Air Doll (2009)

31 maj, 2015 Lämna en kommentar

Air DollI fredags avslutade jag Henkes och Christians decennietema med att skriva om Hirokazu Koreeda fina familjedrama Still Walking. När jag kollade upp vilka andra av regissörens filmer jag hade sett så dök det upp en till. Jag såg nämligen Air Doll på Stockholm Filmfestival 2009 och här kommer mitt korta gamla omdöme om den, och även lite om visningen. Imorgon kommer för övrigt en text om en ny film som har en hel del beröringspunkter med Air Doll. Gissa vilken…? 

Den japanske regissören Hirokazu Koreeda är en regissör som jag definitivt ska försöka se mer av. Det här är faktiskt den första filmen jag ser av ”Ozu 2” (mitt smeknamn på Koreeda). Air Doll, som filmen kallas i Sverige, är en sällsam film som jag skulle vilja ge ett bättre betyg. Det är en surrealistisk film med en hel del magiska ögonblick. En docka får liv, uppskattar vattendroppar, blir kär, och får luft från en ”pojkvän”. Den fick mig att tänka en massa märkliga tankar. Filmen är aningen för lång och spretig med några onödiga biroller som bara finns där. Jag gillar budskapet i filmen: uppskatta livet, det är vackert!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det här var min sista film på festivalen och det rådde en mysig stämning under den här tidiga visningen i salong 1 på Grand. När vi kom ut från bion efteråt fortsatte den sällsamma stämningen: som pricken över i var nämligen hela Sveavägen insvept i en magisk dimma.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Still Walking (2008)

29 maj, 2015 6 kommentarer

decadesDen sista (sista!) gemensamma filmen i Henkes och Christians mastodontprojekt kallat Tema: Decennier blev en japan. Det handlar om Hirokazu Koreedas Still Walking eller Aruitemo aruitemo som den heter på japanska. Aruitemo aruitemo betyder helt enkelt ”gå gå”. Gå vidare? Gå vidare i livet? Livet går vidare?

Filmen handlar om en familj som under en årlig sammankomst minns den äldste sonen som gick bort i en olycka för 12 (15?) år sen. Varje år samlas familjen, mer eller mindre motvilligt, för att äta mat, minnas eller förtränga Junpei samt försöka undvika all form av social kontakt med varandra.

Social kontakt var det. Jag överdriver förstås en del. Vissa familjemedlemmar är mer socialt slutna än andra. Men det här är alltså Japan vi pratar om och då är det lite annorlunda kulturella spelregler som gäller.

Just förhållandet mellan vuxna barn och deras föräldrar är nåt jag känner igen från Yasujirô Ozus filmer, framförallt Föräldrarna (Tôkyô monogatari/Tokyo Story) och de två andra delarna i den s.k. Noriko-trilogin. I Föräldrarna är det barnen som inte tycker att de har tid, ork, lust att besöka sina föräldrar. Under ytan är det väl förmodligen andra orsaker än att de inte bryr sig men de (barnen) framställs som ganska hänsynslösa och osympatiska. Föräldrarna var för övrigt en av decennietemats gemensamma fredagsfilmer i februari förra året! Cirkeln är sluten.

Still Walking

I Still Walking är det en son (den yngre brodern till den som omkom) som känner att det där med att besöka föräldrarna inte är världens roligaste. Han är less på att få frågor om hur det går på jobbet (ett jobb som han i själva verket inte har), om han varit hos tandläkaren (!) osv. I botten finns givetvis problematiken kring att ”fel” son dog. Ordinary People? En film som jag inte sett men som jag drar paralleller till.

Det första jag tänkte på när filmen började var att en vuxen kvinna (dottern i familjen) lät som ett barn. Det är tydligen så här man pratar i Japan. Jag vet inte om det berodde på att hon just i den första scenen pratade med sin mamma, men det lät hur som helst mycket märkligt. Fast jag känner nog igen det från andra japanska filmer om jag tänker efter.

Det andra jag tänkte på var hur man fokuserade på mat, och tillagning av mat, och hur detta kan vara en meditativ och rogivande syssla som får folk att komma närmare varandra. Mat, och maträtter, precis som musik, kan framkalla nostalgiska känslor kopplade till minnen. Detta visar filmen på ett fint sätt.

Slutligen fick jag återigen bekräftat att asiater ofta sitter på huk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nu är decennietemat slut för min del. Här hittar ni alla filmer jag skrev om. Vad ska jag nu skriva om för filmer på fredagar?!

Kolla nu in vad Henke och Christian tyckte om Still Walking. Hade de svårt att sitta stilla av upphetsning eller bad de en stilla bön om att filmen skulle ta slut?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

United 93 (2006)

26 maj, 2015 2 kommentarer

United 93Med anledning av att Fripps filmrevyer nyligen skrev om United 93 så kommer här min gamla text om samma film (som för övrigt hamnade på plats sex på min topplista över 2006 års bästa filmer).

United 93 var ett högintensivt drama som överraskade mig en aning. Jag visste att filmen hade fått bra kritik men var ändå osäker på hur den skulle lyckas. Potentiella problem var att den skulle bli sentimental eller flaggviftande. Att man i princip vet vad som ska hända kändes kanske inte som nån fördel heller. Men Paul Greengrass har skapat en film som på ett till synes enkelt sätt, rakt upp och ner, beskriver vad som hände den där dagen, ombord på planet och nere bland flygledarna och militären. Resultatet blir spännande, svettigt, obehagligt. Den påminde mig en aning om Elephant, just den där känslan av en kommande katastrof, oundviklig. Redan från början har jag som en klump i halsen och de första 40 minuterna så försvann i princip omvärlden. Jag sögs in fullständigt och då låg filmen på en femma faktiskt.

Jag gillade att det inte finns nån huvudperson eller dramatiserad handling. Det gör filmen mer påtagligt realistisk och sann. Man har inte använt några ”vanliga” dramaturgiska knep för att skapa spänning. Det behövdes inte eftersom spänning och nerv redan fanns från början, från den första arabiska bönen. Det hade ju snarare förstört känslan. Istället har man skildrat en helt vanlig vardaglig dag som sen blir en ovanlig dag för en grupp människor. Jag gillade också att man valt att inte ha med några andra miljöer (t ex de anhörigas familjer) än flygplanet, flygledarna och militären. Det skapar en mer fokuserad känsla och gör att vi kommer främst människorna på planet närmare, trots att de på ett sätt förblir anonyma. I viss mån är vi som tittare med på planet. Bra, bra. Sista halvtimmen eller nåt så var det ändå som om luften gick ur filmen (eller mig) en aning. Trots att det nu kanske blev mest dramatiskt kände jag ändå att den värsta nerven var borta. Men ändå mycket bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Läs även Roger Eberts recension av United 93.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Starred Up (2013)

24 maj, 2015 4 kommentarer

Jack O’Connell har verkligen exploderat under 2014, vilket inte är så konstigt då han är en naturkraft. Vi såg honom i den svettiga Belfast-thrillern ’71, och här har vi återigen ynglingen O’Connell i en brittisk, skitig och nervig film, en fängelsefilm den här gången.

Starred Up är en fängelseterm som betyder att en ung fånge ”uppgraderas” från ungdomsanstalten till ett riktigt fängelse för vuxna. I filmen spelar O’Connell en sådan fånge, Eric Love (sic!), som ungdomsanstalten inte klarat av att härbärgera. Det blev för mycket bråk och farligt för de andra på anstalten antar jag. Nu kastas O’Connell in i en vuxnare och än mer farlig värld. Det som twistar till det hela är att även Erics pappa, Neville (Ben Mendelsohn), är fånge där.

Oj. Ja, som konstaterade ovan så är alltså O’Connell en naturkraft. Här är han en vildhjärna som kan explodera när som helst. Han utstrålar en sorts urfajterinstinkt som nästan gör mig rädd. När det gäller att slåss är han villig att göra det extra, och då menar jag extra allt.

Starred Up

Samtidigt har Eric humor, är smart och vet vad som händer omkring honom. Det är som att hans två sidor inte kan smälta ihop till en helhet. Eric deltar i en samtalsgrupp som leds av en snubbe som faktiskt försöker göra nytta, försöker få fångarna att ändra attityd, att inte använda våld så fort det bränner till. Under samtalen bubblar det av intensitet. Eric gillar det dock och ser det förmodligen som en utmaning, och utmaningar är han bra på. Känslan jag har hela filmen är ändå att det här inte kommer att gå bra. Det kommer att gå åt helvete.

I grunden är det en klassisk fängelsefilm med det mesta vad innebär. Vi får ta del av hierarkin i fängelset och samspelet mellan fångar och vakter. Det förekommer givetvis en handel med prylar. Fängelset är en egen värld med sina egna regler. Vi får t.o.m. uppleva en nakenfajt i duschen, vilket väl nästan är mer regel än undantag i fängelsefilmer.

Slutet var både starkt och spännande. Under den sista scenen får vi bevittna en kram av det udda (armlösa) slaget – kanske den bästa scenen i hela filmen.

Starred Up som kallas Blodsband på svenska var väldigt nära att hamna på min topplista över 2014 års bästa filmer och den finns t ex att se på halvnya tjänsten Plejmo.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Man from Earth (2007)

22 maj, 2015 6 kommentarer

decadesTeater på film? Är det nåt att ha? Att filma en pjäs och släppa som en film? Tv-teater typ? The Man from Earth är nåt så udda som en science fiction-teaterpjäs. Ja, science fiction är nog den genre som ligger närmast till hands för att kategorisera filmen. Just science fiction är väl inte det första man tänker på när det gäller teaaaaatern. Men The Man from Earth är en film om idéer som det så fint brukar heta.

Huvudperson är John Oldman. Oldman, hmmm? Han har precis sagt upp sig från sitt jobb som lärare och ska flytta. Han försöker smita iväg osedd men hans vänner och kollegor hinner precis dyka upp för en improviserad avskedsfest. Varför väljer John att dra vidare? Han påstår att det är så han funkar bara. Han blir rastlös helt enkelt. Men ligger det egentligen nåt annat bakom och kommer John berätta det för sina vänner?

Även om ”det stora avslöjandet” kommer tidigt i filmen och även finns med som en grundpremiss när man läser om filmen på IMDb eller Filmtipset så föreslår jag att ni slutar läsa nu om ni vill se filmen helt ospoilad.

Avslöjandet: John är en Cromagnonmänniska som efter att han blev 35 aldrig åldras och nu har han levt på jorden i 14000 år. Haha, japp, bara så där. John har jagat mammutar och levt i grottor. Han har varit kompis med Buddha. Han har seglat med Columbus. Han har fått en tavla av van Gogh.

Beskedet tas emot med en nyfiken skepsis av kollegorna, som alla är professorer/doktorer/lärare inom diverse vetenskapliga ämnen. Men låt oss spela med, tänker de flesta när John fortsätter berätta om sitt långa liv.

The Man from Earth

Det första jag tänkte på var att det var en ganska mysig stämning där hemma hos John. Kollegorna som dyker upp verkar vara en ganska väl sammansvetsad grupp. Vissa av skådisarna kanske inte är jätteövertygande men jag kände ändå att det var en mysig stämning, som sagt. Till stämningen bidrog främst två figurer. Dels den gemytlige men på gränsen till irriterande John Billingsley (som jag kände igen som Dr Phlox från Star Trek: Enterprise, yay!), och dels mannen med en ruggigt skön svart basröst, Tony Todd. Gemyt.

The Man from Earth är i grunden ett kammarspel där rollfigurerna sitter och pratar i ett rum hela filmen. Vi får små avbrott då och då när två eller tre personer går ut för att göra något annat en stund. Men annars: en och en halv timmes prat mellan sju, åtta personer om Johns historia. Om den är sann eller ej. Hur kan man i bevisa att den är sann, eller tvärtom motbevisa den.

Jag tycker konceptet är klart intressant. Det ger upphov till en del funderingar. Vid ett tillfälle går kanske det hela lite för långt, och det är när John påstår sig vara en biblisk figur. Det blev liksom för mycket här, även om också detta väckte intressanta funderingar kring hur fantastiska myter kan uppstå ur vardagliga och helt realistiska händelser.

Musiken. Jag brukar oftast inte skriva om eller ens komma ihåg musiken (score och soundtrack) i filmer. Här stack den ut. Den pågick ständigt upptäckte jag efter ett tag. Den fanns hela tiden i bakgrunden vilket kändes udda och lite b. Det var som att filmmakarna inte litade på sin egen story och skådisarna. Ändå var det på nåt sätt passande. Mycket märkligt var det i alla fall.

Jag kan inte låta bli att ge fimen en trea. Den var så pass intressant rent idémässigt, även om det förstås inte går att komma att ifrån att det egentligen inte är en film utan en filmad pjäs.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om The Man from Earth.Vill de kolla på filmen varje dag de kommande 14000 åren?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Även Rörliga bilder och tryckta ord har sen tidigare skrivit om filmen. Sofia var inte helt nöjd.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Water Diviner (2014)

20 maj, 2015 13 kommentarer

filmspanarna_kvadratFredrik från Fredrik on Film valde maj månads filmspanarfilm och han valde givetvis den nya Mad Max… Russell Crowe-filmen The Water Diviner. Jag hade inte hört ett dugg om The Water Diviner. The Water Diviner? Vad var det för titel? Diviner? Vad betydde det? Det skulle tydligen handla om Russell Crowes rollfigur Joshua som letar efter sina söner som dött i första världskriget i Turkiet.

Filmen inleds i Australien där Joshua letar efter vatten ute i outbacken. Hans fru letar efter kraft att överleva och anklagar sin man (och sig själv?) för att deras söner tog värvning och åkte till Europa för att kriga mot turkar. Till slut känner sig Joshua tvingad att åka till Turkiet och Gallipoli (eller Çanakkale på turkiska) för att ta hitta sina söners kroppar så att ska få en ordentlig begravning.

Det här låter ju väldigt dramatiskt, episkt och sorgligt. Hmmm, ja, det är bitvis det (och kanske lite tråkigt också). Crowe, som här gör sin regidebut, lyckas dock inte få till en film som funkar som helhet. Mitt i allvaret har han slängt in en krystad kärlekshistoria mellan Joshua och hotellägarinnan Ayshe (Olga Kurylenko) i Istanbul. Dessutom försöker han även avhandla kvinnors situation i det patriarkala och muslimska Turkiet.

The Water Diviner

Förutom ovanstående förekommer det även inslag av en sorts magisk realism där Joshua verkar uppvisa övernaturliga förmågor. Han kan hitta vatten. En water diviner är förresten just en slagruteman. På ungefär samma sätt som när han letar efter vatten vet han, bara vet, var sönerna finns. Vad var poängen med detta inslag? Jag säger inte att det var ett dåligt inslag men på ett sätt så bidrog det till filmens spretighet.

I mina ögon är det bästa med filmen Joshuas relation till de turkiska militärer, en major (Yilmaz Erdogan) och en sjungande sergeant (Cem Yilmaz), som han får hjälp av i sitt desperata försöka att hitta sina söner. Det som gör relationen intressant är att de var varandras motståndare under första världskriget. Nu hjälps de åt, först i sökandet efter sönerna och sedan i strider mot invaderande greker (klyschigt ondskefulla greker måste påpekas). Det känns tydligt att Crowe vill lyfta fram turkarna som nobla (eller komiska, se sergeanten!) krigare, ungefär som Ridley Scott gjorde i Kingdom of Heaven och Jan Guillou i Arn-böckerna/filmerna (och då gällde det förstås Saladin & Co).

The Water Diviner, filmen om slagrutemannen Joshua, är en helt ok rulle men den hade mått bra av ytterligare en manusbearbetningsrunda för att få fokus på vad det egentligen var man ville berätta.

    

Efter filmen konstaterade vi filmspanare att det inte görs så många filmer om första världskriget, även om de förstås finns (Un long dimanche de fiançailles för att nämna en). Vi lade fram olika orsaker till detta. Första världskriget var mer invecklat och det är svårare att utse en tydlig skurk. Det tog egentligen inte slut utan ledde fram till andra världskriget 20 år senare. Kriget i sig var till stor del ett statiskt skyttegravskrig som kanske inte blir det mest spännande på vita duken.

Så vad tyckte nu de andra filmspanarna om The Water Diviner. Hittade de den där källan eller klev de på en trampmina?

Fredrik on Film
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Locke (2013)

18 maj, 2015 16 kommentarer

Locke

Tom Hardys karaktär Locke står både bokstavligen och bildligt vid ett vägskäl. Locke sitter i en bil på väg hem från jobbet och grubblar på om han ska svänga vänster (dvs hemåt och låtsas som att inget har hänt) eller höger (och därmed ta ansvar för sina handlingar). Locke svänger höger och i resten av filmen får vi följa honom på hans färd mot vad det nu är att han känner att han måste ordna upp, vad det är han måste ställa upp på, vem han måste ställa upp för.

Är detta samma skådis som gjorde Bane i The Dark Knight Rises? Nu såg man ju i och för sig inte hans ansikte som Bane men här känns han som en nallebjörn. Det kanske han gjorde i TDK också men där var han en skurknallebjörn. Här pratar han med en len och förstående röst. Han bli aldrig (nästan) upprörd. Han tror att han ska kunna ordna upp allt, sitt privatliv, sitt jobb, och han ska göra det via fjärrstyrning från sin bil.

Det som är lite udda med Locke är att den, likt filmer som Dag och natt och Smak av körsbär, helt utspelas i Lockes bil. Det förekommer en del bilder där vi får se bilen på håll men annars är det genomgående filmat inifrån bilen. Jag gillar detta. Det ger en klaustrofobisk känsla och jag tänka mig att det matchar hur Locke känner sig. Instängd, trängd, utan förmåga att riktigt kontrollera vad som händer. Locke försöker, via telefon, styra upp saker och ting men att få folk (och betong) att göra som man vill är inte det lättaste.

En sak jag uppskattade är att orsaken till att Locke lämnar sitt jobb i en kritisk stund, att han åker ifrån sin familj, avslöjas i princip direkt. Det blir inte en twist i slutet. Nej, här handlar det inte om twisten utan om hur Locke hanterar situationen.

Den enda skådis vi får se i bild är Tom Hardy – och det räcker ganska långt. Han är mycket bra och har en röst som är skön att lyssna på. De andra skådisarna gör enbart röstinsatser och här fanns väl några som inte riktigt levererade. Jag tyckte t ex att kvinnan som Locke är på väg till (ja, det är en kvinna!) inte riktigt gav en prestation som gjorde att jag trodde på att hon verkligen befann sig i den situation hon gjorde.

En detalj som jag inte tyckte funkade var när Locke ”pratade” med sin pappa. Det blev övertydligt på nåt sätt. Jag kan inte riktigt förklara men jag fick fel feeling.

Förutom några små klagomål så är det en mycket bra liten film. Det kändes som att den gick snabbt. Trots den begränsade miljön så blev den inte seg alls. Nu tror jag i och för sig att den var ganska kort (japp, 85 minuter) men även korta filmer kan kännas långa, och när man ser en lång film så kan tiden flyga fram.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Mad Max: Fury Road (2015)

16 maj, 2015 18 kommentarer

Furiosa

Jag gick och såg den nya Mad Max-filmen så fort jag kunde, på premiärdagen. Ändå hade jag givetvis inte lyckas undvika de massiva och unisona hyllningar som George Millers fjärde film om vägkrigaren Max Rockatansky hade fått. Därmed var följaktligen förväntningarna uppskruvade en del. Detta skulle var nåt utöver det vanliga.

Storyn i filmen är inte nåt utöver det vanliga. I det postapokalyptiska ökenlandskapet i Australien försöker Max (Tom Hardy) överleva, utan att hjälpa eller stjälpa nån annan. Ensamvargen Max finner dock snart att han måste ta ställning och hjälpa Charlize Therons Furiosa att fly från envåldshärskaren den evige Joe. En biljakt tar vid…

…och slutar inte förrän filmen är slut. Ja, haha, filmen är faktiskt i princip en enda långa ökenbiljakt i hög fart. På ett sätt är just detta faktum både det jag gillar och inte gillar med filmen. Jag gillar att den inte tar några fångar, att den är så extrem, att det just är en enda lång biljakt. Det är en actionfilm med fokus på just action. Samtidigt så är det bara lång biljakt. Och därmed ska jag sluta säga att filmen är en enda lång biljakt. Men faktum är ändå att jag saknar lite dynamik i storyn. Dynamit, däremot, råder det ingen brist på.

I filmen skildras ett extremt klassamhälle där större delen av människorna antingen är urfattiga och/eller betraktas som en sak. T ex så är Max en ganska stor del av filmen en alldeles levande och egen blodpåse för en av skurkarna. När man föds så har man en tydlig uppgift, kanske som krigsherre eller om man är kvinna främst som föderska eller amma.

Trots ovanstående tematik så är det bästa med filmen ändå detaljerna. Hur bilarna ser ut. Designen på maskerna, kläderna, sminket, alla prylar. Helt otroligt coolt. Jag gillade att filmens färger växlar mellan orangerött på dagen och silvergrått på natten. Utstuderat snyggt. Filmens utseende och känsla är verkligen nåt utöver det vanliga, och precis Miller själv säger så känns det logiskt att skurkarna på framsidan av en bilarna spänt fast en hårdrocksgitarrist. Bil förresten; killen med de tunga och eldiga riffen åker på nåt som mer liknar en rullande scen belamrad med förstärkare och högtalare. Filmens vrickade design får mig ibland att tänka på hur det brukar se ut i Jean-Pierre Jeunets eller Terry Gilliams filmer.

Bland det som sagts om filmen är att den är en feministisk triumf och att detta gör den till en bättre film. Mycket riktigt så är Charlize Therons karaktär Furiosa en badass och den som styr handlingen i filmen. Max får lov att spela andrafiol eller åtminstone samma fiol. Men blir det en bättre filmen bara pga av detta? Nej, givetvis inte. Men den blir inte sämre heller. Om handlingen och karaktärerna är tilldragande så kan däremot såna här aspekter höja en film ytterligare men stående för sig själv så är det inget som jag brukar fundera på så mycket när jag bedömer en film.

Jag gillar mycket i filmen och om jag hade haft en skrattande Joel bredvid mig i biosätet som under Furious 7 så hade kanske Mad Max: Fury Road nått upp till en fyra i betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Fiffis filmtajm om vägkrigaren. Kolla in vad hon tycker här. Fler Mad Max-recensioner droppar in. Kolla in Fripps filmrevyer, Filmitch, Vrångmannen och Filmparadiset. Nu har även Den perfekta filmen poddat om denna inte helt perfekta film och Rörliga bilder och tryckta ord skrivit om den. Även Plox, The Nerd Bird och Flmr ansluter med sina tankar.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tema: Decennier – Un long dimanche de fiançailles

15 maj, 2015 Lämna en kommentar

decadesOn setDet är fredag och det betyder som vanligt Tema: Decennier. Mina decennie-spanarkompisar Henke och Christian söker igenom decennierna efter filmer som de har missat. Precis som förra fredagen så har de två herrarna ytterligare en gång valt en film som jag redan har sett och skrivit om och det finns inte utrymme för nån omtitt (så mycket film, så lite tid, ni vet) så det blir bara en länk till min recension.

Jean-Pierre Jeunet är en regissör jag oftast uppskattar. När jag kollade på Filmtipset så ser jag att jag nästan har sett alla hans långfilmer. Den enda jag missat är den senaste, The Young and Prodigious T.S. Spivet från 2013. Så här har jag tyckt om hans filmer. De två första gjorde han tillsammans med Marc Caro.

Delicatessen – 3/5
La cité des enfants perdus – 3/5
Alien: Resurrection – 3/5
Amélie – 4/5
Un long dimanche de fiançailles – 3/5
Micmacs – 3/5

Här hittar ni Henkes och Christians texter om En lång varig (ehe) långvarig förlovning:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Film Tagged with , , , ,

10 i topp: Filmer 1997

14 maj, 2015 21 kommentarer

1997Rackarns vad många årslistor jag publicerar nuförtiden. Jag som var så anti mot listor förr i tiden. Man kan ju inte tävla i film liksom! Men nu har jag insett att det kan man visst!

Nyss listade jag mina favoriter från förra året och den här gången hoppar vi tillbaka till 1997. När jag kollade igenom de filmer jag hade betygsatt på Filmtipset så var de kanske inte så många, men däremot var det många av dessa som hade fått högt betyg. Jag fick ihop närmare 25 filmer att välja bland. Det var inte helt lätt. Den här gången var det dessutom lite klurigt att välja ut nummer ett. Det brukar oftast vara ett ganska självklart val. Den här gången var dock ett bra tag sen som jag såg många av filmerna och då blir det lite svårare. Eller blir det det? Det kanske blir lättare egentligen. De filmer som stannar kvar efter lång tid är de som förtjänar att hyllas! Nåväl, without further trams, då kör vi!

En liten detalj bara. Min regelbok som talar om vilket år en film är ifrån gäller inte ”historiska” pre-blogg-år. Då kör Jojjenito på IMDb-år rakt av.

 

10. Con Air
Con Air
Är detta ett guilty pleasure för mig? Kanske. Men det är en ruggigt underhållande film med en stjärnuppställning av skådisar. Det är även producent Jerry Bruckheimers första film utan sin kompis Don Simpson. Frågan är om Bruckheimer har producerat bättre filmer än Con Air efter att Simpson gick ur tiden.

9. Lost Highway
Lost Highway
Jag bara måste ta med Lost Highway på topp-10. Jag minns en gång för länge sen när jag såg filmen på den trevliga biografen Sture på en Cinemateket-visning. Två platser från mig satt en viss Torsten Jungstedt, svensk veteranfilmkritiker. När det återstod en kvart av filmen lät Jungstedt höra ”Åh, jisses!” och lämnade salongen. Lost Highway innehåller en av de mer obehagligare scenerna nånsin när Mystery Man ringer hem till Bill Pullman.

8. Perfect Blue
Perfect Blue
Det är lite Lynch-vibbar på plats åtta i och med Perfect Blue, en surrealistisk Satoshi Kon-anime. Bara något år innan Kon tyvärr gick bort så var jag på Cinemateket som ordnade en visning av en annan av Kons filmer, Tokyo Godfathers. Innan visningen hölls ett mycket trevligt Face2Face med Satoshi Kon själv där han bl a påstod att Mitt liv som hund var en hans favoritfilmer.

7. Gummo
Gummo
Så här inleder jag min Gummo-recension: ”Harmony. Jag trodde det betydde harmoni? Det kanske det gör men den filmen jag just har sett kanske inte direkt sjunger ut just harmoni. Haaaarmoni! Varför ser jag Loa Falkman framför mig? Gummo är det värsta white trash jag nånsin har sett.”

6. Prinsessan Mononoke
Prinsessan Mononoke
Den andra anime-filmen på listan. Vacker, tänkvärd och med en handling som inte tar de vanliga västerländska vägarna. Studio Ghibli och Hayao Miyazaki när de är som bäst.

5. The Fifth Element
The Fifth Element
Det här kan vara ett rent nostalgival. När jag såg Det femte elementet när den var aktuell så tokgillade jag den. Jag tyckte Bruce Willis och Milla Jovovich var hur coola som helst. Jag gillade den där blåfärgade operadivan och jag tyckte t.o.m. att Chris Tucker var bra.

4. The Game
The Game
Åh, The Game. 1997 fanns Internet men det var ju inte aaaaalls samma sak som idag. Det var alltså mycket lättare att hålla sig borta från spoilers och detaljer i filmer än det är idag. Jag blev fullkomligt tagen på sängen David Finchers rulle. Speciellt slutet blåste iväg mig.

3. Funny Games
Funny Games
Mer lek men nu i händerna på Michael Haneke. Jag tror jag sällan varit så arg på en regissör som jag var på Haneke efter att ha sett Funny Games första gången. Scenen som innehöll en viss fjärrkontroll gjorde mig galen.

2. Boogie Nights
Boogie Nights
Paul Thomas Anderson är och förblir min favoritregissör (trots Inherent Vice). Boogie Nights är en hans bästa och den kom på plats två när jag inspirerad av Plox Twitterlistade mina PTA-favoriter. Gör det du med vettja.

1. Contact
Contact
Bättre än Interstellar! 🙂

 

Vilka filmer tycker jag är värda att få nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns ett helt gäng filmer som jag hade uppe för diskussion: The Apostle, Donnie Brasco, Deconstructing Harry, The Ice Storm, As Good As It Gets, Marius et Jeannette, Men with Guns, Abre los ojos, Riket II, Smak av körsbär, Winterschläfer, Jackie Brown, L.A. Confidential, Cop Land och Gattaca.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 1997:

We Could Watch Movies
Filmitch
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →