exempel på just sådana filmer där jag ändå tycker att det funkar pga det faktiskt finns en bra berättelse i grunden.

När jag satte mig ner för att kolla in den universellt hyllade The Lego Movie så borde jag ha insett att det skulle bli en referensfest utan dess like. Det är ju till viss del inbyggt i legot självt, åtminstone om man tänker på det faktum att det finns en mängd lego-modeller som är hämtade från filmens värld, som Star Wars och Harry Potter. Nåväl, det kanske blir bra trots allt. Alla andra verkar ju tokgilla den så…

Det var inte så länge sen jag såg The Lego Movie men nu när jag skriva om den så har jag svårt att komma på vad jag ska skriva om den, förutom just detta med att det i mångt och mycket är en referensfest. Det börjar direkt i prologen med att vi får träffa ”Gandalf” och sen fortsätter det så i ganska täta skurar.

Release the kragle!

”Release the kragle!”

Jag gillar ändå grundstoryn. Ska man leva sitt liv efter strikta regler och göra som alla andra eller ska man vara mer rebellisk och kreativ? I slutändan kanske filmen säger att man ska vara sig själv men man ska vara det tillsammans med andra, och det tycker jag är ett fint budskap.

En anledning till att jag verkar ha glömt mycket av filmen är jag blev fullkomligt översköljd av skämt, karaktärer, händelser, repliker i ett (everything is) awesome tempo. Om filmen bara hade lugnat ner sig en aning så hade jag troligen hamnat på en ganska stabil trea i betyg. Nu blev det för mycket för mig.

Filmreferenserna då? Fanns där inget jag uppskattade? Jo. Givetvis var det kul att Star Trek: The Motion Picture fick sig en trevlig nickning. V’GER!

Skämten i filmen funkade oftast men de kom i en så strid ström att jag just nu inte minns ett enda. Nästan.

Jag gillade hur Trini…eh Wyldstyle skakade på håret när hon träffade vår hjälte Ne.. eh Emmet.

Jag gillade hur den där 80-tals-astronautfiguren hade en trasig hjälm.

Slutligen gillade jag när systern kom ner i källaren på slutet och via sina figurer lät meddela ”…and we are here to destroy you”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Betyg 2, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Blue Ruin (2014)

8 februari, 2015 6 kommentarer

Ibland handlar det om detaljerna. De där små detaljerna som gör att en film lyfter litet extra. När jag såg Blue Ruin var det precis så. Jag återkommer till detaljerna.

Blue Ruin är en sorts hämndfilm men den är gjord i en tidslucka som inte brukar förekomma i mer normala hämndfilmer. Själva hämnden kommer nämligen tidigt i filmen och händelsen som är orsaken till varför hämnaren vill hämnas, den är inte ens med i filmen. Istället handlar detta om vad som händer efter man har hämnats. Tar det, kan det, någonsin slut?

Blue Ruin är också en mysteriefilm. Frågan om vad som egentligen har hänt hänger i luften. I inledningen möter vi en uteliggare, Dwight. Han bor i en bil parkerad vid en sandstrand vid havet. För att få mat glider han omkring utanför restauranger och kollar igenom deras sopor efter matrester. Men se där, en halväten hamburgare och litet pommes. Middag!

Varför presenteras vi för Dwight? Vem är han och varför är han hemlös? Ja, en morgon knackar en poliskvinna på bilrutan och vill att Dwight ska komma med till stationen. Hon har något att berätta. Dwight tror att det har att göra med något han själv har gjort, som t ex att passa på att låna en familjs badrum medan de är borta. Men, nej, det handlar inte Dwight, i alla fall inte direkt. Fast, jo, det handlar absolut om Dwight. Han får veta att en fånge precis har frigivits efter ett fängelsestraff. Kopplingen till Dwight är oklar men något är det definitivt eftersom Dwight ger sig av i sin skruttiga bil mot sin gamla hemstad. Han väntar utanför fängelset och följer sen efter när fången blir hämtat av sin familj.

Blue Ruin

Jag skriver inte så mycket mer än så om handlingen. Det är bättre att helt enkelt uppleva filmen. Stämningen är väldigt speciell. Jag försöker komma på andra filmer att jämför med, och det är väl svårt att inte nämna några av Coen-brödernas filmer. Fargo t ex. Precis som i Fargo har vi här en man som tar sig vatten över huvudet och ger sig in i saker som han inte behärskar, inte kan kontrollera. Det här ger upphov till en mörk men ändå nästan dråplig humor. Samtidigt är stämningen hela tiden väldigt intensiv. Under en period i filmen satt jag framåtlutad med händerna tryckta mot ansiktet likt en fanatisk fotbollssupporter som är helt inne i en match. Jag var helt uppslukad.

Förutom spänning, intensitet, en mörk humor och en i grunden tragisk historia bjuds vi även på ett härligt filmfoto av Jeremy Saulnier som även regisserat. När jag kollar igenom vilka filmer som Saulnier varit inblandad på IMDb så tror jag inte jag känner någon och filmernas betyg är inget att skryta med. Helt otroligt att ta fram Blue Ruin ur bakfickan! Fast jag antar att han hade den inom sig och att han förmodligen har jobbat med att få den gjort väldigt länge. Det var nog dags att den kom ut.

Detaljerna var det. Jag tänker på detaljer i manus, hur det är skrivet. Det är väldigt smart. Saker planteras som man inte tänker på förrän de dyker upp en stund senare. Som exempel kan jag nämna en sekvens som händer en bit in i filmen. Jag vet inte om det är en spoiler men ni som är känsliga får väl sluta läsa. Hur som helst, så är Dwight ensam i ett hus. Han väntar på att hans motståndare ska komma. När de till slut kommer så springer Dwight upp i badrummet och sätter på kranen handfatet för att förvirra sina fiender. Efter en superintensiv kurragömmalek lyckas Dwight fly från huset. Ganska långt senare i filmen kommer Dwight tillbaka till det fortfarande övergivna huset. Det första han gör är att gå upp för trapporna till badrummet och stänger av den rinnande kranen. Detaljer.

Just sådana här detaljer gör att jag delar ut en klockren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Det är fler som skrivit om Blue Ruin. Kolla t ex in vad Fripps filmrevyer, Flmr och Movies – Noir tycker.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Himmel över Flogsta (2015)

6 februari, 2015 2 kommentarer

I höstas skrev jag om Viktor Johanssons märkliga ”dokumentär” Under Gottsunda. Nu kommer uppföljaren Himmel över Flogsta och som titeln skvallrar om så utspelas även den här filmen strax utanför Uppsala tätort. Vi har hamnat i studentområdet Flogsta, och alla som har pluggat i Uppsala har nog på ett eller annat sätt kommit i kontakt med Flogsta vare sig man bott där eller varit med på korridorsfester.

(Jag själv pluggade i Uppsala och även om jag inte bodde i Flogsta så var jag där några gånger när det vankades korridorsfest hos kursare. Jag minns speciellt en fest när det genomfördes bungee jump medelst dammsugarslang från balkong. Som tur var så var det själva dammsugaren som var den som hoppade.)

Efter den parentesen konstaterar jag att Himmel över Flogsta påminner väldigt mycket om Under Gottsunda. Anledningen till att jag skrev dokumentär inom citationstecken tidigare är att de här filmerna är svåra att kategorisera. Mest ser jag det som dokumentärer men samtidigt är känslan av iscensättning och ett skrivet manus ganska starkt. Jag läser om Viktor att en av hans favoritfilmer är Harmony Korines Gummo och det kan jag se i Himmel över Flogsta och Under Gottsunda. I miljöer som man kanske inte tänker på som poetiska så får både Viktor och Korine till en poetisk stämning. Det är skitigt och vackert på samma gång.

Himmel över Flogsta fokuserar på några udda karaktärer. Vi möter studenter, f.d. studenter, en som är besatt av Michael Jackson, en som bränner sin lagbok, en pappa som förlorat sin son och några fler. De personer som vi möter känns som verkliga personer men alla kanske inte är direkt tagna från verkligheten utan delvis påhittade. Jag vet inte.

Flogsta

I det pågående decennie-temat avhandlade vi för ett tag sen 80-talet och då såg vi bl a Fandango. När jag såg Himmel över Flogsta så insåg jag att dessa bägge filmer handlar om precis samma sak. När du pluggar lever du i en skyddad verkstad. Sen ska du ut i verkligheten. Vill du verkligen det? Vad ska du göra med ditt liv? Och är verkligen att plugga juridik det du vill göra? Berättigade frågor som några av de vi möter ställer sig.

Den har något den här filmen. Bitvis är den hypnotisk och jag dras in i dess udda flytande värld. Ljudbilden, musiken om ni så vill, bidrar till detta. Den har något filmen. Ibland har den dock inte något. Några av de vi möter känns mest jobbiga. Det flamsas, skriks och tramsas, idkas matkrig eller låtsasslåss. Under dessa sekvenser så ler och skrattar ”skådisarna” ibland till på ett obekvämt och medvetet sätt och då försvinner magin som annars finns. Då tappar man den där märkliga känslan av att man inte riktigt vet vad det är man tittar på och det blir bara som ett halvdant ABC-reportage.

En sak jag störde mig en del på är att filmen verkar hävda att om man pluggar och skaffar ett jobb så följer man bara strömmen, tänker inte själv. Nej, istället är det rätt att hoppa av och bara glida runt. Om jag tänker efter en gång till så säger nog inte filmen det alls utan det är bara så att filmen fokuserat på personer som känner att juridikstudier kanske inte var rätt för just dem. Men jag önskar ändå att vi hade fått möta några som faktiskt trivdes med att plugga och inte var skoltrötta och desillusionerade. Men det är en annan film, helt enkelt, typ den om hur min tid som student i Uppsala var. 🙂

Som sagt, den har ändå något den här filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Himmel över Flogsta har visats bl a på Fyrisbiografen i Uppsala och kommer troligen visas även på bio i Stockholm framöver. Läs mer om filmen hos Biografcentralen.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Kärlek – Blue Valentine (2010)

4 februari, 2015 25 kommentarer

filmspanarna_kvadratJag ser inte överdrivet många filmer i den romantiska genren. Det är nog den generiska romantiska komedin som är ett spöke för mig. Trodde jag. När jag kollade under Romantik-kategorin på min blogg så fanns det ändå 59 inlägg. Men det beror väl på vad man jämför med. Exempelvis hade Skräck hela 87 inlägg. Jag visste inte att jag var en sån skräckfantast. Science fiction dominerar med 158 inlägg, och det var mer väntat då det är en favoritgenre. Vidare blev Fantasy knappt slagen av romantiken med sina 52 inlägg. Den smala genren Martial arts hamnade på 45 inlägg. Under Brott hittar vi 91 inlägg vilket kanske säger en del om vilka ämnen som filmvärlden fokuserar på.

Den här månadens filmspanartema är Kärlek och därmed har jag alltså chansen att nå 60 inlägg i Romantik-kategorin. Nu är ju romantiska komedier och kärleksfilmer inte nödvändigtvis alls samma väsen och när jag funderade på vilken film jag skulle se behövde jag inte fundera speciellt länge. Det handlade om en film som många tipsat mig om men jag har inte kommit till skott med den. Förrän nu!

****

Blue Valentine (210)

Blue Valentine är regisserad Derek Cianfrance som gjorde den i mina ögon strålande The Place Beyond the Pines. Det var alltså på tiden att jag fick ändan ur och kollade in kärlekstragedin Blue Valentine. Filmen skildrar ett förhållande mellan två människor och hur det förändras från första förälskelsens blindhet till vardagens lunk och ovanor. En riktigt blå Alla hjärtans dag.

Paret i filmen, Cindy och Dean, spelas av Michelle Williams och Ryan Gosling. De båda är strålande. Jag kände nästan att så där man kan känna ibland i intensiva dokumentärer, att man kommer fööör nära verkliga personer, att man får ta del av deras vardag utan att de vet om det. Deras vardag är skildrad rakt upp och ner och jag förstår deras förhållande bit för bit utan att det behöver förklaras. Blue Valentine handlar nämligen om människor och inte plot points och då behöver inget förklaras utan det man ser det är det man får.

Blue Valentine

Åh, den här bilden…

Det som gör filmen extra stark är att den utspelas under två tidsperioder. Först har vi nutiden när Cindy och Dean bor i ett hus med sin typ 6-åriga dotter. Cindy är sjuksköterska och Dean jobbar som målare. Sedan hoppar filmen tillbaka flera år kring tiden när de möttes, blev kära och gifte sig. Och så hände det en hel del annat också men det får ni se när ni ser filmen (för det ska ni göra om ni inte har sett den!). Det som händer i nutid knyts snyggt ihop med händelser i det förflutna. Vi får bitvis hela bilden uppmålad för oss. Vi får förklaringar till varför vissa saker är känsliga mellan de båda.

Det som ändå sticker ut mest är konstrasten mellan de båda tidsperioderna. I dåtiden, ja, då är allt möjligt. Det finns problem givetvis. Allt är inte frid och fröjd men mellan Cindy och Dean finns en attraktion som känns spännande och lustfylld. I nutiden så har saker stannat upp. Dean är som en annan person. Han har stannat upp. Vanor har blivit till ovanor. Att vara slacker funkar inte livet ut. Att Cindys pappa (spelad av John Doman från The Wire, yay!) i nutiden behöver en syrgastub för att kunna andas ordentligt är en annan liten detalj som visar på tidens melankoliska gång.

Regissören Derek Cianfrance har en stil som jag kände igen från The Place Beyond the Pines. Det är en på samma gång episk och intim stil. En märklig kombination det där, men det är just det som gör hans filmer speciella.

Blue Valentine är fin, fin, fin film som alltså handlar om människor på ett för mig väldigt äkta sätt. När filmen började ta slut kände jag att jag ville ha mer. Jag ville en försoning, men jag visste att det var omöjligt. Jag ville ha ett sorts avslut. Filmen är dock bättre än så. När den är slut sitter jag med en känsla av att vilja ha mer men ändå är jag nöjd, och det är ett gott betyg till filmen. Ett tag var den faktiskt uppe och nosade på högsta betyg.

   

Kolla nu in vad de andra filmspanarna love bombar om.

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (blogg)

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

American Sniper (2014)

31 januari, 2015 11 kommentarer

I måndags hoppade jag inte av vid Fridhemsplan som jag brukar göra när jag tar tuben hem från jobbet. Nej, tillsammans med Henke åkte jag vidare till T-Centralen och gick sen via en godisbutik till Sergel-biografen vid Hötorget. Vi skulle ställa in vårt kikarsikte på Clint Eastwoods (jag trodde han hade lagt av, men det kanske bara gällde som skådis?) senaste rulle, den Oscarsnominerade American Sniper.

Drygt två timmar senare, eller snarare när jag kommit hem efter filmen, funderade jag på vad Clintan ville säga med den. Mina fortsatta funderingar kring detta kommer senare. Först litet om hur jag upplevde filmen just precis när jag såg den. Var den spännande, intensiv, funkade den berättarmässigt? Ja, vid ett fåtal tillfällen är den spännande, och det är när filmen är en ren skildring av kriget och dess effekter. Bradley Cooper gör huvudrollen som krypskytten Chris Kyle och de scener där vi får se Kyle just i sin roll som krypskytt funkar oftast. Speciellt när det är barn inblandade blir det obehagligt och intensivt. Jag tyckte även det funkade hyfsat med Kyle på hemmaplan där han hade problem med att undvika att stanna kvar mentalt i Irak.

Vad jag inte tyckte funkade berättarmässigt var den övergripande storyn. Det blir repetativt. Kyle i Irak, Kyle hemma, Kyle i Irak, Kyle hemma. Repetera fyra gånger. Vad är det han och hans kompisar egentligen gör i Irak? Visst, det finns en irakisk krypskytt som springer omkring och jäckar amerikanerna som kallas Mustafa. Mustafa kändes som en skurk från Prince of Persia (ja, jag vet, fel land). Mustafa hade visst tävlat för Syrien i prickskytte i OS. Kanske litet Enemy at the Gates-känsla här? Men i vilket så tyckte jag inte det fanns nån röd tråd när det gällde det som hände i Irak.

Ytterligare en detalj som INTE funkade för mig var när Kyle ett antal gånger ringde hem till sin fru mitt under intensiva eldstrider. Hmmm. Varför inte ringa när du är på basen iställe tänkte jag. Nej, det kändes påhittat bara för att få till en dramaturgisk effekt. För mig blev det tvärtom.

American Sniper

Så vad ville då Clintan själv säga? Att jag får känslan av att han faktiskt ville säga något är ett dåligt betyg till filmen i det här fallet. Istället för att det är filmens rollfigurer som säger något så kändes det bitvis som att det var Clintans röst vi hörde. Jag ser filmen som ett försvarstal för kriget i Irak. Clintan målar upp liknelser med hur man får skydda sin familj. Om någon bråkar med din bror så har du all rätt att slå tillbaka. Det förekom även en, i mina ögon, något luddig liknelse med får, vargar och fårhundar. Oavsett vad jag själv tycker om Irak-kriget så kändes allt detta för skrivet. Det blev krystat. Clunky brukar de säga over there.

En scen som jag ganska direkt blev obekväm av var när Kyle i slutet av filmen överraskar sin fru utklädd till cowboy och med pistolen dragen. När jag tänker efter så var detta en scen som kändes väldigt märklig. Just den där pistolen. Varför skulle han rikta den mot sin fru och låtsashota henne? Det var en lek mellan äkta makar förstås, men det kändes konstigt. Var det för att jag själv är så ovan med vapen till vardags?

Nu kommer jag skriva om en del som nog får betraktas som spoilers så läs vidare på egen risk…

Mot slutet av filmen blir en av Kyles kollegor dödad under strider i Irak. När Kyle efter begravningen pratar om detta med sin fru lägger han fram teorin att den dödade kollegan hade börjat tappa tron på att kriget var rättfärdigt och att det var just därför som han blev dödad. Eh, jaha. Så bara du TROR så går det bra. Eller vad är det Kyle, Clint eller filmen försöker säga här?

Den allra sista scenen i filmen, den när Kyler leker cowboy och ”hotar” sin fru med en pistol, var inte en bra scen. Ändå blev jag chockad och aningen rörd i slutet när texten kom upp där det stod vad som hände sen. Jag hade ingen aning om detta. Men jag tyckte att det hade kunnat räcka med den texten och sen typ ”In Memory of Chris Kyle”. Inget mer. Nu blev det för mycket. För mycket flaggor, för mycket begravningsmusik. Det är inte min grej, sorry.

Jag ger filmen två och en halv fejkbebisar av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in om Henke tyckte filmen var en hit or miss. Sen tidigare har även Fiffis filmtajm och Movies – Noir skrivit om American Sniper.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pride (2014)

27 januari, 2015 5 kommentarer

Varje jul bestämmer jag vilken film som familjen ska se på Annandagen som är vår julbiodag. Förra julen – fast det blev på nyårsdagen efter hjärnsläpp och biljettstrul från min sida – blev det (givetvis!) Hundraåringen. Den här gången hade jag några alternativ som jag bollade med. En stark kandidat var konstnärsporträttet Mr. Turner men när jag såg att den var hela 2,5 timmar lång så vågade jag inte chansa. Nej, det fick istället bli en brittisk må-bra-film i form av det gayiga gruvarbetarstrejkdramat Pride.

Jag kände inte till något alls om historien bakom, den om homosexuella aktivister från London som beslutar sig för att samla in pengar för att stödja strejkande gruvarbetare på 80-talet i Storbritannien. Gruppen som leds av Mark (Ben Schnetzer) har problem att få gehör från gruvarbetarna. Den nationella fackföreningen vill förstås ha hjälp men inte från vilka som helst. Till slut får Mark & Co ändå napp när de ringer runt direkt till små samhällen, och de ger sig av till en liten stad Wales. De får ett blandat mottagande.

Pride

Hipsters?

Mmm, det här var en sån film som jag skulle placera i kategorin ”en film med ett budskap som är bättre än filmen i sig”. Pride är en varm historia om att hjälpa varandra. Om du visar god vilja mot din medmänniska så får du förr eller senare något tillbaka. Just så gick det till här. Vad hade egentligen Lesbians and Gays Support the Miners, som gruppen kallades, att tjäna på detta? Inget kan tyckas. Men faktum är att efter deras stöd till gruvarbetarna så fick de själva stöd under åren framöver, när det gällde lagförslag för homosexuellas rättigheter.

I filmen bjuds vi på en riktigt bra skådespelarensamble med veteranerna Imelda Staunton och Bill Nighy i spetsen. Förutom dessa rävar har vi även en lustiger Dominic West som syslöjdskunnig och dansant bög i nån sorts blonderad och krusig hockeyfrilla. Skådespelarna är det inget fel på och det är väl inte förvånande då det alltså är den brittiska skådespelareliten det handlar om. Bara en sak om Bill Nighy. Jag trodde han överdrev sitt uttal när spelade pirat med bläckfiskansikte i Pirates of the Caribbean. Det gjorde han inte. Han pratar nämligen så även här. Lustigt.

Apropå lustigt, eller märkligt. I Sverige är detta må-bra-drama tillåtet från sju år, i USA och England blev det R-rating (under 17 kräver sällskap av förälder) respektive 15-årsgräns. Och så har vi ju även tilltaget med att ändra på den amerikanska dvd-utgåvans omslag så att det ser ut som det bara är ett gäng random London-hipsters som stöder gruvarbetarna.

Filmens brister, eller snarare manusets brister, lyser tyvärr igenom trots skådisarna. Det är lite för många huvudpersoner. Det blir aldrig nåt riktigt fokus på nån. Saker och ting bara händer utan att det riktigt gås på djupet. Det förekommer konflikter och problem men många av dessa är plötsligt bara lösta utan att vi som tittare riktigt förstod hur det gick till. Synd på så rara ärtor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →